Om NATO som säkerhetspolitikens trefältsväg

Photobucket

Anders Fogh Rasmussen har i sitt tal vid årets Folk och Försvar meddelat att Sverige inte kan räkna med hjälp från NATO om man inte är medlem.

Det kan knappast ha kommit som en överraskning för någon. För en jämförelse i det lilla kan man gärna tänka sig vad Trygg Hansa skulle säga om man ringde deras journummer och undrade huruvida de kommer att ersätta ens nedbrunna hus. Lek med tanken att man motiverar sin fråga till Trygg Hansa med att man förvisso aldrig har varit kund hos Trygg Hansa och inte betalar någon premie – men att man en gång hjälpte grannen så att han slapp en vattenskada. Och grannen är minsann kund hos Trygg Hansa.

Som tack för detta borde nu Trygg Hansa visa god vilja och hjälpa mig trots att jag inte är kund.

Nej, Anders Fogh Rasmussen har förstås helt rätt i att Sverige får bestämma sig huruvida man önskar försäkringen eller inte. Antingen är man med – och kan förvänta sig hjälp. Eller så är man inte med. Punkt.

När det gäller NATO-medlemskap har det i praktiken bedrivits ett uppenbart och målmedvetet arbete att tvinga Sverige in i ett sådant ungefär sedan millennieskiftet. Jag är personligen ingen anhängare av NATO-medlemskap - men eftersom ”point of no return” passerades redan i samband med att Försvarsbeslutet 2004 realiserades saknas numera tyvärr alternativ. De facto-avskaffandet av värnplikten satte sista spiken i kistan, och nu är det bara att ta skeden i vacker hand.

Överraska mig gärna, i den mån någon hittar ett realistiskt alternativ. Den svenska förhoppningen om den säkerhetspolitiska innovationen alliansfri allians existerar dessvärre inte.

 

EU

Sverige har tidigare stenhårt drivit frågan att EU aldrig skulle få utvecklas till en försvarsallians. Det var t o m ett ovedersägligt svenskt krav i förhandlingarna om medlemskap i 90-talets början. Man kan förvisso alltid ändra sig – men en svensk kampanj för att utveckla EU till en försvarsallians känns knappast trovärdig.  Att sedan med avstamp i en sådan kampanj övertyga andra europeiska länder att antingen a) vara med i två, överlappande, försvarsallianser, eller b) lämna NATO för ett nytt, svagare, osäkert kort känns inte som en affärsidé jag skulle driva. I synnerhet inte när den uppenbara anledningen till kampanjen är att Sverige av oklara skäl avskaffat sin förmåga att försvara sig själv, och inte anser att den försvarsallians som duger åt alla andra duger åt Sverige.

 

Nordisk allians

En nordisk försvarsallians skulle sannolikt fungera väl rent operativt. Men länderna är milt sagt inte bland de militärt starkare nationerna i världen,  vilket skulle göra att alliansen i någon mån riskerade att bli ”the blind leading the blind”. Politiskt sett?  Se motiveringen beträffande EU ovan.

 

FN

FN har äntligen – och flera decennier för sent –  försvunnit ur argumentationen som säkerhetspolitisk garant för Sveriges oberoende och säkerhet. FN har nämligen i alla tider lidit av en fullständigt självklar organisatorisk svaghet, som gör organisationen värdelös för Sveriges vidkommande i en sådan funktion:

Vetorätten i FN:s säkerhetsråd.

Eftersom de enda nationer vi realistiskt sett skulle kunna komma i delo med i sådan grad att det på allvar hotade Sveriges territoriella integritet också är permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd förefaller det otroligt att en sådan nation skulle avstå från att nyttja denna vetorätt och driva igenom en tvingande resolution mot sig själva.

Som ytterligare försvårande omständighet har Sverige alltid drivit den stenhårda linjen att militära insatser till ”annans hjälp” utan FN-resolution i botten gränsar till, eller rentav är att betrakta som folkrättsbrott. Denna pikanta detalj gör onekligen att vi skulle få svårt att hävda att denna linje självfallet gäller endast när andra länder än Sverige berörs.

