Om ett sorgligt jubileum

My beautiful picture

Stupni Do från ”Ragnaröks” tunga kulspruta – när vi tagit oss in, först den 26 oktober

Idag är det exakt 25 år sedan massakern i Stupni Do inträffade – den 23 oktober 1993.

39 oskyldiga människor – däribland flera barn – mördades i ett vansinnesdåd, utfört av ett bosnienkroatiskt rövarband under befäl av Ivica Rajic.

Den 23 oktober 1993 var en kaotisk dag på många sätt. På grund av byråkratiskt obstruerande från den serbiska sidan hade den nordiska bataljonen Nordbat 2 knappt börjat få in personal över gränsen till Bosnien. Men ett par av åttonde pansarskyttekompaniets plutoner – med tilltänkt hemmabas i Vares – hade de senaste två dagarna lyckats ta sig förbi gränsvakten ”King of the Bridge” för att sätta högsta fart mot Vares och ramla rakt in i ett fullt krig som bara ett par dagar tidigare brutit ut mellan bosnienkroatiska HVO och bosniakiska BiH.

De körde direkt ut i fält, utan att ens hinna in och vända på den camp – ett gammalt sågverk – som var tilltänkt som deras hem det kommande halvåret.

I den lilla gruvstaden Vares brann det och sköts överallt den 23 oktober 1993. De fåtaliga nordiska FN-soldaterna försökte bilda sig en uppfattning om vad som pågick, och ingripa mot plundringar och övergrepp där det var möjligt. Flera ur den handfull svenska enheter som funnits på plats sedan ett par, tre veckor hade sedan ett par dagar tillbaka utsatts för beskjutning. Och det hade redan varit oerhört nära att sluta med svenska förluster vid åtminstone ett par tillfällen.

Just den 23 oktober stökade läget till sig ytterligare; som om det inte var nog med att försöka skapa reda i det kaos orsakat av att två av parterna drabbat samman i fullt krig besköts några av bataljonens pansarbandvagnar dessutom från den tredje parten, som annars var relativt passiv just där och då. En 20 mm automatkanon på den serbiska sidan fronten i Olovo brände av flera skurar mot några av Nordbats pansarbandvagnar när de passerade platsen i hög fart. Projektiler passerade över, mellan och bakom vagnarna – men som genom ett under träffade inte en enda av projektilerna. Nordbat 2 verkade ha turen på sin sida.

Nere i Vares centrum hittades samma dag 233 män, inspärrade i en skola där de utsattes för tortyr. Skolan sattes omedelbart under bevakning för att få övergreppen att upphöra. Det fanns en hel del att bita i för de alldeles för fåtaliga nordiska FN-soldaterna – totalt kanske ett hundratal – som nyss ramlat in i Vares. För flera hade det knappt gått ett dygn sedan en väsensskild tillvaro på underhållsbasen Pancevo, på alla sätt långt ifrån utmaningarna i krigets Bosnien.

Med den redan pressade situationen för Nordbat 2, där huvuddelen av bataljonen satt fast utanför kriget – i nämnda Pancevo – fanns det inget större hopp om att få förstärkningar till Vares. Trots det gjordes flera försök att nå byn Stupni Do, där en rökpelare syntes mot himlen och bataljonen anade det värsta. De HVO-förband som spärrade vägen var så aggressiva att det inte gick att pressa sig in i byn med de begränsade resurser Nordbat 2 förfogade över. En offensiv hållning var heller inte direkt något FN:s centrala ledning – BH Command – uppmuntrade. Tvärtom. De hade nog helst sett att Nordbat återgått till campen, dragit ett täcke över huvudet och återvänt när allt lugnat ner sig.

Vi kom försent för att rädda Stupni Do. Men mot alla direktiv, och mot alla odds, lyckades vi i alla fall rädda de överlevande som lyckats fly – utan att deras förföljare hann tysta dem. Detta i en såväl fysiskt som politiskt riskfylld operation. Och efter den dagen bestämde vi oss för en betydligt mer offensiv hållning, som skulle möta kritik, men tämligen snart visa sig vara framgångsrik.

Och utan vittnena från Stupni Do som vi hittade, lastade in och – mot alla regler – körde över till andra sidan fronten hade världen kanske aldrig fått reda på vad som hände i Stupni Do.

Själv kommer jag aldrig att glömma, och jag tänker göra vad jag kan för att resten av världen inte heller ska glömma all den ondska människan är kapabel att utsätta sina medmänniskor för.

