Gott Nytt 2017

Så lägger vi då året 2016 till handlingarna. För mig har det varit ett spännande år, då jag har lyckats sjösätta ett par stora projekt jag arbetat på under ganska lång tid.

Den 21 maj 2016 släppte jag min bok Ett halvt år, ett helt liv. Den har blivit oerhört väl mottagen, och bl a letat sig in i ledare i dagspressen. Mest stolt är jag över de lovord jag fått från vår bataljonchef, den legendariske överste Ulf Henricsson, samt flera gripande tack både från bosniaker och bosnienkroater som läst boken och tycker jag fångat en balanserad och rättvisande bild över hur det faktiskt var där och då. I den hemska tid 1993-94 när ett brutalt inbördeskrig rasade i Europa.

fullsizerender

Boken har sålt oförskämt bra för en glad amatör, och hamnade rentav på ”Årets topplista för kunskapstörstiga 2016” på Adlibris. Någonting säger mig att 2017 kommer att bli ett minst lika spännande år för berättelsen om tre soldaters väg genom  Bosnien med FN-bataljonen BA01. Jag återkommer i frågan.

Den 22 juni 2016 invigdes världens första elväg för tunga fordon på allmän väg.

Elvägen rullar nu för fullt, och den vanligaste frågan jag får är om det aldrig är någon som använder vägen. Det är det, men lastbilen (det finns f n bara en) ser ut ungefär som alla andra, och den är svår att lägga märke till bland alla andra lastbilar som rullar på E16. Om man möter den mitt under elvägen har man möjligen en chans att se den s k pantografen, d v s strömavtagaren uppe.

Många besök av dignitärer från Norge, Tyskland, Korea, Japan, Holland, Italien och Sverige – och fler länder jag just nu har glömt – har det i alla fall blivit. Alla har varit imponerat överraskade att vi i Sverige i den oerhört reglerade miljö som allmän väg utgör har lyckats få anläggningen på plats – dessutom helt utan dispenser. Medieintresset har varit enormt, och jag har lyckats bli citerad  i radio, tidningar och TV från alla möjliga håll och kanter.

Systemet fungerar alldeles utmärkt, och nu arbetar vi på nästa steg i utvecklingen av utsläppsfria tunga transporter: att öka konkurrensen med fler tänkbara leverantörer, samt att få till en utökad demonstration där hela värdekedjan och de ekonomiska modellerna för att driva elväg kan prövas på allvar.

2017 kommer att bli ett spännande år även för elvägsteknologin.

För mig har 2016 således varit ett alldeles fantastiskt år. Yrkesmässigt rentav det mest framgångsrika och egotrippade i mitt liv, och jag är oerhört tacksam för alla möten med fantastiska människor jag fått uppleva. Om 2017 landar ens i närheten av 2016 kommer det att bli ett mycket bra år. Men – om framtiden är det förstås svårt att sia. Särskilt i förväg.

Spekulera kan man ju alltid, förstås. Så vad tror jag om vår omvärld och de stora skeendena i världen utanför min privata bubbla under 2017? Hmm… tanken på den påstådda kinesiska förbannelsen må du leva i intressanta tidevarv är faktiskt något som slår mig…

Låt mig säga att jag tror det kommer att bli just ett synnerligen intressant år, med ny president i USA, val i Holland, Tyskland, Frankrike. När det gäller USA:s tillträdande president kan det bli både värre och bättre än omvärlden förväntat sig. Vi får helt enkelt se. Det enda jag generellt vågar sia om utgången i de europeiska valen – och det gäller dem alla – är att den antagligen kommer att bli polariserande. Många kommer att jubla, andra att bli rasande, oavsett utfall.

Det ser inte ut som om Europa under överskådlig tid kommer att enas i anden och sätta sig för att sjunga KumbaYa tillsammans.

EU som konstruktion kommer att svaja allt mer under 2017, i takt med att sin valhänta hantering av den egna existensen. Hanteringen av vapendirektivet är en tydlig indikator på den maktfullkomlighet, totala brist på lyhördhet och det demokratiska underskott som flödar i EU-korridorerna. Denna Sovjetliknande struktur är något EU måste komma tillrätta med om organisationen vill överleva. I sammanhanget är Brexit att se som en konsekvens – inte en orsak. Problemet för EU är att man när man med rätta kritiseras svarar med ännu mer av samma sak.

