Om flygplatsen som nationellt ideal

IMG_3323

Nationen Sverige har under hela min livstid strävat efter att vara ”världens modernaste land”. I den strävan har man velat skapa möjlighet för alla att hitta sin egen väg, utan att formas för mycket av tryck från släktskap, ekonomi, etnicitet, traditioner, sociala normer eller religiösa dogmer.

Det har drivits ett målmedvetet politiskt arbete för att ta hand om varje litet praktiskt livsproblem som må störa Sveriges invånare, medan man samtidigt strävat efter att arbeta bort varje form av förtryckande djupare gemenskap. Syftet har i grunden varit gott, men det finns också en baksida i att gå från att vara en nation med ett folk till att bli en geografisk yta med en befolkning.

Nackdelen är att det blir svårare att mobilisera aldrig så välbehövlig engagemang, lojalitet och solidaritet i en ”gemenskap” där det enda syfte man delar är att man försöker få livet att flyta förbi så bekvämt och odramatiskt som möjligt i väntan på något annat.

Sinnebilden för det ideal nationen Sverige eftersträvat och eftersträvar tycks vara ”den internationella flygplatsen”. Av de platser som konstruerats för att människor skall vistas där är internationella flygplatser dagens tekniskt mest moderna och tillrättalagda sådana. Servicen är den högsta som går att uppbringa för så stora mängder människor, och allt är upplagt för att tillgodose behoven hos så många som möjligt. Miljön är exklusiv – och dessutom helt fördomsfri.

Det finaste med den internationella flygplatsen är att den välkomnar alla, oavsett  kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Utan att bry sig om inkomst, börd eller samhällsställning.  I en fridfull symbios samexisterar gabardinbyxor, rastaflätor, turbaner, kippor, uniformer, slitna jeans, tredelade kostymer, folkdräkter, rullstolsburna, nunnor, åldringar, barn.

Oavsett vem du är får du ta precis lika mycket plats, och du får också tillgång till samma tillrättalagda service.

Det låter måhända som ett drömsamhälle; ett lugnt, tryggt, kontrollerat, bekvämt, tillrättalagt liv – för alla – där allt är förutsägbart, välordnat och ingenting hotar ordningen och det goda livet. Där all förströelse och lyx du kan tänka dig är tillgänglig för alla. Bekvämt nog förs människor som är stökiga, högljudda, hånglar, skadar sig, gråter, dör eller andra obehagliga saker snabbt ur synhåll och in bakom kulisserna av professionell personal så att allt där ute där du vistas kan fortsätta lika lagom trevligt som vanligt. Business as usual.

Men – det goda livet gäller förstås bara så länge du håller dig till vad som förväntas av dig. Vilket är att göra så lite väsen av dig som möjligt medan du spenderar så mycket pengar som möjligt.  Man umgås inte på riktigt. Man delar inget djupare med andra människor på flygplatsen – annat än en önskan att egentligen vara någon annanstans. Graden av umgänge begränsar sig till att man socialiserar lite ytligt småtrevligt – i den mån man måste umgås med andra överhuvudtaget.

För att allt skall flyta på smidigt har man nästan bara skyldigheter på den internationella flygplatsen. I stort sett kan man säga att ens rättigheter består i en enda sak; att kunna köpa och konsumera precis vad man vill, hur mycket man vill. Den ekonomiska friheten är således närmast obegränsad – medan den personliga friheten och integriteten å andra sidan är nära nog obefintlig.

På den internationella flygplatsen sticker man inte ut, och man gör inget oväntat. Den internationella flygplatsen är inget för vilda partaj, stora livskriser, djup kärlek, kreativitet eller spontanitet. Man ordnar inte picknick och tar fram gitarren – för då stör man lugnet och kommer obönhörligen att föras bort av säkerhetspersonalen.

På den internationella flygplatsen är man lagom tillfredsställd och håller humöret på lagom nivåer. Man håller sig på sin plats – inom föreskrivna områden. Man bär alltid föreskrivna identitetshandlingar och lagom mycket tillhörigheter packade i lagom stora väskor som håller sig inom ramarna för tillåtna mått och tillåten vikt. Alla är jämlika, och ingen har mer än någon annan.

Man innehar inte olämpliga eller potentiellt störande eller farliga saker oavsett hur roliga eller stimulerande man tycker de är. Åtminstone inte såvida du inte köpt dem på flygplatsen så att ditt innehav bidrar till flygplatsens ekonomi. Men i den mån du tillåts köpa olämpligheter för ruljansens skull får du förstås inte använda dem på flygplatsen.

Allt som är någorlunda viktigt för att det sociala systemet mellan dem som vistas på den internationella flygplatsen är professionaliserat och sköts av för ändamålet särskilt anställda och utbildade flygplatsfunktionärer. Allt för att skydda en från att behöva utstå obehagliga konfrontationer med det där oförutsägbara och potentiellt farliga vi brukar kalla livet. Det där ‘livet’ bör du inte reflektera allt för mycket över. Det ägnar du dig helst åt på en annan, mer anpassad plats där du inte stör.

Man har tanke- och yttrandefrihet på den internationella flygplatsen –  men bara inom rimliga gränser. Du bör talar tyst så att ingen hör dig och kan bli kränkt om du vill prata om något annat än glättig yta. På den internationella flygplatsen är man ödmjuk, lydig och följsam – och gör som man blir tillsagd utan att ifrågasätta eller knorra.

Sedan är det förvisso också så att jämlikheten på den internationella flygplatsen är högst skenbar. Det finns förstås några som har det bättre än andra. Men de vistas i avskilda lounger som kostar extra. Dessa lounger är gömda i intetsägande korridorer så att de skall vara svåra att hitta för den stora massan. Då skulle de sköna fåtöljerna och de välförsedda bufféborden kanske kunna orsaka avundsjuka eller oro, eller – Gud förbjude – att någon vanlig människa av misstag skulle släppas in och börja ifrågasätta.

