Att komma hem

Photobucket

I en dialog på ett webforum med en hemkommen veteran som var lite i otakt med sina känslor efter hemkomsten skrev jag lite om mina egna personliga reflektioner kring att komma hem – och att bli en del av samhället igen. Jag har bestämt mig för att sprida mina tankar här – i omarbetad version – då jag vet att det finns åtskilliga veteraner från internationell tjänst som läser min blogg.

Min förhoppning är att någon kan ha nytta av mina tankar i det egna arbetet med att komma hem. För det är inte lätt att kliva tillbaka in i samhället efter att ha levt med nerverna utanpå kroppen dygnet runt – med en konstant närvarande inre aggressionsnivå som knappast lämpar sig för det civila samhället.

Många nyblivna veteraner som kommer hem efter en slitsam mission i internationell tjänst upplever att det är svårt att sluta vara soldat.

Jag påstår att det inte ens är möjligt.

Den akuta adrenalinabstinensen brukar för all del gå över med tiden – om man inte låter den ta över ens liv helt och hållet.

Många bär jobbiga upplevelser eller aggressivitet man inte fått utlopp för. Det är bara att erkänna att det är jobbigt att bli beskjuten. Det är bara att erkänna att det är extra jobbigt om man hela tiden måste svälja och ta emot, och det är bara att erkänna att det känns förlösande att skjuta tillbaka, förutsatt att man gör det när det är befogat.

Att skjuta tillbaka utgör skillnaden mellan att vara ett offer – och att vara soldat. Och det är alltid oerhört mycket tuffare att beordras vara ett offer än att beordras vara soldat. Men inget av alternativen lämnar någon oberörd.

Oavsett vad du upplevt som gjort dig till soldat kommer du alltid att förbli en sådan. Har soldaten i dig en gång blivit väckt går det aldrig att göra det ogjort. Det går inte att få honom att somna om igen.

Det går dock alldeles utmärkt att leva ett fullt normalt och lyckligt civilt liv även som soldat. Men det tar lite tid, det kräver vilja – och man måste själv göra valet att man faktiskt vill rota sig i ett civilt liv. Många soldater väljer istället att fortsätta leva sina liv i krigets skugga på olika sätt.

Båda valen är minst lika rätt, och inget av dem är oåterkalleligt. Det går alldeles utmärkt att ändra sig. Flera gånger i livet, rentav.

Det viktiga är vad du själv vill i olika perioder av livet. Du själv. Egentligen.

Men – vad du än väljer kommer grunden för hela din identitet och existens att vara att du innerst inne, under all fernissa och alla lager av karriärval och social kosmetika alltid kommer att vara just soldat.

Det är en titel man förtjänar. Som sådan är den inget du vare sig kan, bör, eller behöver ge upp. Någonsin. Men det går alldeles utmärkt att leva ett framgångsrikt civilt liv som slumrande soldat. Jag tror personligen  inte det är möjligt att vara likgiltig inför denna dolda identitet. De flesta är- livet ut – innerst inne stolta över sin ”riktiga” identitet. Även om de flesta också behåller den för sig själv, och aldrig mer visar den för andra än sig själva – och andra soldater.

Om du istället för att känna stolthet skäms för din slumrande soldatidentitet har du ett problem du nog bör ta itu med. Blanda inte ihop detta med att skämmas för något du sagt eller gjort. Alla soldater har åtskilliga gärningar de skäms över – men få skäms över själva soldatidentiteten.

Förfasa dig heller inte över att du för resten av livet kommer att vara begåvad med en synnerligen effektiv ”på-knapp” som på en mikrosekund triggar soldaten i ditt inre vid plötsliga höga ljud. Det är inte hela världen om du råkar vara lättskrämd.

Eller, lättstartad, skulle jag vilja kalla det.

Oavsett man är soldat eller ej händer det oss alla ibland att man hamnar i obalans mellan sina livsval och sina känslor för dem. Den klassiska konflikten mellan hjärta och hjärna. Det mest självklara och logiska val kan få en att känna sig tom, och det mest dumdristiga kan utgöra en nära nog oemotståndlig lockelse.

