Veterandagen 2015

 photo hhea_zps0f2620bd.jpg

Den 29 maj är Veterandagen. Idag högtidlighåller vi dem som gett av sig själva för att göra världen till en bättre plats i samhällets tjänst.

Alla tänkte de inte stort.

Alla reste inte för högre syften.

Någon hade inget bättre för sig.

Någon saknade pengar.

Någon sökte faran.

Någon ville världen väl.

Men alla brann de

för andras skull.

Några kom aldrig hem.

Några brinner ännu.

–     –     –

P.S. Det finns ett par föreningar jag just nu har ett extra gott öga till: Besök gärna föreningen Idrottsveteranernas tält under veterandagen. Föreningen finns till för att möjliggöra för sårade och skadade veteraner att aktivt kunna utöva idrott – anpassad efter de nya förutsättningar som ofta råder för en skadad veteran. Stöd också gärna Veteranstöd Rapid Reaction. D.S.

Publicerat i Allmänt tyckande, Säkerhetspolitik | Märkt , | 1 kommentar

Om att förstå Islamiska Staten II (II)

 photo f8213068-8d67-4def-b955-5413caca396c_zpsjutevcmb.jpg
Fortsättning från detta inlägg.

I förrgår skrev jag ett inlägg apropå IS och unga stridslystna jihadresenärer från Sverige. Gott så – men frågan är vad som går att göra åt saken?

På kort sikt tror jag det är svårt att göra så särskilt mycket överhuvudtaget, eftersom det kräver att man förstår problemet, anpassar åtgärder efter detta och avsätter ansvariga som har både ansvar, befogenhet och resurser att göra något åt saken.

Men; eftersom ingen ens tycks förstå själva grundproblemet – vad som driver dessa unga män och varför de hatar västvärlden – och det därmed heller inte finns några som helst verktyg för att stävja det imponerar de svenska insatserna inte nämnvärt så här långt. Göteborgs stad har förvisso vaknat. Sent – men dock. Även om man de facto helt saknar möjligheter att göra något särskilt konkret.

Ställd inför detta jobbiga faktum gör då tyvärr det samlade Sverige som man brukar göra; man ger sig  på den som står i frontlinjen och åtminstone försöker göra något åt saken. I det här fallet tjänstemannen Sven-Johan Dahlstrand vid Göteborgs stad. Ilskan har varit stor efter att han i Uppdrag Granskning ”jämförde IS-krigare med Finlandsfrivilliga”.

Jodå, jag såg programmet. Vis av erfarenhet från tidigare ”gräv” från Uppdrag Gransknings sida lyssnade jag noga, tittade igenom programmet två gånger till – och fann som allt för ofta att Dahlstrand antagligen inte alls avsåg någon sådan jämförelse. Min tolkning är att han förklarade varför det är omöjligt för honom att rent generellt och över tid verka för att hindra myndiga kommuninvånare från att ”åka utomlands och kriga”.

Om Dahlstrand jämfört en anslutning till just IS med finska vinterkrigsfrivilliga hade det förstås varit anmärkningsvärt, men den uppmärksamme noterar att han faktiskt inte gjorde det överhuvudtaget – han fick aldrig ens frågan om hur han ställde sig till just IS. Däremot frågade Uppdrag Granskning varför det är fel att i sammanhanget prata om jihad. Dahlstrand svarar:

”Det har inte bara med jihad att göra, utan det kan handla om andra saker också, sen kan inte vi ta ställning till vilket krig eller vilken sakfråga man stödjer”.

Han säger också

”Jag tycker man förminskar frågan om man bara pratar om jihad”.

Vi får aldrig veta vad Dahlstrand sagt före eller efter de pressande och insinuanta frågorna som valts ut till Uppdrag Granskning, men i sak har Sven-Johan Dahlstrand helt rätt; jihad är ett i sammanhanget irrelevant begrepp, samt att han som kommunaltjänsteman saknar möjlighet att göra annat än rikta in sig på just brott – oberoende av vilket krig och vilket sammanhang. En kommun kan – rent generellt – inte veta vad som är en okej organisation eller inte. Möjligen IS och Al Qaeda undantagna – organisationer som bara utgör en bråkdel av problemet.

För att någon i tjänsten ska kunna utföra en arbetsuppgift – vad den vara må – krävs att man åläggs ett ansvar, ges befogenheter att agera och tilldelas resurser. Göteborgs stad försöker ta ansvar, har avdelat åtminstone någon resurs – men eftersom de totalt saknar befogenhet står de sig slätt. Det sistnämnda vore enligt min personliga uppfattning en betydligt mer intressant fråga att angripa för Uppdrag Granskning istället för att – som vanligt – piska upp folkligt har mot någon maktlös tjänsteman längst ner i hackordningen.

Visst, Dahlstrand pressades och kunde säkert uttryckt sig tydligare (och med Uppdrag Gransknings historia i bakhuvudet säkert också klippts/redigerats på ett sätt som klargjort vad han egentligen menade). Men personligen anser jag att de kraftfulla fördömanden av hans yttranden är orättvisa.

Om Göteborgs stad överhuvudtaget ska kunna agera har nämligen Dahlstrand knappast något val annat än att helt släppa vad som är lämpligt och olämpligt för att enbart fokusera på vad som är lagligt och olagligt. Allt annat leder in på ett fruktlöst relativiserande långt bredvid ämnet. Det kommer att bli en diskussion som han och Göteborgs stad obönhörligen kommer att förlora.

Vad Uppdrag Granskning borde ha förklarat är att Dahlstrand har tre ovillkorligt begränsande förutsättningar att förhålla sig till:

Den första är att varken riksdag eller regering i ärendet IS producerat mer än en ansenlig mängd spekulationer, känslosvall och retorik. Det finns inga lagar, förbud, regleringsbrev, resurser, andra smörjmedel, befogenheter, tvångsmedel eller regeringsbeslut som ger en enskild tjänsteman något som helst juridiskt, politiskt eller praktiskt verktyg att arbeta med. Och finns det ingen nationell klangbotten är en kommunaltjänsteman i princip maktlös. För att ytterligare avlöva Dahlstrand måste kommuner alltid iaktta försiktighet kring allt som kan betraktas som utrikespolitik – vilket är statens uppgift, inte kommunernas. En enskild kommunaltjänsteman har att beakta den s k lokaliseringsprincipen i Kommunallagens 2 kap 1§ som begränsar vad kommunen har att syssla med och inte. Att kommunen på eget bevåg – utan ens en signal från staten – ägnar sig åt egna ställningstaganden kring utländska arméer, militanta grupper eller organisationer är minerad mark.

