Poliser utreder poliser

Det tycks finnas en stark oro för det faktum att polisen utreder sig själv. Om det nu är så får man väl av psykologiska skäl starta en ny myndighet som gör detta. Man skall dock inte förvänta sig några förändrade resultat. Den absoluta majoriteten av alla anmälda poliser kommer fortfarande inte att fällas, av den enkla anledningen att de allra flesta anmälningar tillkommit för att man missuppfattat polisens uppdrag, polisens lagstöd eller för att man helt enkelt är en dålig förlorare som vill ge igen.

Under den tid jag var polis stiftade jag – närmast dagligen – bekantskap med åtskilliga medborgare som hade synpunkter på mina ingripanden, min våldsanvändning, min brist på våldsanvändning, mitt utseende, mitt sätt att köra och ungefär allt jag är, säger, gör eller inte gör. Polisen är helt enkelt en myndighet som alla har en åsikt om. I detalj.

Det är både irriterande, bra och en stor möjlighet. Men man behöver inte ha varit polis särskilt länge för att inse att det finns en hel del negativa åsikter om polisen. Många av dessa åsikter är högst berättigade, medan andra snarast grundar sig på vandringssägner och ‘klintbergare’. Åtskilliga åsikter manifesterar sig förr eller senare genom formella anmälningar. Ofta tror man att så fort polisen är otrevlig, gör något olämpligt eller felaktigt – eller kunde ha gjort något på ett bättre sätt – innebär detta automatiskt att en polis måste ha begått något av brotten ‘tjänstefel’, ‘olaga frihetsberövande’ eller ‘misshandel’.

Även polisen borde dock ha möjlighet att någon gång ibland ägna sig åt ledarskap. Alla oönskade beteenden på denna arbetsplats kan man rimligen inte förvänta sig att det är Tingsrättens sak att korrigera.

Rättssystemet skall syssla med brottslighet – inte arbetsledning.

Åtskilliga gånger har människor kommit fram till mig och vill veta vem som är min chef medan man föreläser för mig att det är ‘olagligt för poliser att bära batong till civila kläder’, ‘olagligt att köra för fort utan blåljus’, ‘man måste ha papper på husrannsakan’ eller ett tusental andra av den breda allmänhetens hittepålagar man har att förhålla sig till som polis.

Jag kan lugnt påstå att det sällan ens vinner gehör när man försöker ‘slingra sig’ genom att gärna ge vederbörande namnet på sin chef samtidigt som man förklarar hur lagstiftningen egentligen ser ut. På riktigt.

Själv har jag trots frekvent våldsanvändning i en tjänst där det ofta krävdes aldrig blivit formellt anmäld (vad jag vet), även om jag ibland snarast blivit förvånad att jag inte blivit det. Det är nämligen inte lätt för den drabbade att veta exakt hur jag tolkar situationen och vilket lagstöd jag använder. Allt för sällan får man heller en chans att förklara detta för vederbörande. Att jag trots allt ‘klarat mig bra’ från att anmälas tror jag själv till stor del beror på att jag vinnlagt mig om att följa upp och förklara min våldsanvändning för den drabbade så ofta jag kunnat.

Jag känner dock till att det mot andra poliser förekommit allmänhet som t o m envisats med att göra formella anmälningar mot poliser bl a för att de tuggat tuggummi eller burit solglasögon i tjänsten.

Som polis kan man inte neka att ta emot en anmälan, vilket gör att det vore intressant att sammanställa ett kompendium över den senaste månadens mest bisarra anmälningar mot polis.

Nåja, man skall inte överdriva mängden tramsanmälningar. Trots allt gäller huvuddelen människor som ansett sig flebehandlade på något sätt. Inte sällan där våld är inblandat. Det måste man ta på största allvar.

Men även här får man som polis ofta problem. Ur minnet plockar jag bland annat fram en man som alltid var lugn och trevlig när han greps och låstes in för diverse tok han alltid lyckades bli inblandad i. Ibland när man låste celldörren började han dock dunka sitt huvud i metallkanterna i cellen – hårt – så blodet skvätte väggarna runt. Ett par gånger genom åren lyckades han t o m spräcka skallen på sig själv innan någon hann dit för att hindra honom och se till att han hamnade på sjukhuset. ‘Men ingen skulle väl spräcka skallen på sig själv’, säger du då. ‘Det måste ju någon annan ha gjort, och den enda andra som finns är polisen’.

Och det var precis hans syfte – att beskylla polisen för att ha misshandlat honom. Tyvärr tappade han alltid intresset för sitt ärende innan han ens hunnit göra någon anmälan, vilket får en att ifrågasätta huruvida hans ständigt återkommande hämndplan inte brottades med vissa allvarliga brister. Själv är jag oerhört tacksam för detta, för även om jag litar på att jag inte dömts av rättsväsendet kan jag riktigt se bilderna i Expressen framför mig.

Vem sjutton hade trott på mig i den historien?

Hur många indignerade ledarspalter om polisens ‘kåranda’, ‘korruption’ och ‘rättsväsendets förfall’ hade inte en sådan anmälan resulterat i?