Problemet med en flygplats är att den – hur vacker den än är på ytan – saknar djupare mening och sällan får någon att känna för den, knyta an till den och utse den till ‘sin plats på jorden’. Det som utmärker en flygplats är att ingen av dem som vistas där egentligen vill befinna sig där. Alla som befinner sig på en flygplats önskar trots den ytliga skönheten, ordningen, tryggheten, bekvämligheten och allt utbud av efterfrågestyrd tillrättalagd bekvämlighet att de vore någon annanstans.

Alla.

För även om du till synes får alla dina världsliga behov tillfredsställda på den internationella flygplatsen saknas det någonting. Någonting viktigt: en familj, en historia, en framtid, en omgivning med vilken vi delar denna framtid och där vi känner oss som en sedd och bekräftad del av en helhet som strävar tillsammans mot denna gemensamma framtid.

Internationella flygplatser är inga bra platser för att odla någon enda av dessa fem faktorer. Kanske är det därför vi tycks ha så många rotlösa, sökande och olyckliga människor numera, här på den ‘internationella flygplatsen Sverige’. Trots att alla index visar att flygplatsen har alla bekvämligheter människor kan önska.

Det går bevisligen att i riksdagsbeslut införa en nationaldag för att fira landet Sverige. Men något säger mig att det inte är lika lätt att skapa en djupare gemenskap i det land man firar – och vad denna gemenskap ska bestå av. 

Hur är den helhet som strävar tillsammans beskaffad – och hur ser den gemensamma framtiden ut?

 –     –     –

(Detta inlägg är en omarbetning av ett sådant från 2011)

 

Publicerat i Rättssamhälle | 4 kommentarer

Om gasattacken i Syrien

125px-flag_of_syriasvg_zpse2c67a6b

Så har då amerikansk militär skickat kryssningsrobotar mot Syrien. Som vedergällning för den gasattack som en enig västvärld redan har bestämt att den naturligtvis måste vara regimen Assads verk.

Själv är jag inte alls övertygad om den saken.

Det sägs att sanningen är krigets första offer. Det är ett uttryck lätt att instämma i utan närmare eftertanke. Själv förstod inte dess fulla innebörd förrän jag faktiskt befann mig i ett krig – i Bosnien-Hercegovina för dryga tjugo år sedan. Jag lärde mig att verkligheten i den internationella storpolitiken är att alla ljuger för att gynna sina egna syften och flytta fram sina positioner.

Alla. Utan undantag. Även dina egna. Och ofta kommer du aldrig att få reda på sanningen.

Jag ska ta ett av alla otal exempel jag råkar känna till själv – vars fruktansvärda konsekvenser du kan uppleva från soldatnivå i min bok Ett halvt år, ett helt liv eller följa till källan i min bataljonchef överste Ulf Henricssons bok När Balkan brann!:

Markalemassakern den 5 februari 1994.

I Wikipedias text om händelsen lyder första meningen så här:

”Markalemassakrerna var två separata artilleriattacker utförda av Republika Srpskas styrkor mot civila mål under belägringen av Sarajevo under Bosnienkriget.”

Problemet är att ingen fortfarande har vågat tala om hur det egentligen låg till med den där Markalegranaten; FN:s artillerilokaliseringsförband mätte in granatens bana, och se, den kom inte alls från Republika Srpskas styrkor – utan från bosniakiska ARBiH. Någon på den bosniakiska sidan hade mot det desperata läget fattat beslutet att det tyvärr nog krävdes ett litet bondeoffer för att väcka världens opinion på allvar mot bosnienserberna.

Därför avlossade någon en oerhört kraftig 120 mm artillerigranat mot sina egna oskyldiga civila – på en myllrande marknadsplats mitt i Sarajevo.

Inte för att granaten inte lika gärna kunde ha kommit från den bosnienserbiska sidan. Så hänsynslöst som de lobbade in granater och sköt mot oskyldiga var det antagligen bara en tidsfråga innan det hänt i alla fall. Men någon från den bosniakiska sidan bestämde sig för att hjälpa ödet på traven.

När det nu ändå var som det var insåg även FN att man hade mer att tjäna på att bevara lögnen än att avslöja den. Med serberna som skyldiga hade man casus belli mot dem och kunde under hot om massiva NATO-flygbombningar tvinga dem att dra tillbaka alla tunga vapen två mil från Sarajevo. Ett rejält framsteg.

Samtidigt kunde man sätta press på bosniakerna att hålla sina positioner, hedra eld upphör-överenskommelsen och inte utnyttja tillfället att gå till anfall mot serberna – genom att hota att avslöja vem som egentligen avlossade den där granaten. Se där, ett framsteg till.

FN var den stora vinnaren, och i något slags cyniskt större perspektiv också civilbefolkningen i Sarajevo. Utom förstås de 68 döda och 144 skadade helt oskyldiga män, kvinnor och barn som massakrerades av den egna sidan av politiska skäl. Ett marknadsbesök för att handla mat slutade med att oskyldigas liv rann ut i strömmar av blod som täckte hela torget. 

Det är krigets desperata pragmatism i hela sin fula, förvridna skepnad.

Sedan jag själv upplevde hur krigets sanningar av politiska skäl aldrig når mediepubliken är jag alltid skeptisk och avvaktande när det uppstår ett dödläge, eller någon sida är pressad i en konflikt. När det då plötsligt – som av en händelse – dyker upp spektakulära mediebilder på lidande oskyldiga civila offer som kan tippa opinionen i en ny riktning blir jag sällan förvånad. Snarare drar jag en djup suck.

Jag blir än mer skeptisk till hur det egentligen ligger till om det inte tycks gå att hitta en någorlunda logisk förklaring till hur det kunde slumpa sig att det spektakulära övergreppet kunde inträffa så lägligt just där och just då.

