Robotbeskjutning i Ribnica, februari 1994

Photobucket

.

Den nordiska bataljonen hade av FN bland annat ålagts att om möjligt öppna en speciell hjälpväg, den s k ‘Mario Road’, för humanitära hjälpkonvojer. ‘Mario Road’ var den enda väg – bortsett från en liten ko-stig som slingrade sig över den mycket höga och branta Milankovicihöjden – som kunde utnyttjas för att föra förnödenheter till hjälpbehövande i norra Bosnien. Skillnaden i standard var enorm, och den humanitära hjälpen skulle flöda oerhört mycket lättare bara ‘Mario Road’ öppnades.

Problemet var att några kilometer av vägen löpte genom en djup dal mitt mellan de stridande parterna. Bergen på ena sidan hölls av bosniska regeringsstyrkor medan den andra sidan hölls av BSA, den bosnienserbiska armén. Samtliga FN-fordon som gjort försök att rekognoscera vägen hade beskjutits, och man hade även från svensk sida besvarat elden vid ett par tillfällen.

Ryktena sade att anledningen att man tycktes vilja hålla FN borta med vapenmakt egentligen inte hade så mycket med själva kriget att göra som att det förekom illegal handel över gränsen. Man ville kanske inte ha nyfikna ögon i närheten. Det fanns bl a lastbilsspår som märkligt nog då och då passerade rakt över gränsen mitt över frontlinjen.

Hur det nu än var med anledningen gjordes i alla fall bedömningen att vägen måste hållas öppen med hot om vapenmakt. I syfte att förbereda detta gav vi oss en vacker februaridag av för att rekognoscera eldställningar för den svenska bataljonens pansarvärnsrobotar. Robotarna skulle, om någon konvoj besköts, avfyras mot mål på den serbiska sidan fronten. Följdaktligen opererade vi från bosnisk sida.

Vi var tjugofyra soldater som färdades i tre pansarbandvagnar av modellen PBV302. En av dem, den jag färdades i, var en stridsledningsversion, där det förutom jag själv, kompanichefen och en lokal tolk också fanns en sjuksköterska och bataljonsläkaren. De följde med som observatörer, och det skulle innan dagen var slut visa sig vara synnerligen lämpligt att ha dem med.

Vi gav oss av tidigt på morgonen. Innan vi stängde de tunga hydrauliskt manövrerade luckorna på pansarbandvagnen slog det mig att allt såg ut som en vacker vinterdag hemma i Sverige. Frånsett att bergen var brantare och högre färdades vi genom vad som föreföll vara norrländsk tallskog.

Photobucket

PBV302

Snön hade just börjat smälta från träden, men vägarna var fortfarande täckta av snö. Någon plogbil hade man inte sett sedan något år tillbaka längs ‘Mario Road’, då såväl drivmedelsbrist som ständig beskjutning gjorde vägen till en föga inbjudande sträcka för plogbilar. För vår del var det dock faktiskt en fördel att man inte plogat, eftersom stålskodda drivband trivs betydligt bättre på packad snö än torr asfalt.

Vi var nu riktigt ute ‘på landet’ och stannade till i byn Stipin Han några kilometer innan vårt mål. Kompanichefen steg ur och besökte en bosnisk postering för att tala med två bosniska officerare som skulle visa vägen. Som kompanichefens livvakt följde jag med. Vi hade ett kort möte som genomfördes med hjälp av vår lokale tolk. Efter de sedvanliga Slivovic-ceremonierna gav vi oss av.

Vi lyckades med hjälp av vår tolk göra klart för bosnierna att vi inte ville dra på oss eld och kom överens om att de skulle visa oss en lämplig uppställningsplats för vagnarna. Från denna plats skulle vi sedan ta oss till fots upp till en höjd som gav god överblick över de serbiska ställningarna.

De två bosniska officerarna tog plats i vår vagn och vi tog täten uppför en brant och mycket smal väg. Vägen gick längs bergssidan på den bosniska sidan av fronten. Vi stannade en bit upp längs berget på en plats där vägen blev något bredare. Eftersom berget var mycket brant fanns egentligen inga träd tillräckligt stora för att skyla våra pansarfordon. För säkerhets skull vändes därför vagnarna så att automatkanonerna pekade mot fronten.

Vi var ett tiotal soldater som gav oss av till fots för att rekognoscera. Vädret var strålande med milsvid sikt åt alla håll. Lysande väder för en promenad, helt enkelt. Jag försökte som livvakt skydda kompanichefen så gott det gick – vilket är lättare sagt än gjort när det råkar pågå ett krig. Han tyckte nog mest jag var i vägen när jag ständigt försökte hålla mig mellan honom och fronten.

Tyvärr gjorde det vackra vädret också att vi också i våra ljusblå hjälmar syntes lite för bra från andra sidan fronten. En serbisk prickskytt upptäckte oss och smällde iväg några skott mot några av killarna i rekognosceringspatrullen. Avståndet var dock på tok för långt och skotten slog ned femton, tjugo meter bort. Ingen av dem tog någon särskild notis om det inträffade och rekognosceringen fortsatte.

När vi var färdiga med mätningar och fotografering av serbiska ställningar återvände vi till vagnarna för en lätt lunch.

Vad vi inte visste var att en serbisk robotskytt under den senaste timmen haft oss i sitt sikte från sin lavett drygt tre kilometer bort. Förmodligen satt han där och väntade på att alla skulle kliva in i fordonen och stänga luckorna. En van robotskytt vet att det ger största effekten vid träff. Trycket och splittret som kastas runt i vagnen gör att ingen skall kunna överleva – i alla fall i teorin.

Photobucket

Pansarvärnsrobot AT-3 ‘SAGGER’

 

Eftersom jag som vanligt var hungrigare än alla andra fick jag extra mycket mackor, korv och äpplen som blivit över. Medan jag fortfarande mumsade på mitt sista äpple och tvingade i mig sista slurken kaffe tog alla plats i vagnen. Föraren startade motorn för att varmköra. Jag kastade äppelskrutten, klev in som siste man och reglade den tunga pansardörren.

