Om Handbok Gender och tjänstemannaskap

 photo Bild151.jpg

Jag tänkte gå mot strömmen och låta bli att raljera över Försvarsmaktens Handbok Gender. Av den enkla anledningen att jag tror att vad som står i den faktiskt är sunt, vettigt, och tyvärr inte självklart för alla.

Att den möjligen är en bra, klok, självklar produkt betyder dock inte att dess förekomst är problemfri för det. Men de eventuella problemen kring dess existens hör hemma på ett högre plan – i begreppen komplexitet, överreglering och transaktionskostnad.

Människan har en högst begriplig drift att strukturera, reglera och informera om viktiga saker som borde vara självklara för alla – men tyvärr inte är det. Tyvärr är det inte alltid säkert att effekten av varje ”självklar” reglering blir så stor som man tänkt – helt enkelt därför att människan är som hon är, och inte klarar av att hantera hur mycket information som helst.

Alla mellanmänskliga system ägnar sig åt att bygga komplexitet. I sin strävan efter ständiga förbättringar har människan kommit på att man kan skapa strukturer och modeller som gör helheten större än delarna. Människan är uppfinningsrik, och kommer att fortsätta förbättra i allt fler lager. Allt för att nå slutmålet att ”alla alltid tänker på allt” så att inga problem någonsin uppstår här i världen.

Baksidan är dock att varje lager av komplexitet i sig skapar nya problem, som i sin tur kräver ytterligare… Ja, ni hänger med.

Det går inte att ta bort ett lager komplexitet utan att återfå det problem man ville hantera, och därför är processen irreversibel. Den stora baksidan är att man förr eller senare slår i komplexitetstaket och får så höga transaktionskostnader att det komplexa system man byggt upp, byggt till och byggt ut till slut havererar under sin egen tyngd. Mängden viktiga hänsyn blir till slut så många att man i all välvilja har krossat sig själv under ett massivt lass självklara saker.

Någon gång ibland görs för all del ett tekniksprång som rationaliserar bort moment, men varje gång det sker har snart den ökade produktiviteten hittat nya saker att förbättra och transformerat sig till ännu mer komplexitet någon annanstans i ekvationen.

Genderhandboken har – även om den i sig är en bra produkt – baksidan att den samtidigt är en av många byggstenar i den slutgiltiga kollapsen.

Som tjänsteman i dagens västerländska samhälle har du redan nu en hel del att tänka på:

Lek med tanken att du får ansvaret för att utföra en uppgift, strunt samma om du arbetar i privat eller offentlig sektor – det ser ungefär likadant ut. Du har nu att ta ställning till ett antal saker om du vill vara säker på att inte hamna i korrigeringssamtal hos chefen, eller i SVT:s Uppdrag Granskning och se fram mot ett skamligt avsked för att du missat något av alla självklara saker du bara måste kunna på dina fem fingrar som ansvarsfull befattningshavare.

Först av allt – tänk lite lean. Ställ dig rentav den viktigaste och grundläggande fråga 1A: är det nödvändigt att genomföra uppgiften, eller går det hela kanske rentav att lösa på något annat sätt?

Om det nu är så att din uppgift är nödvändig behöver du se till att kunna motivera utförligt – och helst dokumentera – ett antal viktiga saker. För din egen skull, om inte annat:

T ex hur du tagit ställning till åtgärdens hållbarhet ur ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbarhetsperspektiv. Finns budget, och vem finansierar vad? Hur påverkas andra poster i din eller andras avdelning? Är utförandet genomförbart mot gällande lagstiftning och övriga policies? Behöver du anlita underleverantörer? Är du helt säker på att de är korrekt upphandlade, och att avtalet med underleverantören verkligen omfattar den åtgärd du tänkt anlita dem för och inte passerar någon beloppsgräns? Finns kollektivavtal för alla eventuella inblandade underleverantörer, och till deras underleverantören? Har underleverantören (och underleverantörens underleverantörer) giltiga tillstånd, certifieringar och utbildningsbevis, följer de bransch- eller tillämpliga ISO-standarder? Underleverantören är väl inte satt på obestånd – har du tagit kreditupplysning? Har du verkligen koll på de produkter och råmaterial underleverantören i sin tur använder sig av, och hur de anskaffats? Har du gjort någon form av livscykelanalys för eventuell utrustning eller råmaterial som ska användas? Förekommer miljöfarliga ämnen, barnarbete eller ändliga resurser någonstans i kedjan fram till den uppgift du ska genomföra? Har du planerat återvinning av restprodukter, eventuella störningsaspekter för kringboende, har du gjort en riskanalys? Är den verkligen fullständigt belyst ur alla perspektiv oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Har du förankrat åtgärden med berörda fackföreningar? Hur påverkas arbetstiden för personalen? Finns individuella behov som kan påverka övertidsuttag och därmed påverka budget eller semesterplanering? Hur påverkas arbetsmiljön? Vilken dokumentation är lagstadgad och vilken är frivillig? Finns verifikat attesterade med vederbörlig dokumentation om vilka befattningshavare och gäster som närvarat vid respektive åtgärd? Har lagstadgad dokumentationen skrivits ut på arkivbeständigt papper+bläck och arkiverats i enlighet med gällande lag och god revisionssed? Vilka effekter kan förväntas på kulturmiljön och…

Kom nu ihåg att om du missat något är det ditt fel. Återvänd sedan till fråga 1A och ställ dig den en gång till.

