Ett osannolikt scenario...

Rosenbad, Stockholm, juli 2022

-”Så du menar att vi ska gå ut härifrån efter att ha gjort vår egen armé till terrorister?”

Frågan kom från den förre försvarsministern vid konferensbordets bortre ände och möttes av en lång tystnad. En dammråtta drev fram över det tjocka dammlager som täckte det för inte så länge sedan blankpolerade mahognybordet. Pannorna låg i djupa veck hos medlemmarna i den nybildade svenska expeditionsregering som sedan i går eftermiddag tagit plats i Rosenbad.

Dagen innan hade den ryske överste som ansvarat för den svenska huvudstaden förklarat att den svenska regeringen och FN från och med nu ansvarade för Stockholm. Överlämnandet skedde helt utan ceremonier utanför Rosenbad under överinseende av en indisk skyttepluton i blå baskrar. Efter några enkla, halvfattigt högtidliga ord hade översten och hans tolk satt sig i baksätet på en militärgrön terrängbil och åkt därifrån efter en kort honnör genom sidorutan. Ingen besvarade hälsningen. Den obefintliga biltrafiken gjorde att terrängbilen kunde välja vägar som bara ett par veckor tidigare hade kostat föraren dryga dagsböter – om han ens tagit sig fram mot den dåvarande trafikens körriktning.

Tomma blickar följde terrängbilen när den anslöt till en konvoj likaledes gröna pansarfordon som snabbt försvann söderut över broarna. Svensk polis tog snabbt över bevakningen av alla dörrar in till Rosenbad och genomsökte huset. Med tunga steg kunde sedan den nytillsatta svenska expeditionsregeringen ta sig upp för trapporna till sitt första möte efter katastrofen. Medan expeditionsregeringen installerade sig återtog svensk polis steg för steg kontrollen över staden, ömsom ensamma, ömsom eskorterade av indisk FN-trupp.

Statsministern tänkte på gårdagens ”vaktavlösning” medan han från sin plats vid konferensbordets motsatta ände såg ut i den vackra korridoren genom de öppna höga spegeldörrarna. Mötets karaktär gjorde förvisso att dörrarna egentligen borde varit stängda, men någon övernitisk ockupationssoldat hade tyvärr med vad som inte kan definieras som annat än kraftigt och onödigt övervåld lyckats få dem att släppa från de övre gångjärnen. Därför hängde de nu på trekvarten.

Ute i korridoren kunde man på den vackra mattan se jord, blöta löv och enstaka fotspårsbeprydda dokument. Statsministern anade lilla riksvapnet i övre hörnet på ett av dokumenten som låg med texten uppåt, och han visste att de bokstäver därunder han på grund av avståndet inte kunde läsa bildade ordet ”Regeringskansliet”.

De företrädare för ockupationsmakten som grundligt gått igenom lokalerna sedan den kraftfulla och snabba inmarschen i Stockholm för drygt två veckor sedan hade bevisligen inte varit lika metodiska när det gällde att städa efter sig. På alla golv i hela huset låg mängder av dokument som inte bedömts som viktiga nog att ta med sig. Dessutom vilade en stank av urin i huset. Ingen av regeringens medlemmar kände sig särskilt motiverad att ta reda på var denna stank kom ifrån. Nåja, det kunde ju ha varit värre. Vattenförsörjningen hade ju aldrig påverkats och de sista områdena i staden utan el hade ju fått den tillbaka i förmiddags. Några plundringar hade dessutom inte förekommit – och t o m Slottet, Riksdagshuset och Rosenbad stod ju kvar i någorlunda oskadat skick, trots envist men dödsdömt motstånd av slottets högvakt, ett par lokala hemvärnsplutoner och en piketpolisgrupp.

De inledningsvis tappra kämparna hade – tack och lov, kanske man borde säga så här i efterhand – insett det hopplösa i situationen och kapitulerat efter ett par salvor från de stridsvagnar som omringat kvarteren. Några folkvalda hade varken funnits att beskåda vare sig i Rosenbad eller i Riksdagshuset så här mitt i sommaren.

-”Så du menar att vi ska gå ut härifrån efter att ha gjort vår egen armé till terrorister?” Den förre försvarsministerns fråga ekade fortfarande i statsministerns huvud.

