Om soldater, bistånd och fredsmäklande del III

Photobucket

III. Om fredsmäklande

Fortsättning från detta inlägg (länk)

Den största hindret mot att på traditionellt sätt mäkla fred i Afghanistan är något många tycks glömma i debatten:

För att mäkla fred måste det finnas formella parter att mäkla mellan.

En viktig skillnad om jag jämför Afghanistan med mina erfarenheter från Bosnien är att det i Bosnien faktiskt fanns tre parter att förhandla med. Parterna var tydligt definierade och hade tydliga mandat – även om de inte alltid hade full kontroll över varje liten friskara som sade sig slåss för deras sak.

I Afghanistan finns just nu bara en part – den Afghanska regeringen. Det finns ingen motpart med mandat att få motståndet att avbryta. Om nu Sverige skall mäkla fred i Afghanistan – vilka definierade parter är det man skall mäkla mellan? Vilka ledare är det som åker till neutral mark någonstans i världen och skriver under det framtida fredsavtalet? Karzai och…?

Innan man bestämmer sig för att börja mäkla fred bör man kanske fastställa detta, så man vet vem man skall skicka inbjudan avseende fredssamtalen till. Man bör i alla fall ha klart för sig vem man skall ringa för att få igång diskussionen.

När det gäller den militära delen är det förstås ingen naturlag att vi måste ha svensk trupp i Afghanistan. Jag har länge påtalat att jag gärna ser en diskussion om mål och syfte med vår insats i Afghanistan, för visst står det oss fritt att avbryta insatsen närhelst vi vill.

Om vi bara motiverar syftet att avbryta den och gör en rejäl konsekvensanalys vi kan stå för följderna av.

Följderna kan som Robert Egnell påtalade i DN Debatt häromdagen skada vår internationella trovärdighet.

Internationell trovärdighet handlar inte – vilket några kommentatorer till artikeln uppfattat det som – om att ‘vara med och kriga’. Den handlar om att stå för sitt ord och slutföra det man åtagit sig. Detta oavsett det gäller bistånd, flyktingmottagande, ‘krigande’, uppfyllande av konventioner, avtal eller vad som helst.

Vi kan som sagt mycket väl dra oss tillbaka från Afghanistan. Men om vi gör det måste vi ha klart för oss varför vi drar oss tillbaka. Det är lika viktigt att tänka igenom som varför man ger sig in i en insats. För om vi vill ha någon nytta av att vara ett land måste vi stå för något. Långsiktigt. Och det är livsfarligt för en nations utveckling och överlevnad att betraktas som en opålitig vindflöjelnation helt utan politisk stabilitet.

Jag har svårt att hitta några riktigt bra argument varför det är så bråttom att dra oss ur. Ibland verkar det som om poängen är att det förvisso är nödvändigt med soldater – bara de inte är svenska.

Det förefaller i sådant fallvara ett märkligt sätt att resonera. Särskilt efter den stormiga opinion som fördömer just all amerikansk närvaro i Afghanistan. Om det nu behövs soldater på plats och de inte skall vara amerikanska eller NATO- sådana vore det väl bra om vi svenskar ställde upp med trupp? Det råder ju – om jag spetsar till det lite – traditionell svensk konsensus om att vi svenskar är världsledande när det gäller värdegrund, och att vi svenskar har ett genetiskt arv som gör att vi alltid är mycket mer medvetna, förstående, balanserade, fredliga och humana än alla andra nationaliteter på jorden.

All raljans åsido; vad vore bättre för det Afghanska folket än att ha just svenska soldater på plats, vars taktik, inriktning och uppträdande vi i alla fall kan påverka?

Eller är tanken att alla internationella trupper med buller och bång skall ut ur Afghanistan?

Om det nu skulle hända undrar jag liksom Johanne Hildebrandt vad man egentligen förväntar sig för resultat? De krigsherrar och korrupta politiker som sägs sitta i Afghanistans bräckliga parlament lär ju inte försvinna från maktspelet eller plötsligt bli inbitna demokrater bara för att alla utländska styrkor lämnar landet. Bistånd gör stor nytta – men är knappast ett effektivt verktyg för att förbättra säkerhetsläget i ett land utan stark regering.

