Det är inte synd om svenska soldater

Photobucket

Nu när ytterligare en omgång svenska soldater återvänder med stridserfarenhet efter internationell tjänst slogs jag återigen av några högst amatörpsykologiska funderingar jag närt i många år.

Det första är att det tycks finnas en ryggmärgsreflex i Sverige att hitta anledningar att tycka synd om människor och genast få dra igång krisgrupper och psykologsamtal. Låt mig därför genast fastslå; det är inte synd om hemvändande soldater.

Man har själv valt att arbeta som soldat, och får själv också ansvara för att man klarar av de påfrestningar som normalt följer därmed.

Gör man inte det skall man naturligtvis få stöd och hjälp – men det är knappast regel att soldater klappar ihop om man inte tvingar dem genom en lång samling terapisamtal. Även om det ibland låter så i den offentliga debatten.

Som jag ser det är det just undantagen man hanterar illa. Man satsar mer och mer psykologhjälp, debriefing och påtvingad rehabilitering till den stora massan av soldater – där huvuddelen nog varken efterfrågar eller behöver någon sådan alls. Samtidigt tycks det vara så himla svårt att skapa den minsta försäkring mer än ‘standardpaketet’ till dem som verkligen ådragit sig livslånga fysiska eller psykiska men.

‘Vi lägger ned en himla energi på att ta reda på huruvida du mår dåligt eller ej. Mår du inte dåligt kommer vi att följa upp dig i alla fall tills du nästan blir galen. Om du däremot mår dåligt sparkar vi omedelbart ut dig ur vårt system, sen ringer du hälsocentralen på måndag, och sen får du klara dig själv…’

Lite orättvist av mig måhända, men ibland känns det ungefär som om det blivit resultatet. Och förvisso har det i sådant fall gjorts i all välmening.

Som sagt är det inte det minsta synd om hemvändande soldater. Däremot bör man visa tacksamhet och respekt för det viktiga och uppoffrande arbete soldaterna utfört. Det är ett exceptionellt påfrestande och svårt åtagande som inte vem som helst klarar av.

I denna tacksamhet och respekt ingår framför allt att ta emot soldaterna på ett anständigt sätt. När vi nu har så få soldater ute, och dessa endast roteras en gång i halvåret bör man kunna skaka fram en milt sagt rätt hög dignitär ur de statliga gallerierna som hälsar välkommen på en plats som visar att man är stolt över sina soldater. Det känns väl ärligt talat inte som om nationen anser att man gjort en insats av av avgörande vikt om man tilldelas en medalj av en arméinspektör på en kasernbakgård i Kungsängen.

Å andra sidan skulle knappast någon svensk statsminister de senaste femtio åren våga ställa sig på Sergels Torg och hålla ett hyllningstal till återvändande svenska soldater. Det skulle anses som synnerligen pinsamt. Där kan man nämligen bara stå tillsammans med riktiga hjältar – som hockey- och fotbollsspelare till exempel.

I Sverige skäms vi onekligen oerhört mycket för att visa några som helst djupare positiva känslor kollektivt. Det betraktas onekligen som minst sagt larvigt att stå där stolt och tårögd över något både svenskt och militärt, och det är ju mycket finare att leta fel, förringa och racka ned på saker och ting. Jag erkänner mig själv skyldig till åtminstone delar av ovanstående.

Är det inte helt enkelt så här i den civiliserade världen att dumma och misslyckade människor är glada och stolta, medan intelligenta och framgångsrika människor är deprimerade och påtalar andras otillräcklighet.

Samtidigt kan man inte annat än undra över vilket värde en civilisation har om det är pinsamt att känna något positivt tillsammans. Vad tillför det mig att tillhöra en civilisation vars gemensamma värdegrund och sammanhållande kitt är massiv missnöjdhet med det egna varandet?

I vårt idoga arbete att civilisera oss genom att rationalisera, systematisera och professionalisera även känslolivet här i Sverige tycks vi ha tappat något viktigt och sammanhållande.

