Stupni Do, oktober 1993

Jag tjänstgjorde hösten 1993 som ställföreträdande gruppchef, tillika skytt på tung kulspruta på den svenska FN-bataljonen Nordbat 2, Vakt och Eskortpluton. I slutet av september skickades vårt lätta pansarfordon och en pluton från tionde pansarskyttekompaniet akut ned från Tuzlaområdet. Syftet var att förstärka åttonde pansarskyttekompaniets ansvarsområde i Vares, i södra delarna av det svenska ansvarsområdet. Detta sedan flera av bataljonens pansarfordon på platsen varit inblandade i stridigheter med enheter ur HVO. Åttonde pansarskyttekompaniets camp hade även utsatts för eldöverfall.

-     –     -

Stämningen i Vares var otäck och mycket hotfull. Inga civila människor rörde sig överhuvudtaget utomhus och det var hela tiden nära, för nära, att vi förlorade kontrollen över hela situationen. Om vi nu hade någon kontroll. Vi var några hundra svenskar mot en hel kroatisk brigad.

Enheter ur den svenska bataljonen hade med jämna mellanrum varit, och blev fortfarande, utsatta för diverse bakhåll av ”okända” soldater. Ibland sköt man tillbaka. Hela situationen var en balansgång på slak lina. De flesta SISU-vagnarna hade ett eller flera däck som plockats från mindre prioriterade fordon. Däcken hade sprängts och skjutits sönder i så hög takt att reservdäcken var slut. I stället stod nu ett par lastbilar uppallade utan hjul på campen.

Vakt/EskortSISU träffad i frontLätt pansarskyttefordon (SISU) från Vakt/Eskortpluton på åttonde kompaniets camp efter ett eldöverfall inne i Vares stad. Träffar syns i fronten och höger framruta. Om jag inte minns fel passerade en kula som rikoschetterade i taket dessutom mellan fingrarna och över axeln på skytten vid den tunga kulsprutan.

Hus brann lite här och var i Vares med omnejd, men från ett av bataljonens OP:n kunde man se ett eldsken på bergssluttningen ovanför Vares som av allt att döma var allvarligare. Det verkade som om en hel by stod i lågor. Kroatiska styrkor spärrade dock tillfartsvägarna och vägrade släppa någon i närheten av byn.

Stämningen mellan de kroatiska styrkorna och den svenska bataljonen var som sagt inte den bästa. Än var dock fiendskapen inte formell. Att gå in i byn skulle däremot innebära öppen konfrontation med HVO. Den svenska bataljonen var något hundratal man, och förstärkningar fanns inte att få inom överskådlig tid. Mot sig skulle man då ha hela den kroatiska Bobovacbrigaden.

En flykting tog sig till Nordbats camp och kunde berätta att människorna i den brinnande byn hade utsatts för fruktansvärda övergrepp. Byns namn var Stupni Do. Ryktet gick dessutom att ett fyrtiotal invånare från byn hade flytt och befann sig i skogen några kilometer från byn. Mitt i frontlinjen. Förmodligen försökte de ta sig över till den Bosniska sidan av fronten.

Tillsammans med Bataljonchefen Ulf Henricsson och ytterligare några medlemmar av hans stab gav vi oss iväg i vår SISU för att försöka hitta flyktingarna. Det var mörkt, hus brann omkring oss, och vi gav oss av mot fronten. Vid ett par tillfällen förhandlade vi oss igenom checkpoints tillhörande HVO, den bosnienkroatiska armén.

Vi sökte med bildförstärkare, men hittade inte flyktingarna. Vi trodde dock att vi funnit platsen där de fanns – en kuslig kyrkogård uppe på den branta bergssluttningen. Vi såg ingen och kunde ingenting göra ensamma i mörkret, så vi vände hem till campen för ett par timmars sömn.

På campen låg all tillgänglig personal i eldställningar. Åttonde pansarskyttekompaniets camp låg belägen i en dal mellan höga berg och var rena mardrömmen att skydda mot eldöverfall eller prickskyttar. Ett brev hade under dagen överlämnats där man återigen hotade med att anfalla campen. Det var bitande kallt ute och det enda som inte frös var leran, som nådde straxt över fotknölarna. Dimman låg tjock och gjorde det omöjligt att se längre än femtiotalet meter.

Tidigt på morgonen gjorde vi ett nytt försök att undsätta flyktingarna. Denna gång hade vi med oss två sjukvårds-SISU och ytterligare en bestyckad Vakt/Eskort-SISU. Chef för styrkan var major Daniel Ekberg. Vi förhandlade oss igenom ett par checkpoints och åkte tillbaka till platsen vi hittat kvällen innan. Där stannade vi mitt på vägen i en trång dal mellan två bergssluttningar. Vi signalerade med våra kraftiga signalhorn och vår tolk Ruzdi Ekenheim förklarade i en megafon att vi var från UNPROFOR och var där för att hjälpa. Ingenting hände. Om flyktingarna verkligen fanns där var de allt för rädda för att visa sig. Tjugo minuter gick och vi måste snart ge oss av. Om HVO hittade oss låg vi pyrt till.

PhotobucketJag smusslade upp kameran, vände mig om och tog snabbt denna bild straxt innan vi bestämde oss för att ge upp och återvända till campen i tron att inga flyktingar fanns kvar. Ruzdi Ekenheim ropar till förmodade flyktingar från Stupni Do via megafon. Inte minsta rörelse syns ännu, men någon minut efter bilden tas hörs svaga rop på hjälp från skogen.

Precis när vi börjat ge upp hoppet hör vi rop på hjälp från skogen. Efterhand kommer tjugofem frusna, chockade människospillror fram till oss. En kvinna hade dött under natten, men vi hade ingen möjlighet att ta med hennes lik. Vi lämnade hennes kropp åt sitt öde.

En söt flicka i tjugoårsåldern kastar sig gråtande runt halsen på Ekenheim. Hon berättar att hon tvingats se på när hennes familj dödats. Hennes pojkvän gick på kryckor efter en skada, och man tvingade henne att se på när man dödade honom. Om hon fällde en enda tår skulle hon också dödas. Efter detta våldtog man henne och kastade in henne i ett hus tillsammans med några andra människor från byn. Dörren blockerades och huset sattes i brand.

Flickan levde nu tack vare att sällskapet hittat en slägga. Med hjälp av den hade de, medan huset brann, slagit ett hål i väggen och lyckats fly upp i skogen på husets baksida.

Mitt i vår räddningsaktion kommer så en minibuss full av kroatiska HVO-soldater körande mot oss i hög fart. Jag riktade min tunga kulspruta mot den och osäkrade. Det varningsskott jag tänkt skjuta visade sig dock inte behövas. Vid blotta åsynen av mynningen blev soldaterna så rädda att de körde av vägen. Vi tillät de lätt darriga soldaterna att lämna platsen i sällskap med två andra HVO-soldater som tillfångatagits och avväpnats av Vakt/Eskort-SISU:n i andra änden av kolonnen.

När vi förvissat oss om att vi fått med oss alla flyktingar och packat in dem i våra redan fullastade SISU-vagnar körde vi över till byn Pominici på den bosniska sidan fronten. Vår SISU var så full av människor att jag tvingades stå på ett ben hela den långa vägen dit. Eftersom den flyktingfyllda bakvagnen omöjliggjorde alla försök att minska målytan genom att sjunka ihop bakom kulsprutan kändes det som om min överkropp var en självlysande måltavla för de kroatiska prickskyttarna.

Jag kommer aldrig att glömma de känslor och ansiktsuttryck vi mötte i Pominici. Människor som desperat letade en anhörig. Lättnaden av att ha funnit den man sökte. Förtvivlan när någon inte fanns där. Jag hade i alla fall fått en kvittens på att vår närvaro här inte bara var motiverad. Den var nödvändig.

Photobucket

Vår lilla konvoj efter att ha lämnat av vår livsavgörande last av trasiga människor. Ett av mitt livs mest rörande ögonblick. Vi hade för första gången gjort skillnad. Stämningen var dock högst dämpad. Vi var tagna av allvaret i situationen, men beslutna att göra något åt det efter vad vi sett. Nu var det färdigförhandlat. Den SISU som står närmast förstördes några dagar senare efter att den sprängts av en fordonsmina. Sjukvårdaren Peter Enström skadades svårt, medan lt Magnus Heed och föraren Anders Backans (som syns på bilden) klarade sig undan med någon vecka på fältsjukhus.

