Om ”den breda majoriteten”

hoyerswerda-3

Hoyerswerda: Bundesarchiv 183-78464-0001/CC-BY-SA

Det finns en stad i östra Tyskland som heter Hoyerswerda. Där föddes Helga 1901. 

När Helga var 11 år var den breda majoriteten var fullständigt överens om att kejsaren och monarkin var lösningen på alla problem. Den som påstod något annat var dum i huvudet och förtjänade utfrysning – eller värre.

Så hände något, nästan över en natt.

När Helga var 22 år var den breda majoriteten fullständigt överens om att allt det där med monarki var fullständig idioti, och att det där med republik var lösningen på alla problem. Den som påstod något annat var dum i huvudet och förtjänade utfrysning – eller värre.

Så hände något, nästan över en natt.

När Helga var 33 år var den breda majoriteten fullständigt överens om att allt det där med demokrati var fullständig idioti, och att nationalsocialismen var lösningen på alla problem. Den som påstod något annat var dum i huvudet och förtjänade utfrysning – eller värre.

Så hände något, nästan över en natt.

När Helga var 44 år var den breda majoriteten fullständigt överens om att det där med nationalsocialism var fullständig idioti och att kommunismen var lösningen på alla problem. Den som påstod något annat var dum i huvudet och förtjänade utfrysning – eller värre.

Så hände något, nästan över en natt.

När Helga var 88 år var den breda majoriteten var fullständigt överens om att det där med kommunism var fullständig idioti, och att marknadsekonomin var lösningen på alla problem. Den som påstod något annat var dum i huvudet och förtjänade utfrysning – eller värre.

Och Helga undrade alltid hur samma folk, samma människor, samma individer,  som utgjort ”den breda majoriteten” samtidigt alltid kunnat vara så överens, ha så totalt fel och alltid snabbt och över en natt smidigt kunnat ändra hela sin värdegrund kollektivt. Och hur ”den breda majoriteten” tycktes vara fullständigt överens om förträffligheten i en helt ny värdegrund redan dagen efter den förra visade sig vara fel…

När Helga dog som 100-åring 2001 undrade hon innan hon drog sitt sista andetag nyfiket vad nästa ideologi kommer att vara – som ska lösa allt, och som ”alla är överens om” är ”den enda rätta”.

För nu har vi säkert hittat den, så här i historiens slut.

Det är nu bara att slappna av, följa tidsandan, förlita dig på media, lyssna på omgivningens övertygande argument, och därefter bilda dig en påläst och välgrundad uppfattning. Och försöka smälta in med alla andra med vilka du nu delar värdegrund. Sedan kan du – klokt, tryggt och genomtänkt – lägga din röst i höstens val, och känna dig trygg om din plats i den samhälleliga gemenskapen.

För nu har ju både du och ”den breda majoriteten” – till skillnad från förr – äntligen ett slutgiltigt facit på hur allt funkar, vad grundproblemen i världen är, och vilken ideologi som är den enda rätta för att skapa det lyckliga idealsamhället. För all framtid. Om detta är vi ju alla överens numera.

Eller hur?

 –     –     –

Annonser
Publicerat i Rättssamhälle | 6 kommentarer

Veterandagen: Om att komma hem

a2cc6c3f-26dc-4640-b645-03544680b129_zps36c2077f

Många veteraner som kommer hem efter en mission i internationell tjänst upplever att det är svårt att sluta vara soldat.

Jag påstår att det inte ens är möjligt.

Du kanske kommer hem med jobbiga upplevelser eller aggressivitet du inte fått ge utlopp för. Att beordras stå tillbaka, att bara ta emot, vänta, vara passiv trots provokationer eller rentav attacker mot ditt liv går emot såväl förnuft som känsla för varje krigare. Men du har trots det lära dig att svälja din frustration och fortsätta göra ditt. Det är bara att erkänna att det är jobbigt att bli beskjuten. Det är bara att erkänna att det är extra jobbigt om man hela tiden måste svälja och ta emot, och det är bara att erkänna att det känns förlösande att skjuta tillbaka. Det är normalt; att skjuta tillbaka utgör skillnaden mellan att vara  soldat – och att vara ett offer.

