Rikspolischef Bengt Svenson skriver i SvD idag en insiktsfull debattartikel som inger ett visst hopp. Man kan bara hoppas att han både får politiskt gehör för att förändra polisen, samt att han har kraft att genomföra förändringarna också.
Även om jag tycker han har analyserat polisens problem helt korrekt är jag ärligt talat inte helt övertygad om att man kommer att kunna enas om rätt åtgärder för att komma tillrätta med dem.
När den politiska och mediala drömvärlden får inflytande över polisens utveckling brukar det sluta med lösningar som om jag raljerar i princip brukar gå ut på att om man bara avskaffar fängelserna, kvoterar in några underrepresenterade kategorier människor i polisen, får dem att anmäla varandra för alla misstag och sedan låter dem gå runt i könsneutralt rosa kläder, bjuda på ekologiskt hälsogodis och kramas mer kommer all brottslighet omedelbart att upphöra.
Även om man skulle komma fram till realistiska åtgärder för att skapa en mer professionell poliskår är jag ändå inte övertygad om att man kommer att kunna genomföra de förändringsåtgärder man eventuellt kommer fram till. Som jag tidigare redovisat i inlägget ‘Därför kan man inte ändra på polisen’ är jag av olika anledningar ytterst tveksam till huruvida polisen överhuvudtaget går att förändra på något genomgripande sätt.
Men om Bengt Svenson har för avsikt att reformera polisen har han mitt fulla stöd. Så mycket sämre kan det rimligen inte bli. Och hans analys är den första jag sett där en Rikspolischef faktiskt identifierat de verkliga problemen i stället för att nöja sig med att försöka skylla polisens mediokra resultat på den mytomspunna ‘kårandan’ och att den egna personalen är för dumma för att begripa sig på polisarbete.
Han har till att börja med fullständigt rätt i att debatten om antalet myndigheter i sig inte är avgörande, något jag också påpekat i det här inlägget.
Han skriver också:
‘För det första (…) För att åstadkomma en mer resultatinriktad kultur måste frågor om ansvar och befogenheter i polisens komplexa struktur ses över.’
Ja, det behövs sannerligen. Som lästips för grävande journalister kan jag rekommendera den delegationsordning varje polismyndighet har. Delegationsordningen är ett flersidigt dokument som fastställer vem inom myndigheten som har rätt att fatta beslut i vilka frågor. Allt från enkla åtgärder i brottmål till vapenlicenser och mer udda företeelser som biträde enligt Epizootilagen och lag om Kontinentalsockeln.
I de flesta polismyndigheter verikar det som om snart sagt alla beslut skall fattas av Länspolismästaren personligen, vilket får åtminstone mig att undra om det inte vore bättre om Länspolismästaren ägnade sig åt att leda verksamheten på heltid istället för att vara ärendehandläggare.
Det mest intressanta med delegationsordningarna är dock att de avslöjar det låga förtroendet för ‘polisens viktigaste resurs’ – den egna personalen på fältet. De beslut denna kategori har rätt att fatta på egen hand ryms i princip på ett par rader i hela dokumentet.
Om polisen skall kunna locka kvalificerad personal är det nog dags att börja lita på den egna personalens förmåga att stå för egna beslut. Tyvärr har dock utvecklingen snarast gått i motsatt riktning. Jag fattade personligen fler självständiga beslut om gripanden, husrannsakningar, hämtning till förhör och kroppsvisitationer som polisaspirant 1993 än jag gjorde som polisinspektör 2000. Och sedan dess har det knappast blivit bättre.
‘Men då har rättssäkerheten ökat eftersom besluten fattas av en överordnad’, säger vän av ordning då.
Tvärtom, hävdar jag. Besluten överprövades även tidigare – men rätt person fick ta ansvar för beslutet. Och den som bär ansvaret för sitt eget beslut är sällan intresserad av att det blir fel. Dagens situation innebär istället något som kallas ‘distansprövning’. Begreppet ‘distansprövning’ innebär att Vakthavande befäl eller åklagare fattar beslut utifrån återberättade uppgifter via telefon. Berättelsen står den polis på platsen som vill genomföra tjänsteåtgärden i fråga för.
