Ständigt denna sjöfyllerilag…

IMG_1240

Båt som omfattas av nya sjöfyllerilagen. Roddaren är enligt nya sjöfyllerilagen kriminell sjöfyllerist om det vid slumpvis alkoholutandningsprov skulle visa sig att han druckit en enda starköl. Även den som håller i en lanterna (ficklampa) under hemrodden från festen eller förtöjer båten är sannolikt sjöfyllerist efter en enda starköl. (människorna eller båten på bilden har inget med artikeln att göra)

-     -     -

Så har då media slutligen börjat närma sig pudelns kärna; exemplen som konkret visar varför vi är så många som opponerar oss mot den nya sjöfyllerilagen från 2009. Faktum är att den man som enligt SvD riskerar dömas för sjöfylleri när han gav sin nyktra båtkörande fru instruktioner kunnat råka ut för samma sak om han ”fört befäl” över henne medan hon rodde båten på bilden ovan fram till samma polisbåt.

Båten på bilden ovan gör i fantasin över 15 knop – om motorn är igång. Mannen som ror båten på bilden ovan är därmed sjöfyllerist i det ögonblick han stjälper i sig ett glas vin eller en starköl. Sjöfyllerist är även den som efter ett glas vin eller en starköl befinner sig i nämnda båt och på något sätt – t ex genom att utgöra hoppilandkalle, hålla tampar, hålla lanterna (ficklampa) eller läsa sjökort - inverkar på båtens framförande, förtöjning, navigering eller liknande.

Jag följer min fula ovana att citera mig själv. Denna gång från inlägget ”Om konsten att fördärva konst” från den 14 mars förra året:

Protesterna mot den nya sjöfyllerilagen beror inte – vilket man kan tro av vissa insinuanta röster i debatten -  på att alla båtägare och skärgårdsbor känner ett oemotståndligt behov av att ratta omkring på sjön i dyngfyllan.

Problemet är det sätt på vilket man skrivit den nya sjöfyllerilagen; Den försöker lösa ett problem man inte ens har kunnat påvisa statistiskt, och den försöker lösa detta icke-bevisade problem genom att  förbjuda ‘allt för trevliga lunchkorgar’ samt ‘måltidsdrickande för alla som är i närheten av vatten’. Vare sig de kör båt eller inte.

Man har nämligen skrivit lagen så att det i princip blir omöjligt för en laglydig medborgare att äta och dricka gott om man lever i båt, eller lever i skärgården med behov av båt. Däri inräknas även roddbåtar om de råkar vara försedd med en aktersnurra – som inte ens behöver vara igång.

Dessutom är lagen så luddig att man inte ens kan säga vem som omfattas av det nya livsvalsförbudet. Det kan vara så att ingen som befinner sig på en båt har rätt att dricka ett glas vin till maten. Inte ens när båten ligger förtöjd eller för ankar. Ingen vet vad som gäller. Det enda man vet som vanlig gräsrot med kvällsmiddagen hägrande framför näsan i sin ankrade båt är att man inte har någon möjlighet att veta huruvida man omfattas av förbudet eller inte.

Åtminstone inte förrän i efterhand. När man får sin eventuella dom.

I princip alla remissinstanser har därför sågat lagen eftersom den adresserar fel problem, saknar faktaunderlag, är godtycklig, motverkar sjösäkerheten och underminerar rättssäkerheten.

Ja, ”vad var det jag sa…”

Det nu aktuella fallet – där den som inte ”kört” riskerar dömas för att ha engagerat sig i båtens framförande - illustrerar på ett tydligt sätt hur tokigt det är att jämföra bilkörning och båtliv.