Men hur du än bär dig åt kommer det aldrig att kännas som du trodde att det skulle göra att komma hem.

Påfrestningen av att vistas i kriget har sitt pris. Din kropp och själ blir van vid den, och när den försvinner har du förlorat något. Du kan inte leva med den ständiga anspänningen, men upptäcker till din förvåning att du inte heller kan leva utan den. Det är ett beroende du kanske aldrig kommer att bli av med, men du kan, måste, lära dig hantera det, genom samma självdisciplin som fick dig att härda ut.

Du lärde dig stänga av dina känslor, men ingen har gett dig verktygen att slå på dem igen.

Du har nu att hantera en blandning av känslor – blandat med avsaknad av känslor – som du inte kan förklara eftersom du själv inte förstår dem. Jämfört med alla de som omger dig är dina känslor ologiska, bakvända, och svåra att hantera.

Du kommer alltid att i någon mån oroas av sådant andra inte ens registrerar, och du kan längta efter sådant andra oroas eller skräms av. Du känner dig ibland som en spegelbild av din omgivnings känslor. Du är lika – men på något vis helt tvärtom, och därför känner du att du inte passar in.

Lugn. Det är fullt normalt.

Det går alldeles utmärkt att leva ett fullt normalt och lyckligt civilt liv även som soldat. Det tar lite tid, det kräver vilja – och man måste själv göra valet att man faktiskt vill rota sig i ett civilt liv. Att man är redo. Många soldater väljer istället för att rota sig i det civila mörkret att fortsätta leva sina liv i krigets skugga på olika sätt.

Båda valen är minst lika rätt, och inget av dem är oåterkalleligt. Det går alldeles utmärkt att ändra sig. Flera gånger i livet, rentav. Det viktiga är vad du själv vill i olika perioder av livet. Du själv. Innerst inne.

Men; vad du än väljer kommer grunden för hela din identitet och existens att vara att du under all fernissa, karriärval och lager av social kosmetika alltid kommer att vara just soldat.

Du kommer alltid att förbli sådan. Har soldaten i dig en gång blivit väckt går det aldrig att göra det ogjort. Det går inte att få honom att somna om igen.

Soldat är en titel man förtjänar. Som sådan är den inget du vare sig kan, bör, eller behöver ge upp. Någonsin. Men det går alldeles utmärkt att leva ett framgångsrikt civilt liv som slumrande soldat. Jag tror personligen inte det är möjligt för dig att vara likgiltig inför din dolda identitet. De flesta är, livet ut, stolta över den, även om de flesta också behåller den för sig själv, och aldrig mer visar den för andra än sig själva och andra soldater.

Om du istället för att känna stolthet känner skam, eller skuld för soldaten i dig har du ett problem du nog bör ta itu med. Blanda inte ihop detta med att skämmas för något du sagt eller gjort. Alla människor, soldater eller inte, har åtskilliga gärningar de skäms över, men få skäms över själva soldatidentiteten.

Förfasa dig heller inte över att du för resten av livet kommer att vara begåvad med en synnerligen effektiv ”på-knapp” som på en mikrosekund triggar soldaten i ditt inre vid plötsliga höga ljud. Det är inte hela världen om du råkar vara lättskrämd.

Eller, lättstartad, skulle jag vilja kalla det.

Oavsett man är soldat eller inte händer det oss alla ibland att man hamnar i obalans mellan sina livsval och sina känslor för dem. Den klassiska konflikten mellan hjärta och hjärna. Det mest självklara och logiska val kan få en att känna sig tom, och det mest dumdristiga kan utgöra en nära nog oemotståndlig lockelse.