Om du vid det här laget minns vilken uppgift du egentligen skulle utföra och fortfarande anser det nödvändigt har det sannolikt ändå hunnit bli för sent vid det här laget. Eller så kanske det finns någon annan som kan ta hand om saken…

 –     –     –

Publicerat i Allmänt tyckande | Märkt , , , , | 10 kommentarer

Om en beredskapshöjning på Gotland

 photo Bild071-1.jpg
Jag skriver inte ofta om svensk säkerhetspolitik numera. Säkerhetspolitik blir nämligen rätt ointressant som företeelse om man saknar de nödvändiga verktygen att bedriva den – vilket Sverige gör efter ett och ett halvt decenniums massiv slakt av sin försvarsförmåga. Säkerhetspolitik utan stöd i relevant militär kapacitet blir tyvärr föga mer än retorik och poserande.

Jo, visst, Försvarsmaktens personal, utrustning och professionalitet är av bättre kvalitet än någonsin – men det spelar mindre roll då förbanden är på tok för få och till råga på allt underbemannade – och det dessutom finns stora luckor (de s k förmågeglappen, någon?) i den komplexa helhet en försvarsmakt måste utgöra.

Det tjänar hur som helst ingenting till att drömma om vad man skulle kunnat göra med resurser man inte har. Mer intressant är vad man gör med de resurser man faktiskt disponerar. Sverige har i dagarna närmast gått i spinn över att landets överbefälhavare Micael Bydén skickat något enstaka kompani soldater till Gotland.

Överbefälhavarens beslut är välkommet, och syftet torde vara tydligt; att höja tröskeln för den som eventuellt funderar på att fylla det militära vakuum Gotland utgjort i något decennium. Men varför just nu? Ingen av oss glada amatörer vet, men låt mig spekulera lite:

Jag tillbringar av eget intresse en hel del tid på internet med att samla information om säkerhetspolitik från mängder av källor. Under ungefär ett halvårs tid har jag tyckt mig märka att förekomsten av pro-rysk argumentation tycks ha ökat. Jag kan ha fel, det hela kan bero på helt andra orsaker och jag har inga bra enskilda exempel, men magkänslan har signalerat ett mönster; mängder av nya kommentatorer med liknande argumentation har plötsligt dykt upp i kommentarsfält, skiftningar har skett i retoriken från flera håll och fler ”säkerhetspolitiskt offensiva” nyheter dyker upp från ryskt håll – synbarligen anpassade för att bearbeta en västerländsk publik.

Känslan har varit så stark att jag de senaste två-tre månaderna faktiskt börjat undra för mig själv vad Ryssland egentligen har på gång.

När sedan Joe Biden lötsligt börjar vända sig till Vladimir Putin och prata svensk territoriell okränkbarhet samtidigt som försvaret verkar vakna till liv ur sin mångåriga törnrosasömn genom övningar, olika aktiviteter och oanmälda beredskapskontroller anar jag att jag min magkänsla kanske inte är någon slump, trots allt.

Låt oss för resonemangets skull leka med tanken att Ryssland – till exempel – förbereder en offensiv för att öppna en korridor i Ukraina, eller något annat lagom obekvämt man vet kommer att irritera väst. Ingen rysk strateg skulle någonsin förvänta sig att en sådan manöver skulle passera obemärkt, utan man skulle samtidigt planera för alla tänkbara motdrag från NATO – inklusive en eskalering till väpnade inslag.

Det vore synnerligen o-ryskt att inte planera även för att NATO i sådant fall kraftsamlade i Östersjön, och det vore o-ryskt att inte planera – och förbereda sig – på att oavsett vad NATO må hitta på kunna skydda ryskt territorium med alla till buds stående medel. Det vore o-ryskt om man inte avdelade, förberedde och övade förband för att fylla det militära vakuum som utgör Gotland. Inte för att man egentligen tror sig behöva göra det – utan ”utifall att”.

Och det vore synnerligen oansvarigt av Sverige att inte möta en sådan förberedelse med någon form av motdrag.