Om bilderna och rapporterna sedan visar sig vara en särdeles lämplig undanflykt för att vidta efterlängtade och radikala militära åtgärder man annars haft svårt att samla politiskt stöd för aktar jag mig noga för att låta det påverka mitt ställningstagande.

Man kan ha en uppfattning om krig som företeelse. Man kan också ha en uppfattning om ett specifikt krig. Man kan dessutom av aldrig så rationella eller känslomässiga anledningar vara lojal med ena eller andra sidan i ett krig. Men man bör behandla alla uppgifter som osäkra, leta mönster – och inte låta enskilda aldrig så spektakulära händelser ligga till grund för ens ställningstagande eller beslut.

En fråga man bör ställa sig i ett läge som det nyss uppståndna i Syrien är vem eller vilka som har mest att tjäna på att eskalera konflikten.

I just det här fallet verkar det lindrigt sagt märkligt. Assadregimen befinner sig i ett läge där de håller på att vinna, och så sent som härom dagen yttrade president Trump något som öppnade för att man dessutom haft en teoretisk chans att få USA och Ryssland att enas någorlunda. Mycket pekade på att läget var på väg att tippa över till Assadregimens fördel.

Då bestämmer sig Assadregimen plötsligt att det är helt rätt läge att vända allt emot sig genom att skicka en gasgranat på ett civilt bostadshus. Något vem som helst förstår inte kommer att gå obemärkt eller ostraffat förbi i det globala mediebruset.

Åtminstone såvida inte kemvapenattacken genomförs av IS, som enligt Expressens Magda Gad genomfört gasattacker löpande under flera år i bl a grannlandet Irak – helt i medieskugga.

Ja, gasattacken härom dagen är ett vidrigt, fruktansvärt övergrepp mot oskyldiga barn. Om detta är vi alla överens. Men jag är, som sagt, inte alls övertygad om vem som utfört den. Eller varför. Men det känns långsökt att det är Assadregimen.

Det kan trots alldeles oavsett gasattacken vara så att Assad bör avsättas – han är en grym diktator som styrt med hjälp av väldokumenterade övergrepp under lång tid. Men att plötsligt hoppa in och express-avsätta honom med hänvisning till just denna attack känns mer som en politisk impulshandling än statsmannamässig konflikthantering.

Nyss nämnda är måhända signifikativt för president Trumps ledarstil – men för alla som hoppats att han oavsett sina väldokumenterade brister åtminstone skulle trappa ned de senaste årens amerikanska projekt att till varje pris sätta eld på hela Mellanöstern är det senaste dygnet ett rejält bakslag. Amerikansk track record när det gäller att befria folken i Afghanistan, Irak eller Libyen får en allvarligt att undra om det inte är dags att tänka efter före för en gångs skull.

Avslutningsvis har jag tre frågor jag tycker alla borde ställa sig innan de böjer sig för flockinstinkten och ansluter sig till de allmänna applåderandet av USA:s kraftfulla svar på en fruktansvärd gasattack någon – oklart vem – ligger bakom:

1. Om det ens verkar någorlunda möjligt att få motståndaren bombad av NATO, USA, FN, Ryssland eller vem som helst genom att man i ett desperat läge offrar något hundratal av de mest oskyldiga i sin egen befolkning och skyller på motståndaren – vad är det egentligen man som påhejare är delaktig i?

2. Om nu alla står enade i att det är dags att gå in militärt och avsätta Assad – och med Afghanistan, Irak och Libyen i minnet hur ser planen ut sen? Och vem tar ansvar för dess lyckade genomförande?

3. Om du ringer till den i media ständigt omnämnda ”Oppositionen i Syrien” – vem svarar egentligen i andra änden?

P.S. Läs gärna mitt (tyvärr) fortfarande lika aktuella inlägg Om en militär insats i Syrien från 29 augusti 2013 – d v s förra gången man villa anfalla med hänvsining till en gasattack mot civila. D.S.

Publicerat i Säkerhetspolitik | Märkt | 13 kommentarer

Om vem som egentligen langat terrorvapen

I går röstade EU-parlamentet ja till det nya vapendirektivet. Direktivet som sådant hade genomgått en lång demokratisk process grundat på både remisser, expertutlåtanden och forskning – som förkastat det för länge sen. Det återuppstod dock plötsligt i modifierad form och blev sånär igenomkuppat av ett fåtal EU-tjänstemän och politiker på några få dagar i chocken efter terrordåden i Paris.

Det gick inte vägen då heller. Men nu har det från början undermåliga förslaget processats om så att det blivit ett förvirrat dokument av påbud och undantag som gör det svårt att utläsa huruvida det egentligen säger någonting alls.

Ett av de någorlunda tydliga resultaten av direktivet synes dock vara att det är helt fritt för IS-återvändaren Malik att både köpa och inneha hur många trettioskottsmagasin han så önskar till vilken automatkarbin som helst – medan t ex  SM-guldvinnaren i dynamiskt skytte Pia Clerté är strängt förbjuden att göra detsamma såvida hon inte önskar få alla sina vapenlicenser indragna.

Känns ju genomtänkt…

Nu behöver det å andra sidan i princip inte bli så; svenska politiker som röstat ja till direktivet har lovat något så motsägelsefullt som att Sverige minsann kommer att förhandla fram undantag från direktivet för alla som omfattas av det.

Vi får väl se hur det blir med den saken. Låt mig i sammanhanget förvarna om att ansvariga för den svenska nationella laganpassningen sannolikt kommer att bli de tjänstemannaaktivister vid Polismyndigheten som med rent bedrägliga metoder försökt utnyttja EU för köra över svensk Riksdag. Allt i syfte att i Sverige införa den drakoniska förbudslagstiftning man själv – som tjänsteman – ansett lämplig.

Nå, som färskt exempel på den bisarra europeiska vapenpolitiken beslagtog spansk polis tiotusentalet vapen igår. Bilden nedan får en att närmast dra efter andan. Borde inte det här vara kvittot på att det är hysteriskt dålig koll på européernas vapen, och att det nya vapendirektivet därför behövs?

