I gårdagens inlägg ‘Akademisering och att utreda sig själv’ lämnade signaturen ‘Jonas’ en så intressant analys av riskerna med akademiseringen av våra praktiska yrken att jag bad honom att få flytta den till ett eget inlägg.
Här kommer således bloggen Morgonsurs första gästinlägg. Jag lämnar därför pennan… förlåt, tangentbordet, till ‘Jonas’.
/Morgonsur
– – –
Detta inlägg handlar om ett av de paradigmskiften som dragit över Sverige och Västeuropa under de senaste 30 åren. Både polisen och FM har i sina utbildningar hävdat att det är viktigt att akademisera och ett kvitto på detta har varit att kunna dela ut riktiga högskolepoäng. Detta gäller för mycken annan utbildning som har letat sig in på universitet men som tidigare var förlagd till ABF eller medborgarskolan. Detta har gjort att man idag kan läsa allt från orkidékunskap till kreativ dans på universitet. Högskolepoäng är ett signum på att utbildningen är bra kvalitetssäkrad oavsett innehåll. Universitetens ledningar har till viss del hejat på utvecklingen eftersom de får bidrag för varje ny student.
Detta har naturligtvis uppmärksammats av polisen och Försvarsmakten som bedrivit en intern politik för att deras utbildningar skall ge högskolepoäng och därmed öka i kvalité. Detta generar bättre officerare och poliser. Polisen var först men nu är även FHS ikapp och delar ut en Bachelors eller kandidat till nya officerare.
Men vad innebär egentligen att en utbildning, forskning eller att en verksamhet är akademisk??
När jag som officer valde att läsa mig till en magister i statsvetenskap uppenbarade sig en ny värld. Jag hade levt i världen att min utbildning på MHS var kass eftersom den utfördes av kaptener och majorer utan akademisk bakgrund, många var bara härdade trupparsvin. Jag kom efter en tid på universitetet snart att inse annat. Inom universiteten och forskarvärlden råder det högst delade meningar om vad akademiskt arbete är. Detta hänger samman med att numera är nästan alla utbildningar i samhället akademiska den meningen att undervisningen genomförs på universitet. Den strikta klassiska definitionen av akademiskt arbete och forskning är att handlar om att leda teser i bevis och att förkasta eller bekräfta hypoteser. Denna hypotes kallas ofta för forskningsfråga. Att leda teser i bevis är väldigt svårt inom många ämnen att göra. t.ex. statsvetenskap eller genusvetenskap men är enkelt inom matematiken och fysiken. Istället används värde ord som ”möjligen” eller ”troligen” för att bevisa den sanning som forskaren velat bevisa. Ungefär som i underrättelsearbete där gradering av informationens tillförlitlighet görs.
Vad innebär då detta….Jo, Akademisk utbildning och forskning syftar i sin grundform inte till att utbilda folk på ett HANTVERK utan syftar till att skapa en högre FÖRSTÅELSE. Att förstå ett hantverk och att Kunna ett hantverk är två helt olika saker. Den akademiska världen har aldrig gjort anspråk på att utbilda för att kunna, däremot förstå. Man skulle kunna ta exemplet musik. Ämnet musik kan angripas från två håll. Antingen väljer man att lära sig det teoretiska kring musik, Hur är noter uppbyggda, hur är en bra låt ut på pappret, hur var Mozarts operor uppbyggda schematiskt, hur skapas resonans i instrument. Man blir bra på musik. Eller så väljer man att lära sig att spela, kunna kompa samt förstå dynamiken i ett band. Man blir en duktig musiker.
Ofta kan en person göra båda två men det finns en klar skillnad i vad målet är med lärandet Skillnaden mellan en fotbollstränare som är bra på fotboll och fotbollsspelare som kan hantverket fotboll. Akademiska studier handlar om att systematisera ett ämne, tänja gränser och skapa nya tankesättet. Detta är grundprincipen i akademiskt arbete. Alla ämnen skapar inte särskilt bra förberedelser inför en eventuell arbetskarriär ute i det civila.
