Polisiär vapenanvändning för dummies

Så har då en debatt om polisens ammunition bubblat upp igen i miniformat. Denna gång p g a att en stackars psykiskt sjuk yngling anfallit polisen med kniv och skjutits i höften. Jag misstänker att debatten inte når gammelmedia den här gången eftersom det generellt sett knappast kan sägas vara oproportionerligt att skjuta någon i benet eller höften när vederbörande attackerar en med kniv.

I bloggosfären förfasas flera skribenter över det faktum att polisen skjutit en stackars psykiskt sjuk människa samtidigt som man ställer sig frågan; ‘borde man inte ha klarat av en psykiskt sjuk kille utan att skjuta honom?’

Ja, det är ju möjligt, men det vet ju faktiskt ingen av oss, eftersom vi inte var där.

Artikeln i Newsmill tänker jag inte bemöta alls, eftersom jag anser den innehålla så mycket underligheter att det inte är görligt. Jag rekommenderar att läsa vapenexperten Håkan Spuhrs svar i kommentarsfältet till artikeln.

Generellt sett skulle jag dock vilja förtydliga några saker apropå vissa reaktioner jag hittat i bloggosfären – och brukar hitta i gammelmedia.

Låt oss först av allt slå fast ett viktigt faktum eftersom folk förfasas över att det just är en psykiskt sjuk och därmed vårdbehövande som skjutits och inte en grov brottsling:

Polisen skjuter inte folk som ett straff – utan som en sista utväg för att rädda eget liv eller hälsa.

Det kan vara värt att poängtera eftersom många tycks tro att polisen väljer att använda sitt skjutvapen efter vad angriparen ‘förtjänat’ och inte efter hans/hennes beteende eller upplevda farlighet.

Låt oss beklaga det inträffade och hoppas att den nu skjutne yngligen får den vård han behöver – såväl fysiskt som psykiskt – och att han kan komma tillbaka till ett gott liv.

Eftersom jag som f d polis har sett och hört snart sagt alla kritiska synpunkter och argument beträffande polisens våldsanvändning åtskilliga gånger genom åren tänkte jag i ett långt inlägg presentera hur polisiär vapenanvändning egentligen fungerar. Juridiskt och i praktiken.

Håll till godo den som orkar:

LAGSTIFTNING
Polisens rätt att bruka våld hittar man i Polislagens (1984:387) 10§.

Den lagstiftning som styr polisens användning av skjutvapen finns huvudsakligen i Kungörelse (1969:84) om användande av skjutvapen i polistjänsten samt i nödvärnsbestämmelserna i 24 kap 1§ Brottsbalken (1962:700).

Observera att en nödvärnssituation kan uppstå i det allra enklaste ärende, och att nödvärnsrätten då tar över och ‘går före’ all annan lagstiftning. Det spelar ingen roll att grundärendet gäller ett hittegods; om någon av vad anledning det vara må angriper polisen träder nödvärnsrätten omedelbart in.

Polisen har således med stöd av de ovan nämnda lagtexterna enkelt uttryckt rätt att använda sitt vapen i två typfall; laga befogenhet och nödvärn.

Laga befogenhet
…innebär att polisen använder sitt vapen för att ‘genomföra tjänsteåtgärd’. Det krävs inte att polismannen upplever sig hotad på minsta sätt. Hör och häpna är Sverige ett av få länder i den civiliserade världen där polisen har laglig rätt att bl a skjuta mot flyende brottslingar (även om paragrafen mig veterligen inte utnyttjats på decennier). Polisen har rätt att skjuta mot flyende brottslingar under förutsättning att brottslingen gjort sig skyldig till ett grovt brott och att man inte kan få tag i vederbörande på annat sätt.

Våld enligt laga befogenhet skall vara försvarligt – och det innebär att man bör sikta mot benen.

Nödvärn
…innebär att polisen på någorlunda bedömer sig utsatt för ett påbörjat eller omedelbart överhängande angrepp där det föreligger fara för livet eller allvarlig kroppsskada. Polisen har rätt att skjuta för att skydda sig själv eller andra – eller värdefull egendom.

