Så här (SvD, DN, Aftonbladet, Expressen, Russia Today) blev det alltså.
När dammet börjar lägga sig skall det bli intressant att analysera detta ärende mer ingående. Framför allt skall motivet bli intressant att höra mer om. Så här långt kan vi dock vara glada för den positiva upplösningen samtidigt som vi redan nu kan dra några snabba slutsatser.
Mer än tjugo nationer har varit inblandade i arbetet enligt ett pressmeddelande från den finska polisen, och det kan ju låta imponerande.
Problemet är att det i det här akuta skedet borde ha varit tre – Sverige, Finland och Ryssland.
Att, som sägs i artikeln, ha ”haft en ganska (sic!) bra uppfattning om var fartyget befunnit sig” är underkänt. Fartyget borde aldrig ha lämnat svenskt vatten – åtminstone inte utan eskort. Att hinna ända till Kap Verde innan någon vet mer än ”ungefär” var fartyget är duger helt enkelt inte.
Hanteringen av kapningen slungar oss tillbaka till 1970-talsnivå, när kapade flygplan flög kors och tvärs jorden runt på vad som inte kan beskrivas annat än som globala PR-turnéer. Man lät kaparna tanka och åka vidare av rädsla för att inte stöta sig med kaparna eller för att slippa få den heta potatisen att konfrontera kaparna i knät.
I det här fallet tror jag inte alls det är oförmåga eller ovilja från tjänstemän att ta saken på allvar eller ”fruktan för besättningens liv” som gjort att händelseutvecklingen sett ut som den gjort. Svaret är helt enkelt att vi inte har bemödat oss om att bygga en beredskap som kan hantera oförutsedda händelser. Trots att alla verktygen i lådan finns.
Skickliga gisslanförhandlare eller säljande actionbilder på korvetten Visby, helikoptrar, Stridsbåt 90 i polismålning och polisens Nationella Insatsstyrka stormandes fartyg från RIB-båtar må vara imponerande. Men all denna spjutspetsteknik och oerhörda kompetens blir värdelös om den inte sätts in i ett system av informationskedjor och beslutsfattande som förmår koordinera den och låta den snabbt komma på plats och verka.
Faktum är att vi löser precis denna situation bättre utomlands med personal som till stor del består av i grunden värnpliktiga. Människor som till vardags står i charkdisken på ICA, läser psykologi på universitetet eller arbetar som väktare på Securitas hanterar alltså denna situation bättre än våra mest professionella militära och polisiära enheter här hemma i Sverige.
Det är lite märkligt.
De hanterar inte situationen bättre för att de är klokare människor, besitter högre kompetens eller är särskilt vana vid situationen – utan för att de har beredskap, är övade och, framför allt, ingår i ett system där de kan (tillåts) fungera.
Detta om något är väl ett exempel på att vi bör se över Långtbortistan-doktrinen på allvar. Nu.
UPPDATERING: Ny artikel i SvD, och ännu nyare i DN och Aftonbladet.
Morgonsur 
I vår lokalblaska barometern.se citeras kriminalöverinspektör Nyholm: ”Den finländska polisen har hela tiden samarbetat nära med svensk och maltesisk polis…”. För några dagar sedan kunde vi läsa att svensk polis inte la några egna resurser på detta ärende så länge de inte kunde nå besättningen.
Jag frågar mig hur detta hade slutat om det var ett svenskt fartyg (utan rysk besättning) som blivit kapat. Då hade INTE den ryska flottan dragit igång denna operation. Det är framförallt ryssarna som nått framgångar och som lyckats frita gisslan.
Hade det varit ett svenskt fartyg så är jag övertygad om att svenska myndigheter hade suttit stillatigande tills fartyget dykt upp i en utländsk hamn och då hade ärendet lämnats över till UD som hade hanterat detta på samma sätt som de brukar när svenskar sitter fängslade eller kidnappade utomlands. De hade givit det i uppdrag till den lokala svenska ambassaden att driva ärendet.
Våra grannländer Norge och Danmark har förstått allvaret i den världsbild som råder idag och bygger flera marina fartyg med egenskaper som passar för insatser på öppet hav.
Våra små korvetter klarar inte uppdrag som det ryska örlogsfartyget Ladnij nu har utfört i samarbete med andra fartyg. De har helt enkelt inte räckvidd och sjövärdighet för öppna oceaner.
Håll an morgonsur – stå i spelet!
Jag undrar om det för ett ögonblick inte gick lite väl snabbt i din i övrigt intressanta analys.
Visst borde – i den bästa av världar – antalet aktörer i denna soppa vara begränsat till tre stater.
Sverige, i kraft av att brottet begicks på svenskt territorium. Finland, då rederiet är finskt.
Malta, i kraft av flaggsat. Det legitima i ryssarnas agerande är dock inte självklart.
Sannolikt skall händelser som denna hanteras inom ramen för schengensamarbetet. Brott begångna på svenskt territorium skall sannolikt utedas av svenska myndigheter och ev brottslingar lagföras i Sverige.
Skall bli mycket intressant att följa epilogen.
Ja, du har rätt i att jag hastade förbi Malta. Jag ger mig, och utökar till fyra länder. Som flaggstat behöver man naturligtvis ta kontakt med Malta. För att få grepp om det akuta skeendet och kunna säkra läget anser jag dock fortfarande att det avgörande för insatsen är att bilda sig en uppfattning om vad och vem som rimligen kan finnas ombord. Därav prioriteringen av Ryssland och Finland.
Det kan naturligtvis även bli ofrånkomligt att blanda in även Tyskland, Danmark eller andra länder som passeras.
I sak vidhåller jag dock att fartyget inte skall lämna svenskt vatten, och att det även om så sker är ohållbart att släppa visuell, eller åtminstone radarkontakt med fartyget.
Och denna kontakt skall vara fartygs- eller luftburen. Inte stå på land.
Man får ju komma ihåg att fartyget hade passerat ut i nordsjön innan svenska myndigheter fick kännedom om ”kapningen” (om det nu varit någon) så i den delen av din kritik så tycker jag att du har fel. Men beträffande den urusla svenska beredskapen för alla typer av händelser så har du helt rätt!
Jag brukar akta mig noga för att förlita mig enbart på medieuppgifter, eftersom de nästan aldrig stämmer. Så också i detta fall.
Det kan således vara så att jag i delar grundat min analys på fel ingångsinformation, och enligt principen ”skit in – skit ut” faller då tyvärr mycket av argumentationen. Tyvärr. För jag hävdar att det i sak egentligen inte spelat någon större roll för det faktiska händelseförloppet (…och det grundar jag på mer än medieuppgifter!). Även om ‘Arctic Sea’ haft ett hyptotetiskt överfallslarm med kameralänk och GPS kopplat direkt till polisens ledningscentral tvivlar jag på att utgången blivit radikalt annorlunda. Om kapningen inträffat på kontorstid och vädret varit bra hade man väl i sådant fall åtminstone kunnat ragga någon resurs som kunnat följa fartyget.
Jag återkommer med en ny analys (och en eventuell ursäkt) när mediespekulationerna bytts mot en klar redogörelse av händelseförloppet.