Nu skulle vi bara ta oss tillbaka. Det skulle visa sig bli betydligt svårare än vi trott. HVO visste nu vad vi gjort. De tyckte inte om att vi ”valt sida” genom att hjälpa flyktingarna. Förmodligen var det dessutom mot FN:s direktiv i området. I en checkpoint i södra utkanten av Vares blev vi stoppade. Major Ekberg frågade om råd via radio. Ulf Henricsson själv gick in och svarade:
-”This is Victor Lima One. Finns det några minor där?”
-”Svar nej!”
-”Ge dem två minuter – sen kör ni över skiten!”
Detta blev den första – men långt ifrån sista – vägspärr som krossades under den nordiska bataljonens pansarfordon.

Vi löpte gatlopp genom Vares innan vi stoppades mitt i staden av soldater med pansarvärnsvapen. Fyra soldater med pansarvärnsvapen stod som en solfjäder framför konvojen. Stämningen var så laddad att en enda oförsiktig rörelse omedelbart hade utlöst rena fältslaget. Då jag stod vid den tunga kulsprutan i det främsta fordonet insåg jag att jag var den första som skulle falla. Kulsprutan satt dessutom monterad i ett luftvärnsstativ helt utan pansarskydd. Jag var ett lätt mål. Samtidigt insåg jag att mitt vapen var det enda som kunde ta oss därifrån om det brakade loss. Jag började förbereda min död genom att ge order och fördela mål till de andra i bakvagnen. Det viktigaste var att någon tog mitt vapen när – inte om – jag fallit.

Den kroatiske militärpolis som ledde HVO-soldaterna kom fram med ett par kumpaner för att förhandla. Han hade tjugofem skåror i kolven på sin Kalasjnikov. En för varje fiende han dödat. Major Ekberg och tolken Ekenheim hade klivit ur SISU:n och diskuterade nu med kroaterna. Läget var spänt. Mycket spänt. Efter en stunds förhandlande verkade stämningen lätta något. Vi trodde faran var över – men som ett brev på posten kom då en psykiskt labil HVO-soldat körande i en vit VW Golf. Något hade gått snett i hans huvud när hela hans familj utplånats av en granat. Av någon anledning hatade han nu FN, eller kanske världen – för detta.

Han klev ur sin bil bland de förhandlande svenskarna och kroaterna, arg som ett bi, och ryckte åt sig ett av HVO-soldaternas pansarskott för att bränna av detta mot SISU:n bakom vår. På ett ögonblick eskalerade situationen, och jag hann tänka ”jävlar, nu händer det!”.

Det var ett av de ögonblick i ens liv då tiden står helt stilla. Jag såg i ögonen på den kroatiske soldat som befann sig i siktet på min kulspruta att han förstod vad som skulle hända.

Nu trycker jag av…

Men – bråkdelen av en sekund innan de första projektilerna från min tunga kulspruta skulle ha slagit in i bröstet på den förste av de fyra pansarskottsbeväpnade soldaterna femtio meter framför oss lyckades en av kroaterna sänka den folkilskne mannen med en rak höger och ta av honom pansarskottet. Jag släppte tillbaka avtryckaren och kände att jag måste ha legat precis på tryckpunkten. Så förbannat nära. Det skulle kanske inte bli något dödande ändå.

Alla drog en suck av lättnad – hade han hunnit rikta pansarskottet mot SISU:n hade ett händelseförlopp satts igång som omöjligt kunnat sluta förrän vi eller kroaterna var de enda som stod upp. Jag kände hur mina ben skakade oavbrutet. Dels av den psykiska anspänningen, dels av utmattningen av att ha stått i exakt samma ansträngda position i en halvtimme.

Den folkilskne mannen lämnade platsen – om möjligt ännu argare – med en rivstart i sin Golf. Läget lugnade ner sig något, men var fortsatt spänt.

Den pansarvärnsskytt jag hade på kornet gillade inte att jag siktade på honom och bytte position. Inte så konstigt efter incidenten med den folkiskne ”pansarskottstjuven”. Jag följde honom med pipan. Han visade med tydliga gester att han kände sig provocerad. Jag struntade i vilket. Vi spände blickarna i varandra, och ingen ville vara den som vek först. Mitt i vår psykologiska tvekamp lutade jag mig ut bakom kulsprutan, blinkade med ena ögat och log mot honom. Jag vann slaget. Han blev så paff att han inte visste riktigt hur han skulle bete sig, och började trampa runt som en yr höna.

Plötsligt dyker överste Ulf Henricssons jeep upp från ingenstans. Den inte särskilt storväxte – men ack så kraftfulle – översten kliver ut och börjar skrika order till både svenskar och HVO-soldater. HVO-männen ser närmast förvånade ut, och som i ett trollslag dominerar Henricsson platsen på ett sätt som få människor kan. Han tar över och desarmerar situationen fullkomligt. Vi åker helt sonika därifrån. Kvar står en stor samling gapande HVO-soldater.

Vi återvänder till campen för att avrapportera vad flyktingarna berättat om Stupni Do. Slutsats; nu SKALL vi in i byn. Två pansarskytteplutoner från åttonde och tionde pansarskyttekompanierna väljs ut för uppgiften. För första gången på mycket, mycket länge får svensk trupp order att gå i ställning beredda att ta terräng. Plutonerna tilldelas norra respektive södra infarten till Stupni Do och ger sig av.

Samtidigt skjutsar vi överste Henricsson till Bobovacbrigadens högkvarter i vår SISU. Kroaterna får en sista chans att släppa in oss frivilligt. Annars går vi in ändå. Exakt vad en mycket sammanbiten Henricsson sade till Bobovacbrigadens befälhavare vet jag inte – men befälhavaren kommer personligen ut och kör före oss i sin vinröda Vaz Niva för att se till att vi släpps in i byn.

Tämligen odramatiskt möter vi upp den pansarskyttepluton som tilldelats norra infarten till byn. Där finns också en pansarjeep från ett närmast självmordsbenäget TV-team. Henricsson bestämmer sig för att utnyttja tillfället och bjuder med TV-teamet för att dokumentera vad som hänt. Översten går tillsammans med journalisterna före vår SISU när vi sakta rullar in i Stupni Do.

Öv Ulf Henricsson och TV-team går in i Stupni DoÖverste Ulf Henricsson och TV-team på väg in i Stupni Do

Inte ett hus i byn hade skonats. Allt hade sprängts, bränts, förstörts. Vid en första anblick verkade byn helt tom på människor, men efter bara några minuter hittar vi de förkolnade resterna av en människa. Efter noggrant letande hittas totalt ett tjugotal lik, däribland ett ihjälsparkat barn i åtta-tioårsåldern. Tre kvinnor som försökt gömma sig i en potatiskällare hade fått sina halsar avskurna. De hade sedan skjutits i huvudet. Liken höll fortfarande krampaktigt varandras händer. När pionjärpluton senare skall bära ut liken hade man försåtminerat genom att stoppa en osäkrad handgranat i armhålan på ett av liken. Den ramlar ut på golvet utan att detonera.

Hela byn var fullständigt utplånad. Någon enstaka ko och en katt hade på något underligt sätt undgått förintelse. Rök pyrde upp från husgrunderna. Vattnet stod bisarrt nog och rann i avsprängda vattenledningar. En ensam gul barnstövel låg i slänten utanför ett av husen. Jag undrar fortfarande vad som hänt med det barn som bara för någon dag sedan ägnat sig åt glada lekar. Kanske var barnet en av de små flickor som sades ha bränts levande med bensin till mördarnas förnöjelse?

Stupni DoStupni Do. Förmodligen världens tystaste – och dystraste – plats i det ögonblick denna bild togs.

Överste Henricsson klev åter in i SISU:n. Vi skulle nu åka till Pominici för att förhöra flyktingarna ordentligt. Vi var alla mycket sammanbitna. En HVO-soldat var inte längre värd vatten i Nordbats ögon. Den respekt vi möjligen känt var fullständigt bortblåst. När vi kör ut genom södra infarten till Stupni Do har HVO minerat den viadukt under järnvägen vi måste passera. På andra sidan står pansarskytteplutonen som tilldelats den södra utfarten. Överste Henricsson ger närmaste HVO-soldat en rasande utskällning. Soldaten försvarar sig skräckslagen med att han ”bara är soldat!” Han vägrar dock fortfarande flytta minorna och vi kör i stället helt sonika upp för branten och över järnvägen. Mitt på rangerbangården hälsar vi pansarskytteplutonen som är på väg åt andra hållet.

