Om en månad…

 photo 9ed76a8d-e804-4a28-ba90-5f1d1d51e8c0_zpsmkno0ul1.jpg
…och så här blir hela omslaget till Ett halvt år, ett helt liv…

…släpper jag Ett halvt år, ett helt liv. Tre års mödosamt, känslofyllt och lärorikt arbete har blivit något verkligt, något att ta på. Som andra kan uppleva.

Delar av berättelsen om vår mission har jag förmedlat bl a här på bloggen, men de spridda nedslagen i berättelsen har aldrig satts i sitt rätta sammanhang. Nu är det dags:

Jag hoppas kunna ge dig känslan, upplevelsen av svenska soldaters omtumlande väg genom ett uppslitande inbördeskrig. I Europa, för inte så länge sedan.

Ett halvt år, ett helt liv vänder sig till en bredare publik, men är ändå soldatens bok. Alla som någon gång gjort utlandstjänst kommer att känna igen sig. Alla missioner, alla bataljoner är unika – men rädslor, stämningar, tankar och känslor är samma. Så är också den samtidiga börda och gåva erfarenheten är att bära efter hemkomst.

De som varit på Balkan kommer förstås att le extra igenkännande – eller känna kalla kårar – inför välbekanta miljöer och företeelser.

Den som vill läsa boken och dra paralleller till dagens situation i Mellanöstern kommer antagligen också att hitta åtskilligt att lägga pannan i djupa veck över. Historien har en benägenhet att gå i repris. Kanske för att så många har åtskilligt att tjäna på att den gör det.

Nå, den 21 maj är det dags! Ni kan följa nedräkningen till höger på sidan.

 –     –     –

En glimt av det bakgrundsmaterial jag använt finns i denna länk. Ett halvt år, ett helt liv är skriven i romanform, men jag kommer att sprida bilder, bakgrundsmaterial, kartor m m via denna blogg och en kommande Facebooksida.

Publicerat i Säkerhetspolitik | Märkt | 7 kommentarer

Om Europa och terrorn

 photo IMG_0581_zpsca2fwm7n.jpgGrand Place, Bryssel

Så här en dryg vecka efter terrorattackerna vid Bryssels flygplats Zaventem svallar debatten hög om vad som behöver göras för att få bukt med terrorismen. Själv är jag övertygad om att det dessvärre inte finns så mycket verksamt att göra på kort sikt överhuvudtaget, och att Europas förmåga att hantera situationen på lång sikt är minst sagt diskutabel. Europa lär få dansa efter terroristernas pipa under överskådlig tid.

Europas makthavare tycks lägga all kraft på tomma ord om hur ”vi” (vilka det nu är) måste ”stå eniga” (hur man nu gör det, på riktigt) och inte låta terrorn vinna – och lösningen är att vi alla rycker på axlarna och fortsätter våra liv precis som vanligt. ”Nothing to see – circulate”.

Kanske är det tur. Att makthavarna gör ingenting är i alla fall snäppet bättre än att de ägnar sig åt verkningslösa överloppshandlingar i form av kostsamma slag i luften, eller att med terrorn som ursäkt piska någon oskyldig grupp som inte har ett dugg med saken att göra – ett aktuellt skräckexempel är EU-kommissionens pågående kampanj för att konfiskera laglydiga skyttars jakt- och tävlingsredskap.

Så vad kan då Europas makthavare göra? Ja, i nuläget – dessvärre inte mycket som faktiskt har effekt. Och så länge man är mer fokuserade på att förmedla en skenbar känsla av trygghet istället för att skapa faktisk säkerhet lär Europas invånare få vänja sig vid allt mer utstuderade terrorattentat, och allt mer desperata – men i längden fruktlösa – försök att göra något åt dem. Mängden potentiella fiender är nämligen för stor, nätverken för etablerade och spridda, de illegala vapnen för många och smugglingen av våldsmän, vapen och sprängmedel alldeles för riskfri.

Värt att påminna om är att åtskilliga av de mesta radikala och våldsbenägna terroristerna är födda och uppväxta i aldrig så välmående samhällen i väst. Det tyder på att det finns en hel del oerhört extrema värderingar, strömningar och nätverk som måste varit väldigt verksamma under väldigt lång tid.

Om du tvekar kan du alltid ställa dig frågan hur många i din egen bekantskapskrets du känner som du tror att du skulle kunna övertala att bli självmordsbombare, även om de fritt fick välja för vem eller vad de ville ge sina (och ta andras) liv för. Och sedan kan du också ställa dig frågan till vem du skulle hänvisa dem för att de skulle få hjälp att göra slag i saken.

Att bli självmords-terrorist är knappast ett beslut vem som helst tar till för att det verkar vara en allmänt kul idé, för att man är missnöjd med lönen, har slut på stämplingsdagar, är arg för att tjejen gjorde slut eller för att man är less på den dåliga sommaren. Det är heller inte en slump att hjälpen till att fatta beslutet och assistera i verkställandet är synnerligen internationellt välorganiserad.

Tyvärr är konsekvenserna av den europeiska oförmågan att hantera den växande extremismen svåröverblickbara, och det finns inga snabba, enkla lösningar. Dock återkommer jag i frågan med några reflektioner och förslag i nästa inlägg. Men det kommer att bli värre innan det blir bättre, och det blir sannolikt en lång, svår och blodig kamp hur man än väljer att göra. En kamp som kommer att angå alla i Europa.

 –     –     –

 

 

 

 

Publicerat i Rättssamhälle | 7 kommentarer

Om Ett halvt år, ett helt liv

 photo EHAringmin_zps9kp9adk4.jpg
Utkast till omslag – Ett halvt år, ett helt liv. Design: Niklas Lindblad.

I januari 2013 startade mitt projekt att skriva en bok om mina – och mina kamraters – upplevelser i Bosnien under FN-bataljonen BA01. Under en vecka isolerade jag mig i en stuga tillsammans med texter, dokument, rapporter, dagböcker och timmar av TV-inslag och filmer. Efter en intensiv dygnet runt-vecka hade jag skapat en tidslinje över det dryga halvår 1993-94 som rymde upplevelser nog att räcka en hel livstid. När jag ser tillbaka verkar det nästan osannolikt hur många händelser, känslor och upplevelser ett halvår kan bära med sig.

Under skrivarbetet har jag ringt, träffat, intervjuat, ställt frågor via sociala medier, besökt Krigsarkivet och samlat på mig ytterligare bakgrundsmaterial. Efter ett års arbete hade jag ett första utkast som var någorlunda läsbart. Men det tog ytterligare ett år – till januari 2015 – att koka ner materialet till något läsvärt. Ännu ett halvår senare hade jag också lyckats hitta ett förlag jag trivs bra med, som hjälpt mig lyfta mitt skrivande och min bok ytterligare åtskilliga snäpp. Jag har varit noggrann med att välja förlag, och bevakat vikten av en stark redaktör. Jag har genom åren faktagranskat flera författares verk, sett skillnaden före och efter redigering och insett att skrivande är ett lagarbete. Nå. Hela projektet börjar nu närma sig utgivning, efter drygt tre lärorika år.

I förra veckan fick jag äntligen tillbaka min bok Ett halvt år, ett helt liv från min redaktör. Det är ett alldeles särskilt tillfälle jag sett fram emot sedan jag började skriva. Conny Palmkvist vid Hoi Förlag fick i princip fria händer och har gjort ett fantastiskt jobb. Texten har lyft, och han lyckades med det trolleritrick en riktigt bra redaktör ska kunna: att göra boken tydligare, och mer innehållsrik. Han har förädlat min vision, och slipat bort de sista skavande ojämnheterna en hemmablind författare som levt med sin egen text för länge har svårt att få till.  Men nu är den levande; den känsla, den berättelse jag såg för mitt inre efter den där isolerade januariveckan 2013.

Nu ska min bok till korrekturläsning, det slutgiltiga omslaget spikas i slutet av februari och i påsk går allt till tryck. Utgivningsdatum blir 21 maj 2016.

Många har frågat om det går att förhandsboka Ett halvt år, ett helt liv. Svaret är ja; det går nu att lägga in en bevakning hos både BokusAdlibris och Fredsbaskerförlaget. Det är fortfarande det preliminära utkastet till omslag som syns, och ett preliminärt pris, men nu vet du i alla fall hur du håller koll på boken som kommer att bli nummer ett i hängmattan i sommar.

 photo PICT0026mb_zpswlqgmktf.jpg

En ung Magnus Ernström

–     –     –

Publicerat i Rättssamhälle | 11 kommentarer

Om vad ”vi” inte behöver

 photo Bild097.jpg
Polismyndighetens högst profilerade politiske kommissarie agiterar för sin käpphäst att förbjuda skyttesport i Dagens Nyheter den 28/12. Allt i syfte att ta det undermåliga EU-förslaget till nytt vapendirektiv i försvar.

