Om Idrottsveteranerna

 photo mils_zpsn55nzblu.jpg
Foto: Milad Samadi

Jag brukar ofta säga att den som en gång väckt soldaten i sig aldrig kan få honom att somna om igen. Jag har från veteraner fått åtskilliga positiva reaktioner för mitt inlägg Om att komma hem, som jag av just den anledningen brukar återpublicera med jämna mellanrum i from förhoppning om att det kan få åtskilliga veteraner att känna att de varken är ensamma eller udda i de oftast harmlösa, men ibland märkliga, beteenden och känslor veteraner nästan uteslutande drabbas av efter hemkomsten.

För de flesta av oss innebär det inga större problem. Vi finner oss i att fortsätta vara soldater, om än i civil skrud och sysselsättning. Alla soldater har dock inte lika lätt att falla tillbaka i vardagen. Många förlorar en del av sin kropp eller själ, och åtskilliga får sin ekonomi kraftigt begränsad av en förtida pensionering i allt för unga år – på grund av skador de ådragit sig i rikets tjänst.

Under våren bildades föreningen Idrottsveteranerna, i syfte att samla in medel så att sårade eller skadade veteraner kan fortsätta idrotta även efter skadan är skedd. Jag fick den hedrande frågan om att hjälpa till i arbetet. Egentligen har jag svårt att hitta tid, men vissa saker kan man inte säga nej till och får bara se till att ordna. Jag har därför med största stolthet lovat hjälpa till med information och hemsida.

I föreningens stadgar står följande att läsa:

Idrottsveteranerna är en ideell förening öppen för alla svenska veteraner som blivit sårade eller skadade och som vill utöva idrott. Idrottsveteranerna välkomnar också alla som vill engagera sig för att främja sårade och skadade veteraners idrottande. 

Föreningens ändamål är att verka för

  • att sprida kunskap om möjligheterna att delta i av Försvarsmakten anordnade tävlingar,
  • att stärka samhörighet och kamratskap mellan sårade/skadade veteraner och med Försvarsmakten,
  • att medverka till att skapa en god rehabilitering för idrottsintresserade sårade/skadade veteraner, samt att stödja deras utveckling inom handikappidrott,
  • att för att åstadkomma ovanstående, bilda en insamlingsstiftelse som söker bidrag från tänkbara sponsorer såsom Försvarmakten, företag, nationella och internationella stiftelser och fonder.

Föreningen ska även bidra till att vårda samhörigheten mellan motsvarande internationella organisationer, bland annat genom att delta i gemensamma utvecklingsmöten.

För dig som vill bli medlem – antingen som sårad/skadad veteran, eller som stödmedlem, ber jag dig besöka Idrottsveteranernas hemsida och anmäla intresse via för ändamålet avsett formulär. Du som vill sponsra föreningen – personligen eller via ditt företag eller organisation – kan kontakta föreningen via info@idrottsveteranerna.se, eller bara sätta in en lämplig slant på föreningens Plusgirokonto 74 79 26-4.

Det står också alla helt fritt att sprida information om föreningens tillkomst.

 

–     –     –

Publicerat i Allmänt tyckande, Säkerhetspolitik | Märkt , | 5 kommentarer

Ex-politikers avgångsersättningar för dummies

 

 photo pengar_1189619786_15115510.jpg

Debatten om politikers avgångsersättningar småputtrar här och där i media. Jag tycker alltid det har ett värde att debattera, men det är en fördel om man förstår den fråga man debatterar – åtminstone om man tillhör ”finmedia” med uppdrag att göra verkligheten begriplig för oss Nissar i våra Hökarängar.

Håret reser sig dock ibland på armarna när jag hör och ser vilken grund förståelse för hur saker och ting fungerar journalister och programledare i våra förment mest högkvalitativa medier kan ha – och ändå torgföra starka åsikter i allt mellan himmel och jord.

Härom dagen var jag på tjänsteresa, och lyssnade under bilfärden på P1, där ett par programledare tog upp frågan om ex-politikers avgångsersättningar till diskussion. Mina ögonbryn slog nästan i biltaket när jag insåg att den ena programledaren inte ens förstått vad det var hon pratade om. Hon återkom hela tiden till att det är ”fel att starta bolag bara för att få ersättning. Bolag ska man starta för att bedriva verksamhet”.

Duh.

Jag trodde först det var ett olycksfall i arbetet, ord som föll fel, men efter ett längre ihärdigt resonerand från hennes sida stod det fullständigt klart att hon verkligen trodde att politiker startar bolag som inte bedriver någon verksamhet, och att det på något vis var något slags avancerat trick för att kvittera ut avgångsersättning.

Naturligtvis finns inget krav på att starta bolag för att kvittera ut avgångsersättning. Tvärtom är det bara att se avgångsersättningen ticka in på kontot utan att göra det minsta handtag. Det stod klart med all önskvärd tydlighet att programledaren inte hade en aning om varför ex-politiker startar bolag.