Den andra är att Dahlstrand i sin kommunala roll trots det tryggt kunnat ta ställning mot just IS, vars organiserade grova brottslighet är väldokumenterad och allmänt känd – både av honom själv och andraProblemet är att Dahlstrand aldrig fick frågan om sin inställning till just IS. När det gäller generellt ”krigande i Syrien” för andra organisationer, arméer, frihetsrörelser, miliser eller paramilitära grupper är det helt enkelt omöjligt för en kommuntjänsteman att börja lansera ståndpunkter och åsikter om organisationer man inte ens vet vilka de är eller i vilka syften de verkar. Man vet aldrig om någon av dem rentav får svenskt bistånd. Det är dessutom inte helt ovanligt att människor åker till Syrien för att kämpa mot IS, men inte heller de har förstås rätt att begå brott.

Det finns helt enkelt inget förbud mot att strida utomlands för andra än svenska försvaret. Eftersom Sverige tillåter dubbelt medborgarskap kan det rentav finnas människor boende i kommunen som är skyldiga att tjänstgöra under pliktlagar i något annat land.

Göteborgs stad kan därför inte ha någon synpunkt på att någon som råkar bo i kommunen – oavsett medborgarskap – åker som frivillig för att kriga i Ukraina, reser för att bli kurdisk Peshmergakrigare mot IS, kallas in som värnpliktig i israeliska IDF, anmäler sig till Franska Främlingslegionen, låter sig rekryteras till amerikanska marinkåren eller engageras som privat säkerhetsvakt i Irak. Det enda man kan ha en generell åsikt om utan att bli avklädd i ett enda virrvarr av om och men är  om du åker utomlands fullt medveten om att du sannolikt kommer att begå brott.

Den tredje är att man inte ens utan vidare kan ta avstånd från ”unga män som reser utomlands för att delta i jihad”. Begreppet jihad är för en muslim nämligen bara ett uttryck för en kamp mot inre och yttre ondska. Det kan beteckna både en sorts själslig rening, kamp mot orättvisor som en krigsförklaring i självförsvar. Det är därför rätt av Dahlstrand att inte ge sig in i debatt kring ett begrepp som helt enkelt är oanvändbart, och inte på något sätt innebär det UG:s reporter vill låta påskina.

För troende muslimer är såvitt jag uppfattat saken jihad ett mycket brett – positivt – begrepp som kan betyda nästan vad som helst från något slags religiös spa-verksamhet till att gå i väpnad strid. Begreppet är inte – som Uppdrag Granskning i princip låter påskina – synonymt med att ”skära huvudet av oskyldiga för att införa världens mest extrema tolkning av sharia”. Det sistnämnda är IS vantolkning av begreppet. Jag tycker därför Dahlstrand gör helt rätt i att låta bli att använda sig av ett begrepp som bara kommer att förvirra.

Märk väl att det dessutom är fullt möjligt att genomföra även väpnad jihad för de allra godaste skäl – kanske rentav sida vid sida med svenska försvarets förband mot en gemensam fiende.

Sammanfattningsvis: För att en kommunaltjänsteman ska ha något alternativ till Dahlstrands approach måste staten, nationen Sverige först av allt stå för något tydligt som kommunaltjänstemannen kan jobba med. Ansvaret för detta faller på Riksdag och Regering. 

Så – vad göra?

Som sagt i inledningen är det nog svårt att göra någonting alls på kort sikt. Personligen är jag inte övertygad om att det är lämpligt eller ens görligt att lagstifta mot terrorträning, eller att peka ut olagliga organisationer. Bevisläget kommer att vara i princip omöjligt, och risken är att alla resurser äts upp av meningslösa brottsutredningar som mynnar i noll och intet. Det är i det närmaste omöjligt att – oftast utan andra bevis än rykten – knyta en viss person till en viss kaotisk plats utomlands och dessutom bevisa att personen befunnit sig där för att uppsåtligen begå brott.

Det enda jag tror vore riktigt verksamt är en mer långsiktig och krokig väg;  att nationen Sverige kunde hitta ett syfte, några värderingar, kunde stå för något som lockade dessa sökande äventyrslystna att se på landet med respekt. Att nationen Sverige kunde hitta en positiv, inkluderande stolthet som lockar dem att vilja bli en del av Sverige istället för att förakta allt landet är.

Tyvärr tror jag det blir svårt. Sverige har som nation en massa åsikter om allt mellan himmel och jord, men står egentligen inte för någonting. Visst – i rättvisans namn är det inget unikt svenskt problem. Hela västvärlden delar samma välfärdssymptom – bristen på syfte och grundläggande djupare värderingar. Och det enda den bristen kommer att resultera i under överskådlig tid är dessvärre ökad polarisering, splittring och mer våld. I stort och smått.

Det enda västland som tycks ha lyckats någorlunda att hantera IS-krigare är USA, som – om jag raljerar något – bara tycks ha drygt dubbelt så många bekräftade IS-krigare – totalt – från hela Förenta Staterna med 300 miljoner invånare (33 st) än vad det kommit tillbaka från Syrien till bostadsområdet Vivalla i Örebro kommun (12 st). Bara för att sätta saken i perspektiv.

Men, vad gör man – och hur? Ja, jag kan ärligt säga att jag i nuläget inte har den blekaste aning. Men om jag skulle angripa problemet skulle jag börja gräva i de sökande unga vuxnas drivkrafter, och försöka förstå dem.

Vad är det egentligen de söker? 