PhotobucketDen minerade viadukten. Överste Ulf Henricsson befinner sig när bilden tas inne i tunneln i full diskussion med den post som ansvarade för vägspärren. Överste Henricsson syns således inte på bild. I det fall detta varit ljudfilm hade han möjligen hörts

Vi stoppas återigen vid den checkpoint vi forcerat tidigare under dagen. Man tänker inte bli överkörda igen och har lagt minor över vägen. En rasande överste Henricsson hoppar ut ur SISU:n tillsammans med sin tolk Ekenheim. Henricsson förklarar att minorna skall bort, annars ”blåser vi skallen av er”. Han pekar menande på min tunga kulspruta. Mynningen är riktad rakt mot HVO-soldatens panna och av hans min att döma måste den ha tett sig lika stor som vore den mynningen på en haubits. Ekenheim simultanöversätter Henricssons rungande utskällning. Lustigt nog med samma animerade armrörelser.

Hela vagnens bemanning står i luckorna i anläggning mot checkpointpersonalen. En man står t o m i knästående skjutställning på SISU:ns tak. Våra bistra miner och beslutsamma blickar får HVO-soldaterna att inse att det är slutdiskuterat. Ingen av dem vågar röra sina vapen. Nordbat förhandlar inte mer idag.

När ingenting händer lyfter överste Henricsson själv bort den första minan från vägen och slänger den vårdslöst mot en trave däck vid en husvägg. Han tar en till mina som åker samma väg. Till slut tvingar han checkpointens chef att som ett sista nederlag ta bort den sista minan själv. Med krökt rygg lunkar HVO-soldaten bort med minan i händerna. Vägen är fri och vi fortsätter.

I samma vansinnestempo fortsätter vi sedan vår framfart i Vares ytterligare några dagar. Nordbat 2 förhandlar inte längre om den ”freedom of movement” FN har rätt till enligt avtal med de stridande parterna. Den som står i vägen kör vi över. På order av överste Henricsson gäller omedelbar verkanseld. Med hans egna ord: -”Varningsskottet sköt vi i torsdags” .

Under tre dagar sover vi sammanlagt ett par timmar. Det lilla vi sover blir som regel i eldställning på campen med sovsäckar virade runt kroppen för att inte frysa ihjäl. Vi äter frusen pyttipanna som vi hackar loss med gaffeln ur stora konserver. Gaffeln blir alldeles spretig. Då inser någon plötsligt att vi av den svenska Skattemyndigheten förmånsbeskattas för fri kost och logi. Med samma belopp som om vi låg på Scandic Hotel i Alingsås och mumsade i oss entrecote.

De kanadensiska trupper vi fått som förstärkning anser oss redan första dagen galna och lämnar oss i sticket då de anser läget allt för livsfarligt. Vi får i stället ett par dagar senare förstärkning av ett kompani från franska främlingslegionen.

VaresVares centrum, hösten 1993

De utländska FN-generalerna, som tidigare varit skeptiska till Nordbat 2 ändrade efter Vares attityd i en handvändning. Kamrater från min pluton skjutsade några dagar efter händelsernas kulmen Ulf Henricsson till FN-högkvarteret i Kiseljak utanför Sarajevo.

I det gamla OS-hotell som hyste ”BH Command” fanns en stor matsal där all personal åt. När en liten grupp svenska soldater med överste Henricsson i spetsen ställer sig i matkön reser sig hela matsalen, från meniga till generaler, och applåderar. Nordbat 2 hade gjort sig ett namn i Bosnien.

Brittiske generalen och FN:s befälhavare i Bosnien sir Michael Rose, tidigare chef för 22 SAS Regiment (och en av de från början starkaste kritikerna till svenskarnas närvaro) vill senare att den svenska bataljonen ingår i en snabbinsatsstyrka för att kunna sättas in i särskilda situationer var som helst i Bosnien. Den svenska regeringen avslår dock hans begäran. Sir Michael Rose skriver senare debattinlägg på hemmaplan där de svenska soldaterna omnämns som lysande exempel på att även ett värnpliktssystem kan producera soldater av högsta internationella klass.

En av de ”självmordsbenägna” journalisterna på plats i Vares var Anthony Lloyd, själv före detta soldat i brittiska armen och veteran från Nordirland och Gulfkriget 1991. I hans bok ”My war gone by, I miss it so” omnämns svenskarna på följande sätt:

”The men inside (the APC) might have been UN but they were playing by a completely different set of rules.

They were Swedes; in terms of individual intelligence, integrity and single-mindedness I was to find them among the most impressive soldiers I had ever encountered.

In Vares their moment had come.”

8 kompaniets camp, Vares

Åttonde pansarskyttekompaniets camp

(Om inlägget: Länk)

101 kommentarer till Stupni Do, oktober 1993

  1. Ping: Strid för fredens skull « Chris Anderson Tänker

  2. Håkan Larsson skriver:

    Hatten av för dig i Stupni Do. 1998 var jag i Maglaj med en långtradarlast mjölkmaskiner som gåvor till sönderskjutna bondgårdar. Det var också synnerligen tänkvärt.

    • Joakim skriver:

      Tack för en bra storry .
      Mycket minnen som alldrig vill lägga sig tänker på det varje vecka. Jag var den som kom in från norra hållet till stupni do . Charlie romeo,Echo charlie. Brand olsson Ksp skytt.

  3. Max skriver:

    Hej!
    Vi är 4 elever på Rosendalsgymnasiet i Uppsala som håller på med ett större arbete om de folkmord som ägde rum under kriget i f.d. Jugoslavien. Vi undrar om det är okej att vi använder oss utav dina minnesanteckningar här ovan i våra arbeten? (vi ska skriva 4 egna uppsatser)
    Om det är okej så kommer vi givetvis att referera till din hemsida och har du några krav på hur vi ska använda den så är det bara att säga till!

    Tack på förhand!
    Mvh
    Max

  4. Morgonsur skriver:

    @Håkan Larsson: Tack för responsen.

    @Max: Det går jättebra. Syftet är att informera om min uppfattning av verkligheten, så jag blir bara glad om ni använder texten.

    Jag har inga direkta krav, men det vore kul om ni kunde meddela resultatet, d v s vad ni gjorde av informationen, hur diskussionerna gått o s v.(Antingen via detta kommentarsfält eller mail morgonsur@hotmail.com)

    Lycka till med arbetet. Och glöm inte att söka information även från helt andra synvinklar än min. Det finns alltid andra sätt att se på varje händelse som kan öka förståelsen för att den inträffar.

    Det är omöjligt att förhindra återupprepning av något man inte förstår, även om förståelsen i sig inte försvarar fruktansvärda gärningar.

  5. juggen skriver:

    Mycket intressant läsning, låter som att du har varit med om en hel del tråkigheter i mina föräldrars hemland.

    ”Vi äter frusen pyttipanna som vi hackar loss med gaffeln ur stora konserver. Gaffeln blir alldeles spretig. Då inser någon plötsligt att vi av den svenska Skattemyndigheten förmånsbeskattas för fri kost och logi. Med samma belopp som om vi låg på Scandic Hotel i Alingsås och mumsade i oss entrecote.”

    Detta var fantastiskt roligt.

    • Morgonsur skriver:

      …men också mycket positivt i detta fantastiska och fascinerande vackra land.

      Ett gott skratt behövs ibland. Humorn är den bästa ventilen när man tycker allt är emot en…

  6. Robin skriver:

    Det var länge sedan jag fastnade för någon som helst läsning, men detta berörde mig.
    Sättet du skriver detta på slår de flesta av de stora författarna.

    Min hatt och resten av Sveriges hattar av till dig och resten av den Svenska insatsen, både i Bosnien och andra utlands missioner.

  7. hellman skriver:

    Skriv en bok!
    Det bästa jag läst på väldigt länge.

  8. mr_jim skriver:

    Ja, skriv en bok! Överste Ulf Henricsson borde också göra det, han tycks ju ha fört dagbok själv läste jag.

