Idag släpps Ett halvt år, ett helt liv

 photo 13238876_1710781912509940_1888950094052435426_n_zps0scfvoez.jpg

Så. Nu finns den att köpa och uppleva; Ett halvt år, ett helt liv.

Du kan beställa den här:

Fredsbaskerförlaget

Bokus

AdLibris

CDOn

Under mitt arbete med Ett halvt år, ett helt liv har det varit åtskilliga som efterfrågat foton, organisationsskisser, kartor, spellistor med stämningsmusik, filmer m m. Medan jag skrev boken ville jag att den skulle fånga känslan – mer än att rabbla alla historiska detaljer. Därför beslöt jag att avstå bildmaterial och låta texten stå för sig själv.

Dock; jag vet ju att det bland många läsare finns ett starkt intresse för fakta, kartor, bilder och andra upplevelseförstärkare.

Därför har Ett halvt år, ett helt liv fått en egen sida på Facebook där du som vill ha mer bakgrundsmaterial, ställa frågor eller diskutera boken kan få ditt lystmäte. Där finns t ex ett kartlager till Google Maps med viktiga platser positionssatta, liksom det finns en spellista med stämningshöjande musik och lite annat smått och gott. Det kommer att vara en levande sida som fylls på vartefter.

Så tänd en fotogenlykta för att fylla näsborrarna med fotogendoft, häll upp en halvljummen Slivovic i ett Duralexglas och knapra på några leverpastejkryddade Mariekex, som väl är det närmaste Försvarets vetekex man kommer. Gå in på bokens Facebooksida, sätt igång spellistan, slå upp ditt ex av Ett halvt år, ett helt liv och förlora dig i den omtumlande känslan av Bosnien-Hercegovina 1993-94.

Själv kommer jag nu att tillbringa eftermiddagen med att berätta lite om boken i all enkelhet i ett releasemingel hemma i kvarterslokalen här i Gävle.

Jag har fått många förfrågningar om hur man får tag i en signerad bok, gärna i samband med Veterandagen i Stockholm den 29/5.

Under lördag 28/5 (OBS! Dagen innan Veterandagen) kommer jag därför att finnas på plats i Terrängbutiken på Kungsholmen i Stockholm. Passa på att skaffa dig en signerad bok och samtidigt fynda nyttig utrustning – t ex har Terräng 20% rabatt på alla produkter från 5.11 Tactical.

Ta med din redan inköpta bok, eller köp en av mig på plats. Anmäl gärna deltagande via Facebook, så jag vet hur många böcker jag behöver släpa med mig på tåget.

Anmäl intresse HÄR

Under själva Veterandagen kommer jag från och till att befinna mig kring Idrottsveteranernas och VRR:s tält, som är samgrupperade på området. Kom gärna förbi och hälsa, hör mer om våra verksamheter och se samtidigt till att teckna medlemskap – som sårad/skadad, eller som stödmedlem (50 kr har du definitivt råd med). Veterandagen är dock en minneshögtid, och jag kommer inte att ha böcker med mig till försäljning där. Det skulle kännas ungefär som att öppna glasskiosk på en begravning.

Har du med egen bok signerar jag den dock gärna vid lämpligt tillfälle, på lämplig plats, under Veterandagen.

 

Efter tre års arbete har jag nu äntligen förmånen att önska er alla god läsning.

 

/Magnus

 photo ddjjss_zpsxezqido1.jpg

 –     –     –

Publicerat i Rättssamhälle | 9 kommentarer

Om en vänförfrågan

 photo skanna0028.jpg

Dabravine med den lilla konvoj som precis lämnat av de överlevande från Stupni Do. Strax innan vi vänder tillbaka över fronten – till helvetet på jorden i den lilla Bosniska gruvstaden Vares, slutet av oktober 1993. 

För drygt tre veckor sedan besökte min tidigare bataljonchef Ulf Henricsson Bosnien i sällskap med bland andra hans assistent Ruzdi Ekenheim. Deras rundresa visade sig röra upp saker som bjöd mig, här i Sverige, på en synnerligen omtumlande upplevelse.