Det viktiga är att reda ut om det är dina livsval eller dina känslor inför dem du behöver förändra. För jag är fullt övertygad om att man själv kan göra valet att påverka sina egna känslor. Jag säger inte att det är lätt, men det går. Världen är föränderlig. Så också våra känslor för den.

Hur som helst väljer var och en hur man uppfattar sitt eget liv. I varje situation, hur fången man än må känna sig, finns ett val. Har du inget annat att välja på så kan du ändå alltid välja ditt sätt att uppfatta och reagera på din omvärld.

Vad man än ställs inför här i livet finns det ett oändligt antal val – som alla är rätt. Det finns nog faktiskt färre sätt att välja fel, och de sätten känner man ofta instinktivt på sig vilka de är. De brukar gå under samlingsnamnet destruktivitet. En tecken på en felaktig lösning på livsleda, olust, depression eller missnöje är om du börjar leta efter lösningen på andra ställen än i dig själv och i ditt eget jag.

Var framför allt vaken på vad du kan hantera själv och inte. För även om du själv alltid är den som ytterst äger lösningen är det inte alltid du hittar den utan hjälp utifrån. Om du känner dig osäker bör du söka hjälp; professionell sådan, eller bara ett djupare snack hos någon medmänniska du har förtroende för.

Ett gott råd är att eftersöka den hjälp du kanske inte alltid kan beskriva i ord på ett direkt, rakt och soldatmässigt sätt – inte via antydningar eller genom att försöka signalera behovet genom destruktivt beteende.

Oavsett du själv tycker dig behöva det är det alltid livgivande med att någon du känner förtroende för ger dig perspektiv på din situation, dina möjligheter och dina val. Det gäller vare sig du är soldat eller inte. Och det gäller livet ut.

Och du; man behöver inte vara intresserad av småaktigt trams i det civila jobbet. Men det är livgivande att hitta ett jobb där man får odla och nyttja sina bästa egenskaper och drivkrafter. Försök också se det som en gåva att för alltid vara distanserad från den förbannelse många andra bär; att tro att livet är förstört om tåget är trettio minuter försenat, om man måste omorganisera till en annan avdelning eller om företaget du arbetar på går i konkurs och du blir uppsagd.

Jag har upptäckt att det är riktigt livgivande både för karriär och själ att betrakta det civila yrket mer som en kul hobby än som livets mening och min identitet som människa. Det gör att man faktiskt vågar göra jobbet bättre och inte är så himla rädd om det egna skinnet hela tiden. Både du själv och din arbetsgivare vinner på det.

Men, alldeles oavsett; Jag är soldat. Och kommer alltid att vara. Även om jag sitter på kontor livet ut går det aldrig att tvätta bort.

Jag har valt att bli en lycklig människa, och har lärt mig vara det. Det är något man måste lära sig själv, och träna livet ut.

Men man behöver inte göra hela jobbet ensam.

–     –     –

Texten är tidigare publicerad på Morgonsur 2011 och 2014, samt på SoldF Forum. Jag tyckte det var dags igen, så här på Sveriges Veterandag.

Publicerat i Rättssamhälle | 6 kommentarer

Om Veterandagen 2018

Idag den 29 maj är det Sveriges Veterandag, som från och med i år är allmän flaggdag.

Det firar jag med att lägga ut Försvarsmaktens/Combat Camera fina serie Veteranporträtt, med olika berättelser – från olika tidsperioder – om vad man kan få med sig från utlandstjänst, på gott och ont. Undertecknad har fått ynnesten att bli porträtterad i del 3.

 

 

Publicerat i Rättssamhälle | Lämna en kommentar

Om bilder från då – och nu

IMG_5049

Förra veckan fick jag förmånen att återbesöka platser – och möta människor – jag inte sett i verkliga livet på 25 år. Vår resa genom Bosnien var en omtumlande upplevelse på många sätt. Det slog mig att hur rörligt minnet är. På vissa platser hittade jag fortfarande, medan andra verkade fullständigt annorlunda mot vad jag mindes.