Varför Peter Thorsell ser det som sin sak att som svensk myndighetstjänsteman aktivt driva opinion för ett politiskt och överstatligt förbudsförslag från EU-kommissionen kan man bara spekulera om, men särskilt lämpligt är det inte.

I artikeln baseras – som brukligt – argumentationen på allmänna gissningar, svulstiga känsloargument, resonemang om gevärs utseende och totalt irrelevanta liknelser med USA – vars släpphänta vapenlagstiftning saknar jämförelse i Europa. I övrigt innehåller dock debattartikeln föga av det sakinnehåll och fakta man kunnat förvänta sig av en svensk tjänsteman och representant för Sveriges rättsväsende.

Det sätt på vilket förslaget till nytt vapendirektiv drivits fram är skrämmande: Man har tummat på konventioner och grundlagar, har frångått all sakkunskap och fakta, har vilselett och ljugit, och för att dölja bristerna slutligen försökt kuppa igenom förslaget genom att forcera processen i en slarvig snabbehandling.

EU kritiseras återkommande för sitt demokratiska underskott. Hanteringen av vapendirektivet har, milt sagt, gett kritikerna vatten på sin kvarn. En mindre smickrande demonstration av maktspel som hör bananrepubliker till är svår att tänka sig. Frågan är vilken fråga man tänker ta sig an härnäst, för att se till att EU-medlemmarna packar och rättar sig efter kommissionärers och deras handplockade tjänstemäns privata övertygelser: Abortlagstiftningen? Narkotikapolitiken?

Nå, för att toppa upplevelsen av en akterseglad demokrati får vi svenska undersåtar dessutom stå ut med att de ”opartiska” tjänstemän vars löner vi betalar driver politisk debatt i försvar för demokratibristen.

Vi tar det igen: En tjänstemans enda syfte är att se till att politiskt fattade beslut genomförs på bästa sätt – inte att själv driva opinion för att ändra inriktningen på densamma.

Om det är något ”vi” och demokratin inte behöver är det offentliga tjänstemän som utnyttjar sin roll för att driva egen politik. Jag föreslår därför att Peter Thorsell avsäger sig sitt tjänstemannauppdrag, söker medlemskap i lämpligt parti och driver sin aldrig så välmenta politiska kampanj därifrån istället.

–     –     –

Publicerat i Rättssamhälle | 7 kommentarer

Om en konsekvensanalys av vapendirektivet

 photo Bild120.jpg

-Fristående fortsättning på detta inlägg-

Idag blir det ett oerhört långt och knastertorrt inlägg: Den utlovade konsekvensanalysen till förslaget till Europaparlamentets och Rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.

Själva förslaget, med dess vittgående inskränkningar i äganderätten, har märkligt nog drivits fram av Cecilia Malmström – kommissionär med ansvar för handelsfrågor – som en fråga om marknadstillträde och handel. Det vore onekligen ett intressant fenomen om ett direktiv under förevändning att reglera mellanstatlig handel kunde vilseleda EU att tvinga samtliga medlemsländer att införa nationella – inrikes – vapenförbud striktare än t o m Storbritanniens kontroversiella vapenlag – där man i princip totalförbjöd alla vapen efter den fruktansvärda Dunblane-massakern 1996.

Dessvärre utan att det fick någon påvisbar effekt på vare sig vålds- eller vapenbrottsligheten.

 

0. Inledning

Att införa inskränkningar i människors rätt att äga eller hantera vapen är politiskt mycket populärt. Det känns helt enkelt bra, eftersom den moderna mytologin gett skjutvapen en egen vilja, och den viljan är en ond sådan. Alla skärpningar, även av en så strikt lagstiftning som den svenska är lätta att sälja till Europas befolkning: Skyttar, jägare och samlare är i minoritet, är knappast en homogen grupp och är lätt att i den offentliga debatten avfärda med negativt laddade känslo-epitet som ”vapenfetischister” eller ”vapenförespråkare”.

Det är var och ens rätt att tycka världen klarar sig alldeles utmärkt utan Magdalena Forsberg, älgjägare, Ragnar Skanåker eller Armémuseum. Man får t o m tycka att Ola Skinnarmo gott kan bli uppäten av en isbjörn nästa gång han beger sig ut på polarexpedition om man vill – men man kan inte avskaffa dessa onödigheter med vilka metoder som helst.

Om omeletten nu kräver att det knäcks en aldrig tidigare skådad mängd ägg bör man göra det i full vetskap om vilka konsekvenser man kan förvänta sig. Om man inte ens bemödat sig att ta reda på vad det är för ägg man knäcker med en jättenäve – eller ens huruvida det är ägg man slår på överhuvudtaget – kan det bli väldigt fel.

Ett så omfattande intrång på äganderätten som förslaget till nytt vapendirektiv vill tvinga fram som nationell lagstiftning har mig veterligen aldrig genomförts av EU överhuvudtaget. Sådant kan inte genomföras som en överloppshandling i panik, bara för att det ”känns rätt att snabbt bestämma något – även om det blir helt fel”.

Som motiv och syfte för hela den forcerade beslutsprocessen anges följande:

”Medborgares och företags säkerhet är en viktig fråga för kommissionen. Vi har sett vid flera tillfällen under det senaste året, särskilt med de attacker som ägde rum i Paris och Köpenhamn, att samhällen kan skadas svårt när grov organiserad brottslighet och terroristorganisationer använder skjutvapen. Nyligen omkom fler än 120 människor i en samordnad terrorattack den 13 november 2015 i Paris.”

Märkligt nog ägnas sedan alla förslagets punkter till tvingande direktiv åt att försöka tvinga på medlemsstaterna lagstiftning som enligt de forskningsunderlag man själva hänvisar till överhuvudtaget inte kan få någon effekt på de problem man nämner under motiv och syfte. Men bråttom är det. Så bråttom att man inte ens hinner fundera över vad man egentligen håller på med:

”På grund av det akuta läge som uppstod efter den senaste tidens händelser läggs förslaget fram utan konsekvensanalys.”

Jag förstår att förslagsställarna har svårt att göra någon konsekvensanalys eftersom konsekvenserna varierar kraftigt för varje medlemsstat. Det i sig beror på att förslaget lagt sig i frågor som uppenbart rör inrikes – och därmed synnerligen individuella – behov, förutsättningar, rättigheter, skyldigheter och konsekvenser. Sådant som omöjligt kan bedömas överstatligt, som ska beslutas demokratiskt i varje medlemsstat -och därför inte har i ett vapendirektiv att göra överhuvudtaget. Detta är en övertydlig indikation på att direktivet i föreslagen lydelse – med undantag för de tre i utvärderingen av vapendirektivet överenskomna lagförslagen – bryter mot den s k subsidiaritetsprincipen i EU-fördragets Artikel 5 – d v s EU:s egen grundlag.

Lagar kring innehav måste hålla sig på rätt nivå och passa in i sin egen kontext. EU:s egen grundlag stipulerar att beslut ska fattas på den lägsta nivå där de har effekt. Här har man istället – i uppenbar konflikt med EU:s egen grundlag – lyft det politiska beslutet till en för hög nivå, där effekterna för varje enskild medlemsstat är oöverblickbara för den beslutande nivån.

Det är helt enkelt skillnad på vilka vapen man har ett relevant behov av – och varför – på vildmarken utanför finska Ivalo och i Brysselförorten Molenbeek. Det är därför inte relevant att ha någon ”överstatlig gemensam syn på vapen” som försöker använda exakt samma referensram för alla, överallt, eftersom den inte motsvaras av några gemensamma förutsättningar på medborgarnivå. Innehav och bruk av vapen är en inrikespolitisk fråga. Det är dessutom definitivt ingen fråga om ”marknadstillträde och handel”, och inga EU-direktiv ska någonsin pressas igenom på ett sätt som andas vilseledande, lögn, manipulation, vetenskaps- och demokratiförakt.

För Sveriges del innebär förslaget till nytt direktiv i princip enbart nackdelar, och såvitt jag kan bedöma knappt en enda påvisbar fördel. Och det är definitivt inte bråttom att snabbt forcera igenom det innan man hunnit tänka till.

Konsekvensanalysen måste genomföras på nationell nivå för att bli relevant – vilket säger allt om på vilken nivå besluten som föder dessa konsekvenser också skall fattas. I min analys har jag dörför valt ut de ur svensk (min) synvinkel mest relevanta delarna ur förslaget – som i förslaget till direktiv splittrats upp på ett smått förvirrande sätt. Jag har samlat formuleringar ur förslaget som i sak hör ihop under samma rubriker. De rubriker som märkts med (*) är de förslag som faktiskt rör mellanstatliga förhållanden, som togs fram i den omfattande och väl genomarbetade utvärderingen av vapendirektivet och som är de enda som borde fått ligga till grund för ett mellanstatligt direktiv.

