Orättvisan i FN-organen

Photobucket

För att åskådliggöra svårigheterna att skapa världsomfattande rättvisa tänkte jag exemplifiera med bildandet av den s k ‘International Criminal Court’, ICC i Haag.

Även om debatten nu är insomnad var den för inte allt för många år sedan högst levande. Man menade att USA saboterade arbetet genom att kräva undantag innebärande att amerikansk militär aldrig skulle kunna ställas inför ICC.

Det är förstås sant att USA:s agerande försvagade samarbetet. Samtidigt finns det dessvärre en ovedersäglig internationell storpolitiks-logik i det amerikanska agerandet.

Personligen tycker jag internationellt samarbete är av godo och att bildandet av ICC är en bra idé. Att få en fungerande, kraftfull och accepterad ICC är dock inte helt okomplicerat.

ICC skall enligt tanken bara användas där staterna själva inte har ett eget fungerande och rättvist rättssystem.

Frågan är dock: Vem gör den bedömningen? Och på vilka grunder? Inte bara nu – utan i framtiden.

USA är naturligtvis mycket medvetna om att dess medborgare är världens mest eftertraktade ‘skalper’ att tjäna internationella politiska poäng på. Även åtskilliga starka krafter i Europa har då och då i nutid satt politiska ‘prispengar’ på amerikanska huvuden. Innan USA skriver på vill de därför ha garantier att deras eget rättssystem inte kommer att köras över av ett politiserat ICC i framtiden.

Någonsin.

Detta är naturligtvis juridiskt omöjligt eftersom man självklart inte anser sig kunna göra någon förhandslista alls över vilka länder som kan anses ha ett ‘tillräckligt fungerande rättssystem’. En intressant frågeställning är t ex hur man i en sådan förhandslista skulle kunna enas över alla nationsgränser. Hur skulle den smlade världen ställa sig till t ex Kina, Kuba, Libyen, Israel, Iran, Turkiet – eller ens USA apropå Guantanamodebatten.

Frågan är var man drar gränsen och vems värderingar som skall gälla över vad som kan anses vara ett ‘fungerande rättssystem’.

Jag har personligen all förståelse för att ICC inte kan göra någon sådan lista eftersom det antingen skulle a) bakbinda ICC helt eller b) dela in världen i vi och dom, där bara ‘vi’ skulle skriva på för ICC. Och kanske ‘vi’ inte skulle bli så många, när allt kommer omkring.

Man har för avsikt att i god juridisk anda ta ställning till vilka länders rättssystem som skall ‘köras över’ från tid till annan och från situation till situation. I sak förändrar det ingenting. Domarna måste hur som helst göra någon form av bedömning över andra länders rättssystem och jämföra denna med någon form av fastställda kriterier. Hur man än formulerar det kommer bedömningen att grunda sig på politiska värderingar.

Således kommer ICC-beslutet i mångt och mycket att vara en spegling av dess medlemsländers politiska ståndpunkter.

Vad gäller alla internationella samfund uppstår alltid samma problem: Hur räknas rösterna?

Har lilleputtlandet Andorra lika stor rösträtt som USA? Om befolkningsmängd avgör – är det bra för världen att Kina och Indien tillsammans att bestämma allt, alltid? Skall ekonomin spela in? Hur ställer man sig dessutom till länder som inte är demokratier?

Vilket system man än väljer blir det orättvist. Världen är sedan full av hundratals små och stora stater vars framtida (eller knappt nuvarande) viljor är omöjliga att förutspå.

För oss i Sverige tycks det kanske inte som ett särskilt stort problem. Vi är ett så litet land att vi inte upplevs som ett hot av någon. Vi har heller inte satt oss i någon situation där någon annan verkligen velat ha vårt huvud på ett fat på tvåhundra år. Vi har inte några gigantiska naturtillgångar eller rikedomar världen dreglar över. Vi sitter helt enkelt ganska säkert i den internationella storpolitiken. Ingen kommer att vara intresserad av att jaga oss eller våra medborgare med blåslampa vilka länder som än tillsätter ICC-domare eller andra internationella befattningshavare.

För USA är det något helt annat. Att lägga den framtida makten över det egna rättssystemet i andra länders händer är av förståeliga skäl ingenting man med glädje hoppar in i – oavsett hur man väljer att räkna rösterna i tillsättningen av domarna. Paradoxalt nog kommer förmodligen ett någorlunda rättvist sätt att tillsätta domare att innebära att USA förr eller senare ur deras synpunkt kommer att behandlas mycket orättvist. Av politiska orsaker.

Då kanske någon tycker att ‘om ICC blir en odemokratisk domstol kan man ju gå ur’. Då uppstår nästa fråga; vilken tyngd får ett rättssystem som man kan strunta i och säga upp prenumerationen på om den skulle gå en emot. Har ett sådant rättsystem ens något existensberättigande?

Det innebär alltid risker att frånhända sig makt utanför riket. Ju längre bort från den egna kulturella sfären och ju mindre ens röst blir desto större är riskerna. Vi lilleputtländer har trots detta ofta mycket att vinna och litet att förlora på internationella lösningar. För ‘de stora’ är det oftast tvärtom.

Personligen hoppas jag man kan se möjligheterna i stället för svårigheterna och lösa alla dessa frågor, för en internationell domstol behövs verkligen. Det är dock en svår balansgång att få ICC accepterad av tillräckligt många länder utan att den blir antingen en politisk lekstuga eller en kraftlös rådgivande diskussionsklubb.

Och det är precis det dilemmat alla internationella organ ställs inför.

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle, Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Orättvisan i FN-organen

  1. Anonym skriver:

    ICC är inget FN-organ.

    Varför måste bedömningen ske på politiska kriterier när man ska underkänna processen i ett land? Domstolen har ju en stadga som staterna tagit ställning till. Det är juridiska och inte godtyckliga kriterier som man enats om.

    • Morgonsur skriver:

      …och jag skriver ust att jag exemplifierar genom att beskriva ICC-processen, eftersom det är samma problematik i alla organ på denna nivå. Men du har rätt. Det var otydligt skrivet. Jag kan inte ens ursäkta mig med att någon annan skriver rubrikerna, vilket journalister brukar komma undan med. Hur som helst;

      Det finns ingen ‘polis’ eller ‘överdomare’ med makt över alla världens länder att ringa till om någon inte följer direktiven.

      De politiska kriterierna kommer därför alltid in när det handlar om relationer mellan stater. Det finns förstås en risk att ICC självt någon gång politiseras, även om det inte är problemet idag. Men oavsett hur välformulerad juridik ICC svänger sig med finns det alltid ett mottagarland i mottagaränden som har alla möjligheter att hantera ICC:s juridik som politik.

      Det torde inte vara något nytt, och är inte begränsat till bemötandet av ICC. Att politisera juridik är heller inget som bara de värsta diktaturerna på vår jord ägnar sig åt.

      Samtidigt får man ha en viss förståelse för att det knappast finns en enda nationell regering som förbehållslöst släpper makten över det egna rättsväsendet ovanför sitt eget huvud.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s