Polisens biljakter

Man förundras över att samma journalister och proffstyckare som anser det oerhört brutalt, omdömeslöst och inhumant av polisen att försöka stoppa vansinnesfärder i bil kan ifrågasätta varför polis eller stridsflyg inte sköt ned en helikopter över centrala Stockholm.

Jag menar att det mediedrev som alltid lägger allt ansvar på polisen så snart någon skitbuse försöker köra ifrån polisen helt och hållet har skapat beteendet med ‘vansinnesfärder’ bland kriminella.

Det fullständigt livsfarliga beteende som blivit allt vanligare i biljakter har nämligen dykt upp under de senaste tjugo åren. Anledningen är att polisen allt mer tagit på sig ansvaret för fartdårarnas beteende och efter hård mediedebatt gradvis bestämt sig för att avbryta alla försök att hindra bilförare bara de är tillräckligt livsfarliga.

Om man raljerar kan man konstatera att polisen numera med varm hand har delegerat myndighetsbeslutet om ingripandet till den kriminelle, medan man samtidigt glatt tar på sig det officiella ansvaret för hans beteende.

Märkligt men sant.

För trettio, fyrtio år sedan hände det för all del också titt som tätt att kriminella försökte köra ifrån polisen. Vansinnesfärder var det dock bara äkta vansinniga som höll på med. Den som körde mot fel håll på motorvägen 1974 gjorde det antagligen för att han var gravt psykiskt sjuk.

Alla kriminella visste dock på den tiden att polisen aldrig i helsicke släppte en bil ur sikte – hur vansinnigt föraren än betedde sig.

Tvärtom: Hur skulle man våga det när ingen kan veta vad dåren tar sig till om han släpps iväg vind för våg? Han kan ju vara på väg för att mörda någon, eller helt enkelt bestämt sig för att leta upp en dagisklass att köra ihjäl. Att vara så desperat att man lika gärna kan dö eller döda oskyldiga för att komma undan polisen får åtminstone mig att undra om man inte borde stoppas till varje pris.

Vad är det egentligen man överhuvudtaget kan vara på väg till eller från som motiverar en ren vansinneskörning för att undkomma polisen? Varför polisen borde följa efter eller t o m stoppa en sådan person borde inte vara så svårt att begripa – men det är det uppenbarligen.

Hela Mediesverige, samtliga tongivande politiker och t o m polisens egen verksledning tycks i alla fall inte se det som ett problem att polisen endast får använda sitt våldsmonopol till att stoppa snälla, skötsamma förare medan det är ‘hands off’ och frikort för de totalt hänsynslösa samhällsfarorna.

Jag anser således att det inte borde utgå instruktioner och order om att frivilligt tillbakaträda från jakten på en uppenbart hänsynslös bilförare som är totalt likgiltig inför andras liv. Det borde istället betraktas som tjänstefel om polisen trädde tillbaka. Att köra mot körriktningar, på gågator och annat i syfte att undkomma nyss nämnda polis borde utan undantag ha samma straffvärde som försök till dråp.

Pågående allmänfarliga hot skall avbrytas med alla medel. Misslyckas man måste man i alla fall följa efter för att se vad den ‘tickande bomben’ tar sig för. Straffen för det allmänfarliga beteendet måste sedan vara synnerligen kännbara – dels för att man i onödan skapar livsfara för oskyldiga, dels för att inget regelsystem fungerar överhuvudtaget om man inte behöver lyssna när domaren blåser av matchen.

Nåväl – åter till ‘förr i världen’:

Eftersom alla visste att polisen aldrig ger upp – och att polisen på den tiden till skillnad mot idag dessutom hade jämfört med genomsnittet både snabba bilar och skickliga förare – gällde det för rymmaren att vara en oerhört skicklig bilförare, trampa gasen i botten, köra så långt ut på bonnvischan det gick, kasta bilen och springa till skogs. Och med lite tur, envishet, bra kondition och en hund kunde polisen i värsta fall hinna ikapp en bakom en gran.

Så började då debatten lägga skulden på polisen när någon idiot struntade i lagstiftningen och av egen fri vilja och total hänsynslöshet lyckades köra ihjäl sig själv eller oskyldiga under rymningsförsöken.

Och polisen bockade, bugade och tog gärna på sig ansvaret.

Vad har då detta fått till följd? Jo, man har fått ett beteende som inte existerade på 70-talet. Alla vet numera att polisen avbryter jakten bara man kör tillräckligt vansinnigt. Därför har det under årens lopp blivit allt vanligare att den som vill undkomma polisen kör in på gågator, på skolgårdar, mot körriktningen på motorvägen och i ‘lagoma’ farten 120 förbi sedan länge röda trafikljus. Allt som ger ett tillräckligt labilt, vansinnigt och desperat intryck för att polisen skall tvingas backa undan.

På grund av sina egna regelverk, instruktioner och rutiner.

Att stanna är nämligen överhuvudtaget en rätt dum idé om man begått ett sådär ‘normalkriminellt’ brott. Om man stannar är man ju fast, och det vill ju som bekant ingen kriminell vara om man har en rimlig chans att slippa.

Att försöka smita på detta galna vis kan förvisso i värsta fall bli grov vårdslöshet i trafik, men eftersom vi i Sverige får ‘mängdrabatt’ ju fler man begår kommer den totala påföljden knappast att bli märkbart längre av ett någorlunda halvgalet flyktförsök av en inbrottstjuv (grov stöld är ett så pass mycket grövre brott än vansinnesfärden).

Vi har således en lagstiftning som gör det dumt att inte försöka smita. Därför är det inte helt förvånande att många faktiskt försöker.

Om man gör det kör man i värsta fall åt skogen. Straffet blir inte värre för det, men helt plötsligt är hela jakten polisens fel.

Eller så kommer man helt enkelt undan…