Efter en lång tystnad tog utrikesministern till orda:

-”Och vad ska vi göra? Vi står ensamma! Vi är ockuperade av ryssarna i söder, amerikanerna i norr, och här sitter vi utan vänner i ett jävla militärt vakuum! Den ende som erbjudit oss ens den minsta stöttning är nån halvdiktator i Sydamerika som vill utmana ”imperialismen”, och det har vi ju en jävla nytta av!” Ironin var nästan övertydlig. Det blev tyst igen.

Utrikesministern fortsatte, vänd mot en skäggprydd herre mitt emot. -”Jaa du, nu fick du och ditt parti som ni ville, för nu är det faan ’vi mot världen’!” Utrikesministern syftade på sin politiske motståndares – och nyblivne regeringskollegas – ungdomstid som punkare. Uttalandet ”vi mot världen” hade den skäggprydde herrn undsluppit sig i ett ungdomsprogram i TV som tonårig punkare 1979 (föga anande att han i framtiden skulle sitta i en svensk regering).

Filmen hade presenterats i ett program som presenterade roliga filmklipp från politikers ungdomsår fyra år tidigare. I samband med debatten om svenskt NATO-medlemskap som samtidigt pågick hade utrikesministern – som företrädde en motsatt ståndpunkt – genast utnyttjat det ungdomligt oskyldiga uttalandet för att raljera över sin motståndares hållning i NATO-frågan. Hur som helst hade Sverige ännu fyra år senare inte kunnat enas och sätta ned foten åt någondera hållet vad gäller NATO.

Statsministern drog en djup suck:

-”Släpp det där nu! Ingenting blir bättre av att vi kastar skit på varandra! Vi måste spela med de kort vi har. Och de kort vi har just nu är värdelösa! Förutom att vi ligger i krig med två stormakter samtidigt och saknar kontroll över en egen armé vi förresten inte ens har längre – och står utan en enda allierad har vi dessutom ett enigt säkerhetsråd emot oss. Det hjälper inte att bli förbannad, för om det gjorde det hade jag löst det här med min ena tumme för flera veckor sedan!

FN har ålagt oss att respektera eld upphör-avtalet och den demilitariserade buffertzonen. Vill vi fortfarande finnas kvar som nation i framtiden är det bara att bita i det sura äpplet och se till att de fredsbevarande styrkorna får göra det dom ska! Om det är någon som allra minst är betjänta av att det här utvecklas till ett fullt jävla världskrig så är det vi!” Bara det faktum att statsministern med darr på rösten undslapp sig en svordom markerade känslosamheten och gjorde att ett och annat ögonbryn höjdes i sällskapet.

Den förre försvarsministern gav sig inte. -”I helvete heller att någon jävel antydde att vi skulle behöva avväpna vår egen armé! Hur var det med det där om att ’alla meddelanden om att motståndet skall upphöra är falska’!? Vi håller för fan på att göra vår egen armé, vår egen armé, till terrorister!!” Han slängde en bunt papper i bordet med ett brak som fick alla att hoppa högt,.

Han fortsatte. -”Hur fan skulle jag kunna se någon i ögonen efter detta! Det är mina personliga och nära jävla vänner vi pratar om! Ni kan sitta här och snacka, jävla syltryggar! Jag ger fan i vilket! Nu går jag!!… och fan om jag inte ansluter mig till terroristerna!” Sarkasmen i betoningen av det sista ordet var tydlig. Röd i ansiktet tågade den gamle reservofficeren ut ur rummet och orsakade en ny, spänd tystnad. Hade han kunnat smälla igen dörrarna hade han säkert gjort det, men de trasiga gångjärnen och dörrarnas tragiska skick omöjliggjorde alla försök till känsloyttringar med deras hjälp.

Att den tidigare försvarsministern svor var, för att uttrycka sig milt, långt ifrån lika kontroversiellt som att statsministern gjorde det. Men kasta papper hade han aldrig gjort förut. Inte heller lämnat en hel regering i vredesmod.

