I dagens SvD skriver alltid lika vise och påläste Wilhelm Agrell om försvarets haveri.

Ur artikeln:

”…nu är det 2012 och dags att rikta blicken framåt. Två principiellt viktiga försvarspolitiska dikeskörningar från det förgångna spelar här en avgörande roll: övergivandet eller snarare borttappandet av uppgiften att försvara landet och avskaffandet av värnplikten.

När det gäller försvaret av landet och närområdet är vi nu på väg upp ur diket, till stor del till följd av uppenbara försämringar av det säkerhetspolitiska läget. Men den försvarsmakt som idag återstår är inte utformad och dimensionerad för en återupptäckt nationell försvarsuppgift utan för att bemanna de internationella insatserna.”

Personligen tror jag försvaret satt sig så djupt i diket att det är lika sannolikt som en miljonvinst på Trisslott att man någonsin tar sig ur det. Nästa gång den geografiska yta som idag kallas Sverige kommer att ha en fungerande armé på plats kommer det att vara någon annans. Antingen en allierad sådan eller en angripares. Jag vet vilket jag skulle sikta på om jag bestämde.

Fast, å andra sidan –  om jag bestämde hade vi aldrig satt oss i sitsen att helt sakna alternativ till ett NATO-medlemskap.

Men, nu är det som det är. Då gäller det att hitta nya, innovativa lösningar för hur vi som samhälle skall kunna hantera en potentiell framtida krigsfara. Det får mig att funder över oss civilister:

Samtidigt som man nu i bred svensk konsensus avskaffat såväl samlat intresse som samlad förmåga att försvara Sverige borde man kanske också anpassa frivilligförsvaret till den nya tiden. Totalförsvaret finns inte mer. Det förväntas inte att alla mellan 16 och 47 år – och många därutöver – fyller en funktion i ett krigstida försvar och i driften av ett helt samhälle på krigsfot. Som soldater, som polisförband eller övriga kombattanter, som driftvärnsmän som försvarar och driver viktig samhällsinfrastruktur, som sjukvårdspersonal, som arbetare i krigsfabriker, som stöd till det civila samhället i civilförsvaret, som ersättare för inkallade jordbrukare i Blå Stjärnan, som administrativ personal… Allt detta är numera onödigt.  

Förutom de hel- eller halvprofessionella soldaterna i yrkesförsvaret är vi andra överflödiga i det fall Sverige skulle bli anfallet.

I ljuset av t ex invasionen av Irak inser man att vi medborgare degraderat oss själva från ”viktiga kuggar i det krigstida totalförsvaret” till ”Collateral Damage”.

Från en nation som i sig är en enda stor blandning av motståndsrörelse och hjälporganisation där alla drar sitt strå till stacken – till en samling hjälplösa offer.

För att undvika en humanitär katastrof för det fall Sverige någonsin hotas av krig kanske vi borde skapa en ny – helt civil – frivillig försvarsorganisation. Den kunde heta något i stil med ”flyktingvärnet” eller liknande. Och ha till uppgift att se till att vi i den onödiga civilbefolkningen har en möjlighet att lämna spelplanen innan proffsen gör upp.

Den nya organisationen kunde åläggas att med fortfarande gällande Förfogandelagen (1978:262) i ryggen tvångskommendera bussar, flygplan, färjor och kryssningsfartyg att skeppa alla oss onödiga offer ut ur landet. För att istället för att utgöra slaktboskap ge oss chansen att skapa oss en ny framtid någon annanstans. Åtminstone tills allt det där farliga blåst över.

Då jag sedan några år hamnat i klassen ”onödig” skall jag be att få anmäla intresse för mig och min familj på kö-listan redan nu. Och jag hoppas förstås att man även kan få komma med önskemål vilket land man vill välja att emigrera till om det skulle bli nödvändigt.

Vi är inte kräsna. Det räcker om vi delar på en C4-hytt i värsta fall. Lämpligt land för vår enkel-familjebiljett meddelar vi efter en noggrann genomgång och familjeråd när det blir dags.

- – -

Foto från den tid då ‘folk’ och ‘försvar’ var ungefär samma sak…

I dag inleds årets rikskonferens ”Folk och Försvar” i Sälen. Det slår mig att de två storheterna aldrig stått så långt ifrån varandra som nu – ‘folket’ och ‘försvaret’.

Det positiva är att nyss nämnda är en följd av avspänning och demokratisering av världen. Det negativa är att det också är en direkt följd av den nationella förvirringen kring vad vi egentligen skall ha vårt land Sverige till – som jag belyste i mitt föregående inlägg.

Det kan tyckas självklart, men måste nog ändå påpekas; försvaret är inget mål, utan ett medel. En nationell grundförsäkring som skall garantera att de svenska medborgarna i alla lägen har makten att styra över sin egen framtid. Försvarsmakten måste för att ha ett existensberättigande oavsett förutsättningar kunna försvara nationen Sverige från militära påtryckningar, kränkningar och invasion/ockupation av delar av, eller hela, landet.

Nåja. Det borde i alla fall vara syftet, om du frågar mig. Men det blir förstås bökigare att motivera – eller ens diskutera – medlet ‘försvaret’ om man inte ens vet vad målet ‘Sverige’ skall vara bra för. Men om man gör det blir bilden än mer förbryllande.

Något jag aldrig har förstått är varför Försvarsmakten själv – även om man nu har bytt fot igen – tog ledarkepsen i att överge tanken på att försvara nationen. På hemmaplan. Av för mig oförklarlig anledning framhärdade Försvarsmakten länge  i en logik som om jag raljerar såg ut ungefär så här; ‘det där med att försvara Sverige är inte så viktigt, och löser sig nog självt bara vi skickar något enstaka förstärkt skyttekompani till lämpligt bondeuppror så långt från Sverige som möjligt’.

Det går inte att skylla ifrån sig på att man bara utförde ‘Riksdagens demokratiska vilja’. Försvarsmakten var själv synnerligen aktiv i att odla vanföreställningen om förträffligheten i nämnda koncept.

Jag hävdar att Försvarsmakten genom att inte bara acceptera – utan själv målmedvetet driva – ‘långtbortistandoktrinen’ i praktiken begick organisatoriskt självmord. Man orsakade irreparabel skada för både den egna förmågan och för den nationella försvarsviljan som inte går att göra ogjord. Jag tror faktiskt att det kan vara så illa att Försvarsmakten i förlängningen har lagt ned sig själv.

Låt oss därför hoppas att framtiden blir så förutsägbar som vi bestämt att den skall vara, så att vi kan fortsätta leva gott med dagens demo-försvar - med de facto-huvuduppgifterna att a) tjäna politiska poäng genom att under stormakternas beskydd skicka professionella expeditionsstyrkor till lämpliga konflikthärdar, och b) visa upp fina exportprodukter för svensk försvarsindustri. Så länge det nu varar. Skattebetalarna kommer snart nog att inse att lite ’vård, skola, omsorg’ eller en skattesänkning är roligare än det där försvaret man ändå inte riktigt vet vad det skall vara bra för längre. 

Men jag kan inte låta bli att förundras; vi gick på mindre än ett decennium från ett ‘wars of necessity-försvar’ till ett utstuderat ‘wars of choice-försvar’. Tyvärr förde detta dessutom med sig en politisk kultur- och medvetandeförändring som gjort det till en absolut sanning att alla krig alltid - för all framtid – för oss i Sverige kommer att vara ‘wars of choice’.

Vårt kollektiva minne är kort. Vi tror alltid att det är som det alltid har varit, och att framtiden kommer att se ungefär likadan ut. Men om jag för en stund rekapitulerar (intressant ord i sammanhanget, förresten) det gamla ‘war of necessity-försvaret’ så var faktiskt tiderna annorlunda för inte alls många år sedan; syftet både för nationen Sverige och för dess försvar var glasklart för de flesta av oss ‘folk’ som råkade vara medborgare i nationen Sverige:

Vi skulle rädda oss undan det tredje världskrigets fasor, och vi skulle förhålla oss lite svenskt lagom oberoende av västvärlden och helt och hållet oberoende från att bli en del av de kommunistiska östblocksdiktaturerna. Eller, efter Sojetunionens kollaps – öststatskaoset.

Den officiella historien om hur östblockets sammanbrott uppfattades av oss som levde i skuggan av detsamma tycks i efterhand blivit oerhört förenklad, förskönad och… förklenad i det allmänna medvetandet. Ibland tycks även de som ‘var med’ minnas att ‘muren föll 1989, och att alla plötsligt en morgon vaknade till en ny värld – en avspänd sådan full av frihet och fred där man plötsligt upptäckte att hela östblocket nog egentligen aldrig varit något militärt hot överhuvudtaget’.

Så enkelt, eller så konkret, var det nu inte.

Sovjetunionens kollaps var en utdragen process - ett flerårigt kaos av maktkamper, slitningar, statskuppsförsök, oroligheter och osäkerhet om vad den vacklande jätten skulle ta sig till. Ingenting garanterade på något sätt att inte aggressiviteten i förlängningen kunnat riktas utåt. Krigsrisken fanns där tydligt i medvetandet i dåtidens Sverige, och det var inte förrän i senare halvan av 90-talet bilden klarnade och det nationella svenska försvaret började kännas ”onödigt”.

Men - som vanligt är det ju alltid svårt, det här med prognoser. Särskilt om framtiden.

För att exemplifiera drar jag mig till minnes bildandet av den svenska Särskilda Beredskapspolisen 1996-97. Det enda syftet att den överhuvudtaget bildades var att man förutom ‘vanliga’ beredskapspoliser ville ha ett antisabotageförband som kunde sättas in redan i fredstid/skymningsläge. Det vore önskvärt med civila polisiära befogenheter för att kunna verka i ett icke-mobiliserat samhälle på ett bättre och tydligare  sätt. Tanken var att SBP skulle åka pansarfordon – band- eller hjulgående.

I den promemoria från justitiedepartementet jag fortfarande har liggande i mitt ‘arkiv’ finns en utrustningslista som innehåller såväl automatkarbiner, autoinjektor (d v s skydd mot nervgas), Ksp 58, spräng- och rökhandgranater och en ansenlig mängd pansarskott. Samtliga som krigplacerades i Särskilda Beredskapspolisen kom dessutom händigt nog från lämpligt utbildade jägar- och elitförband. Främst MP-, Flygbasjägare, och Flottans Bassäkerhetsförband. Alla militärt skolade i att jaga fientliga diversionsförband.