Om den globala islamismen finns så mycket att säga att jag låter det vänta till senare inlägg. Låt mig bara säga att jag tyvärr tror vi kommer att få se fler och större terrordåd under 2017. Kanske t o m i Sverige.

Världsekonomin då? Jag har tidigare trott att ekonomin skulle krisa och få politiken på fall. Idag tror jag fortfarande att vi på samma sätt står inför – eller kanske mitt i – slutet på en era, men jag har samtidigt ändrat mig och tror att orsakssambanden, de utlösande faktorerna, kommer att visa sig vara precis tvärtom; det kommer att vara politiken som krisar och drar med sig ekonomin. 

Så. Det var min nyårssummering. Ömsom vin, ömsom vatten, precis som livet självt. Och låt mig påminna att man – oavsett hur världen utvecklas – alltid själv väljer hur man förhåller sig till sin omvärld. Det kan ingen ta ifrån en.

Jag önskar er alla ett inte bara intressant, utan ett Gott Nytt 2017.

 –     –     –

Publicerat i Samhällsekonomi | 2 kommentarer

Om att Sverige glömde varför man har ett försvar

Försvarsmakten har under en längre tid arbetat med en ny hemsida, som innehåller ett ambitiöst arbete att beskriva dess historia genom berättelser från människorna som utgjort – och fortfarande utgör – den svenska försvarsförmågan.

Det är ett riktigt bra material som presenteras i hemsidans historiedel. Ett representativt urval ur historien, berättat av riktiga människor som ger berättelserna liv. Lättillgängligt och snyggt presenterat – även för den som inte är militärt intresserad eller är särskilt insatt i om den svenska närhistorien.

Särskilt förtjust är jag i Melker Beckers filmserie Om kriget kom, som berättar om det svenska totalförsvaret under kalla kriget. Det är en viktig serie om den tid för inte så länge sedan Sverige som nation kraftfullt tycks ha förträngt.

För många äldre kan serien påminna om att Totalförsvaret faktiskt är historia. Till skillnad från vad många tror finns inte längre någon som står där redo i stor skala – med både mat, vatten, förnödenheter, transporter och fältsjukhus – nästa gång en kris eller naturkatastrof drabbar landet i större skala.

För många yngre är serien viktig för att påtala att Sverige inte alltid varit världens mest trygga och naiva skyddade verkstad, där det värsta som kunnat inträffa är att surftiden på ens Smartphone tar slut. Många yngre vet inte ens om vilket väl förberett – och militariserat – samhälle Sverige var för bara något decennium sedan. Sverige var inte ett land – det var åtta miljoner preppers i ett enda stort survival-community.

Många yngre har ingen aning om att gammelmorfars skrönor om ”lekstugan lumpen” skedde mot en djupt allvarlig verklighet, och att deras morfar och mormor – även om de raljerar över sin insats och gärna slätar över allvaret – innerst inne faktiskt en gång var beredda att offra livet för det svenska samhället.

Många gjorde det också. Under båda världskrigen dog totalt tvåtusensjuhundra  svenska sjömän. Bara under kalla kriget dog sexhundra piloter i svenska Flygvapnet. Och det är bara några exempel.

Så långt historien. De flesta svenskar under 40 tycks övertygade om en historieskrivning där svenskarna vaknade en morgon för 200 år sedan, kliade sig i sina huvuden och insåg någonting resten av världen fortfarande inte förstått.

”Men, du, Sven… Det här med krig, är det en sån bra idé egentligen”

”Nä, du, Lisa-Stina. Det har du nog rätt i. Jag tycker vi slänger alla hemskanes vapen och tar till sån däringa dialog istället.”

I den moderne svenskens kontrafaktisk-historiska självbild hittade Sverige och svenskarna den där morgonen receptet till evig fred, och det enda svenskarna egentligen undrat sedan dess är varför inte t ex de korkade amerikanerna gjort likadant. Det är ju bara att ensidigt utropa sig själv till pacifist, så blir det ju liksom inte kul att kriga mot en – och slipper man ju krig för all framtid.

I den svenska fantasi-historien blev Sverige den där morgonen den plats på jorden som för alltid kommer att vara skyddad från allt ont, befolkad som hon är av ödmjuka invånare med brett leende, mjuk ryggrad och ett aldrig sinande förråd av överslätande ursäkter som gör landet till allas högt respekterade vän. Sedan den där morgonen har det fantastiska landet vid polcirkeln gått före och lett utvecklingen på alla världens områden, och troget levererat lösningarna till alla världsproblem. Till resten av världens underdånigt storögda beundran.