Att skada sig själv eller förvärra skador för att sätta polisen i dålig dager är inte på långa vägar unikt. Jag har själv råkat ut för människor som försökt göra det otaliga gånger. Oftast lyckas folk mest få till ett blåmärke eller lite blodvite, eftersom de flesta trots allt besitter en viss självbevarelsedrift. Det är hur som helst synnerligen ovanligt att man går så långt som att spräcka skallen på sig själv.

Innan man drar för långtgående slutsatser av statistikskillnaden mellan ‘anmälda brott’ och ‘fällda poliser’; låt mig säga som så att det förekommer mer märkliga, underliga, våldsamma och sjuka beteenden ute i ditt lugna trivsamma kvarter eller din trivsamma by än vad du har en aning om. Förhoppningsvis får du aldrig reda på det heller.

Den stora massan anmälningar mot poliser är enligt min personliga övertygelse rena missuppfattningar av polisens befogenheter. Nästa stora del är projektion av ansvaret eller mindre förslagna hämndförsök (Märkligt många som kommer hem till frun/föräldrarna efter en natt i fyllecell har fått stryk av stygga polisen – ‘Jag kanske var dum, men de var dummare!’)

Sedan finns det trots allt en del befogade anmälningar man behöver gå till botten med. Huvuddelen av dessa visar sig efter noggrann utredning också bero på missförstånd, missuppfattningar eller ‘motanmälningsförsök’ från gripna/omhändertagna för att själv framstå i en bättre dager (Poliser ‘motanmäler’ inte i detta syfte eftersom de vet att det inte har någon som helst effekt).

Alla anmälningar mot polisen utreds noggrant. ‘Riktiga’ anmälningar mot polisen utreds synnerligen noggrant. Med all rätt, eftersom förtroendet för rättsväsendet är avgörande för dess existens.

Den som har någon som helst erfarenhet av polisens internutredningar – vilket jag själv tack och lov endast har från sidlinjen – vet att man som polis knappast behandlas med silkesvantar. Tvärtom. Rädslan för att förknippas med den s k ‘kårandan’ gör att man om något snarare blir tuffare behandlad som polis. En internutredning är inte att leka med och kan få stora konsekvenser oavsett utfall. De poliser jag känner som råkat ut för det säger alla att det dessutom är en psykiskt synnerligen annorlunda upplevelse att själv bli satt höger bak i en polisbil, inskjutsad till arrestavdelningen, inskriven och utsatt för tuffa och ibland riktigt aggressiva förhör.

Jag har själv ett par kollegor som t o m suttit anhållna för trovärdiga anmälningar som vid noggrannare granskning visat sig vara trams och hittepå. Det får man trots allt ta även som polis. Åklagaren måste ibland tar till ett anhållande eftersom det kan vara det enda sättet att vara säker på att brottet utreds korrekt – även om det sedan visar sig att den anhållne är oskyldig. Det kan t o m gynna den oskyldigt misstänkte att sitta anhållen eftersom ingen i efterhand kan anklaga honom/henne för att på något sätt ha kunnat påverka utredningen.

För rättsväsendets förtroende är det än mer avgörande att just poliser inte behandlas i en gräddfil.

I dag har poliser ingen gräddfil, men om det nu är så illa att a) samhället inte har förtroende att utredningen av anmälda poliser sker på rätt sätt och b) det är omöjligt att förklara processen så att detta förtroende skapas får man väl i värsta fall skapa en gräddfil för poliser.

Det blir nog hur som helst omöjligt att skapa något förtroende för polisens förmåga att utreda sig själv när de ytterst ansvariga – våra folkvalda – står på kö för att förklara att man saknar förtroende för den egna polisens förmåga att hantera detta på ett sakligt och rättssäkert sätt.

Det viktiga är dock att man inte förväntar sig att poliserna i denna gräddfil skall dömas hårdare och med lägre beviskrav än i det övriga rättssystemet. Min gissning och förhoppning är att den kommer att bemannas av samma personal, arbeta på samma sätt och uppnå exakt samma resultat som dagens.

Frågan känns ungefär lika stor för rättssamhället som frågan huruvida polisen skall outsourca sin städning eller ej. Om jag var Rikspolischef – vilket jag tack och lov inte är – skulle jag säga ungefär så här; ‘Vill uppdragsgivaren lyfta dessa frågor till en annan myndighet – så gör det då. Vi har inga stora problem av den karaktären och är inte rädda för att bli granskade. Det är helt enkelt ingen stor fråga. Men glöm inte att det vid varje tidigare sådant fall dyker upp ett antal utmaningar på vägen när man delar myndigheter som tidigare haft samma uppdrag. Vi kommer att stöta på problem med gränsdragningar och samordning i de mer komplicerade fallen’.

Det finns många dåliga poliser. De flesta av dem är dåliga för att de gör för lite. Sedan finns det ett fåtal som är dåliga för att de gör för mycket och på fel sätt. De sistnämnda sållas dock redan nu bort av systemet betydligt effektivare och bättre än den offentliga debatten tycks uppfatta.

Polisens stora problem är att identifiera den förstnämnda andelen dåliga poliser för att antingen få dem att utvecklas – eller helt enkelt byta jobb.

(För den som vill läsa mer om min syn på myten om kårandan – läs mitt inlägg ‘Poliskultur och övergrepp’)