Statsministern kom på sig själv med att fundera huruvida man skulle se försvarsministerns agerande som att han formellt avgår, och vad man i sådant fall skulle säga till media. När han insåg det absurda i tankegångarna skämdes han lite grand för sig själv och insåg att det var det minsta problemet just nu. Han tänkte istället på sitt eget ansvar, och att han inte lika lättvindigt kunde strunta i allt och gå härifrån – även om det aldrig varit så frestande som nu att resa sig upp och bara gå. Han insåg att statsministerns jobb är att repa mod, axla ledarskapet och göra sitt bästa för sina medborgare. I det här fallet skulle det dock förmodligen för hela hans livstid av många tolkas som fegt och undflyende vad han än gjorde. Är inte det mod – att göra sitt bästa för medborgarna trots deras spott och spe – då vete väl sjutton, tänkte statsministern.

I det här fallet behövde han egentligen inte välja. Det fanns nämligen inga alternativ. Visst ömmade säkert flera internationella hjärtan för det lilla harmlösa landet i norr som ockuperats av inte bara en – utan två stormakter. Kanske fanns t o m ömmande hjärtan inom stormakterna själva. Efter förhandlingarna hade han faktiskt fått uppfattningen att ryssarna var uppriktigt ledsna för att de, som de själva uttryckte det, ”av olika olyckliga omständigheter tvingats agera militärt mot Sverige”.

Samtidigt måste man vara realist. Världens fokus just nu låg på att hålla de två stormakterna isär. Ingen i hela världen – inte ens stormakterna själva – var intresserade av att kasta hela världen i krig för en dispyt som egentligen någonstans i grunden gällt transportvägar för ryska fossila bränslen, och som hittills bara drabbat ett obundet litet välvilligt land i Europas utkanter internationellt känt för ABBA, Nobelpris, ost, gökur och enstaka isbjörnar. Kriget hade ju dessutom, vad man kunde se just nu, endast skördat några hundratal dödsoffer.

Statsministern tänkte tillbaka på hur det började. Ingen hade kunnat ana att det skulle gå så fort. Ändå hade alla tecknen funnits där. Så här i efterhand var det så tydligt. Det var nästan som om alla på var sitt håll vidtagit åtgärder för att skapa situationen. Så var det ju naturligtvis inte. Alla hade gjort så rätt, ändå hade resultatet blivit så fel.

Statsministern tänkte tillbaka på den där gas- och sedermera oljeledningen som byggdes och all irritation runt den. De irriterande tuppfäktningarna mellan rysk flotta och svensk kustbevakning.

Han mindes hur den allmänna osämja mellan NATO och Ryssland – som börjat med bråk om robotbaseringar i Polen och Tjeckien – eskalerat till en ständigt växande oenighet om militära installationer, tillträden till transportvägar, energiledningar och energitillgång. Hur europeiska, amerikanska och ryska intressen kolliderat i en enda soppa av för och emot. Politiken blev allt mer högljudd, och det som började som bråk mellan enskilda energiföretag började snart få säkerhetspolitiska och militära konsekvenser. Tonen höjdes, alla flyttade fram sina positioner. Finlands NATO-inträde hade bara förvärrat saken. Bollen var i rullning.

Men ingen hade kunnat ana att det skulle gå så fort.

Tjetjenska separatister hade redan tidigare – med ringa framgång – förklarat ekonomiskt krig mot Ryssland. Efter några misslyckade terrorattacker mot ekonomiska centra i Ryssland hade man för ungefär ett år sedan börjat angripa gasledningar och oljetransporter genom Östersjön. Trots ökad övervakning och målmedvetna insatser hade de svenska myndigheterna inte helt lyckats få bukt med de tjetjenska terrorattackerna. Attackerna verkade länge ha lugnat ned sig, men underrättelserna var obefintliga, och bara hotet om attacker gjorde läget ansträngt.

Det latenta hotet gjorde det närmast omöjligt att försäkra sjöfrakter genom Östersjön, och flera internationella rederier vägrade helt sonika trafikera Östersjön överhuvudtaget. Den ryska ekonomin befann sig i fritt fall, och de statliga ryska garantierna som skulle försäkra transporterna hade bara marginell effekt på dödläget.

Sedan ett år tillbaka hade tjetjenska separatister kapat två fartyg och dödat besättningen, genomfört en självmordsattack mot oljeledningen Nord Stream samt lämnat en handfull gamla fartygsminor drivande i havet på strategiska platser. Minorna gjorde förstås ingen skada, men hotet de representerade hade inte direkt gjort saken bättre.

Via en hemsida på Internet förklarade man sedan att man hade för avsikt att trappa upp striderna med moderna lätta robotsystem, vilka förevisades i en film på nämnda hemsida.