I princip alla polisskjutningar i Sverige – som varit konstant ungefär trettio om året sedan man började hålla koll någon gång under 60-70-talet – sker i nödvärn.

Nödvärnsvåld skall vara ‘ej uppenbart oförsvarligt’. Det innebär att det mycket väl kan vara oförsvarligt – bara det inte är uppenbart att det är så. Poliser utbildas till att skjuta mitt i målet – d v s mitt i bröstet – om man utsätts för ett livshotande angrepp, men många väljer trots det om möjlighet finns att skjuta mot ett ben. För, som lagen säger, ‘vid skottlossning mot person skall eftersträvas att endast för
tillfället oskadliggöra honom’.

Varningsskott
Varningsskott avlossas när man förvisso har rätt att skjuta enligt något av de två ovanstående kriterierna, men bedömer sig ha tid att skrämmas så att vederbörande avbryter vad det nu vara må. Det finns inget absolut krav att skjuta varningsskott i alla situationer.

POLISENS STANDARDVAPEN
Polisen bär ett tjänstevapen av modellen SIG Sauer, vilket bara det brukar vara svårt att få rätt när media skall beskriva polisens vapen. SIG kommer från det hundratalet år gamla industriföretaget Schweizerische Industrie Gesellschaft i Schweiz, och Sauer kommer från den ännu äldre tyska vapentillverkaren J.P Sauer & Sohn.

Vapnet är i kaliber 9×19 mm (kallas även 9mm Parabellum, 9 mm Luger), där 9 är kulans diameter i milllimeter och 19 är hylsans längd i samma mått. Om man läser i tidningarna får man klart för sig att detta är ett oerhört kraftigt vapen. Det beror förvisso på vad man jämför med, men internationellt sett är 9 mm Parabellum allmänt sedd som den klenaste kaliber som är realistiskt användbar för tjänstebruk – vare sig man är polis eller militär.

Polisen hade tidigare en Waltherpistol (PP) i kaliber 7,65 mm, vilket under efterkrigstiden var ett vanligt polisvapen i Europa, men som mig veterligen inte längre används någonstans i den civiliserade världen. Patronen anses helt enkelt för klen. Det hände även under den tid svensk polis använde Walther PP åtskilliga gånger att gärningsmän helt enkelt struntade i att någon stansat ett litet hål i benet på dem.

(Anledningen att denna kaliber blev så vanlig var att tyska vapenfabriker efter första världskriget förbjöds att tillverka grövre kalibrar, då man från segrarsidan i VK1 ville avväpna landet så långt möjligt. Man förbjöds därför tillverka militärt användbara vapen.)

Walther PP 7,65 mm

Den utlösande faktorn till att svensk polis slutligen bytte ammunition var en händelse i Malmö, där en psykiskt sjuk man beväpnad med kpistbajonett (stor som en machete ungefär) sköts ihjäl av polisen. Han sköts med ett dödligt skott efter att ha sprungit ikapp och försökt hugga ihjäl en polis som halkade omkull och inte hann undan – trots att den psykiskt sjuke stackaren redan under en längre stund gått omkring med allt fler kulhål i båda benen. Om jag inte minns fel hade man redan skjutit uppåt fem-sex skott i benen vid de utfall han gjorde mot poliserna. Utan effekt.

Jag kommer fortfarande ihåg skriverierna när polisen skulle få sina ‘nya kraftigare vapen’. Av mediedebatten kunde man tro att det var en bazooka man köpt till våra konstaplar.

Man beskrev skillnaden så att det rentav lät trivsamt och mysigt att bli skjuten av den gamla Walthern. Precis som det nu jämfört med Speer Gold Dot torde upplevas som lite lätt pittoreskt och synnerligen ofarligt att skjutas av en 9 mm Norma ‘Säkerhetspatron’, eller en tysk Action Police-kula.

Dessutom; att svensk polis förutom att få en kaliber – 9 mm – som av beskrivningen i media att döma var så kraftig jämfört med Waltherns 7,65 att den onekligen skulle leda till döden ens vid en snudd i vänster pekfinger var illa nog. Att man förutom detta skulle ens tänka tanken att köpa vapen med magasin som rymde mer än åtta patroner var fullständigt otänkbart!