Just som jag i godan ro satt lutad över min dator en torsdagkväll för tre veckor sedan dök en vänförfrågan upp på mitt Facebookkonto. Det var ett namn som verkade ha bosniskt ursprung. Jag kopplade inte direkt, men förnamnet klingade avlägset bekant från mitt researcharbete när jag skrev Ett halvt år, ett helt liv. Som  profilbild såg jag ett vackert familjefoto med fina barn som i mångt och mycket liknade mina egna; en storasyster med långt, vackert hår och en lillebror med ett glatt, lite busigt leende. De var kanske något år äldre än mina, men igenkänningsfaktorn var hög.

Så såg jag vilken hemort denna mystiska vänförfrågan kom ifrån; Stupni Do, Bosnien Hercegovina.

Insikten drabbade mig som ett slag i magen. Jag förstod vem, varför. I det ögonblicket insåg jag att de vackra barnen med sina varma leenden aldrig skulle ha funnits om vi inte gjort vårt för tjugotre år sedan. I ensamhet framför datorn träffades jag av en känslostorm jag sällan upplevt. Allt på en gång; vemod, sorg, frustration, rentav ilska över dem vi inte kunde rädda. Tillfredsställelse, stolthet och lycka över dem vi hittade, stuvade in i våra pansarfordon och körde i säkerhet – mitt framför näsan på mördarna, som letade efter dem  för att tysta de sista levande vittnena från Stupni Do.

Jag såg på barnen på bilden, och tackade min lyckliga stjärna för att vi själva överlevde, och dessutom kunde rycka de blivande barnens framtida mamma  i säkerhet framför näsan på de bödlar som letade efter henne – och de få av hennes vänner och grannar som lyckats fly. Hon måste ha varit i ungefär samma ålder som sin dotter då. Kanske sexton, sjutton år.

Jag har stor anledning att tro att just dagen när vi ryckte de ännu ej påtänkta barnens mor ur dödens käftar alltid kommer att vara mitt livs stoltaste ögonblick. Att dessutom 23 år senare, mitt när man sitter med hela historien – hela hennes historia – färsk i huvudet inför boksläpp, få ett så talande kvitto på att vi gjorde skillnad är en överväldigande känsla.

I Ett halvt år, ett helt liv är hon ett av de anonyma öden som passerar förbi. Hon tvingades gå igenom så fruktansvärda upplevelser att de nästan trotsar all fattning. Prövningar så horribla att man inte tror det är möjligt för en mänsklig själ att överleva dem. Men hon gjorde just det; hon har skapat något gott ur händelser så obeskrivliga att de varit rent jobbiga att beskriva i boken, från mitt i tid och rum bekvämt avlägsna tangentbord.

Livet i Bosnien är inte helt enkelt eller okomplicerat än idag, men hon kämpar vidare – och gör åtskilligt för att hjälpa medmänniskor som inte har det allt för lätt.

För mig är hon en hjältinna av en en alldeles särskild sort – som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Ett halvt år, ett helt liv passerar mängder av anonyma bosniska människoöden förbi. När du läser boken efter att den släppts för försäljning på lördag vill jag att du bär med dig en viktig sak; varje anonymt offer som passerar förbi i min berättelse hade ett namn, och ett liv.

Jag är djupt tacksam för var och en av dem som fortfarande har det.

Ett namn. Och ett liv. 

–     –     –

Publicerat i Rättssamhälle | 10 kommentarer

Debatten blir sig allt mer lik.

 photo IMG_0939_zpsxrnsbxqi.jpg

För drygt tre år sedan skrev jag ett inlägg om hur den politiska debatten i Sverige allt mer tycks likna en skruvad version av radioprogrammet På minuten. Kontentan var att journalistiken tycks mer intresserad av att märka ord än att på allvar ägna sig åt kritisk granskning av olika politiska förslag, eller att granska vad Sveriges förtroendevalda egentligen står för.

En god vän brukar ofta poängtera att ”kritisk” inte är nödvändigtvis betyder ”negativ”, vilket man bör ha i minnet. Men för att lyckas med icke-negativ kritik krävs att man är någorlunda kunnig, påläst och vaken, att man inte är för ideologiskt färgad och att man drivs av en önskan att göra världen bättre. Idag tycks en debattör kunna föreslå i princip vilka fåniga och tokiga förslag som helst utan att någonsin utsättas för en kunnig, påläst eller kritisk utfrågning av en journalist.

Dagens journalistik tycks hänge sig helt åt att omväxlande vara både subtilt positiv och kraftfullt negativ utan att för den skull lyckas vara det minsta sakligt kritisk. 

