Om ‘värdegrunder’ och ‘högt i tak’

Photobucket

Allt fler statliga myndigheter arbetar med sin ‘värdegrund’. Det är det senaste modeordet i den offentliga klichéfloran. Jag börjar bli allergisk mot det, eftersom det sedan länge börjat snedvrida det opartiska tjänstemannaideal som i generationer placerat Sverige i världstopp bland världens minst korrupta länder.

Polisen t ex hade redan en mycket tydlig gemensam värdegrund som gjorde det möjligt att vara polis och arbeta tillsammans vare sig man var syndikalist eller mörkaste mörkblå. Den kallades ‘kåranda’ och klassades som ett stort problem fast den förmodligen var betydligt mer generell och – faktiskt – oskyldig än dagens försök att stöpa alla statliga tjänstemän till något slags ideologiskt övertygad sekt av gemensamma värderingar.

Det enda den förhatliga gamla kårandan egentligen sade var att man tillsammans skall arbeta i en anda att verka för allmänhetens bästa.

Hursomhelst är väl kårandan efter målmedvetet arbete under ett par decenniers tid i det närmaste utrotad. Därför anser man sig nu inom polisen vara tvungen att ersätta den med en ny kåranda som kallas ‘gemensam värdegrund’, och som mer går in på det personliga planet. Det gäller inte bara att bete sig rätt, utan att tycka rätt. Om man tycker rätt kommer man att bete sig rätt av bara farten, är väl teorin.

Försvaret har enligt min åsikt gått fullständigt vilse när det gäller värdegrundsarbetet. Jag skulle kunna skriva en halv avhandling om den horribla åsiktskartläggning företaget ‘Bikupan’ genomförde härom året. Det blev skandal p g a de 101,5 miljonerna äventyret kostade, men borde nog ha blivit minst lika mycket skandal över den oblyga åsiktskartläggning och de märkliga slutsatser man drog utifrån en serie enkätsvar. Det finns anledning att återkomma till den frågan senare.

Personligen har jag alltid ansett att Försvarsmaktens storhet har varit den totala avsaknaden av värdegrund.

Och hur kan jag påstå något så urbota politiskt inkorrekt? Jo:

Jag minns den tid då värnplikten var allmän, och bekvämt befriad från någon annan värdegrund än att uppgiften skulle lösas, av alla, gemensamt, enligt de regler som fastställts av Riksdagen.

Det hände sig vid den tiden att i samma logement råkade vistas sanslösa blandningar av SSU-politiker, ungmoderater, frikyrkliga, ungdomsbrottslingar, åtskilliga ”mammas gossar”, revolutionära kommunister, och enstaka anarkister och nynazister. Under nästan ett års tid tvingades dessa osannolika blandningar samarbeta.

Hänvisning till ovidkommande skäl som att man ”inte kunde arbeta tillsammans då man inte delade samma värdegrund” avfärdades utan undantag som ”trams!”, följt av ett ”lös uppgiften!”. I Danmark gäller tydligen detta opartiska tjänstemannaförfarande fortfarande.

Hur än omodernt och avskyvärt detta ter sig för dagens medmänniskor måste jag få meddela något som åtminstone detta system lärde mig personligen – för livet:

– Värnplikten lärde mig respektera andra människor för deras värde som människor – hur än avskyvärda jag ansåg deras åsikter eller beteenden var.

– Värnplikten lärde mig att umgås och samarbeta även med människor som stod för värderingar jag själv tar starkt avstånd ifrån.

– Värnplikten lärde mig också respektera andras, ibland mycket annorlunda, värderingar – men att värderingar aldrig friskriver en från vanligt hyfs och respektfullt beteende.

– Värnplikten lärde mig att på ett bättre sätt hantera och säga ifrån när någons beteende – oavsett bakomliggande värdering – mot sin omgivning helt enkelt inte längre är respektfullt.