–     –     –

P.S. Om du ska läsa en enda artikel om IS – läs den här långa men klargörande artikeln från The Atlantic. Den var en ögonöppnare som väckte mitt intresse och fick mig att söka vidare. Tack Håkan Åberg för tipset. Och:

Ska du läsa en enda blogg om IS och radikal islamism är det sanslöst välinformerade Gudmundson, som gör en storartad gärning med att kartlägga och redovisa de skrämmande nätverk och idéer som finns närmare oss än vi tror. D.S.

Publicerat i Rättssamhälle, Säkerhetspolitik | Märkt , , | 9 kommentarer

Om att förstå Islamiska Staten I (II)

 photo 250322-84817736-f47c-11e3-ba3b-878da0800edb_zpsdlhmyrja.jpg

Ett hundratal människor leds mot döden av IS – och lever snart inte mer 

Pentagon tror inte att IS ligger bakom attentatet mot Muhammedkarikatyr-tävlingen i Garland, Texas. Det tror inte jag heller, efter att under en period försökt söka information för att förstå vad IS egentligen är, och står för.

Utgången av terrordådet i Garland verkar mot bakgrund av förutsättningarna blivit absolut bästa tänkbara; två döda gärningsmän och en lätt sårad säkerhetsvakt. Med tanke på vad som kunde ha blivit får man nog dra en suck av lättnad.

Rykten gör gällande att IS ligger bakom attentatet, och vissa tolkar ett uttalande i en av IS egna utsändningar som att man rentav tagit på sig ansvaret för attentatet. Jag tror personligen förvisso inte IS har något som helst emot vare sig attentatet mot Charlie Hebdo i Paris eller attentatet mot Muhammedkarikatyr-tävlingen i Garland- tvärtom lär de ha applåderat båda – men jag tror ärligt talat inte IS låg bakom något av dem. Jag återkommer till varför jag kommit fram till detta senare i inlägget.

Jag tänkte först ta avstamp i det mest intressanta rykte som cirkulerar om IS just nu; att IS ledare – Abu Bakr al Baghdadi – sägs ha skadats så illa i en flygattack att han inte längre kan leda IS. Om ryktet är sant kan det vara något av det bästa om hänt för världen utanför IS slutna sekt, och händelsen i sig kan innebära betydligt värre konsekvenser för IS än att man behöver ersätta sin ledare; med lite tur kan en allt större andel av världens radikala islamister börja tvivla på att Abu Bakr al Baghdadi är den ”äkta” kalif han påstår sig vara.

Jag har under en tid försökt söka fakta som förklarar mardrömsfenomenet IS. Med reservation för att jag kan ha missuppfattat en hel del i den islamiska historien och läran har jag nu förstått det hela ungefär så här, i kortfattad form:

Västvärlden i allmänhet, och kanske Sverige i synnerhet tycks inte riktigt ha greppat dels vad IS är, och på vilket sätt kalifen och kalifatet är avgörande förutsättningar för varandra, för IS hela syfte och existens – och för den för väst obegripligt starka dragningskraften i IS. Det är nämligen inte en terrororganisation eller ett allmänt politiskt statsbildningprojekt man ansluter sig till; ur anhängarnas synvinkel är det något betydligt större än så.

En kalif är nämligen inte bara något slags hederstitel – han är Profetens ställföreträdare på jorden. För kristna är liknelsen med påven förstås ett sätt att skaffa sig grepp om saken, även om kalifen är mer: Kalifen är inte bara en religiös, utan också en synnerligen politisk ledare för ”världens alla sanna muslimer”, och det finns för djupt troende sunnimuslimer en skyldighet att svära trohet till honom om han blivit kalif i enlighet med Haditherna – den nedtecknade islamiska traditionen utifrån profetens handlingar och ord. Vad en sann kalif ska uppfylla återkommer jag också till i inlägget.

De kalifer som funnits genom historien är omtvistade i den muslimska världen: Redan när profeten Muhammeds svärfar Abu Bakr utnämnde sig själv till kalif för 1400 år sedan uppstod skillnaden mellan sunni- och shiamuslimer, och sedan dess har de två grenarna… inte varit riktigt sams.

Shiamuslimer tolkar generellt profetens lära som att det inte bör finnas någon kalif alls, utan istället en imam som ska vara en ärftlig titel inom profetens familj. Sunnimuslimer anser annorlunda, även om det inom sunni tvistas om vilka kalifer som varit ”äkta”. De första fyra kaliferna är de flesta hur som helst överens om, och de kallas inom sunni ofta ”de rättledda kaliferna”, och deras rike det fullkomliga kalifatet.

Titeln kalif har använts fram till Kemal Atatürk införde den moderna turkiska staten och därigenom gjorde slut på det Osmanska (Ottomanska) riket 1924, men sedan dess har ingen vågat utropa vare sig någon annan eller – än mindre – sig själv till Profetens ställföreträdare på jorden.

Det finns som sagt detaljerade regler för vem som kan bli kalif, hur han utnämns och vilka rättigheter och skyldigheter han har. Det finns också regler för vilka rättigheter och skyldigheter en troende muslim har om/när kalifen utsetts och kalifatet utropats. Naturligtvis är det frestande att missbruka en så mäktig titel för egna intressen, och det gäller förstås att verka trovärdig. Allt IS tagit sig för hittills har varit klippt direkt ur instruktionsboken för den som är fanatiskt bokstavstrogen islamist – vilket inte är så konstigt eftersom IS-ledaren Abu Bakr al Baghdadi doktorerat i både sharia och islamisk historia. Han omger sig också med en samling väl pålästa människor som lätt rabblar Koranen utan och innan.

IS göranden och låtanden stämmer så pass bra med de gamla tusenåriga texterna att IS-ledaren Abu Bakr al Baghdadi t o m tillhör Quraysh-stammen (grenen al-Bu Badri från Irak), vilket är i linje med vad profeten lär ha förutspått – det skall följa tolv kalifer, alla av stammen Quraysh.

