Sverige ett hot mot Ryssland

Photobucket

Låter det bakvänt? Ja, måhända. Men ibland kan det vara nyttigt att överväga möjligheten att framtiden kanske erbjuder säkerhetspolitiska utmaningar vi omöjligt kan se idag. Världen har förändrats snabbt tidigare, vilket Winston Churchill uttryckte på detta vis 1936:

”För fem år sedan kände sig all trygga. För fem år sedan sågo alla fram mot fred. Att för fem år sedan tala om krig skulle ha betraktats inte bara som en dårskap och ett brott utan nästan som ett vanvett. Och hur olika är inte ställningen nu!?”

Att ha ett land är ungefär som att hyra en lägenhet. Man får göra som man vill, men inte så att det går ut över grannarnas säkerhet, trivsel eller välbefinnande. När det gäller försvaret tycks vi dessvärre tro att vårt boende mest liknar en ljudisolerad madrasserad cell mitt i öknen, och att ingen annan påverkas eller har med det att göra – vad vi än tar oss för.

Någon kanske undrar varför jag tycks så intresserad av händelserna kring ‘Arctic Sea’, som snarast består av en svällande mängd rykten, bekräftelser och dementier i bl a Svd, DN och Aftonbladet? Jo, Arctic Sea-skandalen är nämligen mycket mer än ett brott. Det är en händelse som oavsett vad som hänt i förlängningen kan få betydligt större säkerhetspolitiska konsekvenser än vi kanske tänkt oss. Och den skadan är redan skedd i och med den undermåliga hanteringen av ärendet från början. Missförstå mig rätt, världen går inte under för detta, men trenden vad gäller vår förmåga, eller ens vilja att säkra vårt eget territorium verkar inte direkt positiv.

Det vill till att vi nu gör trovärdigt att vi faktiskt har förmåga att hantera liknande situationer i framtiden. Vi håller nämligen målmedvetet på att göra oss själva till en potentiell säkerhetsrisk för våra grannar.

Eftersom geografin ser ut som den gör är det, och kommer för överskådlig tid alltid att vara så att det är just Ryssland som är den granne som är mest beroende av Sveriges göranden och låtanden.

Eller – snarare – Sveriges brist på nyss nämnda.

Ryssland är till skillnad från oss en stormakt med allt större globala ambitioner. Som sådan skaffar man sig alltid fler fiender än vi småduvor gör. Dessutom ligger Ryssland där det ligger. Läget är förvisso gynnsamt när det gäller att stå emot yttre hot i form av landinvasioner (Napoleon och Hitler nickar instämmande från sina gravar), men gör landets vattenburna handelsvägar få och sårbara.

Rysslands stora problem är således inte ett hot om invasion på gammaldags manér. Den tid när krig handlade om att annektera landområden och erövra naturtillgångar är förbi. Numera används militär styrka främst för att påverka och/eller kontrollera diverse flöden i den globala ekonomin.

Rysslands akilleshäl är med detta som bakgrund att en eventuell fiende lätt kan störa deras export genom att hota trafiken i Östersjön. Både ovan och under ytan.

Dagens stora exportpipelines går genom Ukraina och Vitryssland, något som för att uttrycka sig milt inte är helt okomplicerat. Att skicka leveranser landvägen genom stater man inte alltid har de bästa förbindelser med, och som dessutom om de vill kan vrida av kranarna eller behålla gas själva är ingen önskvärd situation. Jag törs nog i alla fall påstå att Ryssland på goda grunder gärna vill bli av med denna beroendeställning.

I detta syfte byggs just nu för fullt i den ryska hamnen Primorsk, längst inne i Finska viken. När utbyggnaden av pipelines och hamn är klar är det tänkt att ungefär fyrtio procent (!) av Rysslands totala oljeexport skall skeppas från Primorsk.

För Rysslands del är således Östersjön en allt mer oumbärlig pulsåder för exporttrafik såväl ovan ytan i fartyg som under ytan i gasledningen ’Nord Stream’. En friktionsfri passage genom Östersjön är strategiskt avgörande för landets långsiktiga överlevnad.

