Olika falla ödets lotter

Photobucket

Där ser man. En man åtalas i Göteborg för att ha låtsats vara polis.

När jag skämdes som mest över den (fortfarande) vanskötta myndighet jag då jobbade i brukade jag låtsas, eller snarare önska, att jag inte var polis.

Jag och många av mina vänner har flytt polisen trots – eller kanske än värre tack vare – vårt uppriktiga engagemang och intresse för denna samhällsviktiga verksamhet. Polisen har dock fram tills nu klarat sig hyfsat på att en stor del av personalen har en rätt smal utbildning som gjort det svårt både ekonomiskt och kompetensmässigt att yrkesväxla. Numera anställs dock många poliser med andra examina i botten – vilket förmodligen kommer att öka personalomsättningen.

Att döma av debatten på Sveriges ledande försvarsblogg Wisemans Wisdoms är Försvarsmakten nu inne i samma destruktiva spiral, där sugar tappas i kraftigt accelererande omfattning. Risken är dock att man kommer att drabbas betydligt värre än polisen eftersom många militära kompetenser är synnerligen attraktiva på den privata marknaden.

Marknaden och rekryteringsintresset för oss gamla poliser är väl tyvärr generellt betydligt smalare, om jag uttrycker mig diplomatiskt. Vi behöver ofta vidareutbildas eller omskolas rejält innan vi blir attraktiva utanför säkerhetsbranschen. Till skillnad från officerare är t ex begreppen ‘polisen’ och ‘organisationsförmåga’ eller ‘ledarskap’ sällan aktuella i samma mening i omvärldens medvetande annat än i underfundiga skrönor och dråpliga skämt. Ungefär som orden ‘militärer’ och ‘ekonomi’.

Sedan kan ju den som har någon insyn i båda världarna anse ryktena individuellt orättvisa – på flera vis, även om det dessvärre finns gott om kollektiv sanning bakom fördomarna.

Min prognos för de kommande åren är att både polisen och försvaret kommer att behöva brottas med betydligt högre personalomsättning än man tidigare gjort. Morgondagens ‘aspiranter’ är välutbildade och mer lättrörliga – både mentalt och kompetensmässigt.

Jag tror det är bra för samhället att personalen ställer krav. Både polisen och försvaret behöver allvarligt tänka igenom syftet varför man finns till. Det kan tyckas självklart, men jag tror ärligt talat inte organisationerna till fullo är medvetna om detta själva. Och det gör det förstås svårt att vara en tydlig och bra arbetsgivare. Om man inte vet varför man finns till är det inte lätt att komma med ett tydligt erbjudande och tydliga krav till sina anställda.

Om du tycker jag överdriver är det bara att titta på polisens värdegrund (vilket i sig är ett uttryck jag är allergisk emot numera):

* Engagerade – med ansvar och respekt. Vi tar ansvar för vår uppgift och värnar om allas lika värde.
* Effektiva – för resultat och utveckling. Vi är fokuserade på resultat, samarbete och ständig utveckling.
* Tillgängliga – för allmänheten och för varandra. Vi är hjälpsamma, flexibla och stödjande.

Som vanligt i statliga myndigheter i dessa mediatränade tider handlar visionen talande nog bara om hur man vill uppfattas – inte om vad man skall utföra. Att personalen varit delaktig i arbetet med att ta fram denna värdegrund är som jag ser det bara ett än värre kvitto på hur illa det är.

Någon vision om själva arbetet har polisen inte haft sedan sjuttiotalets ‘Skydda – Hjälpa – Ställa tillrätta’ vilket jag tycker är den bästa sammanfattning av polisens grundläggande syfte som någonsin författats.

Den borde ha skrivits i sten, rests som en budtavla på Polishögskolan och ristats ovan dörren på varje personalentré i hela polissverige.