- – -

About these ads

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Om soldater, bistånd och fredsmäklande del III

  1. Cynisk skriver:

    ISAF är en sk fredsframtvingande insats men uppgifterna handlar inte om fred egentligen utan om byggandet av nationell kapacitet.
    Truppens uppgift är att svara för Security, men lika viktigt är de andra pelarna som nationsbyggandet vilar på; Development och Governance. Alla tre delarna behövs för att det ska bli några bestående framgångar.

    ISAF kommer aldrig att vinna freden. Den vinns i salongerna, i hyddorna och guvernörshusen.
    Att vinna fred är ingen militär uppgift utan det är ett politiskt uppdrag. Trupp kan vinna slag och krig men aldrig fred.

  2. Anders skriver:

    Tack för en mycket intressant blog!

    Du skriver: ”Vi kan som sagt mycket väl dra oss tillbaka från Afghanistan. Men om vi gör det måste vi ha klart för oss varför vi drar oss tillbaka. Det är lika viktigt att tänka igenom som varför man ger sig in i en insats.”

    Spontant anser jag, att Sverige bör dra sig tillbaka, just därför att man inte verkar ha tänkt igenom, varför man gav sig in i Afghanistan. Skulle sådan ärlighet påverka Sveriges ”internationella trovärdighet” (negativt)?

    —–

    Skulle du kunna vara hygglig och kommentera det här resonemanget, jag har funderat mycket över det.

    ”Decade after decade, the women of Afghanistan have been averaging three to four sons each. This means even if an Afghan family loses two or more boys on the battlefield—”disposable sons”—it still has one or two male offsprings at home to carry the family into the next generation. Russian soldiers in 1979, however, were likely to be only sons. Statistically, that is also true for American soldiers in 2009, and is true as well for the soldiers of Serbia and Georgia that have quickly shrinking and ageing populations.

    If an only son falls in battle, a family is demographically crippled, or left with no future at all. Each death brings unbearable pain, and calls for withdrawal from the war.”

    http://online.wsj.com/article/SB10001424052970204518504574418941461719008.html

    Den här bristen på symmetri (betr. en familjs antal söner) borde väl rimligen vara med i beräkningen, när man vill skicka unga män/soldater för att bedriva nationbuilding i andra länder..?

  3. muio skriver:

    Vad som redan har skadat Sveriges anseende är att vi ställt upp för USA utan att få någon analys om vad kriget syftar till och varför den korrupte Karzais knarkmaffia ska hjälpas kvar vid makten. Ingen i omvärlden tror att USA är där för flickskolornas skull, snarare handlar det om geopolitik. Nu, när
    Sveriges anseende redan är skadat, är det sant att det är svårt att se vad vi kan göra. Drar vi oss ur har det nackdelar, stannar vi kvar likaså. Tyvärr finns det inget realistiskt framtidsscenario som ser bra ut för Afghanistan; talibaner eller krigsherrar eller knarkmaffia, och det är inte givet hur Sverige ska hantera den situationen. Troligtvis slutar det med att vi kan drypa iväg när Obama gett upp, eller så eskalerar det till en Vietnamliknande urartning där USA söker slå ut hela befolkningen, och då hoppas jag vi får nog innan vi börjar delta i de grövsta krigsbrotten.

    • Morgonsur skriver:

      Den debatt jag efterlyser har ingenting med USA:s motiv att göra. Vi måste hitta egna motiv, eftersom vi aldrig kan vare sig kontrollera, stå bakom eller dela motiv med USA.

      Om vi inte själva har klart för oss vilka värderingar vi står för, varför vi ingriper och var gränserna går får vi det lite jobbigt.

      Man kan samåka fast man inte delar vare sig mål eller syfte med resan. Men har man inte klart för sig själv varför man kliver in i bilen och hur långt man skall åka med innan man kliver av blir man bara viljelöst bagage.

  4. Per A. skriver:

    ”Jag har svårt att hitta några riktigt bra argument varför det är så bråttom att dra oss ur.”