_95144523_0bb8c9ed-5062-4a45-87bc-61825bd63247

Det kan man ju tro, men vad som behövs är inte att peta i folks privata jaktvapen, utan att EU:s politiker och tjänstemän följer de regler som redan finns.

De vapen som syns på bilden är nämligen inte ”förkomna sportskyttevapen”, eller ens insmugglade krigsvapen från ett krig på någon annan kontinent. Ansvaret för att de kommit i fel händer kan inte tillskrivas civila sportskyttar – utan spanska staten. Och de är långt ifrån ensamma bland europeiska länder om att göra så här.

Flera travar av vapnen som kan ses på bilden är bevisligen spanska CETME-automatkarbiner. Det här är militära vapen som bevisligen varit i en europeisk medlemsstats ägo, men som lättvindigt auktionerats iväg till privata vapenhandlare. Utan att man ens sett till att de gjorts oåterkalleligen obrukbara i enlighet med det tillägg till vapendirektivet som antogs redan 2008 (2008/51/EG) – och som skulle införts senast 28 juli 2010.

Om EU:s medlemsländer hade gjort vad man tänkt med de statliga vapnen redan när man lovade förra gången hade åtminstone inte de vapen som använts i de flesta islamistiska terrordåd i Europa  senare år varit europeiska statliga myndigheters utrangerade sådana.

Vilket det faktiskt har varit. Vid Charlie Hebdo, Bataclan, Judiska muséet i Bryssel, Zaventem, Köpenhamn har terroristerna haft tillgång till vad som en gång varit statliga vapen. Det är vapen som aldrig ägts av en privatperson, utan som slarvats bort eller sålts i bulk av europeiska myndigheters tjänstemän – för att slutligen hamna i händerna på islamistiska terrorister som mördar oskyldiga medborgare.

Mot den bakgrunden hjälper det inte hur mycket energi man än lägger på att peta i norrländska småviltjägares magasinskapacitet.

I debatten kring det nya vapendirektivet vill man gärna låta påskina att kraven på att göra utrangerade vapen oåterkalleligen obrukbara är någonting nytt. Det är det som sagt inte. Man har bara låtit bli att ta dem på allvar i EU:s medlemsländer sedan de infördes 2008. Problemet har aldrig varit civila vapen, utan tidigare militära och polisiära vapen som sålts vidare av medlemsstaternas myndigheter till skrupelfria, halv- och helkriminella vapenhandlare. Skjutningarna i Europa har helt och hållet med den typen av vapen att göra, i kombination med insmugglade (också det främst f d militära och polisiära) vapen, främst från Balkan.

Nå, låt oss hoppas att efterlevnaden av direktivet blir bättre när EU nu återigen förbjuder staternas myndigheter att slumpa iväg sina utrangerade militär- och polisvapen till kreti och pleti.

Men frågan är om vi kan lita på att EU:s medlemsstater sopar rent framför den egna statliga dörren denna gång. Det vore ju onekligen en intressant utveckling om EU förbjuder Pia Clerté att idrotta – medan de ännu farligare vapen man själva kontrollerar, som statligt ägda militära automatvapen, kulsprutor, luftvärnskanoner och granater – även i fortsättningen kommer att auktioneras ut tiotusentalet åt gången och tillgängliggöras för kriminella och terrorister…

–     –     –

Publicerat i Rättssamhälle | 5 kommentarer

EU-direktivet som inte skulle bli av

IMG_7692

I dag röstade EU-parlamentet igenom ett nytt direktiv – mot enad expertis, sin egen faktainhämtnings- och remissprocess och åtskilliga nationella parlaments vilja. Hela processen i dess tillkomst har liknat en Monty Python-sketch, och om det inte vore för det hela ådagalagt en sådan inkompetens, korruption och förakt för demokratiska processer hade det hela varit riktigt skrattretande.

Nu drabbade direktivet i fråga bara några miljoner hobbyutövare, även om åtskilliga av dem fyller viktiga samhällsintressen med sin hobby – men säkerheten måste ju gå främst, eller hur.

Tänk om det var din fritidssysselsättning som diskuterades långt ovanför ditt huvud, bakom lyckta dörrar, av diverse EU-tjänstemän som av personlig övertygelse gett sig attan på att förbjuda den.

För misströsta icke, snart står nästa hobby i tur för att underkasta sig förbättringsarbete – för allas bästa. Tiden är mogen för att även andra, varför inte utförsåknings-, fotbolls- eller hästintresserade, redan nu börjar vänja sig vid samma faktaresistenta hetsjakt som jägare och skyttar. Bara av ren politisk princip.

Tänk om svenska hästintresserade – precis som jägare och skyttar – snart hittar nedanstående debattinlägg på SvD Debatt:

I veckan som kommer röstar EU-parlamentet om en uppdatering av det så kallade hemdjursdirektivet, regelverket som sätter lägstanivån för EU-ländernas lagar om vem som får inneha hästar och hur ridsport ska hanteras inom unionen.

När EU-kommissionen släppte sitt förslag på nytt hemdjursdirektiv ifjol, var det i efterdyningarna av att många skadas och dödas i ridolyckor varje år, och det präglades av viljan att under tidspress visa handlingskraft gentemot oroade medborgare. Problemet var inte bara att förslaget innehöll flera brister som jag och mina kollegor i EU-parlamentet har försökt rätta till. Hemdjursdirektivet presenterades dessutom felaktigt som en djurskyddsåtgärd, vilket öppnade dörren för massiv och berättigad kritik från skötsamma hästägare, som kände sig orättvist utpekade och misstänkliggjorda som potentiella djurplågare.