 –     –     –

 

Annonser
Publicerat i Säkerhetspolitik | 4 kommentarer

Om världens undergång

8Tk55Qomu9FxMmZKYiA

I dagarna har senaste IPCC-rapporten släppts, och det rapporteras om att klimatkrisen kommer att leda till samhällskollaps.

Vi får väl se om denna existensiella utmaning landar i något annat än det historiskt sett vanligaste utfallet för undergångshot. Oavsett vilka existensiella problem en civilisation hittills ställts inför i världshistorien brukar ”lösningen” landa i ungefär samma sak:

Ett upplyst och hjältemodigt ledarskikt vänder sig till den lilla människan i den stora massan med uppmaningen

”Fortsätt jobba på precis som vanligt, men var lite duktigare, lite tacksammare och rätta lite lydigare in dig i ledet. Var nöjd med det lilla. Ät din ranson, sluta göra roliga saker som tar fokus från arbetet, arbeta istället mer, behåll mindre själv och ge mer till mig/oss/Gud – annars går det illa för dig. I utbyte lovar jag/vi/Herren dig dyrt och heligt trygghet – att du är förlåten och att alla dina problem då kommer att lösas, att du kommer att lossas från dina världsliga bojor och gå in i evigheten med högt huvud”.

Dock alltid med brasklappen att

”belöningen kommer tyvärr efter din död, men tänk på dina barn och barnbarn…”

Vi får väl hoppas på lite mer fantasi och innovativa grepp som faktiskt skulle kunna förändra något i vår så erfarna, välutbildade och upplysta värld denna gång.

Tekniken har ju åtminstone gått framåt, även om människan och hennes drivkrafter är desamma…

 –     –     –

Publicerat i Samhällsekonomi | 3 kommentarer

Om att ta ställning

My beautiful picture

Flera utlandsveteraner har hört av sig till mig och frågat om inte även jag ska skriva under det veteranupprop mot att rösta på främlingsfientliga partier som hyllats både på Facebook och i gammelmedia de senaste dagarna. Jag hade inte tänkt kommentera det hela alls, men de vitt skilda reaktioner jag fått när jag meddelade mitt ställningstagande var för mig ett symptom på något viktigt. Något jag inser att jag vill blogga om.

Lars, som dragit igång uppropet, är en kollega från BA01 med stort hjärta och engagemang. En bra karl, men som jag också måste väga in i mitt beslut både är aktiv socialdemokrat och tydlig med syfte och mål bakom sitt upprop – att minska antalet röster som läggs på ett annat riksdagsparti. Min åsikt är att det är rätt självklart att han – utifrån sin övertygelse – dragit igång uppropet. Dock gör de partipolitiska kopplingarna att jag personligen inte deltar.

Jag vill inte på något sätt ge mig in i något där jag på ett eller annat sätt dras in i partipolitik. Mitt val att avstå ska inte tolkas som att jag tycker ni som stöttar uppropet gör det minsta fel, eller att jag istället tar någon som helst ställning för något annat.

Jag tar inte ställning till vad jag tycker du ska rösta på överhuvudtaget, helt enkelt. Det jag tar ställning för är att det är ett val du har att göra – och ett ansvar du måste bära – själv. Helt själv. 

Det är en gammal och viktig princip för mig personligen att aldrig uppmana någon att rösta vare sig för eller mot något eller några partier överhuvudtaget. Alldeles oavsett vad jag själv må tycka eller tänka. Jag gör det inte ens i privata sammanhang mellan fyra ögon med mina allra närmaste.

Denna princip värnar jag så fast om att redan den är utslagsgivande för att jag inte ska känna mig bekväm med att sätta mitt namn under uppropet.

Men jag har samtidigt all respekt för att andra människor inte delar mina personliga principer, har andra som de anser vara viktigare, eller är politiskt engagerade för eller emot olika politiska partier. Tack och lov har vi alla en mångfald olika syften och roller att fylla här i livet som kan komplettera varandra, eller fälla krokben för varandra. Allt beroende på hur vi hanterar våra olikheter.

Något jag skulle vilja komplettera frågeställningen om nationalism som orsak till krig är att jag – tyvärr – tror att verkligheten är betydligt värre, mer allvarlig och svårhanterbar än att orsaken till motsättningar kan förklaras så enkelt som med någon som helst -ism.

Min övertygelse är att fokuset på enskilda sådana kan vara en i bästa fall meningslös, men i värsta fall potentiellt farlig, förenkling av mötet mellan människans natur och vår allt mer komplexa verklighet.

