Bittra reflektioner om svensk film

Nu är den här – filmen alla talar om. Man kan åtminstone lugnt säga att filmerna i Stieg Larsson-serien sticker ut. De är sevärda. För att vara svenska ‘actionfilmer’ är de fantastiskt bra.

Jag har annars egentligen slutat titta på svensk film, då jag tröttnat på den mediokra manuskvaliteten för länge sedan. Normalt sett gör svenska filmer mig närmast uppgiven. Så uppgiven att jag nedan förfärdigat en halv uppsats med irritationsmoment från svensk – fruktansvärt förutsägbar – film. För dig som önskar lyfta bidrag från Svenska Filminstitutet kommer här några enkla tips:

KARAKTÄRER

HUVUDPERSON
Först måste du skaffa en eller två huvudpersoner. Skriv ett dyrt avtal med någon känd svensk skådespelare av den handfull som råkar vara inne just nu.

Den kvinnliga huvudpersonen är en akademiker med trasslig bakgrund som försöker komma över ett tidigare övergrepp, medan den manlige huvudpersonen är en kriminell som försöker komma över att han begått övergrepp. D v s han skall försöka bli laglydig – trots polisens småaktiga, kontraproduktiva och helt omotiverade försök att lagföra vederbörande för alla de rån han begått.

För att göra persongalleriet komplett behövs också en skurk och ett offer.

SKURKEN
Alla filmer behöver vävas kring ett mer eller mindre sant samhällsproblem som behöver rättas till. Det spelar ingen roll om det rör sig om en tecknad barnfilm eller en kärleksrulle – minst ett mer eller mindre aktuellt medialt samhällsproblem måste belysas i filmen för att den inte skall hamna i det förhatliga facket ‘ren underhållning’.

Om du vill gestalta ett problem i samhället behöver du således en karaktär som symboliserar samhällsproblemet i fråga. Helt enkelt en skurk. Som skurk väljer du en representant ur följande galleri:

Rika
Präster
Kristna (i synnerhet frikyrkliga)
Societetsmänniskor
Offentliga tjänstemän
MC-killar på Harley Davidson (Alternativt japansk MC, men då endast som bifigurer under förutsättning att man har svart visir)
Politiker
Nazister/högerextremister
Jägare
Dörrvakter
Män från Balkan eller Ryssland
Företagsledare
Pedofiler
Företrädare för ett globalt företag (gärna amerikanskt), eller
Företrädare för det svenska rättssystemet.

Lämpligast kombineras flera av ovanstående faktorer så att inga tvivel behöver finnas om personens genuina inneboende ondska, t ex ‘Rik, frikyrklig företagsledare som i hemlighet är nazist och pedofil’.

OFFRET
Förutom en huvudperson och ett problem behövs ett offer. Offret måste alltid vara en person. Denna person får gärna vara vresig, rebellisk, och kontroversiell, men är innerst inne en god människa – även om han/hon skulle ”råka” ha ihjäl någon av misstag. Vilka fel och brister han/hon än uppvisar beror eventuella tillkortakommanden bara på att samhället (och särskilt ”de onda” ovan) inte förstår dem. Till gruppen ”offer” bör man välja t ex:

Invandrare
Handikappade
Pundare
Ensamstående mammor
Bohemer
Romer
Kvinnor med dåligt självförtroende eller psykiska problem (gärna tatuerade och piercade med blått hår)
Kriminella
Ungdomar i palestinasjal
Homosexuella
Konstnärer
Blåställsarbetare vid tung industri

När du bestämt ett antal huvudpersoner bör du initierat, samhällskritiskt och balanserat visa hur vår värld egentligen ser ut och fungerar. Några hållpunkter:

VÄRLDSBILDEN

SVERIGE
Stockholm är världens centrum, och alla från Stockholm är alltid mer belästa, kloka och rationella – och vet alltid bättre – än folk utanför tullarna. Detta universella faktum gäller även gentemot folk från andra länder – möjligen kan enstaka asylsökande undantas enligt fjärde stycket nedan.

Norrlänningar är snälla, dumma, fruktansvärt fördomsfulla och är intresserade av hembränt, skoter, älgjakt samt att slå sina fruar.

Smålänningar och skåningar är tröga, dumma bönder – men de är bra på kroppsarbete.

Kanske är det komplex över ovanstående faktum som gjort att alla – oavsett de hela livet bott i Lapplands ödemark, Skånes bondbygd eller den mest avlägsna ö i Bohusläns skärgård – ändå på något märkligt vis har lagt sig till med perfekt stockholmska.