Genom historien har det funnits åtskilligt fler än tolv personer som kallat sig kalif, även om det inte funnits översvallande många. Att det finns en viss överinteckning är förståeligt med tanke på den inneboende makt som ligger i ämbetet – men som sagt tvistar uttolkare från olika grenar och  av islam vilka som kan anses ha varit äkta eller inte. Eller huruvida det ens är profetens vilja att det ska finnas någon kalif.

IS utropande av kalifatet har hur som helst inte bara väckt förvånansvärt kraftfullt liv i den sunnimuslimska världens viktigaste och sedan 90 år tillbaka obesatta ämbete. Det har hos hundratusentals – kanske miljontals – radikala muslimer världen över väckt förhoppningar om återupprättandet av Guds Rike på Jorden.

Detta har i sin tur utlöst en form av muslimsk ”värnplikt”; enligt bokstavstrogen sunnitradition är alla muslimer som har möjlighet skyldiga att ta sig till kalifatet, underkasta sig kalifens varje order, kämpa för kalifatets existens och bygga den islamiska staten inifrån, tillsammans med sina bröder och systrar. Allt förutsatt att kalifatet är ”äkta”, förstås, vilket man aldrig riktigt kan veta. Man kan bara tro, vilket allt för många för att världen ska bli en trevlig plats tycks göra för tillfället. Grupper som afrikanska Boko Haram har t ex uppenbarligen funnit att kalifen motsvarar kraven, och har därför svurit honom trohet. Vilket de utifrån sin övertygelse är skyldiga att göra vare sig de vill eller inte – om de tror han är ”äkta”.

Men – IS totala bokstavstrohet är också deras största svaghet, i det att den gör dem förutsägbara och sårbara. En av förutsättningarna för kalifatet att existera är t ex att behärska territorium. Kalifatet kan inte ”gå under jorden”. Det skulle innebära att kalifatet inte existerar, enligt de strikta reglerna. Och detta faktum gör det i sin tur möjligt att – hypotetiskt – slå IS militärt, för att försöka få allt fler att tappa tron på att IS är ”det sanna kalifatet”.

Men det är som sagt bara en hypotetisk möjlighet. För det första kommer den inte att äga rum då alla som har kapacitet är krigströtta och har statsfinansiella problem, och för det andra vet man ju aldrig vad som händer om man återigen krossar Irak under en ångvält. Hittills har resultaten av Irak-, Libyen och Syrienmangling inte imponerat, direkt. IS och kalifatet är en direkt produkt av tidigare misslyckade försök att göra Mellanöstern till något slags västlands-franchise.

Märk väl att IS utgör en lockelse bara för en förvinnande liten del av världens 1,3-1,5 miljarder muslimer och konvertiter. De flesta av oss människor – oavsett trosuppfattning – vet bättre än att läsa tusentalet år gamla texter som bokstavliga instruktionsböcker där man ser det som lämpligt att göra exakt som det ordagrant står. Men även en bråkdel av en så stor population är en ansenlig mängd människor. Tack och lov är IS inte ens överens med Al Qaeda om tolkningen av islam i just detta fall, och de både entiteterna har lyckligtvis helt olika syn både på kalifatet och på syftet med respektive organisation. Den dag de sluter sig samman istället för att – som idag – vara bittra fiender börjar det bli riktigt obehagligt.

Grovt förenklat kan man säga att skillnaden är att Al Qaeda är ett terrornätverk inriktad på kamp mot västvärlden medan IS (i deras egen tolkning) är ett sätt att leva inriktat på att föra kamp för det världsomspännande kalifatet – Allahs, eller åtminstone Profetens, rättrogna rike på jorden.

Det är mot bakgrund av ovanstående jag anser det osannolikt att IS skulle prioritera att involvera sig aktivt i terrordåd i västvärlden, även om de säkerligen applåderar livligt när de inträffar. Ur deras synvinkel: När de kommer till Europa blir det inte för att göra små nålstick, utan för att gradvis annektera och införliva delar av kontinenten i kalifatet. Det ligger helt enkelt inte i IS intresse att splittra sina resurser världen över i meningslösa terrordåd, såvida det inte direkt gynnar byggandet av det fortfarande bräckliga kalifatet.

Som exempel kan nämnas att IS  utropade sitt kalifat i enlighet med de föreskrivna reglerna när man började behärska territorium – men man gjorde det med synnerligen låg profil för att inte provocera fram motattacker från t ex USA innan man hunnit bygga ett tillräckligt starkt fundament på plats i Syrien och Irak. IS hela fokus ligger på hemmaplan, med epicentrum i Raqqa i Syrien, och ”värnplikten” gäller inte för att ställa till oreda i väst – utan för att ansluta sig och kämpa för kalifatet i kalifatet. Och det är en livsuppgift.

De gamla hemlandspassen bränns rentav ceremoniellt för att visa att man helt och fullt gett sig till Allah och IS – och bränt alla  lojaliteter och broar till sitt gamla liv. Rapporterna om vad man gör med människor som försöker lämna IS för att åka tillbaka till det gamla hemlandet är åtskilliga och är inget för den kräsmagade. IS vill ha dig på plats i Islamiska Staten resten av ditt (korta) liv, och är ingen milis eller kvartersgäng där du kan komma och gå som det passar dig själv.

Det är därför osannolikt att man skulle kunna återvända till Sverige efter att ha anslutit sig till IS. I den mån man gjort det lär man inte vara välkommen tillbaka till IS överhuvudtaget – annat än för att utkvittera det nackskott man har att förvänta sig efter att ha deserterat.

IS ger inga permissioner eller semestrar, så de unga män från Sverige som ibland dyker upp i artiklar och intervjuer där de ”slagits för IS” och ”funderar på att åka tillbaka” har sannolikt missuppfattats av svenska journalister, eller skarvat själva efter att ha slagits i något annat, mindre medialt hippt terrorgäng. Därmed inte sagt att den de slagits för är en mindre ondskefull organisation än IS, eller att männen själva är ett mindre problem. Tvärtom är de som åkt till IS – för oss – det minsta problemet, då det i princip bara är att avföra dem ur den svenska befolkningsstatistiken då de med få undantag inte lär komma levande därifrån.