Nå. Riktigt så har det nu inte gått till. Det kan vara bra att påminna landets befolkning om att fruktansvärt många nu levande svenskar – med eller utan vapen, under tvång eller frivillighet – lagt år av sina liv på Sveriges totalförsvar. Och att det fanns ett allvarligt syfte med just detta.

Bara så sent som för ett par decennier sedan ägnade man nämligen inte stora delar av sitt liv åt totalförsvaret bara för att man tyckte det var roligt, eller för att man ville förverkliga sig själv – en stor del av motivationen var att man ville skydda sin familj och sin hembygd undan hot som idag saknar motstycke. Med undantag för de människor som vet vad det innebär att ockuperas av IS i Syrien och Irak.

När gammelfarfar gjorde lumpen var det en fullt realistisk möjlighet att det som idag sker i Mosul inom en månad, eller några dagar, kanske några timmar, skulle kunna vara verkligheten här. I ditt hem. För under hela 1900-talet var lilla Sveriges existens konkret hotad av några av världshistoriens värsta totalitära diktaturer. Det var ingen överdriven skröna, utan en ständigt aktuell realitet.

Både Nazityskland och Sovjetunionen – världens i modern tid mest effektiva och långlivade förtryckarstater – nafsade nyfiket på Sveriges gränser under den tid de existerade. Krigshot var ingen otäck myt som försiggick på andra sidan jordklotet. Det var här. Nu. På din gata. I kväll. Flera av dina nära och kära, släkt och vänner, satt i varje givet ögonblick i beredskap med laddade vapen och väntade. Kanske i en radargruppcentral, i en beredskapstropp på regementet, i stolen på ett Viggenplan på tomgång i främre klargöringsområde på en vägbas, med hörlurar i ubåten Näcken på botten av Östersjön strax utanför Sovjetiska gränsen eller vid ett skrivbord på någon statlig myndighet. Det var ett samhälle där t o m Vattenfalls tjänstemän i nyckelfunktioner bar tjänstepistoler, ifall lönnmördande spetsnaz-soldater skulle råka knacka på dörren i nästa ögonblick.

Erfarenheten visade dessutom att civilbefolkningen i de länder som invaderades av nämnda arméer – förutom de mer uppenbara livsfaror ett krig för med sig – också behövde ställa in sig på att vid en eventuell ockupation vänja sig vid förtryck, mord, våldtäkter och tortyr.

Tanken på ens familj och barn avrättade på gårdsplanen av Waffen-SS eller våldtagna av framrusande Sovjetsoldater som tar med sig familjesilvret på vägen ut innan de sätter eld på huset är en rätt stark motivationsfaktor.

Och just de alternativen var kanske rentav ”i bästa fall”. I sämsta fall förintades världen i kärnvapenkrig och atomvinter.

Idén om nationen Sverige som ett evigt och oantastligt faktum, ett robust fredens paradis på jorden, vars integritet, sjävbestämmande och gränser för alltid kommer att vara respekterat av alla och envar är en blott ett par decennier gammal villfarelse. En skröna. En myt. Det är bra att påminna sig om det ibland.

 –     –     –

Publicerat i Säkerhetspolitik | Märkt , | 6 kommentarer

Morgonsur om BA01 på Försvarsmakten.se

Förra året intervjuades jag tillsammans med Alf Görsjö och Bo Pellnäs om den första Bosnieninsatsen. Nu är artikeln publicerad på Försvarsmaktens hemsida, som en del av den historiesatsning man arbetat hårt på en längre period.

Jag återkommer med ett längre inlägg om satsningen och lite åsikter om den efter helgen, men tills vidare – läs artikeln, som ger ytterligare fler perspektiv på vår insats i Bosnien 1993-94.

http://www.forsvarsmakten.se/sv/information-och-fakta/var-historia/artiklar/forsta-svenska-fn-bataljonen-i-bosnien/

 –     –     –

Publicerat i Rättssamhälle | Lämna en kommentar

Lägg ett bud på specialpaket nr 3 av 5

 

img_5474

12,7-lådorna har något olika märkning, men har alla använts i Försvarsmakten och är i gott skick.