  9. Ping: Världen ur mitt perspektiv − Pretto militärish!

  10. Lars skriver:

    Jag har läst den här texten flera gånger, både här och på SoldF.com, och varje gång är det med samma fascination och förundran. Till att börja med är det oerhört bra författat, men framför allt är händelserna så ofattbara för mig, som vuxit upp i trygghetens Sverige.

    Varje gång jag läser det här styrks jag än mer i min övertygelse om att Utlandsstyrkan har en viktig plats att fylla, och att jag vill vara en del, om än liten, i det viktiga arbete som bedrivs på olika platser runt om i världen.

    Tack!

  11. J Khan skriver:

    Tjena Nisk, vet du varför det inte går att komma in på V/E sidan?

    PS: Väl skrivet, väcker många minnen till liv:

    • Morgonsur skriver:

      Tack för kommentaren, käre gamle plutonskamrat. Dock kan jag inte svara på frågan om V/E sidan då jag inte är Nisk utan en snyggare och mer distingerad medlem i samma grupp som senare flyttade till MP.

      Vådan av att blogga anonymt…;-)

      • J Khan skriver:

        Aha, man börjar bli gammal och dement. Borde ha förstått att en skrivokunnig ”Nisk” inte kunde vara upphovsman. :-) Kul att höra ifrån dig.

        P.S Sidan är när upp igen
        JK

  12. J Khan skriver:

    På tal om skrivkunnig, ”Sidan är uppe igen”, ska det vara!!!

  13. Klas skriver:

    Publicera denna berättelse på dn,svd eller varför inte newsmill som ett inlägg i debatten om vad vi gör i Afghanistan.
    Inte för att det automatiskt betyder att vi har tagit rätt beslut, men det ger onekligen lite mer insikt i vad svenska soldater GÖR utomlands

    Otroligt bra skrivet f.ö. !!
    5 av % !

    /K

  14. tomtenisse skriver:

    Woow, skrivkunniga FN soldater!!! Man blir ju imponerad!!
    Er löjliga insats lämpar sig inte för tryck i någon media överhuvudtaget, Medans civila dog söp ni nere vid adriatiska kusten, era fjantiga låtsassoldater!

    • Morgonsur skriver:

      Ja, Du har nog rätt. Jag önskar jag var som Du – med kunnig, påläst och respektfull ton, en härligt mogen slagfärdighet och en välunderbyggd retorik jag bara kan drömma våta drömmar om.

      Hade Du bara funnits på plats vid min sida hade säkert varje folkmördare imponerats så av Din uppenbarelse att han omedelbart omskolat sig till danspedagog i ren beundran.

      Förlåt därför att jag finns.

      Har du förresten inte förväxlat oss med någon annan FN-bataljon?

    • FC1, 8 Coy skriver:

      Visst söp vi, eller ska jag säga insöp en air av död och förstörelse som do förhoppningvis inte kommer behöva uppleva.

    • Andreas skriver:

      Tomtenissen, antingen är du i samma ålder som mellanstadie eleverna i övriga landet eller också har du en mental nivå som en 10-åring. Du har ingen aning om vad du pratar om! De svenska FN-soldaterna kommer från samhällets alla grupper, en del väldigt unga och en del välutbildade och äldre. Du tillhör inte den senare kategorin, det vittnar din gramatiska och retoriska sandlåde-nivå om.

      FN-trupperna från Sverige håller en mycket hög internationell standard och har hög trovärdighet bland lokalbefolkningen vart helst de tjänstgör. Det är ingen slump att du hittar svenskar i de flest oroliga hörn i världen. De riskerar sina liv för att mindre lyckligt lottade människor ska få en drägligare tillvaro. Därför är det heller ingen slump att det är många svenska FN-soldater som har tilldelats Nobels fredpris. Min gissning är att Nobel-stiftelsen har bättre koll på läget än vad du har.

      Var snäll och bespara oss din dumhet i framtiden. Fortsätta LAN:a på ditt World of Warcraft istället…

    • Lindeman skriver:

      Den enda gången jag söp var när jag återvände till Campen efter Varez, striderna iIvancevo och efter hopsamlandet av lik i stupni do.

  15. Signalisten skriver:

    Bra skrivet och från hjärtat. Våra svenska killar och tjejers medverkan där nere var bland det viktigaste som hänt. Att det sedan finns korkat folk som inte förstår vad som pågick där och att svenska styrkors fasthet räddade liv. Det fanns inte tid för att supa vid kusten som en drömmare skrev.
    En vän till mej berättade hur dom stått en hel dag och skyddat en by i full kravall utrustning, då var det inte läge att göra något annat än att stå fast.
    Alla som gör utlandstjänst är mer än beröm värda, tack för din berättelse den verkligen griper.

  16. Yng skriver:

    Bra skrivet – det var länge sedan ….

  17. Veteran skriver:

    Grymt bra skrivet – det berör mig djup – jag ska läsa dina andra delar.
    Hoppas att det blir en bok?

  18. Knudsen skriver:

    Tomtenisse din lilla stackare, du skriver ju som du har förstånd.
    Vänligen ta reda på lite fakta innan du kastar skit på folk som
    gjort sitt bästa i en situation som ingen levande själ ska behöva
    uppleva.

  19. Per skriver:

    mycket intressant att läsa din historia!
    hade förmånen som kadett i höstas att själv åka till bosnien och besöka flera intressanta platser bland annat vares/stupni do.
    höll i och fick även lyssna på en hel del intressanta berättelser från kriget och det var verkligen en väldigt intressant och utvecklande resa samtidigt som man förundras över hur människor kan behandla varandra.
    vi blev väldigt bra mottagna i vares och människor vars glad och tackade oss för vad våra kollegor(ni) gjorde för dem under kriget, detta i kontrast till hur man mottogs som soldat i screbrenica.

  20. Hans skriver:

    Tack för bra läsning/ många minnen kommer tillbaka från 8 komp Ba04 1995

  21. Joakim skriver:

    En dag jag aldrig glömmer Stupni Do att gå i denna tysta by med död i luften var inget roligt.
    Räkna lik och leta minor tog hårt på en redan trött soldat

    Joakim Bohm Sgt 8:komp 3plut Ba01

    • Morgonsur skriver:

      Ja, jag tror t o m fåglarna hade sorg. Det är nog den tystaste plats jag upplevt.

    • FC1 skriver:

      Stupni Do återkommer varje dag, på gott och ont, mest på det senare.
      Gustav Bynke 3 Plut, 8. Komp, BA01

      • Morgonsur skriver:

        Vi gjorde vårt bästa, men Stupni Do blev en ögonöppnare för oss alla.

        Jag förstår budskapet, men vågar påstå att du definitivt är värd att minnas Dig själv i Stupni Do mest på det tidigare.

        Maila gärna.

        /Morgonsur (@hotmail.com)

    • frozenpee skriver:

      Och jag var med dig. Om du kommer ihåg, FU Karlsson

    • frozenpee skriver:

      Vi bär alla med oss något från detta. Som tur är så har vi alltid varandra, vapenbroder. Furir Karlsson, din ställföreträdare.

  22. Håkan skriver:

    Roligt och rörande att läsa din text. Många gamla minnen kommer tillbaka.

    Jag var själv och vittnade vid Haag-tribunalen och glädjande kan jag meddela alla läsare att den ansvarige för massakern i Stupni Do dömdes och sitter inne och skakar galler.

    Sköt om dig och skriv vidare!

    Vänliga hälsningar

    MP Alselind
    BA01

    • Morgonsur skriver:

      Det kommer mera, käre vän!

      Och tack för din insats i Haag!

      Din morgonsure MP-kollega från V/E

  23. Cavatus skriver:

    Om du vill läsa om militärhistorik så finns en hel del intressant att hämta här:

    http://www.mopsen.wordpress.com

  24. Katarina skriver:

    Hej Magnus. Det var en mycket intressant artikel att läsa. Har precis läst den i Fredsbaskern. Du var nere med min man och det var mycket jag inte visste, men på samma gång intressant att läsa om och få en inblick i ert arbete och allt det hemska som ni egentligen utsattes för som jag aldrig vetat om…..hu då. Mvh Katarina

  25. Dolk skriver:

    Hallå Magnus!
    Trevlig läsning och bra skrivet, väcker många minnen!

    MVH
    Dolk (då Andersson)
    7grp V/E BA01

  26. Rocky skriver:

    Jag har också läst detta vid fler tillfällen än ett de senaste åren och kan bara konstatera att jag blir starkt berörd varje gång. Heder och respekt till alla er som offrar er själ för andra!