Men – oavsett medieuppgifter finns nog åtskilliga, däri sannolikt inräknat attentatsmännen i Frankrike och USA, som själva ansett sig slåss för IS – i IS anda – men troligen aldrig varit IS på riktigt. De har antagligen inspirerats och sett det som ett bra sätt att marknadsföra sig själva eller sina aktiviteter så de väcker maximalt intresse.

En som av allt att döma verkligen flyttat till Raqqa och IS tillsammans med hela sin familj är den norsk-svenske konvertit och Göteborgspredikant som förekom på filmer i Uppdrag Gransknings avsnitt om Jihad i Göteborg (20/4 2015).

Göteborgspredikanten sätter med all önskvärd tydlighet fingret på att islamistisk extremism inte är något medfött, eller något som plötsligt drabbat en som vore det en trafikolycka. Han är ett bevis på att problemet har med ideologi och inte med etnicitet att göra, då han är en 30-årig vit man född i Norge, som knappast indoktrinerats till militant islamist med modersmjölken. Att lära sig predika religiösa texter på välklingande arabiska är inget man gör själv hemma på kammaren, så uppenbarligen sprider någon aktivt dessa läror här i Sverige –  och med rätt stor framgång.

Det är nog dags för det offentliga Sverige att öppna ögonen och börja ta reda på vilka, var de är och hur de arbetar – och att göra det allmänt känt.

Fortsättning följer i detta inlägg.

Publicerat i Rättssamhälle, Säkerhetspolitik | Märkt , , | 7 kommentarer

Om Idrottsveteranerna

 photo mils_zpsn55nzblu.jpg
Foto: Milad Samadi

Jag brukar ofta säga att den som en gång väckt soldaten i sig aldrig kan få honom att somna om igen. Jag har från veteraner fått åtskilliga positiva reaktioner för mitt inlägg Om att komma hem, som jag av just den anledningen brukar återpublicera med jämna mellanrum i from förhoppning om att det kan få åtskilliga veteraner att känna att de varken är ensamma eller udda i de oftast harmlösa, men ibland märkliga, beteenden och känslor veteraner nästan uteslutande drabbas av efter hemkomsten.

För de flesta av oss innebär det inga större problem. Vi finner oss i att fortsätta vara soldater, om än i civil skrud och sysselsättning. Alla soldater har dock inte lika lätt att falla tillbaka i vardagen. Många förlorar en del av sin kropp eller själ, och åtskilliga får sin ekonomi kraftigt begränsad av en förtida pensionering i allt för unga år – på grund av skador de ådragit sig i rikets tjänst.

Under våren bildades föreningen Idrottsveteranerna, i syfte att samla in medel så att sårade eller skadade veteraner kan fortsätta idrotta även efter skadan är skedd. Jag fick den hedrande frågan om att hjälpa till i arbetet. Egentligen har jag svårt att hitta tid, men vissa saker kan man inte säga nej till och får bara se till att ordna. Jag har därför med största stolthet lovat hjälpa till med information och hemsida.

I föreningens stadgar står följande att läsa:

Idrottsveteranerna är en ideell förening öppen för alla svenska veteraner som blivit sårade eller skadade och som vill utöva idrott. Idrottsveteranerna välkomnar också alla som vill engagera sig för att främja sårade och skadade veteraners idrottande. 

Föreningens ändamål är att verka för

  • att sprida kunskap om möjligheterna att delta i av Försvarsmakten anordnade tävlingar,
  • att stärka samhörighet och kamratskap mellan sårade/skadade veteraner och med Försvarsmakten,
  • att medverka till att skapa en god rehabilitering för idrottsintresserade sårade/skadade veteraner, samt att stödja deras utveckling inom handikappidrott,
  • att för att åstadkomma ovanstående, bilda en insamlingsstiftelse som söker bidrag från tänkbara sponsorer såsom Försvarmakten, företag, nationella och internationella stiftelser och fonder.

Föreningen ska även bidra till att vårda samhörigheten mellan motsvarande internationella organisationer, bland annat genom att delta i gemensamma utvecklingsmöten.

För dig som vill bli medlem – antingen som sårad/skadad veteran, eller som stödmedlem, ber jag dig besöka Idrottsveteranernas hemsida och anmäla intresse via för ändamålet avsett formulär. Du som vill sponsra föreningen – personligen eller via ditt företag eller organisation – kan kontakta föreningen via info@idrottsveteranerna.se, eller bara sätta in en lämplig slant på föreningens Plusgirokonto 74 79 26-4.

Det står också alla helt fritt att sprida information om föreningens tillkomst.

 

–     –     –

Publicerat i Allmänt tyckande, Säkerhetspolitik | Märkt , | 5 kommentarer

Ex-politikers avgångsersättningar för dummies

 

 photo pengar_1189619786_15115510.jpg

Debatten om politikers avgångsersättningar småputtrar här och där i media. Jag tycker alltid det har ett värde att debattera, men det är en fördel om man förstår den fråga man debatterar – åtminstone om man tillhör ”finmedia” med uppdrag att göra verkligheten begriplig för oss Nissar i våra Hökarängar.

Håret reser sig dock ibland på armarna när jag hör och ser vilken grund förståelse för hur saker och ting fungerar journalister och programledare i våra förment mest högkvalitativa medier kan ha – och ändå torgföra starka åsikter i allt mellan himmel och jord.

Härom dagen var jag på tjänsteresa, och lyssnade under bilfärden på P1, där ett par programledare tog upp frågan om ex-politikers avgångsersättningar till diskussion. Mina ögonbryn slog nästan i biltaket när jag insåg att den ena programledaren inte ens förstått vad det var hon pratade om. Hon återkom hela tiden till att det är ”fel att starta bolag bara för att få ersättning. Bolag ska man starta för att bedriva verksamhet”.

Duh.

Jag trodde först det var ett olycksfall i arbetet, ord som föll fel, men efter ett längre ihärdigt resonerand från hennes sida stod det fullständigt klart att hon verkligen trodde att politiker startar bolag som inte bedriver någon verksamhet, och att det på något vis var något slags avancerat trick för att kvittera ut avgångsersättning.