Till skillnad från landtrafik är sjötrafik nästan alltid ett lagarbete där alla som finns ombord – även ”passagerarna” – på ett eller annat sätt närmast oundvikligen blir involverade i framförandet av båten vid något tillfälle. Vilken uppgift som är viktigast varierar oerhört mycket mer än i bil – där föraren alltid sköter allt. Det kan vara så att en busenkel uppgift som både kan utföras - och också utförs - av en fyraåring är avgörande, även om det förstås på sjön i princip alltid finns såväl tid som plats för omtag om fyraåringen inte levererar som tänkt. Att ”hålla ratten” är alltid viktigt, men kan vara både den mest komplicerade eller ibland den mest busenkla uppgift för båtens sjösäkra framförande. Allt beroende på läge, väder, omgivning och situation just då.

Nå, inte många bilförare sätter i alla fall fyraåringen i knät för att provratta när det är lugn trafik, bred väg och bra väder. Inte många husbilsförare kokar heller kaffe medan autopiloten styr båten. Att jämföra land- och sjötrafik är inte bara missvisande; det är helt enkelt ointelligent.

En viktig skillnad mot land är att alla uppgifter till sjöss kräver omdöme. Havet är inte förlåtande, och inte ens som passagerare går det att luta sig tillbaka och tro att det bara är att sitta lugnt tills man är i hamn igen. Såtillvida är det rätt att man i princip alltid – även när man ligger för ankar – måste hålla sig tillräckligt nykter för att kunna göra sitt i lagarbetet att framföra båten säkert. Redlösa, eller ens fulla, har i regel inte på sjön att göra ens som passagerare.

Principiellt resonerar därför såväl lagen som polisen rätt; mannen i artikeln skall prövas mot sjöfyllerilagen. Det gällde enligt den gamla och gäller enligt den nya. Problemet är således inte att mannen omfattas av nykterhetskraven – utan den absoluta, oresonabla och alldeles för snäva promillegränsen som omöjliggör nyanser i straffbarheten. Istället för sunt förnuft har vi fått en sjöfyllerilag vi är pinsamt ensamma om, och som saknar motstycke i den civiliserade världen. För att hitta liknande obalanserade gränsdragningar måste man rentav leta bland de nationer som tillämpar sharia.

Den gamla (kloka och visa) lagen tog som sagt hänsyn till faktum; hur mycket ”nykter” man måste vara för att kunna ”göra sitt” varierar beroende på uppgift, läge, väder, erfarenhet, kunskap och omvärldsfaktorer. Men så hände något; politiker ville visa handlingskraft, Kustbevakningen ville ha något att göra, och sjöpolisen ville ha enklare avrapportering. Man ville införa en fast och absolut promillegräns även för sjöfylleri av normalgraden för att slippa det där jobbiga att bedöma och motivera vari det allmänfarliga brottet bestod.

Men om man nu trodde sig slippa bedömningar fick man tji; man måste fortfarande bedöma vem som omfattas av den absoluta gränsen - vilket på det stelbenta sätt nya sjöfyllerilagen skrivits knappast gör saken vare sig lättare, rättsäkrare eller ens gynnar sjösäkerheten (jag kommer att återkomma i ett senare inlägg till hur denna nya lag kraftigt försämrat säkerheten till sjöss – och kanske även till lands).

Om jag återigen citerar mig själv från inlägget ”Om konsten att fördärva konst”:

Det märkliga är att det utan promillegräns tycks gå alldeles utmärkt att göra bedömningen att någon p g a alkoholintaget är farlig för sin omgivning på grund av berusning på land – medan samma bedömning påstås vara fullständigt omöjlig att göra till sjöss.

Bedömningen av hur den misstänkte påverkat säkerheten till sjöss är sedan 2009 inte längre beroende av några som helst sammanhang, eller av rim och reson. Bedömningen är några siffror i en apparat. Siffror som såväl vetenskap, statistik som erfarenhet gång på gång bevisat inte ens är relevanta som bedömningsgrund för någon som helst påverkan på ”säkerheten till sjöss”. Men människor straffas trots det med hänvisning till siffrorna för att de bevisligen druckit öl och därmed i fantasin skulle kunnat vara farliga för någon om de i rask följd bälgat i sig minst ett par liter öl till.