Man får väl hoppas att berättelsen är lång och fullständigt uttömmande – för i praktiken innebär ‘distansprövning’ att Vakthavande befäl eller åklagare tvingas bära ansvaret för det beslut som i princip fattas av någon annan – polisen på plats.
Personligen anser jag att det åtminstone i detta fall var bättre förr, när beslut och ansvar följdes åt. Det var åtminstone inte sämre – och det var mycket smidigare och snabbare för alla inblandade. Även den som utsattes för åtgärderna.
Nåja, åter till Bengt Svenson:
‘För det andra (…) …man måste även belysa Rikspolisstyrelsens roll, uppgifter och befogenheter i förhållande till övriga polisväsendet.’
Bengt Svenson återkommer till detta längre ned i artikeln;
‘Rikspolisstyrelsen saknar enligt min mening i viktiga avseenden ett tillräckligt tydligt mandat.’
De flesta – även poliser – tror nog att Rikspolisstyrelsen (RPS) leder landets polismyndigheter. Så är det inte. RPS utövar tillsyn, samordning och sysslar med metodutveckling – men saknar mandat att styra eller leda länsmyndigheterna. Omväxlande är detta en förbannelse eller en välsignelse, beroende på hur man ser det. Men om det överhuvudtaget skall finnas en mikroskopisk möjlighet att reformera polisen måste RPS ha mandat att leda landets polis in i en ny framtid.
Det går inte om Rikspolischefens enda befogenheter gentemot länsmyndigheterna består av rekommendationer, goda råd, allmänt tyckande och övertalning.
Dessutom kan ett tydligare RPS-mandat måhända sätta punkt för den märkliga debatten om ett ‘svenskt FBI’. Det alla tycks ha missat är att vi redan har ett sådant – Rikskriminalpolisen (RKP). I den mån man inte anser RKP fylla denna kostym kan jag inte begripa varför man inte lämpligen löser detta genom att justera RKP:s ansvar, befogenhet eller resurser.
‘För det tredje är det nödvändigt att titta närmare på vilken kompetens polisen ska knyta till sig och hur det fortsatta utvecklingsarbetet ska bedrivas när det gäller exempelvis arbetsmetoder och it-stöd.’
Jag tror personligen att polisen behöver öppna upp fler sätt att fylla leden än idag. Både lednings- och olika utrednings- och specialkompetenser skulle må bra av att kunna rekrytera kompetent personal utifrån. Alla behöver inte formellt vara poliser – och de som behöver det skulle kunna validera kompetens och snabbutbildas parallellt med arbetet.
Förutom specialkompetenserna anser jag att man dessutom bör se till att få fler fötter på gatan när det som mest behövs – på helger och under semestermånaderna.
För att det skall bli möjligt tror jag man behöver återinföra vad som tidigare kallades ‘Extra polismän’ – d v s frivilliga deltidspoliser som kan förstärka under helger, semestrar och tidpunkter när det är extra hög belastning. Liknande lösningar, ‘Auxiliary Police’, finns i åtskilliga andra länder.
En grund för detta finns redan nu i den svenska beredskapspolisen SBP, som utan tvekan skulle kunna förstärka under helger och semestrar genom att åka patrull med yrkespoliser. Behöver jag påpeka att ett sådant förslag dock skulle leda till att samtliga proppar skulle gå i skåpet hos Svenska Polisförbundet, som har en religiös övertygelse om att samtliga poliser måste vara heltidsanställda yrkespoliser med genomförd Polishögskola, och har slagits hårt för detta genom åren.
Jag har all respekt för detta, men tror att tiden är inne när det är dags att släppa skråtänkandet.
Polisens IT-stöd är en fullständigt absurd historia jag redan avhandlat i inlägget ‘Tjugotusen bortkastade poliser’. Läs det och förfasas, den som vågar.
Bengt Svenson fortsätter:
‘En annan faktor är utvecklingen av kriminalteknik och polisiära arbetsmetoder. Den ger oss nya möjligheter, men innebär också att vi måste kunna ta till oss forskning och ny teknik snabbt och på ett likvärdigt sätt i hela polisorganisationen.’