Naturligtvis finns inget krav på att starta bolag för att kvittera ut avgångsersättning. Tvärtom är det bara att se avgångsersättningen ticka in på kontot utan att göra det minsta handtag. Det stod klart med all önskvärd tydlighet att programledaren inte hade en aning om varför ex-politiker startar bolag.

Jag trodde det var ett enstaka pinsamt undantag, men så igår, på ledarplats i DN ser jag att så tyvärr ej är fallet. Ur ledartexten, i DN, om ex-politiker som driver bolag och lyfter ersättning:

En av dem är Carl Bildt, som förklarar att han inte kvitterar ut arvoden för nuvarande uppdrag. Smidigt, kan tyckas – på så sätt kan han med hjälp av skattebetalarnas pengar turnera runt, erbjuda sina tjänster gratis (min fetstil), och etablera sin affärsverksamhet. Varje företagares drömstart.

Alla exministrar har givetvis inte samma möjligheter att få uppdrag från dag ett. Men få betvivlar nog att just Bildt med sitt kontaktnät och sin position skulle ha några svårigheter att dra in tillräckligt med pengar på egen hand. Om han ville.

Jo, visst finns en poäng; han kan – teoretiskt – erbjuda sina tjänster gratis. Men jag ska äta upp en cykel om det händer särskilt ofta att han gör det. Självklart drar han in tillräckligt med pengar på egen hand. Vad han däremot inte gör är att ta ut lön eller aktieutdelning ur sitt aktiebolag.

Den expolitiker som vill arbeta gratis har nämligen ingen som helst anledning att starta ett aktiebolag överhuvudtaget. Det är bara att jobba på, åt vem som helst – helt utan att krångla till det via ett bolag. Avgångsersättningen tickar troget in på kontot varje månad.

Anledningen att starta ett bolag är en helt annan, och så här fungerar det:

a) Den politiker som lämnar sitt uppdrag har ingen karenstid – vilket i sig är värt en debatt. I princip kan en avgående försvarsminister kan dagen efter han/hon lämnat sitt uppdrag via sitt eget ägandes aktiebolag skriva konsultavtal med SAAB för att bedriva lobbying mot sin egen efterträdare på Försvarsdepartementet. Eller de statliga verk ex-politikern haft under sina vingar, t ex Försvarets Materielverk.

b) Självfallet arbetar ex-politikern inte gratis för SAAB. Ex-politikerns tjänster tar vederbörandes aktiebolag betalt för, och SAAB får betala marknadspris för ex-politikerns tjänster. En ex-minister kostar som lägst några tusenlappar per timme, men kan ta upp till femsiffriga belopp. Per timme. Men gratis? Skulle inte tro det. Då är det bättre att tacka nej, låta avgångsersättningen ticka in och vänta in ett bättre betalt uppdrag. En lyx en vanlig företagare och konsult inte kan unna sig.

c) Konsultarvodet som ex-politikern arbetar ihop för SAAB läggs på hög i det aktiebolag ex-politikern äger. Och så länge inte ex-politikern lyfter någon lön eller aktieutdelning från sitt aktiebolag har expolitikern per definition ingen inkomst. Detta även om han/hon arbetar åt aktiebolaget, och aktiebolaget tar aldrig så bra betalt för hans/hennes tjänster från SAAB. De inarbetade pengarna är aktiebolagets – inte ex-politikerns.

d) Eftersom ex-politikern per definition saknar inkomst är det bara att fortsätta kvittera ut lön i form av avgångsersättningen – som skattebetalarna står för. Allt medan det egna aktiebolaget lägger på sig allt mer kapital.

I folkmun skulle man kunna säga att ex-politikern de facto har dubbel lön; en som skattebetalarna står för, en som ex-politikern arbetar in själv, men lägger på hög i sitt bolag – som på ett bankkonto – tills avgångsersättningen upphör eller andan faller på att själv avsäga sig den. Vilket vore ekonomiskt korkat, om än moraliskt rätt.

Förvisso får aktiebolaget hela tiden betala skatt på eventuell vinst, men för den fiffige finns ofta fyndiga sätt att undvika även detta. Bolagsskatten i Sverige är i vilket fall som helst relativt låg, och så länge pengarna stannar i bolaget påverkas inte avgångsersättningen. När avgångsersättningen upphör tar man ut de inarbetade pengarna i aktiebolaget som lön eller aktieutdelning – som man då förstås också får betala skatt för. Men ex-politikern kan helt utan att ta någon ekonomisk risk, i lugn och ro, och med stadig skattefinansierad lön arbeta upp en rejäl ekonomisk buffert i sitt bolag. Det är varje företagares dröm – inte att jobba gratis, kära DN.

Poängen är således inte att det ”inte bedrivs någon verksamhet” i bolagen, eller att någon ”jobbar gratis”.

Den ende jag vet som är tillräckligt korkad att driva ett aktiebolag på det sättet är jag själv.

–     –    –

Publicerat i Allmänt tyckande | Märkt | 9 kommentarer

Om varför Sverige inte rår på IS-krigsturism II (II)

Fortsättning från gårdagens inlägg.

I gårdagens inlägg nämnde jag man för att förebygga att de värsta extremiströrelserna rekryterar allt fler måste göra det svenska samhället till ett attraktivt alternativ för unga människor att vilja vara en del av. Det allt mer uppenbara problemet är dock att det är svårt även för en gammal infödd att lägre göra sig en bild av vad medlemskapet i landet Sverige och det svenska samhället egentligen är, betyder och står för. En genuin inkluderande stolthet riktad mot framtiden – att skilja från exkluderande hybris-stolthet.