Läs mer under auktionen på Tradera. Budgivningen avslutas tisdag 13/12 kl 20:00.

http://www.tradera.com/item/341219/271231503/ett-halvt-ar-ett-helt-liv-av-magnus-ernstrom-i-numrerad-specialutgava

 –     –     –

Publicerat i Rättssamhälle | Lämna en kommentar

Utlottning av årets bästa julklapp…

…av min bok som presenterades i det föregående inlägget på Morgonsur är nu i gång. För att vara med går du in på Ett halvt år, ett helt livs Facebooksida:

På Facebooksidan finns en film överst. Den klickar du gilla, dela och taggar en kompis i kommentarsfältet under filmen.

Du kan vara med i utlottningen fram till den 8 december 2016.

Lycka till/Magnus

Publicerat i Rättssamhälle | Lämna en kommentar

Om Årets Bästa Julklapp!

img_5512

En rejäl låda med rejält innehåll

Jag har under helgen plockat ihop Årets Bästa Julklapp:

Fem numrerade och signerade exemplar av Ett halvt år, ett helt liv – levererade i var sin äkta 12,7 mm ammunitionslåda i plåt från svenska Försvarsmakten.

Plåtådan – av den rejäla, vattentäta typ vi använde till våra tunga kulsprutor i Bosnien – innehåller ett numrerat exemplar av Ett halvt år, ett helt liv, signerat av inte bara författaren – utan också av de andra två huvudpersonerna som följs i boken – Magnus Hägg och Peder Öhlund. Alla fem böcker kommer från den allra första låda jag fick hem i maj 2016 – när trycksvärtan knappt hade torkat.

img_2193

I paketet ingår också:

  • Ett kompendium, innehållande organisationsskisser, två extra kapitel, som redigerades bort ut Ett halvt år, ett helt liv i ett sent skede – och en fotobilaga med bilder från flera av de händelser som beskrivs i boken.
  • En kopia av lägeskartan, ”Current Situation Map”, för krigsläget i Bosnien från den 30 november 1993.
  • Ett utdrag från terrängkartan över Vares som användes av svenska förband 1993-94.
  • Ett tygmärke för Försvarsmaktens utlandstjänstgörande – med texten SWEDEN och lilla riksvapnet, av den typ som bars vid Nordbat 2 1993-94.

Så – hur lägger man vantarna på ett av de fem exemplaren?

  • Låda nummer tre, fyra och fem kommer att auktioneras ut på Tradera i december.

Missa inte denna unika chans.

/Magnus

 –     –     –

P.S. Idag är sista dagen det går att rösta i Akademibokhandelns Läsarnas val. Jag vore jätteglad om du ville rösta på Ett halvt år, ett helt liv i kategorin Facklitteratur. Skriv gärna en motivering. D.S.

Publicerat i Rättssamhälle | Lämna en kommentar

En FN-dag i helvetets förgård

 photo bakvagn_zpsc8707fa5.jpg

Bakvagnen i en SISU pansarbil. I detta fall vår 13005/UNPF 16128 ”Ragnarök”

Under natten och morgonen den 24 oktober 1993 – den FN-dag ingen har en tanke på att den existerar, än mindre en tanke på att fira där och då – gör svenska patruller nya försök att ta sig in i den lilla byn Stupni Do, på sluttningen ovanför Vares.  Byn tycks brinna, och eldskenet syns mot himlen.

Men de svenska styrkorna är i hopplöst underläge, och kroatiska HVO möter varje försök med att förstärka med trupper och pansarvärnsvapen. Om att de inte tvekar att använda dem mot FN och de svenska trupperna i Vares råder inte längre några tvivel.

Det finns samtidigt tillräckligt att bita i även utanför Stupni Do. Moralen tycks i upplösning i hela Varesområdet. De knappa svenska resurserna försöker täcka hela området, och åker fram och tillbaka, upprättar observationsplatser och försöker hindra övergrepp så gott det går. Men vi är för få, alldeles för få.

Under dagen försöker man kringgå de kroatiska trupperna med mindre patruller för att nå Stupni Do, men lyckas inte. Samtidigt försöker kompaniledningen förhandla för att få de kroatiska styrkorna att släppa in FN i byn.

Kompanichefen Håkan Birger och två militärpoliser träffar en kvinna som säger att hennes son tillfångatagits av HVO och nu finns tillsammans med 200 muslimska män, inspärrade i en skola i staden Vares. Skolan sätts under bevakning av svenska trupper, vilket irriterar de bosnienkroatiska styrkorna än mer.