Det viktiga är att reda ut om det är ens livsval eller känslorna för dem man behöver ändra på. För jag är fullt övertygad om att man själv kan göra valet att påverka sina egna känslor. Jag säger inte att det är lätt, men det går. Världen är föränderlig. Så också våra känslor för den.

Hur som helst väljer var och en hur man uppfattar sitt eget liv. I varje situation – hur fången man än må känna sig – finns ett val. Har du inget annat att välja på så kan du ändå alltid välja ditt sätt att uppfatta och reagera på din omvärld.

Vad man än ställs inför här i livet finns det oftast ett oändligt antal sätt att välja rätt. Det finns nog faktiskt färre sätt att välja fel, och de sätten känner man ofta instinktivt på sig vilka de är. De brukar gå under samlingsnamnet självdestruktivitet. En bra indikator för ”fel lösning” på livsleda, olust, depression eller missnöje är om du börjar leta efter lösningen på andra ställen än i dig själv och ditt eget jag.

Var framför allt vaken på vad du kan hantera själv och inte. För även om du själv alltid är den som ytterst äger lösningen är det inte alltid du hittar den utan hjälp utifrån. Om du känner dig osäker bör du söka hjälp – professionell sådan, eller bara ett djupare snack hos någon medmänniska du har förtroende för.

Ett gott råd till alla som läser detta är att eftersöka den hjälpen på ett direkt, rakt och soldatmässigt sätt och inte via antydningar eller att försöka signalera behovet genom destruktivt beteende.

Oavsett man själv tycker sig behöva assistans eller inte är det för övrigt alltid livgivande med att någon man känner förtroende för ger en sina perspektiv på ens egna situation. Det gäller vare sig man är soldat eller inte. Och det gäller livet ut.

Och du; man behöver inte vara intresserad av småaktigt trams i det civila jobbet. Men det är bra om man hittar ett jobb där man får odla och nyttja ens bästa egenskaper och drivkrafter. Se det dessutom som en gåva att för alltid vara distansierad från den förbannelse många andra bär – att tro att livet är förstört om tåget är trettio minuter försenat, om man måste omorganisera till en annan avdelning eller om firman du jobbar på går i konkurs och du får kicken.

Jag har upptäckt att det är riktigt livgivande både för karriär och själ att betrakta det civila yrket mer som en ”kul hobby” än som livets mening och min identitet. Det gör att man faktiskt vågar göra jobbet bättre och inte är så himla rädd om det egna skinnet hela tiden.

Och alldeles oavsett; Jag är soldat. Och kommer alltid att vara. Även om jag sannolikt kommer att glida runt på kontor resten av livet.

Jag har dessutom valt att vara en djupt lycklig människa – och har lärt mig vara det också. Det måste man lära sig själv. Men man behöver inte göra hela jobbet ensam.

-     -     -

About these ads

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

28 kommentarer till Att komma hem

  1. Cornucopia? skriver:

    Har inte lyckats formulera ner vad jag menar med det, och är inte heller någon veteran. Men jag har grunnat på ett begrepp som jag internt har kallat ”krigarsjäl”. Kanske är det vad du kallar ”soldat”. Även i det civila livet och samhället finns det behov av de krigarsjälar som vid behov kan vara fokuserade och så raka att de kan lösa uppgiften oavsett odds och oavsett förutsättningar. Det kan handla om såväl fullständiga vardagsbanaliteter såväl som saker som påverkar många andras liv.

    Men även det civila samhället har ibland behov av soldatens rakhet. Kanske mer än någonsin i vårt flamsande konsensussamhälle. Så soldaten har en styrka som kan vara värdefull i den civila hobbyn om man bara kanaliserar krigarsjälen till det.

    Man måste inte vare sig ha en fiende eller vapen för att kunna vara en soldat.

  2. Thord Wedman skriver:

    Min gamle vän och FN-kollega.
    Du går från klarhet till klarhet i dina inlägg och analyser.
    Jag bugar mig ödmjukt inför din visdom.

  3. Erik skriver:

    ”Oavsett vad du upplevt som gjort dig till soldat kommer du alltid att förbli en sådan. Har soldaten i dig en gång blivit väckt går det aldrig att göra det ogjort. Det går inte att få honom att somna om igen.”