Samtidigt avfyrade en serbisk soldat på andra sidan dalen sin sovjetiskbyggda, trådstyrda AT-3 ‘Sagger’ pansarvärnsrobot till vad som skulle bli en klockren fullträff mitt i målet.

Jag vet hur det låter när en robot slår in och detonerar i ett pansarfordon. Det är ett ljud varken jag eller mina öron kommer att glömma.

Smällen, som i verkligheten tog någon tusendels sekund, är i mitt minne oändligt lång. Jag minns eldsflamman som slog bakåt från skyttens plats. Jag minns hur det kändes som om den fjorton ton tunga vagnen lyfte från marken. Jag minns att jag såg skräp och splitter flyga bakåt med tryckvågen. Jag minns att jag lyfte från sätet och tycktes sväva. Jag minns hur jag väntade en evighet på att få känna det första glödheta splittret slå in i min kropp, och jag minns hur jag blev förvånad snarare än lättad när så inte skedde.

Något som sedan etsat sig fast i minnet är den totala tystnad som följde efter smällen. Dödstyst. Stilla.

En kort stund förflöt som i ett märkligt töcken. Det kändes som om tiden hade stannat, och jag kommer aldrig att glömma doften. Det luktade…högexplosivt…

Efter vad jag tror är några sekunder kom jag sakta tillbaka till verkligheten och blev medveten om att vagnen började fyllas av rök. Motorn hade tystnat, och jag kunde i stället höra ljudet av brinnande elkablar.

Och lika hastigt som den stannat började tiden plötsligt åter ticka.

Skytten började skrika något vi inte kunde höra och sköt tre skott med automatkanonen. Vi i bakvagnen skrek framåt och försökte få reda på hur många som var skadade.

Vi måste härifrån. Nu.

Jag minns att vår sjuksköterska – som satt bredvid mig – skrek åt skytten att fortsätta skjuta. Det lät som en bra idé. Men jag hade ingen aning om mot vem. Eller vad. Det hade inte skytten heller. Han hade faktiskt egentligen inte tänkt skjuta alls. De skott han avlossat var något slags märklig kombination av ryggmärgsreflex och vådaskott.

Föraren, som jag först trott var död eftersom han inte svarade, kvicknade till och försökte starta motorn. Startmotorn fungerade underligt nog, även om den verkade kraftlös. Startmotorn sackade dock mer och mer – och dog efter några fåfänga försök att få igång den motor som inte längre fungerade.

Nu satt vi med skägget i brevlådan och väntade på nådastöten.

Kompanichefen och jag vräkte upp varsin bakdörr och började kasta ut folk ur vagnen. Den ende som sårats var mirakulöst nog föraren, och han satt nu fast med splitter i benen i vagnens framände. Vagnchefen lyckades sakta dra ut föraren bakåt genom den trånga vagnen.

Vi visste att vi blivit träffade av någon form av grövre pjäs – men hade fortfarande inte en aning om vilken. Vi trodde rentav att det rörde sig om ett slumpskott från en artilleripjäs. Mina öron gjorde riktigt ont, och medan vi väntade på att få ut alla ur bakvagnen bad jag en kamrat se efter om det rann blod ur öronen. Det gjorde det inte.

Trots läget var vi lugna och samlade. Men läget kunde förstås vara bättre. Jag såg och hörde en kula klippa av en tallgren ett par meter ifrån oss. Tung kulspruteeld började slå ned runt vagnen. På eget initiativ tog jag eldställning vid vagnens framände och besvarade elden med min automatkarbin. Vagnchefen anslöt straxt därefter i eldgivningen med sin. Han försökte dessutom skjuta vagnens närskyddsrök, men någon välmenande konstruktör hemma i Sverige hade sett till att röken inte kan skjutas om inte alla luckor är stängda. För säkerhets skull, så man inte bränner sig på den farliga röken.

Vi tackar ödmjukast för omtanken, men om man just träffats av en robot finns det gott om luckor på vagnen som inte går att stänga utan att tillbringa några timmar på verkstad. Och det finns betydligt farligare saker i omgivningen än egen rök.

Eftersom vår radio inte längre fungerade gav kompanichefen mig order att försöka få kontakt med de andra vagnarna, som lämnat platsen omedelbart vid den första smällen. Livvaktsuppdraget var passé – nu befann vi oss i en stridssituation. Jag sprang efter den vagn som lämnat platsen sist. Den var sakta på väg nedför backen hundra meter bort. För att komma dit var jag tvungen att springa över trettio, fyrtio meter öppet område innan jag kunde komma i skydd igen bakom en kulle.

Photobucket

Den gröna streckade linjen representerar fronlinjen mellan den bosnienserbiska

armén BSA (väster om linjen) och den bosniska armén BiH (öster om linjen).

.

Trots min tunga stridsutrustning tror jag inte den mest vältränade sprinter sprungit ifrån mig på den distansen. Jag sprang som en gasell och väntade varje steg att en tung 12,7mm-kula skulle slå av benen på mig. Ändå kände jag mig märkligt nog inte rädd. Jag minns att jag redan då tyckte det var konstigt. Hur det nu var såg jag tydligen tillräckligt obetydlig ut för att man inte skulle offra någon dyrbar kula på mig.

Vår sista länk till omvärlden var nu på väg runt en kurva och skulle snart vara utom synhåll. Jag skrek för att få dem att höra mig. Då jag tyvärr aldrig lärt mig busvissla sköt jag till och med ‘svensk lösen’ i form av ett par skott i luften. Ingenting hjälpte.

Nu var vi ensamma.

Under beskjutning av någon vi inte ens kunde lokalisera.

Som grädde på moset upptäckte jag dessutom att kompanichefen följt mig över den öppna ytan. Det var nog tur att vi prioriterat ned livvaktsuppdraget. Den mannen var ändå inte lätt att vara livvakt åt, när han så fort man vänder ryggen till utan att säga något bestämmer sig för att löpa gatlopp genom kulspruteeld.

Vi sprang båda i raketfart tillbaka till vagnen. Föraren släpades just ut genom bakdörrarna. Han var vid medvetande och gott mod, men kunde inte gå utan hjälp. Han halvt släpades, halvt gick i skydd bakom en kulle en bit ifrån vagnen där han gavs morfin av vår sjuksköterska.