Inom ämnen som fysik, kemi eller matematik är detta inget problem eftersom arbetet som Fysiker, matematiker eller kemist ute på ett företag nästan är identiskt med att forska inom något av ämnena. När vi tar en polis eller militär blir det helt plötsligt mer problematiskt. Där skiljer nämligen verkligheten sig ifrån föreläsningssalen mycket mer. Att vara en fena på krigsvetenskap eller kriminologi är inte en direktbiljett till att vara bra ute på fältet. Bra på musik men dålig musiker.
Men eftersom akademisk utbildning har ansetts vara det enda riktiga kunnandet och det gamla klassiska övandet förskjutits har sjuksköterske, lärar, tandläkar, polis och militärutbildningar dragits in den akademiska snurran av dessa ämnens förespråkare. Universiteten har sagt ”Välkomna” eftersom de vill ha mer folk till sig och därmed mer statsbidrag. De har dock ställt ett viktigt krav; OM NI SKA VARA HÄR MÅSTE NI FÖLJA VÅRA SPELREGLER OCH DESSA ÄR ATT SKAPA FÖRSTÅELSE FÖR ÄMNET OCH UTVECKLA DET, INTE DIREKT KUNNANDE FÖR EVENTUELL YRKESUTÖVNING. En effekt av detta är att en lärarstudent som läser pedagogik inte inriktas på att bli en bra pedagog utan just att bli bra på pedagogik. Nu säger vissa
– Men lärare och läkare har alltid utbildats på universitet
Ja men det var inte strikt akademiska utbildningar för det. Inriktningen på många universitetsutbildningar var fram tills på 1980talet att lära ut hantverket lärare, detta gjordes ofta av gamla lärare som på ålderns höst valde att börja utbilda lärare. Detta gällde såväl för läkare som för barnmorskor. Sen skedde något i Sverige och helt plötsligt skulle alla in på högskolan och det poppade upp en massa nya universitet ute landet. De gamla hederliga universiteten med flera hundra år bakom sig hade kört på utan att tänka på hur själva utbildningen till lärare gått till, huvudsaken var att det blev bra lärare vilket det ofta blev. Ett exempel på detta är Lärarhögskolan. När nya högskolor kom var man tvungen att definiera vad som var akademisk utbildning och helt plötsligt tvingades alla utbildningar in samma mall.
Detta har lett till sjuksköterskor skriver uppsatser för att tillgodose de akademiska kraven på utbildning som per definition alltid skall kunna bereda en elev möjlighet till vidare forskning när majoriteten av sjuksköterskorna aldrig kommer att sätta sin fot på ett universitet igen. Detta gäller för många utbildningar. Problemet blir när första stridskontakten med verkligheten kommer. Läraren som helt plötsligt ställs inför 30 hormonstinna högstadieelever som vägrar lyssna. Då ska man försöka applicera sin kunskap på. En del överlever, fler och fler blir sjukskrivna och går in i väggen.
Många utbildningar insåg ganska snart att ligga under universitet inte var bäst och därför började de s.k. KY utbildningarna att dyka upp där man enligt den gamla metoden lärde ut ett hantverk utan krav på att eleverna skall kunna forska i ämnet. Detta innebär inte att kvalitén blir lägre ofta tvärtom. En bilmekaniker som utbildar utan att kunna forska blir en jävel på att skruva motorer och laga rost. Detta innebär inte att han inte förstår att det måste finnas forskare på KTH och Chalmers som forskar fram nya växellådsoljor eller rostskyddsmetoder. Det sker i omedveten samverkan och både bilmekanikern och forskaren är ganska medvetna om att de inte kan göra varandras arbete.
Inom försvaret och polisen fattade vi tycke för det här med akademiska systemet sent (som vanligt). När försvaret skulle omforma YOP ansökte man om detta till högskoleverket som fullständigt dömde ut officersutbildningen som oakademisk och därmed inte passande för högskoleutbildning, det gällde även polisutbildningen när det begav sig. Försvaret tolkade då detta som att YOP var kass när högskoleverket i själva verket egentligen sa att det ni gör är en KY utbildning, fortsätt med det. Istället för att se det nyanserat och fortsätta att utbilda officerare som man alltid gjort bestämde man sig för att göra om allt för att passa in i mallen, det gjorde även polisen.
