Storbritannien den sista Sovjetstaten?

Photobucket

I förra veckan befann jag mig i England på tjänsteresa. Jag reser en hel del, men det är i ärlighetens namn inte särskilt ofta man känner att det skall bli skönt att komma hem till Sverige och friheten.

Det gjorde jag nu.

Vad har hänt med England, egentligen? Detta land som för mig alltid stått för integritet, oberoende, envishet och charmfullt – ofta gränsande till excentriskt – bevarande av traditioner?

Allt i detta en gång så charmiga och rebelliska land tycks numera vara förbjudet – och då menar jag inte bara företeelser av mindre allmänintresse som rävjakt och sportskytte.

Var man än kommer i England – inomhus som utomhus – är man minutiöst övervakad av kameror. Det finns knappt en millimeter av trafikbild eller offentlig yta som inte är i minsta detalj övervakad av en kamera. I andra änden sitter ofta en ivrig tjänsteman försedd med bötesblock.

Knappt någon gräsyta får beträdas, det är strängeligen förbjudet att transportera mer än tre personer i en bil, det är förbjudet att använda mobiltelefon när man kör bil, och det är t o m förbjudet att tala i mobiltelefon när man åker långfärdsbuss (!). Förvånas således icke över att det på samma buss dessutom är förbjudet att vare sig äta godis eller föra konversationer. I England åker man numera buss hungrig och under tystnad.

Mängden anmaningar och förbud – både i form av tavlor, skyltar, informationsskrifter och muntliga uppmaningar och genomgångar – får t o m en svensk, uppväxt på 70- och 80-talen, att dra på munnen.

Varje litet möte – även om det är bara tio deltagare på ett kontor i markplan – inleds med en obligatorisk genomgång av brandföreskrifter och utrymningsvägar, samt några förmaningar om vad som är förbjudet på just denna plats.

Jag brukar förvisso gilla tydlighet, men man behöver samtidigt inte förtydliga och styra varje liten detalj av omvärlden hela tiden. Vad är ni så rädda för, britter? Ni har väl historiskt sett alltid varit ett tufft och styvnackat folk?

Nej, jag måste tyvärr erkänna att det glada England jag alltid varit svag för allt mer liknar inkarnationen av mitt mardrömssamhälle. Stasi årsmodell 1984 hade förmodligen imponerats över den minutiösa kontrollen och styrningen av människors offentliga beteende om de besökt dagens England. Skillnaden hittills är väl att Britterna tack och lov ännu inte gett sig in i sovrummen.

Jag undrar faktiskt varför man inte tar steget fullt ut och bestämmer att allt är förbjudet. Man kan sedan undanta det fåtal saker som är tillåtna och göra dem obligatoriska. Då blir ju allt klart och tydligt.

Om man ser till hur britterna lever verkar det sedan länge vara obligatoriskt att sitta på puben och umgås minst en gång i veckan.

Och i just det sistnämnda fallet kan t o m jag se fördelar i obligatorium ibland…

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande, Rättssamhälle och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Storbritannien den sista Sovjetstaten?

  1. chefsingenjoren skriver:

    Det intressanta är att även under IRA:s stora bombkampanjer så fanns inte dessa övervakningar. Jag var t.ex. i London 1982 dagen efter bombdådet mot arméns musikkår där 8 soldater dog.

    http://news.bbc.co.uk/onthisday/hi/dates/stories/july/20/newsid_2515000/2515343.stm

    Jag var även där strax efter det stora bombdådet mot handelskvarteren 1993.

    http://news.bbc.co.uk/onthisday/hi/dates/stories/april/24/newsid_2523000/2523345.stm

    Men det gick trots detta påtagliga hot hela tiden att ta sig en Pint och sedan pinka i en park utan annat än lite skäll från en Bobby om man blev upptäckt.

    Men efter 9-11 och bombdådet 2005 verkar allt vara förändrat. Papperskorgar togs bort i hela London och ersattes med genomskinliga plastsäckar. Bobbies blev helt plötsligt beväpnade och utrustade med skottsäkra västar. Och som du säger massor med kameror.

    Jag tror helt enkelt att man är mer rädd för muslimer än för irländare. Irländare kan man trots allt förstå och identifiera sig med medan muslimer bara är farliga. Dessutom har man partier som likt SD i sverige skapar propaganda och bygger på rädslan för invcandrare. Michael Moore har rätt i sin film ”Bowling for Columbine”, rädslan skapar våldet. Sedan så bygger säkerhetsföretagen sin försäljning på att fortsätta skrämma befolkningen.