Den ryske utrikesministern lade fram anklagelser om att separatisterna fått hjälp med lätt krigsmateriel från både Georgien och Ukraina, och ryska gasledningar till länderna stängdes omedelbart till frågan utretts. Detta drabbade både de georgiska och ukrainska ekonomierna hårt, och säkerhetsläget och den aggressiva tonen i omvärlden förvärrades mer och mer.

Den ryska Östersjöflottan förstärktes, och all frakttrafik till och från ryska oljehamnar i Finska Viken bedrevs som eskorterad konvojtrafik. Ryssland förklarade att man krävde att Sverige skulle ta hoten mot Nord Stream och den ryska frakttrafiken på allvar – eller att man annars själv skulle behöva utnyttja självförsvarsrätten i FN-stadgans Artikel 51 och säkra Svensk territorium på samma sätt som USA gjort i Afghanistan 2001.

Som läget utvecklades kunde Ryssland inte exportera olja i den takt att man kunde försörja landet – trots att det långt ifrån saknades köpare. Man hade inte den lagringskapacitet som krävdes och man kunde inte ta emot tillräckligt stora tankers. EU skärpte tonen mot Ryssland eftersom de enkelskroviga fartyg man nu satt in i konvojtrafiken bedömdes som ”tickande miljöbomber”. I det fall en tjetjensk attack lyckades befarade man ”förödande miljökonsekvenser”, och försökte på alla vis minska trafiken. EU försökte av detta skäl genomdriva ett totalt europeiskt köpstopp för fossila bränslen från Ryssland, och drev även frågan internationellt i FN.

Frankrike och Tyskland fortsatte dock stödja Ryssland och blev till slut landets enda europeiska handelspartners. Deras ståndpunkt och stödet till Ryssland hävdades på ett sätt som i praktiken – om än inte formellt – splittrade EU totalt och i praktiken tog död på EU helt som säkerhetspolitisk aktör.

Ingen hade kunnat ana att det skulle gå så fort, heller.

Och till slut, den ödesdigra attacken, som Sverige dessvärre inte lyckats förhindra…

Statsministern hade för all del någon slags pervers förståelse för alla inblandade. Ryssarna kämpade för sin överlevnad, och litade helt enkelt inte längre på svenskarnas förmåga att skydda dem från terrorangrepp. På goda skäl, dessutom. De blev till slut så trängda att de inte såg någon annan utväg än att själva säkra vägen ut för sin olja och sin gas. Sverige hade inte klarat av att hålla svenskt territorium rent från terrorister som hotat Rysslands intressen, och dessutom fattat några, för all del rättfärdiga, beslut som fått Ryssland att förlora ansiktet i internationell media. Det svenska agerandet hade blivit en rysk inrikespolitisk fråga.

En serie omständigheter hade mot allas vilja drivit parterna mot detta föga eftersträvade öde.

För Ryssland var det en ren överlevnadsfråga. Det hade han fått klart för sig i de diskussioner han haft med den ryske presidenten. Densamme hade nämligen ringt på statsministerns mobiltelefon morgonen när invasionen inleddes. Han hade sedan pratat med den ryske presidenten ytterligare en gång, när de ryska trupperna gjorde halt efter att ha intagit Stockholm.

Samtalen hade varit frostiga, men öppenhjärtiga. Den ryske presidenten förklarade att han var uppriktigt olycklig över att behöva begå en så kraftfull handling mot Sverige, men att Ryssland saknade alternativ. Ryssland höll på att strypas ekonomiskt, och det fanns ingen annan utväg.

Statsministern hade tänkt mycket på de samtal han haft med den ryske presidenten. Hans egen analys – som stöddes av underrättelsetjänsten – var följande:

Sverige hade misslyckats att säkra vare sig gasledningen eller sjötrafiken. Svenskt territorialvatten betraktades av Ryssland mer eller mindre som en ”safe haven” för terrorister efter utförda attacker. Terroristerna i en av de båtar som dödat besättningen på oljetankern ’Black Sea Star’ hade för all del gripits, men det hade knappast gjort saken bättre. Sverige hade envist vägrat lämna ut dem till Ryssland då de riskerade dödsstraff. Rysk media hade som svar i spaltmeter raljerat över svensk kriminalvård och visat bilder från svenska öppna anstalter, som beskrevs som ’semesterhem’. Den ryska opinionen hade gått i taket, och den inrikespolitiska krisen var ett faktum i Ryssland.