Att man nu kan läsa till Polis på distans är en effekt av detta eftersom akademisk utbildning handlar om förståelse och det kan man få hemma. Det skulle inte förvåna mig om YOP snart kommer som distansutbildning. Högskoleverket ställer nämligen krav på att all form utbildning skall kunna ske på distans med enstaka träffar. Tullen och KBV har behållit de gamla systemen och det fungerar utmärkt. Där anställs aspiranterna och genomgår sin utbildning. Vissa kurser de läser är från högskolor men utbildningen i sig är intern och utformas helt enligt myndigheternas krav. De har om jag skall raljera inte sålt sig till den akademiska världen.
Inom universiteten finns det en ganska liten förståelse för varför polisen och militären vill göra så här men det tas emot som axelryckning. Det finns naturligtvis människor inom universitetsvärlden som välkomnar att utbildningar dras till universiteten både av ekonomiska och ideologiska skäl. Att det behövs forskning inom kriminologi, psykologi och krigsvetenskap är alla överens om men ingen högre akademiker jag pratat med förstår egentligen varför de operativa delarna skall in under det akademiska paraplyet.
I min värld skulle många högskolor och universitet behöva byta namn och blir yrkesskolor med nya lärare och de kvarvarande få universitet skulle fyllas av riktigt riktiga forskande akademiker. Vi kan ta exemplet Försvarsmakten som blir tydligare när vi tittar på namnen skolorna har haft. Fram till 1999 hette Karlberg Krigsskolan och dagens Försvarshögskola hette Militärhögskolan fram till 1997. Dessa namn var bra. På krigsskolan bedrevs undervisning i krig för blivande officerare. Att försvaret sysslar med mer än bara krig är en av orsakerna till namnbytet med det viktiga var att det var en Skola inte en högskola.
Militärhögskolan (nuvarande FHS) bedrev högre studier som liknande akademiska studier men var inte en riktig högskola. Om man ville dela ut akademiska poäng skedde detta i samarbete med Uppsala eller Stockholms Universitet. Sen kom bytet. 1997 blev MHS till FHS och 1999 fick vi tre nya militärhögskolor, en i Stockholm ( f.d. KS Karlberg) en i Halmstad och en i Östersund. På tre nya militärhögskolorna bedrevs det väldigt lite undervisning och framförallt forskning som var akademisk. Tafatta försök gjordes att härma riktiga högskolor och lärare krånglade till en bra utbildning för att försöka göra den mer akademisk. Jag säger inte att det var så men jag vågar påstå att namnet Högskola i skolnamnet gjorde att lärare och skolledning automatiskt försökte akademisera utbildningen.
Nu är MHS en del av FHS som blivit en riktig högskola. En av effekterna kom förra året då det visade sig att MHS Karlberg inte kunde avskilja en elev som man har gjort i alla tider när de inte passat in i mallen. Högskoleverket sa stopp och belägg, i den akademiska högskolevärlden kan man inte avskilja folk för att de har fel åsikter, det är snarare berikande.
En annan skola i Försvaret är Markstridsskolan i Kvarn och Skövde. Detta är just en skola där man länge lärt ut hantverket att föra krig med plutoner, kompanier och i vissa fall bataljoner till officerare. Ett Hantverk som är komplext och kräver sina lärare. Ett av ämnena är MOUT eller Militära operationer i Urban Miljö. Detta är ett komplext ämne som hela tiden utvecklas och förändras. För att följa detta finns det självklart en utvecklingsavdelning. Detta är helt sin ordning. De bedriver utveckling uppföljning o.s.v. Men de är inga akademiska studier som bedrivs. Mest handlar det som följa upp Amerikanernas och Britternas erfarenheter från Irak och försöka omsätta detta till svenska förhållanden och materiel.
