NATO eller inte?

Photobucket

Min tidigare chef Ulf Henricsson skriver tillsammans med Annika Nordgren Christensen en debattartikel i SvD idag. Jag kan bara instämma; det är dags att börja värdera för- och nackdelarna av ett NATO-medlemskap.

Under kalla kriget ansåg jag nog för all del att det inte hade skadat med starkare knytning till NATO i någon form, eftersom vi försummat så många delar av vårt försvar att vi helt enkelt inte klarat att freda oss själva mot ens delar av den massiva militärmaskin östblocket kunde uppbåda.

Och jag ville osolidariskt nog helst inte att Sverige skulle bli en kommunistdiktatur.

Men på den tiden var det inte ens realistiskt att diskutera ett fullt medlemskap eftersom spänningarna helt enkelt var för stora. En offentlig politisk diskussion om svenskt NATO-medlemskap hade förmodligen utlöst en internationell säkerhetspolitisk kris som inte sett sin like sedan oktober 1962.

Min starkaste personliga övertygelse om att vi skall stå helt utanför NATO bar jag genom 90-talet. Utan östblock och med det relativt omvärlden oerhört starka försvar vi då hade fanns det absolut inget behov av något NATO-medlemskap.

Jag minns fortfarande känslan när vi med en hel bepansrad bataljon rullade in på övningsfältet Oksböl hos NATO-grannen Danmark sommaren 1993. var det ingen tvekan om vem som var storebror och vilka som var småsystrar och lillebror ur militär synvinkel i Norden. Oavsett NATO-medlemskap. Vi har nog aldrig varit så trygga och välförsvarade genom hela världshistorien som vi var i mitten av 90-talet. Ny materiel av världsklass var på ingång i alla vapenslag och vi hade som grädde på moset ingen militärt stark fiende vi inte kunde hantera med de resurserna i vår omgivning.

Svenska försvaret hade utan att förta sig samtidigt en underhålls- och ingenjörsbataljon i Libanon, ett fältsjukhus i Somalia, en FN-bataljon i Makedonien, ett högkvarterskompani i Zagreb och ledde som grädde på moset den militärt slagkraftigaste mekaniserade bataljonen i hela Bosnien – trots att där fanns gott om trupp både från Storbritannien och Frankrike.

Säga vad man vill, men ett sådant åtagande gör att man får en helt annan tyngd i den internationella politiken…

I dag tror jag tyvärr det saknas realistiska alternativ att ens diskutera förutom ‘NATO eller inte’. Ett nordiskt försvarsförbund må låta bra, men ärligt talat tvivlar jag på att något land utom Sverige ser ett enda rationellt argument för ett sådant. EU har vi själva slagits med näbbar och klor för att det inte skall utvecklas till en försvarsallians. Och eftersom nära på alla EU-medlemmar ser NATO som sin naturliga försäkring lär det vara svårt att väcka frågan.

Vad som talar mot ett NATO-medlemskap är väl i första hand två saker:

1. ‘Utspädningen’ har gjort NATO betydligt svagare. Om alla i hela världen är med i NATO fungerar inte konceptet längre. Viljan bland NATO:s europeiska medlemmar att gå i krig avtar med avståndet och kulturskillnaderna, vilket t ex Georgienkriget visade med all önskvärd tydlighet (även om man inte hunnit bli formell NATO-medlem och själv bar en stor del av ansvaret till att situationen uppstod).

Är det förresten någon som tror att Georgien är välkommen som medlem i NATO längre ‘under överskådlig tid’, för att använda ett populärt uttryck från den svenska säkerhetspolitiska debatten?

2. Bristen på en tydlig fiende (vilket egentligen är något djupt positivt) gör hela NATO:s grundläggande syfte svagt, förvirrat, urvattnat och politiskt ointressant. För att motivera sin egen existens har NATO allt mer glidit från försvarsallians mot att bli en politisk aktör, ett slags ‘reserv-FN’ (och kanske också ‘reserv-Interpol’).