Om polisen bar sådana militära högkapacitets-mördarvapen skulle detta enligt expertisen onekligen leda till att poliser förr eller senare tappade kontrollen och började meja ned horder av oskyldiga av ren klantighet. Eller ondska. Detta var också orsaken att man inte testade t ex Glock 17 som försvaret senare köpte – den rymde helt enkelt för många patroner.

SIG Sauer P225

Någon gång i mitten av 80-talet bestämde sig svensk polis efter att ha testat flera 9 mm-vapen med åttaskottsmagasin (Walther P5, en Smith & Wesson-modell m fl) för att köpa in SIG Sauer P225, som rymmer åtta patroner i magasinet. Den större modellen SIG Sauer P226, som rymmer femton patroner, var från början enbart tänkt som förstärkningsvapen (sic!) och var tänkt att ersätta den gamla armékpisten m/45BE. Dagens förstärkningsvapen MP5 var inte ens påtänkt vid denna tidpunkt, utan köptes in först när det självklara blev uppenbart – en pistol kan aldrig ersätta ett tvåhandsvapen eftersom det är hart när omöjligt att träffa någonting alls med den på längre håll än femton, tjugo meter. Från början hade dock enbart Piketen (och senare Nationella Insatsstyrkan) vare sig P226 eller MP5 – på nåder.

SIG Sauer P226

Vilken oerhört kompetent vapenexpert på RPS som räknat skott i magasinet och trott man kan ersätta ett tvåhandsvapen med ett enhandsvapen bara för att ammunitionen är av samma typ och magasinet rymde – för den tiden – ‘jättemånga skott’ har jag aldrig fått reda på.

De SIG Sauer som finns i bruk i dag är av modellerna P225 (8ptr), P226 (15ptr), P228 (13ptr), P229 (13ptr) och P239 (8ptr).

Kulsprutepistolen MP5 får användas av alla poliser som gått utbildning i förstärkningsvapen och finns i olika modeller. De flesta är eller kommer att förses med enkelskottspärr som gör det omöjligt att avlossa automateld. I alla MP5 sköt man tidigare enbart svenska försvarets helmantlade kpistammunition m/39B, men använder numera även Speer Gold Dot för tjänstebruk.

Heckler & Koch MP5

Idag köps i princip alla SIG Sauer in med dubbelradiga magasin (utom P239 som beställs för folk med små händer och för dolt bärande), och i princip alla polisvapen som numera köps in rymmer således 13-15 patroner. Walther PP har fram till slutet av 90-talet funnits kvar hos äldre poliser, oftast med inre tjänst, och utgick slutligen 2003.

HUR BETER SIG EN PISTOLKULA – OCH VAD HÄNDER OM MAN BLIR TRÄFFAD?
Oavsett vad media tror finns det överhuvudtaget ingen pistolkaliber eller ammunition till sådan som används av någon poliskår världen över som får en pistolkula att uppföra sig som en kula avlossad från ett jaktgevär. Även om pistolens kaliber är densamma eller grövre än geväret innehåller pistolkulan för lite krut och avlossas från en för kort pipa för att kunna få upp hastigheten. Och det är hastigheten som är den enskilt mest avgörande faktorn för hur kraftigt ett vapen blir.

Energin en kula bär på beräknas genom formeln mv²/2, där m=massa (kulans vikt) och v= kulans hastighet. Eftersom hastigheten multipliceras med sig själv är det just kulans hastighet som har den största påverkan på kulans energi. En pistolkula håller en hastighet av ungefär 350-400 m/s, medan en gevärskula går ungefär 800 m/s.

Det räcker förstås inte att kulan bär på en massa energi om den inte avger denna energi när den träffar något. Det är just denna förmåga att avge energi på rätt ställe som åtminstone i teorin skall bedöva/slå omkull/chocka en gärningsman vid en träff i benet. Principen är ‘hellre ett stort hål i benet/armen än ett litet i huvudet/hjärtat’.