Nåväl, drömma kan man ju alltid…

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande, Rättssamhälle, Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Olika falla ödets lotter

  1. Conrad skriver:

    Verkligen en stygg bild ovan texten. Sitter på en färja på väg till Belfast, jag ska göra en försiktig check av den lokala polisen här, antar att man är van vid betydligt hårdare tag än dess svenska kollegor…

  2. mr_jim skriver:

    Bra inlägg, men jag undrar, är det helt omöjligt att förändra polisorganisationen inifrån? Eller måste man vara en fin jurist för det?

  3. Morgonsur skriver:

    Jag har besvarat frågan i dagens inlägg/Morgonsur

  4. juggen skriver:

    Engagerade, effektiva och tillgängliga?

    Det var dagens första skratt. Det är inte så att jag varje dag har kontakt med polisen (lyckligtvis) men de gångerna jag har utsatts för brott så har inget av dessa saker varit sanna.

    Polisen har fullständigt struntat i att jag varit utsatt för ett brott. Jag har själv varit tvungen att tjata på dem för att ta tag i det. Effektiva har de verkligen inte varit då det i samtliga fall hade kunnat gripas personer om de hade agerat snabbt istället föt att låta månader gå och bevisen försvinna. Och tillgängliga har de knappast varit eftersom den man ringer till alltid har telefonen vidarekopplad till mobiltelefonen och säger ”Du, jag har gått för dagen så jag sitter inte framför datorn men ring mig på måndag.” när kl är 15.30 på eftermiddagen. Detta har inträffat flera gånger.

    I mina ögon är polismyndigheten ett skämt och jag kommer inte att kontakta dem om jag usätts för liknande brott igen.

    • Morgonsur skriver:

      Jag skulle önska att jag kunde bemöta det du skriver – men det kan jag tyvärr inte. Det du upplevt är resultatet av många års tappade sugar. Ingen vill ha det så här varken i ledning eller personal – ändå skall det vara så svårt att ta sig ur?

      • juggen skriver:

        Exmepel:
        För att jag skulle få dem att lyfta på arslet lite var jag tvungen att skrika på min handläggares chef (en polis) i telefon. Detta efter att de lade ner mitt ärende trots att jag hade bevis för att det mordhotet hade inträffat och efter att jag under några månaders tid (med ibland några veckort mellanrum) försökte ringa min handläggare utan att få tag i honom. De hade bara inte bemödat sig att kontakta mig för att ta reda på om jag hade bevis. Åklagaren(?) hade tydligen gjort en bedömning att lägga ner ärendet utan att prata med mig. Under tiden hade jag sålt min lägenhet, skaffat skyddade personuppgifter och på omvägar hört att fjanten försökte få andra att misshandla mig (uppenbarligen vågade han inte göra det själv).
        Jag skrek på polisen i telefon: ”Okej, så nästa gång en fjant mordhotar mig, ska jag då slå ihjäl personen på plats – vilket jag hade kunnat göra – eller ska jag ringa er så att ni tar hand om ärendet som lagen säger att ni ska göra?! TYCKER DU ATT DET ÄR EN BRA IDÉ ATT JAG SLÅR IHJÄL NÅGON?!”

        Han svarade med darrande röst: ”Eh, nej det tycker jag inte.”

        Jag: ”BRA! GÖR NÅGOT DÅ!”

