Om att skriva en bok om BA01

 

Jag har sedan i söndags kväll upprättat O-plats i en enskild stuga jag hyrt enbart i syfte att slutligen komma till skott med boken om mina och andras upplevelser under BA01. Det är väl dags, eftersom det i år är tjugo år sedan bataljonen blev till.

Hela denna vecka har jag tagit ledigt från jobbet, och kommer istället att tillbringa dag och natt med att fundera, verifiera, strukturera och skriva. Syftet är att få en ”stomme” till boken klar, med en tydlig disposition och ett definierat innehåll.

Jag har efter många års funderande bestämt mig för att utgå från mig själv och mina egna upplevelser, men att komplettera även med andras historier som skall kunna ge en någorlunda heltäckande bild av bataljonen och dess göranden och låtanden.  Vi får väl se hur ”episkt” resultatet blir, men jag vill berätta historien om de fantastiska soldater och krigare jag fortfarande nästan överväldigas av stolthet över att kalla mina bataljonskamrater.

På fredag denna vecka hoppas jag ha det mesta klart för mig –  men kommer att ha en hel del luckor i storyn kvar. Det finns en del vidtalade goda vänner jag kommer att intervjua för att berätta historier jag vet inte kommit fram. Och som definitivt är värda det. Men jag behöver höra det hela ”från hästens mun”, då jag skall vinnlägga mig om att berätta så sanningsenligt det bara går, även om jag förstås samtidigt vill berätta en spännande historia.

Med hjälp av någonstans runt fem kilo originaldokument, en låda fotografier, tio kilo tidningsurklipp, en gammal VHS-bandspelare, en hel låda videokassetter innehållande samtliga nyhetssändningar och studioprogram från BA01 insats i Bosnien (omsorgsfullt inspelade av oroliga föräldrar när det begav sig) dofter från ved och fotogen samt en hel väska gamla attiraljer som kan misstänkas hjälpa minnet på traven har jag nu i total enskildhet förflyttat mig själv till 1993-1994 och den verklighet som rådde då.

Det har inneburit en ”lucköppning” av stora mått.

Jag slås av hur mycket som inträffade, hur mycket vi upplevde, och hur mycket denna fantastiska nordiska bataljon trots allt åstadkom – i den på det stora hela tämligen trötta FN-insatsen i det sönderfallande Jugoslavien.

Jag började fundera på att skriva en bok redan vid hemkomsten 1994. På något sätt insåg jag redan då att jag tagit del av någonting unikt, och jag sparade redan från början mängder av material, dokument, anteckningar och annat smått och gott.

Jag började skriva på min bok för dryga tiotalet år sedan. Några utkast har gått att läsa på denna blogg. Men jag är glad att jag tagit mig tiden att få distans, och sortera i minnena. Det gör det lättare att sortera vad som är viktigt och inte, vad som är sak och vad som är person, vad som är mitt eget och vad som är allmänt samt hur vår insats passar in i det stora globala, storpolitiska,  spelet.

För tjugo år sedan hade jag kanske kunnat skriva en rolig och halvspännande bok om vad jag upplevt – men jag hade knappast kunnat sortera och sätta dessa upplevelser i ett större perspektiv på det sätt jag kan nu.

Tills vidare lyfter jag bort en hel del av de ”rå-kapitel” jag haft tillgängliga på Morgonsur i listen längst upp på sidan. De skall nu arbetas om och fyllas på med såväl frodigare innehåll som namn på personer – vilket jag undvikit p g a PUL.

Avsnittet om Stupni Do är så populärt och välläst att jag låter det stå kvar som en liten ”teaser” om ungefär vad boken kommer att innehålla, även om också detta kapitel/avsnitt kommer att sättas i ett sammanhang och fyllas på med mer innehåll.

Läget just nu: 28 805 ord, 172 349 tecken.

–     –     –