Ovan nämnda låter inte direkt som något man skulle ta sig till med värnpliktiga civilister – förvisso förstärkta med tre veckors polisutbildning - idag.

Fler minnesbilder; när jag själv sökte mig till internationell tjänst i Bosnien 1993 gjorde jag det från ett stort värnpliktsförsvar under kraftig upprustning och modernisering. Försvarets förmåga jämfört omvärlden har sannolikt inte varit så hög sedan urminnes tider. Trots det gamla invasionsförsvarets brister var Sverige de facto en regional stormakt i norra Europa. Märkligt nog ur dagens perspektiv var dessutom min personliga anledning att ge mig iväg på FN-tjänst inte alls något slags internationella solidaritetsavvägningar. Jag åkte i allra första hand för att samla erfarenhet-  i syfte att stärka min förmåga att verka i det nationella försvaret av Sverige. Jag  var dessutom rättt övertygad om att risken var rätt stor att denna kompetensförstärkning t o m skulle behövas.

Så märkligt det kan tyckas idag. Och så onödiga alla 90-talets farhågor kan te sig – i efterhand. Men det var en annan värld, med en helt annan hotbild – som vi redan tycks ha glömt att vi ens upplevde så sent som under 90-talet. Att läsa igenom utredningen om Särskilda Beredskapspolisen och resonemangen som förs så sent som under ”avspända” 1996 är en aha-upplevelse.

Idag är världen helt annorlunda, på oerhört mycket gott och väldigt lite ont. Men det betyder inte att försvarsfrågan för all framtid är ointressant. För det har knappast blivit lättare att prognostisera framtiden.

Nåväl. Som jag nämnde i mitt förra inlägg är Sverige numera en integrerad del av EU och västvärlden. Det innebär – också på gott och ont – att Sverige inte längre har något internationellt ”Unique Selling Proposition” till sina medborgare. Vi är ett land som de flesta andra, med ungefär samma demokratiska samhällssystem, och dessutom ungefär samma möjligheter och utmaningar inför framtiden. Det enda unika med Sverige numera är egentligen språket och kulturarvet – och inget av dem tycks särskilt högprioriterat att bevara. Åtminstone inte av vad jag kan utläsa av vårt samhälles faktiska göranden, låtanden och underlåtanden.

Det faktum att vi som nation inte längre har någon unik roll eller något unikt intresse att bevaka på samma sätt som under 1900-talet för förstås med sig att intresset både för att utgöra och försvara nationen Sverige falnar. Personligen tycker jag nyss nämnda är en tråkig bieffekt av i grunden positiva omvärldsförändringar, men det är trots allt en verklighet att förhålla sig till; intresset att försvara något unikt och annorlunda är alltid större än intresset att försvara något som är ‘mainstream’ och går att hitta var som helst.

I denna nationellt vilsna  kontext medför försvarets professionalisering dessutom konsekvenser på ett helt annat plan än de rent verksamhetsmässiga. Personligen tror jag att försvaret i och med avståndstagandet från oss ”amatörer” – folket – som också utgjort Sveriges försvar i hundra år kan ha grävt sin egen grav:

a) Försvaret har gått från ”folkangelägenhet” till att bli en professionell nischverksamhet och ett särintresse vid sidan av samhället. Från livsnödvändighet till lyxkonsumtion. Det kan tydligt avläsas i medierapporteringen från våra internationella insatser. Från att varje sårad soldat tidigare var en toppnyhet som följdes av långa debatter tycks nyheten om en stupad svensk soldat för flertalet idag ungefär lika intressant som en rapport om en knäskada i skidlandslaget under icke-säsong. Detta är oroväckande, och jag hävdar bestämt att det inte kan bortförklaras med att det blivit ”vanligt” med sårade och stupade svenska soldater.

b) Kvantitet är också en kvalitet. I och med professionaliseringen har försvaret förlorat sin förmåga att utgöra ett seriöst invasions- eller existensförsvar. Helt enkelt för att kvantiteten saknas. Försvarets realistiskt tänkbara hypotetiska nytta för försvaret av nationen är nog ärligt talat rätt svår att härleda eller förhålla sig till för den enskilde skattebetalaren/väljaren.

Försvaret kommer endast att ha förmåga att genomföra begräsade insatser – även nationellt. Alla större insatser kräver dessutom realistiskt sett att Försvarsmakten sätts in som en del av någon annans helhet. En helhet vi hoppas få ta del av utifrån fromma förhoppningar om omvärldens framtida goda vilja. Denna goda vilja skall uppstå ur något slags kombination av beundran inför den svenska demokratin och hypotetisk tacksamhetsskuld för att Sverige så duktigt deltagit i internationella insatser.

Frågan jag ställer mig är om ovanstående tacksamhetsskuld någonsin kan bli så stark att andra demokratiska nationer vill skicka sina unga i döden för vår skull. Det är en ekvation där vi är beroende av andra – men andra inte är beroende av oss.

Långtbortistandoktrinen är måhända numera död (äntligen) – men den har trots detta orsakat irreparabel skada.  Och jag tror att försvaret kommer att få betydande svårigheter att få folket att känna någon större betalningsvilja under överskådlig tid eftersom man tidigare i princip drivit tre huvudteser för att bevisa långtbortistandoktrinens förträfflighet, och som fastnat i folkets medvetande:

a) inga militära hot kan existera överhuvudtaget under överskådlig tid eftersom ingen har den militära kapaciteten att hota Sverige - vilket gör alla former av nationellt försvar onödiga.

b) om ett hot skulle uppstå är varje tänkbar fiende så stark att allt motstånd är lönlöst – vilket också gör varje form av nationellt försvar onödigt (märkligt nog är denna punkt raka motsatsen mot föregående punkt, och borde inte kunna vara giltig samtidigt).

c) Med a) och b) i bakhuvudet är därför det viktiga att trygga nationen genom att delta i internationella insatser för att skapa fred innan kriget ‘kommer hit’ (som om krig var en slags virussmitta) och skaffa oss vänner som vill gå i döden för oss.

Frågan allt fler skattebetalare ställer sig är förstås varför vi skall välja något alternativ överhuvudtaget när a) och b) är lönlösa och det är billigare, enklare och enligt all logik politiken och även Försvarsmakten själva torgfört mindre riskfyllt att skicka någon miljard i biståndspengar istället för att välja alternativ c).

I såväl mitt som andra enkla medborgares huvuden dyker med bakgrund mot ovanstående frågan upp varför vi skall ha ett militärt försvar överhuvudtaget? Om det militära försvaret självt påstår att det ändå är lönlöst att ens försöka försvara nationen kan man ju börja fundera. Och den man en gång övertygat om att sluta betala för en ‘onödig försäkring’ är inte särdeles lätt att övertyga om att det är dags att börja betala för den igen.

Nej, det är nog helt enkelt så att ‘Folk’ och ‘försvar’ har gjort slut med varandra och nu lever i separation för överskådlig tid.

Själv undrar jag om de tu någonsin blir ett igen…

-     -     -

SvD om försvaret, SvD 2, SvD 3

Fjolårets pepparkakshus – dekorerat av dottern

Efter en höst där denna stackars blogg har haft svårt att hävda sig i konkurrensen med arbete och familj har jag faktiskt ett blogginlägg på lut. Men jag spar det till mellandagarna, då ’dan före dan’ och julhelg ägnas bättre åt nära och kära istället för att fundera kring djupa inlägg på en blogg.

Själv har jag ägnat mig å det grövsta åt familjen, och har tillbringat dagen i en skidbacke. Där har jag och respektive låtit våra små göra premiär på slalomskidor.

Alltid kul att pröva något nytt.

Första åket var de som två små Bambi på hal is. Jag var helt svettig efter att i princip ha burit barn upp i liften, och burit barn ner när skidorna far åt alla håll. Snart nog gick det dock fint att både ploga och svänga för dottern, som är sju. Det var inte utan att jag kände mig som Björn Granath i Sällskapsresan; ”tyngden på daaalskidan, älskling…!” Hon åkte riktigt elegant redan i slutet av dagen.

Lillgrabben (fyra) gjorde det enklare för sig; han bara ställde sig på skidorna, släppte på och for rakt fram som en raket tills han antingen ramlade eller körde in i något hårt så det tog tvärstopp. När pappa försökte få hjälpa till kom bara ett kort, buttert och bestämt ”Åka själv!!!”.

Vid ett tillfälle när respektive lämnat mig själv med kidsen för att få ta en tur upp i stora liften hann den lille knatten iväg och satte av - straxt under ljusets hastighet – nedför backen utan att jag hann få tag i honom. Jag fick sätta av efter och försöka hinna ikapp bakifrån för att bromsa innan han antingen for in i en vägg eller fortsatte ut för det stup som några meter längre ner slutar i en parkering. Precis när jag hann ikapp honom med en skida på var sida om hans och lade händerna på hans overall bestämde han sig tydligen själv för att det gick fort nog och var dags att slå stopp. Han lade sig helt enkelt ner som en padda och lyckades vrida in sina skidor på tvären – under mina.

Alla som försökt åka skidor på ett annat par skidor medan man själv intagit en rejält framåtlutande kroppsställning vet ungefär hur det slutar; de egna skidorna far åt varsitt håll med blixtens hastighet. Jag kan gå åtminstone halvvägs ner i split, upptäckte jag till min häpnad.

Nu blir grabben platt, hann jag tänka, men hade tillräckligt med kraft att skjuta ifrån så jag flög över honom. Mitt i språnget hann dock ena skidan haka i dotterns – som vi råkade ha hunnit ikapp. Hennes eleganta åkstil hjälpte inte att hålla henne på rätt kurs efter en tackling av den digniteten, och det hela slutade med att hon for in i väggen på en liftstuga.

Min respektive, som  just då befann sig i liften på väg upp ett par hundra meter bort, säger att hon på avstånd såg något som liknade ett moln av barn, skidor och något större, mörkt föremål som påminde om ett gigantiskt bowlingklot mitt i en strike. Hon påstår att hon omedelbart förstod vilka det handlade om. Jag förstår inte vad hon menar.

Det gick bra med oss alla, och det blev inte ens någon gråt. Däremot några goda skratt – utom från lillgrabben som var sur för att jag bromsat när han ”kunde själv!”. Den enda som det gick riktigt illa för var en banan jag hade i min ficka. När vi sedan skulle fika visade det sig att den var platt, medan hela dess innanmäte hade masserats in djupt i mitt jackfoder. Fräscht.