En av de bosniska officerarna hade fått tag på en svensk Ak5, som han nu gjorde mantelrörelse på. Han hann dock inte mer innan vår synnerligen opartiske bataljonsläkare resolut tog av honom vapnet till hans förtret. Själv log jag åt denna diplomatiska konflikt i miniatyr innan jag återtog min eldställning vid vagnens högra framände.

En kula slog i en sten halvannan meter framför mig och exploderade i ett ovalt, gult eldklot. Jag insåg nu att skytten i det serbiska nästet inte bara sköt 12,7 mm-kulspruta, utan att han dessutom använde samma typ av explosiv pansarbrytande 12,7mm-ammunition som vi. Det var extra otrevligt eftersom den enligt specifikationen skall slå igenom pansarplåten på vår vagn. Jag fortsatte eldgivningen med min i sammanhanget rätt patetiska automatkarbin, mest för att irritera eventuella skyttar på motståndarsidan och få dem att tänka på annat.

När vår vagn tömts på skadade klättrade vår automatkanonskytt tillbaka in i den utslagna vagnen och öppnade eld mot fienden med vagnens 20mm-kanon.

Samtidigt hade vår ‘tredje vagn’, upptäckt att vi saknades och var nu på väg upp mot oss.

En av soldaterna i denna ‘tredje vagn’ återgav skeendet så här i den skriftliga redogörelse han senare lämnade. Som ansvarig för att sammanställa den senare utredningen om händelsen har jag fortfarande kvar originalhandlingarna :

…när vi hade kört kanske femhundra meter fick vi höra över radion att plutonchefen var sårad. Vi bestämde oss för att vända om och assistera dem. Sagt och gjort, vi vände. På väg upp förberedde jag mig själv och min sjukvårdsväska, eftersom jag är gruppsjukvårdare i vår pansarbandvagn.

Själv bytte jag samtidigt magasin i mitt vapen och stoppade det halvtomma magasinet innanför vapenrocken. För att den tredje vagnen inte skulle råka ut för samma öde som vi var jag tvungen att återigen springa över det öppna området för att möta upp dem. Sprintertalangerna vaknade till liv igen och jag mötte pansarbandvagnen halvt i skydd bakom en liten kulle. Jag varnade för att köra för långt fram då vi låg under beskjutning, och vagnchefen svarade att de skulle rulla fram en bit för att kunna verka med automatkanonen. Jag tyckte det lät som en alldeles utmärkt idé och sprang tillbaka till min eldställning.

Soldaten i ‘tredje vagnen’ fortsätter:

När vi var på plats lämnade två man bakdörrarna på pansarbandvagnen för att se vilken hjälp som behövdes. De kom tillbaka ungefär en minut senare. Serberna sköt hela tiden på oss med eldhandvapen och tung kulspruta. Vi stängde bakdörrarna på pansarbandvagnen.

När jag själv var tillbaka i min eldställning vid vår vagns högra sida såg jag till min förvåning två soldater framför vår vagn. Soldaterna gick i lugn och ro och plockade kläder från de numera bortsprängda förvaringsboxarna som suttit på vår vagns front. Vi skrek åt dem att försvinna, och de började lägga märke till att det smattrade lustigt runt fötterna på dem. Antagligen hade de jackat ur sig ur intercomen lite väl tidigt och inte uppfattat lägets allvar. De uppfattade allvaret nu i alla fall – och försvann som två illrar vars svansar någon satt eld på.

Kompanichefen gav order om tillbakaryckning och jag rundade det bakre hörnet på vår vagn. Till min fasa såg jag den ‘tredje vagnen’ stå ganska långt fram, och halvvägs upp på branten mot bergssidan av vägen. Vagnchefens ansikte var svart av sot och han saknade hjälm – hjälmen hade ögonblicket innan jag rundade hörnet åkt av som en champagnekork. Han segnade just ned genom den lucka han stått i. Tjock, svart rök bolmade från motorn, som gick som ett tröskverk. Skrik på hjälp hördes inifrån vagnen.

Photobucket

Robotträff i Pbv 302. bilden är från dåvarande FOA:s återskapande av träffen     

i den ‘tredje vagnen’. Man ser tydligt RSV-strålen som gått rakt igenom vagnen

slå ut på andra sidan (eldstrålen till vänster i bilden)                                           

.

Jag insåg att de också blivit träffade. Det här var riktigt illa.

Vår soldat i den ‘tredje vagnen’ upplevde smällen så här:

När vi träffades tittade jag framåt mot vagnchefens plats. Han stod upp med öppen lucka och samtalade med någon utanför pansarbandvagnen. Ett enormt ljussken träffade mina ögon, och mitt huvud kastades bakåt. Smällen bedövade mina öron i någon sekund, och jag trodde jag var död. Efterhand vaknade mina sinnen och jag insåg att jag levde. Jag såg mot vagnchefens plats. Vagnen var nu fylld av tjock gulbrun rök.

Jag såg vagnchefens knän vika sig, och han sjönk ihop på sin stol. Jag trodde han var död och skrek hans namn. Han vände sig om och såg på mig. Han var alldeles svart i ansiktet och hans ögon var tårfyllda och blinkade hela tiden. Han skrek tillbaka ’Jag är OK! Jag är OK!’

Han vände sig framåt igen och skrek till föraren ’Bakåt för helvete! Bakåt i skydd’. Nu skrek alla i vagnen i panik. Vi förvissade oss om att ingen var allvarligt skadad och hörde föraren skrika ’Hon fungerar inte! Kylsystemet är paj! Vi kommer inte härifrån! Helvete! Rulla, vagnjävel! Kom igen!’

Vid det här laget hade alla i vagnen sänkt sina huvuden i väntan på nästa träff. I väntan på döden. Skytten vid automatkanonen försökte hela tiden hitta mål, och skrek i panik att han inte kunde hitta några.

Som av ett under började vagnen röra sig, och vi kom upp på vägen och började rulla nedåt igen. När vi hade kört i ungefär en minut såg jag att vagnchefens känga var full av små hål, och att det rann blod ur hålen. Jag kröp fram till vagnchefen för att kolla hur det var med honom. Hans fot och höft var fulla av splitterhål och hans ögon var förblindade av ljusskenet.