Liksom vi veteraner har det gemensamt att vi alla delat uppgift och inte åsikt anser jag att vi människor dömas för våra gärningar – inte för våra tankar. Var vem du vill, tyck vad du vill, tro vad du vill – men bete dig på ett sätt som uppnår miniminivån av vad som går att leva tillsammans med i ett samhälle större än dig själv.

Hellre än värdegrund borde vi tala uppförandekod. Jag tror det är betydligt enklare att enas om.

För mig är orsaken till krig och folkmord flockinstinkten – att man med någon mer eller mindre olämplig anledning medvetet lyckas piska upp människans djupt nedärvda flockbeteende. Denna övertygelse har jag återkommit till både i denna blogg och i min bok om min väg genom bosnienkriget; Ett halvt år, ett helt liv. 

Att hata, förtycka och mörda är tyvärr något som historien visat att vi människor gärna skyller på precis vilken ideologi eller religion som helst för att ägna oss åt, även om vissa -ismer för all del är mer lämpade för ändamålet än andra.

Utan en uppriktig strävan efter medmänsklighet, upplysning och karaktär – en resa som börjar i dig själv – är vi människor gemensamt dömda att fortsätta göra om samma historiska misstag om och om igen. Där gårdagens förtryckta allt för ofta slutar som morgondagens förtryckare.

Historien är överfull av exempel där aldrig så vackra religiösa eller ideologiska grundprinciper parats med flockinstinkten och förirrat sig till flockbeteendets livsfarliga slutstadium – stämningen av den som inte är med oss är emot oss.

Flockinstinkten behöver ingen särskild ideologi, religion, ursprung, släktskap, kön eller hudfärg för att skapa grupptänk, hat, hot, rädsla och våld. Den är orubblig när vi ger oss hän till den. Den stänger all möjlighet till samtal, gör det omöjligt att hitta gemensamma lösningar, byter dialog mot låsta positioner och gör det sammanhang du finns i närmast predestinerat att urarta i polarisering, hat och våld.

Om du finner dig i en omgivning där flockinstinkten slagit klorna i människorna omkring dig finns det bara tre alternativ kvar: att snabbt fly, att tydligt visa lojalitet med din flock – oavsett hur grym och brutal den må vara, eller att bli den som ses som opålitlig – den som flocken ger sig på först av alla.

Precis som läget var på Balkan när jag var där för 25 år sedan.

Om vi kan lära oss att se och begränsa flockens makt över människan finns en liten chans att okunskap, rädsla, hat och polarisering kan mötas med lyhördhet, förståelse, kunskapssökande, dialog och upplysning. En chans att lägga ideologier och religiösa övertygelser åt sidan, ta utgångspunkt i det som förenar och lägga fakta och sakfrågor på bordet. En chans att respektera andras övertygelser, rädslor och visioner, lyssna, tänka och pröva idéer – för att tillsammans försöka hitta gemensamma ramverk, möjliga svar, hållbara förhållningssätt – och en gemensam väg framåt. Nyss sagda gäller oavsett vilken tro, vilket parti, eller vilken etikett du sorterar under.

Jag har all respekt för dig, veterankamrat, som engagerar sig i uppropet, för jag vet att du strävat hårt efter medmänsklighet, upplysning och karaktär, att du kanske har ett starkt politiska engagemang, och att du tar ställning med öppet och ärligt sinne. Gott så.

Min möjlighet att delta faller dock redan vid den för mig personligen överordnade principen att aldrig uppmana någon hur de bör rösta i allmänna val. Vare sig för eller emot något specifikt parti – hur fantastiska eller förkastliga jag än i min privata ensamhet må anse dem vara. 

Något jag däremot tar ställning för är att jag hoppas du som läser detta – veteran eller inte – alltid gör allt som står i din makt för att frigöra dig från flockinstinkten. Att du vågar fatta ett ärligt beslut utifrån egen kunskap och egna erfarenheter. Att du vågar ta ställning för eller emot vad du vill.

Rösta på vad du vill, eller rösta inte alls. Så länge det är ett medvetet val du gör själv, efter bästa förmåga och ärligt kan rättfärdiga för dig själv.

Grunda dina beslut på förnuft, och addera gärna lite känsla – men fatta aldrig beslut grundade på känsla utan åtminstone en liten gnutta förnuft.

Anslut dig gärna av egen vilja till en grupp, nation, armé, ett parti, en folksamling för att bygga gemensam styrka – men tappa aldrig bort dig själv, förminska aldrig dig själv, och glöm aldrig att det ansvar du bär för ditt val aldrig kan delas med andra – oavsett hur många du upplever dig ha bakom ryggen. Ansvaret är alltid ditt eget.