Nej, passa er för barnbacken, för sjutton. Den är en livsfarlig plats. Nu blir det julfirande istället.

En särskild hälsning vill jag skicka till alla som arbetar för sina medmänniskors bästa under julen. Till alla soldater i internationell tjänst, alla poliser, ambulansförare, räddningstjänstpersonal, sjukvård, hemtjänst…

Till Er alla – en riktigt God Jul.

Midvinternattens köld är hård,
stjernorna gnistra och glimma.
Alla sofva i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser hvit på fur och gran,
snön lyser hvit på taken.
Endast bloggarn är vaken.

-     -     -

Så har jag precis lagt ifrån mig Lars Wilderängs bok Midvintermörker.

Puh.

Jag må säga att min bloggkollega – som förutom att vara författare driver Sveriges största (och sjukligt beroendeframkallande) ekonomiblogg Cornucopia – har gjort ett gediget jobb. Hans research är bisarrt bra, detaljerna genomarbetade, och storyn trovärdig, komplex och sammanhållen. Det är en historia av klass, och jag skulle bara drömma om att se den som film. Den är faktiskt som gjord för filmmediet.

Med det sagt presenteras härmed årets julklappstips bestående av Lars Wilderängs bok Midvintermörker – som för övrigt utspelar sig i juletid. För den som vill ge en riktigt maffig julklapp bygger du ut paketet med ett par upplevelseförstärkare:

Köp boken, en inplastad terrängkarta över Gotland, ”overhead-pennor”, ett anteckningsblock och en häftig ficklampa. Packa allt i en ammunitionslåda och skapa årets maffigaste julklapp för alla som har det minsta intresse för svenskt försvar eller svensk försvarspolitik. Eller bara vill läsa en actionfylld modern krigsskildring.

Egentligen har jag inte haft tid att läsa under hela hösten, men det löste boken åt mig – med tvång. Tempot i boken är oerhört högt uppskruvat, och det är svårt att släppa den ifrån sig. Det fantastiska research-arbetet bakom boken tilltalar mig – då jag ofta brukar reta mig på icke-autentiska detaljer och skeenden, vilket för länge sedan fått mig att undvika svensk polis- eller actionfilm.

Den enda nackdelen med autenticiteten är att jag – precis som jag alltid har haft i verkligheten – ibland har svårt att hänga med i radiokommunikationen mellan plutoner, staber och grupper. Det är här anteckningsblocket i ”drömjulklappen” kommer väl till pass; man kan hålla koll på anropssignalerna, vem som är vem och lära sig något nytt på kuppen. Eller så låter man bli, för det är inte särskilt svårt att hänga med i handlingen även om man liksom i verkligheten ibland får tänka efter för att snappa vem som just yttrade sig på radion. Och trots allt tycker jag boken vinner stort på sin gjutna realism istället för publikfriande förenklingar.

Det känns äkta, och ger en autentisk känsla, helt enkelt.

Boken fångar krigets nerv, kaos och blodiga verklighet på ett sätt få svenska böcker någonsin gjort. Den skildrar striden och soldatens vardag på ett rakt sätt. I den vardagen hinner ingen tänka särskilt mycket på varför kriget uppstod. Man har nog med att uppnå taktiska fördelar, vinna sammandrabbningar och överleva. Det räcker gott för att fylla en bok. I alla fall om man gör det som Lars Wilderäng.

Avsiktligt fördjupar sig inte Lars Wilderäng i krigets orsaker, även om boken ger en och annan logisk anledning till varför Sverige blir angripet. Själv har jag tidigare påpekat att vår egen oförmåga i den sämsta av världar rentav skulle kunna tvinga andra att mot både deras och vår vilja säkra t ex Gotland åt oss.

Midvintermörker ger också den som mot förmodan fortfarande lever i villfarelsen att FN eller EU på något sätt skulle utgöra ett skydd för den svenska nationella integriteten en synnerligen realistisk tankeställare över vad det skyddet är värt i det fall en permanent medlem av FN:s säkerhetsråd kommer på kant med lilla Sverige. Autentiskt, var det.

Lars Wilderäng säger själv i efterordet att han avsiktligt ändrat detaljer för att boken ”alls ska bli spännande”. Det förstår jag. Med endast Hemvärn och fjorton förrådsställda stridsvagnar på Gotland skulle boken bara bli fyra sidor lång om han inte ägnat lite konstnärlig frihet åt att placera en någorlunda mobiliserad stridsgrupp med tillgång till skarp ammunition på Gotland. Och ett flygvapen med tillgång till robotar och fungerande stridsledning.

Det är hur som helst tur att Lars Wilderäng gett svenska försvaret fått lite ”extra tur” för att jämna ut kampen. Det fungerar nämligen. Boken är mycket spännande rakt igenom de 433 sidorna.

Störst behållning tror jag man har om man ger den tid, och verkligen utnyttjar hela ”drömjulklappen” och rentav följer med i den hypotetiska terrängen. Då blir Midvintermörker rentav som en liten ”hemma-KFÖ”.

Att läsa Lars Wilderängs Midvintermörker borde snarast ge rätt till tjänstledighet och sjukpenningersättning precis som vilken militär repövning som helst.

Boken borde om inte annat utgöra obligatorisk läsning för alla försvarsanställda, alla politiker och alla som på något sätt arbetar med samhällsberedskap – att diskutera den egna rollen utifrån.

FOTNOT: För dig som är militär betyder ”overheadpennor” samma sak som ”oleatpennor”. För dig som är född efter 1975 är ”overheadpennor” ett slags tuschpennor man kan sudda efter att ha skrivit på glatt yta, t ex kartplast…

-     -     -

Om ni trodde jag har lagt av med min blogg så trodde ni fel. Det finns dock anledningar till att jag legat lågt med bloggandet i några veckors tid:

Jag har bytt tjänst, men har ännu inte hunnit rekrytera en ersättare till den förra. Det gör att jag just nu har två jobb samtidigt. Som lök på laxen har vi haft vattenskada här hemma, fått riva ut parketten i hela vardagsrummet och haft två veckor med mullrande fläktar - samtidigt som bilen är trasig, vår nyinköpta ‘andrabil’ i form av en EU-moped står på verkstad, min cykel har havererat och ett föreningsengagemang har löpt amok med tillfälliga ’måsten’ både helger och vardagar.

Kort sagt har det varit lite extra morgonsurt, och som en följd därav svårt att prioritera bloggandet särskilt högt.

Dock; skam den som ger sig! Jag börjar vinna över systemet! Ny parkett sedan i fredags, moppen hämtad idag, både bil och cykel (kanske) klara i morgon, två rekryteringsintervjuer avklarade idag.

Låt oss bara hoppas att det allt kraftigare ljuset i tunneln inte råkar vara ett tåg…

I kväll stal jag hur som helst för första gången på flera veckor en stund att sitta för mig själv, och har ägnat mig åt att tramsa med min gamla vedeldade Ensoniq-synthesizer från 1994 – som jag i princip aldrig rör nuförtiden.

I mitt lätt överansträngda mentala tillstånd våldförde jag mig å det skändligaste på Ted Gärdestads fantastiska ‘Himlen är oskyldigt blå’ och skaldade fräckt ihop en cynisk text om livet och världen i nådens år 2011. Klicka på ‘Play’, lyssna, och förfasas:

Finanskrisen 2.0 (2:05)

Undrar vad jag skall ha på mig när jag hämtar Polarpriset nästa år…?

-     -     -

Folkpartiet vill inrätta en ny myndighet som skall granska polisen. Som jag sagt förut t ex här och här kan man väl göra det om man vill, men man bör inte förvänta sig några radikalt annorlunda resultat än man redan får med dagens system. Och vad jag framför allt undrar är om man inte börjar i fel ände.

Vi vet ju onekligen redan oerhört väl varför polisen inte fungerar. Det har utretts, beforskats, debatterats och stötts och blötts till leda. För att välja en kort och koncis sammanfattning av problemen har Rikspolischef Bengt Svenson själv skrivit en kort och bra analys redan den 2 november 2009 i denna debattartikel, som faktiskt – för den som läser den och tolkar den rätt – redan radar upp i princip alla de grundläggande problemen polisen lider av. Jag skrev ett inlägg om Bengt Svensons artikel samma dag där jag bl a kommenterade bittert att ”hans analys är den första jag sett där en Rikspolischef faktiskt identifierat de verkliga problemen i stället för att nöja sig med att försöka skylla polisens mediokra resultat på den mytomspunna ‘kårandan’ och att den egna personalen är för dumma för att begripa sig på polisarbete.”

Jag citerar RPC Bengt Svenson från 2 november 2009:

”För det första behövs det en översyn av hur statsmakternas styrning av polisen kan utvecklas. En bättre anpassad verksamhetsstyrning förutsätter att polisens uppdrag är så tydligt beskrivet och avgränsat att det möjliggör såväl uppföljning som ansvars-utkrävande. För att åstadkomma en mer resultatinriktad kultur måste frågor om ansvar och befogenheter i polisens komplexa struktur ses över.

För det andra behöver det prövas vilken organisationsstruktur som är den mest ändamålsenliga för polisens uppdrag. Det handlar givetvis om den geografiska indelningen och antalet myndigheter, men man måste även belysa Rikspolisstyrelsens roll, uppgifter och befogenheter i förhållande till övriga polisväsendet.

För det tredje är det nödvändigt att titta närmare på vilken kompetens polisen ska knyta till sig och hur det fortsatta utvecklingsarbetet ska bedrivas när det gäller exempelvis arbetsmetoder och it-stöd. Det behövs en långsiktig inriktning för polisens kompetensförsörjning och detta gäller såväl grundbildning som vidareutbildning och utgångspunkterna för hur polisen rekryterar. Bland annat måste det göras en bedömning av vilken annan kompetens än den polisiära som polisen behöver för att än bättre klara sitt uppdrag.”

Att starta en helt ny myndighet som talar om för oss det Rikspolischefen (dessutom med gott vetenskapligt stöd och lådvis av olika utredningstexter att luta sig mot) redan berättat för oss känns kanske inte som prio ett i det läget. Vad vi behöver är snarare att se till att Riksdag, Regering och Rikspolischef med ledningsstab – d v s de som redan nu äger insikt, kunskap, ansvar, befogenhet och resurs att åtgärda problemen -  tillsammans ser till att omsätta vetskapen och snacket till verkstad.  Och den verkstaden blir inte till av aldrig så ivrigt utövad tillsyn.