Att ‘Ryssland skulle provoceras’ är som jag ser det inget hållbart argument mot ett svenskt NATO-medlemskap. Vi kan inte riskera vår existensförsäkring bara för att en halvt avlägsen granne tycker att det skulle kunna störa deras intressen. Vad det nu må vara för intressen. NATO hotar överhuvudtaget inget annat än en eventuell framtida rysk militär offensiv in i Europa – och någon sådan planerar de väl ändå aldrig att genomföra, får vi väl hoppas.

Och om ryssarna nu skulle bli provocerade – vad skall de egentligen göra åt att vi går med i NATO? Har vi inte redan fastslagit i bred politisk enighet att Ryssland saknar både vilja och förmåga att hota oss på något sätt under överskådlig tid?

Och omvänt igen; skulle Ryssland hota oss med vad det vara må för att vi löser våra egna säkerhetsproblem är det ju ett synnerligen tydligt kvitto på att vi behöver gå med i NATO.

Eller i alla fall ha ett försvar.

Nåja, jag är själv kluven i NATO-frågan. Helst skulle jag vilja att vi hade en egen förmåga och slapp NATO-medlemskap. Inte av någon själmotiverande, närmast religiös övertygelse som allt för många tycks ha i den offentliga debatten – utan därför att jag gillar handlingsfrihet och oberoende.

Men eftersom tycks vara så att ingen levande svensk vill betala priset för det stora och breda försvar med heltäckande förmågor på alla områden som krävs för detta är det inte längre realistiskt att bygga vår säkerhetspolitiska strategi på alliansfrihet. Ett NATO-medlemskap skulle ge oss chansen att specialisera oss och kanske helt släppa vissa förmågor.

Vilket vi väl ärligt talat redan har gjort? Hela vårt försvar är väl snarast att betrakta som en ‘demonstrator’ eller ett ‘Mock Up-försvar’ idag? Alla förmågor finns för all del ytligt sett – men är inte samövade. Vissa viktiga vapensystem saknar t o m avgörande funktionalitet i avgörande avseenden.

En duktig insatsstyrka kan man kanske kalla det vi har – men ‘försvarsmakt’!?

Jag är som sagt trots allt ännu inte helt övertygad om att NATO är det enda alternativet – men jag anser i enighet med artikelförfattarna att det inte finns något annat alternativ än att börja diskutera saken.

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till NATO eller inte?

  1. Ping: NATO??? Det är alldeles för svårt…. « Sverige och världen

  2. Bosse skriver:

    Jag kan hålla med dig om att det är dags att börja diskutera NATO-anslutning. När jag säger detta så betraktar jag dock världen som fungerande efter rationella, intellektuellt gripbara, regler.
    Så är det dock inte. Som exempel på hur det istället fungerar kan vi titta på pensionsreformen som utarbetades av såväl högerblockets partier som vänsterblocket (undantaget VP) och som röstades igenom i Riksdagen praktiskt taget enhälligt (dock, som sagt, inte av VP). Likaså enhälligt var beslutet när Riksdagen beslöt överföra fonderade medel från pensionssystemet till den allmäna statskassan med motivet att pensionssystemet var överfinansierat. Under valåret som nu råder är massmedia fulla av klander mot regeringen för att pensionerna i år och nästa år inte ökar utan t o m minskar något. Valmanskåren läser tidningarna idag men minns inte vad de läste igår. Vänsterblocket gnuggar händerna och tiger självfallet om den egna, mycket pådrivande rollen i utformningen av pensionssystemet.
    Det finns hur många exempel som helst på att världen inte fungerande efter rationella, intellektuellt gripbara, regler.
    I somras lovade partiledaren för Sveriges största parti att socialdemokraterna aldrig skulle acceptera att Sverige anslöt sig till NATO och hon har senare upprepat detta märkliga uttalande. Just detta får mig att inse att politiska beslut som att ansluta sig till NATO inte kommer att debatteras på sakliga grunder – allra minst ett valår när gallupundersökningar mäter stormvågor i väljarkårens sympatier.