        Detta var alltså några år efter att jag hade blivit misshandlad och polisen vägrade skicka en patrull till skinnhuvudenas lokal för att ta dem som hade mitt blod på sina skor. (Mitt då långa hår var dränkt i blod och jag syddes på flera ställen på huvudet efteråt.)
        De som sparkat mig i huvudet med sina stålhättebeklädda skor hade garanterat blod på skorna. Av poliserna i bilen (som körde mig till sjukhuset) fick jag svaret ”De är smarta, vid det här laget har de tvättat bort blodet. Det är ingen idé.”.
        Då var jag omtumlad efter att ha blivit sparkad i huvudet av ett gäng dårar, så jag orkade inte tjafsa emot, men efteråt när jag tänkte på det så har jag undrat på vilket sätt de menar att fulla skinnhuvuden är smarta. Det var max 20 personer där. Att ta samtligas skor till undersökning (även om de torkat bort blodet, för så lätt är det inte att få bort blod) skulle gjort att de skyldiga åkte dit. Det var ju ren tur att jag överlevde och inte fick allvarliga men. En månad senare misshandlades en reporter, hans huvud hoppade de på och han fick men för livet. Efter det stängdes den kommunalt sponsrade nazistrekryteringslokalen. Om polisen hade gjort sitt jobb den natten hade reportern kanske haft ett normalt liv idag?
        Det som gör det hela ännu värre är att de i bilen sade till mig att det där inträffar en gång i veckan på den platsen. Och jag svarade: ”Varför finns det inte en stor lysande skylt där det står: VARNING! Galna skinnhuvuden om 200 meter! Då hade man ju kunnat hålla sig borta…”.
        För mig var det då – och fortfarande – väldigt märkligt att det på en plats där människor ofta misshandlades inte fanns polis för att hålla koll på läget, eller ännu bättre, att de förbjöds hålla till på platsen. Det som var mest nedslående att höra var att Fryshuset fick kommunala bidrag att betala skinnhunudenas lokal med. Tack vare Anders Karlbergs experimenterande fick jag en avsparkad tand och ett ärrigt huvud. Härligt!

        Vad fick jag för ”besväret”? Ca 6500 kr från Folksam. (ska skriva lite om det på min blogg snart då Folksam hanterade ärendet på ett minst sagt dåligt sätt)
        När jag några år senare pratade med en polisbekant (numera på SäPo) sade han att dessa poliser hade agerat fel. Jag mailade polismyndigheten och bad om att få namnet på de två poliserna som körde mig till sjukhuset. Jag har kvar rapporten, men jag ville se vad jag skulle få för svar.

        Svaret sammanfattat:
        Det var tråkigt att du råkade ut för detta. Ärendet är nu preskriberat så vi lämnar inte ut några namn. Vi hoppas att du kan lägga det här bakom dig och gå vidare.

        Har även det mailet sparat.

        Mitt svar i framtiden, om jag någonsin åker dit för något jag gör i sjävförsvar är: Gjort är gjort, jag kan inte göra det ogjort nu. Jag har preskriberat ärendet. Det är sådant som händer när andra attackerar mig. Jag hoppas att ni kan lägga det bakom er och gå vidare med era liv. Tjingeling, nu går jag!

        Något säger mig att det inte fungerar när det är omvänt. 😀
        Därför kan jag tyvärr inte göra annat än att förakta hela den myndigheten. Jag är beredd att omvärdera min uppfattning dagen någon bevisar mig motsatsen om deras kompetens.

    • Victor V skriver:

      Har också en polare som blev mordhotad för ett tag sedan och misshandlad. Telefonsamtal, sms allt finns sparat men igen bryr sig. Min pappa hade inbrott och anmälde det, när han inte kunde svara exekt när det inträffade så skrattade dem och sa att ”ptjau då kan vi ju bara hoppas att sakerna dyker upp någonstans”, det var på 90-talet. En annan bekant blev rånad på en tunnelbanestation, jag följde efter nissarna (tre st vältränade invandrare som då var ca 25 och jag runt 17) så jag försökte prata med dem utan att det löste något (en fight var en ganska korkad idé…). Polisen hånlog lite under utfrågningen, de noterade inte ens att jag påpekade att jag pratat med rånarna inför en kamera och inte heller att jag kände en av deras bekandta (lokal minigangster). Nu fick han tillbaka sin telefon iom att polisen stoppade några andra ungdomar som försökte kränga stöldgods men så ser verkligheten ut idag.

      Jag undrar om man får friskriva sig från polisens beskydd och låta skattepengarna gå till hells angels istället då de i alla fall verkar ta hand om och lösa problemen på riktigt. Jag har fler bekanta som fått tillbaka sina stöldgods därifrån än via polisen.

      Tråkigt men sant. (Och med att lösa problemen så menar jag att stulna varor kommer tillbaka, inte mord eller mordhot).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s