    Sedan undrar man vad som egentligen är det största hotet mot allmänheten. Vid bombdåden 2005 dog 56 människor och 700 skadades. Vid Liverpools match mot Juventus på Heysel stadion 1985 dog 39 människor och 600 skadades.

    http://en.wikipedia.org/wiki/Heysel_Stadium_Disaster

    Men Liverpool fans bär bara tröjor och halsdukar till skillnad mot turban och skägg…

    • Victor V skriver:

      Apapap, jag vill bara inflika att jag fortfarande inte sett Jimmie Åkesson skuldbelägga invandrare som personer för problemen. Som jag förstått det så anser SD att problemet är att det inte finns jobb till de som kommer och att de hamnar i ett mångårigt bidragsberoende som belastar samhället samtidigt som vi har svenska medborgare som går arbetslösa (invandrare inkluderade). Problemet är även enligt dem att det på politisk nivå diskuteras särlagstiftning för religiösa grupper, specifikt muslimer, men även kristna och scientologer lobbar för viss särlagstiftning.

      Den första punkten leder även till att just invandrare hamnar i kriminalitet då framtidsutsikterna är dåliga och de är isolerade från samhället.

      Har jag fel så rätta mig gärna men jag tycker att debatten mot SD är ganska fattig på fakta och det är bara SD som argumenterar för sin sak utan att ta till personangrepp. Deras argument må vara svaga i många fall, men motargumenten existerar inte på den politiska eller mediala arenan. Det jag skrivit är vad jag uppfattat genom att se intervjuer och läsa faktat i artiklar om dem.

      • Morgonsur skriver:

        Victor V: Det känns som om kommentaren ovan inte riktigt hamnat i rätt diskussion. Vill du att jag skall flytta den åt dig?

  2. Peter Hammarberg skriver:

    Vad har man att vara rädd för, undrar Morgonsur och Chefsingenjören listar hela arsenalen av olika reella och imaginära hot engelsmännen tror eller vet sig leva under.
    Hoten må finnas där och rädslan kanske är befogad. Sätten att möta dem har däremot givit ett samhällsklimat som jag tror ingen vill ha. Politikernas lösning har hittills varit flera kameror, ökad övervakning, en förstärkt Officials Secret Act och en misstänksam inställning till vad man kallar invandrargrupper där många levt och verkat i landet sedan generationer.

    Det är möjligt att politiken givit resultat. Inga större terrordåd har inträffat de senaste åren och man påstår sig ha avvärjt ett flertal med stöd av nya lagar och övervakningsmetoder.
    Frågan är om det är värt det. För en besökare är London inte längre en trevlig och charmig stad; jag undrar vad Londonborna själva tycker….

  3. Conrad skriver:

    Jag fick lov att läsa texten två gånger…jag häpnas över intrycket du fått. Jag har själv varit där två gånger bara den senaste månaden och lyckats missa allt det nämnda förutom kamerorna…och då var ena resan en arbetsresa, med möte och den andra ett grabbgäng på 6 personer som till 100% slogs av det motsatta i det du beskriver. Vi gav även ett muntligt löfte om att åka tillbaka med familjerna nästa sommar (vilket jag själv för övrigt gör varje sommar). Dessutom åktes det både tåg och buss…på tåget serverades även lättare förtäring och alkohol om så önskades.
    Vi fick all möjlig hjälp av både konduktör och bussförare, gentlemannen som körde bussen väntade t o m medans ett par av oss sprang av för att undersöka en sak.

    Gällande den vänlighet och värme vi som familj möter på våra resor där så kan jag inte i ord beskriva skillnaden från att färdas på samma sätt i vårt kära Sverige, så det lämnar jag därhän.

    Kanske intermezzot med strykjärnet etsade sina spår…eller så har du uppenbarligen haft den totala oturen vad gäller att stöta på störande moment…så en logg över dina förflyttningar skulle nog kunna varna andra.

    London däremot, där är jag benägen att hålla med Chefsingenjören. Staden är totalt fullproppad med människor, man kan ibland tvingas låta både två och tre tunnelbanetåg passera p g a överfulla vagnar. Senast fick jag använda en stor del fantasi för att ta mig från NW till SW…det blev viss del knökad tunnelbana, en rask promenad och ett par bussar innan jag nått målet, ty då det var helg så är det tydligen legio att stänga av vissa t-linjer för underhåll.

    Jag ser fram emot att personligen lotsa Er nästa gång Ni beträder öarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s