Att hålla i minnet är i ett sådant läge att vissa av de mest omhuldade svenska myterna inte nödvändigtvis har samma tyngd hos de ryska strategerna. Jag är t ex övertygad om att den spridda svenska uppfattningen att en militär konflikt med Sverige skulle starta ett tredje världskrig är ett svenskt önsketänkande som passerade bäst före-datum redan på nittiotalet. Situationen idag är en helt annan än under kalla kriget. Sovjetryska arméer står inte längre på tomgång i massiva formationer beredda att välla in i Europa på ett ögonblick – och därmed är också nödvändigheten att stötta Sverige vid ett angrepp inte längre ett överhängande tvång.

Tvärtom – i ett läge där ett världskrig på allvar skulle riskera att bli en följd av ett ingripande skulle sannolikt argumenten mot att ingripa militärt för att stötta Sverige snabbt vinna mark i NATO:s/EU:s medlemsländer. Och det med all rätt: Ärligt talat, varför kasta valfritt NATO/EU-land – eller rentav hela världen i avgrunden för det Sverige som a) envist tackat nej till att ingå i någon som helst västlig försvarsallians samtidigt som man b) själv försatt sig den situation där man står utan egen försvarsförmåga?

Man bör hålla i minnet att NATO är en konsensusorganisation där alla 28 medlemmar måste enas om att ett angrepp på Sverige är värt att aktivera NATO:s  Artikel 5 för – trots att Sverige inte ens är medlem. Jag har faktiskt svårt att se det hända.

EU i sin tur har förvisso sin s k säkerhetsgaranti i EU-fördragets artikel 42.7 (28A.7), men lydelsen i texten är synnerligen öppen för tolkningar, och vägen till att EU ska lyckas enas om vare sig gemensam vilja eller förmåga att ingripa militärt till Sveriges försvar är troligen betydligt svårare för EU än att enas om gemensamma flyktingkvoter. Och vi vet ju hur lätt det sistnämnda visat sig vara i praktiken.

FN? Jodå. Men eftersom Ryssland är permanent medlem av FN:s säkerhetsråd lär inte en enda för Ryssland misshaglig resolution passera den ryska vetorätten.

Min slutsats:

a) En rysk militär operation mot Gotland har med all säkerhet planerats och förberetts av Ryssland, men sannolikheten att den någonsin ska sättas i verket är låg. Den skulle i så fall sannolikt vara ett ”förebyggande svar” på en NATO-kraftsamling i Baltikum.

b) Om Ryssland besatte Gotland i ett sådant läge skulle tilltaget onekligen väcka stor internationell indignation – men i praktiken skulle stödet från omvärlden till slut begränsa sig till högljudd retorik, vapenskrammel och enstaka bilaterala sanktioner. Sverige, NATO och EU skulle tvingas acceptera faktum. 

Tänk nu för en sekund tanken att ryska strateger gör samma bedömning som jag…

 –     –     –

P.S. Vill du bli riktigt förskräckt – läs Jägarchefens analys. D.S.

Publicerat i Säkerhetspolitik | Märkt , , , | 10 kommentarer

Ett halvt år, ett helt liv nu som ljudbok

 photo IMG_4636t_zpswg0unnyp.jpg

Precis som rubriken säger finns min bok Ett halvt år, ett helt liv från och med idag  inläst av Martin Halland.

Den finns hos alla nätbokhandlare, samt på Storytel.

Antingen du redan läst boken, håller på att läsa den – eller ska läsa den, vill jag dessutom påminna om att den har en egen sida på Facebook, där jag återkommande publicerar bilder, fakta, anekdoter, filmer, musik, kartor och bakgrundsmaterial kopplade till Ett halvt år, ett helt liv. För den som vill se och veta mer.

Jag önskar dig god läsning, god lyssning och mycket nöje.

Publicerat i Rättssamhälle | 1 kommentar

Om tre debuter

 photo 577f7527-ccaa-460e-9b39-2e9206d59ac1_zps0ncvalk2.jpgFrån gårdagkvällens paddeltur, Söderhamns skärgård

För mig är 2016 de stora debuternas år.

Debut 1

Ingen som följer denna blogg lär ha missat att jag släppt min bok Ett halvt år, ett helt liv.

Det tog tre år innan jag blev tillräckligt nöjd med resultatet, men då en bok har en ungefärlig livslängd på 600 år vill man gärna vinnlägga sig om att man kan stå för innehållet. Mina barn – och förhoppningsvis kommande släkten – kommer att läsa den.