    Eftersom det inte verkar finnas intresse i Sverige eller annorstädes, för att göra de investeringar i pengar och blod som krävs för att vinna ett krig, så kommer det med största sannolikhet att att gå åt helvete.
    Och skall det ändå gå åt helvete, så skall det inte kosta mer svenskt blod eller svenska skattekronor än nödvändigt.

    Eller, för att citera den store strategen Kenny Rogers
    ”You got to know when to hold ‘em, know when to fold ‘em
    Know when to walk away, know when to run”

    • Tobias Wallin skriver:

      Det talas i alla möjliga sammanhang i positiva ordalag om den globaliserade värld vi lever i. Varför inte betrakta det svenska engagemanget i Afghanistan som en liten del av dess baksida?

      Till att börja med: På vilket sätt skiljer sig Sveriges intressen helt från exempelvis USA:s vad gäller hot från talibaner? Vad händer här om regimen i Pakistan förlorar kontrollen över landet och kaos uppstår där? När Sverige för några år sedan stod inför att behöva ta emot 3000 Kosovoflyktingar på ett bräde var detta skäl nog att kalla detta en ”massflyktingsituation” och då behöva frångå normala rutiner.

      Så bräckligt är det moderna samhället.

      Vad kan man säga om ett scenario med 100 miljoner internflykingar i en kärnvapenbestyckad ”failed state”?

      • Per A. skriver:

        ”På vilket sätt skiljer sig Sveriges intressen helt från exempelvis USA:s vad gäller hot från talibaner?”

        Ganska markant.
        I motsats till Sverige så är USA är en supermakt med intressen i nästan alla länder, och med en olycklig vana att blanda sig i dessa länders inrikespolitiska processer.

        ”Vad händer här om regimen i Pakistan förlorar kontrollen över landet och kaos uppstår där?”

        Då blir det dåligt, om man inte är technothrillerförfattare…

        Är närvaron av västerländsk trupp i Afghanistan något som stabiliserar eller destabiliserar Pakistan? Senaste veckans händelser verkar tyda på att det är en destabiliserande faktor.

    • Morgonsur skriver:

      Du har kanske rätt – men då vill jag att våra folkvalda fastställer det, för att sedan högtidligt förklara att Sverige aldrig mer kommer att skicka trupp utanför sin egen gräns då vi är ett land som inte klarar av att betala det pris det kostar att genomföra militära insatser. Det är helt okej att göra så. Även om jag personligen hoppats vi var lite mer solidariska och hedervärda.

      Som sagt efterlyser jag en debatt om syfte och mål med Afghanistaninsatsen. Bara syfte och mål är tydliga blir det rätt solklart hur vi skall agera i framtiden.

      • Per A. skriver:

        Om vi inte kan/vill betala priset för det här kriget, så är vi inte ensamma.

        Hela jäkla G8 har varit mycket tydliga med att man vill ‘lämna över ansvaret till den afghanska regeringen’ så snart det bara går, och jag tror _inte_ att det beror på att man har förtroende för Karzai.
        Holländarna har lämnat. Kanadickerna, dessa peacekeepingens slitvargar, kommer också att lämna.

        Den sorgliga sanningen är nog att huvuddelen av deltagarna hoppade på kriget i hopp om att det var ett förhållandevis billigt sätt att inte stöta sig med USA, under en tid då USA var väldigt lättstötta. Samtidigt så visade USA mycket tydligt att detta var kriget som inte var så viktigt, och som fick stå på undantag i fem år. Med ett sådant engagemang i grunden så bygger man inget bestående.

  5. gruelse skriver:

    Det militärt alliansfria Sverige har decennierna efter andra världskriget haft en försvarsbudget som har möjliggjort ett starkt försvar, som har uppskattats av våra grannländer och ingett respekt hos eventuella angripare. Efter Sovjetunionens fall blev Sverige EU-medlem med en allt sämre förmåga att försvara sitt territorium, pga. krympande försvarsbudgetar och att de nutida (i likhet med de i samband med 1925 års försvarsbeslut mellankrigstida) beslutsfattarna har ”ringt in den tusenåra fredens rike” i vårt närområde. Numera ska försvarsbudgeten bekosta både försvaret av Sverige och globala militära insatser. I dagsläget prioriteras de svenska militära resurserna i Afghanistan och andra avlägsna utlandsinsatser på bekostnad av försvaret av Sverige, vilket har resulterat i att:

    * alla regementen på Gotland är nedlagda.
    * Arctic Sea kunde kapas 090724 mellan Öland och Gotland utan ingripande från den svenska marinen.
    * tre tyska örlogsfartyg kränkte 100706 svenskt territorialvatten i 90 minuter. Varken svensk marin eller stridsflyg ingrep. Först efter upprepade radioanrop körde örlogsfartygen därifrån.
    * pga. bristande underhåll slogs 100810 stridsledningen ut i Luleå under en flygövning mellan Sverige och USA.

    Sverige, som endast kan sätta några bataljoner på krigsfot, har ställt sig bakom ”Solidaritetsförklaringen” som säger att när något EU-land i vårt närområde eller nordiskt land blir angripet ska Sverige bistå med militär hjälp.

    Efter att ha läst http://www.regeringen.se/sb/d/1390/a/149521 ”Strategi för Sveriges stöd till det internationella engagemanget i Afghanistan” har jag inte lyckats finna något egentligt mål med vårt militära engagemang i Afghanistan annat än att det möjligen ska vara långsiktigt. Däremot presenteras ymnigt olika syften med engagemanget. Som målsökande läsare, finner jag att endast syften behandlas i de avsnitt som rubriceras med mål. Det lämnar fältet fritt för oss att dra oss ur när långsiktighetskravet är uppfyllt. Med tanke på att vi har varit där i cirka nio år, vilket är tre år längre andra världskrigets tidsutdräkt, får man nog anse att målet är uppfyllt och insatsen kan avvecklas. För det är väl inte så, hemska tanke, att Sverige ska ha en stadigvarande militärbas i Centralasien?

    Ett annat mål, ehuru dunkelt framväst utom hörhåll för demokratins vakthundar, är ett Nato-medlemskap. För att visa Nato att vi är en pålitlig vapenbroder gäller det att vår militära trupp består elddopet och är kvar i Afghanistan så länge som det behagar ISAF-ledningen. Utrikesminister Carl Bildt har också vid ett flertal tillfällen gjort klart att vi ska vara kvar i Afghanistan med militär trupp.

    När man sände trupp från Sverige till Afghanistan – ett övervägande muslimskt land – borde man ha haft religionshistoriska fundamenta väl inhämtade. För en muslim står västerlandets värderingar för dekadens och ogudaktighet. De som inte bekänner sig till islam är otrogna. För en muslim är det värre att döda en muslim än en otrogen. För en muslim är det inte lika allvarligt att ljuga för en otrogen som för en muslim. Det är kränkande för muslimer när ickemuslimsk militär står på muslimsk mark. Detta kan vara en delförklaring till civilbefolkningens njugga inställning till ickemuslimsk, svensk militär i norra Afghanistan.

    Då det finns ett motsatsförhållande mellan försvaret av Sverige och Afghanistaninsatsen, som vidmakthålls av den nuvarande svenska regeringen, måste jag som fosterlandsvän, kraftfullt hävda att det är mer angeläget och ädlare att försvara Sveriges territorium och suveränitet än att stödja Hamid Karzai i hans ansträngningar att ta över hela Afghanistan.

    Följaktligen borde Sverige koncentrera sig på försvaret av sitt territorium samt, om inte det redan är gjort, inleda planer på och verka för att turkisk militär tar över efter ett svenskt tillbakadragande från norra Afghanistan, ty:

    * det finns redan en stor turkisk trupp i området – ca 1800 biståndsarbetare och soldater.
    * turkarna känner till området.
    * Turkiets krigsmakt är stor och förhållandevis välutrustad, varför det inte borde vara några problem att utöka dess trupp med några extra soldater.
    * den afghanska terrängen är inte olik terrängen i vissa delar av Turkiet.
    * majoriteten av turkarna ogillar den islam som talibanerna företräder.
    * turkarna är i huvudsak muslimer och kan bättre nå ut till den muslimska, afghanska befolkningen.
    * ett av talibanerna tyngsta argument försvinner – att ickemuslimsk militär ockuperar muslimsk mark.