Jag har ett tips på ett eftersatt område när det gäller att ta tillvara ny teknik; vardagsbrottsligheten. För att få ut en kriminaltekniker krävs idag i princip att brottet är så allvarligt att det letar sig in på dagstidningarnas löpsedlar.
Till vanliga inbrott hos kreti och pleti skickar man – i den mån man skickar någon alls – en ordningspatrull, som stressat skall försöka skriva ihop något innan de blir skickade på ett annat jobb. Har man riktig tur anser de sig t o m ha tid att plocka fram den spårsäkringsväska med kolpulver från 1800-talets senare hälft och lorta ned lite grand. I den mån konstaplarna gör det gynnar det dock knappast myndighetens omsorgsfullt uppsatta mål – att avskriva så många brott som möjligt med motiveringen ‘spaningsuppslag saknas’.
Varför skulle man inte kunna fylla på den yttre personalen med ett par ‘lätt-tekniker’? Dessa kunde under kontorstid åka runt på så många ‘vardagsbrott’ de hann med försedda med några av de uppsjöar av modern teknik som faktiskt finns tillgängliga på den öppna marknaden för att säkra spår på alla brott – och kunde även åka på källarinbrott och bilstölder i den mån man hinner med.
Nåja, jag skulle säkert kunna fylla en hel bok med lämpliga tekniska produkter, arbetsmetoder och spännande innovativa sätt att bedriva polisarbete. Många andra nuvarande och före detta poliser skulle kunna fylla en hel Nationalencyklopedi. Men det vore att ropa för döva öron om inte polisens förmåga att ta till sig ny teknik och nya arbetsmetoder förändras i grunden.
I det arbetet önskar jag dig lycka till, Bengt Svenson.
Morgonsur 
”I den mån konstaplarna gör det gynnar det dock knappast myndighetens omsorgsfullt uppsatta mål – att avskriva så många brott som möjligt med motiveringen ’spaningsuppslag saknas’.”
Det där måste jag citera dig på framöver. Har en brottslighetsrelaterad artikel på gång.
Jag väntar i spänd förväntan;-)
Funderar också på om det inte vore bäst att om man blir utsatt för brottslighet passa på att fara med lite osanning när man (akut) ringer polisen, och säga att man skjutit brottslingen. Då lär väl halva länets polisstyrka anlända för att gripa en som anmälare. Lite böter för osant intygande eller vad det nu kan falla under kanske är en självrisk man får ta för att få snabb och omfattande service från polismyndigheten. Dessutom måste de ju få tag på brottslingen för att man skall kunna fällas för osant intygande, annars kanske det var sant?
Att bara säga att brottslingen är beväpnad brukar inte räcka, ledningscentralen har väl som rutin att man bör låsa in sig i badrummet och hoppas att skurkarna tröttnar i så fall…
Ja, det finns en rolig historia jag läst på nätet om just det.
När husägaren ringer och påtalar för polisen att han har ett pågående inbrott får han beskedet att det tyvärr inte finns någon att skicka. Han lägger på luren, väntar någon minut, ringer upp igen och säger att de inte längre behöver skicka någon eftersom han just skjutit ihjäl tjuven.
Inom ett par minuter dyker två polisbilar, en hundpatrull och en helikopter upp.
När man gripit tjuven och fått kontakt med husägaren säger polisinsatschefen till husägaren:
-‘Jag tyckte du sa att du skjutit tjuven!’
-‘Jaha. Och jag tyckte ni sa att ni inte hade några resurser lediga…’
Är detta en samhällssjuka du klarsynt diagnosticerat? Syrén försökte lansera Öppenhet-Resultat-Ansvar, men förlöjligades och det förfuskades. Kanske är det en sjuka främst i offentlig förvaltning? För det är ju förvaltningsidealen som härskar till läpparnas bekännelse av resultatorientering i både polis- och försvarsmakt.