Och – om det rimmar med dina principer och känns rätt för dig ska du givetvis delta i veteranuppropet. Om det inte gör det ska du låta bli.

Att jag inte gör det ska definitivt inte tolkas som att jag är för vare sig rasism eller främlingsfientlighet. Och vad du nu må tycka om mitt ”ställningstagande att inte ta ställning” i just denna form – frigör tanken från att mitt val på något sätt innebär ett avståndstagande från ett ”vi. Gör mig inte till en ”dom”. För det är jag inte.

Jag tänkte slutligen komma med ett generellt råd till alla som engagerar sig i partier, ideologiska grupperingar, trosinriktningar, fotbollsmatcher, demonstrationer eller bara spontana folksamlingar:

Vakta noga på den varma, berusande känslan att tillhöra flocken. Hämta styrka i den, men fall aldrig i fällan att förutsätta att de som inte okritiskt håller med har fel, är korkade eller rentav onda människor. De är inte nödvändigtvis din fiende. Världen är komplex, och det kan finnas fullt resonabla anledningar till att andra tror, tycker, tänker eller handlar på ett sätt som för dig vid första anblicken kan verka korkat, ologiskt eller rentav ondskefullt. Den du ser misstänksamt på kan rentav vara din vän.

Döm inte utan att söka kunskap först. Tillskriv aldrig andra människor åsikter och känslor de inte har. Var nyfiken, fråga, lyssna, tolka din motståndare välvilligt. Tänk, värdera, ifrågasätt, argumentera. Om du kan – för mer dialog än debatt.

När vi glömmer att söka kunskap, glömmer tänka själva och glömmer att stå för våra beslut själva, det är vi bjuder in ondskan, vansinnet och oordningen – kriget – till vår egen bakgård.

 –     –     –

Publicerat i Allmänt tyckande | 43 kommentarer

Om ett oväntat möte

 

Ny anteckning

Det är en blåsig sensommardag i augusti 2018. Det är mycket folk, för det var länge sedan Försvarsmakten anordnade flygdag i Uppsala. Jag navigerar genom folkhavet tillsammans med min familj.

Vi släntrar runt och tittar förstrött på markutställningar av lastbilar, pansarfordon, artilleripjäser, radaranläggningar, traktorer och kringutrustning. Och så ser jag dig stå där på gräset. En märklig känsla kommer över mig, och det är som om allt stannar upp. 

Jag känner igen dig.

Jag går närmare, och kväver ett litet glädjetjut när din registreringsskylt bekräftar min pirrande känsla. ”13005”. 

Ja, det är du. 

Du har fått ny färg, och en hel del har du fått ombyggt och renoverat. Men det är fortfarande du –  Ragnarök.

Du står där, helt anonym i folkvimlet.

Om ni bara visste, tänker jag.

Om ni visste hur många liv just den här anonyma, bortglömda pansarbilen har räddat.

Jag vet att du minns dem alla, Ragnarök.

En sommardag 1993 hämtade vi dig i Frihamnen i Stockholm. Du var skinande ny. Levererad direkt från fabriken i Finland till ett gäng ivriga Vakt- och Eskortsoldater vid BA01 – den första pansarskyttebataljonen som snart skulle till krigets Bosnien.

Jag och min gruppchef lånade dig för att handla godsaker till plutonen efter en tröttsam övningsdag på P10 i Strängnäs. Tilltaget imponerade visserligen på den lokala terrängbilsklubben där utanför kiosken, men inte på våra chefer. Det pojkstrecket fick mig sånär hemskickad innan vi ens kommit iväg till Bosnien.

Vi hade inte haft dig många dagar innan vi tyckte du behövde en kulspruta till. Vi hade ju ändå så många så vi inte visste var vi skulle göra av dem. Vi Vakt- och Eskortsoldater valde därför att inte lägga plutonens trivselpeng på pizza och en öl. Istället hyrde vi – svart – en mekanisk verkstad i Västerås. En kväll när vi alla borde ha sovit rullade du och de andra tre SISU-vagnarna i plutonen ut genom regementsgrindarna. I lönndom kapades det och svetsades, och när ni rullade tillbaka in genom grundarna tidigt på morgonen hade du fått en ny, fräsch och fin kulsprutelavett även i aktern. Det imponerade inte på regementets fordonsansvarige just då, men var ändå så lyckat att det i sinom tid blev standard på alla SISU-vagnar i Försvarsmakten.