Anledningen att ingen i det officiella Sverige är villig att vare sig identifiera, definiera, beskriva eller kommunicera någon som helst ”nationell stolthet” är såvitt jag har förstått att det skulle kunna anses vara patriotiskt eller nationalistiskt. Och hellre än att ens tangera nyss nämnda begrepp – som i svensk diskurs utan undantag definierar exkluderande hybris-stolthet och därmed något ont – är det bäst att hålla sig borta från alla former av gemensam stolthet. Även den inbjudande, gemenskaps-, hänsyns- och förståelseskapande genuina stoltheten.

Tvärt emot vad den moderna forskningen säger.

I all välvilja står därför landet Sverige för allt och ingenting, så att alla ska kunna känna sig lika välkomna. Men frågan ingen har ställt är hur välkommen man känner sig till ett intet. Eller hur intresserad man är att vara delaktig i något som inte ens är. Som inte står för något.

Vad sjutton är det egentligen för något man ska integreras i?

Förutom att det i  Post Kalla kriget-Sverige saknas gemensamma kärnvärden att dela och kämpa tillsammans för – som befintlig, nytillkommen eller potentiell medborgare – finns ett par ytterligare förvirrande eller försvårande faktorer för den som vill integreras i det moderna svenska samhället:

Den första är att det den offentliga debatten kommuniceras ett antal värden politiken, media och tongivande debattörer anser att folket borde gå i döden för, men som folket själva ännu inte riktigt förstått att hylla som nationalklenoder. Som t ex feminism eller stoltheten över att utgöra en moralisk stormakt. Att döma av de dagliga löpsedlarna som beskriver hur stora delar av befolkningen obstruerar och saboterar i frågorna tycks man inte direkt ha valt de lägst hängande frukterna att bygga en framtida genuin nationell stolthet kring.

Den andra är att det trots att Sverige officiellt saknar alla former av nationell stolthet förvirrande nog ligger ett rejält mått av nationell hybris-stolthet och bubblar under ytan. För samtidigt som inget land officiellt ska anses bättre än något annat utgör Sverige i svenskarnas självbild inofficiellt universums facit, har kommit lite längre, vet lite mer och har lite mer rätt än alla andra länder i världen. Den inbjudande tonen mot och respekten för andra människor, kulturer och samhällssystem kan ögonblickligen övergå i arrogant och argsint avsnoppande. T ex om någon icke-svensk vågar föra på tal att vederbörande anser österrikisk sjukvård vara bättre, sydafrikanska mataffärer mer välsorterade, fransk vägskyltning mer logisk eller iranskt kaffe godare än svenska motsvarigheter.

Nå, oavsett vad som lett fram till Sveriges totala brist på genuin stolthet; i sin historiskt unika national-antinationalism har Sverige gått så långt och lyckats så bra att svenskarna är på god väg att förlora tron på, och lojaliteten till allt utom sig själva. Sverige är – även detta enligt World Values Survey – världens mest extrema land i det att den egna individen är allt, och tron på en djupare mening inget för den vanliga människan.

Hur ett land vars djupaste syfte är att administrera ekonomiska trygghetssystem någonsin ska kunna omvända den som är uppfostrad i en mer konventionell internationell tradition som står för raka motsatsen –  där lojalitet med gruppen är alltings syfte och den gemensamma tron själva livets mening – kan man fråga sig. Varför någon med den grundsynen på livet någonsin skulle vilja bli en del av det Sverige som inte står för något, men som i handling är raka motsatsen till allt man lärt, tror på och lever för är en ännu större gåta.

Jag tror hur som helst det blir rätt svårt att övertyga djupt troende människor som tror sig kallade att på Guds uppdrag  förändra världen – och bli omskrivna i världspressen, fruktade av alla – att lugna ner sig, bli halv-ateister och läsa upp betygen på Komvux för ett eventuellt framtida jobb på 7-Eleven.

IS och andra extrema rörelser fångar unga mäns behov av gemenskap och total hängivenhet och gör dem till kändisar – något som för övrigt (apropå uppblåst stolthet) tycks vara eftersträvansvärt i Sverige alldeles oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.

IS och andra extrema rörelser tar kompromisslöst avstånd från den svenska/europeiska/västerländska ”värdegrundlösheten”, och ger unga män (och allt fler kvinnor) chansen att bli en del av en stark gemenskap med raka, enkla svar och tydliga konsekvenser för vad som är rätt och fel.

I IS värld är tron, religionen, allt, och ondskan som följer med förklaras med att den kan tyckas brutal – men att den är Guds vilja och inte kan ifrågasättas. Budskapet är enkelt: ”Du behöver inte tänka – bara bekvämt underkasta dig och ta emot den gränslösa uppmuntran Gud och dina ledare ger dig. Vi är starka tillsammans, och det är vi mot världen en våt dröm för sökande unga arga män.

Att de värden och ideal man företräder är raka motsatsen till det märkliga, komplexa, odefinierbara och svåråtkomliga svenska samhället är knappast något som avskräcker. Tvärtom är det extremrörelsernas Unique Selling Proposition.

För äventyrliga unga män som lockas av extremrörelsernas enkla budskap finns inget eftersträvansvärt i det svenska samhället. De söker ett syfte med sitt liv, någonting att brinna för. De vill tro – inte höra att livets mening är lån till en bostadsrätt i närförort. De vill göra skillnad – inte bli tryggt omhändertagna på en praktikplats vid Parkförvaltningen i Eskilstuna. De vill dela en högre gemenskap – inte förverkliga sig själva på en återbudsplats vid Södertörns högskola. De vill förändra världen här och nu – inte drömma om charterresor efter pensionen om fyrtio år.

För dessa unga män är Sverige en teknikalitet, som har föga att erbjuda annat än sådant som mäts i lättfångade ekonomiska termer. Sverige är en bekväm bas, en födkrok, en plats att vila upp sig innan man åker tillbaka och orsakar krig, folkmord och misär – och fyller på världen med allt fler flyktingströmmar. Som samhälle är Sverige en styggelse för dem. Och det tafatta och respektlösa svar det svenska samhället ger IS-resenärerna riskerar som jag ser det bara att göra saken värre:

Det land som inte förmår möta den IS-krigare som uppsåtligen begett sig utomlands för att bedriva folkmord med mer än munväder, överslätande undanflykter och en ryggradslös omhändertagande-attityd är ett samhälle för IS-krigaren att hånle åt medan man utnyttjar det och slår det med dess egna medel. Det är ett land och ett samhällssystem som inte förtjänar annat än förakt i deras ögon.

