Lägg ett bud på specialpaket nr 3 av 5

 

img_5474

12,7-lådorna har något olika märkning, men har alla använts i Försvarsmakten och är i gott skick.

Läs mer under auktionen på Tradera. Budgivningen avslutas tisdag 13/12 kl 20:00.

http://www.tradera.com/item/341219/271231503/ett-halvt-ar-ett-helt-liv-av-magnus-ernstrom-i-numrerad-specialutgava

 –     –     –

Publicerat i Rättssamhälle | Lämna en kommentar

Utlottning av årets bästa julklapp…

…av min bok som presenterades i det föregående inlägget på Morgonsur är nu i gång. För att vara med går du in på Ett halvt år, ett helt livs Facebooksida:

På Facebooksidan finns en film överst. Den klickar du gilla, dela och taggar en kompis i kommentarsfältet under filmen.

Du kan vara med i utlottningen fram till den 8 december 2016.

Lycka till/Magnus

Publicerat i Rättssamhälle | Lämna en kommentar

Om Årets Bästa Julklapp!

img_5512

En rejäl låda med rejält innehåll

Jag har under helgen plockat ihop Årets Bästa Julklapp:

Fem numrerade och signerade exemplar av Ett halvt år, ett helt liv – levererade i var sin äkta 12,7 mm ammunitionslåda i plåt från svenska Försvarsmakten.

Plåtådan – av den rejäla, vattentäta typ vi använde till våra tunga kulsprutor i Bosnien – innehåller ett numrerat exemplar av Ett halvt år, ett helt liv, signerat av inte bara författaren – utan också av de andra två huvudpersonerna som följs i boken – Magnus Hägg och Peder Öhlund. Alla fem böcker kommer från den allra första låda jag fick hem i maj 2016 – när trycksvärtan knappt hade torkat.

img_2193

I paketet ingår också:

  • Ett kompendium, innehållande organisationsskisser, två extra kapitel, som redigerades bort ut Ett halvt år, ett helt liv i ett sent skede – och en fotobilaga med bilder från flera av de händelser som beskrivs i boken.
  • En kopia av lägeskartan, ”Current Situation Map”, för krigsläget i Bosnien från den 30 november 1993.
  • Ett utdrag från terrängkartan över Vares som användes av svenska förband 1993-94.
  • Ett tygmärke för Försvarsmaktens utlandstjänstgörande – med texten SWEDEN och lilla riksvapnet, av den typ som bars vid Nordbat 2 1993-94.

Så – hur lägger man vantarna på ett av de fem exemplaren?

  • Låda nummer tre, fyra och fem kommer att auktioneras ut på Tradera i december.

Missa inte denna unika chans.

/Magnus

 –     –     –

P.S. Idag är sista dagen det går att rösta i Akademibokhandelns Läsarnas val. Jag vore jätteglad om du ville rösta på Ett halvt år, ett helt liv i kategorin Facklitteratur. Skriv gärna en motivering. D.S.

Publicerat i Rättssamhälle | Lämna en kommentar

En FN-dag i helvetets förgård

 photo bakvagn_zpsc8707fa5.jpg

Bakvagnen i en SISU pansarbil. I detta fall vår 13005/UNPF 16128 ”Ragnarök”

Under natten och morgonen den 24 oktober 1993 – den FN-dag ingen har en tanke på att den existerar, än mindre en tanke på att fira där och då – gör svenska patruller nya försök att ta sig in i den lilla byn Stupni Do, på sluttningen ovanför Vares.  Byn tycks brinna, och eldskenet syns mot himlen.

Men de svenska styrkorna är i hopplöst underläge, och kroatiska HVO möter varje försök med att förstärka med trupper och pansarvärnsvapen. Om att de inte tvekar att använda dem mot FN och de svenska trupperna i Vares råder inte längre några tvivel.

Det finns samtidigt tillräckligt att bita i även utanför Stupni Do. Moralen tycks i upplösning i hela Varesområdet. De knappa svenska resurserna försöker täcka hela området, och åker fram och tillbaka, upprättar observationsplatser och försöker hindra övergrepp så gott det går. Men vi är för få, alldeles för få.

Under dagen försöker man kringgå de kroatiska trupperna med mindre patruller för att nå Stupni Do, men lyckas inte. Samtidigt försöker kompaniledningen förhandla för att få de kroatiska styrkorna att släppa in FN i byn.

