Att skjuta tillbaka

Photobucket

I Sverige finns en grundmurad förväntan om att man alltid och naturligtvis måste må dåligt av att delta i strid, och då i synnerhet om man skjutit tillbaka. Personligen är jag övertygad om att det för många – kanske de flesta – är precis tvärtom.

Jag har både som soldat och polis träffat mängder av kollegor som ställts inför livshotande situationer. Om jag tänker tillbaka över vad de flesta tycks ta mest illa vid sig av så är det när de inte sköt tillbaka – d v s de hamnade i en situation där de kanske hade en möjlighet att agera, men valde av en eller annan anledning att hålla inne skottet och därigenom överlåta kontrollen över situationen till motståndaren.

För det första, och kanske minst relevanta är det förstås att agera tvärt emot vad man är lärd som professionell polis eller soldat att inte agera i en livshotande situation.

Men för det andra, och det är här jag tror det blir jobbigt, är det att bryta mot överlevnadsinstinkten.

Även om det i efterhand visade sig att det ofta löste sig bäst för alla genom att de inte sköt är det – tror jag – en tung insikt att bära att man lät någon annan ta ansvar för beslutet om det egna livet och den egna döden.

Så länge man tar steget att försvara sig, slåss och skjuta tillbaka har man ändå en livlina i att ha någon form av – om än skenbar – kontroll över sitt eget öde. Förutsatt att det var rätt att skjuta tillbaka, förstås.

Annars kan det nog för all del bli än värre.

Det är onekligen många livslånga konsekvenser som kan följa på ett beslut fattat på en bråkdel av en sekund. Det vill till att det blir någorlunda rätt. I ärlighetens namn säger nog magkänslan oftast vad ‘rätt’ val är, men det är svårt att kliva över spärren man – tack och lov – har mot att skjuta mot andra människor.

Generellt sett är spärrarna mot att skjuta så höga att det knappast händer alls att någon skjuter när de inte får, medan det snarast är regel att man inte skjuter när man egentligen borde.

Det innebär alltid en högst naturlig konflikt mellan människa och profession när man tvingas skada andra människor i sitt yrke, och det hanterar vi på olika sätt. Jag tror – och det är en högst personlig teori – att det blir jobbigare att inte skjuta tillbaka just eftersom man enligt mina exempel ovan på något vis släppt kontrollen både som människa och som yrkesman/kvinna.

Nu ska man naturligtvis inte gå år ut och år in och må dåligt för att ‘allt löste sig till det bästa trots att man reagerade både normalt och mänskligt’. Men jag vet tyvärr att många gör det.

Nåväl, så långt skjutandet.

Förutom grubblerier över skarpa situationer tror jag många hemvändande soldater från mängder av utlandsmissioner – oavsett faktiska upplevelser – i efterhand gör sig själva större otjänster än de behövt.

Det oroar mig något att det i vissa kretsar tycks vara lite ’inne’ att vara lätt ’krigsskadad’. Detta har vi nog vår kära – främst amerikanska – filmindustri att tacka för, där det framställs som beundransvärt och synnerligen manligt att vara svårmodig krigsveteran med psykiska defekter, flashbacks och relationssvårigheter.

Jag tror t o m vissa av ren oförsiktighet till slut skapat sig sina egna psykiska problem av att försöka leva upp till ’veteranmyten’.

Skillnaden mellan att bearbeta och att älta är milsvid. Det ena har en positiv trend, och det andra en negativ. Och om man inte aktivt väljer den positiva trenden är det lätt att halka ned i ett dike som visar sig inte vara så lätt att komma ur som man trodde, och som inte slutar där man tänkt.

Och så där särdeles jättesexigt som i filmens värld är det faktiskt inte med svårmodiga, grubblande män. Fråga närmaste kvinna om du tvivlar.

Å andra sidan tycker jag egentligen inte det är så konstigt att folk hamnar i ’jag vill inte prata om det-träsket’, eftersom vi i Sverige som sagt i konsensus bestämt att man måste må fruktansvärt dåligt livet ut av att ha upplevt stridssituationer. Det gör att man som någon gång inblandad i någon form av strid alltid hamnar i ett slags ‘Moment 22’ med tre alternativ:

Alternativ 1: Man kan ha tagit illa vid sig av en anspänning som aldrig bearbetats eller fått utlopp och faktiskt ha fått psykiska problem. Då stämplas man någorlunda rättvist och omedelbart som krigsskadad med psykiska problem. Min erfarenhet är dock att dessa inte är särskilt många egentligen.