Engagerade hästägare undrade givetvis varför EU fokuserade på deras älskade hästar istället för åtgärder mot den olagliga djurhållningen och -smugglingen, där i regel djurplågeri förekommer. Det enkla svaret är att hemdjursdirektivet inte handlar om djurplågeri, det finns det andra regelverk för. Direktivet handlar istället om att förbättra miljön och säkerheten kring djurhållning och ridsport i allmänhet. Barn och fullvuxna hästar hör t ex inte ihop, vilket de flesta idag tycker är självklart.

I EU-parlamentet har jag på olika sätt drivit på för ökad säkerhet, men mot kommissionens förslag på totalförbud för privat hästägande.

Jag kommer att rösta ja till hemdjursdirektivet av tre anledningar:

1) Det kommer att rädda miljön och öka säkerheten för Europas medborgare.

Skärpningarna som föreslås kring hästägande i hemdjursdirektivet handlar om att minska mängden växthusgaser som har samband med hästuppfödning, samt risken att hästar används på fel sätt, eller hamnar i fel händer. Till exempel införs tillståndskrav för hästinnehav, samt att kryphål täpps till vad gäller reglerna för åldersgränser för ridning. 

Ingen under 18 år kommer längre att tillåtas rida på fullstora hästar, som är särskilt farliga och riskerar orsaka stora skador. Ett kompetensbevis (i vardagligt tal ”hästkörkort”) införs där lämplighetstest ingår. 

En minimiåldersgräns på 15 år för att handha och rida hästar i klasserna A-D  införs (ponny, ej fullt lastbärande med mankhöjd ej överstigande 148 cm). För de största, tyngsta och snabbaste hästarna (fullt lastbärande, mankhöjd över 148 cm) införs 18-årsgräns, särskilt lämplighetstest och striktare regler kring ägande. För alla hästdjur kommer 0,2-promillegräns för ryttaren och förbud att medföra passagerare vid ridning att införas. 

Skärpningarna kommer att höja lägstanivån och öka säkerheten för EU:s medborgare. Det kommer att minska risken för trafikstörningar och olyckor. Drygt 15 000 barn skadas enbart i Sverige varje år så illa i hästolyckor att de tvingas uppsöka akutsjukvård.

Det hävdas ibland att privat hästägande och ridning inte är något problem, men det stämmer inte. Djuruppfödning släpper ut enorma mängder växthusgaser och är ett stort miljöproblem. Det uppskattas dessutom att mellan 1000 och 7000 människor dör i idrottsrelaterade olyckor varje år i Europa. 12% av dödsfallen inträffar under utövande av ridsport, och bland  ridolyckorna är 90% av alla som skadas kvinnor. Hälften av skadorna och dödsfallen sker i oorganiserade sammanhang utanför myndigheternas kontroll (EuroSafe, Injuries in the European Union, Report on injury statistics 2008-2010, Amsterdam, 2013)

2) Det står inte emot insatser mot djurplågeri – tvärtom.

Förutom hemdjursdirektivet som reglerar privat hästägande intensifierar just nu EU och Sverige insatserna mot djurplågeri. Eftersom djurplågeri redan är olagligt handlar insatserna till exempel om operativa åtgärder som gränsöverskridande polis- och tullsamarbete, samt amnestier och uppköpsprogram för att motverka tillgången på hästar bland olämpliga ägare. Hemdjursdirektivet gör det svårare för legala hästar att nå den svarta marknaden och lättare att spåra de hästar som ändå gör det.

3) Sverige får i princip behålla sitt regelverk, medan andra länder höjer sig mot svensk nivå.

Mitt mål under förhandlingarna i parlamentet har varit att Sverige ska kunna behålla ett strikt och fungerande regelverk medan andra länder får höja sig och komma närmare en svensk säkerhetsnivå. Så har det också blivit.

Visst finns det områden där vi i mitt parti gärna hade sett skarpare skrivningar, till exempel vad gäller psykologiska tester för dem som söker tillstånd att äga häst eller vidare regleringar av särskilt stora, tunga och snabba fullblodshästar som det inte ens finns anledning för privatpersoner att inneha överhuvudtaget. Men på det stora hela är den kompromiss vi röstar om, med de undantag och förändringar som skrivits in, godtagbar. 

Det blir till exempel inget stopp för distanshandel, som hade kunnat drabba svensk glesbygd; vi har fått till undantag för till Svenska Ridsportförbundet anslutna föreningar, för hästuppfödare och för nöjesanläggningar; ryttar- och lantbruksgymnasium drabbas inte och vi får ett gemensamt europeiskt regelverk för stallinredning och -mått efter svensk modell.

Under mitt arbete med hemdjursdirektivet har jag tagit emot både hot och hat, vilket har varit obehagligt, särskilt som avsändarna själva varit hästägare, vars lämplighet man därmed kan ifrågasätta. Men jag har också tagit emot konstruktiv kritik av engagerade medborgare ur ryttarrörelsen. Det tackar jag för och jag har tagit till mig av förslagen för att försöka förbättra direktivet.

Det finns en bred enighet från de svenska partierna bakom direktivet. I riksdagens EU-nämnd har samtliga partier ställt sig bakom direktivet med de ändringar som regeringen drivit på i EU:s ministerråd. I EU-parlamentet har jag och andra partiers företrädare på olika sätt drivit på för ökad säkerhet, men mot kommissionens förslag på totalförbud mot privat hästägande.

Men samtidigt som jag arbetat för att förbättra direktivet har många andra ägnat sig åt att sprida felaktigheter i medierna om direktivet. Åtskilliga vill att hela förslaget röstas ned och tas om. En process som skulle ta flera år och vars resultat kan bli ännu tuffare för hästägare och ryttare. När hela EU-parlamentet röstar om hemdjursdirektivet i Strasbourg i veckan får vi se om andra partier klarar att hålla en rak linje. Det vore angeläget för europeiska medborgares säkerhet.