Men i akademiseringens tidevarv skulle det inte förvåna mig och MSS bytte namn till Markstridshögskolan. Med fasa har jag följt hur de praktiska kurserna på MSS YOP börjat influeras mer och mer av detta. Och detta måste ske eftersom Högskoleverket numera granskar Försvarshögskolan som i sin tur ansvarar för YOP. Högskoleverket har alltså möjlighet och skyldighet att granska det akademiska innehållet i kursen strid till fots 30 hp. Detta gör Högskoleverket inte för att jävlas utan för att Försvarsmakten bönat och bett om att de skall göra det. Istället borde Försvarsmakten inse det självklara i att det akademiska studiet av ämnet MOUT skall ske av forskare på FHS eller FOI. TILLÄMPNINGEN och UTVECKLINGEN av konsten MOUT skall ske av de som behärskar hantverket. Jag vet att MSS klarat sig ganska bra och bedriver bar utbildning men jag tror också att de slagit in på en mycket farlig väg, den akademiska.
Det finns män som förstod denna viktiga skillnad. En av dessa var Von Clausewitz och han behöver ingen närmare presentation men man kan kort säga att han förändrade den västerländska synen på krig och hur dessa bedrivs. Inte genom att han förde befälet över arméer utan för hans geniala förmåga att avkoda slagfältets dynamik. Detta resulterade i boken Om kriget som av många ansetts som en världens bästa beskrivningar av krig och hur det förs. Men det är ingen SoldF anno 1800talet. Den beskriver förvisso en del taktiska principer men i stort är det en översikt av kriget och hur det förs.
Detta förstod Von C och han hävdade aldrig att var en framstående general. På samma sätt finns det i modern tid militärer som varit idet närmaste genialiska på slagfältet t.ex. Von Moltke som omvandlade Von C tankar till handling och hantverk. Guderian är en annan framstående hantverkare. Han skrev sin bok Achtung Panzer som egentligen bara var en beskrivning av vad han tyckte ledde till seger på slagfältet. Innebörden var ungefär; Gör så här så vinner du. Inte alls som Von C i det närmaste geniala analys av kriget. Men det gör inte Achtung Panzer till en dålig bok, den är gudabra, men den är inte akademisk vilket Om kriget är i ganska stor utsträckning.
Om jag nu skall komma till ett avslut och låter Achtung Panzer utgöra den del av krigskonsten som motsvarar hantverket krig och Om kriget utgöra den del av krigskonsten som är det teoretiska förhållningssättet till krigskonsten. Och kärnpunkten i detta är att vi idag alltmer drar åt hållet att undervisa ur Om kriget för alla på alla nivåer för att vi anser detta vara en mycket finare kunskap när vi istället borde undervisa i Achtung Panzer till truppofficeren och låta dom ta in hans ord. Om Kriget är istället boken för högre chefer, forskare och akademiker i stort. Och för att vara övertydlig. Det är inget fel på någon av kunskaperna, man måste dock ha förståelse för att det är olika kunskap när vilken skall användas. Denna insikt saknas idag i myndighetsledningen både hos Polisen och hos Försvarsmakten.
Felet ligger alltså i den allmänna synen på vad som är fin och ful utbildning och en oförståelse hos chefer inom försvaret och polisen att skilja på olika typer av kunskap. Detta bottnar i sin tur i att många chefer sitter med gamla kandidatutbildningar från 1980talet och tror sig veta allt om universitetsstudier. Detta är enligt mig grunden till att många universitetsutbildningar anses vara verklighetsfrånvända, det har att göra med att de ligger under fel paraply och borde egentligen vara yrkesutbildningar.
Jonas
Morgonsur 
Jonas, jag skulle gärna vilja publicera ditt gästinlägg på Wiseman’s Wisdoms också, eftersom jag anser det vara ett fenomenalt inlägg i en oerhört viktig fråga som förtjänar större belysning.
Bra skrivet!!! Håller själv på med både den s k akademiska sidan av FMs utbildning och den mer yrkesinriktade. Ofta brukar dom sammanfalla och skillnaden ligger till stor del i den uppsjö av formella dokument som krävs för en högskolekurs. Den stora nackdelen är att det har blivit ett stelt system där det tar tid att förändra kursinnehållet, dvs risken finns att man ölär ut gamla eller i värsta fall fel saker.