På Facebook har det sedan boksläppet 21 maj uppstått ett litet fenomen, som roar mig en hel del just nu; Ett halvt år, ett helt liv på coola platser. Mina två favoriter just nu är ”i luften mellan Helsingfors och Arlanda” och ”på fronten av Ragnarök”. Två vänner har nämligen botaniserat i fordonsförråden på Livgardet, Kungsängen, och letat upp den SISU-pansarbil jag åkte i Bosnien. Hon finns fortfarande kvar i Försvarsmaktens fordonspark (borde inte Sveriges kanske mest ärrade SISU stå på Sveriges Stridsfordonsmuseum Arsenalen?)
 photo IMG_4566 kopia_zpsl49b3e4z.jpg

 photo 13428418_10209706587607282_2326423166158814389_n_zpsrniks9rp.jpg

Men den starkaste upplevelsen kring boken -alla kategorier – var den vänförfrågan jag fick tre veckor före boksläpp. Läs mer om det här.

 

Debut 2.

Jag brukar av princip aldrig nämna mitt arbete som strateg vid Region Gävleborg här på bloggen, men idag gör jag ett undantag.

Sedan november 2013 har jag varit ansvarig för ett fantastiskt spännande projekt; att bygga världens första elektrifierade sträcka för tung fordonstrafik på allmän väg. I förrgår var det debut, och den första lastbilen började rulla längs E16 utanför Sandviken.

Det är ett stort projekt; Trafikverket, Energimyndigheten, VINNOVA, Region Gävleborg, Scania, Siemens och en mängd andra partners från näringsliv och forskning skapar det tillsammans. Den första utmaningen har varit att bevisa att det faktiskt går att bygga en vägsträcka inom befintliga regelverk.

Svaret levererade vi till nationen Sverige i förrgår.
 photo 28d6fbbf-755c-46da-bd88-0620525b2d8c_zpsjsbmlcu9.jpg

Nästa steg blir nu att utvärdera den nya tekniken och provtrycka den nya värdekedja av företag med transportbehov, speditörer, drift, underhåll, energileverantörer och andra som är grunden för ett nytt affärsekosystem för klimatsmart tung logistik. Om inte elvägstekniken klarar av att hitta rätt affärsmodeller och bära sin egen kostnad – vilket den ser ut att kunna göra – kommer det inte att bli möjligt att driva den i stor skala.

Det är aldrig lätt att få så många aktörer – med helt olika kultur och ”språk” – att göra något som aldrig har gjorts, på ett sätt som ingen riktigt vet hur det ska gå till, inom ramen för rutiner och regelverk som inte är anpassade för det. Den som har läst min bok vet att jag en gång snappade upp från den legendariske bataljonchefen överste Ulf Henricsson att man ”hellre ska vara lojal med sin uppgift, än att snöa in på regler och direktiv”. Och det är precis de visa orden vi använt som grund för att hantera vårt komplexa samarbetsprojekt. Visdom från ett utsatt militärt ledarskap i Bosnien för 1993-94 lade grunden till vad som kan bli en liten miljörevolution 2016.

 

Debut 3

Den tredje debuten jag vill tipsa om är inte min egen, men den har gjort mig så glad att jag bara måste få göra lite gratisreklam så här på midsommarafton:

Evelina Jonsson från Ljusne, som under våren släppte sitt debutalbum Hälsingland.

 photo 5846efbe-55ef-4cba-bfe9-c70f59d6a6d0_zpskylrq7a8.jpg
Jag är oerhört mallig över att ha varit där på den surströmmingsskiva förra sensommaren då hon startade sitt projekt, och jag har följt det med stort intresse sedan dess. Vi hade en fest med gott om sång och musik, men få människor som föds på denna jord välsignas med en röst som Evelinas. Det finns en handfull svenska sångerskor som klarar av att ge mig gåshud och rinnande tårar, och hon är en av dem.

Efter att ha sjungit ”Hälsingevisan” på den där surströmmingsskivan föddes idén att denna unga tjej borde ge ut en skiva med sina tolkningar av hälsingemusik tillsammans med olika artister från bygden. Som en musikalisk hyllning till vackra Hälsingland.

Det var ett utmanande projekt för en sjuttonåring, men envisa hälsingar ska man aldrig underskatta. Med sin fantastiska röst hade Evelina snart lyckats charma hela Hälsinglands artistelit att engagera sig i hennes skiva; Barbro ”Lill-Babs” Svensson, Engmans kapell, Åsa Jinder, Östen (”med Resten”) Eriksson och Ellinore Holmer från Glada Hudik-teatern finns alla med på hennes debutalbum.

Man behöver inte vara hälsing för att uppskatta Evelina Jonssons starka debut ”Hälsingland”, men visst är det en extra bonus. Det är en perfekt midsommarskiva, och själv kommer jag att nöta den åtskilliga varv medan jag ser ut över de blånande bergen i fjärran från min plats här i Söderhamns vackra skärgård.