Hur som helst har polisen resonerat och agerat helt rätt när de anser att mannen i SvD-artikeln omfattas av sjöfyllerilagen. Han omfattades de facto redan av den gamla lagen och han skall enligt allt sunt förnuft hålla sig rimligt nykter. Jag vill förtydliga att jag anser - precis som även nya sjöfyllerilagen säger – att alla som ”fullgör en uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss” skall låta bli att dricka sig fulla. Men vad jag opponerar mig emot är huruvida det är rimligt att betrakta någon som full vid 0,2 promille.

Så full att man redan vid 0,2 promille, efter ett enda glas vin - eller som i just det aktuella fallet fyra starköl under okänd tidsrymd – är farlig för andra att man bör dömas för brott oavsett situation, och t o m oavsett vad den uppgift man fullgör ombord består av.

Det framgår inte av artikeln vilken berusningsgrad mannen hade, men om jag spekulerar fritt hade nog sjösäkerheten mått bäst av att mannen – som av allt att döma var mest sjövan och bekant med den aktuella båten - även hållit i ratten i det aktuella fallet såvida han bara var under 1,0 promille och inte helt snurrig.

Erfarenhet och kunskap är till sjöss nämligen ofantligt mycket mer avgörande för sjösäkerheten än absolutism. Nyss nämnda gäller i nästan alla tänkbara situationer en båt och dess förare kan hamna i. Men – som den gamla sjöfyllerilagen också tog höjd för – någonstans vid 1,0 – 1,5 promille börjar å andra sidan alkoholen bli fördummande att all erfarenhet i världen står sig slätt mot den korkskallefaktor kraftig alkoholberusning alltid innebär. Och då alldeles oavsett uppgift ombord.

Man skall nämligen inte vara full på sjön. Alls. Och ”full” blir man någonstans vid ungefär 0,8-1,2 promille, beroende på individuell preferens och definition.

Nå, oaktat alla spekulationer; resonemanget att båtförare/gastar/assisterande passagerare under 1,0 promille generellt knappast är farliga vare sig för sig själva eller andra p g a vad de druckit eller ej stärks av den statistik som sammanställts av professorn emeritus i sjörätt Hugo Tiberg:

Enligt statistiken (sedan 1994)  har det ännu inte ens inträffat att någon blivit påkörd och allvarligt skadad eller dödad av att någon med 0,2 – 1,0 promille kört på dem p g a ”berusningen”. Olyckorna (17 st allvarliga sedan 1994 av den typ som lagen adresserar) har generellt minskat trots fler och större båtar, och fler besökare i skärgården. Således är hela det ”problem” nya sjöfyllerilagen kraftfullt angriper inte ens existerande. Rädslan för att bli påkörd av salongslulliga fritidsskeppare - hela grunden för införandet av en absolut 0,2-promillegräns - är totalt ogrundad.

Vi har således fått en för skärgårdsbefolkningen starkt frihetsbegränsande inskränkning som helt och hållet grundats på one-linern ”alkohol och trafik hör inte ihop” i kobination med en irrationell rädsla för något som ännu aldrig (sic!) inträffat. Trots 500 000 båtägare och 2,5 miljoner människor i skärgården varje sommar.

Det torde i sammanhanget inte komma som en överraskning att många ser det som rätt viktigt att umgås kring god mat och dryck under sommaren. Detta, samt att därefter ta sig hem till den egna ön efter besöket hos grannen på andra sidan viken. Men som många av oss kritiska röster påpekat – och som media nu äntligen börjat upptäcka – kan man tämligen godtyckligt anses vara sjöfyllerist även som passagerare. Nyss nämnda gäller redan vid ett föga kontroversiellt eller omdömeslöst alkoholintag.

Bengt Gärde och Göran Gabrielsson har mot den bakgrunden rätt; nya sjöfyllerilagen har helt i onödan beskurit en bevisat totalt ofarlig frihet under ansvar. Nya sjöfyllerilagen krånglar till det hela på ett sätt som omöjliggör ett normalt leverne i skärgården om du inte är helnykterist.