Det största intrycket är hur stämningen förändrats radikalt sedan den där ödesmättade tiden som FN-soldat för 25 år sedan. Människor som gått igenom prövningar man knappt kan föreställa sig har lyckats vända några av de mörkaste platser jag besökt – helveten av ren ondska och död – till varma, välkomnande, ljusa platser fyllda av kärlek och liv.

Resan i tid och rum har fått mig att inse vilka förunderliga förmågor människan besitter. Att rymma plats både för gränslös ondska – liksom förmågan att göra så mycket gott.

Och att det alltid finns hopp och en framtid – hur svart och hopplös framtiden än kan synas just där, just då.

Här kommer en bildserie som visar hur allt är sig likt – men också helt annorlunda.

(Under några av bilderna hänvisar jag till vilka kapitel i min bok Ett halvt år, ett helt liv som beskriver skeendet när just den bilden togs.)

Camp Oden, Bataljonens huvudcamp utanför Tuzla – 22 oktober 1993 – och 7 maj 2018.

Utsikten från vakten, Camp Oden 17 oktober 1993 – och 11 maj 2018.

Camp Valhall, 8:e Pansarskyttekompaniets camp i Vares, 26 oktober 1993 – och 7 maj 2018.

På väg in i Stupni Do 26 oktober 1993 (Kap 28) – och 8 maj 2018.

Bataljonchefen och journalister går först in i Stupni Do 26 oktober 1993 (Kap 28) – samma hus 7 maj 2018.

Stupni Do, 26 oktober 1993 (Kap 28) – och 8 maj 2018.

Platsen där vi lyckas rädda de flyende överlevarna från Stupni Do 26 oktober 1993 (Kap 22) – och 9 maj 2018.

Dabravine, där de överlevande släpps av 26 oktober 1993 (Kap 24) – och 9 maj 2018.

Vares centrum 5 november 1993 och 8 maj 2018.

Vares centrum 5 november 1993 och 8 maj 2018.

Vardagsliv på en gata i Tuzla, 26 november 1993 och 8 maj 2018.

Camp Valhall, mars 1994 och 8 maj 2018. Peder Öhlund, Håkan Birger och Magnus Ernström på båda bilderna. Håkan Alselind och Patrik ”Gusen” Gustavsson är med bara på bilden från 1994. Sågverkshallen vi bodde i är riven.

Tuzla Air Base mars 1994 och Tuzla International Airport 11 maj 2018.

 –     –     –

Publicerat i Rättssamhälle | Lämna en kommentar

Om en minnessten

IMG_6186

Stig-Inge Blennow är en av Sveriges stora hjältar. Efter att vi beskjutits med pansarvärnsrobotar i Ribnica den 22 februari 1994 körde han sin pansarbandvagn – blödande och blind på ena ögat – sex kilometer längs smala vägar genom bergen för att hans grupp skulle kunna återupprätta radiosamband och kalla in förstärkning.

Idag har han blivit min hjälte på ytterligare ett vis; för två år sedan besökte han vårt gamla område i Bosnien och upptäckte att hela åttonde pansarskyttekompaniets camp i Vares hade rivits. Eftersom Vares-området varje år besöks av såväl gamla FN-soldater som Försvarsmaktens officersutbildningar tyckte Stig-Inge att det borde finnas något att se på platsen, annat än en ödetomt.

Därför bestämde han sig för att göra något åt saken. Med hjälp av ett stenhuggeri, och insamlade medel från soldater och andra engagerade – t ex Maria Byquist, som tillverkade myriader av specialdesignade paracordarmband och skänkte en mindre förmögenhet till insamlingen – blev det tillräckligt med medel för att tillverka en minnessten. Sveriges Veteranförbund sponsrade sedan Stig-Inge för resan ner, då en minnessten inte direkt går att checka in på flyget.