Samtidigt kan vi nu genom att korttänkt och modernt nedmontera det nationella försvaret på sikt och i ett förändrat säkerhetsläge skapa en – för i synnerhet Ryssland – osäker och hotfull situation.

Jag påstår att Ryssland inte har det minsta intresse av att hota Sverige, vare sig nu eller på sikt, men att Ryssland däremot är starkt beroende av vår skyldighet och förmåga att skydda deras strategiskt allt viktigare försörjningsled. Skandalen med ’Arctic Sea’ är milt sagt inget gott tecken på vår vilja eller förmåga att skydda ryska intressen i Östersjön på ens det mest grundläggande, självklara vis.

Om vi nu spelar med en framtida konflikt mellan Ryssland och… ja, faktiskt vem som helst – nation, organisation eller nätverk, planeten runt – kan ett intressant scenario utveckla sig som får direkta återverkningar även på oss.

Med tämligen små insatser skulle Rysslands fiender – terrorister eller en fientligt sinnad nation – nämligen kunna slå mycket hårt mot Rysslands ekonomi.

Hur skulle Ryssland agera om t ex Tjetjenska terroristgrupper hotade att kapa, spränga eller sänka bara en enda oljetanker på väg från Primorsk? (Det tycks ju inte omöjligt, oavsett vad som hänt ‘Arctic Sea’…) Eller än värre – om Ryssland skulle komma i konflikt med en nation, vilken som helst världen över, som förfogade över en enda konventionell ubåt.

Enbart ryktet/hotet om att en fientligt sinnad makt förlagt en ubåt på svenskt territorialvatten skulle sätta Ryssland i en prekär sits.

Vem skulle försäkra en enda oljetransport?

Vem skulle garantera att ingen ’främmande över- eller undervattensverksamhet’ kommer att hota Rysslands intressen från svenskt vatten?

Vi själva är ofarliga att bråka med för den ‘främmande makten’ som vill Ryssland illa. Vi är inte medlemmar i någon allians. Vi tycks oförmögna att hantera ens småbåtsburna hot på vårt eget vatten – och kommer man i undervattensfarkost av vad slag det vara må har vi dessutom helt avskaffat förmågan att själva ens söka efter den. Än mindre ingripa.

Vi har i det hypotetiska exemplet – som tack vare ‘Arctic Sea’ inte längre är fullt så hypotetiskt – genom vår oförmåga att ta ansvar för våra grannar gjort oss själva till ett hot mot Ryssland.

Så till de på senare år allt mer intressanta internationellt juridiska förutsättningarna för detta scenario.

Sedan FN-resolution 1368 från den 12 september 2001 råder en ny praxis vad gäller tolkningen av rätten till självförsvar enligt FN:s Artikel 51. Ett enigt säkerhetsråd sanktionerade med formuleringen ‘Recognizing the inherent right of individual or collective self-defence in accordance with the Charter’ att Artikel 51 är tillämplig för att ingripa militärt mot en nation som förvisso inte angripit någon, men som liksom Afghanistan gjorde låter hot mot andra nationer pågå från dess territorium. (Låt mig gissa att denna tolkning kommer att dyka upp vid fler tillfällen än ett i framtiden).

Ryssland skulle således ha folkrättsligt stöd att gå in och ”säkra upp vårt territorium åt oss” om vi inte klarar det själva. Det försvar vi målmedvetet monterar ned skulle som en yttersta konsekvens kunna tvinga andra att fylla det tomrum som blir följden av vår oförmåga. Vi tycks ha väldigt svårt att ta till oss att ett militärt vakuum i Sverige inte bara påverkar oss själva – utan också i förlängningen kan innebära ett hot mot våra grannar.

Och kom ihåg att en sådan ’tvångsförvaltning’ av delar av vårt territorium i sådant fall i första hand är vårt eget fel och inte Rysslands, eller vilken nation det nu vara må som måste ingripa ‘å våra vägnar’.

Vad som dessutom blir riktigt intressant är nästa steg som blir en följd av Resolution 1368: Den nation som skulle komma till vår undsättning i en sådan situation begår sannolikt ett brott mot folkrätten.