Vi övade hårt där i Strängnäs. Så hårt att vi fick skäll av de stackars fordonsansvariga. Vi kastade handgranater lite för nära så de dyra, punkteringssäkra däcken fick bytas, och så prövade vi att skjuta ett jättestort granatgevär från taket från en av dina tre SISU-kompisar i plutonen. Det gick jättebra, förutom att antennerna blåste av och en lucka for upp av trycket. Och vi fick mer skäll.

Upptågen i Strängnäs byttes mot allvar. För trots all lekfullhet här hemma var det ett krig vi skulle till. Och du åkte först av alla. Redan i mitten av september 1993 flög du ensam i ett Herculesplan ner till Sarajevo. Du fick nästan inte plats, men med hjälp av en bågsåg kapade någon av en bit av räcket på taket, och då kunde du backas in i flygplanet. Tillsammans med bataljonchefen Ulf Henricsson var du det allra första av bataljonens fordon som beträdde bosnisk mark – ett par veckor innan vi i förstyrkan ens tagit oss över fronten.

Du var det första fordonet i bataljonen som besköts. På Tuzla Airbase redan första eller andra dan. Sen blev du det första av våra fordon som träffades av granatsplitter också. Det var i Olovo, redan ett par veckor efter vi kom på plats.

Sedan brakade allt loss på allvar. I Vares. Och du åkte förstås dit, fort som ögat.

Byn Stupni Do utsattes för en massaker, men du hann rädda de överlevande undan deras förföljare. Fast vi egentligen inte fick, för det var att ”ta ställning i konflikten”, tyckte nåt päron till FN-höjdare. Men det struntade vi i, och du fyllde hela din bakvagn med rädda, trasiga människor, som just fått sina liv krossade. Fler än som egentligen fick plats. Du minns väl den där flickan, Ragnarök. Hon med det långa håret. Hon som fått sina närmaste mördade inför sina ögon, och som utsatts för allt det där ofattbara, vidriga. Jag glömmer aldrig hennes historia, och jag glömmer aldrig henne.

Du var den första som forcerade en vägspärr i bataljonen också. I Vares. Minns du det, Ragnarök. Så rädda vi var, men vi gjorde det. Och du tog oss därifrån, tryggt och säkert. Du forcerade fem vägspärrar under BA01, Ragnarök. Jag tror inget annat fordon vi hade i bataljonen slår det.

Och när vi bestämde oss för att gå in i Stupni Do, trots att de försökte hindra oss med sina vapen. Då rullade du in, först av alla, med bataljonchefen Ulf Henricsson ombord. Vi avslöjade att det hon berättat, flickan med det långa håret, att det var sant. Det var fruktansvärt. Alla dessa döda. Unga, gamla, kvinnor, barn. Ja, inte ens barnen hade de skonat. Kommer du ihåg den där gula barnstöveln som låg övergiven i slänten, Ragnarök. Fy fan. Jag vet fortfarande inte vad jag ska säga annat än det. Fy fan.

My beautiful picture

Kommer du ihåg när vi skulle hjälpa UNHCR att leta flyktingar utanför Doboj i januari -94? När de plötsligt började skjuta granater på oss. Och hur många kulor som helst. Vi hade med oss en lokal guide som fick ett splitter i lungan där utanför ditt trygga pansar, men både han och våra soldatkollegor kom i säkerhet, och du skyddade mig. De där kulorna ramlade från dina sidor som om de bara var nävar av grus. Du klagade inte ens när en av granaterna träffade höger framhjul och gjorde skrot av backspegeln. Du tog oss därifrån oskadda, även om det gick lite långsamt med två hjul färre. Guiden klarade sig tydligen, han också.

När den där artillerigranaten dödade 68 människor och skadade 144 på marknaden i Sarajevo den 5 februari 1994 åkte du snabbt dit och hjälpte till. De som var trasigast åkte på bårar i sjukvårds-SISU, men de anhöriga, dem tog du med. Du skyddade dem mot granater och kulor från krypskyttarna. Och du hamnade i CNN. Kommer du ihåg det där barnet som satt i sin mammas knä på bänken i din bakvagn? Hans pappa åkte på en bår i sjukvårds-SISUn bakom. De var så oroliga, men den där lille pojken orkade inte längre vara rädd för smällarna utanför. Det blev för mycket. Han hade slutat känna. Du släppte dem på Sarajevos flygplats, och sen flögs de ut till något sjukhus i Europa. Jag undrar hur det gick för den där pojken, Ragnarök. Jag undrar vad han gör idag och hur han mår.

Och alla de där likutväxlingarna du skyddade. Herregud, allt det mänskliga vansinne du har sett, Ragnarök.