Bertil Walerius 

Europaparlamentariker

Publicerat i Rättssamhälle | 12 kommentarer

Om att återupprätta ordning i utanförskapsområden

Debatten svallar hög kring de s k ”utanförskapsområdena”, ”no go-zonerna”, eller vad man nu väljer att mer eller mindre rättvisande kalla dem. Vissa påstår att de inte ens existerar – ett påstående ingen vettig människa ärligt talat ens kan ta på allvar. Dock; problemet med områdena är förstås inte att man inte kan vistas där – problemet är att det inte längre är rättsväsendet som har den oinskränkta kontrollen över den vardagliga rättsskipningen. Till men för de invånare som bor där, ofta utlämnade till lokala kriminellas godtycke.

Fenomenet som sådant har funnits så länge statsbildningar har funnits, det är inget konstigt att det uppstår då och då, det är definitivt inget unikt svenskt, det är inte kopplat till migration eller etnicitet  – och det är heller inte skrivet i sten att loppet är kört för all framtid. Men vad man måste inse är att när man en gång har släppt kontrollen till ”främmande makt” kräver det oerhörda arbetsinsatser – under mycket lång tid – att få tillbaka det förtroende man tappat.

Vad som krävs beskrev jag i ett inlägg om Afghanistaninsatsen den 16 februari 2010. Afghanistan är förstås ett större och värre problem, men principerna och mekanismerna är precis samma, och principerna för hur man vinner tillbaka området likaså. Läs och begrunda, fundera över likheter och skillnader (Från Om enkla men svåra lösningar i Afghanistan, 16/2 2010):

 photo Bild133.jpg
Jag har tidigare nämnt att gerillakrig och gängproblematik uppvisar stora principiella likheter. Och så gör även metoderna för att bekämpa de två; De grundläggande principerna i detta inlägg (länk) kan t ex lätt modifieras och appliceras på våra soldater i Afghanistan. 

Båda situationerna är nämligen egentligen en kamp om befolkningens förtroende. Och i denna kamp är det alltid utmanarsidan – gerillan eller gänget – som har den lätta uppgiften. De behöver nämligen inte vinna något förtroende alls.

För att de skall komma framåt i sin process räcker det att de saboterar befolkningens förtroende för motståndarsidan.

Ett av de första stegen i klassisk gerillataktik handlar om att medelst attacker och attentat tvinga motståndaren att röra sig i stora förband och att förlägga sig på stora, befästa baser. Anledningen är att man då förlorar rörelsefriheten i territoriet, därigenom också närheten till befolkningen – och i stället ger gerillan/motståndsrörelsen ensam tillgång till densamma.

Förutom att höja det politiska priset på västländernas hemmaplan för varje stupad soldat är detta en effekt talibanerna gärna uppnår när de placerar ut vägbomber – s k IED:er – eller skjuter ihjäl svenska soldater.

Ordförande Mao beskrev vikten av detta ungefär så här; ‘gerillan måste röra sig bland folket som fisken simmar i havet’. Det är precis vad talibanerna gör idag. För ISAF gäller det motsatta; att beröva gerillan möjligheten att simma fritt i detta hav. Lyckas man medför det att gerillan kommer att marginaliseras och självdö.

Så hur gör man då det i praktiken?

Lösningen heter närvaro. Och då menar jag inte att man syns då och då eller dyker upp till gemensamma möten. Jag menar närvaro av den sorten som får befolkningen att känna ens stöd överallt och alltid. På amerikanska finns uttrycket ‘To Stand One’s Ground’, vilket är ett bra och dessvärre svåröversatt uttryck för hur arbetet måste börja. Det räcker nämligen inte med att vinna striderna; Man måste stå kvar, behärska territoriet och vinna folkets förtroende.

Man brukar prata om ‘Hearts and Minds’ – att vinna befolkningens hjärtan och sinnen. Tyvärr är uttrycket något missvisande. Det handlar nämligen egentligen inte enbart om att vara ‘mest omtyckt’, eller att erbjuda det mest sympatiska alternativet. Innan man kommit så långt att dessa frågor ens är aktuella att ta upp för diskussion handlar det först och främst om att vara befolkningens ‘preferred supplier’ av grundläggande trygghet på den plätt territorium där de lever sitt liv.

Om ISAF inte bedöms kunna upprätthålla denna trygghet kommer man av logiska skäl att se sig tvingad att hålla sig väl med talibanerna, låta dem hållas och t o m understödja dem – även om man inte tycker om dem. På det sättet har man i alla fall inga fiender, eftersom ISAF knappast kommer att hänga en i närmsta lyktstolpe någon mörk natt för att man en gång pratade med en taliban, eller för att man berättade var ISAF-soldater brukar parkera sina fordon.

En lyckad ‘Hearts and Minds’-kampanj kräver uppriktighet, empati och välvilja kombinerad med beslutsamhet, fasthet, styrka och uthållighet för att lyckas.

Ingen framgångsrik kombination innefattar uttrycken snällism, godtrogenhet, eftergivenhet och vindflöjeltaktik – vilket förstås är självklart, men trots det kan behöva poängteras för en och annan opinionsbildare.

Man behöver faktiskt egentligen inte ens vara särskilt omtyckt, bara man levererar grundläggande trygghet, stabilitet och förutsägbarhet. Men man bör förutom grundläggande trygghet förstås helst representera något tydligt budskap man själv kan stå för i vått och torrt och som går hem någorlunda bland befolkningen.

Man måste lyckas så bra med ovanstående att man blir den invånarna naturligt först vänder sig till för att samarbeta eller lämna information – även om talibanerna både betalar bra och hotar att skära halsen av min dotter om jag inte samarbetar.

Inget man snyter ur näsan på några månader, således.

Ibland tror jag inte ens alla ansvariga inom försvaret (eller polisen) riktigt förstår vikten av fysisk närvaro och att behärska territoriet för att lyckas riktigt bra om man representerar regeringen och skall genomföra en ‘Hearts and Minds’-kampanj. Det är nämligen inte lika lätt som att vinna ‘Hearts and Minds’ som motstånds- eller gerillarörelse, då det i princip räcker att ha ett tilltalande budskap, uppföra sig någorlunda korrekt och ha tillräcklig militär kraft för röra till det någorlunda för motståndaren.