 

1. Budgetkonsekvenser

Direktivet (s 8): Förslaget påverkar inte unionens budget.

Min analys: I formell mening är påståendet sant, för det är inte EU:s budget som drabbas – det är medlemsländernas egna, och de drabbas hårt. För Sveriges del har det med grundlagen att göra:

Regeringsformen 2 kap 15§ 2 st

Den som genom expropriation eller något annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten.

”Full ersättning” var det, ja. Vem som ska bedöma eller räkna ut värdet på vapensamlares eller Armémuseums ofta ovärderliga samlingar, eller på de jaktgevär som ofta betingar fem- (ibland sex-)siffriga belopp är en intressant fråga. Samt ur vems budget man tar pengarna för att lösa in dem.

Det kommer att bli dyrt, kan man i alla fall konstatera. Särskilt eftersom någon manuellt måste gå igenom de ungefär 1,8 miljoner licenspliktiga vapen och vapendelar som finns i polisens vapenregister, vilket jag återkommer till senare.

 

2. Åtgärder mot deaktiverade vapen*

Direktivet (s 11): (2) Som svar på terroristattackerna nyligen, vilka visade på brister i genomförandet av direktiv 91/477/EEG, särskilt när det gäller deaktivering av vapen, omvandling och märkning, efterfrågades i den europeisk säkerhetsagendan som antogs i april 2015 och i förklaringen från inrikesministrarnas rådsmöte den 29 augusti 2015 en översyn av det direktivet och en gemensam strategi för deaktivering av skjutvapen för att förhindra att vapen reaktiveras och används av brottslingar.

Min analys: Här är förslaget till nytt direktiv rätt ute, och förslaget ligger i linje med vad som föreslagits i den utvärdering av direktivet man annars tycks ha ignorerat kraftfullt. Deaktivering skall innebära de facto-destruktion, även om vapnet möjligen tillåts sitta ihop som en för evigt ofarlig järnklump och se ut som ett vapen.

Problemet är inte deaktiverade – i praktiken destruerade – vapen, utan vapen som man modifierat lätt och kallat deaktiverade. Ett problem som bor huvudsakligen i Slovakien, som varit känt länge, men som EU-kommissionen uppenbarligen inte tagit på allvar förrän det varit för sent. Kravet förtydligades nämligen redan i ett tillägg till vapendirektivet 2008 (2008/51/EG), men sedan dess har bevisligen inte mycket hänt.

I huvudsak bottnar hela problematiken i ett fåtal individer i form av slovakiska butiksägaresom inte ens är ”riktiga” vapenhandlare. Vapen från samme butiksägare har bevisligen använts i de flesta av de spektakulära terrordåden nyligen – på bl a Judiska Muséet i Bryssel, Charlie Hebdo-massakern, tågskjutningen mellan Bryssel och Paris och i de senaste IS-terrordåden i Paris där 120 människor mördades. (Vid dådet mot Lars Vilks i Köpenhamn användes ett stulet militärt vapen från danska försvaret).

Ett måste är SR P1:s reportage om den slovakiska handeln i programserien  I lagens namn från i somras. Lyssna och bli förskräckt.

En intressant detalj är däremot att förslaget till nytt vapendirektiv gör ett specifikt undantag för handel med militära vapen. I den luddiga lydelsen specificeras inte om undantaget – vilket jag tror och hoppas – bara gäller när vapenhandlare säljer vapen till militären – eller om det också gäller när militären säljer sina utslitna Kalasjnikovs till mindre nogräknade handlare som i sin tur skeppar iväg dem till semi-kriminella butiksägare i Slovakien:

Direktivet (s 14): 2.2 Detta direktiv ska inte tillämpas på förvärv och innehav av vapen och ammunition i enlighet med den nationella lagstiftningen av de väpnade styrkorna, polisen eller de offentliga myndigheterna. Det gäller inte heller för kommersiell överlåtelse av krigsvapen och ammunition till sådana vapen”

Det finns också krav på register över deaktiverade vapen:

Direktivet (s 12): (7) Med hänsyn till att det finns en stor risk för att dåligt deaktiverade vapen reaktiveras och i syfte att höja säkerhetsnivån i hela unionen bör deaktiverade skjutvapen omfattas av detta direktiv. Dessutom bör strängare regler införas som innebär att det inte är tillåtet att äga eller bedriva handel med de farligaste skjutvapnen. Reglerna bör dessutom omfatta skjutvapnen i den kategorin efter det att de har deaktiverats. Om reglerna inte följs bör medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder, inbegripet destruktion av vapnen.

samt:

Direktivet (s 12): (8) För att deaktiverade skjutvapen ska gå att spåra bör de registreras i nationella register.

Min analys: I den mån man överhuvudtaget ska tillåta deaktiverade vapen som fungerar är detta någorlunda logiskt. Min åsikt är dock att deaktiverade vapen ska svetsas stumma i enlighet med gällande svensk rutin för ”deaktivering”, d v s man gör dem till för evigt oanvändbart vapenliknande skrot, vars enda möjliga funktion är att ha på väggen, i museiutställningar eller som teater- eller filmrekvisita. Rätt gjort och under myndighetskontroll finns ingen anledning att lägga tid, pengar och energi på att registrera skrot.

Någonstans känns det väl också lite oproportionerligt att ”innehav av en ofarlig klump järnskrot” skulle medföra en dom för vapenbrott.

I den mån någon behöver vapen med rörliga delar som går att skjuta lösa skott med för t ex teaterföreställningar, filminspelningar och liknande föreslår jag för amatören soft air guns, eller nytillverkade replikor från grunden tillverkade i mjuka zinklegeringar – som kan gå att skjuta lösa skott med för bästa filmeffekt, men som är omöjliga att modifiera till fungerande vapen eftersom metallen helt enkelt är för bräcklig och går sönder om någon försöker.

För seriösa filmproduktioner med höga krav på autenticitet bör man även fortsättnignsvis kunna använda riktiga, även helautomatiska, vapen modifierade för lös ammunition och licensierade av professionella och seriösa samlare och instruktörer. Förslaget omöjliggör dessvärre den typen av verksamhet helt och hållet.

 

3. Åtgärder mot ”samlare”

Direktivet (s 11): (5) Eftersom samlare har pekats ut som en möjlig källa till illegalt omsatta skjutvapen bör de omfattas av detta direktiv.

Min analys: Här uppstår begreppsförvirring i en svensk kontext: en vapensamlare ur svenskt perspektiv omfattas redan av vapendirektivet i det att samtliga vapen en av Sveriges fåtaliga samlare äger är fullt funktionsdugliga och därmed licenspliktiga. Från Polisens hemsida:

För att få vapenlicens för skjutvapen till en vapensamling krävs ett seriöst vapensamlarintresse. Samlingen ska ha en viss inriktning, exempelvis teknisk utveckling, och bör också vara avgränsad.

Det ska även vara möjligt att få ihop en i stort sett komplett samling inom samlarområdet, samtidigt som det ska vara möjligt att se vilka vapen som saknas i samlingen.

För att få äga skjutvapen för samlingsändamål krävs vapenlicens utfärdad av polisen för varje enskilt vapen. Vapen som innehas för samlingsändamål får inte användas för skjutning utan särskilt tillstånd av polisen. Ett sådant tillstånd ges endast undantagsvis och i regel i förevisningssyfte.

Dessutom ska samlaren som person vara välkänd, seriös och ha gott renommé. Ur Polismyndighetens föreskrifter om licens för samling (RPSFS 2009:13 FAP 551-3) står följande att läsa på sidan 22:

(…) Särskilda krav bör ställas på en vapensamlares personliga kvalifikationer. Det bör vidare stå klart att sökanden har ett seriöst intresse för verksamheten. Vid tvekan om seriositeten hos en vapensamlare kan information inhämtas hos en sammanslutning av vapensamlare 23 RPSFS 2009:13 eller hos ett museum.

Behöver jag påpeka att antalet vapensamlare i Sverige inte är särskilt många, och har ett välkontrollerat nätverk. De återfinns antagligen mangrant i föreningen SVEVAP.

Även om begreppet ”samlare” inte är definierat i förslaget misstänker jag att den typ av samlare som anges i direktivet är enskilda samlare av replikor eller deaktiverade vapen, d v s kopior i mjuka zinklegeringar- eller söndersvetsade vapen en vapensamlare skulle betrakta som värdelöst skrot. Och som också ska vara det – under förutsättning att vapnen deaktiverats på rätt sätt under ”min” punkt 2 ovan.

Direktivet (s 11): (4) Institutioner som anlägger kulturella och historiska aspekter på vapen, som erkänts som sådana av den medlemsstat inom vars territorium de är verksamma och som innehar skjutvapen i kategori A förvärvade före dagen för detta direktivs ikraftträdande bör kunna behålla de vapnen, förutsatt att den berörda medlemsstaten ger sitt tillstånd och att vapnen deaktiveras.