Jag trodde det var ett enstaka pinsamt undantag, men så igår, på ledarplats i DN ser jag att så tyvärr ej är fallet. Ur ledartexten, i DN, om ex-politiker som driver bolag och lyfter ersättning:

En av dem är Carl Bildt, som förklarar att han inte kvitterar ut arvoden för nuvarande uppdrag. Smidigt, kan tyckas – på så sätt kan han med hjälp av skattebetalarnas pengar turnera runt, erbjuda sina tjänster gratis (min fetstil), och etablera sin affärsverksamhet. Varje företagares drömstart.

Alla exministrar har givetvis inte samma möjligheter att få uppdrag från dag ett. Men få betvivlar nog att just Bildt med sitt kontaktnät och sin position skulle ha några svårigheter att dra in tillräckligt med pengar på egen hand. Om han ville.

Jo, visst finns en poäng; han kan – teoretiskt – erbjuda sina tjänster gratis. Men jag ska äta upp en cykel om det händer särskilt ofta att han gör det. Självklart drar han in tillräckligt med pengar på egen hand. Vad han däremot inte gör är att ta ut lön eller aktieutdelning ur sitt aktiebolag.

Den expolitiker som vill arbeta gratis har nämligen ingen som helst anledning att starta ett aktiebolag överhuvudtaget. Det är bara att jobba på, åt vem som helst – helt utan att krångla till det via ett bolag. Avgångsersättningen tickar troget in på kontot varje månad.

Anledningen att starta ett bolag är en helt annan, och så här fungerar det:

a) Den politiker som lämnar sitt uppdrag har ingen karenstid – vilket i sig är värt en debatt. I princip kan en avgående försvarsminister kan dagen efter han/hon lämnat sitt uppdrag via sitt eget ägandes aktiebolag skriva konsultavtal med SAAB för att bedriva lobbying mot sin egen efterträdare på Försvarsdepartementet. Eller de statliga verk ex-politikern haft under sina vingar, t ex Försvarets Materielverk.

b) Självfallet arbetar ex-politikern inte gratis för SAAB. Ex-politikerns tjänster tar vederbörandes aktiebolag betalt för, och SAAB får betala marknadspris för ex-politikerns tjänster. En ex-minister kostar som lägst några tusenlappar per timme, men kan ta upp till femsiffriga belopp. Per timme. Men gratis? Skulle inte tro det. Då är det bättre att tacka nej, låta avgångsersättningen ticka in och vänta in ett bättre betalt uppdrag. En lyx en vanlig företagare och konsult inte kan unna sig.

c) Konsultarvodet som ex-politikern arbetar ihop för SAAB läggs på hög i det aktiebolag ex-politikern äger. Och så länge inte ex-politikern lyfter någon lön eller aktieutdelning från sitt aktiebolag har expolitikern per definition ingen inkomst. Detta även om han/hon arbetar åt aktiebolaget, och aktiebolaget tar aldrig så bra betalt för hans/hennes tjänster från SAAB. De inarbetade pengarna är aktiebolagets – inte ex-politikerns.

d) Eftersom ex-politikern per definition saknar inkomst är det bara att fortsätta kvittera ut lön i form av avgångsersättningen – som skattebetalarna står för. Allt medan det egna aktiebolaget lägger på sig allt mer kapital.

I folkmun skulle man kunna säga att ex-politikern de facto har dubbel lön; en som skattebetalarna står för, en som ex-politikern arbetar in själv, men lägger på hög i sitt bolag – som på ett bankkonto – tills avgångsersättningen upphör eller andan faller på att själv avsäga sig den. Vilket vore ekonomiskt korkat, om än moraliskt rätt.

Förvisso får aktiebolaget hela tiden betala skatt på eventuell vinst, men för den fiffige finns ofta fyndiga sätt att undvika även detta. Bolagsskatten i Sverige är i vilket fall som helst relativt låg, och så länge pengarna stannar i bolaget påverkas inte avgångsersättningen. När avgångsersättningen upphör tar man ut de inarbetade pengarna i aktiebolaget som lön eller aktieutdelning – som man då förstås också får betala skatt för. Men ex-politikern kan helt utan att ta någon ekonomisk risk, i lugn och ro, och med stadig skattefinansierad lön arbeta upp en rejäl ekonomisk buffert i sitt bolag. Det är varje företagares dröm – inte att jobba gratis, kära DN.

Poängen är således inte att det ”inte bedrivs någon verksamhet” i bolagen, eller att någon ”jobbar gratis”.

Den ende jag vet som är tillräckligt korkad att driva ett aktiebolag på det sättet är jag själv.

–     –    –

Publicerat i Allmänt tyckande | Märkt | 9 kommentarer

Om varför Sverige inte rår på IS-krigsturism II (II)

Fortsättning från gårdagens inlägg.