Det är ett privilegium att få följa processen när en ny stjärna formas och börjar ta plats i det offentliga rummet. Vi kommer att få höra åtskilligt mer av Evelina Jonsson från Ljusne. Kom ihåg var ni hörde det först.

Glad midsommar!

Magnus

Publicerat i Allmänt tyckande | 3 kommentarer

Om tjänstemannaaktivism II (II)

 photo Rent Seeking_zpsztepoena.jpg Den 12 juni ställde signaturen ”3Gunner” en fråga på Twitter till suppleanten i Justitieutskottet och EU-nämnden Caroline Szyber (KD) varför den benhårda kritiken från flera partier mot EU-kommissionens förslag till nytt vapendirektiv mjuknat, och varför man plötsligt gått med på att förhandla bort bl a de halvautomatiska sportskyttevapen man tidigare hävdat i sten inte skulle påverkas.

Anledningen, förklarade Caroline Szyber, var att alla partier i både Justitieutskottet och EU-nämnden ändrat inställning i frågan – och gått med på att förhandla bort de halvautomatiska sportskytevapnen – när man fått redovisat för sig just att skyttevapen använts vid terrordåden i Paris – som skördade 130 människoliv och skadade 350 människor.

Forskaren Erik Lakomaa korrigerade uppgiften – det var inga ”skyttevapen” som användes vid Parisdåden. Samtliga de senaste årens islamistiska terrordåd i Europa har begåtts med hjälp av illegala, tidigare militära helautomatiska vapen (Däri inräknat tjeckiska s k ”stiftade” vapen).

Till Caroline Szyber ställdes frågan var uppgiften om ”skyttevapen” i Parisdåden kommit ifrån. Svaret var att det kom från justitieminister Morgan Johanssons underlag. Justitieministerns underlag levererades i sin tur av… Ja, just det. Du gissade rätt; tjänstemannaaktivisterna vid Polismyndigheten.

 photo 13427769_893044520841195_74249026175892797_n_zpswpq8so7q.jpg
 photo 1afa0ab0-35c2-4335-9204-28237b3ff50d_zpsjkm1rmxj.jpg
 photo 13418970_893044504174530_6845595216661588091_n_zpsawkbwkgv.jpg
 photo 7fa2a703-043c-4986-b395-834614b04d75_zpsb0p5noiz.jpg

Frågan uppstår huruvida man i underlaget helt enkelt dragit en vals rakt av, eller om man varit mer sofistikerad och skapat hittepå-begreppet ”skyttevapen” i syfte att vilseleda politiken till att gå med på att förhandla bort de halvautomatiska sportskyttevapnen.

Om man försåtligt leker med diffusa begrepp och lägger orden rätt kan man enkelt plantera uppfattningen att vapnen varit legalt civila – utan att någonsin säga det rent ut. Om någon sedan påtalar att man hävdat att Parisdåden begåtts med legala civila vapen kan man lätt svara ”det har jag aldrig påstått, då har de missuppfattat mig”

…och komma undan med det, eftersom ”skyttevapen” definitionsmässigt kan betyda vad som helst från ärtpistoler, via smågrabbars hemtillverkade pilbågar till militära tunga kulsprutor. Listigt. Om det är så det hela gått till är det en klassisk blåsning värdig vilken proffsbedragare som helst.

Det tydliga mandat förhandlaren ursprungligen fick av Riksdagen var att Sveriges jägare och sportskyttar inte skulle drabbas av några som helst ytterligare pålagor, restriktioner eller hinder – eftersom den svenska lagstiftningen redan fungerar. Men genom att lura politiken att utöka förhandlingsmandatet skapades nu ett utrymme att eventuellt göra sig av med de halvautomatiska sportskyttevapnen – och dessutom behändigt nog kunna skylla det hela på EU.

Märk väl att den plötsliga svängningen i förhandlingsmandat aldrig motiverades eller kommunicerades tydligt till allmänheten, trots det stora intresset – och oron – från Sveriges jägare och sportskyttar. Personligen tror jag rentav politiken avsiktligen förleddes tro att det utökade mandatet rörde en obetydlig detalj som skulle passera obemärkt – och inte ett de facto-totalförbud för en svensk sport som är större än skidskyttet.

I de officiella protokollen från EU-förhandlingarna framkom efter visst detektivarbete att den svenske förhandlaren – som av en händelse råkade det vara en av tjänstemannaaktivisterna – drivit detaljerade förslag riktade specifikt mot de svenska sportskyttarnas halvautomatiska vapen. Eller ”de allra farligaste vapnen” för att använda sig av ytterligare ett hittepå-propagandabegrepp som planterats i debatten av samma tjänstemannaaktivister.

