Poliskultur och övergrepp

Photobucket

Är den ständigt odlade mediebilden av ’regelmässig polisbrutalitet dold bakom kåranda’ inom svensk polis verkligen sann? Jag påstår att den inte är det. Men då jag har arbetat som polis under flera år kanske jag är diskvalificerad från att ha en åsikt.

Expressen försöker slå mynt av denna myt med sin kartläggning av ‘Sveriges värsta poliser’. Om det nu är de värsta som kartlagts tycks jag i alla fall ha statistiskt stöd för mitt påstående då de ‘värsta poliserna’ huvudsakligen tycks hålla sig till att begå brott på fritiden, och inte i tjänsten.

Jag tror – till skillnad från Expressen och Rolf Granér vid Växjö universitet – inte att detta beror på att brott i tjänsten skyddas av kårandan. Jag hävdar att brottslighet i tjänsten av den sort myten odlar – omotiverad misshandel av gripna och omhändertagna – i princip inte existerar tack vare kårandan.

Man bör för det första ha i minnet att den förkrossande majoriteten anmälningar mot poliser är okynnesanmälningar eller rena missuppfattningar av vad en polis faktiskt har rätt att göra. Att man då som vittnande kollega står oförstående till anmälarens – ibland fullständigt bisarrt ihopljugna – uppgifter är inte så konstigt. Problemet är att när media och vissa åklagare sätter tänderna i ärendet framställs det, ofta i en lätt hånfull ton, som ”märkligt” att man som gräsrotspolis inte har en aning om vad anmälan avser.

För det andra är det märkligt att många som påstår sig ’veta’ att poliser regelmässigt begår övergrepp ofta har väldigt luddiga uppfattningar om vilket spann av våldsanvändning svensk lag faktiskt tillåter.

Det många tycks missa i debatten är att lagen tillåter en polis att själv bedöma om, när och hur mycket våld han eller hon kan använda inom en viss laglig ram. Samma problem kan nämligen lösas på mer än ett sätt. När man hör en del debattörer – och faktiskt även en del polismän – kan man få uppfattningen att det bara finns ett enda rätt svar på varje situation. Inte sällan är detta enda rätta svar exakt vad nämnde person utifrån de egna värderingarna anser vara välavvägt.

Själv har jag sett kollegor agera på sätt jag ansett vara både onödigt tufft och onödigt mesigt. Oftast det senare. Men det betyder inte att jag kan påstå att deras agerande inneburit lagbrott.

Jag har också flera gånger hört trovärdiga och hårresande historier – oftast från ungdomar – om hur de behandlats illa av polisen och ‘fått spö’ i arresten. Det blir dock lite lätt pinsamt för dem när jag påpekar att det faktiskt var jag som både omhändertog dem och låste in dem i arresten. Och min minnesbild är sällan så spännande som dessa ‘spö- och strykhistorier’ man berättar för att antingen verka cool inför polarna eller få medlidande av föräldrar, partner eller omgivning.

För har man ‘fått stryk’ är det ju mest polisens fel att man råkade hamna i finkan, och man får med lite tur medlidande och sympati i stället för en utskällning när man kommer hem.

När det gäller poliser som ‘spöar bus’ i arresten eller slår lugna och bojade människor är det en helt annan sak än ’allmänna tveksamheter i våldsnivå’. Detta beteende tycks både i ungdomars vandringssägner och i media vara oerhört vanligt bland poliser, men efter nio år som polis har jag märkligt nog aldrig sett någon begå ens liknande övergrepp.

Och jag har ändå jobbat på fyra ställen från storstad till glesbygdskommun. Men, som det brukar påstås; vi poliser hör och ser kanske ovanligt dåligt. Eller så har jag också drabbats av en ‘romantisk syn på yrkesgruppen’, som Rolf Granér uttrycker saken.

Att poliser inte anmäler alla möjliga eller ens konstaterade förseelser deras kollegor råkar begå håller jag med om. Det är dessutom, som jag ser det, inte särskilt konstigt. Det skulle nog bli en rätt underlig stämning på arbetsplatsen om man sprang runt och anmälde sina arbetskamrater för alla klantigheter och misstag de begår. Att man drar sig för att anmäla en kollega som är lite hårdhänt betyder dock inte att beteendet är accepterat. Inte ens om det är inom de lagliga ramarna.

Ingen polis jag träffat vill arbeta med en kollega som ideligen lyckas få en dragen inför rätta. roligt är det inte att sitta och vittna – även om ‘hårdhäntheten’ skett inom lagens ramar. Poliser som ideligen och vanemässigt befinner sig i det övre spektrat av våldsanvändning brukar snarast -redan som aspiranter – upplysas av sina kollegor om att tagga ned. Lyssnar man inte omplaceras man oftast till utredningstjänster där man inte längre kan hamna i våldsamma situationer.

Ingen vill ha poliser med onödigt upptrissat beteende i yttre tjänst, och den så förhatliga ‘kårandan’ brukar se till att olämpliga poliser försvinner från arbetsuppgifter där de får svårt att kontrollera humöret långt innan de hunnit begå sitt första övergrepp.

Så ser polisens kultur ut. Inte mycket fungerar som det ska inom svensk polis, men den ‘kåranda’ som nog varit det enda iniom svensk polis som faktiskt fungerat alldeles lysande motarbetas målmedvetet – p g a myter och vandringssägner i media. Märkligt.

Anmälningsbenägenheten mellan poliskollegor är i ständigt ökande. Men jag är inte helt säker på att det entydigt är ett tecken på en bättre kultur och ett bättre arbetsklimat.

Är det någon utanför debattspalterna som tycker det låter som ett bra ledarskap att uppmana personalen att polisanmäla varandra om man ens anar att kollegan kan ha begått ett misstag?

För att sammanfatta min mening i frågan:

Nej, jag har aldrig upplevt någon kultur där det regelmässigt hålls tyst om grova övergrepp enligt modellen ”inte sett, inte hört”. Jag anser det vara en seglivad men osann myt. Olämpliga beteenden som i de flesta fall med all sannolikhet ryms inom de lagliga ramarna – ja, ibland. Våldsamma övergrepp – nej, tack och lov inte.

Den ‘kåranda’ som baktalats i media i decennier – och som snart är ett minne blott – har aldrig accepterat övergrepp. Tvärtom.

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Poliskultur och övergrepp

  1. Gustav skriver:

    Angående den speciella kårandan som enligt media är ett förekommande problem inom polismyndigheten och försvarsmakten. Det brukar livligt debatteras att poliser och militärer håller varandra om ryggen också vidare. Ett bevis att kårandan är verklig är exempelvis att poliser inte brukar anmäla varann enligt media. Men är det aldrig någon som har granskat kårandan som finns bland våra kära journalister. Där har vi en verksamhet för ‘inbördes beundran’ utan motsvarighet. Skriver någon en artikel som ifrågasätter andra journalister utan väldigt goda skäl. Så kan man sluta drömma om ett jobb någon dag på några av dom större tidningarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s