Förmågan att avge energi styrs av kulans utformning. En helmantlad kula kommer sannolikt att gå rakt igenom en människa och ha tillräckligt med energi kvar för att gå igenom en eller ett par till, vilket gör dem olämpliga för polisiärt bruk.

Nu skulle jag dessutom kunna breda ut mig om betydelsen av piplängder, kulvikter, manteltjocklek, material i mantel och kärna, patronlägesutformning, mekanismrörelser, krutets förbränningshastighet, gastryck, ballistiska koefficienter, räffelstigningar, primär och sekundär kavitet, hydrostatisk chockverkan, sårkanaler och möjliga fysiologiska reaktioner hos den som träffas av en kula – men jag känner att jag redan tröttat ut dig, käre läsare, med allt för många detaljer om pistolkulors beteende.

Låt mig bara sammanfatta på följande vis; Hollywood är på låtsas. Folk studsar inte avsvimmade ett par meter bakåt av att träffas av en kula.

Variationerna över hur människor uppför sig vid träffar i extremiteter är högst individuella. Uppskattningar gör gällande att ca 40% av befolkningen i ett västland ‘programmerats’ att kollapsa så snart de blivit medvetna om att de skjutits. Kaliber eller faktisk skadebild spelar i detta fall mindre roll. Övriga 60% måste utsättas för inkapacitering genom att något i sammanhanget avgörande ben eller organ förstörs.

I verkligheten finns det således dessvärre endast ett enda garanterat sätt att säkert slå ut någon med ett enda skott oavsett kaliber och kulans utformning; en träff i centrala nervsystemet. Det handlar i princip om hjärna eller ryggrad, och motsvarar ungefär 5% av kroppens träffyta. Även med ett skott rakt igenom hjärtat kommer en målmedveten gärningsman att ha kvar syre i kroppen för tio sekunders fortsatt anfall. Och man förflyttar sig fem meter på en sekund.

En hålspetskula blir aldrig en ‘propeller’, även om den får en något större diameter än en helmantlad kula. Den exploderar inte, och den kommer inte att uppföra sig nämnvärt annorlunda än en helmantlad kula. Frånsett att den stannar fortare när den träffar något och rikoschetterar något mindre. Att den stannar fortare innebär förstås att den avger all sin energi när den träffar – och det orsakar förstås något större skador, även om det nog får betraktas som marginella skillnader. Att bli skjuten är alltid livsfarligt.

Den mest markanta skillnaden för en polis är att hålspetsammunition enligt amerikanska faktainsamlingar stoppar en gärningsman redan vid första skottet i ungefär 85% av fallen, medan ingen helmantlad kula oavsett kaliber och konstruktion kommer över 60%. För varje skott som avlossas ökar förstås risken för dödliga skador eller skador på tredje person.

SVENSKA POLISENS AMMUNITION
Den ammunition som var aktuell för SIG Sauer från början var en hemantlad israelisk patron med rund nos (s k ogivalammunition) som bars i tjänst fram till Normas helmantlade ‘Säkerhetspatron’ infördes i början av 90-talet. När man bad Norma ta fram denna ‘Säkerhetspatron’ hade man av någon anledning redan bestämt att den skulle vara helmantlad. Helmantlad pistolammunition har dock alltid en benägenhet att rikoschettera, och för att minska risken gjorde man ‘Säkerhetspatronen’ platt i nosen. Manteln var dessutom ovanligt tunn i syfte att kulan skulle fragmentera om man träffade något hårt.

Det fungerade inte riktigt som det var tänkt, även om den uppfyllde alla formella krav. Som alla andra helmantlade kulor studsade dessutom även Normas säkerhetspatron som en studsboll. Den hade dessutom en alldeles fantastisk förmåga att penetrera allt mjukt den träffade, och kunde teoretiskt passera två-tre människor innan den tappade energin.

Efter en lång utvärdering tillsammans med Finland valde man så för ett fåtal år sedan den enda patron som motsvarade alla krav man idag ställer på en modern polisammunition; Speer Gold Dot. Den är en hålspetsammunition, d v s den utvidgas vid träff i mjuka mål (förutsatt att inte jeanstyg eller läder pluggar igen hålet i kulan, då den beter sig precis som en vanlig helmantlad ammunition).

