Om terrordåden i Norge

Så är det då min tur att kommentera de fruktansvärda terrordåden i Oslo. Egentligen skulle jag i princip kunna kopiera mitt inlägg efter självmordsbomben i Stockholm straxt före jul, eftersom jag sällan ändrar grundinställning till… knappt någonting här i världen, numera… Jag tänker i alla fall göra en poäng av att stjäla valda delar där jag byter ut valda ord eller textavsnitt ur mitt gamla inlägg från ‘Världen före Anders Behring Breivik’, som -hör och häpna – uppvisade märkligt stora likheter med den värld vi lever i nu:

”Personligen är jag mest förvånad över förvåningen i sig, för så särdeles oväntat är det väl ändå inte att Sverige Norge är en del av världen, och att allt som kan hända någon annanstans också kan hända här – och också kommer att göra det förr eller senare. Visst är det smått historiskt med självmordsbombare, och framför allt skall vi vara glada åt att dådet – som terrordåd betraktat – var rätt misslyckat. massakrer av denna fruktansvärda omfattning, och visst måste vi skärpa vår vaksamhet inom de ramar ett öppet samhälle sätter. Men mig varken förvånar eller skrämmer det. Jag ser ingen anledning att vara mer rädd för terrordåd än jag är för att bli överkörd på en gågata av en buss med bromsfel. Statistiskt sett är väl risken ungefär jämförbar.

Jag vägrar böja mig för terrorister, och jag hoppas verkligen inte detta innebär att man börjar vidta en mängd överloppshandlingar i form av att ändra i lagstiftning eller vidta andra onödiga trygghetshöjande åtgärder som ändå bara kommer att vara spel för galleriet.

Jag instämmer nämligen i statsminister Fredrik Reinfeldts Jens Stoltenbergs maning om att inte offra det fria samhället.

(- – -)

…men om jag skall märka ord är sanningen att det aldrig går att förhindra denna typ av brott till hundra procent. Så om du undrar om dagens lagstiftning är tillräcklig för att förhindra denna typ av händelse så är svaret nej – vilket torde framgå med all önskvärd tydlighet. Men den som tror att det överhuvudtaget går att stifta lagar, bedriva övervakning eller skapa trygghetssystem som omöjliggör terrordåd bör tänka om.

Det enda man får är ett samhälle där den största anledningen att man inte längre behöver vara rädd för att dö av terrordåd är att det inte längre är någon större glädje att leva överhuvudtaget…”

Låt oss först av allt en gång för alla avliva myten om att terrorism föds ur fattigdom och social orättvisa. Fattiga människor har varken tid eller råd att vara radikala, även om de gärna utnyttjas som fotsoldater mot betalning. De har fullt upp med att få mat på bordet. Radikalitet är en lyx för söner och döttrar ur medel- och överklassen. Och avarten ‘terrorism’ föds inte primärt ur sociala förhållanden – utan ur frustration.

Oftast uppstår denna frustration helt och hållet ur förhållandet att man har svårt att få gehör för sina idéer. Det beror i sig inte sällan på att man förutom den närmaste kompiskretsen är förhållandevis ensam om att tycka att man har särdeles bra idéer.

Och låt oss också när vi ändå är inne på terrorism som företeelse hoppas att klyschan ”den enes terrorist är den andres frihetskämpe” används med något större omdöme i fortsättningen. Terrorism är terrorism. Alldeles oavsett hur ”välment” den må vara. Att välja obeväpnade civila som huvudmål för väpnat våld är vedervärdigt, och den som ägnar sig åt det förtjänar inget annat än förakt. Det gäller alldeles oavsett vilken ‘sak’ man anser sig slåss för.

Så var det sagt.

Åter till Norge; Jag imponerades – och imponeras fortfarande – stort av de norska myndigheternas och den norska regeringens sätt att hantera terrordåden i Oslo. Statsminister Jens Stoltenberg, och, ja, varje befattningshavare som ens visat sin nuna i TV alla dessa timmar har verkligen lyckats vara sansade, samlade, återhållsamma och ändå lyckats förmedla sammanhållning och medkänsla. Hela Norges statsförvaltning och dess myndigheters företrädare har för internationell press helt enkelt lyckats förmedla det optimala tjänstemannaidealet; att vara professionell och personlig – men aldrig privat.

Framför allt har statsminister Jens Stoltenberg gett ett fantastiskt kompetent intryck. Ordet ‘Landsfader’ har nämnts. Jag säger inte emot. Hårda tider sållar agnarna från vetet, och hans snabba ord om att möta terrorn med ‘mer öppenhet och mer demokrati’ får mig rentav att känna mig riktigt varm inombords.

Men – för det finns alltid ett ‘men’:

Tyvärr misstänker jag att det kommer att gå som vanligt. Varje gång ett terrordåd inträffar talas det vackert om hur vi inte ska låta det inträffade påverka oss. Alls. Men redan någon vecka efter dådet börjar man ‘se över lagstiftning’ (hur många gånger kan man egentligen ‘se över Vapenlagen’, förresten?),  och utöka regleringar, kontroller, censur, övervakning, förbud. Och tyvärr drabbar oftast den beska medicinen vanliga människor mer än den drabbar stollarna och terroristerna.

Liksom efter självmordsbomben i Stockholm ställer jag mig frågan om man med lagar, regleringar, licenser och förbud kunnat förhindra de terrordåd som drabbat Sverige och Norge? Hade det varit värt det? Hade de fruktansvärda dåden i Norge aldrig inträffat om det funnits t ex en norsk lag som begränsade innehavet av konstgödsel, eller en som krävde inlåsning av alla privata vapen på skytteklubbar?

Tillåt mig tvivla. Gödsel behövs i stora mängder för dem som bedriver jordbruk. Det är svårt att göra något åt. Och antagligen hade Anders Behring Breivik hämtat ut sina vapen inför någon ”träning” eller ”skyttetävling” den aktuella dagen – om han så skulle behövt anordna den själv. Eller så hade han helt enkelt köpt vapen på den illegala marknaden, och kanske rentav fått tag i något ännu effektivare än sin ”Ruger Mini-14”.

Ensamma, ostraffade människor med fanatisk övertygelse går helt enkelt inte att skydda sig mot – hur gärna man än vill. Vi  kommer aldrig – ens med totalt utegångsförbud – att kunna skydda oss mot våldsdåd begångna av farliga människor. Helt enkelt eftersom vi alla är potentiellt farliga. Alla människor besitter förmågan att vara dödligt farliga för andra. Åtminstone för den närmaste omgivningen. Tack och lov vill den förkrossande majoriteten av oss människor varandra väl. Men:

Ju mer personlig frihet vi har, ju högre intelligens vi besitter, ju större bildning vi erhållit och ju mer ekonomiska resurser vi förfogar över – desto fler av våra medmänniskor har vi förmågan att vara potentiellt farliga för.

Det betyder inte att motmedlet mot terrorhandlingar är att se till att människor är så ofria, dumma, obildade och fattiga som möjligt.

Vilket vi nog bör ta en paus och fundera en stund över innan vi börjar diskutera vad vi gör för att ‘förhindra att det någonsin händer igen’…

–     –     –