  27. Radon skriver:

    Tack Morgonsur. Mycket bra skrivet, jag minns det som det var igår. Fast man i vissa stunder har gjort allt för att förtränga dessa minnen kommer jag nog aldrig glömma denna tid.
    Vi får vara tacksamma för att vi fick åka hem till underbara Sverige och aldrig glömma dessa offer för ondska.

    Sköt om dig och fortsätt ditt skrivande.

  28. ksp mongo skriver:

    Bra där!! själv varit iväg ett antal gånger och vet hur det känns och vara i mitt i ”smeten” rörade!!forsätt att skriva om dina upplevelser en talang!

  29. Yvonne skriver:

    Jag har den här boken och har läst den sju gånger nu:
    http://www.industriinformation.se/alfa-sierra
    Det får bli mitt lästips till intresserade.
    / Yvonne

  30. Pappan skriver:

    Så det finns verkligen svenska soldater värda namnet! Ogat fuktas.

    Pappan

  31. Jim Boode skriver:

    Mycket bra skrivet, stämmer ganska bra ;)

    Rifleman Boode BA01 8:e pansarskytte komp Vares 1993

  32. Anonym skriver:

    All heder…

  33. Lina skriver:

    Mycket bra skrivet. Gåshuden höll i sig ända till slutet.

  34. Jesper skriver:

    Jag känner mig stolt över att just nu hålla på med min värnplikt för att en dag kunna hjälpa andra människor! vi här i Sverige är bortskämda på så många sätt att det är närmst löjligt.

    Nu har förtjänat all respekt för Ert uppdrag.

  35. Mats skriver:

    Om du inte redan har skrivit en bok så borde du. Fantastiskt.

  36. Martin skriver:

    Läste din redogörelse med tilltagande stolthet för det ni uträttade under mycket svåra förhållanden. Ni gjorde skillnad och ni har min största respekt.
    / Martin, officer

  37. Dave skriver:

    Detta var det bäst jag läst på länge. Tack för att du skriver och lägger upp bilder

    Dave – en veteran som du.

  38. 8:e skriver:

    Grymt bra skrivet. Hoppas på att få läsa mer!

  39. Kaj Karlsson skriver:

    Kan bara instämma med övriga, grymt intressant. Respekt, i dubbel bemärkelse (er insats och ditt sätt att berätta om det).

  40. Anonym skriver:

    Jag har läst din text flera gånger och kan bara instämma i kören, all respekt. Mycket läsvärt! Jag har lite funderingar också bara, då jag på grund av mina morföräldrar, som flyttat tillbaka sju år efter att dem evakuerades till Kiseljak med Bobovacbrigaden, själv besökt Vares varje år de senaste tio somrarna. Med den tiden i Vares har jag lärt mig omgivningarna och förloppet ganska bra, men fortfarande är mycket oklart, och eftersom jag tycker det är så intressant vill jag reda ut det.

    Det är sällan någon vill tala särskilt mycket om det, särskilt i familjen. Frågar jag om Stupni Do så bemöts jag av tystnad följt av att det var inte alla kroater som stod för det, utan det var ”maturice”. Den tvåhundramansförstärkningen jag misstänker kom från Kiseljak för att förstärka Bobovacbrigaden? Vilka soldater var det du mötte när du syftar på HVO-soldater? Min morbror tjänstgjorde i HVO Vares, och inte gillade han maturiceförstärkningen, för att inte nämna hans uttalade avsky för vad som hände på Stupni Do och Borovica. På ett sätt känns det därför orättvist att dra HVO-soldater över en kam. Än mindre alla kroater. Kroater i den reguljära kroatiska armén slogs som känt under helt andra omständigheter och besatt till skillnad från HVO en majoritet av stridsdugliga soldater.

    Även min morfar råkade ut för ”maturice”, han hade nattskiftet på bageriet och glömde ID-kortet hemma. Då kommer en soldat fram och trycker sitt gevär upp i bröstet på honom, och frågar ”vems är du?”. Innan han hinner svara verkar det som om att soldaten inte ens är intresserad av något svar, lyckligtvis ropar någon annan i närheten att han är okej högt och snabbt, varpå han blir bortschasad.

    Byggnaden på din bild ”Vares centrum, hösten 1993″ känner jag till att sattes på eld av kroater, vet du kanske vilket förband? I alla fall är byggnaden idag fullt restaurerad – sedan något år tillbaka. Tydligen enligt donationspengar.

    Var Bobovacbrigadens högkvarter inte det vita huset ovanför staden, s.k. ”Torontobyggnaden”? Enligt en bild från soldf-forumet sägs Bobovacbrigadens HQ vara det tidigare hotellet vid Ponikva – inte långt ifrån erat eget högkvarter som verkar vara närmare den halvt naturliga tunneln som leder till Vares? Erat högkvarter verkar sannerligen vara på den plats det idag är ett sågverk. Ett av få producerande fabriker i Vares idag.

    Det kanske mest intressanta, vad hände med de tillfångatagna svenskarna på Dastansko? Jag har inte annat än hört väldigt lite om det, om än att det låter tämligen konstigt och att jag inte förstår mycket av händelsen.

    Ja, det finns som du kanske förstår egentligen hur mycket som helst att fråga om, men om du kan och orkar så får du väldigt gärna svara på så mycket du kan. Och om det är okej kanske jag kan ställa någon fråga till efterhand:)

    Med Vänlig Hälsning

    • Morgonsur skriver:

      Man skall definitivt inte dra alla soldater – svenska, bosniska, kroatiska eller serbiska – över en kam. Precis som du säger upplever jag huvuddelen av de kroatiska soldaterna som hederliga och raka. Så var det på alla sidor, då de flesta oavsett nationalitet, ursprung religion eller etnicitet faktiskt är rätt normala, hederliga människor. Under dagarna i Vares kom det fram en hel del reguljära kroatiska soldater och tog tydligt avstånd från det banditgäng från Kiseljak som genomförde massakern. I efterhand har jag också förstått att det nog också var anledningen att befälhavaren för Bobovacbrigaden, Emil Harah, bestämde sig för att till slut köra före och släppa in oss i Stupni Do.

      Vår camp låg just på den plats som redan då var ett sågverk, och som f ö rätt kort efter kriget tillverkade bokhyllan Ivar för IKEAs räkning.

      Bobovacbrigaden hade sitt högkvarter i ett sporthotell som brändes ned vid deras reträtt. Jag har bara foton av det nerbrunnet, som jag kanske lägger ut här. Jag vill minns att det låg en bra bit utanför staden, och att det stod ”Hotelsko Sportskij Centar” eller något på den bruna alpliknande fasaden innan det brann ned.

      Jag var själv inte med i Dastansko, men en mindre grupp svenska soldater togs som gisslan och utsattes bl a för skenavrättningar. Det var en utdragen och föga vacker process som dock löstes utan blodsspillan – annat än att en viss serbisk krigsförbrytare vid namn Vlasko påstod sig ha fått ett sår i läppen av ett svenskt varningsskott (vilket om jag inte minns fel orsakade gisslantagningen). Jag lär väl återkomma till dastanskoincidenten när jag skriver bok någon gång framöver, men behöver hjälp av någon som var med – vilket jag känner en hel del som var. Att bli utsatt för vad de gisslantagna soldaterna utsattes för – med den maktlöshet som följer – är nog något av det värsta man kan uppleva som soldat. Eller människa. Jag avundas dem inte att bära den upplevelsen.

  41. joakimbom skriver:

    18år sedan var Stupni-Do och nu åker jag ner igen och sätter mina fötter på dess mark, Det kommer bli en känslosam resa men en resa som jag behöver.
    Dastansko (där jag satt gisslan) Stupni-Do (massakern där jag gick in) Vares (där mycket hände).
    Jag åker ner för att hjälpa till att utbilda dagens officer kadetter och för att se om sorg mm släpper

  42. Anonym skriver:

    Lysande skrivet.

    BA01 BatC Driver Ekenheim

  43. Niklas Karlberg skriver:

    Heder åt dina texter och åt era insatser 1993.Tjänstgjorde själv på BA02 och BA04 efter er.Våren 1995 rullade vi ut i Uplats 1an på rek tur vilket tog oss igenom Vares.Detta var efter det att området lämnats till Pakbat 2.När vår vita PBV rullade in i Vares centrum stannade allt folk och började vinka och hurra frenetiskt.Era insatser var väl ihågkomna.Sällan har jag känt mig så stolt över något som att tillhöra förbandet som gjorde ett så djupt positivt avtryck i så många människors liv.