Oavsett vad som påstås i debatten är den ingen jaktkula, utan är från grunden framtagen för polisiärt bruk. Det ställer krav på att den inte lämnar fragment, att den kan skjutas mot en mängd material och under en mängd förhållanden utan att tappa för mycket av sina egenskaper m m. Men naturligtvis kan man jaga med den, och den säljs också till jägare – i USA, där det till skillnad från i Sverige är tillåtet att jaga med pistol.

Fr v: 7,65 mm, 9 mm m/39B, Norma Säkerhetspatron, 9 mm Speer Gold Dot. Kreditkort för jämförelse.

Hålspetskula av modell Speer Gold Dot sedd framifrån. Ränderna är s k förfragmenteringar, som skall göra att kulan alltid viker ut sig på samma sätt om den träffar målet. Polisiär ammunition är särskilt framtagen för att se till att kulans mantel (det tunna skikt av kopparlegering som utgör ytan) – och kärnan (som är av tyngre metall, ofta blylegeringar för att göra kulan så tung som möjligt) inte separerar, lämnar fragment och och därigenom skapar svårbehandlade skador.

Speer Gold Dot efter att ha träffat och svampat upp sig. Syftet är att snabbt bromsa in kulan för att den skall avge hela sin energi omedelbart.

Svenska försvarets ammunition m/39B. Denna ammunition är speciell eftersom den under den konventionella tunna manteln av kopparlegering har en extra mantel av stål. I genomskärningen ses denna ovanligt tjocka och hårda stålmantel tydligt (kärnan av bly saknas på bilden). Kulans konstruktion gör att den för att vara en pistolammunition har en mycket hög penetrationsförmåga i hårda mål, som t ex metall. Detta gör också att just denna kula i princip inte stoppas av någon lätt skyddsväst på marknaden utan tilläggsskydd i form av en metallplatta/motsv.

ÄR SVENSKA POLISENS AMMUNITION FÖRBJUDEN I KRIG?
Förbudet mot kulor som utvidgas eller tillplattas lätt i människokroppen finns inte i Genevekonventionen från 1949 – vilket ofta påstås i debatten – utan i Haagkonventionen från 1899. (Som kuriosa kan nämnas att man vid samma tillfälle även förbjöd bombkastning från luftballonger)

Förbudet är mycket allmänt hållet och säger inte mer än just ‘kulor som utvidgas eller tillplattas lätt i människokroppen’. Det råder delade meningar om exakt vad detta förbud skall anses gälla. Även om det är uppenbart att polisens nya pistolammunition expanderar hävdas från från flera håll att hålspetsammunition för pistol är för långsam för att strida mot tanken med fördraget. Förbudet avsåg från början gevärsammunition som splittrades vid träff.

Liknande ‘justeringar’ har man även gjort med andra ammunitionstyper. 1868 års S:t Petersburgdeklaration förbjuder t ex förbehållslöst explosiva projektiler under 400 gram. Den 12,7 mm kulspruta jag själv använde under FN-tjänst i Bosnien är laddad med s k Spårljuspansarbrandsprängpatron (vilket ord!) som i sådant fall utan tvekan torde falla under detta förbud. Man anser dock internationellt att användning av liknande ammunition är fullt gångbar under förutsättning att projektilerna i första hand används mot ‘fordon, flygplan eller materiel’.

Hur det än är med förbudet är Haagkonventionen synnerligen tydlig på en punkt: Förbudet gäller endast i krig mellan två eller fler undertecknande stater. Polisens ammunition är således inte förbjuden enligt någon internationell rätt så länge den inte används i krig mot en annan nation som undertecknat konventionen.

Man kan då förvisso ställa sig frågan huruvida det är etiskt försvarbart att polisen använder ammunition som är förbjuden i krig. Om detta kan man tycka vad man vill. Men om ett fördrag som avser krig räcker som argument för ett ‘nej’ kan polisen heller inte använda tårgas eller pepparspray, då det betraktas som kemisk krigföring och är förbjudet i krig enligt internationella konventioner Sverige är bundet av.