Tyvärr får man ibland uppfattningen att det även bland vissa befattningshavare inom försvaret har utkristalliserat sig en tro att det räcker att åka runt på social visit, le och spela rollen av fredlig, obeväpnad och härligt demokratisk, presentera en vinnande vision om framtiden och ‘hur det borde vara’ för att sedan bocka av besöken hos olika dignitärer på en önskelista. Och när man fått alla att lyssna, levererat punkterna på önskelistan och verkar vara jättepoppis är man klar!

Tyvärr är verkningsgraden av ovanstående milt sagt låg om man inte råkar vara befolkningens ‘preferred supplier av trygghet och säkerhet’.

Det enda intressanta på det första steget i behovstrappan är vem man känner förtroende för att kunna ge en den allra mest grundläggande tryggheten; att garantera mat och att man inte blir ihjälslagen. Kan man bara det får man i värsta fall vara taliban. Hellre talibaner än total oberäknelighet.

Om man så vill representera ‘den civiliserade regeringen’ krävs det att man har makt, kraft, uthållighet, vilja och resurser att upprätthålla trygghet och säkerhet. Inte bara ibland – utan alltid. Det kräver en mycket hög närvaro. Rentav att man upplevs krypa in under skinnet på hela samhället. Att man gör det till sitt. ‘Flyttar in’ hos befolkningen. Umgås och fraterniserar. Är närvarande i små posteringar och patruller dygnet runt. Skapar förtroende på det personliga planet. Aldrig backar undan om man blir angripen.

För att vinna någons själ och hjärta måste man nämligen våga erbjuda sin egen själ och sitt eget hjärta först. Det finns inga genvägar, processer, metoder eller rationella argument som kommer förbi detta faktum.

Och som alltid är det betydligt lättare att rasera än att bygga upp – vilket gör att man aldrig kan vinna över en gerillastyrka eller motståndsrörelse enbart med militära medel. Dessutom krävs en oerhörd uthållighet över tiden.

Det här är ingen raketvetenskap för någon gammal FN-yxa – officer som soldat. Det är heller ingenting konstigt för våra trupper i Afghanistan – eller för någon polis som arbetat mot gängproblematik. Det är som sagt samma mekanismer som spelar in även om allvarlighetsgraden i våldsyttringarna förstås skiljer sig markant.

Har man inte förstått mekanismerna och därigenom vad denna uppoffring innebär och kräver spelar det ingen roll hur ‘firm, fair och friendly’ man spelar under sin blixtvisit i verkligheten. Tyvärr vet jag att både polisen och försvaret ofta och återkommande underskattar behovet av grovjobbet på marken – och överskattar nyttan av symboliska manifestationer. Kanske har detta till viss del ekonomiska förklaringar, eftersom ett beslutsamt arbete kräver stora resurser, och adekvat – ofta dyr – utrustning. Det kräver också att man fattar obekväma beslut – och står för dem, oavsett konsekvenser.

Ett exempel på symboliska manifestationer jag bara inte kan låta bli att ta upp är att det ofta i den offentliga debatten pratas om att våra soldater måste ‘börja åka obepansrade fordon’ för att vinna befolkningens förtroende. Det stämmer till viss del, men är bara halva sanningen:

Att åka obepansrade fordon måste vara en konsekvens av att man skapat trygghet och säkerhet – det är inte en förutsättning för att den skall uppstå.

Missar man ovanstående självklarhet avslöjas symbolhandlingen skoningslöst av invånarna – och något förtroende från deras sida uppnår man inte. Det går för den delen alldeles utmärkt att vara både empatisk, social, rolig, trevlig och personlig även om man råkar åka till platsen i ett Stridsfordon 90 och ha ett granatgevär liggande i stridsutrymmet.

Att invånarna skulle bli skrämda eller provocerade av pansar, uniformer och vapen är nog sant – men bara under förutsättningen att området verkligen är tryggt och säkert. De flesta som bor någonstans känner sina kvarter och stämningen där ganska bra, och känner när det är läge eller inte. Välanpassad utrustning skapar trygghet. Det är när säkerhetsläget och ‘utrustning och pådrag’ inte går hand i hand man bäddar antingen för otrygghet eller provokationer.

För det bygger ju faktiskt heller inte direkt något jätteförtroende om en glad ensam svensk kommer farande obeväpnad i skjorta och slips till en plats där befolkningen knappt vågar gå utomhus och påstår att läget är lugnt och att han skall garantera säkerheten – innan han lika leende vinkar åt invånarna, åker därifrån och lämnar invånarna åt sitt öde.

Såvitt jag förstått av vänner som befinner sig i Afghanistan finns det såväl ‘Stridsfordon 90-områden’ som områden mer åt ‘skjorta-slips-hållet’ i det svenska ansvarsområdet. Det torde således i samma ansvarsområde vara lätt att att både ha för hög och för låg svansföring. Och ingetdera är någon bra övning, även om man som sagt kan parera det mesta i ‘felaktig utrustningsväg’ med rätt anpassat beteende.

När det gäller ‘Stridsfordon 90-områdena’ kan man sammanfatta läget så här – tyvärr:

Är säkerhetsläget sådant att man inte kan bemanna små permanenta posteringar behärskar man per definition inte territoriet och måste göra något åt det. Det enda sättet är att lyckas med detta är förstås att åka ut och bemanna upp posteringar. Det kräver i sin tur resurser – och kostar förluster, vilket är de två stora stötestenarna. Å andra sidan behöver inte alla soldater överallt och i alla posteringar vara svenska – det allra bästa är förstås om allt fler råkar vara afghaner, samt att man får försöka skydda sig mot förluster så gott man kan med fältarbeten.

Det viktiga är att man finns där. Och står kvar.

Förpestar ‘havet’ så barracudorna inte längre kan simma i det.