Sverige är fanatiskt (nej, det är inte ett stavfel).

-     -     -

About these ads

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

28 kommentarer till Ständigt denna sjöfyllerilag…

  1. Ola Ljungberg skriver:

    Ja, behöver mer sägas?

  2. Kuckeliku skriver:

    Sjöfyllerilagen förefaller alldeles för drakonisk. Om man hade satt en tolvmetersgräns (som för kustskepparen) och en 0,5-promille-gräns så hade lagen tett sig lite rimligare. Sannolikt behöver lagen justeras också på en rad andra sätt, men politikerna är uppenbarligen mer angelägna om att polisen har lätt att sätta dit folk än av att lagarna är rimliga.

  3. Roger Klang skriver:

    Överförmynderi är aldrig bra, men man måste ha någon gräns, kanske 1,0. Vem dricker normalt mer än 5 glas vin eller c:a 3-4 öl till en middag? Vem behöver mer för att känna sig lite rund under fötterna? I alla fall, du klagar mycket och beskriver problemen väl, men varför tar du inte och blir lite konstruktiv och som sjövan man skriver en rimlig alkohollag för sjön och tar och skickar in den till vederbörande myndighet? Kanske tillsammans med ett nät-upprop om du känner dig ambitiös och tror att du kan få gehör för din sak. Jag står på din sida nu, bara så du vet.

    Med bästa hälsningar; Roger Klang

  4. spunk skriver:

    Bra skrivet

  5. Pingback: Löjeväckande lag « No size fits all

  6. Rolf Eriksson skriver:

    När jag läste SvD-artikeln första gången (innan den uppdaterades) stod det att båtpolisen inte hade utrustning att göra alkotest och att de fick tillkalla annan polis som var 3 mil ifrån. När testet var gjort blev resultatet 0,28 promille!

  7. Erik skriver:

    En bit ner i denna tråd finns ett galghumoristiskt inlägg av en signatur ”Wall-E” som också påvisar det orimliga i den tekniska avgränsningen för vilka flytetyg som omfattas av 0,2-promillegränsen:
    http://www.maringuiden.se/forum/;thread=343193&content_only=true

    • Morgonsur skriver:

      Ja, exemplet känns ju onekligen som att skjuta mygg med kanon. Särskilt om man ”inte upplever att man har problem”. If it aint broken…

      Trenden beslutet är ett uttryck för har varit väldigt stark inom offentlig sektor länge. Jag brukar kalla den ”Management by polisanmälan”.

      Tyvärr tror jag metoden gör mer skada än nytta. Det är sällan svårt att se tecknen på alkoholmissbruk. Men metoden gör det lätt för chefer att gömma sig från att ta i den heta potatisen och vänta tills ”lotteriet” löser det åt en. Vilket kan ta tid…

      Att basera åtgärder mot en medarbetare med alkoholproblem på slumpen är knappast bra ledarskap.

      Jag föredrar att man stärker chefer i mod och metoder att våga visa förtroende, men också att våga konfrontera och föra djupare samtal med de anställda. Liksom man kan föra dialog med anställda om drogtecken och symptom och göra det okej att hellre en gång för mycket än en gång för litet både fråga och få frågan ”hur mår du egentligen?”, eller ”hur mycket dricker du egentligen?”

      Sedan skulle jag personligen ha synpunkter på om den fackförening jag tillhörde tillät att arbetsgivaren helt utan misstanke eller anledning utsatte mig för regelmässiga kroppsvisitationer eller kroppsbesiktningar. Det är inte okej i min lilla värld, och är inte ett uttryck för den nivå av förtroende jag skulle vilja ha mellan mig själv och min arbetsgivare. Där går gränsen för mig, och jag skulle personligen omedelbart börja se mig om efter en annan arbetsgivare. Av princip. Och sådana har jag inte många.