På plats i Vares har vi BA01:or haft hjälp av Adisa Likic och hennes familj. Adisa överlevde massakern i Stupni Do, och har mot alla odds gjort både Stupni Do, Vares och världen till en ljus och glad plats igen. Hon har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, och det är inte bara för att hon har skött alla kontakter med borgmästaren och kommunen – som skänkt några kvadratmeter mark och har åtagit sig att vårda minnesstenen.

Igår, den åttonde maj, invigdes stenen, i närvaro av Adisa med familj och Vares borgmästare. Ett riktigt bra monument ska inte bara vara ett minnesmärke över något som varit – utan början på något nytt. Och det har Stig-Inge lyckats med. Alla från invigningen samlades till grillfest i det hus vi hyrt i Strica, någon kilometer från Camp Valhall och minnesstenen. Historier från förr blandades med förväntningar inför framtiden, och ett nytt, hjärtligt, bosnisk-svenskt ”vi” började byggas.

Till alla som bidragit vill jag rikta ett stort och innerligt tack.

 –     –     –

Publicerat i Rättssamhälle | Lämna en kommentar

Om ett gripande möte – efter 25 års undran

My beautiful picture

Stupni Do vid mitt förra besök 26 Oktober 1993

 

IMG_5875

Samma plats idag, den 7 maj 2018

I dag har jag för första gången på nästan 25 år upplevt en konvoj från Tuzla till Vares tillsammans med ett gäng fantastiska soldater från FN-bataljon BA01, 1993-94. 

Dagen har rymt så många återseenden med platser från förr att jag spar de flesta intrycken till senare, och helt fokuserar på dagens viktigaste händelse – besöket i Stupni Do, och mötet med människor som trotsat alla odds och byggt en ny framtid där jag en gång trodde byn var förlorad till ondskan för alltid.

Stupni Do jämnades i princip med marken den 23 oktober 1993 , och byns invånare utsattes för en ofattbart, obeskrivligt brutal massaker, som bara ett fåtal lyckades fly ifrån. Trots åtskilliga försök, och ibland regelrätta stridshandlingar lyckades vår underbemannade nordiska bataljon inte ta sig in i Stupni Do förrän flera dagar senare för att få reda på vad som hänt i byn.

Men tidigt på morgonen den 26 oktober 1993 hittade vi – mot alla odds – de överlevande som lyckats fly massakern. Mitt framför näsan på deras förföljare lyckades vi rädda dem undan döden. En ung flicka kramade gråtande om halsen på en av mina kamrater, och den historia jag fick berättad för mig om vad hon utsatts för glömde jag aldrig.

Jag har under snart ett kvarts sekel undrat vilken sorts vidrig varelse som kan göra så mot en annan människa, och vad det blev av den oskyldiga flicka som genomlevt den rena ondska hon utstått, inte ens fyllda tjugo år.

Att få släkt och familj – unga, gamla, barn, spädbarn – mördade, utraderade, inför sina ögon går inte att föreställa sig. Jag trodde inte det var möjligt att överleva något sådant.

Jag fick undra ända till jag skrev min bok Ett halvt år, ett helt liv för att få reda på att hon inte bara överlevt, utan att hon också skapat ett fint liv för sig och sin familj. Och för mig har hon blivit en sann hjältinna och förebild ju mer jag fått reda på om vem hon är och vad hon ger, varje dag.

Idag har jag träffat henne för första gången sedan den där tidiga oktobermorgonen 1993, i hennes hemby Stupni Do. Jag har svårt att sätta ord på hur det känns, det var en obeskrivligt omtumlande upplevelse – men jag har idag upplevt ett av mitt livs mest rörande ögonblick.

I kväll somnar jag tacksam för vad livet ger, med en tår i ögat och ett brett leende.

 –     –     –

Publicerat i Rättssamhälle | 2 kommentarer

Om minnen som etsat sig fast…

skanna0028

Foto från Dabravine – den lilla konvoj som precis lämnat av de överlevande från Stupni Do. Strax innan vi vänder tillbaka över fronten – till helvetet på jorden i den lilla Bosniska gruvstaden Vares, slutet av oktober 1993. 