Vad vi riskerar få betala för är således en myndighet som talar om vad vi redan vet – men som inte har någon möjlighet mer än bloggaren Morgonsur att faktiskt och konkret förändra saken till det bättre.

För mig känns det inte som det mest optimala sättet att angripa situationen.

Nåväl; i en påföljande debattartikel i DN den 6 februari i år presenterar Bengt Svenson – möjligen med utgångspunkt i hans tidigare analys – ett antal förbättringsåtgärder för polisen. Jag är väl i mitt inlägg angående den artikeln något mer skeptisk till huruvida åtgärderna kommer att ha någon effekt, även om jag är positiv till bl a satsningarna på nya IT-stöd.

Personligen tänkte jag därför komma med några blandade och mer eller mindre konkreta förslag för såväl Riksdag, Regering som polismakt fritt och snabbt framvärkta med inspiration av Rikspolischefens artikel, andra analyser och egna erfarenheter:

1. Återvänd till kärnverksamheten som återges i polisens gamla slogan från 70-talet; Skydda – Hjälpa – Ställa tillrätta (… och som talande nog var den sista slogan polisen haft som talade om att polisen faktiskt skulle utföra något och inte bara uppfattas utföra något obestämt på ett visst sätt).

2. Skapa en polismyndighet med tydliga ansvarsförhållanden och befogenhet för Rikspolischefen att omvandla sin analys till ett tvingande åtgärdsprogram.

3. Se över chefsrekryteringen! Våga premiera nytänkande och icke strömlinjeformade chefer i betydligt större grad. Det finns bra chefer inom polisen – men andelen ja-sägare och visionslösa ‘pinnjägare’ utan förmåga att lyfta näsan över Excelbladens friserade statistikmål (där ’målen’ dessutom som regel är mer ‘medel’ än ‘mål’) tycks utgöra en fullständigt unikt stor andel av chefskadern jämfört med… fungerande… organisationer.

4. Sluta behandla poliser på fältet som barn! Se till att polisen återigen delegerar befogenhet, resurs och ansvar ut i patrullerna där det hörde hemma innan mobiltelefonens tid – och där det fortfarande hör hemma idag. Låt oss i tidningar och TV slippa se poliser tafatt stå med telefonen mot örat och fråga högre chef vad man skall ta sig till, vilka beslut man skall fatta och vilka åtgärder man skall vidta när man står med ett pågående (och självklart) ärende på gatan. Paradoxen sedan 90-talet är att allt eftersom polisen skaffat sig mer kvalificerad, välutbildad personal med allt högre formell kompetens - desto mer har möjligheterna att under eget ansvar sätta denna bildning i arbete beskurits. Själv fattade jag fler självständiga beslut – och tog ansvar för dem – som Polisaspirant 1993 än som Polisinspektör 2000. Lyssna dessutom på personalens kompetens, erfarenheter, farhågor och råd inför strategiska beslut och respektera dem. Följ dem inte alltid – men motivera i sådant fall varför.

5. Förenkla avrapporteringsrutiner och se till att använda modern teknik! Det pratas en hel del om att man bör använda civilanställda för att få ut poliser på fältet. Verkligheten är t o m enklare. Det jobb de civilanställda skulle sättas att utföra behöver inte utföras av en människa överhuvudtaget. Mycket av det handlar om dubbel-, trippel- och kvadrupelarbete med att föra in samma uppgift gång på gång på olika blanketter, i liggare och i olika datasystem. En hel del av dem helt onödiga sedan datamaskinen slutade använda hålkort och förlita sig på radiorör. Dessutom – ju mer som händer ute på fältet – desto fler poliser sitter inne på station och avrapporterar ”skyndsamt”. Tänk nytt! Tänk kreativt!

6. Släpp uttrycket synlighet – börja prata närvaro! Det är inte viktigt för polisen att vara synlig för allmänheten. Det är viktigt för polisen att vara närvarande där brott riskerar begås. Närvaro är ett aktivt och offensivt förhållningssätt. Synlighet är en vandrande skyltdocka med reflexer.

7. Släpp myten om ”kårandan”! Den var halvdöd redan på 80-talet, är utrotad sedan åtminstone mitten av 90-talet och numera helt ersatt av vad jag brukar kalla ”Management by Polisanmälan”. Polisledningar har efter decenniers hårt tryck från en bred politisk enighet i Riksdag och Regeringar (som i sin tur påverkats av media) i princip abdikerat från ledarskapet för att istället ”leda” genom formella anmälningar av den egna personal för snart sagt varje misstag eller beskyllning. Man har dessutom lyckats rätt väl med att implementera en ny ”värdegrund” i form av ett Stasi-liknande angiverisystem där poliser istället för att som myten säger ”hålla varandra om ryggen” istället knivhugger varandra i ryggen genom att anmäla varandra för vilka tveksamma petitesser som helst. Resultatet blir att den som vill vara säker på att behålla försörjningen ser till att hålla ryggen fri. Och det enda sättet att aldrig göra fel är förstås att undvika att göra någonting överhuvudtaget.

8. Stå upp för er egen personal! Förutsätt att den egna personalen kan sitt jobb och gjort det rätt tills motsatsen bevisats. Polisjobb är inte lätt, och ibland blir det fel. Någon gång begås det också övergrepp, även om de är betydligt mer sällsynta än debatten vill låta påskina. Den förkrossande majoriteten av anmälningarna om övervåld beror på missförstånd om polisens roll och gällande lagstiftning. Dessa missförstånd kommer inte att bli färre så länge polisen i sin officiella bild av sig själva förnekar att legalt bruk av våld är en central del av polismyndigheternas arbete och inte en liten liten parentes i detsamma.

9. Lär av misstagen! Våga vara öppen med att beskriva de svåra val som behöver göras i polisarbetet och också med de fel som begås. Se till att få till en lärandeprocess som innebär att samma pilot- eller lärprojekt inte behöver genomföras för tionde gången och komma fram till samma resultat. Någon gång måste man också sprida lärdomarna och omsätta dem i nya rutiner eller tillvägagångssätt…

10. Rensa i lagstiftningen! Det har  – särskilt under senare år – stiftats en hel del lagar för att ”skicka signaler” till medborgarna om att vissa beteenden är olämpliga. Dessa tar resurser från viktigare saker och är riktiga sänken för allmänhetens förtroende för polisen och rättsväsendet. Den som vill ha en översikt av vad jag menar kan läsa inläggen under taggen ‘Onödig lagstiftning’.

Får ni gemensamt åtminstone hälften av dessa punkter genomförda torde den mest kostnadseffektiva uppföljningen av arbetet snarast vara att sätta en Generaldirektör utan arbetsuppgifter att genomföra en SOU…

-     -     -

¹ Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund.

² Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid.

³ Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid.

⁴ Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.

⁵ Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid.

⁶ Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.

⁷Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid.

⁸ Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.

(Predikaren, 3 Kap)

Fortsättning från detta inlägg.

Som avslutande del i min något dystra framtidsspaning tänkte jag se framtiden an i en försiktigt positiv anda. Jag tycker nämligen inte att läget är så nattsvart som många anser mig predika. Vi står inte inför domedagen – utan snarare inför möjligheten att skapa ett nytt, friare, bättre och mer hållbart samhälle.

Jag har i fyra tidigare framtidsspaningar påstått att

• vårt nuvarande samhällssystem går igenom en global kris som inte kommer att begränsa sig till ekonomin, utan kommer att få andra, mer vittgående konsekvenser (Framtidsspaning I (V): Om att slåss mot monster).
• ett av mänsklighetens stora teknikskiften pågår, vilket skapar nya hot och möjligheter – och kommer att ge verktygen för att omvälva samhället på gott och ont (Framtidsspaning II (V): Om att välja framtid).
• det största hotet för vår framtid är om vi inte överger vår fruktlösa men dessvärre genetiskt inbyggda drift att förbättra ett system som passerat ‘bäst före-datum’ tills vi förbättrat oss till katastrof (Framtidsspaning III (V): Om Matrix-samhället).
• finansieringsmodellen för dagens samhällssystem är ohållbar och kräver oberoende av punkterna ovan att vi gör nytt och annorlunda (Framtidsspaning IV (V): Om rasande korthus).

Så långt tidigare inlägg. Nu tänkte jag ge mig på konststycket att försöka knyta ihop säcken.

Vi kommer under det kommande decenniet att gå igenom en period av kriser och ett sannolikt internationellt paradigmskifte. De världsledande ekonomierna kommer efter detta sannolikt inte att ligga på andra sidan Atlanten – utan i Asien. Detta paradigmskifte kommer att få konsekvenser och kommer att kräva viktiga ställningstaganden från vår sida. Framtiden kommer inte att följa samma mönster vi vant oss vid. 

Förändring skapar kris, liksom kris skapar förändring. Vi kan således inte påverka att vi måste förändra vårt samhälle. Just nu är det också för tidigt att säga hur vi måste förändra det. 

Men det är hög tid att bestämma varför vi vill förändra samhället, och vilka grundläggande principer slutresultatet som en följd därav måste uppfylla. 

Jag brukar ofta påpeka att det finns tre sätt att hantera en ofrånkomlig utveckling; att spjärna emot, att följa med eller att leda utvecklingen. 

Störst chans att få som man vill får man om man väljer den sistnämnda inställningen.

Men om man bestämmer sig för att leda utvecklingen innebär det att man måste ge sig in i vitt område på kartan. Bryta ny mark. Och hur behåller man någon form av trygghet och förvissning om att man kommer att nå ett mål man kan känna sig nöjd med om man måste rita kartan själv allt eftersom man förflyttar sig ut i det okända?

Som jag ser det måste man ha en fullständigt klar grundinställning klar; vissa avgörande värderingar man aldrig tummar på och ett slutmål man aldrig överger. Sedan förbereder man sig så gott man kan, fokuserar på vad man i bästa fall vill ha ut av det hela, tar varandra i hand och vågar språnget.

Därefter improviserar man efter bästa förmåga utan att någonsin tappa fokus från huvudmålet. 

Så vad är då våra grundläggande värderingar på vilka nationen Sverige skall vila? (Och nämn nu inte någon ’nationell värdegrund’ eftersom det uttrycket så långt jag förstått inte handlar om absoluta personliga fri- eller rättigheter, utan snarare om personliga skyldigheter man gärna vill pådyvla oss.)

Jag tror personligen vi bör börja från grunden. Låt mig börja med att ifrågasätta t o m det till synes mest självklara; demokratin.

Many forms of Government have been tried, and will be tried in this world of sin and woe. No one pretends that democracy is perfect or all-wise. Indeed, it has been said that democracy is the worst form of government except all those other forms that have been tried from time to time.

