Åsiktstribunal för offentliga tjänstemän?

Det är lätt att hata Rolf Hillegren.

Men om man bara tar av sig de populistiska glasögonen, slutar ägna sig åt svenskens favoritsysselsättningar – att förfasa sig eller rasa – och kliver ur den där hemtrevliga lynchmobben en stund inser man dessvärre att han trots sin oförlåtligt klumpiga retorik har rätt i sak.

Det räcker rätt långt med att läsa igenom hans debattartikel i SvD, även om han även där uttrycker sig på ett sätt som får diverse proffstyckare att bränna propparna i skåpet. Men det kan vara smakligt att faktiskt lyssna till vad han försöker säga.

För visst har Rolf Hillegren rätt i att det ofta förekommer det i ett förhållande att den ena parten vill mer än den andra, och trots ett ”Nej, jag vill sova” fortsätter klämma, pilla och kladda tills den andra parten resignerar, fnissar till och går med på lite halvpassivt kuttrasju medan han/hon egentligen funderar mer på vad det kan tänkas vara på TV bara motparten blivit färdig.

Är det någon som upplevt ett förhållande och läser detta som aldrig blivit ”våldtagen” under dessa premisser?

Rolf Hillegren har rätt i att det inte straffbart idag, men det skulle i teorin möjligen kunna bli det om man krävde samtycke och handlingen blev straffbar redan vid oaktsamhet.

Rolf Hillegren har också rätt i att ingen jurist med självaktning vill ha en sådan lagstiftning såvida man inte är djupt färgad av personliga ideologiska övertygelser.

Rolf Hillegren har dessutom rätt i att en sådan lagändring vore spel för galleriet eftersom det inte är lättare att bevisa att ”ingen sade ja” än att ”någon sade nej”.

Med tanke på vad folk frivilligt sysslar med i sänghalm och takkronor i vårt sexuellt frigjorda, kicksökande samhälle får man nog trots allt ha en viss marginal för att missförstånd faktiskt kan förekomma.

Förutom att den lagändring Madeleine Leijonhufvud et consortes tjatar om skulle bädda för rena rättsövergrepp vore den ägnad att göra rättssamhället till en tummelplats för integritetskränkande sandlådedispyter. Trätande ”vanliga människor” som klantat till det efter en blöt kväll på krogen och där båda som följd – med eller mot sin vilja och i detalj – tvingades blottlägga det privata sexlivet för att utreda kränkningar som kanske hanterades bättre av en terapeut.

Frågan är vad som vore mest förnedrande; själva ”våldtäkten” (som idag inte är straffbar) eller att stå och svara på ingående frågor om hur kåt man egentligen var – inför domare, nämndemän, mamma, pappa, en besökande skolklass och en smilande fulgubbe med handen i fickan på sista åhörarraden.

Rolf Hillegren har också rätt i att det aldrig har funnits någon annan anledning än ren populism att genomföra en sådan lagändring.

Politiken har av förklarliga skäl anledning att visa att man ”tar problem på allvar”. Ett billigt sätt att göra det på – och som ger stora rubriker – är att helt enkelt byta namn på brott så att de låter värre. Media och proffstyckare tycks gå på finten varje gång.

Namnbytet där ”rattonykterhet/rattfylleri” plötsligt blev ”rattfylleri/grovt rattfylleri” var väl ett av de första exemplen. Sjätte kapitlet har råkat ut för flera moralhöjande pekpinnare som började med att ”sexuellt utnyttjande” kastades in under brottsrubriceringen ”våldtäkt”. Ibland ändrar man straffsatsen samtidigt – både uppåt och nedåt.

Vi har väl en bit kvar, men bevare oss för att politiken tar brottsligheten på för stort allvar. Jag fasar för otydligheten den dag samtliga gärningar i hela brottsbalken hamnar under brottsrubriceringen ”Jättekränkande Grövsta Allvarligaste Våldtäktsmassakermord”.

Ja, jag erkänner att ovanstående stycke var lite larvigt av mig och sänker seriositeten, men något kul skall man ha, och ni förstår principen. Brottslighet förhindras inte genom namnbyten, utan genom en väl fungerande rättskedja.

Tänk om vi kunde debattera den istället – och då helst utan att hamna i de enkelspåriga slutsatserna ”fler poliser och hårdare straff”.

Personligen tycker jag man skall vara försiktig med att publikt uttrycka åsikter som offentlig tjänsteman. Jag beklagar därför att Rolf Hillegrens yttrande, då man som statstjänsteman bör vinnlägga sig om att uppträda klanderfritt opartiskt. Särskilt viktigt är detta i rättsvårdande myndigheter.

Att kräva hans avsked för att han uttrycker en åsikt som inte förfäktas av det genomsnittliga populistdrevet anser jag dock vara väl magstarkt.

Det brukar ju trots allt ideligen hyllas i media att statstjänstemän förklarar sig missnöjda med den lagstiftning de har att rätta sig efter. Att som offentlig tjänsteman spy galla över asyllagstiftningen (fast endast i det fall man anser den för hård och inhuman, annars jävlar…), förorda könskvotering, kräva alkolås i nya bilar eller föreslå förbud för privatpersoner att inneha skjutvapen brukar sällan mötas av något högre ramaskri i media. Tvärtom brukar det betraktas som ”modigt”.

Detta om Rolf Hillegren. Så till Madeleine Leijonhufvud:

Märkligt nog kan Madeleine Leijonhufvud, som mig veterligen också lyfter lön ur offentliga medel, ideligen torgföra rätt extrema och kontroversiella åsikter om både det ena och det andra i media utan att råka i onåd. (Och hon är i gott sällskap, utan att nämna några namn just nu).