Det är precis så man målar man in politiken i ett hörn. Ställd inför fullbordat faktum kan man som beslutsfattare inte göra annat än spela med. Annars ser det ut som om man lömskt blåljugit väljarna rätt upp i ansiktet. Alternativt som om man totalt saknar kontroll och överblick över det egna politikområdet och de egna besluten, vilket knappast är bättre.

Eller så håller man god min och ställer sig bakom det beslut man kanske inte riktigt insåg att man fattade.

Bloggaren Vapenmyter härsknade till på det skenbara dubbelspelet och begärde ut mailkonversationen mellan de två tjänstemannaaktivisterna. Men – märkligt nog hade någon tydligen tillfälligt glömt bort Sveriges förvaltningslagstiftning och grundlagsfästa offentlighetsprincip:

Konversationen hade nämligen raderats.

Vapenmyter begärde istället ut andra handlingar -bilagor – kopplade till de aktivistiska tjänstemännens arbete kring direktivet. De lämnades ut – men med flera stycken överstrukna med tuschpenna. Delar av texten hade sekretessbelagts ”av hänsyn till Sveriges förhållande till främmande makt” – vad som nu skulle kunna motivera det?

Vapenmyters redogörelse – och alla dokument – hittar du här.

Inrikesminister Anders Ygeman ville efter förhandlingen lugna Sveriges jägare och sportskyttar med att Sverige helt och hållet lyckats få igenom sina undantag i förhandlingen och att allt var ”business as usual”. Följt av ett litet ”men” och lite finstilt mummel riktat mot sportskyttarna. Och kanske några av jägarna. Och kanske…

När man synar vad förslaget faktiskt innehåller upptäcker man att EU-förslaget i princip innebär samma konsekvenser för svenska skyttar och jägare som det ursprungliga EU-direktivet. Det som förkastats för att det var både odemokratiskt producerat och undermåligt till sitt innehåll.

Sverige blev plötsligt med förbud mot halvautomatiska sportskyttegevär.

Sportskytten Pia Clerté undrade i en vida spridd debattartikel som publicerades i Nyheter24 och tidningen Jakt och Jägare varför inrikesministern är så inställd på att förbjuda hennes sport. Inrikesministern svarade genom ett brev, där det finns ytterligare en hel del märkliga försåtligheter undangömda – i formuleringar som jag har svårt att tänka mig att inrikesministern själv suttit på sin kammare och skaldat:

Det blir ingen utökad femårig tidsbegränsning av licenser utöver det som redan idag gäller i Sverige. Nämligen pistoler, revolvrar och hel- samt vissa halvautomater som inte är avsedda för jakt (min fetmarkering).

Var inrikesministern ens medveten om felaktigheterna i det brev han undertecknade – t ex den uppenbara lögnen att det idag finns en femårsbegränsning för halvautomatiska sportskyttevapen – eller har någon målat in även honom i ett hörn?

Var han fick sitt underlag ifrån vet jag inte, men jag har mina gissningar.

Så varför dessa medvetna sliranden på sanningen? Ja, varför inte? Vederbörande underlagspresentatörer och deras kotteri inom Polismyndigheten har möjligen kommit undan med liknande ”egenskapad praxis” tidigare, och trodde kanske ingen skulle märka något.

Kanske trodde de att det skulle bli som vanligt: att landets sportskyttar och jägare skulle böja sig för maktspråket och inse att ingen i media bryr sig ett skvatt om jägare och sportskyttar i alla fall. Att sportskyttarna som vanligt skulle stå där med mössan i hand, splittrade i smågrupper, tacksamma att inskränkningen drabbade ”någon annans skyttegren”. Att de skulle vara tacksamma för varje litet luftgevär som inte är förbjudet ännu och att de skulle låta saken bero.

Som vanligt.

Så har det inte blivit, och jag tror inte det har att göra med omsorgen om halvautomatiska sportskyttegevär i sig. Det handlar om en princip. Allt fler – även människor som gärna skulle se halvautomatiska sportskyttegevär förbjudna – har börjat reagera mot den provocerande arrogans tjänstemannaaktivisterna visar inför sitt ansvar som offentliga tjänstemän och för hur en demokratisk process ska gå till i ett civiliserat land.

Någon eller några har av allt att döma satt i system att återkommande presentera uppenbart felaktiga och/eller vilseledande underlag kring vapenfrågor för Sveriges folkvalda församlingar och befattningshavare – för att få igenom sin egen mer eller mindre privata och föga demokratiskt förankrade politiska agenda. Uppenbarligen med sin myndighets goda minne.

Något är riktigt ruttet i staten Sverige, och det är dags att ta saken på allvar.