Kompanichefen Håkan Birger och två militärpoliser träffar en kvinna som säger att hennes son tillfångatagits av HVO och nu finns tillsammans med 200 muslimska män, inspärrade i en skola i staden Vares. Skolan sätts under bevakning av svenska trupper, vilket irriterar de bosnienkroatiska styrkorna än mer.

Enheter från HVO kastar handgranater och skjuter mot två sexhjuliga sjukvårds-SISU som bevakar skolan. De röda korsen på sjukvårds-SISUN har flera träffar av finkalibrig ammunition.

En pansarbandvagn som kommer till undsättning utsätts för beskjutning och skjuter varningsskott med automatkanonen. Beksjutningen fortsätter, och en kula slår in genom en glipa i en av skytteluckorna bak, rikoschetterar, slår in i bröstet på en av de svenska soldaterna men fastnar i ficklampan i bröstfickan.

Åttonde vakt och eskortgrupp kommer i sin SISU-pansarbil i full fart någon minut efter, men utsätts för ett kraftigt eldöverfall inne i staden. De hinner besvara elden, men får ta skydd i vagnen och backa ur bakhållet. En kula gör ett brännmärke på handleden på skytten vid den tunga kulsprutan, medan en annan fastnar i vindrutan av pansarglas – mitt framför vagncehfens ansikte.

Kroatiska HVO försöker sedan blockera Vares centrum genom att ställa ut en buss. Den flyttas bryskt av en svensk pansarbandvagn.

All personal dras tillbaka till campen för att lappa, laga, hämta andan, byta sönderskjutna SISU-däck. Reservdäcken tar slut och ersätts med standard lastbilsdäck, vilket gör att mindre prioriterade lastbilar blir utan och står uppallade på trätravar på campen.

Högsta stridsberedskap intas, och svenskarna tillbringar natten i leriga eldställningar i den bitande kylan. Förband ur HVO har officiellt hotat anfalla. Skottlossning hörs hela tiden i närheten, och någon eldskur visslar över campen. Få svenskar har nog någonsin känt sig så utlämnade och ensamma.

Men civilbefolkningen har det ännu värre. Fortfarande pågår kaos i hela området, och vad som hänt i Stupni Do är en gåta.

I Tuzla, åtta mil och en helt annan värld norrut, går jag och mina fyra kamrater i andra vakt och eskortgrupp av ett vaktpass vid midnatt. Men istället för att få några få timmars välbehövlig sömn får vi en snabb dragning av plutonchefen att det brakat loss ordentligt i Vares. Flera enheter är beskjutna, däribland våra plutonskamrater i åttonde vakt och eskortgrupp, men det finns inga uppgifter om sårade eller stupade. Det är inte lätt att komma i kontakt med Vares överhuvudtaget, och läget verkar oerhört allvarligt. Framför allt tycks man ha fullt upp med sitt eget, och det är svårt att få bra information om vad som händer till högkvarteret i Tuzla – men att man behöver förstärkning är solklart.

Vi är de enda som går att få loss, och ska omedelbart ansluta till 1. pluton ur 10. pansarskyttekompaniet, som skickar ner tre pansarbandvagnar.

Vi vet knappt vart vi ska, men att vi måste förbereda oss för strid har tydligt framgått. Vi skämtar och busar som unga grabbar gör medan vi på några minuter lastar i vad vi behöver i vår SISU Ragnarök, men buset är lite mer dämpat än vanligt. Ingen säger så mycket, skratten blir lite krystade. Allvaret lyser igenom, även om ingen vill erkänna det, men samtidigt är vi hedrade av uppdraget och ivriga att komma iväg. Våra kamrater behöver hjälp, och begreppet vi tycks stärkas ju värre läget är. Och nu är det allvar. Det är på riktigt.

Jag går fram till min plats och förbereder mig på att gå upp och ställa mig vid den tunga kulsprutan. Jag vänder mig om och ropar till mina unga kamrater när de skall kliva upp i bakvagnen på Ragnarök.

”Titta hit!”

Jag håller upp kameran för att ta en bild.  Alla munnar ler brett när blixten löser ut. Men ögonen ler inte. I dem syns att alla innerst inne undrar om bilden kommer att minnas som den sista bilden av någon eller några av dem i livet. Jag vet att de ser samma tanke i mina. Men ingen säger något.