Alla asylinvandrare i Sverige är egentligen högt kvalificerade hjärnkirurger eller raketforskare som förmodligen vet exakt hur man botar cancer – men i Sverige tvingas de av fördomsfulla svenska företagare och offentliga tjänstemän att arbeta som städare eller taxichaufförer.

Även om filmen handlar om något helt annat måste man krysta in så många praktiska exempel man kan av dagsaktuella frågor från kvällstidningarnas löpsedlar (vilket inte direkt brukar vara ett bra sätt att åstadkomma en filmklassiker) som pedofiler, trafficking, strukturell rasism, apatiska barn, misshandlade eller allmänt diskriminerade kvinnor, frikyrkosekter, elaka dörrvakter/poliser, sjukvårdsköer, arrogant personal från vården, socialen eller migrationsverket. De instoppade exemplen skall – även om de är mer eller mindre gripna ur luften – upplevas som dagsaktuell och uppriktig ”samhällskritik” mot antingen rättsystemet eller svensk social- och invandringspolitik.

Två komponeneter är ständigt återkommande som motpoler i svensk film – Myndigheter och Ungdomar. Därför förtjänar dessa egna kapitel:

MYNDIGHETSUTÖVNING
Skriv ditt manus helt utan att ta reda på hur det egentligen ligger till. Bilda dig gärna en uppfattning om svensk juridik och svensk myndighetsutövning genom att titta på amerikanska B-filmer – eller ta hjälp av någon under 14 år.

Poliser skall sakna social kompetens. De talar i skriftspråk från 1917 års bibelöversättning och använder alltid ordet ”vederbörande” även när de pratar. De har aldrig den minsta fingertoppskänsla, beter sig som maskiner och är allmänt burdusa, alltid arga och otrevliga och tycks förutsätta att alla skall slitas och dras i hela tiden så fort de skall förflytta sig från en plats till en annan. Förutom den ”ensamme kriminalkommissarien” och hans/hennes närmaste medarbetare saknar poliser per definition förmåga till logiskt tänkande, går på alla finter och godtar bara raka, enkla förklaringsmodeller som innebär inlåsning av folk, helst oskyldiga – med eller utan bevis.

Det är faktiskt logiskt mot denna bakgrund att alla poliser alltid är frånskilda, och gärna har alkoholproblem.

Polisbilar har alltid blåljusen på. Även när man åker FRÅN en brottsplats.

Kvinnliga poliser är alltid bäst på allt – men tappar ändå alltid pistolen (eller har glömt den) när den som mest behövs.

Smarta poliser är alltid kommissarier (!) på kriminalavdelningen – medan alla ordningspoliser är dumma som spån.

Om någon behöver undsättas i ett akut läge måste huvudpersonen alltid kasta sig i en bil och komma till undsättning personligen – även om han/hon sitter i ett konferensrum i andra änden av stan. Om någon överhuvudtaget kommer på den långsökta idén att larma en ordningspatrull i området kommer huvudpersonen ändå fram först till platsen.

Insatsstyrkor är bra att ha i bakgrunden när farliga personer skall gripas. Först i inbrytningen går dock lämpligast en civilklädd kriminalkommissarie med pistol.

De juridiska begreppen gripande, anhållande, häktning är alla samma sak på film. Åklagare och domstol (som i verkligheten står för besluten anhållande respektive häktning) kommer aldrig in i bilden. Samtliga begrepp betyder att en kommissarie plötsligt bestämmer att någon ”ska in”, och man bör då plötsligt och omotiverat skicka fram två uniformerade konstaplar som börjar slita och dra i en helt lugn människa som annars följt med frivilligt.

På film måste man ha papper på husrannsakan – för det skall man ha i amerikansk film. Dessutom skall man alltid ha advokat med på förhören – och advokaten är chef över hela universum och kan köra hut i alla poliser så att brottslingen kommer undan.

Svenska polisstationer ser aldrig ut som svenska polisstationer utan snarare som ett mossigt slott eller en klatschig reklambyrå. Gärna med ett kontorslandskap enligt amerikansk 70-tals polis-TV-seriemodell. På alla polisstationer finns alltid en säregen gammal kvinnlig receptionist.
Kopiösa mängder uniformerade poliser springer alltid planlöst runt med papper i händerna i korridorerna på alla polishus. Förhör följs alltid av chefer bakom en spegelglasruta och kaffeautomaten är alltid trasig.

Politiker och poliser är alltid instinktivt och med djup personlig övertygelse emot allt som ungdomar tycker är roligt.