Du skulle ha varit i Gradacac för att hjälpa till att laga en bro, men då lånade gruppen för en gångs skull en annan SISU. Varför minns jag inte. Men hon hade inte samma tur med sig som du, Ragnarök. Hon fick motorstopp mitt i frontlinjen och blev sen beskjuten av allt möjligt. Hon for i bitar efter att ha träffats av två pansarvärnsrobotar. Gruppen hade tur och tog sig därifrån, men det borde ha varit du som stod där helt utbränd, Ragnarök.

15541326_10154132099988240_828499110048969163_n

Men det var det inte. För du har alltid haft turen med dig. Och den har smittat alla som åkt med dig.

Kommer du ihåg flickan vi räddade, Ragnarök? Hon med det långa håret. Under alla år visste jag inte om hon levde, men hon kontaktade mig via Facebook för tre år sen. Och jag träffade henne i våras. Hon är fantastisk. Hon bor kvar i Stupni Do och har skapat sig ett riktigt bra liv. Hon har gift sig och har två fina barn nu. Precis som jag, Ragnarök. En pojke och en flicka. Jag har träffat dem också. Jag följer dem på Facebook. Två fantastiska ungdomar som kämpar på med studier och arbete i Bosnien. Just idag är de på semester i Dubrovnik. Men de hade inte funnits alls om vi inte hade hunnit först och hittat deras mamma den där gången för tjugofem år sedan.

Härom året skrev jag till och med en bok om våra äventyr tillsammans. Den heter Ett halvt år, ett helt liv. Du är med i den. Den beskriver ditt första år på jorden. Tänk så mycket du måste ha hunnit med under de tjugofem år som gått sedan du och jag delade ett halvt år – och ett helt liv – tillsammans.

Här står du nu, mitt i folkhavet, och ingen av de nästan hundrafemtiotusen människor som är här just nu har en aning om hur unik du är. Men jag vet i alla fall, Ragnarök. Och jag vill härmed presentera dig för mina barn. En flicka på fjorton och en pojke på tio. De är det finaste jag vet, och de hade heller inte funnits utan dig, Ragnarök. Jag tänker berätta allt om vem du är för dem, vad vi upplevt tillsammans och vad du betytt för mig och så många andra.

Tack, Ragnarök.

My beautiful picture

 

 –     –     –

 

Publicerat i Allmänt tyckande | 32 kommentarer

Om ”den breda majoriteten”

hoyerswerda-3

Hoyerswerda: Bundesarchiv 183-78464-0001/CC-BY-SA

Det finns en stad i östra Tyskland som heter Hoyerswerda. Där föddes Helga 1901. 

När Helga var 11 år var den breda majoriteten var fullständigt överens om att kejsaren och monarkin var lösningen på alla problem. Den som påstod något annat var dum i huvudet och förtjänade utfrysning – eller värre.

Så hände något, nästan över en natt.

När Helga var 22 år var den breda majoriteten fullständigt överens om att allt det där med monarki var fullständig idioti, och att det där med republik var lösningen på alla problem. Den som påstod något annat var dum i huvudet och förtjänade utfrysning – eller värre.

Så hände något, nästan över en natt.

När Helga var 33 år var den breda majoriteten fullständigt överens om att allt det där med demokrati var fullständig idioti, och att nationalsocialismen var lösningen på alla problem. Den som påstod något annat var dum i huvudet och förtjänade utfrysning – eller värre.

Så hände något, nästan över en natt.

När Helga var 44 år var den breda majoriteten fullständigt överens om att det där med nationalsocialism var fullständig idioti och att kommunismen var lösningen på alla problem. Den som påstod något annat var dum i huvudet och förtjänade utfrysning – eller värre.

Så hände något, nästan över en natt.

När Helga var 88 år var den breda majoriteten var fullständigt överens om att det där med kommunism var fullständig idioti, och att marknadsekonomin var lösningen på alla problem. Den som påstod något annat var dum i huvudet och förtjänade utfrysning – eller värre.

Och Helga undrade alltid hur samma folk, samma människor, samma individer,  som utgjort ”den breda majoriteten” samtidigt alltid kunnat vara så överens, ha så totalt fel och alltid snabbt och över en natt smidigt kunnat ändra hela sin värdegrund kollektivt. Och hur ”den breda majoriteten” tycktes vara fullständigt överens om förträffligheten i en helt ny värdegrund redan dagen efter den förra visade sig vara fel…

När Helga dog som 100-åring 2001 undrade hon innan hon drog sitt sista andetag nyfiket vad nästa ideologi kommer att vara – som ska lösa allt, och som ”alla är överens om” är ”den enda rätta”.