Vi tycks t ex ha rationaliserat bort känslorna ‘stolthet’ och ‘tacksamhet’ av rädsla för att de skall missbrukas. ‘Stolthet’ kommer enligt vår tolkning bara att göra alla till nazister förr eller senare och ‘tacksamhet’ är för en svensk det värsta som finns. Varför? Jo, för i Sverige resulterar ett ‘tack’ alltid i en tacksamhetsskuld. Sverige är nog det enda land i världen där ordet ‘tack’ inte betraktas som ett uttryck för uppskattning – utan som en skuldsedel.

I mina mörkaste stunder känns det ibland som om vi förlorat förmågan att som nation samlas kring andra känslor än självförnekelse, bitterhet, missunsamhet och medömkan. Och nej, jag menade inte medlidande. Det är något helt annat. Jag menar faktiskt medömkan.

Den enda positiva känsla vi kan enas om nationellt är tillfällig glädje när någon idrottsprestation lyckats. Glada – men absolut inte stolta. Och så fort medaljören klivit ned från pallen kräver vi fler medaljer av minst samma valör – annars är den idrottsstjärnan en total flopp och det kollektiva eländet återinträder igen.

Så. Nu fick jag det sagt. Nu skall åtminstone jag sluta visa dubbelmoral. Jag tänker inte gnälla mer över hur förtappade vi är som folk.

Inte just nu i alla fall.

I morgon skriver jag mer i ämnet: ‘Att skjuta tillbaka’

Advertisements

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande, Säkerhetspolitik. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Det är inte synd om svenska soldater

  1. Tintin skriver:

    Jag tycker att du är bra på att skriva och jag gillar din lilla touche av självironi och torr humor. Jag tycker till och med att du har intressanta resonemang på din sida, intressanta inte bara för personer som hör försvaret till, utan mer av allmängiltig och närmast filosofisk karaktär, till exempel inlägget om värdegrunden.
    Men jag förstår inte det här med stoltheten över soldaterna. Om jag ska vara stolt över något här i Sverige så det just den friska och sunda inställningen till att inte hedra krigsinsatser. Varför räcker inte en medaljceremoni bakom en kasern? Man kan väl inte jämföra soldaternas jobb utomlands med sport? Tycker inte du att det ger fel signaler i ett samhälle om man börjar hedra folk som har dödat andra människor?

  2. Morgonsur skriver:

    Tack för dina ord.

    Men, nej, jag tycker faktiskt tvärt om. Det ger väldigt märkliga signaler om man som politiker begär av unga människor att riskera livet för att driva igenom de egna besluten – men inte anser detta livsfarliga arbete vara värt att offra en symbolisk halvtimme och ett kort välskrivet tal på ett par gånger per år.

    Och anledningen att man hedras är väl förhoppningsvis inte för att man dödat andra människor, utan för att man medvetet riskerat livet för sina medmänniskor och för att försöka göra världen till en bättre plats. Tyvärr är anledningen att man skickar just soldater att situationen i dessa länder är så svår att man ibland måste döda för att nå målen.

    I debatten får man ibland inställningen att soldaterna skapar oredan, och att alla i Afghanistan skulle lägga ned vapnen, sjunga ‘We shall overcome’ och skapa ett fredligt paradis bara vi inte störde dem genom att skicka soldater dit.

    Mycket riktigt går det inte att jämföra med sport. Sport är förströelse och underhållning, medan våra soldater utgör skillnaden mellan säkerhet och folkmord, och mellan liv och död för utsatta människor.

    Om vi skickade soldater i syfte att döda för att underhålla och förströ skulle jag anse det friskt och sunt att inte hedra krigsinsatser. Nu skickar vi trots allt soldater för att göra skillnad för oskyldiga människors liv och framtid, och det om något borde hedras. Jag anser förvisso att även riskfyllda civila hjälpinsatser borde hedras på samma sätt; tacksamt, stillsamt och med eftertanke.

    Men alla behöver inte tycka lika. Det finns inget krav på att tycka det är märkvärdigt att unga människor är beredda att med livet som insats ställa sig i vägen där människor far illa. Men som ansvarig för rikets ledning anser jag att man borde tycka det – eller sluta skicka soldater utomlands överhuvudtaget.