Vi ger oss av mot Vares. Och ondskan.

–     –     –

(Texten är en omarbetning av en tidigare publicerad text på Morgonsur och är inte ett utdrag ur min bok. Skeendena i denna sammanfattande text beskrivs mer ingående i Ett halvt år, ett helt liv)

Publicerat i Rättssamhälle | Märkt , | Lämna en kommentar

En sorgens dag för mänskligheten

 photo skanna0013.jpgMassakern i Stupni Do utanför Vares inträffade 23 oktober 1993. Bilden visar när vi till slut rullar in i byn först den 27 oktober. De överlevande räddade vi undan döden i en dramatisk räddningsoperation den 26 oktober – i en lyckosam operation som uttryckligen bröt mot FN:s direktiv.

Den 23 oktober 1993: Kompaniledningen vid den nordiska FN-bataljonens åttonde pansarskyttekompani genomför ett morgonmöte med bosnienkroatiska HVO:s Bobovacbrigad. Vid mötet framkommer att bosniakiska armén har anfallit Mir, och att HVO som svar har tagit den bosniska byn Stupni Do, som ligger inom HVO-kontrollerat område.

En patrull skickas mot byn för att kontrollera saken, men stoppas under mycket hotfulla former redan i Vares stad. De tar sig inte vidare. En annan patrull beskjuts med automatkanon från den bosnienserbiska sidan. Ingen vill ha oss här. Gårdagens eldöverfall har fått oss att plocka däck från lastbilarna för att montera på SISU-pansarbilarna. Däcken skjuts och sprängs sönder fortare än vi hinner ersätta dem. Lastbilarna står uppallade med kjulaxlarna direkt mot brädor och lastpallar.

Bakom den nordiska bataljonens rygg begår HVO-förband från Kiseljak fruktansvärda övergrepp – och just den 23 oktober 1993 förintar de byn Stupni Do. Den nordiska bataljonen lyckas inte kämpa sig in i byn förrän fyra dagar senare, men när vi gör det ser vi rakt in i dödsriket. Det är tyst, stilla, en kusligt tryckt stämning. En dimma ligger över hela dalen och luften känns som om man kunde skära i den med kniv.

Ett avsnitt ur min bok Ett halvt år, ett helt liv beskriver vad som mötte oss i Stupni Do när vi rullade in den 27 oktober:

”En flicka i tonåren ligger med ansiktet nedåt. Bakhuvudet är spräckt, och det sitter en katt och äter från hennes lår. En ung kvinna har ställts upp mot en vägg och avrättats. Kroppen ligger som en trasa nedanför väggen, där kulhålen talar sitt tydliga språk. Någon har dränkt hennes kropp i diesel och försökt elda upp henne. Det enda som nu liknar en människa är benen, från vaderna och neråt. Ett par prydliga damskor sitter fortfarande på hennes fötter. På övervåningen i huset ligger vad som en gång var en ung människa på kanske femton år. Kroppen har bränts så att man inte längre kan se om det är en pojke eller flicka. I rummet intill ligger ett barn i två- till treårsåldern och ett spädbarn.

Döda. Brända.

Tre kvinnor som av allt att döma varit mormor, mor och dotter, har försökt gömma sig i en potatiskällare. Någon har hittat dem. Den lucka de försökt gömma sig under står uppfälld. De sitter där tätt omslingrade och håller fortfarande om varandra, precis som de gjorde när de mötte döden. Mördarna har varit grundliga. Kvinnorna har både skjutits och fått sina halsar avskurna. När soldater från vår Pionjärpluton senare ska bära ut liken har mördarna minerat kropparna genom att stoppa en osäkrad handgranat i armhålan på en av dem. Den ramlar ut på golvet utan att detonera.
Runt om i byn hittas efterhand trettionio kvarlevor av människor. Människor som hade ett namn. Som var älskade av någon. Barn, män, kvinnor, unga, gamla. Världen har blivit fullständigt galen i Stupni Do. Och överste Henricsson har sett nog. Vi har alla sett nog.

Det här är inte ett verk av soldater, det är ett brott mot allt vett och all sans, ett vansinnesdåd av dem som för alltid frånsagt sig rättigheten att kalla sig människor.
Henricsson kliver sammanbiten in i Ragnarök medan doktor Borgvall och militärpoliserna börjar samla bevis. Vi ska åka tillbaka till Dabravine för förhör med de överlevande vi lämnat av tidigare. Alla kokar vi av ilska, och den lilla respekt vi möjligen känt för HVO är fullständigt bortblåst.