Till Wisemen. Det går alldeles utmärkt att göra. Klipp och klistra bara.
Fantastiskt, Jonas. Skall länka till detta med kommentarer i morgon.
Väl skrivet Jonas. Jag uppfattar dock distansstudierna på PHS som lyckade i och med den verksamhetsnära utbildning som där bedrivs, till skillnad mot den skolbundna utbildningen.
Det finns två typer av manlig intelligens, IQ och spatialt (rumsligt) analytiskt tänkande, varav det senare är överlägset IQ vid historieanalys, samtidsanalys och framtidsanalys av komplicerade skeenden involverandes människor och mänskligt (manligt) beteende, samt taktiskt och strategiskt tänkande. Hur vet jag det, kan jag bara komma här och stipulera det? Nej, det är ett faktum! Så här är det; När skolastiker mäter extrema begåvningar i många delar av världen så mäter de både IQ efter Stanford-Binetskalan eller en likvärdig skala, OCH de mäter den spatiala förmågan eller vad man ska kalla den. Inom det svenska försvaret brydde de sig tidigare inte ens om att mäta traditionell IQ, de nöjde sig med att testa de värnpliktiga med spatiala problem! Saken är den att jag är förbannat duktig på spatialt tänkande, men tämligen normal på IQ-skalan! Det betyder att jag med den nya formen av krav från universiteten, inte klarar av studierna trots att jag är en extrem begåvning!
(Jag kommer särskilt ihåg ”kartongvikningstestet” när jag mönstrade, som bestod av bilder på långa och krokiga rader med vikbara sidor, som man skulle vika till vad som liknade den rubik´s kub-liknande ”ormen”, med alla sina möjliga figurer, fast den bestod av bilder på fyrkantiga leder om jag minns rätt.) På den tiden hade de ingen dator som kunde skapa intelligenstester som även kunde mäta extrema begåvningar. De skarpaste hjärnorna inom försvaret konstruerade proven. Jag klarade mig mycket bra i dessa tester, min mönstringsförrättare sade att; ”du är smart som en räka!” Tyvärr frågade jag aldrig vilket resultat jag fick, men jag kommer ihåg att jag tyckte att de spatiala testerna var mycket enkla, även de mer invecklade varianterna. Ja, ja..,Skryt, skryt, skryt, men jag har gått igenom halva livet och bara presterat medelmåttigt! Så värst mycket skryt kan det därför inte bli fråga om. Mitt dilemma har genom hela livet varit; är jag smart eller är jag dum!? I vissa situationer har jag känt mig smart, och i andra har jag känt mig dum. När jag gjorde Mensas begåvningstest för några år sedan fick jag resultatet 98 i IQ! Einstein sägs ha haft ”ynka” 160 i IQ, men hans spatiala tankeförmåga var fruktansvärd! Man kan naturligtvis ha en blandning av dessa två egenskaper, men hjärnan har en begränsad storlek och därmed kapacitet, så det ena får i någon mån ge vika för det andra. (Det där tramset om att vi bara använder tio procent av hjärnan är en sanning med modifikation! Vi använder tio procent åt gången, men vi använder oss av hela hjärnan fast vid olika moment (sömn, räkning, tal, skrift, skapande etc.), därför så betyder nervtrådarna som vi utvecklar i hela hjärnan också att dem är avgörande för hur smarta vi är.) Jag känner mig förbannat illa behandlad av vissa inom den statsvetenskapliga utbildning jag började i januari, eftersom han lägger hela fokus på IQ-förmåga och sannolikt är glad för att kugga. Men han är inte ensam om det, hela universitetet är smockat av den typen av akademiker.
Mvh Roger Klang, Lund Scaniae
Till Cynisk. Ja, distansutbildningen hos Polisen har varit lyckad men där framgångsfaktorn till 100% varit de veckoträffar på de lokala polisstationerna. Det har varit duktiga handledare som är poliser och arbetar med det varje dag vilket lett till en nära kontakt med aspirant och blivande kollegor.