Min analys: Vad förslagsställaren tydligen inte förstått är att ”deaktivering” innebär att vapnet i praktiken destrueras. Det blir s a s ”vapenliknande skrot”, och det ekonomiska värde det betingar på den seriösa globala samlar- och museimarknaden blir exakt noll. Då måste man i enlighet med vad grundlagen stipulerar enas om vad ”full ersättning för förlusten” innebär för alla Sveriges tusentals samlar- och museivapen (varav mig veterligen aldrig ett enda någonsin använts vid brott).

Vad är egentligen värdet på den unika Browning halvautomat i .30-06 av begränsad upplaga från 1938 med handsnidad intarsia-valnötskolv, gravyr och guldinlägg i 24 karat som en gång skänktes till Ernest Hemingway av Haile Selassie? (Jag hittar bara på förutsättningarna, men ni förstår principen…)

Svenska vapensamlare hör hemma som programledare i Antikrundan – inte som dealers med ful-Kalasjnikovs i hamnkvarteren. De vapen de förevisar på utställningar kan besitta svindlande ekonomiska, kulturhistoriska och teknikhistoriska värden. Det vore horribelt att för hysteriska skattemedel lösa in historiska artefakter för destruktion – bara för att lösa ett problem som ärligt talat inte existerar, och aldrig har gjort det.

 

4. Totalförbud för privatpersoner att inneha halvautomatiska vapen – även efter att de deaktiverats

I förslaget specificeras inte huruvida man med halvautomatiska vapen avser pistoler eller gevär, vilket är ett allvarligt fel som i sig utgör tillräckligt skäl för att återremittera hela förslaget. De luddiga formuleringarna gör det omöjligt att på ett relevant sätt avgöra konsekvenserna.

Intressant är att man dock tycks ha backat från alla halvautomatiska vapen till sådana som lätt kan omvandlas till automatvapen, som rymmer många skott eller som liknar automatiska vapen. Vilket inte är så tydligt eller relevant som man kan tro.

I Sverige handlar de halvautomatiska vapnen sannolikt om ett fem- eller sexsiffrigt antal vapen, beroende på hur extensivt eller restriktivt man tolkar ”halvautomatiska vapen”. Trots detta; statistiskt sett sker i Sverige så få våldsbrott med vapen det någonsin funnits legal licens för att det knappt är mätbart i statistiken överhuvudtaget. Det vidriga undantaget är Peter Mangs, vilket är värt en särskild utvikning, då det grundade sig på ett systemfel och missuppfattningar av hur man egentligen ska agera:

Mangs skytteförening skrev det enligt svensk lag nödvändiga föreningsintyg de inte ansåg sig kunna vägra, eftersom det bara innehåller fakta om aktivitet, närvaro och resultat. Styrelsen kontaktade dock samtidigt polismyndigheten och avrådde från att tillstyrka en licens då Mangs uppträdde underligt och inte bedömdes lämplig för vapenlicens av skytteföreningen. Polisen svarade då att de inte hade någon formell anledning att avslå licensen när förening en väl gett honom ett förningsintyg och beviljade den. Resten är en fruktansvärd historia som kostade två oskyldiga människor livet, sånär dödade fyra till, och som fått både polis och skytteföreningar att fundera över ett och annat, skaffa sig bättre rutiner, ifrågasätta mer och stå på sig mer envist.

De brott som begås med vapen som kan spåras till att någonsin varit ett av de 1 800 000 legala vapen som finns i Sverige idag är trots Mangs-skandalen så få att det inte längre går att samla relevant statistik om dem. Utan att överdriva allt för mycket kan man säga att de årligen kan räknas någonstans mellan ena handens tumme, och ena handens fingrar. Vapenbrotten med legala vapen som någon, någon gång haft licens för i Sverige är snart helt borta, medan de brott som begås med illegala vapen ökar  – vilket SVT Nyheter rapporterade om i förra veckan.

Direktivet (s 12): (9) Vissa halvautomatiska skjutvapen kan enkelt omvandlas till automatiska skjutvapen och utgör därmed ett hot mot säkerheten…. 

Min analys: Påståendet om ”halvautomatiska vapen som enkelt kan omvandlas till helautomatiska” känns igen från Doris Högne Rydheims svenska utredning, och är en av svenska Polismyndighetens ansvarige för vapenfrågors, Peter Thorsell, käpphästar. Den käpphästen har uppenbarligen på något märkligt sätt galopperat in i EU:s förslag till nytt vapendirektiv.

Som exempel framför Thorsell bl a påståendet i denna artikel i DN från förra året, som innehåller flera sakliga och bra delar, men som också speglar den politiska aktivism och agitation som tycks prägla allt för många offentliga tjänstemän numera. När det gäller just jakt- och vapenpolitik har det varit ett oskick och en kultur inom polisen under många år.

Jag betraktar det ospecificerade påståendet om ”vissa vapen” som en ren ”klintbergare” till den dag EU-kommissionens förslagsställare eller Polismyndigheten behagar specificera exakt

a) vilken/vilka vapentyp/typer som avses,

b) vilka dessa ”delar” är,

c) var dessa vapen och/eller delar finns att beställa legalt i Europa och

d) på vilket sätt det berörda vapnet sedan ”lätt” kan modifieras till helautomatiskt.

Det vapen man försökte bygga denna livaktiga myt kring – en myt som märkligt nog tycks ha spritt sig från Sverige till Bryssel eller omvänt – visade sig efter ett officiellt utlåtande från Försvarets Materielverk (10FMV13965-9:1) vara rent hittepå. Det krävs flera delar som var för sig klassificeras som militära och överhuvudtaget inte finns att tillgå på den öppna marknaden. Vidare behöver man en avancerad vapenverkstad för metallbearbetning för att bygga om både låda och underbeslag på vapnet. Med den utrustningen och kunnandet vore det sannolikt lättare att bygga en kulsprutepistol från scratch. Något mer konkret exempel på ”lätt omvandlade vapen” på den legala marknaden har man mig veterligen inte lyckats presentera sedan dess. Helt enkelt för att de inte existerar.

Direktivet (s 12): (9) forts …men även utan omvandling till kategori A kan vissa halvautomatiska skjutvapen vara mycket farliga om de kan rymma många skott samtidigt. Sådana halvautomatiska vapen bör därför förbjudas för civilt bruk.

Min analys: För det första heter det patroner, inte skott. För det andra; alla halvautomatiska vapen med löstagbara magasin – vilket innefattar en avsevärd del av alla tiotusentals, möjligen hundratusentals, halvautomatiska jakt- och målskjutningsvapen som existerar i Sverige idag kan teoretiskt förses med magasin som ”rymmer många skott samtidigt”. Vare sig de ”liknar vapen med automatisk mekanism” eller ej. Den som misstänks vilja köpa ett vapen  och som kan misstänkas göra det i syfte att begå brott ska rimligen inte tillåtas ha något vapen överhuvudtaget. Oavsett hur halvautomatiskt det är, eller hur ”många skott det rymmer samtidigt”.

I Sverige kan halvautomater med hög kapacitet numera ges i undantagsfall till utövare av dynamiskt skytte, s k IPSC. Det handlar om särskilt erfarna och välrenommerade skyttar som haft (tidsbegränsade) licenser för både en- och tvåhandsvapen under flera år.

Inget brott har någonsin begåtts med ett sådant vapen i Sverige, och inget har någonsin stulits.

Direktivet (s 19): 13. 7 Halvautomatiska skjutvapen för civilt bruk som liknar vapen med automatisk mekanism.

Min analys: Att blanda in vapens utseende istället för funktion är inget relevant krav, men är en idé som ursprungligen föddes i USA – i Bill Clintons Federal Assault Weapons Ban från 1994. Den amerikanska lagen riktade sig just mot halvautomatiska vapen som ”liknar automatvapen”, men inriktade sig enbart mot utseende – inte funktion. Lagen var tidsbegränsad och gällde fram till 2004 då den inte förnyades. Som brukligt fångades dock alla amerikanska idéer upp i Europa, och den kosmetiska bedömningsgrunden lever fortfarande kvar i åtskilliga europeiska länder, bland annat Sverige.

Det amerikanska tioåriga förbudet utvärderades i ett flertal vetenskapliga undersökningar, och betecknas som ett totalt fiasko, då det inte gick att påvisa att det påverkade brottsligheten överhuvudtaget.

Många av de vapen som används för såväl jaktIPSC och andra målskjutningsgrenar ”liknar” eller ”kan likna” helautomatiska vapen, även om de hade varit tillåtna enligt det amerikanska förbudet. Konsekvensen av att framhärda i kravet är att man, som Doris Högne Rydheim stolt uttryckte det när hon förordade samma totalförbud i den huvudsakligen förkastade vapenutredningen (SOU 2013:7), ”tar död på några sporter”.