I gårdagens inlägg nämnde jag man för att förebygga att de värsta extremiströrelserna rekryterar allt fler måste göra det svenska samhället till ett attraktivt alternativ för unga människor att vilja vara en del av. Det allt mer uppenbara problemet är dock att det är svårt även för en gammal infödd att lägre göra sig en bild av vad medlemskapet i landet Sverige och det svenska samhället egentligen är, betyder och står för. En genuin inkluderande stolthet riktad mot framtiden – att skilja från exkluderande hybris-stolthet.

Anledningen att ingen i det officiella Sverige är villig att vare sig identifiera, definiera, beskriva eller kommunicera någon som helst ”nationell stolthet” är såvitt jag har förstått att det skulle kunna anses vara patriotiskt eller nationalistiskt. Och hellre än att ens tangera nyss nämnda begrepp – som i svensk diskurs utan undantag definierar exkluderande hybris-stolthet och därmed något ont – är det bäst att hålla sig borta från alla former av gemensam stolthet. Även den inbjudande, gemenskaps-, hänsyns- och förståelseskapande genuina stoltheten.

Tvärt emot vad den moderna forskningen säger.

I all välvilja står därför landet Sverige för allt och ingenting, så att alla ska kunna känna sig lika välkomna. Men frågan ingen har ställt är hur välkommen man känner sig till ett intet. Eller hur intresserad man är att vara delaktig i något som inte ens är. Som inte står för något.

Vad sjutton är det egentligen för något man ska integreras i?

Förutom att det i  Post Kalla kriget-Sverige saknas gemensamma kärnvärden att dela och kämpa tillsammans för – som befintlig, nytillkommen eller potentiell medborgare – finns ett par ytterligare förvirrande eller försvårande faktorer för den som vill integreras i det moderna svenska samhället:

Den första är att det den offentliga debatten kommuniceras ett antal värden politiken, media och tongivande debattörer anser att folket borde gå i döden för, men som folket själva ännu inte riktigt förstått att hylla som nationalklenoder. Som t ex feminism eller stoltheten över att utgöra en moralisk stormakt. Att döma av de dagliga löpsedlarna som beskriver hur stora delar av befolkningen obstruerar och saboterar i frågorna tycks man inte direkt ha valt de lägst hängande frukterna att bygga en framtida genuin nationell stolthet kring.

Den andra är att det trots att Sverige officiellt saknar alla former av nationell stolthet förvirrande nog ligger ett rejält mått av nationell hybris-stolthet och bubblar under ytan. För samtidigt som inget land officiellt ska anses bättre än något annat utgör Sverige i svenskarnas självbild inofficiellt universums facit, har kommit lite längre, vet lite mer och har lite mer rätt än alla andra länder i världen. Den inbjudande tonen mot och respekten för andra människor, kulturer och samhällssystem kan ögonblickligen övergå i arrogant och argsint avsnoppande. T ex om någon icke-svensk vågar föra på tal att vederbörande anser österrikisk sjukvård vara bättre, sydafrikanska mataffärer mer välsorterade, fransk vägskyltning mer logisk eller iranskt kaffe godare än svenska motsvarigheter.

Nå, oavsett vad som lett fram till Sveriges totala brist på genuin stolthet; i sin historiskt unika national-antinationalism har Sverige gått så långt och lyckats så bra att svenskarna är på god väg att förlora tron på, och lojaliteten till allt utom sig själva. Sverige är – även detta enligt World Values Survey – världens mest extrema land i det att den egna individen är allt, och tron på en djupare mening inget för den vanliga människan.

Hur ett land vars djupaste syfte är att administrera ekonomiska trygghetssystem någonsin ska kunna omvända den som är uppfostrad i en mer konventionell internationell tradition som står för raka motsatsen –  där lojalitet med gruppen är alltings syfte och den gemensamma tron själva livets mening – kan man fråga sig. Varför någon med den grundsynen på livet någonsin skulle vilja bli en del av det Sverige som inte står för något, men som i handling är raka motsatsen till allt man lärt, tror på och lever för är en ännu större gåta.

Jag tror hur som helst det blir rätt svårt att övertyga djupt troende människor som tror sig kallade att på Guds uppdrag  förändra världen – och bli omskrivna i världspressen, fruktade av alla – att lugna ner sig, bli halv-ateister och läsa upp betygen på Komvux för ett eventuellt framtida jobb på 7-Eleven.

IS och andra extrema rörelser fångar unga mäns behov av gemenskap och total hängivenhet och gör dem till kändisar – något som för övrigt (apropå uppblåst stolthet) tycks vara eftersträvansvärt i Sverige alldeles oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.

IS och andra extrema rörelser tar kompromisslöst avstånd från den svenska/europeiska/västerländska ”värdegrundlösheten”, och ger unga män (och allt fler kvinnor) chansen att bli en del av en stark gemenskap med raka, enkla svar och tydliga konsekvenser för vad som är rätt och fel.