Det finns egentligen två saker att säga om detta. För det första anser jag inte att Polis och officer är yrken som liknar varandra alls. Möjligen kan det sägas att det är samma typ av människor som söker sig till yrkena men där upphör likheterna enligt mig. Parallellen mellan utbildningen för dessa yrken tog för att deras huvudman i båda fallen är myndigheter som ofta agerar och reagerar på samma irrationella sätt på omvärldsförändringar. Det som fungerar för polisen fungera inte alltid för försvaret och tvärtom.
För det andra kan jag säga inte är emot distansutbildning generellt. Jag kan i Polisens fall säga att det gränsar till vad som kan kallas distansutbildning. Istället handlar det enligt mig om kvalificerad hemundervisning eftersom distanspolisstudenterna har träffar ungefär en gång i veckan på polisstationer om jag är rätt underrättat. Men resultatet är precis som du säger bra. Jag tror dock inte på modellen för Officersutbildning.
Jag kan tipsa om ett inlägg på newsmill som beskriver samma problem men utifrån den hårt kritiserade lärarutbildningen.
http://www.newsmill.se/artikel/2009/06/08/lararhogskolan-forstarker-klyftan-mellan-larare-och-elever
Här verkar alla vara överens om förfallet pga akademiseringen. Så är även jag. Jag försöker ibland motarbeta denna revolution (kan man kalla det revolution när det leder till något som är sämre än tidigare?) men upplever att det som vanligt inte alls är högt i tak inom FM. Någon Öppenhet för att förändra skolsystemet mot en mer praktisk utbildning finns alltså inte. Inte heller verkar någon vilja ta Ansvar för det Resultat som presteras. Varför då? Jo, precis som ”Jonas” skriver så vill ju de flesta vara lite fina, kalla den gamla skolan för ”akademien”, slå sig för bröstet och säga att man har lämnat den låga nivån som kallas för trupparsvin och att man numera är lärare på universitetsnivå. Fast man själv inte har mer än 5 högskolepoäng.
Nej, här måste till ännu en förändring. Vem tar täten?
Tyvärr återspeglas denna syn på utbildning även i lönekvertet. Att vara en skicklig ”hantverkare” premieras inte alls, utan Du skall bli akademiker i någon form. Detta resulterar ofta i att den som varit mycket skicklig på den tidigare, ”lägre”, blir en katastrof på den nya ”högre”. Dela upp utbildningarna och låt den, som efter några yrkesverksamma år, vill läsa vidare få göra detta på högskole/universitetsnivå och premiera (lönesätt) de olika inom var sin nivå.
Jonas. Även jag uppfattar tiden ute i verksamheten som det avgörande och även jag har synpunkter på ankedammiseringen* av Försvarsmaktens utbildningar.
Som jag skrivit på i min blog: ”Jag uppfattar att (åtminstone delar av) akademien sätter högskoletänket och vetenskapliga grundprinciper före faktisk kompetens och operativ effekt.
Jag bedömer att det är något som Försvarsmakten kommer att få jobba med.”
/Cynisk
*Medveten felstavning
Jag tror att du och jag är helt överens om det mesta. Det akademiska tänkandet handlar om att sätta vetenskapliga grundprinciper om ämnet före hantverksskunskapen. Det är dess uppgift. Problemet är att politiker i utbildningsdepartement och övriga representanter från ”samhället” har skapat en normativ bild av universitetsstudier som den högsta formen av kunskap. Jag hävdar att hantverkarkunnande och akademisk förståelse för ett ämne är kunskaper som bör vara likställda. Framförallt måste det finnas en förståelse för att det finns en skillnad mellan dem.
Märkligt, min slutsats är den omvända. Akademiker där jag bor bor oftast mindre i yta och ”spatiösistet”, har billigare – och färre – bilar än de som jobbar inom ”hantverkar”-yrkena. Och har dessutom en rejäl skuld för sina studieår.
Och som vanligt är jag inte helt ense i att anse att en akademisering är av ondo, ankedamisering som cynikern uttryckte är något helt annat.