Vi körde några kilometer med överhettad motor innan vi stannade. När vi stannat visade det sig att föraren också var skadad. Han hade splitter i vänster ben och vänster arm.

Medan den ‘tredje vagnen’ kämpade sig ned för bergssidan genomförde vi från vår utslagna vagn växelvis tillbakaryckning. Jag och vagnchefen sprang sist, och jag lyckades till några bosniska soldaters nöje under min sista spurt halka och dratta rejält på arslet. Det hade inte gjort något om det inte inneburit att jag körde vapnets pipa rätt ner i en obeskrivlig sörja av is och lera. Jag övervägde att plocka isär vapnet, men då jag inspekterade den monumentala is- och lerproppens fasthet bestämde jag snabbt att det nog var färdigskjutet för en stund och fortsatte urdragningen.

Vi följde i spåret av den illa sargade vagn som efter ungefär tre kilometer drog en sista suck och stannade. Vagnchefen och jag anmälde oss som frivilliga att återvända till vår egen utrymda vagn och bevaka den tills förstärkning kom, men kompanichefen valde att dra tillbaka all personal från området. Det var förmodligen ett klokt beslut. Jag skyndade mig hur som helst att rensa mitt vapen från is och andra säsongsberoende funktionsstörningar.

Nu kom också flygunderstödet i form att ett antal Harriers. För en gångs skull, fick jag reda på senare, hade man eldtillstånd – och det bedömdes som mycket viktigt att statuera exempel genom att fullfölja anfallen.

Tyvärr kunde vi inte peka ut några mål åt dem. Dels på grund av att vi vid det här tillfället inte visste vem som skjutit på oss – eller ens vad man skjutit på oss med. Den avgörande anledningen att vi ändå inte lyckades få flygunderstödet att fungera var nog ändå att vi aldrig lyckades få kontakt med dem via radion.

Med den lilla detaljen i bakhuvudet hade det således inte spelat så stor roll vad vi vetat om fienden eller ej.

Det var inte förrän jag kom tillbaka till Tuzla jag fick reda på vad som egentligen inträffat. Innan röken knappt hunnit lägga sig i Ribnica hade en viss supermakt haft vänligheten att faxa ett satellitfotografi på vår utslagna pansarbandvagn till bataljonsledningen i Tuzla. På fotot var samtliga serbiska ställningar ända ned till kulsprutenästen inritade. Däribland ett näste för robotar av modellen AT-3 SAGGER. Att det rörde sig om just denna typ av robotar upptäckte man när man bärgade vår vagn och hittade styrtrådar och fenor.

Förutom vår sårade förare drogs ytterligare två sårade fram ur den nyligen insomnade pbv:n vi följt ned i dalen. Blodiga kängor och kläderplagg lyste röda mot snön, och stålgolvet i pbv:n såg ut som en slaktbänk. Det såg riktigt otrevligt ut. Ögon förbands, droppflaskor sattes, morfin gavs och en familj från en gård ovanför vår improviserade sjukstuga i snön skyndade till med vatten i dunkar. De gav av det lilla de hade.

Våra sårade soldater var trots sitt tillstånd vid oförskämt gott mod, och skämtade friskt om både det ena och det andra. Det lättade upp stämningen för oss alla.

Photobucket

Sårad soldat får dropp – och stöd av sina kamrater (detalj ur privat foto)

.

Medan vi såg till att de sårade togs omhand såg jag en av soldaterna som suttit i den ‘tredje vagnen’ ta av sig hörselskydden och glatt konstatera att ett splitter gjort en spikrak skåra genom vadderingen på hans hörselskydd – utan att träffa vare sig plasten i kåporna eller ens göra en rispa på hans huvud.

Vad säger man om sådant?

Köp en Trisslott?

Vi fick efter en stund reda på att två illa sårade soldater fanns i den pbv jag skrikit och skjutit i luften efter. De hade stått i luckorna och sårats av splitter från träffen i vår vagn. Jag hade all förståelse för att de inte stannat när jag ropat, utan i stället fattat rätt beslut; att dra sig tillbaka från platsen.

Jag var törstig så jag höll på att spricka, men jag gav de sista droppar som fanns kvar i min fältflaska till en av soldaterna som gjort sitt jobb klanderfritt, men som fortfarande var så stressad att han var likblek i ansiktet och blå om läpparna. Han återfick sakta färgen i ansiktet.

När vi undersökte den nyligen insomnade Pbv:n upptäckte vi lätt förvånade att den träffats av en RSV-stråle som passerat rakt igenom vagnen. In genom ena sidan och ut på den andra. Ytterligare en klockren träff – den här gången mitt i sidan. Strålen passerade in under skytten, träffade märkligt nog ingen ammunition, fortsatte bakom förarens rygg, skar en lång skåra genom golvet på vagnchefens plats och tog med en bit av hans känga innan den passerade ut ovanför bandaggregatet på andra sidan.

Skytt, förare och vagnchef från vår vagn upptäckte nu att deras vapenrockars dragkedjor gått sönder och att båda dragskorna satt rejält fastkörda på mitten av dragkedjorna. Tryckvågen hade i princip klätt av dem såväl vapenrock som skyddsväst. Det visade sig senare att RSV-strålen gått in mitt i fronten, passerat mellan förare och skytt, in i motorrummet och stannat i motorn. Motorluckan mot stridsledningsutrymmet bångnade, men höll. De stora hydrauliska pansarluckorna i bakvagnen där vi satt sprängdes upp av tryckvågen.

Jag fick order att möta upp vår förstärkning och vandrade ensam iväg en bra bit lägs vägen. En Vakt/eskortpansarbil och tredje Vakt/eskortgrupp kom först till platsen och följdes efter en stund av bataljonchefens stridsledningspansarbandvagn – dock utan bataljonchef. Man hade varit på väg mellan Tuzla och Vares och hade raskt ändrat sina planer. De sårade fördes vidare till en tillfällig landningsplats för att mötas upp av helikoptertransport till det norska fältsjukhuset vid ‘Blue Factory’ utanför Tuzla.