  3. Morgonsur skriver:

    Jag är rädd att din analys är fullständigt med sanningen överensstämmande.

  4. chefsingenjoren skriver:

    Personligen så är jag i grund och botten MOT ett NATO medlemsskap. Anledningen är vi då inte längre styr över vår egen säkerhetspolitik. Å andra sidan så har vi redan grävt oss in i ett hörn som tvingar oss att luta oss mot någon annan så vi har ingen säkerhetspolitik att prata om längre vilket vår heta förhoppnings om solidaritetsförklaringara (NATO Article 5) visar på.

    Ett gammalt klassiskt uttryck heter ”Alla länder har en försvarsmakt, sin egen eller någon annans”. Det borde kanske utvecklas till ”Alla länder har en säkerhetspolitik, sin egen eller någon annans”.

    • Morgonsur skriver:

      Jag instämmer. Och tyvärr har vi nog redan frånsagt oss möjligheten att ha en egen säkerhetspolitik. Den möjlighetens utrymme är nämligen direkt proportionell mot försvarsmaktens förmåga relativt omvärlden.

  5. hercules skriver:

    Jag citerar Stellan Bojerud och håller med honom i stort efter ett helt arbetsliv som pilot i FV. Jag tror nog att jag har transporterat bloggaren några ggr till det forna jugoslavien.

    Förhållandena inom försvaret kan illustreras genom tre konkreta exempel. Minfartyget HMS Carlskrona har nyligen moderniserats för ca 250 miljoner kronor, men är upplagt för att det saknas personal för att bemanna detta. Inom armén har över 600 värnpliktiga som skulle inkallas 2008 fått återbud eftersom det saknas befäl att utbilda dem. Livgardet i Stockholm måste annonsera efter 300 frivilliga för korttidsanställning såsom vaktsoldater för att klara av bevakningen av slotten i Drottningholm och Stockholm under jul och nyårshelgerna.

    Svenska armén klarar alltså inte av att i djupaste fredstid med ordinarie personal sätta ut några vaktposter kring statschefens bostad. Norr om Dalälven finns det endast en (1) armégarnison, nämligen i Boden. Därifrån är det ett ca 115 mil långt trupptomt område till nästa garnison, som ligger i Kungsängen strax norr om Stockholm.

    Det enda realistiska krav som kan ställas på det svenska försvaret är att i händelse av en väpnad konflikt skydda Arlanda flygplats tills det första kamerateamet från CNN är på plats. Sedan ligger nationalstatens öde i Guds händer.

    Ibland hörs röster som propagerar för att Sverige skall ansluta sig till NATO. Men skulle NATO ha intresse av att uppta en så värnlös stat som Sverige i alliansen? För att citera marskalk Mannerheim: ”Dum är den som friar till någon som redan ligger lik”

    • Morgonsur skriver:

      Man får tacka för skjutsen i sådant fall…

      Jag tror nog att Sverige får revidera och uppgradera sitt försvar i någon mån för att vara NATO-medlem. För visst är det som du säger. på ytan ser det ut som om det finns mängder av personal och utrustning. Men snart sagt allt saknar någon väsentlig komponent för att kunna användas. Eller så blir det något slags utrustningsmässig blindtarm i form av ett vapensystem av världsklass som fungerar perfekt – men som saknar ett sammanhang att fungera i.

      Ungefär som en måltid bestående av 150 gram av den finaste oxfilé – men utan tillgång till vare sig kryddor, sallad, sås, klyftpotatis, dryck eller ens tallrik. Och med ett värmeljus som enda värmekälla. Oavsett hur stolt man är över sitt kunnande och sin fantastiska kokkonst… blir det gott?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s