– – –

 

Publicerat i Rättssamhälle | Märkt , , , | 18 kommentarer

Om tjänstemannaaktivism I (II)

 photo SM-Hagel-Malmo-2016-24_resize_zpsx3uxhh7t.jpg
Om man behandlar varje liten hobby mänskligheten ägnar sig åt som ett samhällsproblem går det faktiskt att förbjuda det mesta. Det enda en förkrossande majoritet alltid är eniga om – om man hårdrar det – är nyttan av att jobba, äta, sova, föröka sig och gå på toaletten. Allt annat betraktar majoriteten egentligen som mer eller mindre onödigt.

Att rida häst, köra motocross, segla, springa maraton, dricka alkohol, spela musik, skjuta gevär, måla tavlor, samlas för att spela dataspel, ha medeltidslajv, gå på rockkonsert, åka vattenskoter eller sjunga i kör må vara trevligt för den som har det som intresse, men för den stora massan betraktas det egentligen som onödigt, och i värsta fall som både dyrt för samhället och potentiellt farligt.

Mot den bakgrunden går det, för en tillräckligt skrupelfri lobbyist med rätt kontaktnät, att få nästan vad som helst förbjudet, med demokratin som lydigt verktyg.

Just för dagen är det sportskyttar och jägare som är det ”samhällsproblem” som måste ”lösas”. För en målmedveten lobbyist är det som att stjäla godis från små barn, eftersom många svenskar inte bara är ointresserade av, utan känner stark motvilja mot eller rädsla för vapen. Den som vill att vapen ska tillåtas ens för de mest skötsamma kämpar i  motvind. Trots att Sverige är ett land där både jakt och skyttesport är stora folkrörelser.

Den svenska lagstiftningen har hittills lyckats hitta en internationellt unik balans av frihet och säkerhet där det är möjligt för omdömesgilla, laglydiga och välrenommerade samhällsmedborgare att inneha de flesta typer av vapen – om man har ett relevant behov. Kraven – både på personen själv, hans eller hennes sociala sammanhang och på handhavande och förvaring är höga – och det fungerar. Det är försvinnande få brott som sker med vapen som någonsin innehafts av någon civil skytt i Sverige.

Att söka licens för halvautomatiska sportskyttegevär är som att ge sig in i licensansökningarnas Formel 1, och den grupp människor som lyckats nå den nivå där de ens kan komma i fråga för en sportskyttelicens för ett halvautomatiskt gevär besitter en målmedvetenhet, en envishet, ett omdöme, en nivå av laglydighet, ett säkerhetsmedvetande och en skjutskicklighet vi skulle jubla om landets poliser som grupp någonsin skulle komma i närheten av.

Faktamässigt finns det således inte ens ett ”problem” att lösa. Under de 82 år licenskravet funnits går det inte att påvisa att ett enda av landets tiotusentals licensierade halvautomatiska sportskyttegevär någonsin använts i något grovt brott. Det går inte ens att påvisa att någon enda av dessa halvautomater ens blivit stulen, så länge någon kan följa statistiken.

Fakta biter dock föga på den som är ideologiskt övertygad om nödvändigheten att förbjuda ”civilister” att inneha vapen av en viss typ eller ett visst utseende. Sedan några år tillbaka pågår ett intensivt lobbyarbete i syfte att ta ifrån Sveriges sportskyttar deras halvautomatiska tävlingsredskap. Det är dock varken politiken eller någon intresseförening som är drivande för att rycka livsgnistan från sportskyttarna – utan en ytterligt liten grupp tjänstemän vid Polismyndigheten.

Den lilla gruppens föresatser är säkert de bästa, och visst är det lätt att dras med i en anda av ”ändamålen får helga medlen” om det bara resulterar i att fler vapen smids till plogbillar. De kämpar ju för en fin princip. I teorin.

Det är dock inte principen kring färre vapen som är huvudpoängen – utan sättet de gör det på. Principen att lobbyintressen inte skamlöst ska kunna vilseleda förtroendevalda beslutsfattare för att uppnå vad de vill är en än viktigare princip att vårda. 

Under flera år har Polismyndigheten tillåtits driva egen aktivistisk vapenpolitik. Svenska jägare och skyttar har varit oerhört tålmodiga och funnit sig i det mesta, men polisens aktivism har föranlett återkommande kritik från Justitieombudsmannen, och t o m fått kollegor till de inblandade att reagera. Dock utan att det medfört några som helst konsekvenser vare sig för de berörda tjänstemännen eller polisen som myndighet.

I samband med det märkliga förslaget till nytt EU-direktiv för vapenfrågor som dök upp från ingenstans i november 2015 fick Sveriges jägare och skyttar – och även flera ledarskribenter – slutligen nog, och började höja sina röster.