I IS värld är tron, religionen, allt, och ondskan som följer med förklaras med att den kan tyckas brutal – men att den är Guds vilja och inte kan ifrågasättas. Budskapet är enkelt: ”Du behöver inte tänka – bara bekvämt underkasta dig och ta emot den gränslösa uppmuntran Gud och dina ledare ger dig. Vi är starka tillsammans, och det är vi mot världen en våt dröm för sökande unga arga män.

Att de värden och ideal man företräder är raka motsatsen till det märkliga, komplexa, odefinierbara och svåråtkomliga svenska samhället är knappast något som avskräcker. Tvärtom är det extremrörelsernas Unique Selling Proposition.

För äventyrliga unga män som lockas av extremrörelsernas enkla budskap finns inget eftersträvansvärt i det svenska samhället. De söker ett syfte med sitt liv, någonting att brinna för. De vill tro – inte höra att livets mening är lån till en bostadsrätt i närförort. De vill göra skillnad – inte bli tryggt omhändertagna på en praktikplats vid Parkförvaltningen i Eskilstuna. De vill dela en högre gemenskap – inte förverkliga sig själva på en återbudsplats vid Södertörns högskola. De vill förändra världen här och nu – inte drömma om charterresor efter pensionen om fyrtio år.

För dessa unga män är Sverige en teknikalitet, som har föga att erbjuda annat än sådant som mäts i lättfångade ekonomiska termer. Sverige är en bekväm bas, en födkrok, en plats att vila upp sig innan man åker tillbaka och orsakar krig, folkmord och misär – och fyller på världen med allt fler flyktingströmmar. Som samhälle är Sverige en styggelse för dem. Och det tafatta och respektlösa svar det svenska samhället ger IS-resenärerna riskerar som jag ser det bara att göra saken värre:

Det land som inte förmår möta den IS-krigare som uppsåtligen begett sig utomlands för att bedriva folkmord med mer än munväder, överslätande undanflykter och en ryggradslös omhändertagande-attityd är ett samhälle för IS-krigaren att hånle åt medan man utnyttjar det och slår det med dess egna medel. Det är ett land och ett samhällssystem som inte förtjänar annat än förakt i deras ögon.

Och se, kanske hittar vi här slutligen det enda vi tycks vara överens om, jag och IS-krigarna. För frågan jag ställer mig är; i vems ögon – oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder – förtjänar ett sådant land inte förakt? 

–     –     –

Publicerat i Allmänt tyckande, Rättssamhälle, Säkerhetspolitik | Märkt , , | 45 kommentarer

Om varför Sverige inte rår på IS-krigsturism I (II)

 photo isis-map_zps07d78e87.jpg

Kartan visar IS vision om den framtida Islamiska staten/Kalifatet

I förra inlägget resonerade jag en hel del om hemvändande IS-krigare – utan att med ett ord nämna hur man skulle kunna förebygga problemet. Så hur gör man? Ja, jag tror ärligt talat Sverige saknar grundförutsättningar för att ens förstå de drivkrafter som får unga män att söka sig till IS – eller andra extremiströrelser.

Universallösningen när förebyggande åtgärder mot IS-resenärer debatteras är att man måste kunna erbjuda dessa unga män ett alternativ i form av ”jobb och trygghet”. Ursäkta, men om ”jobb och trygghet” var det de unga männen suktade efter mest av allt här i livet skulle en mordturné i inbördeskrigets Syrien knappast komma upp som en lockande idé.

Om det har gått så långt att man ger sig iväg tror jag för det första man – med få undantag – är bortom all räddning. Man är inte på flykt undan krig, folkmord och misär, man är den som orsakar krig, folkmord och misär – och förtjänar därefter. Varje IS-krigare Sverige exporterar gör världens svagaste långt mer ont än alla vapen svenska vapentillverkare säljer till Saudiarabien på decennier. IS-krigare är inte vilseförd ungdom – man är Anders Behring Breivik, och bör behandlas som sådan. Allt annat vore respektlöst – både mot IS-krigaren själv och hans tilltänkta eller faktiska offer. Det finns inga undanflykter eller ursäkter – varken för IS-krigarna eller landet Sverige.

Men det förebyggande arbetet då? Ja, det är ett sorgligt kapitel. Även här har jag svårt att se att något annat än fast, repressivt agerande kommer att ha någon som helst effekt på kort sikt, och inte heller det kommer att vara särskilt effektivt. Mycket av det som görs kommer att slå tillbaka och motverka sitt eget syfte.

I det långa perspektivet går det kanske att förebygga att de värsta extremiströrelserna blir attraktiva för annat än ett ytterligt fåtal. Det gör man främst genom att göra det svenska samhället till ett attraktivt alternativ för unga människor att vilja vara en del av. Men för att en ung, sökande människa ska tycka Sverige är attraktivt måste det gå att göra sig en bild av vad medlemskapet i landet Sverige och det svenska samhället egentligen är, betyder och står för. Och det är här det brister. Jag har tidigare varit inne på frågan i inlägget Sagan om Brf Sverige.