    • Morgonsur skriver:

      Roligt att höra. Jag är fortfarande stolt ända ut i tårna över att ha tjänstgjort med detta fantastiska förband, med dess fantastiske chef och dess fantastiska soldater.

  44. Tårar rinner ner för mina kinder, när jag läser din berättelse. Finner ej ord för att ge uttryck för mina tankar och känslor. Vi får aldrig glömma. Tack för att du skriver och dessutom gör det enormt bra. Jag tänker på dig, på min bror som liksom du också var FN-soldat, på alla människor som lever och som dött på grund av denna konflikt. Vi ska alltid minnas.

  45. Monica Säfström skriver:

    Hej! Funderar över hur man kan reparera sig efter att ha upplevt detta helvete, psykiskt och fysiskt. Har läst boken ” Sista kulan sparar jag till grannen” en kvinna från Bosnien som berättar komplexiteten i detta samhälle. Hoppas att du har ork att skriva en bok om detta utifrån FN-soldaternas syn på det hela. Viktigt att inte detta glöms, för jag tror inte att konflikten i denna del av världen är löst, motsättningarna kan lätt blossa upp igen. TACK alla svenska FN-soldater för ert fina arbete var och en ute i världen. Vi skall alltid minnas!!!

    • Morgonsur skriver:

      Jag har nog inte behövt reparera mig särskilt mycket, då jag lyckligtvis klarade mig från att gå sönder. Jag var bara besökare, vilket gör att man har en viss distans som inte de drabbade av helvetet själva har. Men tack för din komentar! Det blir förhoppningsvis en bok bara jag får tid att göra den klar.

  46. Anonym skriver:

    Kanske dumt att ta upp det här, men det finns inte särskilt många kanaler att ta till handa när det rör sig om konflikten i Vares och ni som gjorde en insats där. Ikväll blev jag chockad, jag surfade lite och stötte på ett klipp på youtube – ett klipp som handlar om bybor av kroatisk nationalitet som flyr från muslimernas hämnd för Stupni Do (http://www.youtube.com/watch?v=V-Z3jGO8wLo&feature=relmfu). Jag förstår att ilskan är stor bland muslimerna, och krig är krig. Oskyldiga råkar illa ut. Men det var därför ni var där för att bemöta, att samla styrka till att hålla oskyldiga utanför. Den här videon ger ett skräckinjagande intryck, och alla ska inte dras över en kam – jag vet inte vilka eller mer exakt varför människorna i videon talar som de gör.

    I varje fall, för er som inte förstår språket så handlar det om bybor som blir intervjuade av en reporter för okänd tv-kanal om FN:soldaternas insats i deras flykt från muslimernas hämnd. En kvinna påpekar att när de frågade om skydd vid flykten så svarade FN-soldater vid platsen ”Det här är bara en hämnd för Stupni Do” samtidigt som hon påtalar att FN-soldaterna som var innan ”skiftbytet” var fantastiska och höll fred i Vares (råkar morgonsur veta vilket byte det rör sig om?) medan de nya ställde sig på muslimernas sida. En annan kvinna gråter när hon säger att FN-soldaterna kallblodigt ignorerade muslimernas plundring av kroaterna. En annan man utvecklar FN-soldaternas betydelse, och hur han är besviken på hur de blev bemötta.

    Det finns utrymme för att misstänka att FN-soldaterna blev partiska efter Stupni do, men om, bara om, det resulterade i att oskyldiga kroatiska bönder blev ”slaktade och plundrade” (som en kvinna uttrycker det i videon) tappas stor respekt för insatsen. Jag blev skärrad av att se hur kroaterna kring Vares uppfattade Er insats.

    För att ge exempel som Ni gärna får ta ställning till nämns i videon bland annat hur Kopljar, i närvaro av FN-soldater, blev plundrat utan att någon insats gjordes för att hjälpa kroaterna. Vad hände här?

    Jag hoppas av hela mitt hjärta att de här människorna bara var enstaka fall, och att helhetbilden i Vares var bra. Men när den där flickan i videon grät, och sa att de inte fick någon hjälp – ja det blev bara för mycket. Jag blev ledsen då jag länge levt i tron att Er insats var uppskattad av alla civila.

    • Morgonsur skriver:

      Jag tycker det är väldigt bra att du tar upp det här. Händelsen är för mig okänd, men jag misstänker att det ”skiftbyte” som nämns är när hela Varesområdet togs över av en Pakistansk FN-bataljon under BA02 redan 1994. Huruvida man var partisk, inte kunde/vågade ingripa, eller bara betedde sig på det sätt nog de flesta FN-kontingenter i UNPROFOR tyvärr gjorde – d v s bara tittade på oavsett vad som skedde – låter jag vara osagt. Men det vore onekligen intressant att gräva mer i denna fråga.

      Någon från en senare bataljon kanske kan upplysa om något rykte spridit sig kring dessa händelser.

      Det gör mig hur som helst ont när det arbete man lagt ned förfelas på detta sätt.

      En fingervisning om hur det fungerade att byta bataljon kan väl vara att ingen skola i Vares bär namnet PAKBAT…

  47. Evil skriver:

    Hej morgonsur var driver på BA01 o BA03 o kommer med ljust minne ihåg det osannolika jobb vi alla gjorde på konvojerna sen spela det ingen roll om vi va V/E MP eller drivers. Specielt på ettan drog vi ett dynglass som hette duga. På utbildningen i Strängnäs lovades det att vi alltid skulle vara två i bilen o aldrig köra i mörker. Det sprack med besked när vi körde vad jag kallar nödkonvojen till Vares. När händelserna i Vares pågott några dagar och åttondes camp hade mottagit x antal flyktingar, blev de drivers som var hemma sammankallade o infade om att ni hade dåligt med käk pga flyktingarna o förstärkningarna. Så Camp Oden gjorde en djupdykning i sina förråd som inte var direkt djupa från början, Kan fortfarande inte se en guldfärgad konservburk utan att få rysningar. Men men allt vi kunde erbjuda o lite till tror jag, lastades runt lunch o sen satte vi kurs Vares. Händelserna var ju ganska svåra att sätta in för oss var dom inträffade eftersom bristen på kartor var total så man visste i stort sett ingenting. Då det dessutom var första gången för oss alla vi körde till Vares kände man inte till området eller nånting. Så när vi började närma oss var man ganska bortgjord eller ska man säga man hade inte en aning om nånting. Kommer ihåg att efter kröken där medicsisun gick på minan låg det en farm där boskapen sprang runt husen, nästa konvoj som var första Split låg de skjutna i hagarna. Vi stod också bra länge vid en checkpoint innan de släppte oss vidare. Anlände åttondes camp på kvällen så det började redan bli mörkt men våran ”duktiga” plutonchef som ledde konvojen sa till oss att lasta av så fort som möjligt så vi kan åka hem. Vi var få chafförer hemma så var vi själva i varje bil och den något tröga resan ner o det osäkra läget så var det även andra som ifrågasatte detta beslut. Men våran chef stod på sej så där sprack det löftet med alltid två o aldrig i mörker, för att aldrig komma igen på hela ettan. Enda gången man var två i hytten efter den resan var när man hade passargerare med sej o de var till ingen hjälp med körningen o ganska värdelösa med allt annat. När vi hade lossat var vi några drivers som stod på kajen och väntade mens ”chefen” var in för att få info o vad jag tror fortsatta försök övertalas att undvika att köra hem i mörker. Då inträffade nästa grej som gör att jag säger att ja vet hur fruktan luktar.En del av flyktingarna skulle köras med sisu ner till Bresa. Så precis framför oss stannar en vagn, bakdörrarna öpnas och fram väller en flock människor o tänk nu på en flock får som rinner in i en hage. För så var det, en flock människor rinner fram, ja skulle tippa på nånstans mellan tjugo o trettio stycken o bara försvinner in i sisun på ett par sekunder kändes det som. Men den lukten som de hade kallar jag doften av fruktan. Bonk igen med dörrarna o iväg jag kommer ihåg att vi drivers titta på varann ungefär som vi inte riktigt trodde på vad våra ögon ljust sett. Förlåt för mitt svammel o felstavningar ity jag har hedrat valborg med lite sprit, ja ja en sexa är väl okey eller. Men nu till varför jag började skriva överhuvudtaget ikväll. Jag har en brorson som på sin utbildning till kapten var nere i Bosnien med sin kurs för x antal veckor sen. De reste i spåren av BA01 och var bland annat uppe i Stupni Do o tittade med en viss mj Birger som guide. Nu tror jag att han har nån annan grad men ja skriver den grad han hade då. På väg till bilarna för att åka därifrån mötte de en kvinna som undrade vad dom var för ena. När hon fick höra att de var svenskar, frågade hon om nån av dom var med 93. Mj Birger svara att han var kompchef för det svenska komp i Vares 93. Då sa hon att nu måste ni med hem o träffa min gubbe så de var bara att traska med henne hem. Hemma hos henne visade det sej att gubben var en av de män som satt fängslade i skolan o äntligen efter nitton år fick han träffa chefen till de soldater som såg till att de kom därifrån och skaka hans hand. Hans glädje var ganska påtaglig säger min brorson och de var inbjudna allihop på tackmiddag men ett något pressat schema satte hinder i vägen. De va de ja skulle komma till, de är ganska intressant att få lite info så här efteråt. Och inse att vi gjorde skillnad för nåra individer i alla fall o de är tämligen säkra på att de inte skulle vara i livet utan oss. Tack för mej gokväll