ALTERNATIV TILL SKJUTVAPEN OCH DERAS BEGRÄNSNINGAR
Polisen har alltid tillgång till pepparspray och batong (teleskopbatong av modellen ASP). Generellt sett kan man säga att polisen alltid kommer att välja snäppet kraftigare verktyg än angriparen.

– Angriper du polisen med knytnävarna kommer polisen att använda sin batong.

– Har du ett tillhygge; batong, kniv, yxa, basebollträ kommer polisen att använda sin pistol.

– Hotar du med ett skjutvapen kommer polisen sannolikt att skjuta utan omsvep.

Batong är helt enkelt ingenting man använder mot knivbeväpnade. Den använder man mot människor som slåss med knytnävarna. Även med batongen kan man konstatera att man i princip måste slå sönder något i kroppen på motståndaren för att den skall fungera – om man träffar, förstås.

Pepparspray är ett komplement – men gör ofta att någon helt annan än den som avsetts träffas av spray. Dessvärre ofta en kollega. Dessutom fungerar sprayen tyvärr inte på alla.

Tårgas kräver polismästarbeslut, finns inte i några som helst för ändamålet lämpliga förpackningar och är inte tillgängligt på fältet. Liksom pepparspray fungerar det heller inte på alla. Vissa är rentav närmast okänsliga.

Ett riktigt bra hjälpmedel är plastsköld, eller ‘kravallsköld’. Minst en sådan bör ligga i varje polisbil just för att användas om det skorpar till sig, enligt min personliga åsikt. Det är dock ingen universallösning, eftersom man inte kan ta fram den förrän det redan gått överstyr. Det ger inte direkt ett bra intryck eller lugnar ned situationen om polisen åker på en vanlig handräckning och kliver ur bilen med en kravallsköld i högsta hugg.

Problemet just med psykiskt sjuka är att man vill hålla en lugn och respektfull ton och undvika att eskalera situationen eller skrämma den psykiskt sjuke. Man kan dessvärre aldrig hundraprocentigt veta vilka som kommer att bli våldsamma och när. Respekten för individen måste gå först, och tyvärr kan det i den mest stillsamma handräcknings- eller medlingsärende på något ögonblick uppstå en situation som gör att det slår slint för den som mår dåligt.

Ett vanligt hem är överfullt av mer eller mindre farliga föremål, och i värsta fall dyker det upp en kniv eller ett tillhygge någonstans ifrån som en blixt från en klar himmel. Det hjälpmedel för självförsvar man som polis inte har omedelbart gripbart i det ögonblicket kan lika gärna ligga på månen som i polisbilen.

I SVERIGE EJ GODKÄNDA LESS LETHAL-VAPEN
Det finns möjlighet att skjuta s k ‘bean bags’, eller distansbatonger, i hagelvapen eller 40 mm tårgaspistol. Dock är detta inte tillåtet i Sverige. Det är också ett tänkbart komplement till pistol, men jag har svårt att tänka mig att det är tillämpligt annat än i utdragna situationer där förstärkning, sköldar m m ändå hinner hämtas.

Precis som i exemplet med att kliva ut på en handräckning med kravallsköld kan jag riktigt tänka mig rubrikerna när någon ringer och behöver hjälp för att prata ut sin psykiskt sjuke son från toaletten för att övertyga honom om att åka in till psykakuten. Så förtroendeingivande det skulle se ut när polisen klev in genom dörren med ett pumphagelgevär i handen. Bara ‘utifall att’…

Elpistol (Taser) är ett mycket effektivt less-lethal-vapen som enligt alla experter vore oerhört lämpligt som komplement till skjutvapen. Det skickar ut pilar som fastnar och sänder ut elstötar som tillfälligt förlamar nervsystemet.

Tyvärr gjordes det en affär av bl a polisens etiska råd att den man använder den mot ‘kan ha pacemaker’, och att det inte är ‘tillräckligt utrett hur pacemakern i sådant fall påverkas’. Mina två naturliga motfrågor är 1) hur vanligt det är att polisen anfalls av människor med pacemaker, samt 2) huruvida det är tillräckligt utrett hur pacemakern påverkas av att en 9 mm Speer Gold Dot passerar genom den – vilket de facto är det sannolika alternativet.