Efter att ha tagit mig tillbaka till den uppsamlingsplats vi ordnat kring den havererade pansarbandvagnen stod jag sedan i lugn och ro på taket av bataljonchefens pansarbandvagn och pratade med besättningen – när någon plötsligt avlossade ett antal skott uppe i skogen.

Alla reagerade blixtsnabbt.

Jag insåg att jag måste ned från min utsatta position ovanpå pansarbandvagnen, men var så snabb att friktionen mellan mina kängor och den glatta pansarplåten inte riktigt hann nå en någorlunda fungerande samverkan. I en sällsynt svårimiterad uppenbarelse – som nog mest liknande en nyskjuten kråka – halkade jag för andra gången inom en halvtimme och föll nu handlöst rakt ned från vagnen. Jag landade mjukt. Rätt i huvudet på vagnchefen från vår utslagna vagn. Han hade just tvärvänt och var på väg att gå i ställning vid vagnens front.

Det kändes väl sådär proffsigt.

Det blev en rejäl smäll när jag landade, och tanken slog mig en sekund att det vore höjden av ironi för min kollega att överleva en sprängd pansarbandvagn och en eldstrid för att bli ihjälslagen av en egen militärpolis som kommer fallande ur skyn som ett lass tegel. Som tur var gick det bra för min kamrat, och det visade sig dessutom att skottlossningen var falskt larm. Den bestod av någon sorts traditionell bosnisk kombination av Slivovic och övningsskjutning.

Vi transporterades i god ordning till campen i ett par pansarbilar. Fortfarande något sotiga av krutdamm i ansiktet bjöds en pilsner och debriefing i bastun. Alla fick sedan ringa hem gratis fem minuter på satellittelefonen. Mycket uppskattat, kan jag förtälja.

Denna historia kan aldrig bli komplett utan att berätta om föraren i den vagn som stod bredvid vår. Den vagn som inte träffades alls – men trots det fick de svårast sårade. Den vagn jag försökte stoppa, ovetandes om hur illa däran de var:

Vagnchefen och föraren stod upp i sina luckor fem meter från vår vagn när vi träffades. Båda sårades rätt illa av splitter från robotträffen i vår vagn.

Blind på ena ögat och svårt blödande vände föraren sin vagn på den smala vägen. Medan han körde längs en skogsstig som nätt och jämt rymde den breda pansarbandvagnen, med ett stup som vägren, förband han sig själv – och försökte efter bästa förmåga hjälpa sin medvetslöse vagnchef. Han vägrade stanna innan man nått radiokontakt, och fortsatte i sitt sargade tillstånd sex kilometer till -trots att ingen kunde se om hans skador förrän vagnen stannat.

Efter att han sett till att man nått fram till en plats där man kunde upprätta samband stannade han och lät kamraterna förbinda honom.

Det är vad jag kallar en riktig soldat och en äkta hjälte; Stig-Inge Blennow.

Trots allt tror jag vår tidigare omnämnde vän – soldaten i den ‘tredje vagnen’ – analyserade och sammanfattade läget denna kaotiska dag mest träffsäkert av alla. I den skriftliga redovisning vars originalutkast jag fortfarande har liggande i en låda avslutar han med följande korta, kärnfulla slutord:

Det var en chans på miljonen att ingen dog.

I det här fallet tror jag faktiskt inte just det slitna uttrycket var någon större överdrift…

- – -

Photobucket

Om inlägget (länk).

37 kommentarer till Robotbeskjutning i Ribnica, februari 1994

  1. Cornucopia skriver:

    Great stuff. Och inte lite skrämmande.

    Med god kunskap kring pbv302 så kan man ju bara konstatera att den 60-talsvagnen är av kvalitet trots allt. Å andra sidan är väl en Sagger också 60-tal? Oavsett, att kunna köra 3km efter en pvrbträff i sidan är väl mer än man kan begära av något stridsfordon? Inte konstigt att 302 fortfarande är i tjänst.

    Förutom ren jävla tur i hur skotten tog, så kanske det också var ren tur att ”tredje vagnen” t ex hade vagnchefens lucka öppen vilket lättade på trycket inne i vagnen, och att stridsuckorna i eran vagn inte är starkare än att de gav vika och lättade på trycket hos er.

    Lucky batallion, indeed.

    Strf9040c har väl än så länge inte klarat av sitt elddop, inget facit från pvrb. Fast väl en rpg innan jul, även där utan dödsfall eller utslagen vagn. Skall inte kommentera detaljerna mer där, gjorde det hos Wiseman, men han publicerade inte kommentaren av säkerhetsskäl.

  2. Morgonsur skriver:

    Alla vagnar hade luckorna öppna (skytt, förare, vagnchef), vilket som du säger sannolikt inte var helt oväsentligt i sammanhanget. Skotten var mycket välriktade och tog i princip exakt mitt i den målyta som exponerades mot skytten på ett avstånd av 2140 m. Rätt skickligt skjutet.

    Men, lite tur skall man väl ha ibland, som sagt – både skytten och vi;-)

  3. chefsingenjoren skriver:

    Som vanligt ett klockrent inlägg!

    En intressant notis är säkerhetsanordningen kring rökaggregatet. Jag har själv slagits en del mot Saab/FMV när det gäller begreppen luftvärdighet (att flygplanet inte havererar av sig själv) kontra uppdragssäkerhet (att man inte blir nedskjuten av fienden, utan kan genomföra sitt uppdrag). Ibland slår fredstänket igenom så mycket att det förhindrar eller i bästa fall försvårar användandet i krig. Ska man t.ex. göra ett styrsystem idiotsäkert och därmed också kanske förhindra en del möjligheter för en skicklig pilot. Drakens ”kort parad” är omöjlig med en Gripen i dagsläget om man inte räknar med Rådeströmsmanövern med den betydligt äldre versionen av mjukvaran. Bra eller dåligt? I fred givetvis bra, men i krig kanske man vill ha tillgång till de där sista %:en som kan vara skillnad mellan liv och död.