Självförsvarsrätten i FN-stadgans Artikel 51 kan-  sedan USA:s invasion av Afghanistan ansågs höra under denna – lika gärna användas mot våra intressen som för desamma. Jag skall i ett senare inlägg presentera ett hypotetiskt – men fullt möjligt – framtida scenario där vår egen militära oförmåga skulle kunna bli ett reellt hot som berättigar en både legitim och legal militär intervention i Sverige mot vår vilja. Utan att vi gör mer ”fel” än att fortsätta på vår inslagna väg.

NATO

NATO är dessvärre det enda realistiska alternativet som finns kvar för att Sverige skulle kunna skaffa sig en någorlunda trovärdig försvarsförmåga under överskådlig tid. Dock finns en traditionell beröringsskräck inför NATO-medlemskap sedan Kalla Kriget. Denna rädsla handlar huvudsakligen om två saker;  1. farhågorna om att Sverige skall behöva skicka sina soldater utomlands för att föra krig, och 2. risken att bli indragna i konflikter vi annars skulle kunnat undvika.

Båda punkterna är för all del relevanta – men blir tämligen ihåliga i det att vi redan idag frivilligt utsätter oss för båda. Vi deltar redan fullt ut i NATO-familjen som vore vi NATO-medlemmar, och den badwill som drabbar NATO, med t ex förhöjd risk för terrordåd etc, drabbar oss i precis samma mån som NATO-länderna Danmark eller Norge.

Dock med reservationen att vi inte har så mycket för det. Till skillnad från Danmark och Norge får vi inga som helst garantier tillbaka.

Den största anledningen att man egentligen inte behöver frukta punkterna 1. och 2. är samtidigt det största argumentet mot ett NATO-medlemskap; det krävs enhällighet bland medlemsstaterna för att Artikel 5 skall utlösas. Inte ens den tvingande paragrafen är således riktigt tvingande.

Om en enda medlemsstat säger nej blir det ingen NATO-insats. Och medlemmarna är en betydligt större och brokigare skara än när NATO föddes 1949.

Under Kalla Kriget var Artikel 5 på grund av att världen såg ut som den gjorde en oerhört stark paragraf, och principen ”en för alla – alla för en” gällde fullt ut. Men NATO bestod då huvudsakligen av relativt sett få medlemmar av någorlunda homogen västlig modell som skulle skydda varandra mot total utplåning i ett tredje världskrig. det gjorde onekligen att såväl besluts- som offervilja var betydligt större, sanabbare och mer förutsägbar än idag.

Med utspädningen av NATO, och avspänningen i den internationella hotbilden finns ett helt annat utrymme för förhandling och ”gummilösningar”. Det är förstås något i grunden oerhört positivt – men gör att NATOs potentiella handlingskraft är mer oförutsägbar. Man kan inte längre förvänta sig att det inom 48 timmar dimper ned en kvarts miljon man från halvdussinet länder, ivriga att kasta sig i strid för ens skull i samma sekund som grannlandet (som kanske är en livsavgörande handelspartner till en eller flera medlemmar) börjar visa minsta aggression.

NATO är i mitt tycke inget bra alternativ, men tyvärr är det det enda som står till buds. För Sverige kan man beskriva NATO som ett slags säkerhetspolitikens trefältsväg. Egentligen skulle man vilja ha en motorväg – men om man inte vill betala priset och ändå vill ha en säker väg får man hitta en kostnadseffektiv nödlösning:

Ingen gillar trefältsvägen, och det känns hela tiden som om den ställer till fler problem än den löser. När den gör som mest nytta – i snöyra – står trafiken dessutom helt still. Den skapar bök, stök, irritation och antalet olyckor blir förmodligen åtskilliga fler än på den tvåfältsväg som gick där innan.

Men de där mängderna småolyckor blir hanterbara i det att de kanske är fler – men de är betydligt lindrigare. Istället för få dödsolyckor får man mängder av repade och buckliga skärmar. Men man kan på denna halvmesyr till väg i alla fall vara hyggligt säker på att man – nästan hur man bär sig åt –  åtminstone inte kommer att förintas i en frontalkrock med en långtradare.

-     –     -

About these ads

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Om NATO som säkerhetspolitikens trefältsväg

  1. Magnus Redin skriver:

    Om även Finland ansluter sig till Nato kan vi få en nordisk försvarsallians i form av en extremt välfungerande grupp länder inom Nato.