Idag känns det som om de flesta statliga myndigheter istället lär ut att det inte är någon idé alls att försöka förstå eller respektera andra människor som inte ‘tycker rätt’. Det finns ingen anledning att intressera sig för vad som gjort dem till dem de är – och vad som gett dem deras värderingar. Inte heller är det någon idé att försöka bjuda in dem i gemenskapen, samarbeta och utvecklas tillsammans, och därigenom förhoppningsvis påverka dem att bli mindre extrema och börja umgås med oss i mittfåran igen.

Rätt sätt i vår nya tid är att sortera bort de som inte passar in i mallen och således inte är önskvärda – i sann modern dokusåpa-anda. Rösta ut dem som inte tycker rätt.

‘Du får inte vara med, för du är dum!’

Ja, ingen kan väl säga emot det faktum att det är jobbigt med folk som inte tycker som alla andra. Men det kan också vara berikande. Det brukar kallas ‘mångfald’.

I all välmening undrar jag om inte ‘bortsorteringsfilosofin’ snarare skapar den mobbingmentalitet man säger sig vilja motverka. Är det verkligen så farligt och svårt att hantera kollegor med mer eller mindre märkliga åsikter. Har man verkligen en så stabil värdegrund själv om man inte kan hantera situationen om inte alla kollegor nickar instämmande i varje samtalsämne vid fikabordet, eller om de rentav häver ur sig plumpa skämt eller påståenden då och då?

Är ‘värdegrunden’ Sveriges version av ‘Don’t Ask – Don’t Tell’? Fast hos oss handlar det om åsikter och inte om sexuell läggning?

Missförstå mig rätt; vi har inget ‘folkförsvar’ längre, och det finns inte någon självklar rätt för alla att bli militär eller polis – även om man fortfarande påstår att verksamheterna skall ‘spegla befolkningen’, vilket jag i och för sig mot denna bakgrund kan undra vad man egentligen menar med.

Nog känns det lätt motsägelsefullt att vi är beredda att sänka de formella kraven på poliser för att öka mångfalden – samtidigt som vi allt mer kräver att alla värderingsmässigt skall vara stöpta i samma form. Och med tiden tycks ordet ‘värdering’ allt mer bestämmas utifrån åsikter i politiska sakfrågor.

Gränsen mellan värdering och åsikt är alldeles för tunn för att jag personligen anser det lämpligt att överarbeta värderingsfrågan. Vore det inte bättre att respektera den personliga integriteten och prata om ‘uppförandekod’?

Trots allt manar historien minst sagt till eftertanke när det gäller lämpligheten av att tillskapa polis- och militärkårer baserade på ‘gemensamma värdegrunder’ och ideologisk fostran…

UPPDATERING: Aktuellt fall jag gärna skulle vilja veta mer om. (SvD)

Mer om ‘Försvarets Värdegrund’ på min blogg (länk).

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande, Rättssamhälle, Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Om ‘värdegrunder’ och ‘högt i tak’

  1. Göran skriver:

    Du har så rätt så. Jag vägrade rakt igenom att svara på Bikupans stolliga frågor och fick en hel del ”kravbrev” hemskickade. Efter några telefonsamtal till dem, där jag till slut såg mig nödsagad att vara oförskämd upphörde dumheten. Så var det med den åsiktsfriheten eller integriteten. Glöm inte bort att HKV och facket ansåg att det här var så viktigt att delar av RALS3 pengarna gick till denna historia.

    Göran

  2. chefsingenjoren skriver:

    Helt rätt! Den värdegrund som Försvarsmakten historiskt har haft var den Karolinska befälsmetoden ”Följ mig”. Respekten och tilliten för en person kom från hans yrkesskicklighet. Jag har haft många arbetskamrater med beteenden och åsikter som jag inte delat, men dom har varit fantastiska soldater och därav har jag med glädje arbetat med dom.

    Idag så är yrkesskickligheten inte ett krav för att göra karriär. Det ligger mer på din sociala skicklighet och hur väl du anammar alla centrala påbud. ”Rövslickeri” kallades det för en gång i tiden, men enligt värdegrunden får man nog inte säga sådana saker längre. Nej, spela spelet för galleriet och det går dig väl i karriären. Tyvärr skapar det förr eller senare en annan typ av kåranda som jag inte längre delar…

  3. filmutskottet skriver:

    SVT hade ju något inslag om just värdegrunderna och intervjuade den polischef som hade ansvar för detta, han kunde själv inte recitera de tre orden. Ironi är ordet.