    Intressant också med ditt minne av träffen. Jag har själv haft ett blixtnedslag i huven på en SF-37 och kan tydligt minnas hur urladdningen spred sig över huven och att ett elektriskt överslag trots Faraday bur effekten träffade min hand på styrspaken. Detta trots att det med stor sannolikhet rörde sig enbart om millisekunder.

    Som jag har sagt i tidigare kommentarer så ser jag fram emot boken… :-)

    • Morgonsur skriver:

      Tack, tack!

      Visst är det märkligt hur tidsuppfattning är synnerligen relativ.

      När det gäller vad jag elakt brukar kalla ‘SäkI-produkter’, d v s utformning av krigsmateriel för fredsmässig säkerhet – men som nedsätter funktionen i strid- har jag ett lysande exempel till:

      Flera av våra bepansrade fordon lär ha elektroniska spärrar som gör att huvudvapnet inte går att avlossa om förar- eller vagnchefslucka är öppna.

      Det låter kanske tryggt och logiskt i fredstid, men kan ha synnerligen oönskade effekter ‘på riktigt’. Dels är det ofta klokt att ha luckorna öppna och trots det ha ett huvudvapen, och dels kommer de ändå att vara öppna om någon träffar en med något som smäller…

  4. Veteran skriver:

    Som alltid lika intressant läsning. Har hittills inte läst någon berättelse från Bosnien som har varit lika detaljrik och med samma ”gnista”.

    Som tidigare så anmäler jag min frivilligt att hjälpa dig att få ihop boken!

  5. HE01 numera SY01 skriver:

    Det var länge sedan. Den dagen minns jag. Vi hade tur. Kul att se sin gamle vagn.
    Vagnchefen på strietten

  6. Fascinerande! Även om mycket tur var inblandad så hjälper det naturligtvis att alla uppträder sansat i situationen.

    Det upphör aldrig att förvåna mig att svensken, som till vardags verkar helt välfärdsskadad, förvandlas till John Wayne när man ger honom en ganska enkel militär grundutbildning och sätter honom i uniform. Michael Roses beundran för svenska värnpliktiga är ju välkänd.

    Å andra sidan så undrar man lite grann över planering och understöd. Satellitfotot med de stridandes ställningar borde naturligtvis ha varit tillgängligt inför uppdraget. Det borde ha funnits en ordentlig plan B om en eller flera av vagnarna skulle bli utslagna. Det var tveksamt att köra vagn tre till samma plats som vagn ett hade blivit utslagen på. Det borde ha gått att straffa angriparna. Etc.

    I ärlighetens namn så var det väl ganska ineffektiv krigföring som baserade sig mer på mod än kunnande. Men enormt imponerande på det personliga planet.

    Det är ju egentligen ganska ilsket att få så mycket pisk av ett gäng slovivic-sörplare. Kommer osökt att tänka på danskarna i sina leoparder som straffade slivovic-nissarna rejält.

    Trösten är väl att nuförtiden är det lättare att överleva ett angrepp och att upptäcka och straffa en angripare i strf 90.

    • Morgonsur skriver:

      Du har naturligtvis fullständigt rätt i att det finns mycket att undra i varför det gick så tokigt som det gick.

      Det är en så självklar fundering att jag måste skriva ett helt långt inlägg om det.

  7. H.N skriver:

    Tack för intressant läsning! Ett par av de kängor som fick sulan genomborrad av splitter fanns uppsatta på 8 komp. mäss 1995 på camp valhall i det gamla motellet ”Motel Orion”

  8. 91:an K skriver:

    P3 dokumentär tar upp er insats just nu.
    Superbra blogg.
    P3 dokumentär som är gjord Fredrik Johnsson brukar vara de bästa.
    Vad säger du/ni om den?

    • Morgonsur skriver:

      Tackar! Jag tycker dokumentären är bra, och lägger därför upp en länk till den i ett inlägg.

  9. joakim Bohm skriver:

    När jag läste detta kom minnena upp igen =(
    Vi satt radio relä för pojkarna under händelsen och det var inte kul att höra sina vänner i radion under händelsen.
    Frågade HQ om vi fick hjälpa till eftersom vi var närmast men fick NEJ och idag kan jag säga att det var väl bara bra, om vi åkt ner med den ilska som vi hade hade det nog slutat ila då vi inte tänkte klart just då.

  10. ksp mongo skriver:

    hehe ja gamla pbv fick ner dom efter en kravall 04 i kosovo och det var härligt när dom kom ner!!!

  11. MS skriver:

    Jag är den som omnämns såsom ‘soldaten i den tredje vagnen’.
    Det var när jag satt och googlade efter gamla Bosnien-prylar som jag fann detta inlägg.
    Hade intalat mig att jag hade släppt detta vid det här laget, men ska jag vara ärlig… sitta och googla sånt här, känna hjärtat bulta kraftigt när jag läser inlägget, och det faktum att jag fortfarande har drömmar om nätterna om min FN-tjänst (inte alltid negativa), tyder nog på det motsatta.

    Det var ett bra gäng som var där nere under BA01. Jag var i en bra grupp, i en utmärkt pluton med utmärkta befäl, i ett utmärkt kompani med utmärkt kompaniledning. Ja, det var utmärkt hela vägen upp i bataljonstoppen, och om jag någon dag skulle bli tvungen att gå i strid igen, skulle jag vilja ha exakt samma uppsättning befäl och folk omkring mig.

    Jag gick på en återträff i början men struntade i de efterföljande, då jag tyckte det var ingen mening att älta… Det kanske var ett misstag…
    En längre utbildning och en ny karriär de senaste åren har hjälpt en del, så det ser lite mer positivt ut nu, men drömmarna kommer nog aldrig att ge sig.

    • Morgonsur skriver:

      Ja, ni var sannerligen – och är, med all sannolikhet fortfarande- ett bra gäng jag alltid kommer att vara mycket stolt att ha haft förmånen att tjänstgöra tillsammans med.

      Du har rätt i att man bör akta sig för att älta, men jag tycker samtidigt att man bör unna sig att minnas allt det som var och gjordes så fantastiskt bra också. Trist att höra att du haft jobbigt.

