Elitbarn

Jag har själv en femårig dotter som älskar gymnastik. För henne är det en lek, och det vill jag att det skall fortsätta vara, eftersom mina egna personliga värderingar säger att idrott för barn måste få vara just en lek. Om hon trots det skulle vilja ge sig in på mer avancerade övningar skulle jag låta henne försöka. Inte för någon annas skull än hennes egen. Vill hon däremot sluta gymnastisera gör hon det nu. Omedelbart.

Om hon nu anmälde intresse till en aktivitet – av vad slag det vara må – och inte fick plats var det väl skam till förälder om man saknar förmågan att förklara varför på ett sätt hon förstår och kan ta till sig. En femåring – ja, betydligt yngre barn – har redan lärt sig i mötet med verkligheten att man inte alltid får allt man pekar på…

…och ärligt talat tror jag denna hårda verklighetsinsikt svider betydligt mer i föräldrarnas själ än i barnets.

Barn får nämligen sällan obotliga psykiska skador bara för att inte allt i världen är vare sig tillgängligt, uppnåeligt, tillåtet, lämpligt eller gratis för alla. Och jag tror ärligt talat inte insikten om detta blir lättare att bära om en indignerad mamma eller pappa ställer till en scen och ältar hur orättvist detta faktum är.

Man har ett helt liv på sig att reta sig på orättvisor, så man behöver inte hitta och penetrera alla redan som femåring.

Det är förresten inte särskilt mycket lättare att förklara för en femåring varför han/hon inte får gå vidare och lära sig nya saker fast han hon i och för sig är redo och har kapaciteten:

-Pappa, jag skulle så gärna vilja lära mig att hoppa trampett och göra volter! Jag vet att jag kan lära mig det! SNÄLLA!!!

-Nej, det får du inte lilla vän, för inga andra barn är ju lika duktiga som du. Spring nu tillbaks och gör några kullerbyttor!

Mångfald och valfrihet innebär inte att allt är lika för alla, överallt, alltid. Det innebär däremot att jag bland en mängd olika lösningar skall kunna hitta en som passar just mig så bra den någonsin kan.

Om nu GK Motus-Saltos lyckats få igång en satsning för dem som vill och kan lite mer vore det väl bra att bejaka den möjligheten för våra små – istället för att lära dem att avundsjukt blänga på ”de där duktiga ungarna i gänget där du inte fick vara med”.

Elitsatsningen är nämligen just en möjlighet – åtminstone för den som väljer att se den så. Och den möjligheten kan jag förmedla till mitt barn och omvandla till positiv energi:

-Var inte rädd att misslyckas. Det viktiga är att man försöker och gör sitt bästa. Det är inte säkert att du når ända fram – det spelar ingen roll – ha kul och njut av resan!

Om jag som förälder vill, förstås. Annars är det lättare att smälla igen dörren och ge upp eftersom världen är orättvis. Och man kan ju dessutom trösta sig med att man har rätt; världen är faktiskt rätt orättvis. Det kan vara bra att lära sin femåring det ordentligt, så de inte begår dumheten att sätta upp några onödigt höga mål för sig själva här i livet. Får man inte vara med bara för att man finns och vill är det ändå ingen idé att göra någonting överhuvudtaget.

Nej, när nu tillgången till denna redskapssatsning är begränsad kan man fråga sig vad som vore mer rättvist än att de mest intresserade och lämpade skulle få plats?

Lotteri?

Är slumpen verkligen ett mer rättvist urvalskriterium än engagemang, hårt arbete och intresse? Är det vad vi vill lära våra barn?

För vissa kan det för all del vara så. Man har rätt att tycka och tro vad man vill. Men för mig är det inte eftersträvansvärt att all passion, allt intresse, all brinnande iver min dotter uppbådar – är värdelös!

Och att hon dessutom skall läras att det är rättvist!!??

Ingenting säger ju att man inte får vara med i framtiden. Alla behöver vi mål att sträva mot, och resan är ofta viktigare och mer lärorik än målet. Detta förhållande är inte särskilt mycket annorlunda för en femåring. Det är vår skyldighet som föräldrar att guida dem rätt, till kraft, självförtroende och glädje.

Även i den orättvisa värld vi lever.

Om det är något jag däremot irriterar mig på så är det språkbruket GK Motus-Saltos använt. Man sållar helt enkelt inte femåringar med de motiveringarna! Det tycks man dock i alla fall själva ha insett.

Men företeelsen som sådan – att erbjuda fler att utvecklas i sin egen takt och till sin egen potential – tycker jag är bra. Vi har för lite sådant i Sverige. Jag tror personligen det skapar en hel del skoltrötthet, och kanske rentav utslagning, förutom att vi kastar bort enorma mängder mänsklig kapacitet.

Mångfalden i föreningslivet innebär inte att alla föreningar måste passa mig. Poängen är att man lätt kan hitta en förening som gör det. Min dotter deltar i en ‘lek-förenings’ aktiviteter. Det passar henne, och därmed oss som familj. Det passar också mina personliga värderingar, och mina värderingar blir lättare att bibehålla så länge hon inte vill utvecklas i en takt som är högre än omgivningen.

Och om det skulle inträffa? Ja, får vi på allvar se vad som smäller högst; mina värderingar – eller min dotters iver att utvecklas.

Jag vet nog redan svaret på den frågan, är jag rädd.

(SvD)

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s