Ryssland hade upprepade gånger uppmanat Sverige att tillåta rysk militär agera på svenskt territorium, men Sverige hade lika ofta vägrat. Det hade gått så långt att en kollision inträffat mellan en rysk patrullbåt och ett svenskt kustbevakningsfartyg efter att den ryska patrullbåten förföljt en misstänkt båt in på svenskt territorium.

Kustbevakningsfartyget hade försökt avvisa den ryska patrullbåten genom att helt enkelt lägga sig i vägen. En rysk besättningsman hade klämts svårt på sin arbetsplats under däck i kollisionen, och i förvirringen försvann den misstänkta båten från radarn. Rysk media hade gjort reportage om händelsen med bilder på den unge ryske sjömannen – som fortfarande låg i koma – och irritationen över det svenska agerandet var påtagligt.

Så kom då slutligen droppen som kom bägaren att rinna över.

Terrorattacken hade kommit plötsligt, och hade inte drabbat en oljetanker, som alla väntade sig. Från svenskt territorialvatten hade två snabba RIB-båtar i en samordnad attack drabbat kryssningsfartyget ’Utopia’ på väg från S:t Petersburg till Kielkanalen. Fartyget var fullt av välbärgade ryssar och deras familjer på nöjeskryssning. Man hade innan avfärd ifrågasatt huruvida det var lämpligt att släppa iväg fartyget, men hade till slut bedömt läget som tillräckligt stabilt. Inga terrorattacker hade inträffat på länge, och fartyget försågs för säkerhets skull med patrullbåtseskort.

När man mitt i natten passerade nära svenskt territorialvatten hade två båtar närmat sig snabbt. Den första hade kört rakt in i patrullbåten, utlöst sin last av sprängämnen och lämnat fältet fritt för den andra, större båten.

Den i sin tur hade kört rätt in i ’Utopia’, och de två terroristerna hade utlöst en stor sprängladdning. Explosionen blev enorm. Man hade inte lyckats få laddningen tillräckligt nära för att sänka Kryssningsfartyget, men en stor mängd hytter hade vattenfyllts med hundratals döda som följd – många av dem barnfamiljer.

Fortfarande kunde ingen förstå hur terroristerna kunnat förbereda dådet utan att någon läckt information eller upptäckt dem. När båtarna väl låg i vattnet hade de dock helt sonika kört ifrån de förföljande svenska fartygen, som upptäckt dem när de kommit ut ur det skydd den Blekingska skärgården gett dem.

Händelsen blev droppen för Ryssland, och togs som det slutgiltiga beviset på svensk oförmåga att förhindra attacker mot Ryssland från svenskt territorium.

Sverige var inte medlem av någon allians och saknade i princip armé. Detta faktum hade förmodligen gjort att man ansett det både nödvändigt och värt risken att se till att Sverige fick en armé med kapacitet att få terrorattackerna att upphöra för gott.

Sedan Ryssland dragit sig ur Tjetjenien ett par år tidigare hade enligt den svenska underrättelsetjänsten drygt hundrafemtiotusen man efter omdisponeringar kunnat frigöras för den svenska insatsen. Överlägsenheten mot de svenska styrkorna i det berörda området var i sådant fall nästan tjugo mot ett – även om man räknade med de spridda hemvärnskompanierna.

Den ryska ”säkerhetsoperationen” hade naturligtvis fått USA att reagera i det upptrissade läge som rådde. För att inte låta Ryssland ta full kontroll över hela Sverige hade man mot svensk vilja ”undsatt” Sverige från Norge – utan att fråga, eftersom man om man frågat blivit allierad med Sverige mot Ryssland och onödigtvis eskalerat läget. Om man istället gick in i en egen säkerhetsoperation fick man ofarliga och maktlösa Sverige som fiende, vilket var ett betydligt bättre realpolitiskt läge.

Efter sporadiska strider mot spridda svenska hemvärnsförband hade amerikanska trupper snabbt upprättat en linje från Värmland via Dalarna till Gävleborg. Där slog man stopp. Den amerikanske presidenten hade fortfarande inte ringt, men hade via ombud låtit hälsa att man avsåg hindra Ryssland från ens en avlägsen möjlighet att skära av Finland. Därför beordrades svensk trupp att lägga ned sina vapen.