Winston Churchill

Demokrati innebär alltid majoritetens förtryck, ett slags institutionaliserad mobbing. Det kan innebära problem i det att en åsikt inte nödvändigtvis måste vara rätt bara för att den innehas av flertalet. Och det är just av den anledningen vi begränsat demokratins potentiella avigsidor genom att anta våra grundlagar – som är tänkta att hindra oss från att ändra vår lagstiftning utifrån illa underbyggda beslut framtagna i all hast för att tillgodose valfri populistisk strömning.

Men: 

Luttrad av senare års demokratimissbruk i form av ‘tittningsförbud för tecknade Japanska serier’, den nya sexualbrottslagstiftningen, nya sjöfyllerilagen och ideliga kraftfulla politiska krav på cykelkörkort, fimpningsbrott, kvoteringar och civilkuragelagar har det åtminstone för mig blivit tydligt att våra grundlagar är allt för tama och egentligen inte garanterar en enda personlig fri- eller rättighet.

Det är illa nog som det är redan nu, men kommer att bli än värre i riktigt osäkra tider. Utan absoluta rättesnören och tydliga ramar inom vilka vi och våra valda ombud har att hålla oss kommer vi sannolikt att missa de stora framtidsfrågorna för att i stället gömma oss i kortsiktiga beslut om petitesser. Medan världen förändras runt oss reglerar vi ihjäl oss själva i strävan efter den trygghet vi ändå aldrig kan uppnå genom de beslut vi tar för dess främjande.

Those who would give up essential liberty to purchase a little temporary safety deserve neither liberty nor safety.

Benjamin Franklin

Värt att ha i minnet inför omvälvande tider är att det inte finns någonting i våra grundlagar som inte kan förändras, upphävas eller rentav ges motsatt innebörd i ett eller ett par riksdagsbeslut. Riksdag och regering har dessutom i praktiken ingen som kan slå dem på fingrarna om de missbrukar sina befogenheter. Det värsta som kan hända är att man blir bortröstad i nästa val. 

Det räcker tyvärr inte för att hindra demokratin och hela det politiska systemet från att ta sig friheter det inte ens borde ha möjlighet att ta sig. 

Vad vi därför borde göra inför framtiden är att fastställa ett antal okränkbara personliga fri- och rättigheter som för alltid skall skyddas från vår egen klåfingrighet. Skyddas från vår ack så mänskliga strävan att göra ‘Arga Lappen’ till i lag straffbelagd handling under rättssamhällets makt och kontroll. 

Det första vi måste våga göra är att ifrågasätta det självmotiverande och ständigt mässade mantrat att demokrati är den ultimata definitionen av godhet, rättvisa och solidaritet. 

Jag tror på demokratin som den minst sämsta modellen att styra ett land. Men demokrati är makt, precis som vilket annat styresskick som helst. Makt går ut över andra människor. Makt berusar. Och därför måste den alltid ges så lite inflytande över andra människors personliga livsval som möjligt. 

Åtminstone för dem av oss som tror på frihet. ‘Frihet’ och ‘demokrati’ är inte samma sak. De är inte ens helt kompatibla, hur märkligt det än må låta. 

Jag tycker att vi lite för lättvindigt har bestämt att demokrati alltid är någonting gott, och därför har låtit den få inflytande på allt fler områden där den inte har att göra. Än så länge innebär det knappast några större problem, men jag bävar inför framtiden om vi inte en gång för alla lyfter diskussionen om en absolut gräns mellan å ena sidan våra personliga fri- och rättigheter och å andra sidan den – tyvärr – ofta som motkraft verkande demokratin. 

För att beskriva vad jag menar är det t ex inte – och skall heller aldrig bli – en demokratisk fråga hur ofta jag tvättar mina privata lakan, eller hur ofta och mycket jag andas. Det är förhållanden som aldrig skall underkastas demokratiska beslut. Så långt är de flesta överens. Men hur ställer vi oss egentligen till demokratiska beslut om vårt personliga alkohol- eller narkotikabruk, vårt användande av bilbälte, flytväst eller cykelhjälm? Hemskolning av våra barn? Rutinmässiga kroppsbesiktningar?

Just av anledningen att det är svåra frågor tycker jag att man bör börja i den grundläggande frågan: vilka absoluta och okränkbara fri- och rättigheter skall vi som vistas i Sverige ha? Vad kan vara viktigare?  

Helst skall denna diskussion föras utan att man som brukligt i den svenska politiska debatten redan i första meningen tappat de djupare syftena och omedelbart fastnar i för stunden populära sakfrågor eller de alltid lika förföriska ‘plånboksfrågorna’. 

Frihet? Rättighet?

Om man bottnar i de okränkbara personliga fri- och rättigheterna och följer en stringent och logisk process kommer man att förvånas över hur lätt slutsatserna ger sig själva vad gäller såväl sak- som plånboksfrågor. Men ibland kan det för all del bli så att saker och ting ställs på ända. Och då får man acceptera det. Oftast kan man acceptera att allt inte går ens väg, eftersom man lätt kan härleda ett någorlunda konsekvent varför. 

Vad jag hävdar är att vi gemensamt behöver arbeta fram en konstitution – eller mer precist en svensk ‘Bill of Rights’ – som inte kan ändras efter lättflyktiga populistiska trender. Och jag vill att dess intentioner skall skyddas av en fristående, stark och oberoende författningsdomstol. 

Allt i syfte att vi – oavsett hur framtiden ser ut – skall ha fastlagt de grundläggande principer samhället Sverige skall vila på, och vilka okränkbara personliga fri- och rättigheter den som lever här aldrig skall kunna fråntas. Även om någon aldrig så poppis stark ledare lyckas vinna politisk majoritet och driva igenom två mellanliggande riksdagsbeslut som leder oss snett på grund av tillfällig berusning i för tiden aktuell fråga. 

Det ryktas att Island – visa av sin senaste nationella kris – just påbörjat ett arbete med att ta fram en ny konstitution. Det finns säkerligen en hel del att lära av deras arbete, som lär genomföras i en helt öppen och lyhörd process av särskilt förtroendevalda – utan kopplingar till den traditionella partipolitiken. Det låter som ljuv musik för mina öron, och det skall bli intressant att se vad man kommer fram till – och vilka svårigheter man stöter på. För det kommer man att göra. 

Själv har jag några personliga gissningar och åsikter beträffande en hypotetisk framtida svensk Bill of Rights: 

Om jag får tro något så har vi en uppväxande generation som i högre grad än tidigare generationer kommer att efterfråga personlig frihet. Det pratas mycket om ‘curling-generationen’, vilket skulle indikera att man då istället till varje pris och i alla lägen skulle eftersträva motsatsen; personlig trygghet. 

Jag hoppas och tror det är en felaktig tanke. Så förvånade vi från de äldre generationerna skulle bli omdet visade sig att ‘ungdomarna’ inte alls är så intresserade av utstakade livsval, fastslagna karriärpaket och trygga servicepaket helt utan jobbiga valsituationer som vi i de äldre generationerna tror att alla är.

Det lär visa sig hur det ligger till med den saken. Oavsett vilket önskar jag skicka med några visdomsord till framtida lagstiftare. Finessen är att de gäller vare sig man mentalt befinner sig på denna eller andra sidan paradigmskifte. Precis som jag önskar av en eventuell framtida - tidlös - ’Bill of Rights’: 

1. Staten och kommunen är inte ‘samhället’. Värt att poängtera i ett land där man ofta blandar ihop begreppen och glömmer att samhället består av nyss nämnda serviceorganisationer, plus en mängd andra organisationer och organiseringar – och i första hand av fria, tänkande enskilda människor. Med olika åsikter, drömmar, behov och livsval. 

Olika.  

Människor. 

2. Lag skapar aldrig rättvisa. Lag skapar grovt hållna spelregler som gör orättvisorna mer förutsägbara och hanterbara. Det är en begränsning man alltid måste acceptera som lagstiftare. 

3. ‘Lagligt’ och ‘lämpligt’ är inte, och skall heller inte vara, samma sak. ‘Arga Lappen’ gör sig bäst som social konvention och inte som i lag straffbelagd handling. 

4. Känslor och lagstiftning hör inte ihop. Livsviktiga men känslobaserade begrepp som lycka, glädje, kärlek, solidaritet, empati och civilkurage kan inte lagstiftas fram. Däremot kan de relativt lätt lagstiftas bort.

5. Se framtiden som en möjlighet – inte som ett hot. Det finns något gott i allt ont och något ont i allt gott. Välj själv hur Du vill se på omvärldens skeenden och vad i dem Du vill lägga Din energi på.

Med detta sagt har jag ingen aning om hur en framtida konstitution skulle kunna se ut i detalj. Men jag tänkte raljera en stund över vad jag personligen önskar mig att den skall förhindra: 

Varje gång någon lägger ett politiskt förslag som inleds med orden ‘tiden är nu mogen för…’ innebär det oftast att någon makthavare sett en historisk chans att – för deras eget bästa – frånta medborgarna ytterligare någon personlig frihet och därigenom göra deras liv ännu lite tråkigare och sämre. 

Om huvudsyftet med ett nytt lagförslag sedan motiveras med att ‘samhället behöver skicka signaler’ är det en solklar indikation på att förslaget är föga genomtänkt och per automatik hör hemma i sophinken. Och att förslagsställaren snarast borde skrivit en insändare istället för att uppta vårt demokratiska system med sin ”Arga Lappen”-idé. 

Visar det sig dessutom att ett förslag som på det minsta sätt inskränker människors personliga frihet inte grundas i  mer begripliga termer än att ‘forskning tyder på’, eller ‘forskning visar/har visat’ i glatt sällskap av statistiska beräkningar och klatschiga one-liners borde förslagsställaren snarast sättas i (åtminstone politisk) karantän. 

Det finns fler varningssignaler för den framtida författningsdomstolen. Jag brukar ofta elakt påstå att uttrycket ‘i bred politisk enighet‘ i Sverige tyvärr oftast är direkt utbytbart mot ‘utan närmare eftertanke‘.

Hur som helst, härmed avslutar jag min framtidsspaning. Men oavsett vad framtiden bjuder hävdar jag att det är fullständigt nödvändigt att vi här och nu bestämmer på vilket sätt vi vill gå in i den: 

Som stolta människor eller som lydigt folk?