Den svenska debatten liknar På minuten allt mer för varje dag. Svamla gärna hur mycket som helst och sväva ut i det blå. Ju mer du pratar och tycker – desto bättre. I radioprogrammet gäller det så länge du inte tvekar, upprepar dig, lämnar ämnet eller lokalen. I den politiska debatten har det tills nu enbart varit förbjudna ord som diskvalificerar dig, enligt min beskrivning i inlägget från 2013.

Tre år senare har det så påförts ytterligare några regler; nu får du heller inte fångas på bild framför mystiska symboler (vare sig du vet vad de betyder eller ej. Det spelar heller ingen roll huruvida du är medveten om att de finns där överhuvudtaget). Du får heller inte äta mat i samma rum som människor vars värdegrund kan ifrågasättas.

Missförstå mig rätt; alla dessa pinsamheter kan mycket väl vara tecken på att man står för något skumt, eller att man driver dubbla agendor – men det kan lika gärna handla om allt från befogad nyfikenhet – att t ex förhöra sig även om extremisters syn på verkligheten för att förstå hur de tänker, via olycksfall i arbetet till rena PR-kupper av element som vill göra sig själva mer rumsrena, eller som bara vill synas i media.

Men; för att veta huruvida de ytliga tecknen verkligen är vad de synes vara måste man ägna sig åt riktig journalistik istället för den pilutta dig-journalistik som ägnar sig åt att märka ord eller bygga halmgubbar.

Som ett av flera färska exempel på ofullständig journalistisk granskning kan vi ta Miljöpartiets Yasri Khan. Att han inte vill ta kvinnor i hand – och att det per se gör honom icke önskvärd som representant för Miljöpartiet – vet nu alla. Dessutom vet alla att hans förklaring om att det ”känns för intimt” med hänvisning till hans religion plötsligt inte längre gäller, trots att den märkligt nog verkar ha gjort det under flera år – fram tills nu.

Men: Fortfarande är det ingen mediekonsument som vet vad Yasri Khan egentligen tycker och står för. Inte heller den hittills mest djuplodande artikeln i DN pressar honom när han avger häpnadsväckande tvetydiga och luddiga svar på snart sagt varje svår fråga. Yasri Khan har hunnit med något klavertramp till, men utan att någon lyckats klämma ur karln vem han egentligen är och vad han vill.

Så svårt kan det väl inte vara att ställa några enkla sakfrågor? Det finns en video på nätet där man faktiskt gör det till Yasri Khan – under Livsåskådningsforum i februari i år. Yasir Khan får frågan om det är ”rätt eller fel av Saudiarabien att avrätta ateistiska bloggare”, och hans svar är en upplevelse i sig:

 

Om jag vore grävande journalist skulle jag verkligen vilja få en intervju med Yasri Khan i uppriktig vilja att förstå varför han inte kan besvara en så enkel fråga med ett simpelt ja eller nej.

Är han avsiktligt otydlig för att han själv är islamist – eller för att ett offentligt avståndstagande från sharias hårda principer från honom som varandes just muslim skulle utsätta honom för risken att utsättas för påtryckningar eller hot från islamister?

Eller skulle man kunna tänka sig att man som djupt troende muslim känner sig tvungen att ställa sig bakom sharia i princip, men samtidigt innerst inne är tacksam att bo i ett land där man slipper ställas inför valet att tillämpa den, månne?

Oavsett vilket skulle jag väldigt gärna vilja lyfta på locket och se varthän ärliga resonemang och en uppriktig vilja att förstå tar oss.

Om inte annat blir det så mycket tydligare än att alla sidor i debatten i allt mer högljudda ordalag kastar gissningar, önsketänkanden, undanflykter och etiketter på varandra – utan att någonsin skapa det minsta uns förståelse för vad det egentligen är man är osams om…

 –     –     –

 

Publicerat i Allmänt tyckande | Märkt , | 4 kommentarer

Om den ökande polariseringen

 photo islamic_jihad_union_2_zpsqllprl8s.jpg

Terrorism utförs av ideologiska anledningar, och därför tvingas man förr eller senare ta kampen mot den ideologi som driver terrorismen. Den drivande kraften i hela våldsspiralen just nu är islamismen. Sayyid Qutbs och andra gelikars irrläror har dragit som en farsot över världen och hotar nu alla Europas invånare, oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.