5. Totalförbud för privatpersoner att inneha helautomatiska vapen.

Direktivet (s 16): Artikel 6 – Medlemsländerna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att förbjuda förvärv och innehav av skjutvapen och ammunition tillhörande kategori A och skrota skjutvapen och ammunition som innehas i strid mot denna bestämmelse och som har beslagtagits.

Min analys: För Sveriges del finns det fortfarande kvar ett fåtal civila licenser för helautomatiska vapen – men inga som helst dokumenterade problem med något av dessa vapen. Någonsin. Inga brott har begåtts med något sådant, någonsin. Den enda kända stölden inträffade när en gammal kpist stals vid ett inbrott i Dalarna 2003. Den återfanns och ingen kom till skada.

De enda som innehar licens för helautomatiska vapen är en handfull tävlande i den långsamt utdöende sporten kpistskytte samt Sveriges mest välrenommerade samlare och muséer. Det handlar om en handfull människor och organisationer som bevarar ett kulturarv, och som blir allt färre varje år. För vanliga dödliga är luckan redan tilltäppt. Ytterligare skärpningar för att lösa ett icke-problem är att slänga pengar i sjön, bara för att gå miste om viktiga historiska värden.

6. Gemensamma unionsregler för märkning av vapen*

Direktivet (s 12): (10) För att undvika att märkningar enkelt avlägsnas och för att klargöra vilka delar som ska märkas bör gemensamma unionsregler för märkning införas.

I Sverige är alla vapen sedan länge märkta på ett tillfredsställande sätt, men det finns länder i Europa som ännu inte infört liknande regler. Om EU vill ha fri rörlighet för jägare och skyttar med det s k vapenpasset är det rimligt att samma regler gäller för märkning och spårbarhet för vapen och vapendelar över hela Europa.

Förslaget kan eventuellt kan förbättra överblicken och möjligheterna att spåra förkomna eller stulna vapen, och förebygger att man ”lämnar” omärkta delar till vapen efter sig vid legal passage med vapenpasset. Detta är ett av de tre tvingande lagstiftningsförslag som den ursprungliga utvärderingen förordade. Eftersom knappt några brott begås med legala vapen lär det dock tyvärr inte få någon effekt på de terrorbrott man angett som anledning till att hasta fram det nya direktivet.

Jag bedömer inte att förslaget har några negativa konsekvenser.

7. Förbud för handel med vapen och/eller ammunition över internet för andra än vapenhandlare

Direktivet (s 12): (12) Försäljning av skjutvapen och delar till skjutvapen genom distanskommunikation kan utgöra ett allvarligt hot mot säkerheten, eftersom metoderna är svårare att kontrollera än de konventionella försäljningsmetoderna, särskilt när det gäller kontroll på nätet av att tillstånd är lagenliga. Det är därför lämpligt att inskränka försäljning av vapen och vapendelar genom distanskommunikation, särskilt internet, till vapenhandlare och vapenmäklare.

Min analys: Man tycks redan ha backat från att ingen handel med vapen eller ammunition överhuvudtaget ska få säljas via distanstjänster, vilket man först tänkt. Det är bra, men det finns allt för många frågetecken kvar. Till exempel hur man definierar distanstjänster?

De oerhört strikta svenska reglerna för handel och transport av vapen och ammunition gör att det helt enkelt bara finns en handfull handlare som yrkesmässigt köper och säljer vapen – eller ens ammunition i Sverige numera. Den som bor i glesbygd kan intyga att det var länge sedan man köpte gevär och ammunition på den lokala järnhandeln.

I Sverige annonserar många jägare ut sina vapen och vapendelar via internet. Det finns ett välfungerande system för polisiär kontroll, verifiering och överföring av licenser och vapen till den nya ägaren. Efterlevnaden av de i europeiskt perspektiv strikta svenska reglerna är synnerligen god. Varför laga det som inte är trasigt.

Den handel över internet som är ett problem sker över det s k ”darknet”, och är i varje led olaglig redan idag. Det handlar om illegala vapen som beställs via kriminella sajter från länder utanför EU – och som därför inte omfattas av vapendirektivet. Vapnen smugglas in illegalt via anonyma postpaket till människor som saknar licens. Att få ordning på detta går inte genom att förbjuda det en gång till, utan är helt och hållet en fråga om genomförande, d v s se till att Europas tullmyndigheter och polis genomför kontroller och beivrar de lagar som redan finns.

8. Ensade regler för larm-, signal och salutvapen*

Direktivet (s 12): (13) Dessutom är risken för att larmvapen och andra typer av vapen som använder lös ammunition omvandlas till verkliga skjutvapen hög, och i några av terroristattackerna användes omvandlade vapen. Det är därför viktigt att ta itu med problemet med omvandlade vapen som används i brottslig verksamhet genom att låta dem omfattas av direktivet. Tekniska specifikationer för larm- och signalvapen liksom salutvapen och akustiska vapen bör antas för att säkerställa att de inte går att omvandla till skjutvapen.

Min analys: Detta är ytterligare ett av förslagen från den ursprungliga utvärderingen av vapendirektivet, och är således ett bra sådant. Enligt utredningen finns luckor i vissa EU-länder (dock ej Sverige), men det avgörande och stora problem är att startvapen som köps i Turkiet – som inte är EU-medlem och därför inte omfattas av detta direktiv i alla fall – smugglas in i Europa och byggs om till fungerande vapen. De start-, signal och salutvapen som tillverkas i t ex Tyskland idag kan inte omvandlas till fungerande skjutvapen.

 

9. Alla vapenlicenser ska förnyas vart femte år, och alla ska genomgå en läkarundersökning varje gång de förnyas:

Direktivet (s 17): Artikel 6.7 – I artikel 7.4 ska följande stycke läggas till: ”Taken för innehav ska inte överstiga fem år. Tillståndet kan förnyas om de villkor som låg till grund för att det beviljades fortfarande är uppfyllda.”

Direktivet (s 16): Artikel 5.2 – Medlemsstaterna ska föreskriva standardiserade läkarundersökningar för utfärdande eller förnyande av de tillstånd som avses i punkt 1, och de ska återkalla ett tillstånd om något av de villkor som låg till grund för att det beviljades inte längre är uppfyllt

Min analys: Även här anas svenskt inflytande. Sverige har redan sedan femton år tillbaka infört femårslicenser när det gäller stöldbegärliga vapen – pistoler och revolvrar. De positiva effekterna av detta är diskutabla, men få vapenägare har undgått de negativa effekterna i form av utökad byråkrati och olikheter inför lagen då den bevisligen tillämpas olika i olika delar av Sverige.

Tanken på att Sveriges samtliga 1 800 000 licenser ska förnyas vart femte år fyller åtminstone inte mig med tillförsikt, milt sagt. Särskilt inte i förhållande till den förväntade nyttan.

Läkarbesöket gissar jag är en brittisk idé. I svensk kontext kommer den att bli problematisk. Enligt den nationella taxan för sjukvården kostar ett läkarbesök 1 800 kronor. Frågan är huruvida den kostnaden kan tas ut helt och hållet av ”patienten”, eller om det går att göra en vanlig läkarundersökning – vad det nu är man ska undersöka – mot patientavgift, vilket sedan blir en post i Landstingens/Regionernas budget.

Alldeles oavsett vem som bär kostnaden – låt mig gissa att man hittar en modell för att lägga den på den enskilde – undrar jag över resursfrågan; i ett Sverige med ständig läkarbrist blir det en intressant fråga varifrån denna massiva pålaga i extra läkartid helt plötsligt ska materialiseras. En relevant fråga är vilka patienter i den redan pressade vårdapparaten som ska ställas i vårdkö för att läkare ska ta sig tid att genomföra en stor mängd extra – sannolikt onödiga – läkarundersökningar årligen.

Som skeptisk f d polis frågar jag mig dessutom vad tio-tjugo minuter med en stressad allmänläkare (som nog blir de som drabbas av uppgiften) ger; inte ens efter en minutiös rättspsykiatrisk undersökning, där personen minutövervakas och djupintervjuas under flera veckor av specialister i psykiatri är det alldeles lätt att bedöma vem som är riktigt frisk i huvudet eller inte.

10. Överensstämmelse med de grundläggande rättigheterna

Direktivet (s 13): (17) Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Ja, det gör det faktiskt, eftersom Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna saknar det äganderättsskydd som däremot återfinns i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Ni glömde kanske bara att nämna det sistnämnda. Sådant händer ju ibland när man har bråttom.