      • Savox skriver:

        Fast när jag har talat med folk på Arbetsförnedringen och sagt att jag vägrar alla former av drogtest av principskäl så börjar de genast tala sig varma för eländet! Även För tydligen ska det ligga i varje arbetsgivares intresse att ha anställda med rena kroppar och rena själar – dvs. inga udda politiska åsikter, intressen, musiksmak eller sexuella böjelser.

        Det som främst oroar mig är hur denna utveckling på sikt påverkar möjligheten till försörjning och därmed självständigt vuxenliv för ungdomar med bl.a. ADHD och andra åkommor som med stor framgång behandlas med mediciner som okunniga medelsvenssons kallar droger. Metylfenidat och liknande är ju påvisbart i urinen och frågan är vad etablissemanget har lägst tankar om: knarkare eller personer med ADHD.

  8. Savox skriver:

    När de hämtade judarna sa jag ingenting, för jag var ju inte jude.
    När de hämtade de homosexuella sa jag ingenting, för jag var ju inte homosexuell.
    När de hämtade kommunisterna sa jag ingenting, för jag var ju inte kommunist.
    När de hämtade de fackanslutna sa jag ingenting, jag var ju inte med i facket.
    När de hämtade mig fanns det inte längre någon kvar som kunde protestera åt mig.

    • Ola Ljungberg skriver:

      hej Savox- Som hämtat ut Kafkas ”processen” !

      • Roger Klang skriver:

        Faktiskt så var det inte Kafka utan en högst verklig man i Nazityskland som sade detta, Martin Niemöller;

        ”Först hämtade de kommunisterna, och jag sa inget för jag var inte kommunist. Så hämtade de arbetarna och fackföreningsfolket, och jag sa inget för jag var inte fackföreningsmedlem. Så hämtade de Katolikerna och Judarna, och jag sa inget för jag var protestant. Till sist hämtade de mig, och så fanns det inte längre någon kvar som kunde säga något.”

        Bekännelsekyrkan grundades av den av många berömda Martin Niemöller (f. 1892, d. 1984), som fick betala sin bestämda hållning mot nazisternas kyrkopolitik med 7 år i koncentrationslägret Dachau från 1938 till befrielsen 1945. Under första världskriget var Niemöller befälhavare på en av kejserliga marinens ubåtar och han var således mer än väl rustad med mod. Så, så var det med det.

        Roger Klang

      • Roger Klang skriver:

        Det var inte en Kafka-bok menade jag. Kafka var ju högst verklig.

        Roger Klang

  9. Joel skriver:

    Nu tänker jag svära i kyrkan!

    Men den nya fyllerilager är tokbra! Rättsväsendets begränsade resurser kommer nu än mer spenderas på Svensson. Detta är en win-win situation! Polisen slipper jaga brottslingar som kan vara beväpnade, domarna slipper döma brottslingar som kan hota dem och fängelserna kommer inte längre behöva kosta pengar genom att hålla långtidsdömda fångar inlåsta och då blir politikerna nöjda då de kan spara in pengar som de och deras G.D:s sedan kan festa upp!

    Bovarna blir nöjda då de får ostört ”extra-beskatta” Svensson utan att ordningsmakten bryr sig!
    ;)

    Det sorliga är att det jag skriver ovan troligtvis är sant :(

  10. Anders skriver:

    Hej. Skulle du kunna länka en källa till den statistik du nämner från 1994? Där du menar att ingen blivit påkörd av en berusad förare.

  11. Ola Ljungberg skriver:

    hej Anders. det har givetvis hänt att någon blivit påkörd av berusad förare, men vi måste hålla isär då promillegränserna. Vi har en lag där man implementerade/komplementerade en sjöregel, 0,2pomille. I Tibergs statistik 1994-2011, 400 domar, så talar det ett tydligt språk. Så gott som samtliga är över 1promille
    http://www.båtfolket.se, deras Vitbok, sidan 18. Hälsar Ola

  12. Pingback: Promillepuritanerna | No size fits all

  13. Pingback: Om att stifta lag… | Morgonsur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s