I SvD den 9 februari finns en intressant intervju med Barry Karlsson, specialist i neuropsykologi. I intervjun berättas om den moderna stolthetsforskningen, som delar in stolthet i den goda genuina stoltheten och den onda hybris-stoltheten.

”Han har studerat världsledande forskning om stolthet som bedrivs i Kanada, där psykologiprofessorn Jessica Tracy har identifierat att autentisk stolthet bygger på genuint självförtroende och banar väg för gemenskap. Den ger äkta glädje och man blir inriktad på hänsyn och förståelse. Hybrisstolthet baseras i stället på maktanspråk. Man är arrogant och tar plats på andras bekostnad.” (SvD, min fetstil)

Enligt min mening går det inte att integrera någon i ett land som saknar en autentisk stolthet, en grundläggande idé om vad landet är och står för. Ett sådant land blir helt enkelt inte attraktivt. Och det är här Sveriges problem ligger; jag har själv levt i Sverige i 46 år, men går numera bet på att definiera några grundläggande svenska värderingar. Något jag i alla fall börjat inse är att det sannolikt inte längre finns några värden som Sveriges befolkning som kollektiv är så genuint stolta över och tror så starkt på att man vore beredd att på allvar riskera livet för att skydda dem.

Om kung Herodes skulle återuppstå i Sverige, styra landet med järnhand och plötsligt en dag bestämma sig för att slå ihjäl alla gossebarn skulle det bli liv i den svenska debatten. Men istället för att våga ifrågasätta Herodes beslut skulle hela frågan handla om vilken avlivningsmetod som var mest human, och som man därför borde försöka förhandla fram. Att ifrågasätta grundbeslutet skulle man inte göra i Sverige. Inte om det kunde kosta livet – eller för mycket av ens trygghet och bekvämlighet.

Missförstå mig rätt; att det blivit på det viset är ett tecken på ett historiskt unikt upplevt fysiskt välstånd och trygghet det svenska samhället haft ynnesten att uppleva, vilket man gott kan vara tacksam för. Men nog känns bristen på genuin nationell stolthet och ”jävlar anamma” alla kan dela – eller vilja bli en del av – lite andefattig, och den gör inte direkt integrationen lättare.

Sverige har under lång tid försökt avhjälpa svårigheterna att bli en del av ”gemenskapen Sverige” genom att avskaffa konceptet gemenskap överhuvudtaget. I Sverige finns snart inget ”vi och dom”. Det skulle kunna vara någonting gott, om det inte var för att Sverige allt mer uppenbart saknar ett riktigt ”vi” överhuvudtaget. Snart är alla som lever i Sverige ”dom”. Och då är det inte konstigt att den tillit som är så nödvändig för ett blomstrande och framgångsrikt samhälle enligt World Values Survey sakta börjar avta i Sverige.

Fortsättning på detta inlägg följer här.

Publicerat i Allmänt tyckande, Rättssamhälle, Säkerhetspolitik | Märkt , , | 18 kommentarer

Om frivilliga IS-krigare

 photo 9e5e779f-368e-4cd5-b0d0-8d12dca7fc66_zpsaa661808.jpg

Debatten svallar hög om hur man ska komma tillrätta med de unga män som ansluter sig till IS eller andra terrororganisationer. Många förordar kriminalisering. Personligen är jag kluven i frågan. Främst eftersom jag tror kriminalisering vore ett kraftfullt slag i luften.

Om jag följer mina egna principer om vad som bör krävas för att införa en ny lagstiftning från mitt gamla inlägg Om att stifta lag finns det vissa grundkrav man ska ställa på en lag som kriminaliserar något:

– Den skall ha en mätbar effekt.

– Den skall för en normal, hederlig människa vara möjlig att följa utan större uppoffringar i ett normalt leverne. Alltid.

– Den måste innehålla en tydlig avgränsning. En vanlig människa måste som hon går och står kunna avgöra vad som är tillåtet och inte.

– Det måste vara möjligt för myndigheterna att kontrollera efterlevnaden.

Den måste innehålla en möjlighet till sanktion om den inte efterlevs.

 

Jag kan se problem att nå tillräckligt bra resultat för första, tredje och fjärde punkterna. En kriminalisering av deltagandet riskerar därför att bli en papperstiger.

Den första punkten är i det här fallet en direkt funktion av att de andra punkterna uppfylls. Därför lämnar jag den därhän.

För att uppfylla den tredje punkten är det rimligt att man måste kategorisera och i förhand peka ut de organisationer, länder, kårer eller enheter som är straffbara att ansluta sig till – vilket torde bli en storpolitisk övning i den högre skolan. Antagligen skulle man få förlita sig på FN:s ”terrorlistor” som grund, kompletterade med egna svenska utrikespolitiska överväganden och undantag. Ändå skulle man missa en hel del organisationer som kanske borde höra hemma i sammanhanget.