  48. Ping: Dagens lästips: Morgonsur | Bloggbloggen.nu

  49. Anonym skriver:

    ”För första gången på mycket, mycket länge får svensk trupp order att gå i ställning beredda att ta terräng. Plutonerna tilldelas norra respektive södra infarten till Stupni Do och ger sig av”

    …ibland ångrar jag att jag frågade RL om jag skulle vänta vid CP…..
    CR 1

  50. Magnus skriver:

    Jag tillhörde 10: och var med om inbrytningen i Stupni Do. Det är med blandade känslor jag läste om detta och det är något som satt djupa spår i mig och min syn på människor.

  51. Magnus Ahlberg skriver:

    Har läst samtliga av dina Bosnien relaterade anekdoter ett antal gånger.
    Blir lika insyltad i dem varenda gång.
    Det ända dumma med dem är att det väcks ett otroligt ha begär av mer sådan läsning.
    När kommer V/E´s svar på Alfa Sierra som oxå är otroligt bra.

  52. Tom Strömberg skriver:

    Önskar broder soldat lycka till med boken!
    Jämlika hälsningar från JK03 & 10 komp. BA02

  53. Anonym skriver:

    tack för utdraget ! det förde mig tillbaka till dagen då vi gick in i stupni do mkt bra skrivet har inte tänkt på detta på många år men upptäckte att det fortfarande är lika glasklart i minnet.615jönsson/8th mech inf coy

  54. torgny pettersson skriver:

    mycket bra:)) för övrigt anser jag att typen tomtenisse är vad han utger sig att vara..en pajas:) återträffen ba01 var kanon,att träffa alla eft 20år,så kul.lev väl alla veteraner:))

  55. Ketil Lunde skriver:

    Som utrykningslege/NORDMEDCOY/Tuzla på heli-medevac måtte vi lande i Kieseljac pga dårlig vær, og for å komme tilbake til egen avdeling fikk jeg ”hike” med de canadiske pansrkjøretøyene du nevner og kom inn til Vares sammen med dem. Fremmedlegionærene sto utenfor byen, mens vi tok oss gjennom en brennende by uten sivile å se, hvor militære styrker bedrev plyndring. Også vi fikk skutt et dekk istykker. Svenske pansrede vogner dekket leiren deres i utkanten av byen, hvor sivile flyktninger hadde søkt tilflukt. Utrolig tens og skremmende stemning i området, men ro og fasthet å spore hos dere svenskene.
    Senere jobbet jeg sammen med de svenske kompaniene i flere situasjoner og på flere steder i teigen vår, bl.a. som sanitetsforsterkning i kompaniet som gikk inn mellom partene på Igmanfjellet ved Sarajevo.
    Henricsson og hans kompanisjefer var suverene, kameratskapet med dere soldatene i kompaniene flott, og samarbeidet med svensk sanitet utmerket. Respekt for jobben dere gjorde, og takk og pis for at vi alle kom rimelig hel hjem igjen!
    Ketil, doc

  56. Jannemannen skriver:

    Jag minns hur jag satt på ett fik i Sandviken sommaren -94. Jag hade långpermis för sommaruppehåll och var mitt inne i funderingar kring om jag skulle söka FN-tjänst. Vi var ett par lumpare som diskuterade olika placeringar man kunde söka och vid bordet brevid satt ett par killar som var något år äldre än oss. En av killarna hade hört hur vi pratade olika placeringar fram och tillbaka.
    Jag minns att han tittade på oss med en mycket bitter uppsyn och avrådde oss bestämt för att söka till Bosnien, han hade tillhört Nordbat och varit med i Stupni do.
    Mina halvtidsbetyg räckte tyvärr inte till någon plats och efter fullbordad värnplikt blev det aldrig aktuellt igen att söka FN-tjänst
    Din berättelse förklarar killens beteende som vi osnytna beväringar då inte förstog oss på.
    /Jannemannen

  57. kristina skriver:

    Innan denna hemska händelse inträffade, de muslimska styrkor har stationerat sig i Stupni Do, utan att förflytta den civila befolkningen och därmed sattes dessa människor i livsfara. Muslimskt armee visste att Stupni Do var strategiskt viktigt och kunde räknat med att bli attackerade.
    Charles R. Shraders bok ”The Muslim-Croat Civil War in Central Bosnia, 1992–1994″ kanske kan hjälpa dig att förstå vad egentligen hände under kriget mellan muslimer och bosniska Kroater i Centrala Bosnien och varför de började kriga mot varandra. Jag kan varm rekomendera den.

    kristina

    • Morgonsur skriver:

      Jag har hört en hel del rykten om vad som föregick massakern i Stupni Do. Cynismen i kriget var enorm på båda sidor, så innehållet i dina uppgifter förvånar mig inte som sådana. Alla sidor tycktes ivrigt offra både egen och andras civilbefolkning som brickor i spelet.

      Jag ska söka efter den bok du nämner. Det vore oerhört intressant läsning.

  58. Anonym skriver:

    Bra artikelserie och väldigt intressant läsning som ger inblick i hur de svenska FN styrkor såg på händelseutvecklingen i Vares för 20 år sedan.
    Kommer själv från Vares och minns fortfarande den olyckliga morgonen då den svarta röken kom från byn Stupni Do. Tycker att det är beundransvärt hur svenskarna i Nordbat 2 lyckades hjälpa den civila befolkningen genom sin synlighet och närvaro trots att det visserligen var många krafter som ville få bort svenskarna därifrån.
    Vissa händelser känns dock en aning överdrivna, speciellt saker som rör överste Henricsson – han framstår som en övermäniska när han går runt och styr och ställer bland svenskarna, kroaterna och bosnjakerna, men jag kan ha fel då jag känner inte honom…. Sedan är det storleken på Bobovac brigaden – på några ställen nämns det en styrka på 5000 män i brigaden, medan i själva verket hade Bobovac brigaden totalt ca 1650 män. Sedan skall man också komma ihåg att det inte handlar om några SAS eller kustjägar-typer utan snarare om ingenjörer, verkstadsarbetare, lärare, administratörer osv. som tack vare omständigheterna råkade vara över 18 år och vapendugliga vilket gjorde att de var tvungna att ställa sig till förfogande.
    Det vore också intressant att ställa händelserna i Vares i en större samanhang – Bobovac brigaden höll ställningar runt Vares (mot I (Sarajevo), II (Tuzla) och III (Zenica) arme korpus-ar) och den försvarslinjen var väldigt lång och utdragen. Redan under den tiden då incidenterna i byn Kopjari inträffade (några dagar innan händelserna i Stupni Do) var spänningar mellan kroater och bosnjaker maximal vilket gjorde att de flesta kroater från Vares skickades till de ovannämnda försvarslinjerna. I Vares staden fanns det i den stunden bara ett fåtal poliser och militärpoliser från HVO (vet inte exakt hur många det var men skulle gissa på 20-40 max) som skulle hålla ordning i stan. Detta gjorde fältet öppet för HVO specialförbandet ”maturice” (ca 200 män) som, tillsammans med deras befälhavare Ivica Rajic (den som dömdes i Haag) kom via serbiskt territorium till Vares för att ”undsätta” Bobovac brigaden i deras försvar. De här typerna (här pratar vi om riktiga galningar och psykopater som ständigt var berusade eller höga) härskade i stan under de olyckliga dagarna då händelserna i Stupni Do inträffade. De hade plundrat livsmedelsaffärer (mest på sprit och tobak), samt terroriserat de i stan kvarvarande kroater, men framförallt de olyckliga bosnjaker som då befann sig i staden. De här typerna begick de förfärliga sakerna i Stupni Do och gud vet vad mer under tiden de opererade i den centralla Bosnien. Som tur är fanns den svenska Nordbat 2 bataljonen i staden vilket till en stor grad försvårade ”maturicas” verksamhet, samt säkerligen räddade livet på många bosnjaker i staden.
    Det är lite olyckligt att man nämner Bobovac brigaden som den största boven i det hela (inte att det inte hade funnits en del knäppisar även där) då det inte var de som bär den största skulden för det som hände i Stupni Do – sedan kan man diskutera om huruvida de inkompetenta och opportunistiska ledarna i HVO Vares borde ha hindrat ”maturice” förbandet att överhuvudtaget komma in till staden, men, men……