Alternativ 2: Har man inte ‘landat’ i hemlandet och inte har hunnit ‘läsa in’ omgivningen (och kanske inte ens har bearbetat händelsen klart tillsammans med kamraterna) vill man kanske inte prata om händelsen med vem som helst just nu, eftersom man inte vet hur omvärlden tar till sig och reagerar på ens berättelse. Då stämplas man i alla fall som krigsskadad med psykiska problem.

Alternativ 3: Mår man inte dåligt alls och kan prata om händelsen med vem som helst utan att gråta eller bryta samman betraktas man som en känslolös psykopat. Då stämplas man definitivt och för all framtid som gravt krigsskadad med svåra psykiska problem.

Hur man än resonerar är det alltid mest logiskt att ducka och försöka smita undan diskussionen.

Men jag vill förstås inte prata om det överhuvudtaget.

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande, Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Att skjuta tillbaka

  1. chefsingenjoren skriver:

    Anledningen till att diskussionerna blir krystade är ofta att den på andra sidan bordet inte har den blekaste aning om ämnet och därför bygger sin argumentation på tyckande och fördomar.

    Jag har känt exakt samma problem när man nämner att man arbetar som stridspilot. Antigen så är personen man pratar med hatisk mot försvaret i allmänhet eller så är det en ”flygnörd” som börjar ställa frågor om hur tjock färgen på vingarna är.

    Lösningen heter helt enkelt utbildning av svenska befolkningen. Tidigare löstes detta genom värnplikten, men den möjligheten har för länge sedan raserats och kommer nästa år att utplånas. Mer reportage i TV och lite riktig journalistik i pressen skulle underlätta i brist på verkligt deltagande. En uppföljning av personalen i FS17 på TV om något år kanske skulle vara nyttigt för många? Eller varför inte redan nu ett reportage om BA01?

  2. Morgonsur skriver:

    Ja, jag tror också att det kommer att bli allt svårare att förklara vad man har ett försvar till. Och det är väl inte så många journalister kvar som bemödar sig att göra jobbet på plats där våra styrkor råkar i svårigheter. Vilket jag har en viss förståelse för, eftersom det är ett oerhört riskfyllt arbete att vara krigsreporter. Betydligt mer riskfyllt än att vara soldat. Och jag tror faktiskt att statens mottagande av våra soldater är ett under av hedrande uppskattning jämfört med det mottagande en hemkommen journalist får av sin tidning/TV-kanal.

    I Jugoslavien minns jag några namn som bemödade sig att lämna tryggheten på Hotel Split och ge sig ut i spenaten. Det märktes på deras reportage, eftersom de blev betydligt mer pålästa och förstod sammanhangen på ett helt annat sätt än ‘proffstyckarna i baksits’ – som oftast inte ens var på kartan, utan tyckte en massa om sådant de inte hade en susning om.

    De som var på plats var bl a Lars Adaktusson, Rolf Porseryd, Stefan Borg, Staffan Heimersson och förstås Johanne Hildebrandt.

    Och då skall man ändå ha klart för sig hur oerhört svårt det är att få fram några som helst sanningar i ett land i krig. Vi hade tusen man ute enbart i syfte att samla information (vilket ju är en fredsbevarande FN-styrkas syfte och huvuduppgift)- och visste ändå alldeles för lite om sammanhangen och vad som faktiskt hände.

    Jag tycker fortfarande det märks tydligt att journalister som någon gång varit riktiga krigsreportrar har en helt annan insikt i det faktum att det inte går att förhindra folkmord i ett land långt borta genom att skriva debattartiklar i DN och hålla aldrig så indignerade tal på Sergels Torg.

    Någon måste åka till platsen och ställa sig i vägen. Och det medför att man måste vara beredd på att det blir ett våldsamt slut ibland. Det verkar ärligt talat som om det är förvånansvärt många i den offetnliga debatten som inte förstått det, både vad gäller internationell tjänst och vårt försvar av det egna territoriet.

  3. Morgonsur skriver:

    Hur tjock är förresten färgen på vingarna?

    Och vad är det för brännvidd på kameran i ett ‘JASplan’?

    😉

  4. Pelle skriver:

    I de sammanhang man bara nämner att man fått en utbildning av försvaret som stridsvagnsförare så tittar folk på en många gånger med skeptiska ögon och jag undrar varje gång varför !?.När vblev det fel i att försvara sitt land och vad landet står för.Om inte , så kan vi ju rea ut skiten på blocket.Det som finns kvar förståss !!!.

  5. rogerklang skriver:

    Winston Churchill sade en gång att bli beskjuten och inte träffad var det most exhilerating feeling you can imagine.

    Roger Klang, Lund Scaniae

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s