Enheter från HVO kastar handgranater och skjuter mot två sexhjuliga sjukvårds-SISU som bevakar skolan. De röda korsen på sjukvårds-SISUN har flera träffar av finkalibrig ammunition.

En pansarbandvagn som kommer till undsättning utsätts för beskjutning och skjuter varningsskott med automatkanonen. Beksjutningen fortsätter, och en kula slår in genom en glipa i en av skytteluckorna bak, rikoschetterar, slår in i bröstet på en av de svenska soldaterna men fastnar i ficklampan i bröstfickan.

Åttonde vakt och eskortgrupp kommer i sin SISU-pansarbil i full fart någon minut efter, men utsätts för ett kraftigt eldöverfall inne i staden. De hinner besvara elden, men får ta skydd i vagnen och backa ur bakhållet. En kula gör ett brännmärke på handleden på skytten vid den tunga kulsprutan, medan en annan fastnar i vindrutan av pansarglas – mitt framför vagncehfens ansikte.

Kroatiska HVO försöker sedan blockera Vares centrum genom att ställa ut en buss. Den flyttas bryskt av en svensk pansarbandvagn.

All personal dras tillbaka till campen för att lappa, laga, hämta andan, byta sönderskjutna SISU-däck. Reservdäcken tar slut och ersätts med standard lastbilsdäck, vilket gör att mindre prioriterade lastbilar blir utan och står uppallade på trätravar på campen.

Högsta stridsberedskap intas, och svenskarna tillbringar natten i leriga eldställningar i den bitande kylan. Förband ur HVO har officiellt hotat anfalla. Skottlossning hörs hela tiden i närheten, och någon eldskur visslar över campen. Få svenskar har nog någonsin känt sig så utlämnade och ensamma.

Men civilbefolkningen har det ännu värre. Fortfarande pågår kaos i hela området, och vad som hänt i Stupni Do är en gåta.

I Tuzla, åtta mil och en helt annan värld norrut, går jag och mina fyra kamrater i andra vakt och eskortgrupp av ett vaktpass vid midnatt. Men istället för att få några få timmars välbehövlig sömn får vi en snabb dragning av plutonchefen att det brakat loss ordentligt i Vares. Flera enheter är beskjutna, däribland våra plutonskamrater i åttonde vakt och eskortgrupp, men det finns inga uppgifter om sårade eller stupade. Det är inte lätt att komma i kontakt med Vares överhuvudtaget, och läget verkar oerhört allvarligt. Framför allt tycks man ha fullt upp med sitt eget, och det är svårt att få bra information om vad som händer till högkvarteret i Tuzla – men att man behöver förstärkning är solklart.

Vi är de enda som går att få loss, och ska omedelbart ansluta till 1. pluton ur 10. pansarskyttekompaniet, som skickar ner tre pansarbandvagnar.

Vi vet knappt vart vi ska, men att vi måste förbereda oss för strid har tydligt framgått. Vi skämtar och busar som unga grabbar gör medan vi på några minuter lastar i vad vi behöver i vår SISU Ragnarök, men buset är lite mer dämpat än vanligt. Ingen säger så mycket, skratten blir lite krystade. Allvaret lyser igenom, även om ingen vill erkänna det, men samtidigt är vi hedrade av uppdraget och ivriga att komma iväg. Våra kamrater behöver hjälp, och begreppet vi tycks stärkas ju värre läget är. Och nu är det allvar. Det är på riktigt.

Jag går fram till min plats och förbereder mig på att gå upp och ställa mig vid den tunga kulsprutan. Jag vänder mig om och ropar till mina unga kamrater när de skall kliva upp i bakvagnen på Ragnarök.

”Titta hit!”

Jag håller upp kameran för att ta en bild.  Alla munnar ler brett när blixten löser ut. Men ögonen ler inte. I dem syns att alla innerst inne undrar om bilden kommer att minnas som den sista bilden av någon eller några av dem i livet. Jag vet att de ser samma tanke i mina. Men ingen säger något.

Vi ger oss av mot Vares. Och ondskan.

–     –     –

(Texten är en omarbetning av en tidigare publicerad text på Morgonsur och är inte ett utdrag ur min bok. Skeendena i denna sammanfattande text beskrivs mer ingående i Ett halvt år, ett helt liv)

Publicerat i Rättssamhälle | Märkt , | Lämna en kommentar