Högt i tak i den politiska debatten?

Photobucket

Jag brukar inte kommentera partipolitik i denna blogg, eftersom jag har föga intresse av sådan. Jag skall dock göra ett undantag och kommentera ett parti i egenskapen ‘fenomen’ eller ‘företeelse’ utan att ha någon synpunkt på deras åsikter.

Sverigedemokraterna har nu enligt en undersökning 7,2% av väljarstödet.

Även om man får ta undersökningar av detta slag med en stor nypa salt är jag inte helt förvånad. Småpartier – särskilt obekväma sådana – gynnas alltid av exponering, och i fallet Sverigedemokraterna gissar jag att de kommer att dra till sig en hel del proteströster i det kommande valet 2010.

Till skillnad från en tidigare rörande enig mediekår anser jag inte att Sverigedemokraterna skall särbehandlas. Inte på något sätt. En av poängerna med demokrati är att alla skall få säga vad de vill och respekteras för detta. Men man måste samtidigt vika sig för majoritetsbeslut. Enkelt, kan tyckas.

Och det fungerar faktiskt. Det fungerar t o m bättre om man vågar tillåta även obekväma och jobbiga åsikter att ta del av den offentliga debatten. Lika lite som det är fruktsamt för ett samhälle att göra ‘vi och dom’ av nya och gamla svenskar är det att göra ‘vi och dom’ av ‘de flesta’ och ett litet parti som trots allt håller sig inom de demokratiska spelreglerna.

Om det nu är så många som 7,2% av befolkningen som förordar ett visst parti kan man fråga sig om vi bör utesluta dessa ur samhället, åsiktsregistrera dem och helst beröva dem deras medborgarskap – eller om vi kanske istället bör respektera deras rätt att ha vilken åsikt de vill, diskutera och argumentera öppet och försöka övertyga dem om att det finns bättre alternativ.

Man bör samtidigt hålla i minnet att Sverigedemokraterna inte är det enda hyfsat stora partiet i Sverige med ett kontroversiellt förflutet. Det var inte så länge sedan en ungefär lika stor del av Sveriges befolkning tyckte att DDR var ett rätt schysst ställe, och att Sverige borde sträva efter att bli ungefär likadant istället för att bli ett västland med marknadsekonomi.

De flesta som förordade DDR-lösningen tycks dock i en fri och öppen debatt ha övertrumfats av verkligheten och bättre argument och ändrat uppfattning. Ingen normal människa framhåller idag DDR som en förebild för samhällsutvecklingen.

Om man inte bemöter meningsmotståndare med respekt och tillåter dem att vädra sina – ibland naiva eller löjliga – farhågor, önskemål och drömmar kommer man att driva dem till radikalisering, och den ‘icke-fråga’ man försöker censurera bort sväller under ytan och exploderar förr eller senare i ansiktet på en.

Jag tror det är bättre att låta alla obekväma åsikter från alla ytterligheter komma till tals. De argument som inte håller kommer att spricka, och opinionssiffrorna för den som förespråkar fel lösningar kommer åter att dala.

Och om man bara vågar lyssna utan att döma människor innan de ens öppnat munnen kan t o m den mest inbitne taliban faktiskt ha åtminstone något klokt att tillföra som man kan försöka bygga en gemensam förståelse och respekt på. Det fanns förmodligen en hel del bra att lära och hämta även i gamla DDR.

Det är nämligen inte hela världen om man tycker helt olika och rent av hatar varandras åsikter – bara man hittar ett gemensamt sätt att respektera – eller åtminstone tolerera – varandra och tillåta varandras samexistens.

Den föga respektfullt demokratiska metoden att förtiga, förlöjliga och tillskriva Sverigedemokraterna diverse mer eller mindre rättvisa åsikter och epitet har inte fungerat. Nu vill allt fler politiker och debattörer ta debatten istället. Jag tycker det är bra att man visar detta förtroende för demokratin och det fria ordet – och de egna argumenten.

Oavsett vilket kommer det dock samtidigt att resultera i att Sverigedemokraterna ökar än mer. Det torde inte vara någon hemlighet att en mycket stor andel väljare tilltalas av enkla lösningar och one-liners.

I valet gissar jag att Sverigedemokraterna kan nå uppåt 10-12%, förutsatt att de får delta i den offentliga debatten. Jag tror att dessa röstetal i sådant fall till stor del är en tillfällig missnöjesyttring och att de sedan kommer att sjunka tillbaka till runt riksdagsspärren på 4%.

Missnöjet består förmodligen om jag raljerar i ett bubblande, uppdämt behov av att offentligt få yttra åtminstone någon åsikt om – eller förbättringsförslag för – svensk asyl- och integrationspolitik utan att behöva börja varje mening med trosbekännelsen att man ‘naturligtvis är antirasist, och tycker att om det överhuvudtaget finns något fel på den svenska asylpolitiken så är det för att den är för restriktiv och naturligtvis fördömer jag de främlingsfientliga Sverigedemokraternas hatbudskap, men…’

Winston Churchill lär ha sagt något i stil med att demokratin är det sämsta styrelseskick vi har – om man inte räknar alla andra. Han lär också ha sagt att det starkaste argumentet mot demokrati är ett femminuters samtal med den genomsnittlige väljaren.

Även om Winston måhända var sarkastisk i överkant anser jag att demokratins största förtjänst är att den – på gott och ont – förr eller senare visar vad människor tycker och tänker. Om man inte kan hantera resultatet av detta kan man undra vad det är vi egentligen håller på med. Vad det än är så är det i så fall inte en typ av demokrati som anstår ett fritt land.

Låt Sverigedemokraterna få vilket resultat de vill. Låt oss tro på demokratin och hantera framtiden utifrån resultatet. Är det så farligt att upptäcka att människor röstar på vad de vill? Är det så farligt att hantera resultatet av människors fria vilja?

Sverigedemokraterna kommer i alla fall inte att uppnå riksdagsmajoritet 2010. Om detta tror jag vi kan vara eniga. Då återstår att se hur de s k ‘etablerade partierna’ hanterar detta. Vad är viktigast, och vilka värden är det som styr deras beteende efter valet? Det skall onekligen bli intressant att se. Valet kommer om inte annat att bli ett lackmustest på våra etablerade partiers värderingar, samarbetsförmåga och ansvarskänsla.

Och om det visar sig att partierna – och även vi vanliga dödliga – ansvarsfullt kan hantera även kontroversiella och obekväma åsikter utan att omedelbart skrika på åsiktsregistrering, uteslutning och censur kommer det snart att visa sig att extrempartierna krymper. Och tvärtom – ju mindre det ‘etablerade samhället’ respekterar människors rätt att hysa och yttra obekväma åsikter – desto större kommer ‘de obekväma’ att bli.

Liksom i kampsporten Aikido är det lättare att följa med en destruktiv kraft och styra om den i en mer konstruktiv riktning än att bara ställa sig i vägen för den och ta smällen.

Demokratin är inget perfekt styresskick – men det är det bästa vi har. Låt oss inte göra den sämre än den är. Låt oss inte behandla Sverigedemokrater med samma hat de själva i åtskilliga spalter beskylls för att sprida.

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Högt i tak i den politiska debatten?

  1. Ante skriver:

    Trevlig läsning 🙂

  2. martin skriver:

    Du tycks ha missförtått aikido. Du använder motståndarens kraft som ett hjälpmedel för att förstöra hans rörelseapparat.

  3. Theo skriver:

    Bra skrivet. Man ska inte I storstockholm omyndigförklara alla som ser den misslyckade integrationspolitiken dagligen och vill göra nåt det, för det skapar extremism.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s