För nu har vi säkert hittat den, så här i historiens slut.

Det är nu bara att slappna av, följa tidsandan, förlita dig på media, lyssna på omgivningens övertygande argument, och därefter bilda dig en påläst och välgrundad uppfattning. Och försöka smälta in med alla andra med vilka du nu delar värdegrund. Sedan kan du – klokt, tryggt och genomtänkt – lägga din röst i höstens val, och känna dig trygg om din plats i den samhälleliga gemenskapen.

För nu har ju både du och ”den breda majoriteten” – till skillnad från förr – äntligen ett slutgiltigt facit på hur allt funkar, vad grundproblemen i världen är, och vilken ideologi som är den enda rätta för att skapa det lyckliga idealsamhället. För all framtid. Om detta är vi ju alla överens numera.

Eller hur?

 –     –     –

Publicerat i Allmänt tyckande | 8 kommentarer

Veterandagen: Om att komma hem

a2cc6c3f-26dc-4640-b645-03544680b129_zps36c2077f

Många veteraner som kommer hem efter en mission i internationell tjänst upplever att det är svårt att sluta vara soldat.

Jag påstår att det inte ens är möjligt.

Du kanske kommer hem med jobbiga upplevelser eller aggressivitet du inte fått ge utlopp för. Att beordras stå tillbaka, att bara ta emot, vänta, vara passiv trots provokationer eller rentav attacker mot ditt liv går emot såväl förnuft som känsla för varje krigare. Men du har trots det lära dig att svälja din frustration och fortsätta göra ditt. Det är bara att erkänna att det är jobbigt att bli beskjuten. Det är bara att erkänna att det är extra jobbigt om man hela tiden måste svälja och ta emot, och det är bara att erkänna att det känns förlösande att skjuta tillbaka. Det är normalt; att skjuta tillbaka utgör skillnaden mellan att vara  soldat – och att vara ett offer.

Men hur du än bär dig åt kommer det aldrig att kännas som du trodde att det skulle göra att komma hem.

Påfrestningen av att vistas i kriget har sitt pris. Din kropp och själ blir van vid den, och när den försvinner har du förlorat något. Du kan inte leva med den ständiga anspänningen, men upptäcker till din förvåning att du inte heller kan leva utan den. Det är ett beroende du kanske aldrig kommer att bli av med, men du kan, måste, lära dig hantera det, genom samma självdisciplin som fick dig att härda ut.

Du lärde dig stänga av dina känslor, men ingen har gett dig verktygen att slå på dem igen.

Du har nu att hantera en blandning av känslor – blandat med avsaknad av känslor – som du inte kan förklara eftersom du själv inte förstår dem. Jämfört med alla de som omger dig är dina känslor ologiska, bakvända, och svåra att hantera.

Du kommer alltid att i någon mån oroas av sådant andra inte ens registrerar, och du kan längta efter sådant andra oroas eller skräms av. Du känner dig ibland som en spegelbild av din omgivnings känslor. Du är lika – men på något vis helt tvärtom, och därför känner du att du inte passar in.

Lugn. Det är fullt normalt.

Det går alldeles utmärkt att leva ett fullt normalt och lyckligt civilt liv även som soldat. Det tar lite tid, det kräver vilja – och man måste själv göra valet att man faktiskt vill rota sig i ett civilt liv. Att man är redo. Många soldater väljer istället för att rota sig i det civila mörkret att fortsätta leva sina liv i krigets skugga på olika sätt.

Båda valen är minst lika rätt, och inget av dem är oåterkalleligt. Det går alldeles utmärkt att ändra sig. Flera gånger i livet, rentav. Det viktiga är vad du själv vill i olika perioder av livet. Du själv. Innerst inne.

Men; vad du än väljer kommer grunden för hela din identitet och existens att vara att du under all fernissa, karriärval och lager av social kosmetika alltid kommer att vara just soldat.

Du kommer alltid att förbli sådan. Har soldaten i dig en gång blivit väckt går det aldrig att göra det ogjort. Det går inte att få honom att somna om igen.

Soldat är en titel man förtjänar. Som sådan är den inget du vare sig kan, bör, eller behöver ge upp. Någonsin. Men det går alldeles utmärkt att leva ett framgångsrikt civilt liv som slumrande soldat. Jag tror personligen inte det är möjligt för dig att vara likgiltig inför din dolda identitet. De flesta är, livet ut, stolta över den, även om de flesta också behåller den för sig själv, och aldrig mer visar den för andra än sig själva och andra soldater.