Det är vansinne, alltihop. Vansinne.

Det är en svart dag, på alla sätt.”

Ja. Den 23 oktober 1993 var en i alla avseenden svart dag för mänskligheten. Men det visste vi inte där och då. Det var kaos överallt, och alla sidor i konflikten tycktes med massiv övermakt skjuta mot de fåtaliga nordiska FN-trupperna. FN:s ögon – och vapen – behövdes överallt i kaoset, och bara den svarta röken mot skyn – som verkade särskilt intensiv kring Stupni Do – och det hårdnackade motståndet mot att släppa FN i närheten av byn fick oss att ana oråd. Men vi visste för lite, och vi kom för sent.

Stupni Do blev en vändpunkt för hur den nordiska bataljonen betraktade sig själva, sin omgivning och de order som gavs uppifrån. Det blev i ett enda ögonblick viktigare att försöka göra skillnad än att vara alla beslutsfattare till lags.

Det skulle med tiden visa sig vara en god insikt.

 –     –     –

Publicerat i Rättssamhälle | 1 kommentar

Alla hatar svenskarna

 photo 22ok_zps90925530.jpg

Den 22 oktober 1993 var jag långt ifrån Vares. Vi eskorterade en lastbil med en skvätt diesel till ett vägarbete utanför Tuzla, bjöds på god korv och Slivovica. Om vansinnet i Vares anade jag föga när denna bild togs.

(Denna text är tidigare publicerad i ett blogginlägg för exakt tre år sedan – texten är inte hämtad ur Ett halvt år, ett helt liv, utan utgör en sammanfattning av händelser den 22 oktober 1993.)

På morgonen den 22 oktober 1993 börjar enheter ur bosniska armén driva ut den kvarvarande civilbefolkningen och plundra husen i Kopjari. Den svenska observationsplatsen Romeo Zero Four begär förstärkning. Någon sådan är inte lätt att skicka i det läge som råder.

Två pansarbandvagnar ur första pansarskyttepluton avdelas trots det för uppgiften, och sätter fart mot Kopjari. Vagnchefen beskjuts med ett par skott från en prickskytt. Ett av dem träffar pansarplåten ett par decimeter ifrån hans huvud. Han ger order om att öppna eld med pansarbandvagnens automatkanon mot skytten, men ingen hinner i farten se varifrån skotten kommer.

Förstärkningen åker istället till Romeo Zero Four där man skickar ut fotpatruller för att ta reda på vad som hänt med civilbefolkningen, och stoppa plundring. Spridd skottlossning hörs hela tiden i närheten av byn.

Svenskarna driver ut plundrande bosniska soldater från husen. Efter att ha övertalat bosnisk militärpolis att hjälpa till lämnar de plundrande soldaterna till slut byn.

Andra pansarskyttepluton anländer slutligen till Vares, tre motorhaverier och en punktering senare.

Svenskarna beskylls av båda sidor i konflikten för att gynna den andra. I går anklagade bosniska armén svenskarna för att utsätta dem för beskjutning. I dag beskylls man av bosnienkroatiska HVO:s Bobovacbrigads ledning för att genom sin blotta närvaro ha hjälpt bosniska armén att ta Kopjari.

HVO, som håller Vares och området där den svenska campen finns, blir allt mer hotfulla. Ingen av parterna vill ha svenskarna här. Och det blir allt mer tydligt att man inte kommer att dra sig för att döda för att få sin vilja fram. Att inte ta ställning för någon innebär istället att man blir hatad av alla. Båda sidor har ungefär femtio gånger så många soldater som svenskarna på plats vardera, så det torde inte utgöra något större problem att göra processen kort med de få svenska soldaterna.

Men i överste Ulf Henricssons anda är svenskarna inte helt neutrala. BA01 har tagit tydlig ställning. För civilbefolkningen, oavsett vilket etniskt ursprung de må ha. Och civilbefolkningens  plåga har bara börjat.