Stormakterna kan nämligen, för den som glömt det, som ständiga medlem i FN:s säkerhetsråd blockera varje resolution mot sig själva.

Det kalla kriget är över, Sovjet finns inte längre och Ryssland är inget hot mot oss. Även om Ryssland har för avsikt att utöka sin internationella militära närvaro i syfte att skydda ryska intressen kan jag inte se något märkligt med det.

Jag är djupt övertygad om att Ryssland varken nu eller i framtiden har det minsta intresse av att tvingas bli vår militära förmyndare. Även om det militärt sett vore i princip riskfritt att ta kontroll över vårt territorialvatten (och möjligen Gotland) finns inget att vinna på det, och det skulle bli en dyrköpt historia både i pengar och internationell prestige. Så varför arbetar vi då så hårt på att skapa en situation där vi kanske en dag tvingar Ryssland att ta det ansvar som är vårt?

Låt oss vara en god, ansvarsfull granne och inte en slarver som skapar problem för sina närboende

P.S. Jag vill påpeka en ytterligare faktor avspänningen i vårt närområde medfört, som kanske inte alla insett:

Tiden är förbi när ett angrepp mot Sverige automatiskt innebar Tredje Världskriget.

Ovanstående kan vara värt att påminna sig ibland. D.S.

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Sverige ett hot mot Ryssland

  1. Björn skriver:

    Du glömmer att Sverige sedan snart 15 år är medlem i EU och är väl intränade och kompatibla för att samverka med Nato. Det är vår försäkring som vi löst i händelse av oro från våra grannar. Ensamma förmår vi inte mycket men i samverkan med övriga grannar blir vi starka. Sedan vill jag påminna om att vi själva fick uppleva ett kidnappningsdrama i Tjetjenien när två aningslösa kristna försökte dela ut biblar bland muslimer. Då fick vi hjälp genom rysk medling för att få dem fria efter lång fångenskap. Alla nationer försöker i dagens globaliserade värld skydda sina medborgare vad för dumheter de än hittar på. Annika Östberg fick vi hem från USA och tsunamioffren fick vi hem från Thailand för att nämna ytterligare några händelser. Ta av dig konfliktglasögonen.

  2. Morgonsur skriver:

    Det du säger stämmer.

    Vi är medlemmar i EU – men har själva varit drivande i frågan att EU inte får utveckla ett försvarssamarbete. Det var t o m ett villkor för att vi skulle gå med. Visst har vi själva utfäst något slags ensidiga garantier att ställa upp för andra länder i vårt närområde med en obefintlig förmåga, men EU är ingen försvarsallians.

    Utfästelser i dagens avspända läge är som att låna ut sitt paraply när det är vackert väder.

    Om man skall förlita sig på NATO bör man nog dessutom se till att vara fullvärdig medlem, något som Georgien bittert fick erfara för ungefär ett år sedan.

    Sverige har den märkliga inställningen att man gärna deltar i NATOs offensiva operationer – utan att vilja vara medlemmar i själva alliansen. Det är lika intelligent som att betala en försäkringspremie – men vinnlägga sig om att slippa ta emot ersättning i det fall försäkringen skulle behöva utnyttjas.

    Är min tolkning av Sverige som en potentiell säkerhetsrisk tillspetsad? Ja.

    Osannolik? Kanske.

    Omöjlig? Nej.

    Mina måhända osannolika farhågor är knappast möjliga inom för oss överskådlig tid, vad nu det är. Fem år? Det försvar vi skaffar oss kommer att vara det samma i minst tjugo år. Hur Europa och världen ser ut då har vi faktiskt ingen aning om.

    En försvarsförmåga har man liksom en försäkring för att hantera en oväntad och oönskad framtid. Inte den mest önskade och sannolika.

  3. Nils skriver:

    Och talet om nordiskt försvarssamarbete kommer att förbli bara tomt tal. Oslo och Helsingfors har säkert redan dragit vissa slutsatser om svensk (o)förmåga samt (o)vilja att ställa upp om det verkligen krävs. Dessutom är man säkert överlyckliga i både Oslo och Helsingfors över den svenska oförmågan efter alla nedskärningar inom försvaret, något som tvingar både Oslo och Helsinfors att utöka sina försvarsbudgetar för att kompensera för det militära maktvakuum som kallas Sverige ….