11. Implementering av totalförbuden i Sverige

Om vi nu leker med tanken att Sverige anser det vara en bra idé att skapa en massiv apparat av administration och merarbete samtidigt som man ska lägga gissningsvis en miljard av skattebetalarnas pengar i kontanter… Allt för att lösa en mängd icke-problem – hur genomför man retroaktiv lagstiftning riktad mot enskild med likhet inför lagen, rent praktiskt? Det nationella vapenregistret är nämligen behäftat med en hel del… begränsningar…

Fram tills för femton år sedan hade Sverige en mängd vapenregister. I princip ett per kommun. Anledningarna var flera, men en av de avgörande var att registren skulle kunna förstöras om Sverige hamnade i krig. Värt att minnas är att åtskilliga militärer och hemvärnsmän på den tiden också hade civila licenser på militära vapen som motsvarade tjänstevapnen. Antingen för tävlingsändamål, eller som… ja, extra tjänstevapen. Åtskilliga i Sveriges numera officiellt informella hemlighet, den s k Stay Behind-rörelsen var på papperet ”vapenhandlare” och kunde fritt inneha och föra även automatvapen, rent av kulsprutor, in och ut ur Sverige.

Så inträffade den eviga fredens tid, och det var logiskt att göra ett nationellt vapenregister av alla de mängder lokala register som fanns. Alla som försökt flytta och slå ihop databaser vet att det är i princip omöjligt utan att information förvanskas eller försvinner. För att undvika det anställdes en mängd assistenter som ”för hand” fick läsa av uppgifterna ur de gamla registren och skriva in dem i det nya.

Det blev inte särskilt mycket mer rätt det heller. Ibland finns vapen med en hel annan kaliber i registren än de har ”på riktigt”. Ibland existerar registeruppgifter för vapen som skrotats, och ibland existerar vapen som saknas i registren. Vissa vapen finns flera gånger med olika ägare, då man missat att avsluta den gamla uppgiften när vapnet fick ny ägare.

Ofta uppdagas dess missar när någon vapenägare avlider, och polisen vill ha in vapen som är skrotade sedan länge, som bytt ägare både en och två gånger. Ibland lämnar de efterlevande in vapen som överhuvudtaget inte finns i polisens register.

Oftast går detta att reda ut eftersom vapenägarna gjort allt som de skulle och behållit kopior av den dokumentation de lämnat in till polisen om skrotningar och försäljningar – men som polisen ”tappat bort”.

Av alla de vapen som varje år bokförs som ”stulna/förkomna” i polisens statistik finns en icke oansenlig mängd rena polisiära registreringsmissar. Tyvärr är det omöjligt att få ett svar på hur många de är. Låt mig gissa att det blir en intressant upplevelse när polisen för hand ska börja leta vilka halvautomatiska gevär eller pistoler som ”liknar automatiska” – i ofullständiga register.

Problemet gäller vapen som getts licens före år 2000.

12. De positiva effekterna av förslaget till nytt vapendirektiv

När det gäller positiva effekter av att skärpa redan restriktiva lagar för legalt vapeninnehav bland jägare, sportskyttar, samlare och andra behöver jag inte göra någon analys. Det har EU-kommissionen nämligen redan gjort själva, genom att sammanställa relevant forskning i utvärderingen av vapendirektivet. Även om man nu tycks ha glömt bort det.

Forskaren vid Handelshögskolan Erik Lakomaa har sammanställt följande citat ur de forskningsrapporter EU själva i utvärderingen av vapendirektivet hänvisar till som den vetenskapliga grunden bakom det vapendirektiv man nu forcerar fram. Rapporterna är förvånansvärt samstämmiga:

”[F]ailed to identity any gun control that had reduced violent crime, suicide, or gun accidents” ( Wellford & al 2004)

”[No] significant correlations [of gun ownership levels] with total suicide or homicide rates were found”. (Killias & Al 2001)

”[T]here is no consistent significant positive association between gun ownership levels and violence rates: across (1) time within the United States, (2) U.S. cities, (3) counties within Illinois, (4) country-sized areas like England, U.S. states, (5) regions of the United States, (6) nations, or (7) population subgroups…” (Kleck 1997)

”There is no evidence anywhere to show that reducing the availability of firearms in general likewise reduces their availability to persons with criminal intent, or that persons with criminal intent would not be able to arm themselves under any set of general restrictions on firearms” (Kates & Mauser 2004)

 

 

13. Övriga konsekvenser

Ständigt påtalar Europas makthavare hur viktigt det är att vi inte viker oss för terrorn. Hur avgörande det är att vi alla visar tillit till varandra i en tid av förändring, segregation och oro.

Hur genomtänkt vore det då egentligen av samma makthavare att ensidigt, och bevisligen utan saklig grund, säga upp förtroendet och tilliten gentemot de människor i Europa som statistiskt sett tillhör de allra mest laglydiga och lojala mot samhället av alla? Oberoende av hudfärg, kön, religion, ålder, sexuell läggning…

Ingen har förespråkat amerikanska vapenlagar. De europeiska är redan så restriktiva att det knappt finns något mer att skärpa. Det finns ingen rätt att inneha vapen i Europa, och har aldrig funnits. Men det finns ett förtroende, att en skötsam, omdömesgill och seriös medborgare med goda skäl, efter lång tid, under väldefinierade villkor,  hård kontroll och strikt ansvar kan vinna ett sådant privilegium. De som fått det vårdar detta privilegium ömt, och gör ofta stora insatser för sina samhällen – och även sina myndigheter – i det fördolda.

Och det fungerar.

Ett förlorat förtroende hos en stor grupp lojala medborgare är också en konsekvens.  Just nu behöver Europa knappast ännu fler medborgare som börjar tvivla på huruvida de är tillgångar för ett lyhört samhälles förtroendevalda eller bara problem för döva byråkrater och makthavare.

Om detta direktiv går igenom torde Winston Churchills berömda citat återigen få nytt liv, som travesti:

Aldrig förr i mänsklighetens historia har så många gjorts så besvikna av så få till så högt pris med så obefintligt resultat.

Är det värt det? Att göra så många så besvikna, bittra och förbannade? För vad? Varför? Det finns ingen empiri, ingen vetenskap, ingen statistik, ingen logik som stödjer innehållet i förslaget.

Det finns ingen demokratisk process som stödjer det manipulativa sätt på vilket det pressas fram.

Själv sätter jag min med tiden allt mer bräckliga samhällstillit till den svenska regeringen och dess företrädare i (och gentemot) EU att ni på allra bästa sätt företräder Sverige och dess medborgare i att sätta oåterkalleligen stopp för detta förslag. Sedan önskar jag att ni istället driver fram förslag som ökar tryggheten i Europa på riktigt i stället.

Förslagsvis genom att på allvar börja upprätthålla de lagar som redan finns.

 

–     –     –

Förslaget uppdaterat 2015-12-17 med förtydligande resonemang kring brottet mot subsidiaritetsprincipen i EU-fördragets Artikel 5.

Publicerat i Rättssamhälle, Säkerhetspolitik | 25 kommentarer

Om att manipulera lagstiftning

 photo eu__flag_of_europe_zps6si779gm.png

I förra inlägget kritiserade jag starkt EU-kommissionens förslag till nytt vapendirektiv. Idag tänkte jag beskriva den minst sagt märkliga processen kring dess tillkomst.

Jag har grävt, ringt, mailat, googlat, läst, forskat och frågat. Vad jag har funnit har fått mig att höja ögonbrynen mer än en gång. Jag trodde helt enkelt inte det var möjligt att ett fåtal starka lobbyister kan sidsteppa hela den omfattande expertprocess man själv tillsatt när resultatet inte passar den egna fundamentalistiska övertygelsen.

Det minst sagt intressanta förslaget till nytt vapendirektiv finns nu översatt till svenska:

CONSIL-ST_14422_2015_INIT-SV-TXT

Förslagen i det är oerhört genomgripande, och innehåller bl a regler om konfiskation av enskilda människors egendom – mot de slutsatser som den egna gedigna utredning som föregick förslaget enats om och helt utan att påvisa en relevant anledning eller några förväntade effekter. Innan man föreslår åtgärder som balanserar på gränsen till att bryta mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna kan man tycka att det vore smakligt med att man redovisade vad man förväntade sig för effekt, men icke.

För den som grävt i hur förslaget tagits fram och vad det omfattar blir det närmast skrattretande ironiskt att det inleds med följande pretentiösa deklaration:

Det här initiativet är förenligt med Europeiska kommissionens strategiska mål 2014–2019 när det gäller att främja ”ett område för rättvisa och grundläggande rättigheter som grundar sig på ömsesidigt förtroende”.

Ja, miljontals laglydiga européer känner det säkert som ett gott ”tillvaratagande av rättvisa och grundläggande rättigheter” när deras privata egendom konfiskeras på tvärs med andan i Artikel 17 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna:

Artikel 17

1. Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra.

2. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.

Vidare känner säkert samma laglydiga européer det som alldeles särdeles ”grundat på ömsesidigt förtroende” att deras lagligen förvärvade egendom föreslås avhändas dem med retroaktiv lagstiftning. Allt under den godtyckliga hittepå-motiveringen att egendomsägarna plötsligt kan misstänkas vara potentiella terrorister eller mentalsjuka.