Först hade statsministern undrat varför USA inte hört av sig och erbjudit sig att stötta Sverige i stället för att stövla in och faktiskt starta krig mot Sverige. Nu förstod han varför; Om USA allierade sig med Sverige vore det snart sagt omöjligt att undvika en öppen konfrontation med Ryssland. Genom att istället gå i krig mot Sverige nådde man sina säkerhetspolitiska mål utan att kasta sig handlöst in i ett världskrig.

Fast egentligen var frågan hypotetisk. Om USA erbjudit sig att kasta ut ryssarna hade det inte förändrat saken. Man hade ändå inte kunnat hindra svenskt motstånd mot de amerikanska trupperna. Problemet var att det inte fanns någon samlad och fungerande ledningsfunktion och heller inget radiosamband med de spridda svenska styrkorna. Mobilnäten fungerade för all del, men man kunde ju inte direkt leta reda på en medlemslista för alla norrländska hemvärnsmän och ringa runt till var och en; ”Hej, det är statsministern! Du kan väl sluta kriga mot amerikanarna, hördudu. Hälsa de andra krigarna det också…”

Det ”insatta insatsförsvaret” var en liten, men professionell och välutrustad yrkesarmé – men tyvärr till bristningsgränsen engagerad utomlands. Att transportera hem utlandsförbanden kunde naturligtvis inte ske i en handvändning, och en hemtransport krävde dessutom realistiskt sett att minst en av stormakterna stöttade operationen.

Som läget var nu – med både rysk och amerikansk trupp på ockuperat svenskt territorium i strid mot svenska soldater – fanns milt uttryckt inte något större intresse att medverka till något sådant från någon av stormakterna. Inget annat land verkade heller intresserat att hjälpa svensk trupp hem och därigenom lägga mer bränsle på konflikten. De få yrkesförband som fanns kvar på svensk mark hade kämpat tappert, men snabbt insett bristen på samband och alternativ och kapitulerat inför de ryska respektive amerikanska krigsmaskinerna efter bara några timmar.

Vad statsministern anade utan att veta var att den ryske presidenten innan han ringde den svenske statsministern hade kontaktat den amerikanske presidenten och förklarat sitt dilemma; Ryssland såg sig tvunget att gå in i Sverige, men hade absolut inte för avsikt att agera mot amerikansk trupp, eller mot NATO-styrkor.

Den amerikanske presidenten förklarade att han inte heller önskade en öppen konfrontation, men att han naturligtvis inte stillatigande kunde åse när ryska trupper flyttade fram sina positioner på ett sådant sätt, och att han därför måste vidta kraftfulla åtgärder för att säkerställa att inte det relativt nya NATO-landet Finland skärs av.

De båda makthavarna insåg båda att en konfrontation dem emellan skulle innebära världskrig. Den ryske presidenten förklarade därför efter en stunds eftertänksam tystnad att om NATO skulle känna sig tvungna att gå in i Sverige för att Ryssland omöjligt skulle kunna skära av Finland fanns ingen ambition från Rysslands sida att avancera norrut och konfrontera dem. Han försäkrade att den ryska planen helt och hållet var inriktad på att säkra sjötrafiken, gas- och oljetransporterna samt att i den situation som rådde få ett stärkt inflytande för att kunna säkra utloppet i Öresund tils hotbilden stabiliserat sig.

Den amerikanske presidenten insåg att han fått vad han själv betecknade som ”an offer you can´t refuse”. I en kylig, men förstående ton enades de båda makthavarna tyst om att de – trots att de båda kände sig tvungna att agera med kraft – skulle göra allt för att inte hamna i öppen konfrontation.

Dagen efter fick de amerikanska trupper som under de senare veckornas militära tuppfäktande snabbt transporterats till Norge sin order; Tag Norrland! Säkra Finland! – men gör halt på behörigt avstånd från tredje världskriget! Redan samma kväll inledde NATO de första flyganfallen mot mål på svensk mark medan amerikanska stridsvagnskolonner snabbt rullade in över gränsen.

