Hur klarar vi svininfluensan?

Photobucket

Inte bara vaccinförsörjningen jag nämnde igår, utan hela samhällets sätt att hantera svininfluensan skall bli en intressant händelsekedja att dra slutsatser av.

Svininfluensans hanterande kommer att ge underlag för tusentals arbetstillfällen det kommande decenniet. Mängder av mediala syndabocksjakter och förfasanden, statliga utredningar, omorganisationer i statliga verk och landsting kommer att försörja journalister, konsulter och offentliganställda i massor.

Tyvärr går det väl som vanligt – efter några år är alla slutsatser, handlingsplaner och bakomliggande syften glömda.

Ett exempel bland många; Hur ser t ex möjligheterna till helikoptersjöräddning ut idag? Vart tog alla slutsatser som drogs efter Estoniaolyckan vägen? Hur skulle vi idag klara en liknande situation?

I Västerbottens Folkblad och radions P1-morgon påminns vi om att det inte var länge sedan man projekterade ett eget, svenskt centrum för vaccinproduktion. Jag vill minnas att Umeå var påtänkt som förläggningsort. Jag tyckte det var en lysande idé, som tyvärr aldrig blev av.

Dyrt – javisst! Men när det gäller kriser och katastrofer gäller följande principer (fritt fabulerat i stunden – förvänta er ingen uttömmande avhandling):

1. Man får vad man betalar för.

2. Det man inte har – det har man inte (För att garantera leverans under alla förhållanden behöver man total kontroll över hela kedjan från produktion/lager, via distribution till slutanvändare).

3. Det som inte används och fungerar under normala förhållanden gör det sällan i kris heller – i synnerhet inte om man aldrig övat.

4. Den processkedja som inte går att få att fungera med stängda nationsgränser, drivmedelsbrist och elavbrott är inte robust.

5. Den plan existerar inte som överlever den första kontakten med verkligheten.

Jag tycker det är bra att man anlitar företag för många traditionellt offentliga åtaganden. Ofta kan företag tillföra en ny dimension och vitalitet i utförandet. Men när det gäller extraordinära händelser kan man tyvärr varken förlita sig på, eller ens förvänta sig – att privata företag skall spela en annan roll än offer – även om man naturligtvis skall använda deras kompetens så gott det går.

Visst kan man skriva beredskapsavtal om resurser med privata företag – men de bör tillhöra kategorin ‘nice to have’ och inte ‘need to have’.

Det sistnämnda av anledningar som jag redogjort för här (länk).

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Samhällsekonomi, Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s