Det borde vara lätt för Europas medborgare att enas i motståndet, men trots all forskning, alla polisrapporter och alla säkerhetstjänsters kartläggningsarbete tycks ingen europeisk ledare förmögen att definiera och peka ut just denna fiende. Och därmed blir det omöjligt att stötta alla de – huvudsakligen boende i s k ”utanförskapsområden” (såväl muslimer som kristna) – som har det största behovet att få stopp på radikaliseringen.

Rädslan att ta i frågan kommer antagligen ur en olycklig kombination av att man a) inte förstått skillnaden mellan olika sätt att utöva islam och därför är rädd att kritisera någon form av islam överhuvudtaget, och att man b) i okunskap ofta låtit radikala hel- eller halvislamistiska krafter göra sig till talespersoner för alla muslimer.

De flesta muslimer har inga som helst problem att kombinera sin tro med ett fridsamt, produktivt och lyckligt liv i väst. Precis som vem som helst. Särskilt för deras skull vore det en välgärning att verkligen börja diskutera vad islamismen står för, och vad skillnaden är mot mer modesta utövare av islam. Islamism må vara mainstream i Saudiarabien, men ur västerländskt perspektiv är det en extrem ideologi som är rent systemhotande. Trots – eller tack vare – det har den blivit ”inne” och lockar allt fler, företrädesvis unga – i en omfattning och med våldsamma yttringar som just nu får alla andra former av extremism i väst att blekna.

Man kan alltid debattera huruvida ”islam har radikaliserats”, eller om ”radikaliseringen har islamiserats”, men att det förekommer ideologiska strömningar, globalt förankrade nätverk och levande subkulturer som gör det möjligt att rekrytera unga människor till att begå faktiska brott mot mänskligheten torde vid det här laget vara ställt utom allt rimligt tvivel.

Det pågår här, nu och ständigt. Och det lär knappast lösas genom att svara i en hjälptelefon.

Att tassa som katten runt het gröt är framför allt att svika Europas mulismer – som ofta är de som lever närmast hotfulla ”shariapoliser”, hatpredikande imamer, krav på underkastelse och rörelser som lockar deras unga i fördärvet. Utan att få särskilt mycket hjälp av resten av samhället att göra motstånd.

En enkel och okomplicerad första åtgärd för Europas samtliga länder vore att – ordentligt – genomlysa vilka organisationer man egentligen ger statsbidrag, till vad bidragen används, vilka av de organisationer man stödjer som faktiskt är representativa för Europas muslimer – och vilka som står för något helt annat.

Den processen har i sig mer med ansvarsfull förvaltning av skattemedel än terrorismbekämpning att göra. Hotet från terrorismen ska dessutom inte vara drivande för allt som görs i ett samhälle. Risken ska varken överdrivas eller förminskas. Visst är det betydligt större risk att dö av högst vardagliga orsaker. Så är det onekligen. Men få länder har någonsin fått sin ekonomiska utveckling raserad på grund av högt kolesterolvärde, få regeringskriser har sin grund i passiv rökning och få krig har startats på grund av hög trafikolycksstatistik.

Det är som sagt hög tid att börja våga angripa det tankegods som inte bara driver det mest extrema i form av terrorism, utan såväl vardagligt obehag som förtryck för såväl muslimer som andra. Samma breda informationskamp Europas samhällen bedrivit – och fortsätter bedriva – mot nazismen sedan 1945 behöver föras även mot islamismen. Kunskapen om islamistisk ideologi och dess olika schatteringar (som har olika inställning till våld, men som alla är inhumana och förtryckande ur ett gängse västerländskt perspektiv) måste öka, och dess avarter motarbetas aktivt av hela samhället.

För det är inte bara den som håller i yxan som är problemet, utan i än högre grad de som hejar på, eller som ger sina tysta medgivanden. Bevisligen är det alldeles för många som gör det sistnämnda. Av okunskap eller naivitet. Frågan är hur länge det ska få vara en giltig ursäkt.

Nå, det ska givetvis vara tillåtet att vara islamist, så länge man håller sig till de icke våldsbejakande formerna för den – men bara för att det är tillåtet att hysa vilka åsikter man vill behöver ju inte samhället uppmuntra, eller ens visa respekt för dem. Varken religions- eller åsiktsfrihet omfattar rätten att stå oemotsagd när man vill sprida samhällsomstörtande förtryckarideologier.

Och man bör banne mig förvissa sig om att de åtminstone inte sprids med hjälp av skattemedel.