  4. Ping: Sverige ett hot mot Ryssland « Lindrig huliganism

  5. kolovrat skriver:

    ага, расисты, забегали как тараканы!
    так и надо вам. пиздить чужие суда умеете, а потом воете про холокост.

    • Morgonsur skriver:

      Jag vill inte vara oartig, kolovrat, men jag tror du missuppfattat andemeningen i mitt inlägg rätt markant.

      För läsarnas och tydlighetens skull föreslår jag att debatten fortsätter på bloggens registrerade språk, svenska.

  6. Arne skriver:

    Intressanta synpunkter om vår oförmåga att försvara våra vatten.
    Men man kan då fråga sig hur ryssarna vågar lägga ut en svindyr och känslig gasledning hos oss.
    Kan man tänka sig en utveckling att regeringen kräver tysk marin bevakning av ledningen.
    Och hur kommer folk att ta att vi får tyska krigsfartyg patrullerande längs våra kuster.

  7. N.Pålsson skriver:

    Under andra världskriget mobiliserade Sverige styrkor som gjorde oss till en av de starkaste nationerna i världen. Vår flotta och vårt flygvapen räknades efter kriget bland världens 10 främsta.

    Saken var den att vi då byggt upp ett starkt försvar men det var inte förrän efter kriget vi stod rustade. Det tog ca 10 år. I början så var våra kustvärn befästa med gråmålade telefonstolpar och våra soldater fick dela på ett magasin med fem skott till sina gevär.

    Idag har vi inte bara avvecklat vårt försvar utan vi har ganska effektivt avvecklat vår infrastruktur för att ens kunna rusta utan att vara beroende av hjälp utifrån. Att i fredstid dra ner på sitt försvar är en sak men man måste ha en vill beredskap för att kunna mobilisera.

    Vi måste visa att vi har förmåga att skydda inte bara oss själva utan även gäster inom vårt territorium. Om vi inte klarar av detta så är lär nog det bli vanligare med ryska men också andra nationers marina fartyg i våra vatten.

  8. kall008 skriver:

    det måste vara utomordentligt mycket mer viktigt att ha ett fungerande samarbete med Ryssland än att hålla på med militär i socialtantsuppgifter i fjärran länder.

    Och det är ptrecis som artikeln säger. Och nyligen sa Putin att det är OK att använda den ryska krigsmakten för att skydda ryska intressen även utomlands.

    Kan det bli tydligare? Om ingen annan skyddar ryska bränsletransporter i Östersjön så kan Ryssland ingripa militärt när det behövs.

  9. Arne Strand. skriver:

    Jag anser att eder analys är helt felande.

    De enda som kan hota Ryska Ekonomiska intressen i Östersjön är ju Västvärlden själv,
    Nato eller EU.
    Varför skulle då Ryssland fortsätta att exportera till de Västliga Maktblock som hotar deras intressen.
    Dock kan Sveriges bristande Militära förmåga utgöra Ett Militärt Hot Mot Ryssland såtillvida att,
    Västvärlden vid en Global Militär Kris invaderar Sverige för att förekomma Ryssland att föra fram sina Militära Positioner – där Baltikum återigen är besatt av Ryssland.

    Jag tror alltså att Hotet mot Sverige snarare kommer från Väst an från Ryssland.

    Arne Strand..

  10. Arne Strand. skriver:

    För ett klargörande av min utsaga ovan,
    läs min kommentar och utläggning i följande länk –

    https://morgonsur.wordpress.com/2013/01/16/om-en-legitim-militar-intervention-mot-sverige/#comment-5246

    Sverige eller rättare sagt Skandinavien,
    är nyckeln till seger i ett krig i Europa.
    Denna nyckel måste vi i Skandinavien behålla för oss själva genom ett Samgående i Norden.

    Vi får inte lämna ut denna Nyckel till Seger,
    varken till Öst eller Väst,
    ty då blir Skandinavien en Krigsskådeplats.

    Arne Strand.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s