Det EU-direktiv som gick tvärt emot de egna förarbetenas slutsatser, och som plötsligt materialiserades ur intet fem dagar efter terrordåden i Paris. Det EU-direktiv som hastigt skulle tryckas igenom beslutsprocessen utan frågor i en snabbehandling – innan offren i Paris ens hunnit lämna bårhuset. Skynda, skynda. Driven som en handelsfråga driven av svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström. Utan konsekvensanalys, men grundat på en mängd mer eller mindre fabricerade ”fakta”. Med en hel del långtgående förbudsförslag ingen dittills hört talas om. Och i de de mest långtgående delarna brytande mot subsidiaritetsprincipen i EU:s egen grundlag.

Den demokratiska processen hann – trots den försåtliga brådskan – förkasta förslaget för att det var undermåligt, saknade faktamässig grund, inte löste ett enda problem och sköt på fel mål. Lobby-tjänstemännen fick backa undan.

Nu har man ”lyssnat på kritiken” och omarbetat förslaget – till ett som säger… samma sak… men med andra ord.

Den svenska politikens uppfattning var länge att det undermåliga förslaget skulle förkastas. Nu har man trots allt plötsligt accepterat förslaget, mot att man förhandlar fram svenska undantag som gör att den redan fungerande svenska lagen bibehålls.

Men – trots intentionerna från Riksdagen om bibehållen svensk lagstiftning kommer den svenska förhandlaren (som av en händelse också råkar vara en av de högprofilerade aktivisterna) hem med ett förhandlingsresultat som säger någonting helt annat. Som skiljer sig markant från Riksdagens ursprungliga intentioner – men som helt och hållet överensstämmer med hans egen personliga övertygelse, och som i princip har samma konsekvenser för Sveriges sportskyttar som det förslag som Riksdagen förkastade.

Ett sammanträffande?

Mer kring detaljerna följer i nästa inlägg.

– – –

Publicerat i Rättssamhälle | Märkt , , , | 22 kommentarer

Om livet efter boksläpp

 photo 797cfa7b-0ca7-4830-bdae-a20c4025b7ee_zpsqurdmret.jpg

Så här två veckor efter Ett halvt år, ett helt liv släpptes känns det som det är dags för en lägesrapport:

Låt mig sammanfatta så här – responsen har varit överväldigande.

Fredsbaskerförlaget hade åtskilliga förbeställningar redan innan  boken fanns i handeln. Vid släpp hamnade sedan Ett halvt år, ett helt liv på topplistorna hos alla nätbokhandlare, och har – till min stora glädje – hållit sig kvar på en popularitetsnivå som får en debutant att drabbas av en släng av hybris. Redan tre dagar efter boksläpp var vi tvungna att beställa nytryck då boken höll på att ta slut.

Idag, två veckor senare, ligger Ett halvt år, ett helt liv fortfarande på tionde plats bland biografierna hos AdLibris (edit – förlåt, femte plats) och tolvte plats hos Bokus.

På CDOn låg den som den fjärde mest sålda boken alla kategorier tills i förrgår- när den plötsligt försvann helt. Förklaringen visade sig vara att CDOn håller på att byta datasystem och har lyft bort alla böcker de inte har i liggande lager medan de lägger om hemsidan.

Under Sveriges Veterandag träffade jag nära nog alla karaktärer i boken – inklusive Chefen, överste Ulf Henricsson. Alla hade läst boken, och jag fick oerhört positiv återkoppling. Det var viktig feedback för mig, då jag fick bekräftat att jag faktiskt kommit så nära sanningen i både händelseförlopp och känsla som jag hela tiden strävat efter. 

Under veteranhelgen hann jag också bli intervjuad av Björn Wegner för hans podcast I krig och fred. Avsnittet kommer att läggas ut när det klippts färdigt.

Jag har hunnit få en del recensioner, t ex Lars WilderängJonathan Rieder Lundkvist, CynismerAftonkuriren och Norran.

Andreas Lenander har i BTJ-häftet nr 14, 2016, recenserat Ett halvt år, ett helt liv och inleder med att kalla den ”en dramatisk resa i högt tempo”. Recensionen avslutas till min glädje med att beskriva Ett halvt år, ett helt liv som en ”välskriven bok som även passar de generationer av unga vuxna som inte ens var födda när de jugoslaviska krigen ägde rum.”

Många har frågat om Ett halvt år, ett helt liv kommer ut som ljudbok. Jodå, det ser ut att bli så, men jag återkommer med besked när detaljerna börjar sortera ut sig.

För att summera har det varit två hektiska och omtumlande veckor sedan boksläpp, och just nu försöker jag bara njuta av den fantastiska egotripp det innebär att få så mycket uppmärksamhet.

På onsdag deltar jag i författarkväll hos Akademibokhandeln City i Stockholm tillsammans med Anne Liljeroth och Patrik Wincent. Läs mer och anmäl dig via länken ovan.

 –     –     –

 

Publicerat i Rättssamhälle | 6 kommentarer