-     -     -

I am a most unhappy man. I have unwittingly ruined my country. A great industrial nation is controlled by its system of credit. Our system of credit is concentrated. The growth of the nation, therefore, and all our activities are in the hands of a few men. We have come to be one of the worst ruled, one of the most completely controlled and dominated governments in the civilized world. No longer a government by free opinion, no longer a government by conviction and the vote of the majority, but a government by the opinion and duress of a small group of dominant men.

~ USA:s tidigare president Woodrow Wilson minns skapandet av privatägda centralbanken Federal Reserve Bank 1913.

Fortsättning från detta inlägg.

Dr Joseph Tainter, Utah State University, om komplexa samhällen. Se hela föreläsningsserien!

Komplexitet är ett sätt att lösa problem. Vårt samhälle blir allt mer komplext, och samtidigt allt mer känsligt för störningar. Komplexitet har dock ett pris; förr eller senare blir kostnaden för att ens upprätthålla status quo allt för hög för att samhället skall kunna bära den. Transaktionskostnaderna blir för höga och nyttan av de i systemet ingående delarna allt mer svårbegripliga. Tills slut tappar t o m de styrande greppet om hur allt egentligen hänger ihop. Och det är inte lätt att styra ett system man inte ens förstår. Kostnaden för utveckling och innovation blir allt för stor för att systemet att hantera. Hela systemet knakar under sin egen tyngd.

Politiken svarar med åtgärder – oftast ”mer av samma”, d v s samma åtgärder som byggt systemet och erfarenhetsmässigt varit framgångsrika tidigare. Ofta innebär detta att man bygger in ännu fler transaktionskostnader och belastningar i det redan ansträngda systemet. Man kan ibland tycka sig se att åtgärderna fungerar.  Oftast p g a psykologiska orsaker; att ”man vidtar kraftfulla och kostsamma åtgärder” har ju fungerat tidigare, känns bra och gör att man kan gå vidare på önsketänkande och fromma förhoppningar ytterligare en stund.

Frågan är om det kommer att fungera i den fas av ekonomin vi nu befinner oss.

I denna vår Keynesianska era strävar vi efter att möta den senaste krisen som vi alltid mött de tidigare; vi parerar lågkonjunkturen med stora offentliga satsningar och ökade offentliga utgifter.

John Maynard Keynes var en klok man, och hans teorier har för all del tjänat oss rätt väl inom ramarna för det samhällssystem vars slutskede vi nu befinner oss i. Men jag tror personligen inte Keynes cykliska 1900-talsstrategi kommer att bli applicerbar på samma sätt om det grundantagande cyklerna utgår ifrån helt plötsligt blir ett annat. Ett paradigmskifte. Vilket jag tror vi befinner oss i – om det inte redan har inträffat. Personligen ser jag det senaste decenniets ekonomiska utveckling som ett facit på detta, och av den anledningen tror jag heller inte att den Keynesianska universalmedicinen kommer att fungera denna gång. Om något kommer den att göra saken värre.

Att ”gasa sig ur uppförsbackar” på Keynesianskt manér har så länge vi minns varit en bra idé.

Men det vill förstås till att man är någorlunda säker på att vägen inte tar slut bakom krönet.

Jag tror vi i hög fart närmar oss just det krön bakom vilket vi måste bryta ny väg. Eller åtminstone svänga tvärt i en helt ny riktning. Om det är så lönar det sig föga att försöka trampa gaspedalen genom golvet.

De politiska ansatserna att med stora och dyra ”paket” och satsningar reglera bort den oundvikliga kollapsen kan förskjuta den något år, men ökar egentligen bara tyngden i det redan kollapsande systemet – vilket bara kommer att göra det slutgiltiga fallet hårdare. Som jag ser det kommer det finansiella systemet oundvikligen att kollapsa i princip när som helst. Allra senast inom några få år.

Och det politiska systemet kommer att följa det i graven om man inte uttolkar de nya förutsättningarna på rätt sätt – och anpassar sig därefter.

Hela vårt samhällssystem har slagit huvudet i komplexitetstaket, och vi behöver nu i grunden ompröva de flesta sanningar över hur världen hänger ihop – och varför.

Kris är förvisso en förutsättning för förändring, sägs det. Vad jag fruktar är att man i sitt ivriga trampande på gaspedalen skapar en kris som när den kollapsar kommer att vara så kännbar och omfattande att förändringen som följer därav blir okontrollerad – eller rentav våldsam.

Vad kommer att hända i det lilla? Ja, den som är intresserad av detaljer kan se att kreditdopade marknader kommer att rasa, att förtroendet för alla tillgångar grundade på en motpartsskuld kommer att minska, att inflationen förr eller senare kommer att bli okontrollerad och att desperationen att hitta värdebevarande övervintringsmöjligheter kommer att bli stor.

På ren svenska: George Washington får se sig ersättas av Benjamin Franklin på amerikanens fickpengar, Euron är i bästa fall en levande död, bostadsmarknaden havererar, mat blir dyr, börsen blir en långvarig kapitalförstöringsmaskin för småsparare och fonder, guldpriset blir hysteriskt under en omställningsperiod. EU kanske överlever som konstruktion.

Den kommande kollapsen har länge varit så förutsägbar t o m för en högst obildad f d poliskonstapel att jag aldrig förstått varför politiken inte skött sitt jobb och varnat för den fullständigt vansinniga skuldsättningen. Istället har man gasat allt värre genom att gynna belåning samtidigt som man knuffat på finansmarknaden genom att privatisera vinster och socialisera förluster.

Gold is the money of kings

silver is the money of gentlemen

barter is the money of peasants

but debt is the money of slaves

-Norm Franz

Hela länder och alla dess invånare har lockats att sälja sin långsiktiga lycka i morgon för att kunna köpa kortsiktig njutning i dag.

Och man har gjort det frivilligt. Inte bara det; man har stått på kö, bönat och bett om att få bli skuldsatt.

Inte den mest djävulska globala plan att förslava mänskligheten hade lyckats bättre.

Efter att så sent som för bara några månader sedan ha fnyst åt det lilla ”hack i kurvan” som utgjorts av finanskrisen 2008 verkar allt fler till slut komma till insikt; det internationella ekonomiska system vi hittills förlitat oss på har sprungit ifrån sig självt och håller inte längre. Svåra tider ligger framför oss.

Jag gissar att i princip alla bland finansfamiljer, högre politik och påläst media länge vetat att kejsaren är naken – men ingen har vågat säga det högt. Ingen vill bli anklagad för att skapa en självuppfyllande masshysteri. Alla vet att budbäraren inte bara kommer att bli skjuten – utan totalt förintad – och paria för all framtid.

Men alldeles oavsett kan vi knappast förneka att vi nu har intecknat så mycket framtida arbete, och så många framtida tillgångar att sannolikt flera generationers liv och arbeten redan är diskonterade. Med detta sagt är det helt enkelt inte rimligt att ens i fantasin se att vi skulle kunna klara oss ifrån en rejäl finansiell sättning, eller kollaps.

Alla som påpekar detta fullkomligt självklara faktum brukar kallas ”domedagsprofeter”. Men om vi lever i en värld där ”domedagen” definieras av att behöva vänta ett halvår extra på att köpa den nya platt-TV:n, eller att hoppa över Thailandsresan det här året – ja, då säger det allt om hur bräckligt och ohållbart vårt samhällssystem de facto är.

Det sägs att ett av människans stora tillkortakommanden är en monumentala oförmågan att förstå exponentialfunktionen. Vi har helt enkelt svårt att ta till oss att en årlig tillväxt om tre ynka procent innebär en fördubblad ekonomi innan din nyfödda knappt gått ut grundskolan. Och med detta sagt kan dessutom inte skuldsättningen rimligen öka mer än BNP hur länge som helst.

Den som inser detta inser också att vi förvisso kan ha perioder med hög tillväxt p g a stora omvälvande världshändelser eller tekniksprång, men att en evig och obruten ”linjär” tillväxt inte är möjlig. Saken blir definitivt inte lättare av att man egentligen menar ”exponentiell” när man av någon anledning tar ordet ”linjär” i sin mun.

I en värld där allt mer av ”E” i börsbolagens P/E-tal i grunden baseras på kundernas krediter – d v s någon annans utfästelse om en möjlig framtida motprestation – är det inte konstigt om marknaden börjar tvivla på sig själv. Den senaste tidens personalneddragningar i förebyggande syfte är ett solklart facit på detta.

Min personliga övertygelse är att skuldkrisen kommer att innebära ett tydligt avslut på dagens finansiella, och – i förlängningen – kanske rentav dagens samhälleliga, system. Det smärtar i hela världens finansiella system just nu. Det gör ungefär lika ont, men skillnaden är möjligen att västvärldens smärta utgör dödsryckningar, medan Asiens och Afrikas utgör födslovåndor.

Vad vi upplever är inte ”tidens och historiens slut”, eller ”slutet på världen som vi känner den”. Argentina är t ex inte ödemark invaderat av motorcykelgäng på jakt efter diesel som i filmen Mad Max trots total ekonomisk kollaps så nyligen som 2001. Moderna samhällen ”går inte under” i svält, död och ödelandskap som på film.

Men vare sig vi vill eller ej måste samhället genomgå en omfattande avbelåning. Och denna avbelåning måste sannolikt och jobbigt nog i sin tur ske under en period av – förhoppningsvis måttlig – avkomplexifiering. D v s sammantaget kommer de produkter och tjänster som produceras i genomsnitt att vara färre och av lägre förädlingsgrad än vi vant oss vid.

Den som är satt i skuld är icke fri.
 

-Göran Persson minns ett evigt sant ordspråk

Omställningen till ”det nya” behöver inte bli mer dramatisk eller kännbar än t ex jämförbara skiften som industrialiseringen eller urbaniseringen varit. Allt kommer att ske gradvis och under många år – men vi kommer att sannolikt att tvingas igenom en jobbig period av avbelåning och avkomplexifiering av samhället medan vi skapar grunden för någonting nytt. Troligen kommer vi inte heller att kunna identifiera något ”plötsligt skifte” ett givet datum, utan processen blir så utdragen att den blir tydlig först i historiskt perspektiv. Men ju längre vi håller kvar vid det gamla systemet, desto längre och jobbigare blir omställningen.