Om du istället för att känna stolthet känner skam, eller skuld för soldaten i dig har du ett problem du nog bör ta itu med. Blanda inte ihop detta med att skämmas för något du sagt eller gjort. Alla människor, soldater eller inte, har åtskilliga gärningar de skäms över, men få skäms över själva soldatidentiteten.

Förfasa dig heller inte över att du för resten av livet kommer att vara begåvad med en synnerligen effektiv ”på-knapp” som på en mikrosekund triggar soldaten i ditt inre vid plötsliga höga ljud. Det är inte hela världen om du råkar vara lättskrämd.

Eller, lättstartad, skulle jag vilja kalla det.

Oavsett man är soldat eller inte händer det oss alla ibland att man hamnar i obalans mellan sina livsval och sina känslor för dem. Den klassiska konflikten mellan hjärta och hjärna. Det mest självklara och logiska val kan få en att känna sig tom, och det mest dumdristiga kan utgöra en nära nog oemotståndlig lockelse.

Det viktiga är att reda ut om det är dina livsval eller dina känslor inför dem du behöver förändra. För jag är fullt övertygad om att man själv kan göra valet att påverka sina egna känslor. Jag säger inte att det är lätt, men det går. Världen är föränderlig. Så också våra känslor för den.

Hur som helst väljer var och en hur man uppfattar sitt eget liv. I varje situation, hur fången man än må känna sig, finns ett val. Har du inget annat att välja på så kan du ändå alltid välja ditt sätt att uppfatta och reagera på din omvärld.

Vad man än ställs inför här i livet finns det ett oändligt antal val – som alla är rätt. Det finns nog faktiskt färre sätt att välja fel, och de sätten känner man ofta instinktivt på sig vilka de är. De brukar gå under samlingsnamnet destruktivitet. En tecken på en felaktig lösning på livsleda, olust, depression eller missnöje är om du börjar leta efter lösningen på andra ställen än i dig själv och i ditt eget jag.

Var framför allt vaken på vad du kan hantera själv och inte. För även om du själv alltid är den som ytterst äger lösningen är det inte alltid du hittar den utan hjälp utifrån. Om du känner dig osäker bör du söka hjälp; professionell sådan, eller bara ett djupare snack hos någon medmänniska du har förtroende för.

Ett gott råd är att eftersöka den hjälp du kanske inte alltid kan beskriva i ord på ett direkt, rakt och soldatmässigt sätt – inte via antydningar eller genom att försöka signalera behovet genom destruktivt beteende.

Oavsett du själv tycker dig behöva det är det alltid livgivande med att någon du känner förtroende för ger dig perspektiv på din situation, dina möjligheter och dina val. Det gäller vare sig du är soldat eller inte. Och det gäller livet ut.

Och du; man behöver inte vara intresserad av småaktigt trams i det civila jobbet. Men det är livgivande att hitta ett jobb där man får odla och nyttja sina bästa egenskaper och drivkrafter. Försök också se det som en gåva att för alltid vara distanserad från den förbannelse många andra bär; att tro att livet är förstört om tåget är trettio minuter försenat, om man måste omorganisera till en annan avdelning eller om företaget du arbetar på går i konkurs och du blir uppsagd.

Jag har upptäckt att det är riktigt livgivande både för karriär och själ att betrakta det civila yrket mer som en kul hobby än som livets mening och min identitet som människa. Det gör att man faktiskt vågar göra jobbet bättre och inte är så himla rädd om det egna skinnet hela tiden. Både du själv och din arbetsgivare vinner på det.

Men, alldeles oavsett; Jag är soldat. Och kommer alltid att vara. Även om jag sitter på kontor livet ut går det aldrig att tvätta bort.

Jag har valt att bli en lycklig människa, och har lärt mig vara det. Det är något man måste lära sig själv, och träna livet ut.

Men man behöver inte göra hela jobbet ensam.

–     –     –

Texten är tidigare publicerad på Morgonsur 2011 och 2014, samt på SoldF Forum. Jag tyckte det var dags igen, så här på Sveriges Veterandag.

Publicerat i Rättssamhälle | 7 kommentarer

Om Veterandagen 2018

Idag den 29 maj är det Sveriges Veterandag, som från och med i år är allmän flaggdag.

Det firar jag med att lägga ut Försvarsmaktens/Combat Camera fina serie Veteranporträtt, med olika berättelser – från olika tidsperioder – om vad man kan få med sig från utlandstjänst, på gott och ont. Undertecknad har fått ynnesten att bli porträtterad i del 3.

 

 

Publicerat i Rättssamhälle | Lämna en kommentar