Även om terrorstämplingen skulle bli en källa till kontroverser och debatt låter det sig i alla fall göras, rent praktiskt (Det kan rentav vara så att det är något som måste göras för att uppfylla internationella konventioner). Men – det stora problemet för hela paketet är den fjärde punkten – att kontrollera efterlevnaden:

Det kommer att vara svårt – om inte omöjligt – att styrka att någon enskild person anslutit sig till just IS eller någon i framtiden terrorklassad organisation med så entydig bevisning att det räcker för en fällande dom i domstol.

Personligen tror jag vi får leva med att det är på det viset.

Så vad är då alternativet? Ofta nämns i debatten att de som begått krigsbrott ska fällas för det individuellt. Det är en fin tanke, men tyvärr kommer det inte att hända, eftersom få krigsbrott begås individuellt. Brott mot mänskligheten hämtar med få undantag styrka i flockinstinkten och genomförs av grupper av människor under kaotiska förhållanden, ofta i enskildhet bakom en skyddande skärm av mer eller mindre ”oskyldiga” eller ovetande soldater från samma armé eller allians. De offer som mot förmodan överlever kan sällan peka ut någon. De har ofta aldrig sett mördarna förut, och det är dessutom sällan bara en mördare som drabbar dem – utan en hel hop i samma ålder och likadana kläder. Eventuellt maskerade.

Jag har själv just skrivit klart min bok om den svenska FN-bataljonen BA01, och har skickat den till några olika förlag för påseende. I den förmedlas bland annat historien om massakern i Stupni Do i centrala Bosnien den 23 oktober 1993. Den bosnienkroatiska ”specialpolisenheten” Maturice – ett mördarband av IS-kaliber – gav sig på en bosniakisk by i skydd bakom reguljära bosnienkroatiska HVO-förband. Vi lyckades aldrig ta oss fram till byn i tid för att förhindra massakern – varför får du läsa i min bok – men vår bataljons militärpoliser genomförde en av de mest heltäckande och väldokumenterade utredningarna om krigsbrott utredarna från krigsförbrytartribunalen ICTY sett.

Med denna fantastiska dokumentation i åtanke – vad blev då resultatet?

Jo; det ansvariga befälet Ivica Rajic greps i Split tio år senare – 2003 – efter att ha getts en ny identitet och under alla år skyddats av Kroatien. Efter den kroatiske presidenten Franjo Tudjmans död offrades Rajic för att visa god vilja inför Kroatiens EU-ansökan. Han dömdes 2006 och sattes att avtjäna sitt straff i spanskt fängelse. Där skötte han sig, släpptes 2011 och är nu sedan flera år en fri man. Ingen annan av hans 200-talet medbrottslingar i Maturice har ens blivit åtalad. Det var rättvisan och upprättelsen. Priset för att förinta en hel bosniakisk by.

Det är således naivt att tro att det någonsin ska gå att ens knyta en enskild individ till ens något av de tusentals brott mot mänskligheten mord- våldtäkts- och slavindustrin IS begår. Även om de själva är pigga på att lägga ut bilder på sig själva – och t o m sina små barn – på Facebook hållandes i avhuggna huvuden torde det vara svårt att bevisa att de själva deltagit i dödandet.

Vi kanske får leva med att det är på det viset också, även om det svider rejält i själen.

Något jag däremot inte kan leva med är tanken att betrakta den som villigt och med öppna ögon ger sig av för att ansluta sig till IS som ett offer, att på allvar vilja erbjuda den som medvetet sagt upp rätten att ens kalla sig människa terapi, jobb eller ens förståelse.

Jag beklagar, men sådant får t o m en stillsam man som mig att koka av ilska och vilja skrika rätt ut. Ursäkta, men hela idén om att ”ta hand om” hemvändande IS-krigare får mig att tänka på en intervju jag en gång läste, där Svenska Akademiens förre ständige sekreterare Horace Engdahl berättade varför han trivdes så bra under de år familjen bodde i Tyskland:

”Det är som Sverige – fast för vuxna.”

Nu vet jag inte om Tyskland är så mycket bättre ur just det här perspektivet. Hela Europa tycks ha fastnat i något slags kollektiv förvirring av relativisering, överloppshandlingar och obeslutsam ryggradslöshet. Sverige tycks som vanligt fast beslutet att leda ligan och ger knappt längre intrycket att vara ett riktigt land – utan ett enda stort dagis för barn mellan 0 och 100 år. Det är respektlöst mot IS-krigarna själva, mot deras offer och mot varje människa som lever på denna jord att behandla dem som vore de viljelösa barn som inte förstod bättre.