Allt för många polisiära vapenutredningar och kritiska artiklar tycks utgå från att alternativet till att polisen använder ett visst vapen helt enkelt är att polisen låter bli att använda vapnet så löser allt sig självt. Och så ser verkligheten inte riktigt ut. Poliser skjuter inte mot människor för att de tycker ärendet drar ut på tiden och det börjar bli långtråkigt.

SLUTSATS
Angriper man en polis med en kniv, ett laddat eller oladdat vapen, en soft airgun, en plastkniv målad för att se ut som en riktig, en slö kniv, en vass kniv, en yxa, ett basebollträ eller vad det vara må är sannolikheten stor att polisen kommer att uppfatta det som ett hot mot sitt liv och skjuta. Sannolikheten är dessutom närmare 1 att polisen har laglig rätt att göra så.

Polisen som får ett vapen riktat mot sig i en snabb situation har ingen skyldighet att först ställa diagnos över möjliga psykiska sjukdomar personen kan tänkas bära på som enligt medielogiken skulle göra att vederbörande inte ‘förtjänade’ att skjutas mot.

Samme polis har heller ingen skyldighet att vänta tills det första skottet eller knivhugget träffar kroppen för att vara riktigt säker på att vapnet är äkta. Av vissa skribenters resonemang bör en polisman resonera ungefär så här;

‘Ja, eftersom du är psykiskt sjuk menar du ju egentligen inget illa, så då får jag väl ta en kniv i halsen. Kom gärna på min begravning om du har tid… Men jävlar om du hade varit tjuv – då hade jag gjort allt för att skydda mig!’

När det gäller s k soft airguns – som i media brukar kallas ‘leksakspistoler’ om de riktats mot en polis – har jag personligen svårt att skilja dem från äkta på längre håll än någon meter ens i lugna, välbelysta förhållanden. Och jag har ändå trots min ålder fullgod syn och anser mig vara betydligt mer påläst än genomsnittet när det gäller skjutvapen.

‘Varje gång man som polis råkar ut för att det rusar ut en maskerad, svartklädd gestalt från ett mörkt hörn med rånarluva över ansiktet och riktar en Beretta mot pannan på en måste man väl koppla att det är en sjuttonåring med leksakspistol som bara vill busa lite, för det är ju helt normalt. Vad skulle det annars kunna vara!?’

Ofta när det gått överstyr i samband med att någon psykiskt sjuk människa skall omhändertas ifrågasätter man dessutom varför ingen psykiatrisk expertis sändes till platsen.

Precis som om en psykologexamen skulle göra en till trollkarlen Mandrake, som med en hypnotisk gest förvandlar alla vapen till bananer. Det finns tyvärr inga magiska ord eller dialogmetoder som fungerar som en hundraprocentig avstängningsknapp på en psykotisk människa. Om det gjorde det skulle psykiatrin aldrig behöva begära handräckning av polisen för patienter som upplevs som farliga.

Trots allt sker gissningsvis någonstans mellan 25 000-30 000 handräckningsärenden varje år. Det är en ren rutinuppgift för polisen. Och exakt vilken specialistkompetens är det välutbildade psykologer, psykiatriker och specialiserad vårdpersonal saknar som en polispatrull sitter på om inte att hantera våldsamma situationer? Om man kunde utbilda fram ett sätt att hantera psykiskt sjuka helt utan att använda våld skulle det ju inte ens förekomma handräckningsärenden.

‘Ja, ja… en blodig naken man springer vilt skrikande rakt emot mig med en stor kniv i högsta hugg. So what!? Kniven ser rätt slö ut, och han vill säkert bara prata…’

Det är minsann inte lätt för poliser att vara alla till lags. Särskilt inte när man skickas till situationer där alla andra gett upp, där polisen själv omöjligt kan kontrollera situationen och den ende som kan kontrollera situationen inte ens har kontroll över sig själv. Det slutar tyvärr ibland i våld, död, elände och tragedi.