 –     –     –

 

Publicerat i Rättssamhälle | 4 kommentarer

Om en månad…

 photo 9ed76a8d-e804-4a28-ba90-5f1d1d51e8c0_zpsmkno0ul1.jpg
…och så här blir hela omslaget till Ett halvt år, ett helt liv…

…släpper jag Ett halvt år, ett helt liv. Tre års mödosamt, känslofyllt och lärorikt arbete har blivit något verkligt, något att ta på. Som andra kan uppleva.

Delar av berättelsen om vår mission har jag förmedlat bl a här på bloggen, men de spridda nedslagen i berättelsen har aldrig satts i sitt rätta sammanhang. Nu är det dags:

Jag hoppas kunna ge dig känslan, upplevelsen av svenska soldaters omtumlande väg genom ett uppslitande inbördeskrig. I Europa, för inte så länge sedan.

Ett halvt år, ett helt liv vänder sig till en bredare publik, men är ändå soldatens bok. Alla som någon gång gjort utlandstjänst kommer att känna igen sig. Alla missioner, alla bataljoner är unika – men rädslor, stämningar, tankar och känslor är samma. Så är också den samtidiga börda och gåva erfarenheten är att bära efter hemkomst.

De som varit på Balkan kommer förstås att le extra igenkännande – eller känna kalla kårar – inför välbekanta miljöer och företeelser.

Den som vill läsa boken och dra paralleller till dagens situation i Mellanöstern kommer antagligen också att hitta åtskilligt att lägga pannan i djupa veck över. Historien har en benägenhet att gå i repris. Kanske för att så många har åtskilligt att tjäna på att den gör det.

Nå, den 21 maj är det dags! Ni kan följa nedräkningen till höger på sidan.

 –     –     –

En glimt av det bakgrundsmaterial jag använt finns i denna länk. Ett halvt år, ett helt liv är skriven i romanform, men jag kommer att sprida bilder, bakgrundsmaterial, kartor m m via denna blogg och en kommande Facebooksida.

Publicerat i Säkerhetspolitik | Märkt | 7 kommentarer

Om Europa och terrorn

 photo IMG_0581_zpsca2fwm7n.jpgGrand Place, Bryssel

Så här en dryg vecka efter terrorattackerna vid Bryssels flygplats Zaventem svallar debatten hög om vad som behöver göras för att få bukt med terrorismen. Själv är jag övertygad om att det dessvärre inte finns så mycket verksamt att göra på kort sikt överhuvudtaget, och att Europas förmåga att hantera situationen på lång sikt är minst sagt diskutabel. Europa lär få dansa efter terroristernas pipa under överskådlig tid.

Europas makthavare tycks lägga all kraft på tomma ord om hur ”vi” (vilka det nu är) måste ”stå eniga” (hur man nu gör det, på riktigt) och inte låta terrorn vinna – och lösningen är att vi alla rycker på axlarna och fortsätter våra liv precis som vanligt. ”Nothing to see – circulate”.

Kanske är det tur. Att makthavarna gör ingenting är i alla fall snäppet bättre än att de ägnar sig åt verkningslösa överloppshandlingar i form av kostsamma slag i luften, eller att med terrorn som ursäkt piska någon oskyldig grupp som inte har ett dugg med saken att göra – ett aktuellt skräckexempel är EU-kommissionens pågående kampanj för att konfiskera laglydiga skyttars jakt- och tävlingsredskap.

Så vad kan då Europas makthavare göra? Ja, i nuläget – dessvärre inte mycket som faktiskt har effekt. Och så länge man är mer fokuserade på att förmedla en skenbar känsla av trygghet istället för att skapa faktisk säkerhet lär Europas invånare få vänja sig vid allt mer utstuderade terrorattentat, och allt mer desperata – men i längden fruktlösa – försök att göra något åt dem. Mängden potentiella fiender är nämligen för stor, nätverken för etablerade och spridda, de illegala vapnen för många och smugglingen av våldsmän, vapen och sprängmedel alldeles för riskfri.

Värt att påminna om är att åtskilliga av de mesta radikala och våldsbenägna terroristerna är födda och uppväxta i aldrig så välmående samhällen i väst. Det tyder på att det finns en hel del oerhört extrema värderingar, strömningar och nätverk som måste varit väldigt verksamma under väldigt lång tid.