En avkomplexifiering behöver inte vara värre än att arbetslösheten, disponibel inkomst och konsumtion sänker varandra i en självförstärkande spiral. Men det kommer inte att sluta med att alla i Europa svälter ihjäl. Låt mig istället sia om att vi får en period på något decennium där yrken som derivatmäklare, hundfrisör, nagelskulptör, eventmakare och personlig tränare generellt får hårdare tider, medan arbeten med mer direkt identifierbar nytta som bonde, skogsarbetare, mekaniker, lokförare, sjöman, läkare och enklare tillverkningsindustri återtar en större andel av den totala mängden arbetstillfällen.

Den totala mängden arbetstillfällen kommer dock att sjunka något, men skall dessvärre samtidigt bära fler – vilket gör att våra välfärdssystem inte kommer att klara trycket på långa vägar. Det i kombination med allmänt dåliga tider gör tyvärr att de o-komplexa, klassiska arbetena ”tiggare”, ”tjuv” och ”prostituerad” också kommer att sysselsätta fler än idag.

Vi riskerar också att se allt större slitningar orsakade av inkomstklyftor. Jag tror personligen inte inkomstklyftor i sig nödvändigtvis alltid utgör ett problem. Åtminstone inte så länge samhället som helhet är en någorlunda fri marknadsekonomi i en positiv trend; om alla i samhället ökar sin disponibla inkomst skapar klyftor mellan rik och fattig sällan större irritation. Klyftor kan istället rentav ses som en positiv sporre att det faktiskt finns en möjlighet att skapa sin egen rikedom.

Stora eller ökande klyftor i ett samhälle i nedgång är dock något helt annat och utgör en otvetydig grogrund för oro, våldsamheter, misär och elände.

Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta, vilka val vi kommer att göra, hur nästa stora samhälleliga era kommer att se ut, eller vart vi kommer att ta vägen i historiskt perspektiv. Min förhoppning är dock att vi inte okritiskt väljer de enklaste och snabbaste lösningarna för att bygga det mest logiska, rationella, moderna och vetenskapliga framtida samhället. Det kommer obönhörligen att resultera i att vi en dag vaknar och finner oss själva förslavade i något misstänkt likt filmen ”Matrix”.

Vad kan vi då göra för att skapa oss en bra framtid, om nu en ekonomisk kollaps är så oundviklig? Personligen hävdar jag att vi har ett enda avgörande val vi måste göra innan vi kliver över tröskeln in i framtidens samhällssystem:

Vill vi gå in i en nya tiden som slavar eller som fria människor?

Vad vill Du?

Nästa inlägg: Framtidsspaning V (V): Om att göra rätt och fokusera.

TILLÄGG: För den som vill fördjupa sig i vår samhällsekonomi och bli detaljerat skrämd rekommenderas varmt osannolikt kunnige och påläste bloggrannen Cornucopia? – Sveriges största (och bästa) oberoende ekonomiblogg.

TILLÄGG 2: Jag lyfter bloggen Morgonsurs i sammanhanget intressanta allra första inlägg från 9 augusti 2009.

Fortsättning från detta inlägg.

”Vägen till Helvetet är kantad av goda föresatser” (Holländskt ordspråk)

I alla former av organisering – så även demokratiskt samhällsbyggande – finns en inbyggd självdestruktivitet. Alla strävar vi efter förbättring, perfektion och en problemfri tillvaro. Denna strävan brukar börja med en paradox och sluta med en missriktad god vilja.

Paradoxen i vilket allt tar sin början är att vi i vår strävan att förenkla tillvaron måste konstruera och bygga allt mer komplexa samhällen. Att lata sig kräver hårt arbete.

Den goda vilja som driver förbättring riskerar sedan förr eller senare att förvandlas till sin egen fiende och visa sig vara den kraft som slutligen raserar hela bygget. Allt beroende på vår mänskliga oförmåga att instinktivt känna när det är nog och dags att sansa sig.

Vetskapen om att vi fungerar på detta vis har vi. Åtskilliga gånger har historien lärt oss att det är på det här viset. Men det betyder inte att vi har lärt oss tillämpa den lärdomen på något bra eller konstruktivt sätt för att undvika att förbättra oss till ruiner.

I vårt arbete med att skapa det moderna samhället strävar vi efter att bygga våra samhällssystem grundat på vetenskap, och inte så mycket på känslor. Effektiva lagar bör t ex grundas helt och hållet på logik och rationalitet, vilket gör att lagstiftningsverktyget principiellt är direkt olämpligt i de delar av våra samhällen som handlar om känslor. Därför bör lagstiftning undvikas så långt möjligt för att bygga oss kollektivt lyckliga.

För de flesta människor i västvärlden är det en självklarhet att det demokratiska systemet, med lagstiftande, dömande och verkställande krafter, i alla delar och i så hög grad som möjligt skall förlita sig på logik, rationalitet och modernitet som grund för samhällsbygget.

Den idealvärld alla moderna demokratiska västerländska samhällen strävar mot är tänkt att bli den som på bästa sätt tillvaratar människornas intressen. Dessa strävanden återspeglas i de logiska, rationella och moderna beslut som tas i syfte att, någon gång i framtiden, förhoppningsvis nå detta fantastiska samhälle tillsammans.

Lustigt nog ser idealsamhället i princip likadant ut oberoende av vilken religiös eller politisk övertygelse man anslutit sig till. Från yttersta vänster till yttersta höger, från ateism via monoteism till polyteism är det ungefär samma kriterier vi önskar oss av slutprodukten. Det vi är osams om är i princip bara hur den bästa, eller mest renläriga vägen till detta slutliga Utopia skall dras på bästa sätt.

Idealet, oavsett vad som skiljer alla världsåskådningar åt är, fritt uttolkat, en värld där vi alla lever ett liv i fullständig trygghet, där vi alla är delaktiga i vår gemensamma framtid, där ingen lämnas utanför, där alla är väl omhändertagna, får i sig rätt näringsinnehåll för ett hälsosamt liv, får omedelbar hjälp vid sjukdom eller skada och slipper hårt och slitsamt arbete…

En värld där pengar och status inte längre spelar någon roll.

En värld där klyftor, konflikter och våld mellan människor helt har upphört, och där alla är jämlika oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.

En värld där alla har möjlighet att känna sig sedda, unika, lyckliga, och där den huvudsakliga sysselsättningen är att med enad mänsklig kraft hålla jorden och dess samhälle vid liv, och växa tillsammans i total symbios.

Dessa principer kan vi nog alla ställa upp på, och det vore svårt att säga nej till den som påstod sig kunna garantera ett samhälle som lever upp till alla dessa fantastiska kriterier.

Men innan vi alla ropar ‘halleluja’ ber jag att få påpeka att det enda samhälle jag kan påminna mig ha sett som stämmer in på dessa kriterier har jag sett i en science fiction-film.

Filmen heter Matrix.

I den filmen tillbringar alla jordens människor ovetande sina liv, sövda, som levande batterier i en kroppsbevarande gelé, med slangar inkopplade i ryggraden som håller dem i en dvala, medan ett konstgjort liv spelas upp i deras hjärnor för att underhålla dem och göra dem lyckliga.

Och det fungerar alldeles utmärkt för den absoluta majoriteten av världens trygga och lyckliga invånare.

Matrix-samhället känns måhända inte särskilt relevant eller tilltalande som exempel. Men jag hävdar att det är vad man riskerar få om man är för logisk, rationell och modern och eftersträvar enhetslösningar som passar alla. Om man låter allt för mycket av våra liv styras av politik, åtgärder och demokratiska vägval, glömmer att vi också behöver ett syfte med våra liv, och att detta syfte måste få vara vårt eget – individuellt för var och en av oss.

Matrix-världen får i det här sammanhanget gestalta missriktad välvilja och ett av mina favoritcitat: ”be careful what you wish for – it just may come true…”

Personligen tror jag inte att vi blir lyckligare av att överarbeta vår gemensamma strävan att göra våra liv till en för den genomsnittlige medborgaren tillrättalagd, vadderad och friktionsfri transportsträcka från vaggan till graven. För det första tror jag inte det är vare sig möjligt eller önskvärt för de flesta av oss. För det andra tror jag vi gör vårt samhälle till en rätt inskränkt, tråkig och för många kvävande tillvaro.

I ena andetaget mässar vi om mångfald och att alla ska med. I andra andetaget tycks vi fullt sysselsatta med att stifta repressiva och meningslösa lagar där rättsväsendet med våld, hot och straff skall piska oss till att bli bättre människor. Vi kan liksom inte låta bli, även om vi inte blir ett dugg bättre av att piskas till lydnad, och lagarna i sig knappast bidrar till att skapa vare sig bättre människor eller en bättre värld.

Jag tror inte ens de får oss att må bättre.

Många av dessa onödiga lagar adresserar ett samhällsproblem, men tycks missa att allt som är olämpligt inte nödvändigtvis måste vara olagligt. Ibland är sociala normer och regler betydligt mer effektiva än att skicka polisen på alla som uppträder mer eller mindre omoraliskt. Problem uppstår när man – som tyvärr har blivit allt mer vanligt de senaste åren – använder rättsväsendet och rättsskipningen för att ”skicka signaler” till samhället.

Att använda lagstiftning för att ”skicka signaler” är något som får mig att rysa av obehag. Jag brukar ofta säga att man i dessa fall har två betydligt mer logiska alternativ; utforma en informationskampanj eller skriv en insändare!

Det senaste lysande exemplet på ett lagförslag där jag undrar om man inser konsekvenserna är det nya förslaget om att polis skall kunna skriva ut ordningsbot på plats för nedskräpning. Vilket jag tycker kan vara ett i många stycken klokt förslag. Knappt hinner detta landa förrän debatten uppstår varför fimpar är undantagna trots att de upplevs utgöra ett så stort problem.

Vid första anblicken är det lätt att hålla med. Om man låter känslorna styra.

Jag röker inte själv, och känner inte ens någon rökare som anser att det är en bra idé att kasta fimpar. Ändå tycks väldigt många göra det. Trots det ställer jag mig frågan om kastandet av en fimp verkligen är en brottslig handling av den digniteten att det är en fråga för rättsväsendet? Samhällsekonomiskt och rent humant sett är det nog både billigare och mer rimligt att bekosta en informationskampanj, sätta upp askkoppar och helt enkelt sopa upp de fimpar som trots det hamnar på gatan.

Jag tycker helt enkelt inte man skall missbruka statens repressiva myndighet med våldsmonopol till att leta fimpar. Om man nu gör det hoppas jag man redan från början har klart för sig vilka konsekvenser det får, och jag förväntar mig att ansvariga för lagens införande står bakom polisen när den första tidningsartikeln dyker upp där någon med skrapsår i ansiktet berättar om hur han eller hon med våld släpats in i en poliscell för att ha kastat en fimp. För det är precis vad man i sådant fall har beställt av myndigheten i fråga.