Det mest intressanta och skrämmande i hela dokumentet är att läsa igenom hela avsnitt 3. I det avsnittet redovisas resultaten från de omfattande utvärderingar och samråd som genomfördes när man EU:s vapendirektiv nyligen utvärderades inför ett nytt, förbättrat direktiv.

Utvärderingen var omfattande. I 86 riktade enkäter, 56 djupintervjuer och 30 fallstudier sammanställdes synpunkter från myndigheter i medlemsstaterna, representanter från industrin, jägare och skyttar samt forskningsinstitut och organisationer engagerade mot vapenhandel och spridning av vapen.

 photo adf_zpsrbxl6fzl.jpg

Ur utvärderingen av det tidigare vapendirektivet – antal konsulterade institutioner per medlemsstat

Man genomförde också en medborgarenkät. Engagemanget var stort, och uppåt 250 000 EU-medborgare besvarade enkäten, mot normalt 50-60 000.

Sammanfattningen av utvärderingen som den beskrivs i förslaget till nytt vapendirektiv är som helhet korrekt och saklig i sin beskrivning av de problem som identifierades och vilka skärpningar utvärderingen föreslog till EU:s nya vapendirektiv:

De berörda parterna ansåg att deaktiverade skjutvapen som därefter reaktiveras är en viktig källa till vapen för kriminell användning och att kryphål till följd av skillnader i nationella standarder för deaktivering kan användas av brottslingar. En del av dem tycker att skjutvapendirektivet är strikt om deaktivering och att allt som behövs är övervakning av att medlemsstaterna genomför de efterfrågade tekniska riktlinjerna. Närmare harmonisering betraktas dock i allmänhet som angeläget. 

Sammanfattningen av utvärderingarna och samråden fortsätter:

Alla berörda parter (från medlemsstaternas myndigheter till experter och företrädare för tillverkarna) ansåg också att det finns ett verkligt behov av att utbyta information om skjutvapen i medlemsstaterna och att det är en viktig fråga. Samarbetet bör vidare inte begränsas till utbyte mellan medlemsstaterna, ansåg man, utan offentliga och privata berörda parter borde föras samman. Ökad kommunikation betraktades som väsentligt för underrättelseverksamhet, gemensamma operationer och styrning. Att prioritera e-kanaler för utbyte av information framför möten framhölls som ett bra arbetssätt. Det bör vidare beaktas att forum för sådana diskussioner redan finns, både på operativ nivå och på lagstiftningsnivå.

I den demokratiska processen fick man således fram precis vad alla som har någon kunskap i frågan vet är relevant, och som jag redovisade i mitt förra inlägg: Huvudproblemen är illegala vapen från Balkan och bristande kontroll över deaktiverade vapen i några enstaka länder.

Det brett förankrade utvärderingsarbetet resulterade i ett antal slutsatser och förslag. Flera handlade om information, ökad samverkan och ”mjuka” åtgärder som inte krävde förändringar i lagstiftningen, men som bedömdes ge god effekt mot illegal vapenhandel. Det fanns tre förslag till specifika tvingande Europeiska lagskärpningar:

  • Inför gemensamma kriterier för signalvapen, främst p g a inflöde av lätt konverterbara sådana från Turkiet.
  • Harmonisera reglerna för märkning av vapen över hela Europa.
  • Harmonisera standarder och regelverk för hur deaktiverade vapen görs oåterkalleligen obrukbara (Vilket EU gjort tvingande redan 2008 i direktivet 2008/51/EG, sista sidan längst upp t v – men tydligen inte lyckats följa upp).

Utvärderingens förslag är adekvata och väl underbyggda i fakta. Dock; inget av förslagen som remissinstanserna förordade handlade om skärpningar av laglydiga medborgares rättigheter, förbud, femårsregler, läkarundersökningar eller begränsningar av jägares, sportskyttars eller samlares licenser. Helt enkelt för att det är onödiga, dyra, ineffektiva åtgärder som inskränker människors vardag och knappast har någon effekt på den illegala vapenhandeln eller våldsbrottsligheten.

Rapporten är väl genomarbetad, och slutsatser och förslag finns sammanfattade i pedagogiska bilder på s 104-106 för dig som inte orkar läsa igenom allt:

DG ENTR_Evaluation of the Firearms Directive_Final Report_final

Det märkliga är att det nya förslaget till vapendirektiv till skillnad från den omfattande utredning som föregick den innehåller en mängd omfattade förbud och regleringar som ingen föreslagit, och som inte tycks vara förankrade någonstans. Sammanfattningen i förslaget till nytt vapendirektiv avslutas kryptiskt med följande stycke:

Kommissionen har beaktat de synpunkter som lämnats av de offentliga och privata aktörer som är berörda parter. Förslaget har utformats i syfte att säkerställa en högre nivå av säkerhet och effektivitet.

Den ”någon” som utformat förslaget har ”beaktat synpunkterna”, och lämnar en svävande definition om hur dessa synpunkter kommer att få genomslag i förslaget. Sedan skriver samme ”någon” helt enkelt dit ett antal egenpåhittade punkter som vederbörande vill ha igenom, även om hela det omfattande förarbetet ratat dem – ja, frågorna/förslagen om förbud, konfiskation och psykundersökningar var uppe i utvärderingen på ”någons” initiativ, men avstyrktes kraftfullt i remissarbetet. Av flera synnerligen goda skäl. Men av detta avstyrkande finns inget spår i förslaget till nytt vapendirektiv. I resonemanget kring hur man beaktat proportionalitetsprincipen står följande luddiga textmassa:

Proportionaliteten säkras genom att de föreslagna ändringarna inskränks till sådana som i de centrala slutsatserna i de undersökningar som genomfördes i den förberedande fasen angavs ha störst inverkan på säkerheten. Förslaget går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen att garantera EU-medborgarnas säkerhet utan att i onödan begränsa den inre marknaden.

Stycket är ägnat att låta påskina att man använt remissinstansernas slutsatser och förslag, men att man varit återhållsam och endast tagit upp de förslag till tvingande lagstiftning som ”angavs ha störst inverkan på säkerheten”. Därefter lägger man ett förslag som fullständigt struntar i remissinstansernas åsikter. En ansiktslös tjänsteman lägger till en lång rad av omfattande och radikala förbud, konfiskationer och mentaltester som aldrig föreslagits – och av dokumentet får man uppfattningen att det är på remissinstansernas inrådan, men att man storsint och återhållsamt sållat ut de mest nödvändiga av de förslag som remissinstanserna föreslagit.

Förslaget till nytt vapendirektiv är något så märkligt som en officiell handling från EU-kommissionen som bättre hör hemma prövad under någon europeisk version av Brottsbalkens 9 kap – Om bedrägeri och annan oredlighet.

Så vem – eller vilka – ligger då bakom detta… ja, kuppförsök, skulle man nog kunna beskriva det som?

Jag har grävt i saken och råkar veta att det inte är en slump att flera idéer, formuleringar och extrema förslag känns igen från svenska Doris Högne Rydheims totalsågade vapenutredning härom året (SOU 2013:7). Ni minns kanske försöken att ”ta död på en sport”. Med drakoniska lagförslag som var för verklighetsfrämmande till och med för det Sverige som vanligen ivrigt hänger sig åt extremer. Det blev inget av Högne Rydheims förslag. Främst eftersom de var tveksamma i förhållande till grundlagen, oerhört dyra och med sannolikt försumbar effekt. Men samma idéer om förbud, avväpning och konfiskation dök påpassligt upp som trevande frågor i förarbetena till EU:s vapendirektiv samma år. Som slutrapporten från utvärderingsarbetet av EU:s vapendirektiv ovan visar föll de inte i god jord där heller.

Därmed borde saken varit utagerad. Men icke. Fem dagar efter Parisdåden – medan Europa brottas med chock, affekt och desperation över de fruktansvärda dåden – dyker plötsligt förslaget till nytt vapendirektiv upp från ingenstans. Ärendet måste snabbehandlas – fort, fort, skynda, skynda. Det är viktigt att besluta nu – så inte fler måste dö. Allt har föregåtts av en expertutvärdering där hela Europa varit med – och här är förslagen…

Och i förslaget finns plötsligt förutom de tre förslag utvärderingen enades om en hel bukett tvång, misstroende, kontroll och konfiskation riktad mot oskyldiga – som ingen i det gedigna förarbetet förordat överhuvudtaget. Retoriken och brådskan i att pressa igenom förslaget är synnerligen märklig eftersom inte ett enda av förslagen i direktivet handlar om en endaste akut åtgärd som skulle kunna ge någon som helst effekt här och nu.

”Vi måste skynda oss att införa en femårsgräns för vapenlicenser så ingen hinner mördas innan veckan är slut?” Ja, eller hur.