Jag skulle nog tolka den akademiseringshysteri som rådde för tio år sedan som helt i linje med bruntungeriet som värdegrundshysterin som rådde för en par, tre år sedan. Alla i karriären pratar högt, vitt och brett om det just för att ledningen signalerar att det är någon som Försvarsmakten skall syssla med. Nu när skeendet accelererat så är det inte något man talar högt om varken för eller emot, någon debatt förs inte heller nedåt mot förbanden.
En solid teoretisk grund att stå på är bra då man står fast och ståndaktigt. Men det får inte gå till överdrifter så att det blir ”tummen mitt i handen folk” som kommer och skall snickra.
Det finns ju ett raljant uttryck som säger:
Teori är när man vet hur något fungerar men det behöver inte vara igång. Prakti är när något är i gång men man vet inte hur det fungerar. Här är teori och praktik förenade, ingenting är igång och ingen vet hur det skall fungera.
Försvarsmakten riskerar att rasa från två håll. En ledning som inte vågar sätta emot dumheter och ett införsel av människor som inte kan jobba.
J.K Nilsson
Pingback: Si vis pacem, para bellum « Sverige och världen
Först läser man på universitet, sedan börjar man jobba och lär sig hur det egentligen fungerar. Gammal sanning.
Jag fick en hel del aha-upplevelser av ditt inlägg. Jag är som jag skrivit tidigare för en akademisering – men då som en möjlighet och för att det tillför verksamheten något.
Och det får inte som idag ske på bekostnad av att man tappar hantverksskickligheten.
Jag har genom hela min dåvarande polisanställning konsekvent och till vissas irritation alltid benämnt kallat Polishögskolan som ‘Polisskolan’ då jag ansett den vara en yrkesutbildning. Vilket den skall vara. Även om det inte är fint nog. Själv tycker jag det är bättre att som polis kunna sitt jobb än att förstå varför det behövs. Det sistnämnda får man nog anse att de flesta klarar av ändå. Det går ju trots allt att välja vem man rekryterar. Eller, gick i alla fall så länge man inte var högskola…
Ett bra verktyg – som akademisering är – betyder inte att det är bra till allt. Jag fastnade särskilt för något du skrev i originalkommentaren (som jag sparat), och som jag faktiskt aldrig riktigt insett förrän du formulerade det:
‘Universitetsstudier handlar om att tänja gränser och skapa nya tankesätt. En förundersöknings syfte är raka motsatsen. Därför passar det ganska dåligt att ha ett akademiskt förhållningssätt till förundersökningar.’
Det fångade egentligen exakt vad det handlar om. En förundersökning handlar om systematik, rutiner och registrering av information. Egentligen ren handläggning. Inte om att tänka fritt och hitta nya spännande infallsvinklar. Man samlar information på ett systematiskt sätt och prövar det insamlade materialet mot de snäva ramar och rekvisit som gällande lagstiftning föreskriver. Någon djupare förståelse för skeendet än uppfyllandet av de objektiva och subjektiva rekvisiten är inte intressant och skall faktiskt inte ens utredas.
Så spännande är det att vara verklighetens ‘Kommissarie Morse’… faktiskt raka motsatsen till kreativitet och fritt tänkande.
Aha.
Det finns naturligtvis inslag i det akademiska arbetet som karaktäriseras av systematiskt och noggrant arbete. Jag tänker på många repetitiva och tidsödande tester som naturvetare sysslar med. Eller statistiska kvantitativa undersökningar inom samhällsvetenskapen. Detta är empiriska arbeten som ställer stora krav på noggrannhet och saklighet.
Det är främst i när empirin skall analyseras och slutsatser skall dras som akademikern tillåts och uppmuntras att tänka fritt och stort. Det är detta sätt att förhålla sig till sina resultat som gör att det ofta är akademiker som kommer med banrytande idéer. Många av de idéer vi har om uppfostran, pedagogik och ledarskap idag uppfanns för 50 år sen år sedan. När dessa kom var de banbrytande och uppfattades som omöjliga att genomföra. Det akademiska arbetet banar väg för nya tankesätt.
Dessa nya tankesätt arbetas sedan in i verksamheten i olika områden. Polisens uppgift är därför att applicera de nya idéer som kriminologer och sociologer forskar fram.