Använder man sig av en motorsåg för att bre en smörgås skall man inte bli förvånad om hela smörasken far i bitar. Och i den mån den gör det är det inte motorsågens fel.

Rent konkret är följande vad som kommer att inträffa om man kriminaliserar fimpande på marken – och det kommer inte att bli ett olyckligt undantag eller en engångshändelse:

Polisen förutsätter på goda grunder att syftet med att skriva den nya lagen också var att den skall användas, och att brott skall beivras om man inte hittar andra sätt att tala de ”fimpkriminella” till rätta. Annars borde man rimligtvis aldrig skrivit den.

När en polis ser någon slänga en fimp på marken kommer polisen sannolikt gå dit och be honom eller henne plocka upp den. Om fimpbrottslingen vägrar – vilket definitivt kommer att ske, ofta - går det knappast att nöja sig med att säga ”jaha, men nu har jag i alla fall sagt till” och gå därifrån med svansen mellan benen. Förtroendet och respekten för rättsväsendet skulle knappast vinna på en lag med ”frivilliga böter”, där fimparen själv äger beslutet över huruvida polisen skall utfärda böter eller ej.

Alla poliser vet att om man en gång tagit initiativ till ett ingripande måste man fullfölja det.

I det här fallet skall ingripandet fullföljas genom att personen i fråga skall ha en ordningsbot enligt den nya tänkta lagen.

En ordningsbot är att jämställa med en lagakraftvunnen dom i domstol. Och hittills har i alla fall rättssäkerheten inte sjunkit så lågt att man kan döma anonyma människor för brott. Det betyder att fimpbrottslingen skall identifieras. Och det är här rättsväsendets verktyg börjar bli oproportionerliga:

Om det nu visar sig att fimpbrottslingen inte bär ID-kort på sig (vilket det heller, tack och lov, inte finns någon skyldighet att göra), eller helt enkelt vägrar säga vad han/hon heter (vilket är mycket vanligt) så kommer polisen att hantera vederbörande som rättssystemet föreskriver.

Den som har begått brott – oavsett stadgad påföljd – och vägrar uppge identitet kan enligt det s k ”tredje häktningsskälet” anhållas och häktas till dess identiteten är fastställd. För polisen på plats är det i princip det enda sättet man kan hantera läget – i alla fall om man både vill a) hålla sig till lagen och b) sköta sitt jobb.

För en kastad fimp skall fimparen således gripas, sättas i polisbil, transporteras in, kroppsvisiteras, tas av livrem, skor och tillhörigheter, ledas in i en cell och få dörren igensmälld i ansiktet. Gör han/hon dessutom motstånd kan hela historien dessutom ta omvägen via både blodvite, handfängsel och rättegång för våldsamt motstånd eller våld mot tjänsteman.

För att man fimpade på asfalten.

Om man nu anser att ovanstående känns som en rimlig och proportionerlig samhällsreaktion på detta fruktansvärda brott röstar man igenom den nya fimplagen -  men står också bakom de poliser som följer direktiven och använder rättsväsendets hela lagstadgade kraft för att upprätthålla lagen.

Eller så inser man att man genom att använda ett alldeles för kraftfullt verktyg för en bagatell skapar en ”no win situation”. Det kommer inte att öka förtroendet för rättsväsendet om polisen låter bli att använda den lagstadgade möjligheten att skriva böter. Men det kommer knappast heller att öka förtroendet för rättsväsendet när polisen med våld börjar släpa in alla som inte lydigt identifierar sig för att ta emot sin ordningsbot för ”olaga fimpning” till finkan.

Hur polisen än hanterar saken blir resultatet löjeväckande.

Personligen tror jag det vore lättare, billigare och betydligt trevligare för samhället om man investerade i en informationskampanj, offentliga askkoppar och utöka drifttiden på kommunens sopmaskin istället.

Ytterligare ett lysande exempel på felriktad lagstiftning är den nya sjöfyllerilagen, som förstås precis som alla andra lagar är synnerligen välment. Vid första anblicken kan den tyckas aldrig så självklar och logisk – men p g a att den är föga genomtänkt, illa skriven, har kört över de kraftfulla invändningarna från expertis och remissinstanser och dessutom angriper frågan ur fel synvinkel har man i praktiken bara ny-kriminaliserat en mängd icke-problem.

Därigenom har man krånglat till livet för mängder av människor som inte förtjänar det, samtidigt som man har skapat en självgenererande problemmaskin som kommer att svälla allt mer och sluka allt större samhällskostnader.

Jag har tidigare också vänt mig mot tillskapandet av påbjudna statliga värdegrunder, civilkuragelagar, körkort för cyklar, tittningsförbud på barnporr och en mängd andra välmenta och i teorin logiska, rationella och moderna lagar – som jag personligen inte tror löser någonting, utan bara skapar misstro mot rättssystemet. Ett samhällsbygge är som ett korthus – när det blir stort och komplext är varje kort som läggs på hastigt, utan varsamhet, eftertanke och tydlig idé om hur det stärker huset ett steg mot kollaps.

Och när huset väl rasar är det omöjligt att återfå kontrollen förrän raset slutar av sig självt. Att försöka rädda ett sönderfallande korthus gör oftast bara saken värre, men har man tur blir det tillräckligt mycket kvar att börja om bygget på.

Kort sagt bör man tänka sig för innan man får allt för bråttom att skapa en bättre värld. Om du frågar mig tror jag upploppen i England är ett symtom på att man där borta byggt lite väl ivrigt på korthuset de senaste tio åren, och dessutom försöker öka takten.

Vi i Sverige ligger förstås som sagt inte långt efter.

De flesta av oss som lever i samhället vill att våra liv skall domineras av begrepp som glädje, passion, lycka, tro, hopp och kärlek.

Tyvärr kan lagstiftning endast hantera begrepp som måttfullhet, mätbarhet, ordning, struktur, logik, rationalitet och modernitet.

Lagstiftning kan sätta ramar inom vilka glädje, passion och lycka mycket väl kan frodas. Vissa grundläggande regler är rentav en förutsättning för att nyss nämnda skall kunna uppstå och leva vidare.

Problemen kommer när vi börjar förbättra lite för mycket. När vi glömmer att lagstiftning endast kan en enda sak; att med våld eller hot om våld tvinga fram eller hindra beteenden.

Börjar vi använda lagstiftning för att försöka styra känslor, attityder eller värderingar ägnar vi oss åt rent demokratimissbruk. Oavsett hur grundmurat folkligt stöd lagstiftningen må ha slutar det obönhörligen med att vi börjar använda polis och samhällssanktionerat våld för att styra upp olämpliga vardagsbeteenden som snarast hör hemma på ”arga lappen”.

Förutom att undergräva förtroendet för rättssystemet stänger lagstiftning av den sorten in istället för att möjliggöra. Och vi får aldrig glömma att det är betydligt lättare att lagstifta bort lycka, glädje och passion än att lagstifta fram nyss nämnda.

Innan vi ivrigt låter oss svepas med i nästa ”förbättringskorståg”, och som medel för att skapa en bättre värld väljer vårt logiska, rationella lagstiftningsvapen får vi inte glömma att nästan allt som får oss att må bra, att bli lyckliga – är allt annat än logiskt, eller rationellt. Det behöver inte ens vara modernt.

Det mesta av det bästa vi har som individer, som människor – vare sig det är hundar, frimärken, jakt, golf, skytte, dykning, hemslöjd, speedway, fotboll, utförsåkning, modelltåg, ridning, svampplockning, fallskärmshoppning, vinprovning, rally, trädgårdsskötsel, att spela i band eller vad du vill – är inte bara ett intresse; det är så gott som alltid ett särintresse. Som ofta stör någon annan, eller kan utsätta andra för någon mer eller mindre långsökt grad av risk. Oftast är det vi ägnar oss åt för att må som bäst också helt utan reell samhällsnytta.

Tyvärr är det, när vi använder den logik, rationalitet och moderna förhållningssätt vi stiftar lagar med alltid lätt att förbjuda ”störande eller farliga särintressen utan reell samhällsnytta”. Särskilt om man inte förstår och själv inte är intresserad av nyss nämnda.

Allt vi ser om vi är allt för logiska, rationella och generella är en samling människor – med lika många brinnande individuella intressen och passioner – som i genomsnitt inte har något av dem.

Kontentan blir att i genomsnitt borde allt roligt förbjudas.

Nu är inte alternativet till detaljregleringar och förbud total anarki. Regler måste finnas. Men alla regler behöver inte vara lag, och underkastade rättsväsendets repressiva straffapparat. Man får som sagt inte glömma den stora kraften i sociala normer och konventioner. Vi måste lära oss leva med att allt som är lagligt inte är lämpligt, och allt som är lämpligt inte är lagligt.

Vi måste lära oss att inte bara säga det, utan att verkligen gilla olika – och vi måste lära oss att visa hänsyn.

Hänsyn är ömsesidig. Att visa hänsyn innebär inte bara att så långt möjligt undvika att utsätta andra för olägenhet och fara – det innebär också att acceptera rimliga störningar och att bli utsatt för hanterbara risker från andra människor utan att bli ”kränkt” och ropa på förbud och straff. För det mesta går det alldeles utmärkt att tala med sina medmänniskor och få dem att ändra sina beteenden utan att blanda in en myndighet. det är t o m tillåtet att bli irriterad eller arg utan att polisen nödvändigtvis har med saken att göra.

Fördelen med sociala normer är dessutom att de ofta är minst lika effektiva – om inte mer effektiva – än lagstiftning när det gäller att påverka ett beteende. Samtidigt har de fördelen att man faktiskt kan bryta mot dem i nödfall om man inte ser någon annan rimlig lösning, eller för att man känner att man bara måste stå för något man verkligen tror på. 

Allt olämpligt eller farligt behöver inte lastas på vårt offentliga rättssystem, med allt vad det innebär.

Om vi spar ett människoliv per decennium på att införa en påbjuden värdegrund, låta Kustbevakningen styra upp vad folk har i sina picknickkorgar i skärgården, får färre tömningar av gatsopningsbilen för att vi skickat polisen att bruka våld på fimpkastare eller under hot om rättegång lyckas få alla att bära flytväst.

Blir vi lyckligare av det?

Åtminstone i genomsnitt?

Nästa inlägg, ”Framtidsspaning IV (V): Om rasande korthus” kommer inom kort.