    När nu Nato-landet Holland börjar dra sig ur Afghanistan, ett i vissas tycke förkastligt agerande, borde Carl Bildt et consortes protestera hejvilt genom att bränna träskor på bål, dränera kanaler och vingklippa väderkvarnar. Intet av detta har vi sett! Tydligen har man förståelse för att andra länder drar sig ur.

    • Morgonsur skriver:

      Att ersätta svensk trupp med turkisk är väl ingen dum idé om det är vad afghanerna efterfrågar. Men jag tycker inte man skall göra det av inrikespolitiska skäl. Jag var skeptisk till en svensk insats i Afghanistan eftersom jag kan se flera faror med det sätt på vilken insatsen uppkom. Men nu har man trots allt gett sitt ord på att ställa upp, och då måste man vara lojal med sin uppgift att göra sitt bästa för Afghanistans befolkning. Ända in i kaklet.

      Men det är inget självändamål att det måste vara just svensk trupp. Om afghanerna eller FN vill lösa det på något annat sätt skall vi givietvis avbryta insatsen. Men vi skall inte avbryta den p g a eget schabbel eller tvehågsenhet.

      • Per A. skriver:

        Lojalitet mot vem?

        Är det lojalt mot afghanerna att stanna kvar i tre år till för att hjälpligt rädda ansiktet på politiker här i väst, för att sedan släppa Afghanistan som en het potatis?

      • gruelse skriver:

        När det gäller det muslimska Afghanistan hävdar jag, på religösa grunder, att militär från ett muslimskt land (Turkiet) föredras framför militär från ett ”otroget” land (Sverige).

        Jag håller med dig att man ska ställa upp om man har lovat det. Problemet är att svenska beslutsfattare ej har definierat, inför det svenska folket, ”kaklet” – målet med vår insats, dvs. när vi kan dra oss ur. Jag har i alla fall inte sett något mål.

  6. Tobias Wallin skriver:

    Per A: Ja, USA är ännu en supermakt med förmåga att hävda sina intressen runt om i världen. Men Du tar miste om Du tror att det svenska samhället är mindre sårbart och omvärldsberoende än det amerikanska.

    Det är klart att man kan propagera för isolationism. Men tro inte på bibehållen levnadsstandard under de förutsättningarna.

    Sverige importerar 50 procent av de livsmedel som konsumeras i landet, 100 procent drivmedel och handelsgödsel. Tror Du den importen sker från Östersjöområdet? Det gör den inte.

    • Per A. skriver:

      Det svenska samhället är (eller var) en mindre lockande måltavla än det amerikanska, eftersom vi inte fört en interventionistisk utrikespolitik.

      Bara för att man inte vill föra en interventionistisk politik så är man inte nödvändigtvis isolationist.

  7. Tobias Wallin skriver:

    Bin Laden själv rapporterades ha talat om miljöfrågor för någon vecka sedan. Om drivkraften bakom Islamisterna egentligen är de hopplösa framtidsutsikterna i ett antal överbefolkade muslimska stater snarare än religiös fundamentalism är ju engagemanget i Afghanistan helt omöjligt att motivera, av inrikespolitiska skäl. Följderna av översvämningen i Pakistan lär väl för övrigt innebära hungersnöd i regionen nu i vinter.

    Obalansen i resursfördelning osv mellan ett rikt nord och ett fattigt syd är ju helt uppenbar. Och i det avseendet står Sverige och USA definitivt på samma sida som två utvecklade industrinationer.

    Samtidigt har den svenska statsledningen under generationer med en läpparnas bekännelse försökt distansera Sverige från USA trots mycket täta handelsförbindelser och likartad livsstil.

    I dag kan man å ena sidan från exempelvis Konjunkturinstiutet få höra att Sveriges ekonomi förväntas växa med 3,5 procent årligen i tre år. Å andra sidan läsa andra prognoser på teman som miljö, olja, färskvatten m.m. som – i en samlad analys som ingen statsfunktionär ännu gör öppet – leder till slutsatsen att framtiden består av krig, kaos och kamp om krympande resurser.

    Afghanistaninsatsen kanske skall betraktas som övning?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s