En säker rättsapparat

Photobucket

Krister Thelin, hovrättslagman och regeringens utredare skriver idag en artikel om domstolssäkerhet på DN debatt. Jag tror dessvärre han har rätt i sina slutsatser.

För det första har jag ett tips på en helt annan sak än säkerhetskontroller som också skulle förbättra klimatet i våra domstolar:

Jag har länge ansett att man bör ha separata väntrum för de olika sidorna i brott- och civilmål. Man behöver inte ha mycket fantasi för att inse att det knappast är en behaglig upplevelse att vistas i samma väntrum som det ungdomsgäng som överföll och rånade en.

Men medan två bittert okontanta sidor i ett familjemål förutsätts dela väntrum i god ordning kommer rättens ledamöter oftast ut genom en egen dörr direkt in i domstolslokalen. Man kan ju undra varför.

När det gäller säkerhetskontroller är jag kluven. Principiellt sett är domstolen en fredad zon där man skall slippa utsättas för integritetsintrång. Men det är också en fredad zon i betydelsen att ingen skall behöva sitta och känna rädsla för att någon kanske medfört vapen eller andra farliga föremål.

Det är måhända inte särskilt vanligt att folk tar med sig vapen till domstolen – men det förekommer återkommande, vilket gör rädslan relevant och påtaglig för det vittne som sitter och undrar vad han/hon törs säga under huvudförhandlingen. Den som fruktar för att vilket ögonblick som helst utsättas för ett livsfarligt angrepp är inget bra vittne.

Öppenhet handlar som jag ser det hur som helst mer om personalens inställning och beteende mer än om deras tekniska hjälpmedel. Personligen tar jag hellre en glad, serviceinriktad, trevlig och respektfull tjänsteman med säkerhetskontroll än en sur, överlägsen, maktfullkomlig och butter tjänsteman utan densamma. Här finns alltid förbättringar att göra – något som bara det kan verka lugnande på alla som vistas i en domstolslokal.

Jag tror tyvärr att vi måste införa säkerhetskontroller och vakter permanent i våra domstolar från och med nu.

Så har vi då det sorgliga kapitlet ’övergrepp i rättssak’.

När jag började som ung polis i början av 90-talet existerade knappt detta brott. Man fick närmast leta igenom arkiven med förstoringsglas för att hitta ett enda rättsfall. Som polis kunde man lugna oroliga vittnen med att det aldrig hände att någon blev drabbad av otrevligheter för att man ställde upp som vittne (ja, man kunde faktiskt med gott samvete säga så i början av 90-talet).

Knappt någon polis jag arbetade med kände nämligen till ett enda fall där någon dömts för ’övergrepp i rättssak’ i verkligheten. Däremot hände det att någon enstaka individ anhöllls och släpptes.

Den minsta lilla anspelning från en gärningsman mot ett vittne slutade nämligen blixtsnabbt, obönhörligen och alltid i en cell på närmaste häkte.

Även om ’övergrepp i rättssak’ ofta är ett svårbevisat brott och det även förr var svårt att väcka åtal på vaga antydningar och outtalade hot lärde sig gärningsmännen snabbt; om jag hamnar i häkte och utreds för att jag antytt att ’det vore tråkigt för mig om du höll fast vid ditt vittnesmål’ är det nog ingen bra idé att säga någonting värre.’

Alla visste spelreglerna, och ingen ville ta risken att ådra sig ett åtal för ett grövre brott än man gjort sig skyldig till från början. (’Övergrepp i rättssak’ har ungefär dubbla straffvärdet jämfört med ’misshandel’ och ’stöld’…)

Så hände något. Jag vet inte vad, men det känns som om rättsväsendet resignerade. Man började släta över ’övergrepp i rättssak’, särskilt om det begicks av ungdomar.’Det var ju inte så farligt’, ’det är oerhört svårt att bevisa att det verkligen var menat som ett hot’ och ’man kan ju inte låsa in en sextonåring för att han slänger ur sig dumheter’.

Man förändrade gradvis praxis så att rättsväsendet faktiskt bara inom loppet av några år tappade kontrollen helt.

När glidningen började i mitten av 90-talet var vi en mängd tjänstemän på gräsrotsnivå som skakade på huvudet och påtalade faran av att inte sätta ned foten omedelbart.