      Riktigt roligt att du valde att skriva här på min blogg. Var rädd om Dig, kamrat.

  12. lunkan ba02 skriver:

    Bra skrivet! Jag gjorde 02an på 10e och vi spenderade mycket tid där i ribnica. Blennow kom ner och fyllde sitt kontrakt i våran pluton när hans ögon hade hämtat sig. Bra kille! (men jag som norrlänning hade lite problem med hans skånska) :)
    Min tid därnere är ett minne blott, men det man minns med glädje är alla fantastiska människor man fick nöjet att arbeta med.

    • Morgonsur skriver:

      Tack, tack. Träffade honom i samband med BA01 återträff, och fick en chans att berömma honom. Det börjar väl bli dags för en återträff igen…

  13. Anders Person skriver:

    Hej,

    Välskrivet och intressant återberättande av ett dramatiskt skede i bataljonens historia. Tack för det.

    Du skriver bl a:

    ”Innan röken knappt hunnit lägga sig i Ribnica hade en viss supermakt haft vänligheten att faxa ett satellitfotografi på vår utslagna pansarbandvagn till bataljonsledningen i Tuzla. På fotot var samtliga serbiska ställningar ända ned till kulsprutenästen inritade. Däribland ett näste för robotar av modellen AT-3 SAGGER.”

    Uppgifterna är nya för mig. Det vore intressant att få veta något om kronologin och vem som gavs access till detta fotografi med dess detaljerade upplysningar om serbiska ställningar – och varför mot denna bakgrund inget flygangrepp kunde ske. Det hade ju varit ”actionable intelligence” också efter att urdragning av 8 psk. vagnar skett och omhändertagande av sårade ombesörjts, då risk för ”friendly fire” hade kunnat uteslutas, för den händelse brister i radiokommunikationen med våra enheter utgjort grunden för detta förhinder.

    Bästa hälsningar,

    Anders Person
    Pressoff BA01

    • Morgonsur skriver:

      Jag vet faktiskt inte när det dök upp, men gissningsvis var det för sent för att ha någon inverkan i det akuta skedet. Knappt någon fick se fotot, och inte många kände till att det överhuvudtaget existerade. Jag såg det själv först när jag efter ca en vecka återvände till VL camp i Tuzla. De serbiska ställningar som redovisas i min och kollegans utredning om händelsen tog vi från fotot och ritade in på vår karta. På den serbiska sidan fanns två ställningar om en 76 eller 82 mm kanon samt en 20 mm lvakan vardera. Den ena ställningen var förstärkt med en AT-3 SAGGER.

      Varken vi själva eller BiH hade annars någon susning om vad som fanns på andra sidan fronten.

  14. Sgt River skriver:

    Maste tacka for en bra aterberattelse av denna dag. Sjalv satt jag i den vagn som korde dar ifran, dels for vara tva skadade och dels for att det fanns inte nagon radio kontakt med verken komopani eller bataljon fran vagn tva och tre. dar av korde vi vidare och slog upp hogantenn an fem ganger innan vi lyckades fa kontakt. Min plutonchef och forare var skadade och jag hade fullt upp att ta hand om dem, allra mest plutonchefen da foraren hade bandagerat sig sjalv och madde bra trots omstandigheterna. Denna dag glommer jag aldrig.

  15. Anonym skriver:

    mycket intressant.var ute på en rekresa när vi på radion hörde om detta, var jobbigt att sitta på avstånd och höra om händelsen och inte kunna göra något, mycket bra skrivit. Eskil PX BA 01

  16. Ping: Synkronicitet – Kausalitet – Yggdrasills rötter – och sanningen om våra “Mangalitzas” !! | Hedniska Tankar

  17. Pierre Stalfors skriver:

    Hej, Mycket bra skrivet Träffade en gammal FN polare i affären idag som berättade om denna sida. Var bara tvungen att leta upp den. Det är som Joakim Bohm skrev att minnena kommer tillbaka när man läser detta. Jag själv befann mig i vagnen sidan om kompanichefens,den som Blennow var förare på. Jag fattar inte än idag hur han lyckades att köra med sina skador. det var ingen trevlig syn eller känsla när man rätt som det är hör en smäll o känner tryckvågen i ansiktet samtidigt ser sin kapten( som stod precis framför mig på vagnchefs plats) rasa ner genom luckan. Det är kul att få händelsen återberättad ifrån en annan synvinkel än den man själv såg den ifrån. En stor eloge till vår pluton sjv (sgt River) som var med i vagnen. MVH Pierre BA01

    • Morgonsur skriver:

      Hej, och kul att du hittade hit. Jag sitter faktiskt och håller just Ditt handskrivna original-statement från Ribnica just ikväll. Tänkte skriva ett inlägg om anledningen till detta i morgon.

      Det gjordes mycket bra den dagen. Framför allt har jag få dagar träffat på en sådan anda av ”jävlar anamma” i mitt liv. Ett fantastiskt gäng.

      /M

  18. Arne Strand. skriver:

    Hmmm ! –

    De Serbiska Soldaterna i Respublica Srbskas arme hade en Allmän ock stående Order att inte skada Nordiska FN-Soldater.
    Serberna hade dock en Utmärkt Fungerande Militär Underrättelsetjänst,
    som med största sannolikhet kände till att
    Bosniska Officerare var med i FN vagnarna(vilket jag informerades om på 90-talet),
    och därför attacken mot denna konvoj.
    Om dessa Bosniska officerare inte varit med i konvojen hade mest sannolik .
    tingen attack skett(vilket jag också har informerats om).
    Javisst – jag var frivillig på den Bosnienserbiska sidan under inbördeskriget men,
    vad jag sysslade med håller jag för mig själv.

    Arne Strand.

  19. Quick skriver:

    Intressant med en större bild av händelseförloppet. Bra skrivet och som sagt ovan det pirrar lite i kroppen när man läser det. Mycket bra insats av flera och det kunde och var nog meningen att det skulle gå värre. Ville bara kommentera en liten sak. Det var absolut inte någon form av vådaskott från Akan i kompanichefsvagnen. Situationen var som alla inblandade vet onekligen speciell och stressande men det var inte vådaskott. Alla har ju sin pusselbit att lägga här så detta var min lilla bit.