    Stort Tack, Morgonsur. Väl skrivet!
    /Erik

  4. hansa skriver:

    Sammanfattar bra vad jag självt upplevt och känt nen inte lyckats formulera fullt så bra som du gjort hät
    Tack från en gammal soldat

  5. vidsynt skriver:

    Vi föds alla till soldater. Nakna vid födseln. Soldater vid födseln.

  6. B skriver:

    Väl skrivet Morgonsur!

    Många har säkert läst detta innan men det finns säkert någon som inte gjort det. Går i samma anda som inlägget…
    http://www.mwkworks.com/onsheepwolvesandsheepdogs.html

  7. Kristian Jansson skriver:

    Tackar för att du tog dig tid att utveckla ditt forumsinlägg!

    Det viktigaste att tänka på är, tror jag, att fokusera på vad som är positivt i soldatlivet och försöka föra över de bitarna till det civila mörkret. Tex att se avvikelser i större sammanhang. Jag själv kan störa mig kraftfullt på att kollektivtrafiken inte funkar här hemma när man lyckades köra buss i Sarajevo, däremot så bryter jag inte ihop när bussen eller tåget inte kommer utan noterar bara att jag blir lite sen och börjar då planera för den nya förutsättningen, lite som det du kallar hobby för jag vet att jag sällan kommer att få uppleva livsomvälvande konsekvenser pga den sena bussen.
    Keep it up!

    /K

  8. Larsa skriver:

    Tack för ett utomodentligt inlägg, Morgonsur. Ett problem jag tror många svenska veteraner bär med sig är att man inte fått vara soldat. Och med det menar jag inte det yrkesmässiga eller att man inte fått skjuta tillbaka. Utan att man åkt ut på mission, men så hände kanske inget spektakulärt. Man åkte ut fullt inställd på att vara soldat, men det blev en lugn mission, en lugn tjänst. Men soldaten inom dig vaknade ändå, det ögonblick du bestämde dig för att åka kanske. Då gjorde du omställningen mentalt. Sedan blev det bara sex månaders fisande på campen.

    Den känslan har jag burit med mig ända sedan en ganska lugn mission på Balkan på mitten av 90-talet och det känns fortfarande jobbigt ibland. Det är som om soldaten fortfarande står och stampar inom mig och undrar om det inte är dags snart. Jag blir nedstämd när jag läser dina utmärkta inlägg från BA01, t ex, Morgonsur. Varför var inte jag där? Varför fick inte jag känna allt det där som en normal och vettig person inte borde vilja känna?

    Idiotiskt lyxproblem, kanske, men det vore intressant att höra om fler känner likadant.

  9. hansa skriver:

    Två saker att ”grunna” på. Det är inte bara du som ”kommer hem”. Din omgivning måste inse vem du blivi, måste få veta. Det är svårt, de vill ofta inte höra, veta eller förstå. Kanske måste du tvinga på dem ditt nya jag. Hjälp hur hantera detta måste du få kanske från äldre kamrater men kunskap om detta måste också myndigheten leverera. Då inte i stil med de gamla rådet i minnesböcer etc (Du behöer inte inta flygare skydd när Malmöplanet passerar osv) Nej riktig professionell och erfaren kunskap.
    Det andra är att ”lugna missioner” existerar inte. Det internationella samfundet är alldeles för snålt för det. Nej Larsa du har gjort ditt jobb som soldat Du Är en av oss.

    En som provat både och.

  10. Daniel skriver:

    Fantastikt bra inlägg Morgonsur. Det är ungefär som om du läser mina tankar ibland.

    Larsa, du är inte ensam om att känna så.

  11. Kristian A skriver:

    Är det dags att kasta om mottot, En gång fredskamrat alltid fredssoldat?!
    Tack för dina klocka tankar, spot on som vanligt!

  12. Charlie Spartan skriver:

    Tackar för ditt utmärkta inlägg, Mitt i prick, så otroligt skön känsla att veta det finns de som delar ens erfarenheter (fast på annan plats).

    Ones a Warrior always a Warrior!