Nu är dåtidens sextonåringar inte sexton år längre – men sin vana att hota vittnen (och komma undan med det) har de dessvärre kvar. De tycks dessutom ha hunnit sprida sina ’goda exempel’ till en rad ivriga efterföljare. Och kontentan är att vi har ett allvarligt brott som på tio år gått från att knappt ha existerat till att bli ett samhällsproblem som hotar hela rättssystemets legitimitet.

Det är nämligen ingen slump att brottet ligger under Brottsbalkens sjuttonde kapitel, som heter ’Brott mot allmän verksamhet’. ’Övergrepp i rättssak’ är således inte i första hand ett brott mot en enskild människa – vittnet – utan ett angrepp på hela det demokratiska systemet.

Jag tror faktiskt att man i rättsväsendet fortfarande anser sig följa samma praxis som man alltid gjort. Det påstår jag att man inte gör, men glidningen är oerhört svår att bevisa. Det är hur som helst märkligt att vi bara inom några år helt plötsligt står där med hög statistik för ett tidigare närmast okänt brott.

Det vore intressant att undersöka varför knappt någon dömdes för ’övergrepp i rättssak’ för femton år sedan, och om det kan vara så att det förekom proportionellt fler anhållanden som aldrig ledde till åtal.

Om det är så kan man se saken på två sätt; antingen anhöll man tidigare oskyldiga människor – eller så är bristen på domar bara ett tecken på att brottet svårt att leda i bevis i domstol.

Min åsikt är klar; det var försvinnande få oskyldiga som anhölls förr. Det mer extensiva användandet av anhållanden hade dock en kraftfullt preventiv verkan på alla tendenser till eskalerande brottslighet. Vi kanske numera anser att anhållanden inte skall användas som något slags omhändertagande i brottsförebyggande syfte, men att avvärja fortsatt brottslighet är faktiskt en av grundtankarna med både gripande, anhållande och häktning. Den som är intresserade kan tydligt läsa detta i Rättegångsbalkens 24 kapitel, 1§, punkten 3.

Att brottet sedan är svårt att leda i bevis tillräckligt för en fällande dom får man leva med. Det gäller att se helheten i rättsapparaten och man inte alltid behöver en fällande dom för att lösa sin uppgift.

I dag sprids tyvärr allt mer uppfattningen inom rättsväsendet att om man inte redan från början kan se en fällande dom inom bekvämt räckhåll är det ingen idé att vidta några utredningsåtgärder – än mindre tvångsmedel – alls, och ärendet avskrivs. I den mån det inte rentav ses som ett rättsövergrepp att vidta utredningstekniska åtgärder mot någon som inte redan är bevisat skyldig.

Ibland känns det som om dagens rättsväsende målat in sig i ett hörn; man kräver så mycket på fötterna att bevisen i princip skall hålla i domstol redan innan man vågar fatta beslut om anhållande.

Och om bevisen håller i domstol faller ju anledningen att anhålla någon totalt – eftersom brottet ju redan i princip är utrett.

Kontentan är att man skapat ett ‘Moment 22’ och knappt kan anhålla någon alls. Vilket kan vara en möjlig förklaring till varför så få brott klaras upp.

Jag överdriver naturligtvis kraftigt. Visst finns det åtskilliga åklagare som även idag betraktar saken med det allvar den förtjänar. Men då juridik är en bedömningssport får man alltid se upp för glidningar både åt ena och andra hållet. Dessa glidningar kan vara svåra att se och svåra att påvisa. I en pressad arbetssituation kan det vara lätt att avskriva sådant man tidigare hade gått till botten med, även om man även förr i världen insåg att det statistiskt sett förmodligen skulle bli svårt att hitta tillräckligt med bevis för en fällande dom.

Trots allt gick det bevisligen att förebygga ’övergrepp i rättssak’ nästan helt utan fällande domar så sent som för tio-femton år sedan, om man ser till statistiken. Rättsväsendet verkade avskräckande och förebyggande bara genom att reagera snabbt, kraftfullt och konsekvent. För det var inte några statliga informationskampanjer eller opinionsbildande yttringar som satte ribban.

Det är dags att börja återta förlorad mark. Till viss del är det tyvärr redan för sent, eftersom kulturen att hota vittnen nu redan satt sig.

Lagstiftningen finns och behöver inte ändras ett dugg. Däremot behöver man börja använda den konsekvent på det sätt som avsågs när den skrevs – i synnerhet mot unga lagöverträdare.

Ingen sport fungerar nämligen om det ’inte är så noga’ om man bryr sig om domaren eller inte.