  3. Tintin skriver:

    Det är klart att politiker som fattat beslutet ska skriva tal och vara där och dela ut medaljer, det håller jag gärna med om, det kan de gott göra. Och vill de inte det så ska de sluta skicka soldater utomlands, det håller jag också gärna med om.

    Men det där med att kriga för fred – döda för att nå målet – det är ett riskabelt sett att se på saken, tycker jag. Det finns en scen i Star Wars som säger rätt mycket om problemet, den då Luke Skywalker står inför beslutet att döda eller inte döda och Anakin förklarar att i samma ögonblick som Luke väljer att döda för att krossa ondskan, så blir han en del av det han inte vill ska segra. Ett slags hjältesagans moment 22…

    Jag tycker också att vi är stolta över för få saker i det här landet. Men många jag känner är rätt stolta över Sveriges långa tid av fred, av den lyckade neutrala och alliansfria ställning landet tagit och vad det har gett internationellt tidigare, och av att lyckats skapa ett hyfsat rättvist samhälle genom övertygelse, idealism och hårt arbete och på så sätt vara en förebild för världen.

    Ha det bra! Det är kul att läsa bloggar skrivna av personer som inte tänker som jag…

    • Morgonsur skriver:

      Jag är också stolt över alliansfrihet och lång fred. Krig är inget självändamål, och är inget man skall söka för sakens skull. Om man däremot står för vad man tror på, vägrar böja sig och detta resulterar i att man måste freda sig med våld anser jag att man har rätt att vara stolt över att man stod kvar.

      ‘Krigandet i sig’ är således inget att vara stolt över alls om man inte kan stå för anledningen till krigandet. Och här bör man vara självkritisk och ompröva ofta. Man får heller inte vara sämre än att man kan ändra sig, om saker och ting utvecklas så att man inte längre kan stå för sitt ‘krigande’.

      Den alliansfrihet vi en gång hade anser jag att man nu kastat ut med badvattnet. I och med att man i praktiken lagt ned vårt nationella försvar till förmån för internationella äventyr (jag är solklar på vad man borde prioritera först – det nationella oberoendet) har man berövat oss möjligheten att välja den alliansfrihet och fridsamma linje jag tror många av oss egentligen vill hålla fast vid. Det går bra så länge omvärlden är så lugn som nu, men det finns onekligen oroväckande tecken på upprustning och upptrappning i vår nära omgivning. Och då sitter vi där med skägget i brevlådan, och måste förmodligen ansluta oss till en allians av något slag. Eller lägga oss platt på rygg, är jag rädd.

      Men visst är det skönt att vi inte alla tycker lika! Olikhet ger perspektiv och perspektiv ger utveckling.

      Ha det du med!

  4. Ping: Veteranpolitik « Morgonsur

  5. Savox skriver:

    Ditt inledande resonemang är i allra högsta grad applicerbart på räddningstjänsten. De som ska bli brandmän idag får lära sig att om man inser att personen som sitter fastklämd i bilvraket är någon man känner så ska man backa undan och låta någon annan ta över, för det skulle vara alltför påfrestande att hjälpa sin granne eller dotterns fotbollstränare. I en sådan situation resonerar man inte så som sjukvårdare, man tänker bara på hur styrkan ska få ut den drabbade på ett så säkert sätt som möjligt.

    ”…det tycks finnas en ryggmärgsreflex i Sverige att hitta anledningar att tycka synd om människor och genast få dra igång krisgrupper och psykologsamtal. Låt mig därför genast fastslå; det är inte synd om brandmän. Man har själv valt att arbeta som brandman, och får själv också ansvara för att man klarar av de påfrestningar som normalt följer därmed. Gör man inte det skall man naturligtvis få stöd och hjälp – men det är knappast regel att brandmän klappar ihop om man inte tvingar dem genom en lång samling terapisamtal.”

    Vi lever i högsta grad i ett terapisamhälle och har överlåtit ansvaret att prata om känslor med varandra på landstinget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s