Men, man ska nog inte fästa för stor vikt vid min indignation, för jag är partisk i frågan. Jag har nämligen mött denna typ av ”tuffa krigare” förut. Jag kan deras sort, vilket för alltid kommer att göra det svårt för mig att relativisera saken. Jag vill inte höra några undanflykter från Ivica Rajic eller hans hejdukar om vilka offer de egentligen var när de kände sig tvungna att plåga två-treåringar till döds med brinnande dieselolja. Jag vill inte höra hur svår ångest de fick av att krossa skallen på gråtande spädbarn i deras spjälsängar. Jag vill inte höra ett knyst om hur de kände sig tvungna att gruppvåldta och skära halsen av en tonårstjej vars liv slutade i ett gurglande ångestskri för att de känt sig  marginaliserade i det jugoslaviska samhället. Jag är hemskt ledsen över min omänskliga och oförstående attityd, men jag saknar helt enkelt empati för sådant folk. De gjorde sitt val, det var deras eget, och det finns inget försvar – hur man än vänder och vrider på saken.

Och ändå är det inte mötet med Rajic och hans likar som fått mig att anse att det finns en bortre gräns för när man har rätt att kalla sig människa överhuvudtaget; det är mötet med de överlevande efter hans och liknande mördarpacks nonchalanta likgiltighet inför döden och livet.

Jag har mött offren när ljudet av det skott som fick deras mors kropp att falla till marken som en trasa fortfarande ekade i deras öron. Den syn av det förvridna bylte som bara en sekund tidigare var någon de älskade, och som älskade dem, kommer de att bära för sina ögon varje dag livet ut – decennier efter att Ivica Rajic började vandra på gatorna som en fri man. Den där synen satt så djupt etsad i deras ögon och själar att man lätt kunde se den utifrån.

Jag försöker vara en förlåtande och vänlig man, men efter den 23 oktober 1993 finns det helt enkelt gränser för hur långt min empati klarar att sträcka sig. Och till den som frivilligt ansluter sig till IS eller andra mord-, våldtäkts- och slavindustrier kommer den aldrig att nå. Enligt min personliga åsikt borde ingen ”Ivica Rajic” eller ”Anders Behring Breivik” – faktisk eller potentiell, oavsett undanflykt – ges minsta utrymme att gå lös på gatorna i ett civiliserat samhälle.

Aldrig mer.

Någonsin.

Men om jag nu måste stå ut med det – vilket i sig får en spottloska i ansiktet att kännas som rena komplimangen – så ska de banne mig inte ha den minsta empati, omtanke eller uppmuntran bekostade av svenska skattemedel. Den rätten har dessa vuxna män – mördarwannabes – medvetet avsagt sig.

Så, vad göra åt ”IS-krigare”? Ja, om det ens finns en chans blir det inte lätt, men det gäller att i så fall börja i rätt ände. Och Sverige saknar tyvärr några viktiga grundförutsättningar för att rå på problemet överhuvudtaget, vilket jag kommer att återkomma till i senare inlägg.

–     –     –

Publicerat i Rättssamhälle, Säkerhetspolitik | Märkt , , , | 39 kommentarer

Om HD:s prövning av Expressens vapenbrott

 photo Bild172.jpg

Idag inleddes Högsta Domstolens prövning av domen om Vapenbrott mot de tre Expressenjournalister, som för ett par år sedan köpte ett skjutvapen på svarta marknaden för att bevisa hur lätt det var. Det inköpta vapnet överlämnades till polisen snarast möjligt efter köpet.

Liksom Svenska Dagbladets juridiska kommentator Mårten Schultz väntar jag med intresse på att se huruvida HD fastställer Tingsrätts- och Hovrättsdomarna och fäller Expressens journalister för vapenbrott. Jag hoppas faktiskt så blir fallet. Varför jag är av den åsikten utvecklade jag i inlägget Om Expressens vapenbrott, den 18 april 2012. Min syn på ärendet eller mekanismerna runt ikring är de samma idag. Expressen förtjänar beröm för sin journalistiska och samhälleliga gärning, men trots det goda uppsåtet kan inte en presslegitimation ge hur mycket privilegier som helst som både medborgare och rättsväsende saknar.

Mitt gamla inlägg är långt, men läs det gärna om du vill ha en mer utvecklad förklaring till min ståndpunkt. Läs också Mårten Schultz artikel i SvD som finns i länken ovan. Vi är rätt överens i våra respektive resonemang.

–     –     –

Publicerat i Rättssamhälle | Märkt | Lämna en kommentar

Gästinlägg: Är ISIS den extrema islamismens dödsryckningar

Idag presenterar gästbloggaren Armstolsgeneralen ett inlägg på Morgonsur som kommer till helt andra slutsatser än mitt inlägg Om varför IS är här för att stanna från augusti 2014. Jag tänkte kommentera inlägget när tillfälle ges, men lämnar f n ordet till Armstolsgeneralen:

– – –

Efter terrordådet i Paris börjar återigen islamistisk terror bli på modet inom den västerländska pressen. Vi ser och hör hur nyhetskanaler görs sitt bästa på att påpeka hur farliga terroristerna är och hur vältränade de är. Med detta budskapet kommer också budskapet om att ISIS och islamistisk terrorism är något vi kommer i framtiden få leva med och attentaten kommer bli fler.