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till En säker rättsapparat

  1. Peter Hammarberg skriver:

    ”Övergrepp i rättssak”; svårt att bevisa så snart det inte är det vanliga pundarsnacket om att ”jag ska slå ihjäl dig om du vittnar…”.

    Med de beviskrav som blivit till ny(?) praxis kan ju faktiskt uttalanden från ärkebusen och våldsverkaren i stil med ”Vilka trevliga barn du har på Vikens förskola, hoppas de klarar trafiken längs skolvägen…”, ”Jag hoppas att du har en bra försäkring, det brinner ju så många villor nu för tiden…” eller ”Bor din gamla mamma kvar på Torggatan 6B; hon med rullatorn och det fina pärlhalsbandet? Hoppas hon får leva och ha hälsan länge än…” tolkas som positiv omsorg om sina medmänniskor.

    Den som kallats att vittna i ett mål mot HA eller OG är nog av en annan uppfattning och anpassar sitt vittnesmål däefter.

  2. juggen skriver:

    Men det är ju inte enbart i den frågan polisen är slapp. Jag har haft väldigt dåliga erfarenheter av polisen redan i mitten av 90-talet när jag blev svårt misshandlad av skinnhuvden, samt senast för tre år sedan då jag blev mordhotad vid två tillfällen av en svartsjuk kille vars f.d. flickvän hade blivit ihop med mig. Han försökte t.o.m. få andra att misshandla mig. Vad gjorde polisen trots att jag hade SMS som kunde visa att någon form av hot hade inträffat? Ingenting, absolut ingenting. De kontaktade mig inte ens igen utan lade ner fallet utan att ens prata med mig efter min anmälan. Själv tvingades jag flytta, skaffa skyddade personuppgifter och sälja min lägenhet en bra bit under marknadsvärde då jag gjorde det i panik till första bästa.

    • Morgonsur skriver:

      Tråkigt. Jag är tyvärr inte förvånad eftersom ivern att lägga ned brottsutredningar varit fullständigt absurd.

      • juggen skriver:

        Inte jag heller. Det som dock är extra tråkigt är att tjejen det rörde sig om gick tillbaka till sin ”trevlige” pojkvän, hävdade att allt var hennes fel (till mig) och sade sedan i förhören (som jag var tvungen att tjata mig till) att han inte hotat mig. Efter ett tag polisanmälde hon mig för hot, trots att jag inte hotat henne. Då var polisen på mig som iglar tills jag träffade en (som faktiskt visade sig vara väldigt trevlig) och berättade vad som hade hänt från början. Det slutade med att han erbjöd sig att ringa upp till killen som hotat mig. Utredningen lades givetvis ner eftersom bevis inte fanns för hot och heller inte anledning att ge mig besöksförbud (som hon krävde), jag hade ju inte träffat eller pratat med henne på mer än 12 månader då.

        Det kanske är dumt men det är inte svårt att börja fundera över varför polisen inte reagerar när en ”jugge” gör en polisanmälan för att ha blivit mordhotad men drar igång värsta grejen när en svensk tjej säger att hon blivit hotad av sin f.d. pojkvän som är jugge. Jag fick dessutom aldrig ta del av vad mitt så kallade hot bestod av. Märkligt.

      • Morgonsur skriver:

        Om jag får tro något så tror jag ditt kön var betydligt mer avgörande än ditt etniska ursprung. Det gör måhända inte saken bättre eller mer rättvis, men ‘mäns våld mot kvinnor’ har varit så oerhört prioriterat och ‘på tapeten’ att mängder av oskyldiga män råkat i kläm. Tyvärr.

      • juggen skriver:

        Det är möjligt att ursprunget inte spelade roll. Men att någon särbehandling har inträffat är väldigt uppenbart. Dessutom så blev jag mordhotad. Vilken typ av hot hon anmälde mig för fick jag aldrig ens ta del av. Jag ställde frågan men fick inget svar.

        Polismannen jag pratade med senare (han som var trevlig) berättade att han upplevt att många kvinnor anmäler sina ex bara för att djävlas, därefter skriver dessa under besöksförbudet bara för att slippa ha med dem att göra. Jag vägrade att skriva under eftersom jag tycker att det vore ett indirekt medgivande för att jag hade begått ett brott, vilket jag inte hade, men jag antar att många känner sig nervösa när de blir kontaktade av polisen.

        Tyvärr är kvinnors våld mot män inte helt ovanligt. Jag har haft några labila kvinnor efter mig, men det är en annan historia. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s