– Samtidigt oroas jag över att diskussionen om polisens organisation tenderar att bara handla om antalet polismyndigheter. Enligt min mening är frågan mycket bredare än så. Jag vill att organisationen ska utredas, men för att finna en mer ändamålsenlig struktur måste utredningen även se på polisens styrning och uppdrag. Syftet ska ju rimligen vara att maximera polisens förmåga att bekämpa brottsligheten och då kan utredningen inte begränsas till att handla om organisationsskisser -, säger Rikspolischefen.
Styrning av verksamheten speglas i den organisation som den har.
Därför är det av stor vikt att omgående föreslå en enda myndighet inom polisväsendet. Att som Rikspolischef idag försöka ”styra” över landets 21 myndigheter är en omöjlighet. Alla 21 länspolismästare har ett eget fögderi som de värnar om (vill bli bäst) och naturligtvis blir då samverkan över gränserna för ett effektivt Polisväsende lidande.
Ta sedan alla 21 myndigheters överbyggnad dvs den stödverksamhet som finns i varje myndighet. Måste det finnas 21 av samma funktioner som ex stabs-/förvaltningschef, personalchef, informationschef, ekonomichef, servicechef, rättschef, planeringschef mm? Under alla dessa chefer finns sedan oftast en egen enhet med egen personal. Det är nästan absurt att samma funktioner/uppgifter inom stödverksamheten finns i 21 upplagor!
Måste det finnas 21 länspolismästare?
Ta nu ett nästa steg i form av en enda myndighet vilket kan ses som ett naturligt steg efter 90-talets reform där länen blev en myndighet.
Dagens 21 myndigheter känns oändligt föråldrat idag.
För en effektiv styrning av verksamheten kan landet ev delas in i några regioner med en regionchef och därunder de gamla myndigheterna i form av polisområden. I varje polisområde finns då en chef, en operativ chef. Här blir kärnverksamheten det stora prioriterade området.
Nuvarande polisstyrelser får övergå till ex polisnämnder och får därmed kanske ett mindre lokalt politiskt inflytande. Även där kan det bli en effektivisering av det centrala politiska besluten (riksdagsbesluten)och inflytandet. Det är en sak att vara med och ta politiska beslut centralt men när du kommer hem till den lokala polisstyrelsen så visar det sig svårt att få lokalt gehör för beslutet. Det i sin tur innebär att du backar och anammar ditt lokala uppdrag istället.
I polisområdena som nu får ett större fokus på kärnverksamheten behövs inte den stora stödverksamhet som idag finns på 21 myndigheter. Stödverksamheten måste helt enkelt samordnas för att frigöra ekonomiska medel till kärnverksamheten.
Idag finns redan PAC (administrativt centrum) i Linköping och där finns möjligheter att ta över större delar av stödverksamheten.
Med en myndighet kommer Rikspolischefens roll, uppgifter och befogenheter i förhållande till övriga polisväsendet att förändras. Med regleringsbrev och planeringsförutsättningar med tydligt mandat, kommer en bra grund att finnas för att ytterligare effektivisera polisens verksamhet.
När Rikspolischefen får denna möjlighet till styrning av Polisen så blir det upp till henne/honom att förvalta den, för samhället och därmed skattebetalarnas bästa.
Sedan återstår många frågor inom polisen men för att reda ut dom behövs en ny modern organisation som kan ta sig an dom.
Glöm inte att poliser och civilt anställda brinner för sina yrkesroller. Ge dom samma möjligheter. Allt för att maximera polisens förmåga att bekämpa brottsligheten.
Jag instämmer i att RPS behöver få möjligheter att styra verksamheten bättre. Det viktiga är att säkerställa denna funktion vilket inget egentligen hindrar att man gör ändå. Men jag instämmer i att det finns flera praktiska fördelar med att stuva om allt i samma myndighet, och det är nog det mest logiska och rationella sättet att lösa styrningen på.
Anledningen att jag vänder mig emot fokuseringen på antalet myndigheter är att jag tidigare sett så många exempel på att man gått vilse när man ‘fastnat’ i liknande frågor. Vad som från början varit ett medel att uppnå ett mål blir i en underlig metamorfos i den politiska debatten plötsligt målet självt. Och även som medel är myndighetsfrågan egentligen en tämligen ointressant fråga.