Bland annat matas vi med informationen om att fler och fler unga, från väst, söker sig till kriget i Syrien och ISIS. Med detta menar man att militanta islamister vinner mer och mer mark och blir starkare. Jag menar att det är tvärtom! Att fler och fler söker sig ner till Syrien och ISIS för att aktivt delta i striderna tyder på ett stort behov av manskap.

Det många missar, och särskilt svenska politiker (då man lägger ut militärens grundstruktur på entreprenad), är att krigföring kräver resurser och en infrastruktur för att få fram dessa resurser. Oavsett om det är ett land eller om det är en organisation så är resurser, och därmed förmåga att föra krig, begränsade. För varje resurs som binds upp i direkta krigshandlingar, så försvinner resurser från underhåll och logistik. När underhållet och logistiken krymper så krymper också förmågan att fortsätta med eventuella krigshandlingar.

En annan sak många missar, är att rörelser stagnerar och för att då inte tappa makt/inflytande så behöver rörelsen skapa mer uppmärksamhet kring sig själv. ISIS propaganda med allt grövre och grymmare våld är i mitt tycke INTE en fråga om en allt starkare rörelse, utan snarare en fråga om en allt svagare och mer desperat rörelse. Den militanta islamismens rörelse har troligtvis, genom alla år av krigande, tappat en stor del av de mer kompetenta individerna. De som är kvar är (särskilt hos ISIS) de mindre nogräknade individerna som sällan riktigt höll sig längst fram i striderna eller hade så bra koll på vad som är rätt eller fel.

Med tanke på att de väldigt svagt beväpnade men högt motiverade och, vad jag förstått, hyfsat bra utbildade kurdiska trupperna lyckades binda upp och hålla ut mot det bra mycket bättre beväpnade ISIS kan peka mot att den utbildning ISIS ger sina stridande inte är den bästa. Ett annat exempel som får en att undra hur bra militär utbildning ISIS och Co ger sina anhängare är just attentatet mot Charlie Hebdo. Beteendet hos de som attackerade tycker jag mer påminner om uppträdandet hos de som utförde skolskjutningen i Columbine snarare än väl tränade soldater.

Och det är också vilka som verkar utfört attentatet och varför som tyder på att resurserna för de militanta islamisterna minskar. Bröderna verkar mer ha varit inblandade i underhåll och logistik för den organisation de arbetade för? Att det är sådana individer som tar på sig en mer direkt och aktiv roll, kan bero på att det inte fanns några andra resurser att tillgå.

Just resursbristen är också något jag vill belysa med att fler och fler åker ner. Det verkar som det numera är många unga som åker ner. Troligtvis är det svårt för dessa organisationer att få fram resurser och bristen på personal gör att fler individer tvingas åka ner. Iom att fler åker för att aktivt strida så blir det därmed färre personer kvar här som kan sköta om underhåll och stödja organisationen med resurser. Varje person som åker ner, gör en mindre person som kan samla in och skicka ner pengar. För varje person som åker ner så försvinner en person från moskén som kan propagera och värva nya medlemmar. För varje person som åker ner försvagas organisationen då oftast så åker personen ner för att fylla ut en förlust.

En annan orsak som verkar visa på en desperation hos ISIS och Co är den troliga orsaken till attacken. I ett Europa med allt större strömningar av högerextremism och anti-muslimska stämningar så kan rörelsen återigen få inflytande och resurser om muslimska grupperingar känner sig mer och mer utsatta. Både Europas högerextrema och världens islamister har ett intresse att se ökad konflikt. Så genom attacken så hoppas man på att extremhögern ska bli starkare och de muslimska minoriteterna ska känna sig mer och mer hotade. Man vill helt enkelt skapa en vi mot dem känsla och få människor att glömma bort att det finns andra alternativ. Ur denna synvinkel så vill jag också lägga fram en tanke som kan vara lite kontroversiell. Jag är inte helt säker på att moské-attackerna den senaste tiden nödvändigtvis har gjorts av högerextrema utan det kan också vara en s.k. false-flagg från islamistisk sida. Oavsett vem som utfört attacken så är inte lösningen att misstro den andre, utan att göra som många gjort. Visa sitt stöd för de utsatta och kärleksbomba moskéer! För det handlar inte om vi vs muslimer utan det handlar om vi som inte är helt dumma i huvudet mot de som är helt dumma i huvudet, oavsett om dumhuvudet kallar sig islamist, nazist eller kommunist.

/Armstolsgeneralen

Publicerat i Säkerhetspolitik | Märkt | 14 kommentarer