Med hennes eget resonemang som grund; anser hon själv att det är rimligt att ansvara för utbildning av landets framtida åklagare och domare medan man gång efter annan använder det egna offentliga ämbetet som plattform för att marknadsföra personliga ideologiska övertygelser?

Trots allt är väl Marianne Leijonhufvud förordnad som professor i juridik, och inte som professor i politik? Även om man på allvar kan undra vilka meriter som smäller högst när regeringar förordnar högre tjänstemän.

Rolf Hillegrens egen chef tycks om inte annat passa profilen av en offentlig karriärchef perfekt. Standardåtgärd 1 A är att misstänkliggöra sin egen personal så fort någon inte följer påbjuden åsikt. Därefter omplaceras den skumme medarbetaren till mediernas och proffstyckarnas stora lycka. Problemet löst.

Vare sig det fanns något eller inte.

Hur man nu kan tro att detta vindflöjellika sätt att hantera blåsvädret på något sätt skulle öka förtroendet för myndigheten.

Vare sig internt eller gentemot allmänheten…

UPPDATERING: Nu blandar sig även fler jurister ideologer i debatten…

…men hoppet är inte helt ute då HD gett Rolf Hillegren rätt, SvD.

Mer i min blogg om Rolf Hillegren.

Advertisements

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Åsiktstribunal för offentliga tjänstemän?

  1. Misshandlad kvinna skriver:

    Jag tycker man ska granska vilka våldtäktsanmälningar Hillegren haft på sitt bord under 30 år och se hur många ärenden som avskrivits eller lagts ner – ifall det finns allvarliga cold cases där. Om det är så att hans inställning präglat tjänsteutövningen till den grad att grova brott förbisetts och inte gått till åtal så kanske de behövs tas upp igen. För ett brottsoffer, anhöriga omgivning kan upprättelse betyda oerhört mycket.

    • Morgonsur skriver:

      Ja, visst kan man göra det. Jag tror dock inte man hittar något mer att anmärka på än hos vilken åklagare som helst. Utrymmet för en åklagare att driva eller lägga ned åtal efter egna åsikter eller eget tyckande är minimalt. Det handlar om att ett antal definierade rekvisit måste vara styrkta med åtminstone någon form av någorlunda återberättbar indikation förutom en människas ord mot en annans. Finns inte de rekvisiten går det inte att åtala.

      Man kan väl likna det med en mekaniker. Oavsett hur duktig man är kan man inte få motorn att fungera om det saknas någon av delarna tändstift, kolv, bensin och batteri. Å andra sidan kan inte den allra sämste mekaniker misslyckas bara delarna ligger där.

      Och det spelar heller ingen större roll för resultatet om mekanikern egentligen inte gillar motorer alls.

      Många hamnar i kläm i rättsprocessen varje dag, och det måste vara fullständigt fruktansvärt.

      Tyvärr ser jag inga stora möjligheter att ändra på det förhållandet utan att förlora rättssäkerheten – som är vår juridiks grundfundament utan vilket all lagstiftning blir värdelös.

      Vad man borde syssla med i stället för att byta namn på brott och införa värdelösa lagändringar är helt andra saker. Att ta sig tid, respektera och försöka förstå människor som drabbas av brott. Samtidigt som man ger realistiska förväntningar om resultatet. Oavsett hur mycket man blir trodd, och oavsett om alla i rättskedjan gjort sitt bästa går det helt enkelt sällan att fälla någon för en våldtäkt mellan människor som gått in i en sängkammare tillsammans.

      Rättssystemet är ingen frälsning som ställer allt till rätta, utan en fyrkantig byråkrati utgörande människans fåfänga försök att systematisera rättvisa.

      Rättssystemet får heller aldrig styras av känslor. Men det behöver inte betyda att det inte får visa empati. För många i rättsväsendet är det tyvärr inte lätt att förstå skillnaden.

      Innan man börjar driva iväg i ivern att frälsa mänskligheten från fruktansvärda brott bör man minnas att det för varje komplicerad problemställning alltid finns en lösning som är enkel, övertygande, medial – och fel.

  2. leopardia skriver:

    Jag förstår absolut problematiken med bevisföringen, även om Hillegren nu inte sa det folk verkar tro – att han pratade om sk ‘tjatsex’ eller ‘ställa upp för husfridens skull’, utan mer att karln ‘körde på trots att hon sa nej’… Men jag förstår problematiken där ändå, men jag tänkte på det när jag läste ditt inlägg om cykelkort och att vi lever i ett ‘låt gå-samhälle’ så då kanske det är bra att folk reagerar istället för att vi tänjer på gränserna ytterligare?
    Även om du nu tyckte att det fanns för mycket regler 😉 aja, bara en tanke..

  3. Tyckare skriver:

    Varför skall de som säger att den misstänkte förrövaren (=mannen) har fel alltid ha företräde i debatten, medan de som vill ha en rättvis bedömning anses vara olämpliga att handlägga sexmål.
    Att fria eller fälla är trots allt två helt olika bedömningar. När man friar finns det något som gör en osäker på att den misstänkte är skyldig, medan när man dömer någon som skyldig så skall allt som kommit fram peka mot att den misstänkte har begått brottet.
    För mig är det oförståligt att Marianne Lejonhuvud kunnat bli jurist med straffrätt som specialitet. Hennes inriktning verkar ju vara tillämpad feminism, där mannen alltid är skyldig och kvinnan alltid är sanningssägare och oskyldig.

  4. Klas skriver:

    Sverige har fyra gånger så många våldtäkter per capita som Norge och Danmark.
    Vi kan bråka om rättspraxis hur länge som helst utan att det gör någon skillnad, vad vi behöver en mer restriktiv invandringspolitik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s