  13. Lars Bergqvist skriver:

    Med erfarenhet från Bosnien, händer det ofta att jag tänker tillbaks på den tiden. Och visst är det som Morgonsur skriver, man känner sig fortfarande som lite av en ”krigare” med upplevelser som få har varit med om, men samtidigt inte något som man gräver ner sig i. Även om jag blev vittne till obehagliga händelser och beskjuten vid några tillfällen, blev jag dock inte utsatt för något riktigt traumatiskt. Och det är väl där skillnaden ligger.
    Gjorde mig illa berörd att läsa följande inlägg.
    http://chefsingenjoren.blogspot.com/2011/02/ensamhet.html

  14. Anna skriver:

    Vi behöver fler som dig som vågar uttala sig för att få förståelsen ute i samhället.
    Mor till stupad soldat.

  15. fc1, 8 Coy skriver:

    Klockrent skrivet, som vanligt.

  16. Morgonsur skriver:

    Jag ber att få tacka ödmjukast för det positiva mottagandet. Precis som många påpekat tror jag det inte är händelserna i sig – utan det val, den uppoffring man gör när man väljer att bli soldat som är avgörande.

    När man på allvar ställs inför valet att kanske aldrig komma hem igen, och ändå gör det medvetna valet att ta ett nästa steg – jag tror det är då man blir soldat. Man ställs aldrig inför det som värnpliktig, men de flesta inser när de kliver på planet till den mission de åtagit sig att det är allvar, och att det kan bli följden.

    Andra inser det kanske inte förrän senare under missionen. Någon har säkert klarat sig genom en hel mission utan att ens reflektera över saken.

    Men när man väl tagit det där steget in i soldatidentiteten går det aldrig att säga vad som är påfrestande eller ej. Vi upplever olika saker. En del mer, en del mindre, en del för mycket.

    Men vi är alla samma sort. Som sades här uppe; ”Du är en av oss”.

    Och till Anna vill jag skicka en alldeles särskild tanke, och min varma medkänsla.

    Inga soldater lämnar oss med så starka intryck och känslor som de som tvingas offra allt för kamraten bredvid;

    De är inte bara en av oss.

    De är ett med oss.

  17. Charlie Spartan skriver:

    Det finns en fin cermoni som vi genomförde vid varje tillfälle min (1/36 Inf) bataljon hade en bal. Ett bord var dukat på en hedersplats med en talrik, glas och bestick, Detta tomma bord serverade först med mat och dryck medan vi andra var i givakt. Sedan skålade vi vår stupade vän och soldat, Det tomma bordet var symbol för alla de som stupat i vår bataljon. De är alltid saknade och ihågkommena och har en hedersplats vid alla våra festtillfällen.

    Anna din son sitter alltid vid det bordet, hedrad och ihågkommen

  18. Anonym skriver:

    Aldrig varken skjutit på eller blivit påskjuten, men minns tydligt när jag insåg att det var allvar. Det var ett par månader in i missionen. Visst hade jag med huvudet fattat att det var allvar långt innan. Men det var först när jag satt i en landcruiser väl inne i ‘indian country’ – inte ett speciellt utsatt område och risken var förmodligen inte så jättehög – som jag fattade det på riktigt. Jag tänkte något i stil med ”helvete…den här ak5:an är skarpladdad…och jag är inte på väg till skjutbanan”. Nästan lite komiskt när jag tänker tillbaka på det, jag hade ju fattat innan, men ändå inte. Sedan funderade jag en stund på det faktum att om någon får för sig att slivvoskjuta på oss nu, då skjuter jag tillbaka. Efter ett någon minut eller två slutade jag tänka på det, inget dramatiskt hände och den där konstiga känslan kom aldrig tillbaka. Men just det ögonblicket kommer jag ihåg mycket väl, fortfarande efter 17 år.

  19. Dave skriver:

    Krigarens själv försvinner aldrig på både gott och ont. Hög beredskap under mission förbyttes för mig i svårigheter att anpassa mig till civilt liv vid hemkomst. Ännu idag har jag samma problem men skulle inte vilja ha något av det jag gjorde ogjort. Är mycket glad att jag hittade denna blogg skriven och läst av människor som förstår hur man tänker/mår/agerar. Tack broder för att du gör detta.