UNGDOMAR
Alla ungdomar hatar vuxenvärlden, och ”föräldrar” är alltid lättlurade, punschiga, glasögonförsedda spån som lever i en egen glasbubbla och bara bryr sig om Bingolotto och vad grannarna skall tycka.

Rika ungdomar är ytliga och elaka.

Fattiga ungdomar – särskilt om de är helgknarkare, småtjuvar eller bor i någon mindre statusfylld förort – är intelligenta, insiktsfulla, uppoffrande och goda människor.

Killar har problem med våld, droger och att de inte längre vill vara ”med i gänget”. Tjejer med anorexi och att de vill vara ”med i gänget”.

Alla ungdomar gillar Hip hop och graffitti.

FINANSIERING FÖRUTOM BIDRAGSPENGARNA FRÅN SVENSKA FILMINSTITUTET
Om nu de beviljade bidragen från Svenska Filminstituet inte räcker gör det ingenting om du ägnar dig åt tämligen oblyg produktplacering. I samma film kan det gärna ”råka sig” så att alla – från poliser i tjänstebilar, via skurken, offret, åklagaren, journalister och ett förbipasserande vittne – råkar köra olika modeller ur Toyotas senaste modellprogram. Ingenting säger ju att det inte skulle kunna vara så i verkligheten.

Som sagt; Stieg Larsson-filmerna sticker ut, och är riktigt sevärda. Visst har även de sina underligheter – som amerikanska polissirener i den norrländska glesbygden i den första filmen. Det skall bli intressant att se vad denna film har att bjuda på.

Jag ser fram mot mitt besök på ‘Flickan som lekte med elden’.

Advertisements

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Bittra reflektioner om svensk film

  1. Cornucopia skriver:

    Hm. Får nog skriva om min bok från scratch ser jag. Har fallit i några av fällorna ovan. Skit också.

  2. Wiseman skriver:

    Det var en mycket träffande beskrivning!

  3. Peter Hammarberg skriver:

    Du glömde en väsentlig parameter:
    SÄPO = en samling insnöade töntar och amatörer; islamofober som lever kvar i det kalla kriget.
    MUST/KSI = en korsning mellan Fantomen och Einstein med outtömliga resurser och befogenheter

  4. Mattias skriver:

    Glöm inte att man ALLTID måste ljussätta med blått ljus igenom en persienn när det är spännande.

  5. Morgonsur skriver:

    Jag glömde dessutom en sak till; om pengarna ändå inte räcker kan man alltid ta kontakt med RTL eller SAT1, som gärna slantar upp rejält med stålar. Nackdelen är att du då förutom filmen måste värka fram ytterligare tio uppföljande, fristående TV-avsnitt utifrån ett redan tunt manus. Dessutom åker du på att ta in några tyska skådisar som måste dubbas – vilket per definition för all framtid förpassar din film till kalkonträsket…

  6. G skriver:

    Klockren analys!

    De svenska kriminalgenren verkar vara väldigt insnöade på begreppet ‘kvantitet ÄR kvalitet’. Beck, Wallander och Johan Falk är sorgliga exempel på det. Istället för att lägga pengarna på att spela in EN vettig film så blir det 5 till väldigt många filmer. Som knappt går att sen EN gång.

    Varför?

  7. Heckler skriver:

    Jag säger bara ”Kommissarien och havet”…!
    Manusförfattarna läste nog din fina reflektin innan som gjorde filmen, och tog med så många av punkterna som det bara är möjligt.
    Shit pomfritt vicket dyngrekord i svensk film.

  8. Urban skriver:

    En alldeles förträfflig analys av svensk film morgonsur.
    Misstänker att det rör sig om någon form av märklig politiskt korrekthet att skurken i många fall placeras på den högre sociala skalan.
    Eller så är det helt enkelt att verklighetens skurkar är alldeles för tråkiga att ha som exempel. De är ju i så många fall inte speciellt glamorösa eller har en hög social status.

  9. Ping: Gester…med ord » Blog Archive » Svensk film i ett nötskal

  10. Varg i Veum skriver:

    Mycket bra reflektion över svensk film. Personligen tycker jag dock inte att Larsson-filmen (har bara orkat kolla den första….tror jag) skiljer sig mycket från svensk filmtradition, lite råare kanske…

  11. Savox skriver:

    Jag skulle gärna ge crowdfundingpengar till någon som vill göra en film på ”Min pappa är snäll och min mamma är utlänning”. Kommer man med den boken för att tigga pengar från filminstitutet lär man bli utjagad med facklor och högafflar.

    http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.642385-emmy-abrahamson-min-pappa-ar-snall-och-min-mamma-ar-utlanning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s