För den nordiska FN-bataljonen är det motigt, och inte bara i Vares. Så sent som för tre dagar sedan råkade bataljonchefens pansarbandvagn och sjätte vakt och eskortgrupp i strid i Ribnica, något västerut, ungefär mitt mellan Tuzla och Vares. Tanken var att rekognoscera för att öppna den s k Mario Road för hjälpsändningar, ett av bataljonens huvudmål, som alla andra FN-kontingenter närmast skrattar åt bakom vår rygg för att vi ens tagit på oss. Alla vet att ingen av parterna är intresserade av att öppna vägen, även om ingen riktigt förstår varför. Man är bevisligen beredd att avge verkanseld för att få FN att inte ens komma i närheten av Ribnica.

Det sägs vara fullständigt omöjligt att öppna vägen, även med fulltalig bataljon. Men:

Fortfarande är mer än halva bataljonen fast i Pancevo utanför Belgrad, och däribland de så kraftfulla danska stridsvagnarna. Som läget är får Mario Road vänta. I Vares den 22 oktober 1993 finns mer akuta problem.

Döden slipar sin lie, ler och blickar ut över den gamla gruvstaden. Civilisationen håller på att gå sönder. Ingen bryr sig om vad FN säger, och respekten för människoliv är i rasande takt på väg mot fullständigt obefintlig.

–     –     –

Publicerat i Rättssamhälle | 1 kommentar

Det var en vacker dag när kriget kom

 photo bozn_zps888cfdef.jpg
Det var en vacker dag när kriget kom. Döden som närmade sig skrämde djuren till tystnad. Det var en tystnad som endast krig kan skapa och den lade sig över de bosniska bergen, och över allt levande som fanns där. Det kunde anas i röken som drev genom luften – en känsla av något odefinierat. Något olycksbådande.

Ja, något började omsluta världen och det fanns inget gott i detta okända.

Roger Johansson var fordonsförare i Åttonde Vakt- och eskortgrupp och stod på grusvägen bredvid sin sexhjuliga SISU-pansarbil tillsammans med delar av sin grupp. De kände sig ensamma. Det kom ingen förstärkning, och de hörde eldgivning eka mellan bergen. Han tittade ner mot vägen som ledde ut ur byn.

De hade upprättat en tillfällig observationsplats utanför Kopjari och stod stilla för att försöka skapa sig en bild av läget. Så mycket mer kunde de inte göra; det verkade plötsligt ha blivit kaos precis överallt, och de var tillsammans med en handfull andra svenska soldater de enda inom flera mils radie som inte var direkt inblandade i röran.

Samtidigt var det just det uppdraget som FN gett dem – ni ska förhindra röran. De visste inte var de skulle börja och de kunde inte gärna ingripa ensamma. Och ingen visste alltså när och om det skulle komma någon förstärkning överhuvudtaget.

Längs vägen kunde Roger se tre skepnader komma gående. Han sökte ögonkontakt med sin gruppchef, sergeant Leo Takula, och nickade mot gestalterna. Takula hade redan sett dem. De kom närmare. Tre bosnienkroatiska kvinnor i långa kjolar. De bar något i sina händer, på ett sätt som gjorde det tydligt att de höll i något viktigt. Roger och Leo kunde se att det var bruna papperskassar. Den sorg och rädsla de tre kvinnorna utstrålade i varje steg, visade tydligt att påsarna innehöll allt de hade kvar på jorden.

Kvinnorna såg ut att slappna av något när de upptäckte den vita FN-pansarbilen, men ett plågat uttryck dröjde kvar under ytan. Bosniakiska soldater hade kommit till deras by. Deras män hade avrättats, och kvinnorna skändats. De hade sedan fått lämna byn – lämna sina liv, med vad som rymdes i en papperspåse.

Mördarna hade skurit dem. Låtit knivarna sarga deras halsar, och skrattande stulit deras örhängen genom att skära av deras örsnibbar. Blodet färgade deras slitna klänningar som om någon lagt mörkröda kragar över deras nackar.

Ja, deras hus hade stuckits i brand, ingen trygghet existerade längre.

Det fanns inget att återvända till.

 

(Första kapitlet ur min bok Ett halvt år, ett helt liv, släppt 2016 – beskriver ett ögonblick från krigsutbrottet mellan bosniakiska ARBiH och bosnienkroatiska HVO i Varesområdet den 21 oktober 1993 – för exakt 23 år sedan idag. Provläs här. Finns även som ljudbok bl a på Storytel)

Publicerat i Säkerhetspolitik | Märkt , | Lämna en kommentar