Och se, kanske hittar vi här slutligen det enda vi tycks vara överens om, jag och IS-krigarna. För frågan jag ställer mig är; i vems ögon – oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder – förtjänar ett sådant land inte förakt? 

–     –     –

Publicerat i Allmänt tyckande, Rättssamhälle, Säkerhetspolitik | Märkt , , | 46 kommentarer

Om varför Sverige inte rår på IS-krigsturism I (II)

 photo isis-map_zps07d78e87.jpg

Kartan visar IS vision om den framtida Islamiska staten/Kalifatet

I förra inlägget resonerade jag en hel del om hemvändande IS-krigare – utan att med ett ord nämna hur man skulle kunna förebygga problemet. Så hur gör man? Ja, jag tror ärligt talat Sverige saknar grundförutsättningar för att ens förstå de drivkrafter som får unga män att söka sig till IS – eller andra extremiströrelser.

Universallösningen när förebyggande åtgärder mot IS-resenärer debatteras är att man måste kunna erbjuda dessa unga män ett alternativ i form av ”jobb och trygghet”. Ursäkta, men om ”jobb och trygghet” var det de unga männen suktade efter mest av allt här i livet skulle en mordturné i inbördeskrigets Syrien knappast komma upp som en lockande idé.

Om det har gått så långt att man ger sig iväg tror jag för det första man – med få undantag – är bortom all räddning. Man är inte på flykt undan krig, folkmord och misär, man är den som orsakar krig, folkmord och misär – och förtjänar därefter. Varje IS-krigare Sverige exporterar gör världens svagaste långt mer ont än alla vapen svenska vapentillverkare säljer till Saudiarabien på decennier. IS-krigare är inte vilseförd ungdom – man är Anders Behring Breivik, och bör behandlas som sådan. Allt annat vore respektlöst – både mot IS-krigaren själv och hans tilltänkta eller faktiska offer. Det finns inga undanflykter eller ursäkter – varken för IS-krigarna eller landet Sverige.

Men det förebyggande arbetet då? Ja, det är ett sorgligt kapitel. Även här har jag svårt att se att något annat än fast, repressivt agerande kommer att ha någon som helst effekt på kort sikt, och inte heller det kommer att vara särskilt effektivt. Mycket av det som görs kommer att slå tillbaka och motverka sitt eget syfte.

I det långa perspektivet går det kanske att förebygga att de värsta extremiströrelserna blir attraktiva för annat än ett ytterligt fåtal. Det gör man främst genom att göra det svenska samhället till ett attraktivt alternativ för unga människor att vilja vara en del av. Men för att en ung, sökande människa ska tycka Sverige är attraktivt måste det gå att göra sig en bild av vad medlemskapet i landet Sverige och det svenska samhället egentligen är, betyder och står för. Och det är här det brister. Jag har tidigare varit inne på frågan i inlägget Sagan om Brf Sverige.

I SvD den 9 februari finns en intressant intervju med Barry Karlsson, specialist i neuropsykologi. I intervjun berättas om den moderna stolthetsforskningen, som delar in stolthet i den goda genuina stoltheten och den onda hybris-stoltheten.

”Han har studerat världsledande forskning om stolthet som bedrivs i Kanada, där psykologiprofessorn Jessica Tracy har identifierat att autentisk stolthet bygger på genuint självförtroende och banar väg för gemenskap. Den ger äkta glädje och man blir inriktad på hänsyn och förståelse. Hybrisstolthet baseras i stället på maktanspråk. Man är arrogant och tar plats på andras bekostnad.” (SvD, min fetstil)

Enligt min mening går det inte att integrera någon i ett land som saknar en autentisk stolthet, en grundläggande idé om vad landet är och står för. Ett sådant land blir helt enkelt inte attraktivt. Och det är här Sveriges problem ligger; jag har själv levt i Sverige i 46 år, men går numera bet på att definiera några grundläggande svenska värderingar. Något jag i alla fall börjat inse är att det sannolikt inte längre finns några värden som Sveriges befolkning som kollektiv är så genuint stolta över och tror så starkt på att man vore beredd att på allvar riskera livet för att skydda dem.

Om kung Herodes skulle återuppstå i Sverige, styra landet med järnhand och plötsligt en dag bestämma sig för att slå ihjäl alla gossebarn skulle det bli liv i den svenska debatten. Men istället för att våga ifrågasätta Herodes beslut skulle hela frågan handla om vilken avlivningsmetod som var mest human, och som man därför borde försöka förhandla fram. Att ifrågasätta grundbeslutet skulle man inte göra i Sverige. Inte om det kunde kosta livet – eller för mycket av ens trygghet och bekvämlighet.

Missförstå mig rätt; att det blivit på det viset är ett tecken på ett historiskt unikt upplevt fysiskt välstånd och trygghet det svenska samhället haft ynnesten att uppleva, vilket man gott kan vara tacksam för. Men nog känns bristen på genuin nationell stolthet och ”jävlar anamma” alla kan dela – eller vilja bli en del av – lite andefattig, och den gör inte direkt integrationen lättare.

Sverige har under lång tid försökt avhjälpa svårigheterna att bli en del av ”gemenskapen Sverige” genom att avskaffa konceptet gemenskap överhuvudtaget. I Sverige finns snart inget ”vi och dom”. Det skulle kunna vara någonting gott, om det inte var för att Sverige allt mer uppenbart saknar ett riktigt ”vi” överhuvudtaget. Snart är alla som lever i Sverige ”dom”. Och då är det inte konstigt att den tillit som är så nödvändig för ett blomstrande och framgångsrikt samhälle enligt World Values Survey sakta börjar avta i Sverige.

Fortsättning på detta inlägg följer här.

Publicerat i Allmänt tyckande, Rättssamhälle, Säkerhetspolitik | Märkt , , | 21 kommentarer