För exakt två år och sju dagar sedan sedan upplevde jag något synnerligen omtumlande.

Just som jag i godan ro satt lutad över min dator dök en vänförfrågan upp på mitt Facebookkonto. Det var ett namn som verkade ha bosniskt ursprung. Jag kopplade inte direkt, men förnamnet klingade avlägset bekant från mitt researcharbete när jag skrev Ett halvt år, ett helt liv. Som  profilbild såg jag ett vackert familjefoto med fina barn som i mångt och mycket liknade mina egna; en storasyster med långt, vackert hår och en lillebror med ett glatt, lite busigt leende. De var kanske något år äldre än mina just då, men igenkänningsfaktorn var hög.

Sen såg jag vilken hemort denna mystiska vänförfrågan kom ifrån; Stupni Do, Bosnien-Hercegovina.

Insikten drabbade mig som ett slag i magen. Jag förstod vem, varför. I det ögonblicket insåg jag att de vackra barnen med sina varma leenden aldrig skulle ha funnits om vi inte gjort vad vi skulle. I ensamhet framför datorn träffades jag av en känslostorm jag sällan upplevt. Allt på en gång; vemod, sorg, frustration, ilska över dem vi inte kunde rädda. Tillfredsställelse, stolthet och lycka över dem vi faktiskt kunde hitta, stuva in i våra pansarfordon och köra i säkerhet – mitt framför näsan på mördarna, som letade efter dem. För att tysta de sista levande vittnena från massakern i Stupni Do. Egentligen skulle de ha varit döda.

Men vi räddade dem. Mot alla direktiv från FN och vårt eget högkvarter för att det eventuellt störde den storpolitiska processen. Och med alla direktiv från vår bataljonchef Ulf Henricsson. För att vi var människor, är människor, och för att det var rätt.

Är rätt.

Jag såg på barnen på bilden, och tackade min lyckliga stjärna för att vi själva överlevde, och dessutom kunde rycka de blivande barnens framtida mamma  i säkerhet framför näsan på de bödlar som letade efter henne – och de få av hennes vänner och grannar som lyckats fly. Hon måste ha varit i ungefär samma ålder som sin dotter då. Kanske sexton, sjutton år.

Jag har stor anledning att tro att just dagen när vi ryckte de ännu ej påtänkta barnens mor ur dödens käftar alltid kommer att vara mitt livs stoltaste ögonblick. Att dessutom 25 år senare få ett så talande kvitto på att vi gjorde skillnad är en överväldigande känsla.

I min bok Ett halvt år, ett helt liv är hon ett av de anonyma öden som passerar förbi. Men hon är en människa som du och jag. Och hon tvingades gå igenom så fruktansvärda upplevelser att de nästan trotsar all fattning. Prövningar så horribla att man inte tror det är möjligt för en mänsklig själ att överleva dem.

Hon gjorde just det; överlevde.

Och hon har skapat något gott ur händelser så obeskrivliga att ingen ska få uppleva dem.

Livet i Bosnien är inte helt enkelt eller okomplicerat än idag, men hon kämpar vidare – och gör åtskilligt för att hjälpa medmänniskor som inte har det allt för lätt.

För mig är hon en hjältinna av en en alldeles särskild sort – som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Jag är just nu på resande fot, och kliver snart på det flygplan som i eftermiddag landar på vad vi kallade ”Tabben”, Tuzla Air Base. En resa som tar mig några hundra mil bort – och två och ett halvt decennium tillbaka i tiden.

I morgon ska jag träffa henne igen i hennes hem i Stupni Do i Bosnien, Hon,  den där unga flickan som berövades allt, vars öde etsade sig fast i mitt minne, och som jag i 25 år undrat hur det gick för.

Det känns riktigt, riktigt stort.

–     –     –

(Texten är en uppdaterad version av den text jag publicerade för två år och sju dagar sedan)

Publicerat i Rättssamhälle | 4 kommentarer