  4. Wiseman skriver:

    Bra analyserat, Morgonsur.

  5. Morgonsur skriver:

    Det kommer en del II där jag skärskådar just Bikupans värdegrundsanalys av Försvarsmakten lite mer i detalj.

    Jag filar på hörnen lite, så kommer den på bloggen inom kort…

  6. Anonym skriver:

    Utdrag ur – Attityd- och bemötandeproblemen inom Polisen – (Rapport till Rikspolisstyrelsen, Charles Westin och Angela Nilsson, Stockholms universitet, december 2009)

    – Polisens värdegrund uttrycks med de tre ledorden tillgänglighet, effektivitet och engagemang.

    Med några få undantag har de allra flesta arbetat med värdegrunden. Flertalet av dem vi talat med tycks ha arbetat med värdegrunden i relation till allmänheten och hur den bemöts. Den förefaller inte i samma grad ha förankrats inom organisationen som ett verktyg som ledare förhåller sig till gentemot sin personal. Inom organisationen finns variationer och medarbetarna ser inte på värdegrunden på samma sätt -.

    ”Vi har satt upp värdegrunden på väggen och tittar på den ibland, men tanken är väl att man diskuterar, den måste ju ha en förankring”.

    – Det här citatet illustrerar ett dominerande drag, nämligen att många medarbetare känner till värdegrunden men också att den inte engagerar dem på arbetsplatsen. Många poliser har reagerat på värdegrundsarbetet därför att de enligt egen utsago inte känner igen sig i de ord som definierar värdegrunden, och därför att de menar att de alltid har arbetat utifrån en värdegrund. Flera har känt sig ifrågasatta och undrar om det var fel på den tidigare värdegrunden eller vad problemet är? Det kan bero på att det är svårt att engageras av ledorden då de inte relaterar till egentliga etiska värden. Kanske är det ovana att diskutera den typen av frågor.
    Vi har också funnit att man i vissa verksamheter talar om värdegrunden istället för att tala om de problem man har och som behöver lösas. Då riskerar värdegrunden istället för att fungera som ett verktyg bli en överbyggnad som inte pekar mot förändring utan snarare konservar ett tillstånd i organisationen –

    Att läsa vidare står det ” Värdegrundsarbetet står och faller med chefen”.

    För mig en intressant och tydlig skrivning och går då att översätta till när Rikspolischefen inte kommer ihåg de tre ledorden vid en Rapportintervju. Kommer inte ens han ihåg orden, vilken värdegrund har polisen då?

    Jag ser det också som en direkt uppmaning till alla myndighetschefer dvs länspolismästarna att inget blir bättre än deras eget ledarskap och hur de agerar och uppträder.

    Vidare kan man ställa frågan om värdegrund i förhållande till vår åsiktsfrihet som finns reglerat i Sveriges grundlagar ( 2 kap, grundläggande fri- och rättigheter). Om jag vill bli polis och inte står för Polisens värdegrund fullt ut, kommer jag då att stoppas från att bli Polis? I så fall strider det mot vår grundlag.

    Jag slutar med ett sista citat från Rapporten: – Det är av central betydelse att alla polisanställda arbetar professionellt, och att polisledningen är tydlig med vad professionaliteten innebär i fråga om etik och förhållningssätt -.

    Hela rapporten kan ni läsa om ni går in på Polisen.se

  7. Ping: Det nya yrket: ”Förändringspilot” « Tanja Bergkvists Blog

  8. Ping: Tänka rätt är större! Eller..? « Kunskap * Bildning * Tradition

  9. Ping: Genuskemi och några klavertramp i det politiskt inkorrekta träsket « Tanja Bergkvists Blog

  10. Ping: Vad var det jag sa? « Tanja Bergkvists Blog

  11. Ping: Om professionellt, personligt och privat | Morgonsur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s