    Dave

  20. lena.sundstrom@tv4.se skriver:

    Hej!
    Letar efter någon soldat med erfarenhet från Afghanistan, som kan berätta om hur säkerhetsläget har förändrats där nere. Och vad det innebär för svenska soldater, både när det gäller säkerhetsläget där nere, men också förståelsen när man kommer hem.
    Kontakta gärna mig på lena.sundstrom@tv4.se

  21. Anonym skriver:

    Lena, jag tror inte många är intresserade av att prata med TV4 efter hur ni agerat på sistone.

    Se Morgonsurs inlägg.

  22. Anonym skriver:

    Åh kom igen Lena,
    vad skulle vi annars göra?
    Kom igen lena,
    kom igen Le-enaaaa….

    (http://artists.letssingit.com/hakan-hellstrom-lyrics-kom-igen-lena-wb47cmd)

  23. Dave skriver:

    Lena, som tidigare nämnt så tror ingen av oss att någon kommer att prata med er efter era lättnyheters ”avslöjande”. Avbryt och sluta leta efter de av oss veteraner som var med.

    Dave

  24. Morgonsur skriver:

    Lena gör sitt jobb. Man kan tycka vad man vill om TV4:s sätt att göra det – men man måste respektera TV4:s rätt att ställa frågor. Jag hoppas TV4 har ett seriöst intresse av att diskutera frågan utan att driva den utifrån prestige eller sensationslystnad och i uppriktigt syfte att förstå.

    Tystnad är inte lösningen. Men TV4 har agerat på ett sätt som gör att det finns ett stort förtroendegap att fylla innan någon vågar ställa upp. Det är illa nog att göra sitt bästa och tvingas bära de bördor det innebär att vara soldat. Om man dessutom som liten människa – vilket även soldater faktiskt är – skall känna att man behöver gå i försvar och bli något slags personligt skräckexempel eller strykpojke för nationen Sveriges förda politik är det inte roligt längre.

    Tyvärr tycks det vara fallet i den absurt hårt drivna frågan kring en eventuell vådabekämpning.

    @ Lena:

    Jag tror att ni behöver se till att bygga det förtroende ni förlorat innan någon känner att de vågar ställa upp och berätta sin historia utan att känna sig våldtagen och utnyttjad som ett politiskt bondeoffer.

    Jag hoppas ärligt talat ni lyckas. Och ännu hellre att ni i sådant fall inte missbrukar det förtroendet.

  25. Anonym skriver:

    @Morgonsur

    Som vanligt formulerar du dig på ett klokt och riktigt sätt. Ett sätt som faktiskt gör att man i alla fall lite kan tro på ett hopp för mänskligheten.
    Lena och hennes kollegor brukar ju titt som tätt grusa den tron rätt rejält med sina ”nyheter” och ”sanningar”…

    Jag tycker faktiskt att det är äckligt att TV4 inte ber om ursäkt, i alla fall för att man har uttryckt sig vilseledande. Det står (eller borde stå) envar fritt att tycka och tro vad man vill i sak men ibland måste man faktiskt backa och be om ursäkt för hur man framförde sin ståndpunkt. (Till och med Jan Guillou har ju varit spion, förlåt jag menar agent som förstås inte var samma sak…)

    Min uppfattning är att många journalister delar upp världen i journalister och icke-journalister. Det som förstår sig på ”vass journalistik” och den obildade vanliga pöbeln som inte gör det. Ett förstås fruktansvärt sätt att se på människor och dess åsikter, men tyvärr tror jag att det ligger ganska nära verkligheten.

    Man brukar ju säga att vi har de politiker vi förtjänar. Det är nog likadant med journalister…
    Frågan är, förtjänar vi verkligen det här?

    EE1

  26. Ndorop skriver:

    Jag berättade för några vänner om ditt råd att ta det vanliga livet som en hobby när man kommer hem. De tyckte det lät klokt och väldigt zen; faktiskt något för alla. Kanske är det en del av anledningen till att det är så svårt att komma hem: så litet av vårt dagliga slit betyder egentligen något. Man frågar sig lätt vad det då är för mening med det.

  27. lisafriberg skriver:

    Oerhört bra skrivet, fick mig att förstå min kille som varit ned 2 omgångar där å på andra missioner i andra länder, nu på ett helt annat plan än tidigare! Tack! Kommer definitivt att läsa din blogg i fortsättningen! Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s