    • Morgonsur skriver:

      Ja, det vore något.

      • Joakim Larsson skriver:

        Jag tror att man kan åstadkomma en hel del i den riktningen genom ett samarbete via PFF, om man väljer att fördjupa det samarbetet.

      • Morgonsur skriver:

        PFF är ett rent fredssamarbete. För att det skall ha någon effekt måste man ha någon förbindelse som styr doktrin, inriktning, förberedelser, materiel och instruktioner i den riktningen. Och inte ens en sådan förbindelse, d v s ett NATO-medlemskap – är längre någon garanti för att man får hjälp.

        Om man inte ens kan åstadkomma ett bindande avtal i totalt hotlös fred – oavsett vad anledningen är – kommer det aldrig, aldrig, aldrig att ske senare heller. Ett angrepp på Sverige innebär inte längre tredje världskriget, och tvingar inte automatiskt andra att ställa upp för oss, även om vi fortfarande tycks leva kvar i den villfarelsen.

  2. Roger Klang skriver:

    ”Lek med tanken att man motiverar sin fråga till Trygg Hansa med att man förvisso aldrig har varit kund hos Trygg Hansa och inte betalar någon premie –men att man en gång hjälpte grannen så att han slapp en vattenskada. Och grannen är minsann kund hos Trygg Hansa.”

    Med andra ord så har vi varit i Afghanistan till ingen nytta för oss, men väl för USA, motorn i Nato. Vi kan inte förväntas ansöka om medlemskap före USA har gett klartecken, men de vill använda oss som ett slags kärnvapenparaply med ett svagt försvar om den verkliga östfronten råkar i trubbel -baltstaterna. Annars skulle vi redan varit medlemmar. De vill att vi ska ge dem ett bistick, men knappast ha ett starkt försvar, när de kommer för att skapa en ny östfront i Sverige. Varför skulle vi annars inte ha synkroniserat förmågan att samverka stridskrafter? Jo, för att viljan inte finns hos USA!! Så ser jag på saken.

    Roger Klang

  3. R skriver:

    Stridsflyg och ubåtar. Det är det hårda och kanske mest stridsekonomiska, men största effekten får i om vi i norden kan saluföra vårt ”mindset”. Finns inget land på jorden som har vårt sätt att tänka, agera och känna efter. Vi ska medla och förhandla! Låt oss börja där. Och i ett militärt samarbete med ex NATO skulle denna förmåga vara en ovärderlig modulär. Eller? Vad tror du?

    • Jamal Pir skriver:

      Jag tror att ingen kan garantera att det finns minst tre stater som tänker lika som oss här i Sverige, det är därför bör man ta försiktighet när det gäller säkerhetspolitik.

  4. Joakim Larsson skriver:

    Svar till Morgonsur ovan: Jag är smärtsamt medveten om allt detta. Trots allt: man måste börja någonstans.

  5. Ping: Om en spirande insikt « Morgonsur

  6. Per A. skriver:

    En något sen kommentar. Nåväl:

    Ett problem med NATO är att USA är så tungt inom organisationen, samtidigt som landet för närvarande är ett val bort från att styras av fullständiga idioter.
    Det republikanska partiet är inte riktigt vad det varit, för att uttrycka sig milt.

    Vi bör inte gå i allians med aggressiva galningar.

    • Roger Klang skriver:

      @Per A;

      Äntligen någon som fattar! Det här är inte det USA jag växte upp med, skendränkning eller ”enhanced interrogation technique” eller statstortyr kvittar lika. USA har sållat sig till föga ärorika länder som Turkiet eller Saudi-Arabien, och jag letar med ljus och lykta efter en andra republikan, som förutom den förrförra presidentkandidaten för Rep som vi ju alla vet själv blev torterad av Viet Minh, som motsätter sig statstortyr. In God we trust my ass!

      Roger Klang

  7. GaStan skriver:

    Naturligtvis kommer vi inte få någon hjälp av NATO, men vill vi gå med i NATO, som egentligen = USA. Jag tycker amerikanska politik är lika vrickad och oförstålig som Iransk i många avseende. Det måste finnas alternativa allianser. En nordisk hade varit mest naturlig, men troligtvis inte tillräcklig kfraftfull, en europeisk mer logisk, men svår att genomföra kanske?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s