Om du tvekar kan du alltid ställa dig frågan hur många i din egen bekantskapskrets du känner som du tror att du skulle kunna övertala att bli självmordsbombare, även om de fritt fick välja för vem eller vad de ville ge sina (och ta andras) liv för. Och sedan kan du också ställa dig frågan till vem du skulle hänvisa dem för att de skulle få hjälp att göra slag i saken.

Att bli självmords-terrorist är knappast ett beslut vem som helst tar till för att det verkar vara en allmänt kul idé, för att man är missnöjd med lönen, har slut på stämplingsdagar, är arg för att tjejen gjorde slut eller för att man är less på den dåliga sommaren. Det är heller inte en slump att hjälpen till att fatta beslutet och assistera i verkställandet är synnerligen internationellt välorganiserad.

Tyvärr är konsekvenserna av den europeiska oförmågan att hantera den växande extremismen svåröverblickbara, och det finns inga snabba, enkla lösningar. Dock återkommer jag i frågan med några reflektioner och förslag i nästa inlägg. Men det kommer att bli värre innan det blir bättre, och det blir sannolikt en lång, svår och blodig kamp hur man än väljer att göra. En kamp som kommer att angå alla i Europa.

 –     –     –

 

 

 

 

Publicerat i Rättssamhälle | 7 kommentarer

Om Ett halvt år, ett helt liv

 photo EHAringmin_zps9kp9adk4.jpg
Utkast till omslag – Ett halvt år, ett helt liv. Design: Niklas Lindblad.

I januari 2013 startade mitt projekt att skriva en bok om mina – och mina kamraters – upplevelser i Bosnien under FN-bataljonen BA01. Under en vecka isolerade jag mig i en stuga tillsammans med texter, dokument, rapporter, dagböcker och timmar av TV-inslag och filmer. Efter en intensiv dygnet runt-vecka hade jag skapat en tidslinje över det dryga halvår 1993-94 som rymde upplevelser nog att räcka en hel livstid. När jag ser tillbaka verkar det nästan osannolikt hur många händelser, känslor och upplevelser ett halvår kan bära med sig.

Under skrivarbetet har jag ringt, träffat, intervjuat, ställt frågor via sociala medier, besökt Krigsarkivet och samlat på mig ytterligare bakgrundsmaterial. Efter ett års arbete hade jag ett första utkast som var någorlunda läsbart. Men det tog ytterligare ett år – till januari 2015 – att koka ner materialet till något läsvärt. Ännu ett halvår senare hade jag också lyckats hitta ett förlag jag trivs bra med, som hjälpt mig lyfta mitt skrivande och min bok ytterligare åtskilliga snäpp. Jag har varit noggrann med att välja förlag, och bevakat vikten av en stark redaktör. Jag har genom åren faktagranskat flera författares verk, sett skillnaden före och efter redigering och insett att skrivande är ett lagarbete. Nå. Hela projektet börjar nu närma sig utgivning, efter drygt tre lärorika år.

I förra veckan fick jag äntligen tillbaka min bok Ett halvt år, ett helt liv från min redaktör. Det är ett alldeles särskilt tillfälle jag sett fram emot sedan jag började skriva. Conny Palmkvist vid Hoi Förlag fick i princip fria händer och har gjort ett fantastiskt jobb. Texten har lyft, och han lyckades med det trolleritrick en riktigt bra redaktör ska kunna: att göra boken tydligare, och mer innehållsrik. Han har förädlat min vision, och slipat bort de sista skavande ojämnheterna en hemmablind författare som levt med sin egen text för länge har svårt att få till.  Men nu är den levande; den känsla, den berättelse jag såg för mitt inre efter den där isolerade januariveckan 2013.

Nu ska min bok till korrekturläsning, det slutgiltiga omslaget spikas i slutet av februari och i påsk går allt till tryck. Utgivningsdatum blir 21 maj 2016.

Många har frågat om det går att förhandsboka Ett halvt år, ett helt liv. Svaret är ja; det går nu att lägga in en bevakning hos både BokusAdlibris och Fredsbaskerförlaget. Det är fortfarande det preliminära utkastet till omslag som syns, och ett preliminärt pris, men nu vet du i alla fall hur du håller koll på boken som kommer att bli nummer ett i hängmattan i sommar.

 photo PICT0026mb_zpswlqgmktf.jpg

En ung Magnus Ernström

–     –     –

Publicerat i Rättssamhälle | 12 kommentarer