Så, vem är det då som driver på? Trådarna leder dessvärre till den svenska EU-kommissionären för handel – Cecilia Malmström. Hon tycks ha tagit med sig en djup personlig övertygelse om att bli den som en gång för alla smider plogbillar av Europas svärd, omgiven av ett entourage handplockade ideologiskt övertygade ”vapenexperter” – politiska aktivister förklädda som offentliga tjänstemän med högst generös syn på hur man använder statistik och fakta för att nå dit man vill.

När Sveriges demokratiska process ratade förslagen lanseras de radikala idéerna i Bryssel för att försöka få igenom totalförbuden den vägen istället. När även EU:s process ratar förslagen… ja, då får man väl vara lite kreativ.

Nå, det är inte nog på eländet ännu. När man tror att det omöjligt kan bli värre toppar förslaget till nytt vapendirektiv med denna intressanta formulering:

På grund av det akuta läge som uppstod efter den senaste tidens händelser läggs förslaget fram utan konsekvensanalys.

Vi ska till varje pris pressa igenom vad vi vill, som inte adresserar problemet, som möjligen är ett brott mot mänskliga rättigheter, som inte bygger på fakta, som alla experter har dömt ut, och som vi motiverar med vilseledanden och rena lögner.

Och vi bryr oss inte ens om vad det får för konsekvenser.

Ridå. Men var lugna, ni dolda makthavare. Jag tänker göra konsekvensanalysen åt er. Gratis. I nästa inlägg.

–     –     –

 

 

 

Publicerat i Rättssamhälle, Säkerhetspolitik | Märkt , , | 20 kommentarer

Om att skjuta sig i foten

 photo IMG_0186_zps2mepqivz.jpg

Halvautomatiskt jaktgevär. Snart totalförbjudet?

Härom dagen publicerade Svenska Dagbladet en bra och belysande artikel om ett av Europas just nu största problem – de illegala vapnen.

Snart sagt alla med grundläggande kunskap i frågan vet hur det ligger till; de illegala vapen som florerar i den undre världen och som tar liv i händerna på terrorister är ursprungligen militära och kommer i princip uteslutande från två källor:

1. Överblivna vapen från krigen på Balkan under 90-talet och

2. Den slovakiska handeln med deaktiverade militära vapen

I båda fallen handlar det om ursprungligen militära vapen som aldrig funnits i civila händer överhuvudtaget, och än mindre har det någonsin funnits civil vapenlicens utfärdad för dem någonstans i världen.

Den släpphänta slovakiska lagstiftningen för deaktiverade militära vapen har märkligt nog varit laglig trots att den sannolikt kostat åtskilliga människoliv under senare år. Mängder av dessa vapen – pistoler, kulsprutepistoler och automatkarbiner – florerar i den svenska undre världen.

Förutom att de nämns i SvD-artikeln ovan har Sveriges Radio P1 I Lagens Namn gjort ett förträffligt grävande reportage om de slovaiska vapnen och handeln med dem. Såvitt jag kunnat utläsa av offentliga källor har Slovakien redan skärpt lagstiftningen, men givetvis är ett kryphål av denna sort en fråga som berör hela EU.

Så långt är EU-kommissionens förslag till nytt vapendirektiv från 18:e november rätt ute. Men det är – med ett undantag till – också det enda av förslagen i det nya direktivet som är relevant, vilket uppmärksammats av allt fler – t ex i en ledare i gårdagens SvD och nyligen i Gefle Dagblad. I Finland är förslaget en stor nyhet och häpnaden och irritationen påtaglig.

Ett tvingande EU-direktiv som styr över nationell lagstiftning, skapar en mängd problem till stora kostnader och drabbar oskyldiga hårt – utan att ens vara i närheten av att adressera de kriminella man påstår sig vilja slå mot – är allvarligt.

Direktivet måste förkastas. Igen, ska man väl för tydlighetens skull tillägga. För det har lanserats tidigare, i liknande lydelse. Av samma tjänstemän.

I affekt över de fruktansvärda terrordåden i Paris härförleden är det förstås lätt att applådera varje skärpning av Europas vapenlagar. Vi vill ju alla få stopp på den fruktansvärda terrorismen och den organiserade brottsligheten.

Så långt är vi alla överens. Men då vill det till att de med makt att göra något åt saken skjuter mot rätt fiende. Och problemet är att EU:s nya förslag till nytt vapendirektiv inte adresserar de illegala vapnen. Det illa genomtänkta och (avsiktligt?) luddiga förslaget till nytt vapendirektiv innehåller knappt en enda åtgärd som adresserar terrorism eller organiserad brottslighet. Istället vill man förbjuda sportgrenar och konfiskera privat  egendom från jägare, sportskyttar, vapensamlare och muséer.

Det mest bisarra förslaget är att man med hänvisning till terrorismen vill införa mentaltester vart femte år för Europas antagligen redan nu mest kontrollerade och laglydiga människor (oberoende av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning och sexuell läggning): Europas sportskyttar, vapensamlare och jägare.

Förslaget till nytt vapendirektiv har relativt nyligen genomgått EU:s alla (någorlunda) demokratiska processer inklusive medborgarremiss och förkastats eftersom det helt enkelt var uselt. Så egentligen borde det aldrig ha dykt upp igen.

Men så såg någon chansen när Paris, Frankrike och Europa drabbades av de fruktansvärda terrordåden härförleden. Knappt hann offren flyttas från ambulansbårarna till bårhusen innan förslaget osmakligt nog återuppstod – fem dagar efter dåden (!). Nu med motiveringen att man med hänvisning till det rykande färska terrordådet måste sätta ner foten ordentligt när det gäller vapnen – och klubba direktivet efter en forcerad snabbehandling. Fort. Skynda, skynda.

Frågan är varför just nu, och varför så bråttom?

Om man gräver lite på nätet tycks orsaken heta Fabio Marini, chef för EU-kommissionens ”Task Force” för vapenfrågor. En dold makthavare av den sort vi dessvärre tycks drabbas allt mer av på allt fler områden i Europa och Sverige; en toxisk kombination av politisk aktivist och offentlig tjänsteman som har svårt att se varför man inte kan slå två flugor i en smäll och driva egen politik som opolitisk tjänsteman. Dessvärre enligt uppgift i detta fall påhejad av vår svenska EU-kommissionär Cecilia Malmström.

Få vågar förstås opponera sig mot ”skärpningar av vapenlagarna” i det känslomässiga läge som råder efter Parisattackerna, och långt ifrån alla gör sig besväret att ta reda på vad som faktiskt står i dokumentet (eller resonera kring vilka effekter reglerna kan tänkas få – och inte). Det låter ju så bra. Men för den som bemödar sig att läsa vidare efter den känsloladdade motiveringen, manande till enad europeisk samling och krafttag mot terroristernas illegala automatvapen blir man närmast häpen. Lösningen på Europas väldokumenterade problem med terrorism och smuggling av illegala militära automatvapen är straffa sportskyttar, jägare och vapensamlare hårt – för att de finns.

Gratulerar, EU-kommissionen, till detta under av logisk ekvilibrism. Nu ska vi sätta ner foten ordentligt. Men inte mot terrorismen. Stöveln ska istället trampas djupt i ansiktet och vridas om på dem som inte har ett jota med saken att göra, och som till råga på allt är det genomsnittligt minsta problemet i hela EU. Herregud, man tror inte det är sant när man inser att förslaget till nytt vapendirektiv man nu försöker kuppa igenom kan sammanfattas så här:

”Vi ska aldrig låta oss skrämmas av terroristerna. Men det finns förstås en stor anledning till oro. Vi slår nu till hårt mot de största potentiella terrorhoten mot europeiska liv. Låt oss därför kriminalisera Ragnar Skanåker, Armémuseum och norrländska älgjägare…”

Snacka om att skjuta sig i foten, EU-kommissionen… 

–     –     –

P.S. Jag kommer framöver att publicera en kritisk genomgång saklig totalsågning av EU-kommissionens förslag till nytt vapendirektiv – som trots allt innehåller flera… nåja, i alla fall två… någorlunda bra förslag.

Jag kommer också att redovisa ett par alternativa förslag till skärpningar och insatser som till skillnad från EU:s märkliga direktiv kan göra skillnad på riktigt, varav ett glädjande nog kommer från den svenska regeringen. D.S.

TILLÄGG 12/10 kl 07:23: SVT Nyheter rapporterar  om en kraftig minskning av det dödliga våldet. ”…samtidigt som allt fler skjuts till döds med illegala vapen i kriminella konflikter i vissa storstadsområden så har det skett en påtaglig minskning av  dödsskjutningarna i andra sammanhang, exempelvis i partner- och familjevåld, där legala, till exempel jaktvapen, har använts”. I det sammanhanget ter sig inriktningen i nya vapendirektivet än mer märklig.

Publicerat i Rättssamhälle, Säkerhetspolitik | Märkt , , | 9 kommentarer