Stormakterna enades i inofficiella förhandlingar snabbt om att skapa en buffertzon mellan sina styrkor. Uppgörelsen skulle breddas och sanktioneras omedelbart i FN:s säkerhetsråd. Många andra länder anmälde sig redan innan ärendet hunnit avhandlas i säkerhetsrådets extrainsatta krismöte att skicka trupp för att säkra zonen. Alla, världen runt, insåg vad alternativet skulle innebära. Att det lilla landet Sveriges intressen offrades helt var av ringa intresse. Många ansåg att Sverige hade sig självt att skylla, och att det nu i första hand gällde att säkra den ryska utrikeshandeln och rädda världen.

Med fasta platser i säkerhetsrådet – och ingen rådsmedlem som önskade världskrig – var det sedan inte särdeles svårt att i rask takt enas om de nödvändiga resolutionerna.

Ett enigt säkerhetsråd ansåg att Rysslands svenska operation kunde anses inrymmas under självförsvarsrätten i FN-stadgans artikel 51. Man godkände insatsen på liknande sätt och med liknande argument som USA:s invasion av Afghanistan, som ju också handlade om att neutralisera nationella hot från ett land oförmöget att själv hantera problemet.

Resolutionen gjorde Värmlands, Örebro, Västmanlands, Uppsala och norra delen av Stockholms län (inklusive huvudstaden) till en demilitariserad buffertzon. Förutsättningen för att återlämna viss civil makt över buffertzonen till en svensk expeditionsregering var att återstoden av den svenska armén lade ned sina vapen. Svensk polis tilläts dock bära lättare vapen för sitt arbete.

Förvaltningen av buffertzonen skulle ske gemensamt av FN och den nytillsatta svenska expeditionsregeringen med företrädare för samtliga riksdagspartier. FN skulle ha fullt ansvar för säkerheten, och den svenska expeditionsregeringen skulle bära ansvaret för de civila frågorna. Expeditionsregeringen skulle ha säte i ett återlämnat Stockholm, och de ryska trupperna skulle enligt eld upphör-avtalet dra sig tillbaka. Raljant uttryckt blev Stockholm återigen svenskt – men Sverige slutade tills vidare i Haninge kommun. Detta gjorde förvisso att Berga och Muskö örlogsbaser numera kunde husera fler fartyg än på många, många år. Tyvärr var fartygen inte längre svenska.

Den FN-styrka bestående av totalt 20 000 man från Indien, Indonesien, Kina och Nepal som skulle övervaka freden och den demilitariserade zonen hade satts samman på rekordtid. Ingen ville ha ett nytt världskrig. De första enheterna – två indiska bataljoner – anlände med transportflyg så sent som för två dagar sedan, och den indiske ’force commander’ general Ravjee väntades till expeditionsregeringen för att avkräva svenska garantier om avväpning av armén inom en timme. Med tiden, när situationen stabiliserats, skulle hela det svenska territoriet under internationellt överinseende förhoppningsvis kunna återgå i svensk kontroll. Förmodligen dock mot motkravet att man från svensk sida tillhandahöll baser för amerikanska och ryska styrkor på strategiska platser.

Ett utkast till regeringsbeslut låg nu framför statsministern för att undertecknas av medlemmarna av den svenska expeditionsregeringen. Konsekvensen av undertecknandet var förutom avväpningen av det svenska försvaret att alla svenskar som därefter brukar vapen mot någon av ockupationsmakterna definitionsmässigt kommer att bli terrorister enligt såväl internationell som svensk lag.

Statsministern väcktes ur sina funderingar av en dräktklädd kvinnlig statstjänsteman:

”Ursäkta, men den indiske generalen med följe är här nu…”

Statsministern andades in genom näsan, blundade och höll andan i vad som kändes som en evighet. De andra kring bordet stirrade spänt på honom. Han höll andan tills kroppen började värka av kraven på ny, fräsch luft och andades då långsamt, långsamt ut genom munnen med en ljudlig suck. Så det är så här det känns att skriva in sitt namn i historien, tänker han tungt och insåg att han redan hade bestämt sig.

Ingen hade kunnat ana att det skulle gå så fort.

Statsministern tänkte på ett citat av Winston Churchill 1936: ”För fem år sedan kände sig alla trygga. För fem år sedan sågo alla fram mot fred. Att för fem år sedan tala om krig skulle ha betraktats inte bara som en dårskap och ett brott utan nästan som ett vanvett. Och hur olika är inte ställningen nu!?”

Om sidan (länk).