Lite grand som att diskutera hur korplaget skall nå SM-guld om man bara börjar träna på torsdagar istället för måndagar, eftersom ett par fler i laget har tid att närvara på torsdagar.
Det kan för all del vara ett viktigt och ofrånkomligt steg för att bli bättre, men är egentligen bara en detalj i sammanhanget.
Vad som alltid hänt tidigare är tyvärr att politiken tappat intresset efter att detta första lilla delmål uppnåtts. Detta eftersom andra, mer heta och mindre komplexa politiska frågor tar över agendan.
Och resultatet blir… ingenting. Eller rentav en sämre verkningsgrad. Trots engagerad personal och bra människor som chefer.
Även om man gör en myndighet av hela Sverige tror jag inte polisen kommer att spara in mer än ett maximalt ett femtiotal civilanställda. I bästa fall ytterligare ett femtiotal stabspoliser som kan knuffas längre ned i organisationen. Och alla dessa besparingar kommer att ske på sikt, vilket gör att man kan förvänta sig ett motsvarande uteblivet påslag i anslagen i samma takt.
Samhällsekonomiskt är det naturligtvis bra om polisen sparar in ett femtio-hundratal tjänster på sikt, men det kommer inte att göra polisen effektivare. Utslaget på en organisation med mer än tjugotusen anställda poliser gör inte hundratalet tjänster någon revolutionerande skillnad.
Men – om jag skall säga vad jag tror kommer vi återigen att få se en massiv politisk opinion driva frågan om ’en myndighet’ med explosiv energi. När man fått igenom organisationsförändringen kommer man att tappa intresset, släppa saken och ‘vänta på att omorganisationen skall nå full effekt’.
Vilket den inte kommer att göra, eftersom förändringen i praktiken inte förändrar ett endaste dugg ute på gatorna. Men innan man inser det har förmodligen ett par mandatperioder till gått…
Även om man stuvar om ledningsstrukturen i en myndighet kommer polisen att fortsätta utföra precis samma polisarbete på precis samma sätt med precis samma människor i precis samma struktur nedanför stabsnivån.
Länspolismästaren kommer att byta namn till Regionchef, och kommer att förlora lite status och inflytande. Någon annan skillnad blir det inte på fältet, även om löner och övergripande personalfrågor administreras centralt. Personalplanering, viss administration, beslut och rapportering kommer dessutom fortfarande att behöva utföras lokalt.
Och apropå polisstyrelserna; I praktiken har de lokala polisstyrelserna redan idag ett inflytande och en makt som i praktiken är i genomsnitt, ungefär… totalt obefintlig… varför man inte behöver ta så stor hänsyn till att någon sådan styrning skulle gå förlorad. Även här vore det önskvärt att se över vad man egentligen vill ha för politisk styrning av verksamheten, och förändra systemet så att man får en sådan.
Men att förändra polisen är en komplex fråga som inte löses genom den allra mest genomgripande organisationsförändring. Polisens resultat handlar till syvende og sidst om vad som produceras ute på fältet – och det är en betydligt mer avancerad fråga som inte påverkas nämnvärt av Länspolismästarens framtida titel.
Jag håller med dig om att det är upp till Rikspolischefen att förvalta möjligheten till styrning. I dag är det i motsvarande mån upp till Länspolismästarna. Jag kanske låter pessimistisk, men ännu har inget fått mig att tro att man någonsin kommer att våga rekrytera en Rikspolischef med en radikalt annan profil än de myndighetschefer man idag rekryterar till Länsmyndigheterna.
Och jag håller också med dig om att personalen brinner för sina yrkesroller. I alla fall tills de mals ned i den kvarn den destruktiva organisationskulturen utgör. Allt för många tomma blickar och tappade sugar vandrar runt i korridorerna i landets polishus. Jag brann då, och brinner fortfarande för polisverksamheten som sådan. Det är en avgörande fråga för samhället. Men för min egen mentala hälsas skull flydde jag själva organisationen. Det var det bästa jag gjort, och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte arbetar kvar där idag.
Jag trivs nämligen med att vara en uppskattad, respekterad och lycklig människa även på jobbet.