    • Morgonsur skriver:

      Tack för din kommentar och oerhört viktig info, som jag tar till mig och tar med mig till min bok. Särskilt vad gäller storleken på brigaden. Jag kan ha haft fel uppgift och korrigerar gärna. Precis som du säger var inte Bobovac-brigaden den stora boven i dramat, utan Ivica Rajic och hans rövarband från Kiseljak(?). Men det visste vi inte just denna dag, varför i princip allt var ”Bobovac” för oss på marknivå. Enheter från Bobovacbrigaden hade å andra sidan redan ställt till med tillräckligt av elände för oss, men det är inget jag är långsur för;-)

      Schismen och skillnaden mellan Bobovacbrigadens ledning och ”specialpolisenheterna” kommer att framgå tydligare när Stupni Do sätts in i ett sammanhang i min bok. Du är varmt välkommen att maila till min adress morgonsur@hotmail.com och ge mer av din syn på de där dagarna. Det vore oerhört viktigt.

      Mina texter behandlar min och vår upplevelse. Vi visste inte allt, vi hade ofta ingen information eller fel information. Det finns säkert åtskilligt som fortfarande är felaktigt uppfattat, och det vore jättebra att få reda på.

      Psykopater var nog rätt ord om rövarbandet. Bara detta gäng var drygt dubbelt så många operativa som vi, och var inte särskilt trevliga.

      Jag kan f ö garantera att ingenting som sägs om Ulf Henricsson är det minsta överdrivet. Ibland föds unika människor, och hamnar på rätt plats vid precis rätt tillfälle för att det ska bli väldigt tydligt. Jag trodde banne mig nästan karln kunde gå på vatten där och då..:-)

  59. TH skriver:

    Det är oerhört gripande läsning, och extremt känslosamt författat.Om möjligt skriv boken snarast ! Vh från en av dom som satt hemma i Sverige och väntade på att åka ner på 02an.

  60. Anonym skriver:

    Hello, I was present as a UN MP investigator in this war crime …

  61. Anonym skriver:

    Mycket intressant läsning, och mycket fin insats. Det är inte med enkelhet man försvarar freden när de stridande knappt själva vet vad som händer eller vad man strider mot.

    Jag måste dock säga att det är av stor vikt att inte belasta ”kroater” (som t.ex. det görs i 20-års dokumentären och flera återberättelser av soldater från BA01). Skönt och höra att det kommer skiljas tydligare i boken.

    Som redan nämnts är händelserna som beskrivs i Vares ett resultat av kriminell aktivitet i krigstid. Kriminaliteten möjliggjordes av ledaren Rajics beskydd av formell HVO-status en viss tid. Han var dock inget annat än en brottsling och utnyttjade sin ställning till något som nådde sin brutala kulmen vid Stupni Do.

    I Kiseljak, HVO:s högkvarter, hade alla psykiskt labila från striderna i centralbosnien koncentrerats till två ”specialförband”. Dessa förband på ca 200-300 man var (”Apostoli” och ”Maturice”) var inte speciella på annat sätt än att de var till största del drogpåverkade, led av posttraumatisk stress, extremnationalistiska och välutrustade. De var utrustade på samma sätt som HVO-soldater (men stred aldrig vid fronten) på grund av Rajics ställning och agerade på så vis som hans privatarmé med fulla befogenheter att fullborda våldsamheter både mot icke samarbetsvilliga kroater och muslimer.

    Vad var Rajics syfte då? När Stupni Do beskrivs är det oftast kroater som etniskt rensar muslimer med hat som enda motiv. Saken var den att det pågick ett intensivt maktspel, bobovacbrigaden bestod av män som framförallt ville försvara Vares och representerades av dessa högre upp likaså. Högre HVO-befäl hade dock inga som helst planer för Vares, utan beordrade kroatisk evakuering från staden. Rajic skulle utföra denna order. Han skickades dit och genomförde tragiskt nog massakern i processen.

    Min poäng är att det är viktigt att skilja på folk, bara för att man har samma etnicitet innebär det inte att man stödjer en viss handling – detta framkommer väldigt otydligt konsistent genom berättelsen. Motståndet mot Rajics idioti beskrivs av ICTY:

    ”On 23 October 1993, with the authorisation of his HVO superiors, Ivica RAJIĆ ordered that several local Bosnian Croat officials in Vareš who were interfering with his operations be detained, and, on such order, HVO forces detained several officials.”

    I övrigt finns det ingen tvekan om att er instats var välbehövd och gjorde skillnad, det är ingen som kan eller borde ta det ifrån er.

  62. Kenan skriver:

    Hej,

    Skulle man kunna få privat kontakt med någon av er som var med i Stupni Do? Min kusin, som var ca 2 år gammal dödas tillsammans med hela hennes familj i ett av dem husen.

  63. s skriver:

    Med tanke på hur mycket skit som florerar i dagens samhälle såväl som omvärlden är jag glad att människor som du och Henricsson fortfarande har funnits i Sverige i relativt nära tid, risken är väl att det är sämre idag men samtidigt är det knappast några icke-våldsförsvars-miljöpartister som har det psyket som ni verkar ha/haft. Fyfan för att behöva ha sett det ni sett men tack för att ni har gjort det för oss andra svenskar, och för att ni gjorde det för andra människor.. de får som grupp tacka dig själva.

    Jag är väldigt imponerad över hur rakryggade ni var där nere och verkligen levde upp till den så viktiga svenska självbilden om människors lika värde. En självbild som knappast någon av de sju partierna som i praktiken har möjlighet till inflytande i det här landet kommer att stå upp för när det gäller.. sedan har vi ett åttonde som bara sitter på mandat och tjuter som ett litet barn. Det är viktigare att idag slussa in folk hos oss än att kavla upp ärmarna och stå upp för det man säger och framtvinga fred i vår omvärld, så att folk kan få bo kvar i sina hem och fortsätta leva i sina kulturer, välbekanta omgivningar och framförallt behålla de människorna de älskar i livet. Ett litet steg i rätt riktning var när vi skickade iväg JAS för något år sedan.

    Er insats där nere visar på att det inte finns en homogen grupp av svenskar, för den homogena gruppen av svenskar är hycklare som pratar om allas lika värde men sedan lever i en illusion av verkligheten och tror att vi ska kunna prata oss till fred när det finns terroristförband som dessa nere i Jugoslavien på andra sidan, gärna med en ostbricka och rödvinsglas framför sig. Jag hade mentalt troligen aldrig klarat av det du har gjort, men du har min djupa beundran och jag är väl medveten om era insatser och är stolt att åtminstone en del av mina skattepengar spenderas på sån här verksamhet. Jag hoppas att du mentalt efter allt detta ändå har haft möjlighet till att leva ett normalt liv.

    Jag kommer utan tvekan att läsa din bok när den kommer, är igång med Henricssons just nu och har hört dokumentären på P3 mm.

    När vissa människor får en att tappa hoppet är det fint att se att det finns såna som Du och ditt gäng som neutraliserar denna känsla!

    Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s