    Skytten i kompanichefsvagnen

  20. Hej Magnus!
    Första gången jag blivit kallad för iller!
    Jag följde bara order där.

    Bra återgivning av händelsen!

    /621 Niklas Edelström
    8e komp, 4e pluton

    • Morgonsur skriver:

      Tack för det! Ja, det var inte gött för er att veta. Jag blev lite orolig en stund jag såg er dyka upp på i mitt tycke helt fel ställe, men jäddrar så snabba ni blev när ni väl märkte de små svischande ljuden och skvättande snön i detta kommunikations-kaos. Iller var nog för blygsamt:-)

      Kul att du hittat till min blogg!

  21. Hej igen Morgonsur!

    Efter en jobbpresentation, familjemiddag, röj med barnen, ett glas vin, en konjak och din detaljerade återgivning kommer känslorna från denna händelse tillbaka. Därför är jag tvungen att läsa din berättelse en gång till och även alla kommentarer, i detalj. Kul att du tar på dig uppgiften att samla mångas upplevelse av denna händelse. Mina minnen från denna händelse är fragment från olika saker, hur naiva vi var när vi ställde upp våra vita fordon helt öppet vid frontlinjen, det vackra vädret, i krigsfilmer är det alltid mörkt, regnigt och jävligt, så behöver det inte vara i verkligheten. Jag minns kulorna från tung kulspruta kring benen. Jag minns direktträffen från stridsvagsnroboten, tystnaden efteråt. I vagnen bak var det mörkt, rökdimmigt och ögon uppspärrade, men ändå ett tyglat lugn. Därefter panikartade skrik från framvagnen, Gladh skytten och från Persson föraren. KÖR!! JIEEEVLLLA JUGGAR!!! Jag minns speciellt ”runtomkring-seendet” man får när man förstår att man är i fara, ett 360-graders synfält där alla sinnen presterar hundra procent. Vi var ohyggligt naiva kan jag tycka nu i efterhand, men jag förstår också varför. Detta var första svenska bataljonen som var i strid sedan Kongo. Det är lång tid och erfarenheter därifrån fanns inte eller var inte aktuella. Jag tror, hoppas och får känslan att denna naivitet omvandlades i erfarenheter som svensk militär sedan tog med sig i kommande militära insatser, Bosnien, Afghanistan etc. Men det hade varit synd om man fått kroppen sprängd mitt itu av en 12,7 mm kula för att hämta oviktigt material i bortsprängda förvaringsboxar.

    Jag måste fråga en sak, ett rykte om motivet till denna beskjutning, som helt klart var ämnat att döda så många som möjligt (varför annars vänta till alla sitter i vagnen innan man skjuter iväg en pansarvärnsrobot?). Stämmer det att Vakt och Eskort tidigare i området besvarat eldgivning från bosnienserber med en massiv eldgivning från tung kulspruta som sannolikt resulterat i skador eller dödsfall hos bosnienserber? Var det isåfall detta som gjprde att man ville hämnas? Eller var det de bosniska officerarna? Hade vi med oss bosniska officerare? Man vill höra mer från ”Arne Strand” i detta forum. Vem är du? Det var 20 år sedan. Du kan berätta nu om du vet något. Det skulle vara en viktig pusselbit till denna händelse, helt klart.

    Jag känner konstigt nog inget agg mot de som avfyrade mot oss och uppenbarligen ville döda så många som möjligt. Vi var där på krigets villkor och kuskade omkring öppet i frontlinjen, lite naiva förvisso.

    Det måste känts lite konstigt för robotskytten att avlossa två robotar med perfekta fullträffar, och sedan se att fordonen i sakta gemak ändå tar sig därifrån.

    / 621 Niklas Edelström (fd Petersson)

    • Morgonsur skriver:

      Välkommen till bloggen, och tack för din kommentar, som träffar precis där den ska.

      Jag tror inte det hjälpt med andra stridserfarenheter riktigt, eftersom vi inte var där för att föra krig. Vi hade en skyldighet att flagga öppet och visa vad och var vi var. Det var ju faktiskt fullt medvetet att stå och visa blå flagg och hoppas att de respekterades. Vilket de inte gjorde ibland, och då small det.

      Att medvetet ställa sig och be om ett skott är kaxigt, men inget jag skulle vilja göra igen.

      Vakt och eskort var vid två tillfällen involverade i strid vid det s ki ”strykjärnet” i Ribnica vid spaningsuppdrag, ungefär där vi var. Första gången sköts ett tjugotalk, och andra gången (i januari 1994) drygt 200 st 12,7-projektiler mot den ställning som sköt mot V/E-SISUn, från ett skjul. Sannolikt blev det förluster på andra sidan.

      Jag tror ändå inte det förklarar saken helt, även om det säkert är en delmängd. Ingen ville egentligen ha oss i Ribnica, ingendera sidan.

      Liksom du hyser jag inte det minsta agg mot den som avfyrade. Han gjorde bara sitt jobb, och skjutskickligheten kan man inte klaga på. De satt exakt mitt i målet båda skotten.

      Liksom du har jag tänkt mycket på känslan att skjuta så bra, och så bara ruskar alla på sig och fortsätter. Reklamation? Ett tecken på att man aldrig ska tro på vapenförsäljare är det i alla fall;-)

  22. Magnus skriver:

    Mycket intressant läsning.
    Vid denna tidpunkt var jag i Kroatien (JK 04)
    En av mina bästa vänner var föraren av första PBV:n som träffades så vi har diskuterat denna händelse ett antal gånger.

  23. Olav Løkke skriver:

    Jeg husker godt da denne episoden skjedde. Jeg var i NORMEDCOY og fikk treffe noen av soldatene som ble såret under denne trefningen. Det gjorde inntrykk. Det var fint å få lest hele hendelsesforløpet. Meget bra skrevet.

    • Morgonsur skriver:

      Tack, vapenbroder. Jag hoppas boken kommer att falla ännu mer på läppen. Den är djupare, mer känslosam, och dessutom kommer bataljonens nordiska – och inte svenska – profil fram betydligt bättre än i min blogg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s