På kort och medellång sikt kommer vi således obönhörligt att få hem fler döda och sårade soldater ju mer beslutsamma vi är. Flera posteringar kommer onekligen att bli attackerade och sprängda. Vad vi då behöver göra är trist nog att stå fast vid vår beslutsamhet att finnas där för befolkningen, skicka dit en ny patrull och vänta på nästa attack. Och i värsta fall på nästa sändning flaggdraperade kistor.

‘To Stand One’s Ground…’

Lösningen är således enkel – men allt annat än lätt.

Det kommer att bli dyrt. Vi kommer att utsätta våra soldater för att stå där som sittande fågel och vänta på nästa attack, vi kommer att utsätta deras anhöriga för konstant skräck, och vi kommer att utsätta våra folkvalda för ett politiskt tryck vi knappast sett maken till i efterkrigstiden. Om vi avdelar resurser och håller ut kommer situationen i ‘vår’ lilla del av Afghanistan dock att stabiliseras – även om det vore naivt att tro att alla typer av attacker helt skulle upphöra för all framtid.

Det finns förstås flera alternativ till att sticka ut hakan ordentligt, vilket även Chefsingenjören redogör för i sin analys ‘Riskanalys 101 – Afghanistan’ . I fallande skala och ej uttömmande;

– Man kan lämna områden helt till talibanerna, kraftsamla i mer säkra omgivningar och hoppas de ‘håller sig på sin kant’. Vilket de knappast kommer att göra.

– Man kan dra sig tillbaka helt till befästa camper, göra lagom halvhjärtade punktinsatser för att rädda ansiktet internationellt och hoppas man gör någon nytta. Vilket man knappast kommer att göra.

– Man kan också lämna Afghanistan helt och låta barracudorna simma fritt.

Men under alla omständigheter – och även i det sistnämnda fallet – kräver det att man rakryggat står både för sitt beslut och de konsekvenser som följer av det.

Vem har sagt att det ska vara lätt?

– – –

Publicerat i Rättssamhälle | 4 kommentarer

För 23 år sedan upplevde jag tystnad…

Ett av de ”omöjliga” mål FN-bataljonen BA01 hade att lösa var att öppna den s k Mario road – en konvojväg som gick mitt mellan de bosnienserbiska och bosniakiska styrkorna. Ingen verkade vilja se den öppnad, trots – eller tack vare – att den i ett enda slag skulle fördubbla möjligheterna att skicka hjälpsändningar till det inringade Tuzlaområdet.

För exakt 23 år sedan verkade en öppning av Mario road vara möjlig; den bosniakiska sidan hade gått med på att FN skulle reparera en bro så att den klarade konvojer, och den danska Kampvognseskadronen – stridsvagnskompaniet – med sina tio Leopardstridsvagnar var efter sju sorger och bedrövelser äntligen på väg upp från Kroatien. Med deras vapenkraft var tanken att avskräcka den andra parten – den bosnienserbiska sidan – från att göra som vanligt – skjuta mot allt som rörde sig längs Mario road. Oavsett om det beskjutna råkade  tillhöra FN.

16819350_947740422028109_1670240701673481601_o

Dansk Leopard 1A5

På morgonen för exakt 23 år sedan idag – den 22 februari 1994 – gav vi oss därför av mot fronten vid Ribnica för att rekognoscera robotställningar inför att Leopardstridsvagnarna redan om ett par dagar skulle vara framme hos oss. Med dem på plats skulle det förhoppningsvis gå att öppna Mario road.

Nå, just den 22 februari 1994 slutade det hela istället med fem sårade efter en strid där två svenska pansarbandvagnar slogs ut av pansarvärnsrobotar från den bosnienserbiska sidan.

Det var en strålande vacker dag, tyst och stillsam. Men det var också sista dagen jag upplevde total tystnad. Sedan klockan 12:46 den dagen – och robotträffen i den pansarbandvagn jag satt i – har det tjutit i mitt vänstra öra. En pipton på 4000Hz. Och i förhållande till hur det borde ha gått den dagen får man nog ändå säga att det var en oförskämd tur…

My beautiful picture

Kompanichefens vid 8. Pskkomp Stripbv efter bärgning. Ingångshål för robotens sprängstråle syns – om man tittar noga – i motorluckan bakom packlådan (som hängts tillbaka).

My beautiful picture

Ingångshål efter robotträff nummer två. Träffen gick rakt genom pansarbandvagnen och ut på andra sidan – men vagnen tog sig trots det ifrån platsen för egen maskin.

PICT0027.JPG

Undertecknad efter tillbakaryckning från vår utslagna pansarbandvagn. Sotig i ansiktet, med tjutande öron – men på oförskämt bra humör.

Just historien om den 22 februari 1994 hittar du i kapitel 59 i Ett halvt år, ett helt liv

 –     –     –

Publicerat i Rättssamhälle | Lämna en kommentar

Nytt på Morgonsur

My beautiful picture

Jag har länge tänkt uppdatera min blogg, men vet samtidigt hur irriterad jag blir när någon av de bloggar jag själv läser ändrar något. Nå, nu har jag trots det ändrat lite, och hoppas förändrings-oviljan går över snabbt hos er bloggläsare.

Min bok Ett halvt år, ett helt liv har väckt mer intresse än jag kunnat föreställa mig. Senaste återkoppling var Lars Gyllenhaals podcast Militärt med Gyllenhaal – i vilken jag utlovade en hemsida där intresserade kan ta del av bilder, kartor och annat material.

Jodå. Då är det bara att leverera. Har man lovat, har man lovat. Välkommen tilll min uppdaterade sida. Botanisera bland de nya menyerna upptill. Där finns bakgrundsmaterial och bilder till många av händelserna i Ett halvt år, ett helt liv. Och – mer kommer framöver…

 

 _     _     _

UPPDATERING 11/2 kl 14:23: Har lagt till fler bilder.

Publicerat i Rättssamhälle | 2 kommentarer