Jag menar att många utbildningar däribland polisen skulle må bra av att dela upp utbildningen. Skapa en Polisskola och en polishögskola. Den senare kan med fördel förläggas till ett universitet t.ex. Stockholms universitet. Det finns redan en handelshögskola vid Stockholms universitet (inte att förväxla med anrika Handelshögskolan på Sveavägen). Kalla den för Polishögskolan vid Stockholms universitet. Där kan kriminologer (GW, Sarnezky), sociologer, psykologer m.m. sitta och gnugga sina geniknölar men framförallt forska och utvärdera Polisarbete. Huvudman och kontrollör är Stockholms universitet och Högskoleverket. De ser till att forskningen och utbildningen sker enligt akademiska premisser.
Vid Polisskolan i Solna och kanske på nån plats mer, ett nedlagt regemente, kan yrkesutbildningen av poliser pågå. Skolans rektor ansvarar enbart inför RPS och RPC. Växelverkan mellan Polisskolan och Polishögskolan sker naturligt genom framförallt forskning från polishögskolan som sedan används av polisskolan men med tillägget att lärarna på skolan fått säga sitt först samt att den egna utvecklingsavdelningen granskat studien, NOGGRANT.
Polisprofessorn Leif GW Perssons arbete tycker jag tydligt markerar hur viktigt det är med uppdelning. GW sitter som professor på rikspolisstyrelsen. Han riktar i bland kritik mot polisens arbete i allmänhet och polismyndigheternas arbete i synnerhet. Problemet är att ingen vet vem som uttalar sig. Är det GW som fristående forskare, är det GW som representant för Rikspolisstyrelssen eller är det rent av som lärare på PHS ?? Nu blir ju alltid frågan varför producerar han inget och hur oberoende är han när han som anställd vid RPS är satt att granska RPS. Hade han suttit vid en fristående polishögskola vid Stockholms universitet hade hans roll varit tydlig och han hade även tvingats att forska och producera vetenskapliga artiklar.
Bristerna i dagens system har jag redan påtalat men jag skulle också vilja ge mig på en förklaring varför den skett utifrån en chefs/politik synvinkel.
jag hävdar att det handlar om ett konsensustänkande i allmänhet och en konflikträdsla i synnerhet. Det finns många chefer som tror att debatt och meningsskiljaktigheter mellan avdelningar eller personer är av ondo. När kriminologer kritiserar polisen gör de det utifrån en urgammal akademisk princip som går tillbaka till ända till antiken. Pedagogikprofessorer ifrågasätter arbetet i skolor och juridikprofessorer ifrågasätter juristers sätt att tolka lagen. Detta har alltid varit deras uppgift. Professorer uppmanar sina elever att tänka fritt och stort men drar sig inte för att såga dem om deras argumentation inte håller.
När chefer får denna kritik riktad mot sin organisation uppfattar de detta som att kritiken är befogad eftersom den kommer från en professor. Något måste göras och det är snarast. Det finns en konflikt och konflikter är farliga för chefer. Lösningen blir att akademisera utbildningen. Akademikerna verkar ju kunna det här eftersom de kommer med så många kloka inlägg. Om alla är på samma ställe så borde alla komma överens istället för att bråka och kritisera varandra.
Om en rektor på ett universitet skulle ta all intern kritik som kastas mellan professorer, doktorander och lärare inom eller mellan universitet som konflikter skulle rektorn snart gå in i väggen. Tänk alla konflikter som skulle behöva stävjas. Istället tolkar rektorn detta som att det finns en vital debatt och hennes anställda gör sitt jobb.
Det finns exempel på professorer som privat varit goda vänner men som i den akademiska debatten kastat skit på varandras forskning. Wildavsky och Irene Rubin är ett tydligt exempel på detta. Om man inte förstår den akademiska debatten framstår dessa människor som idioter. Men istället är det en del av den dynamik som finns akademiker i mellan. Jämför fotbollslag som är antagonister på plan men skulle stanna i utvecklingen om de inte hade motståndare.
När myndighetschefer tolkar den akademiska kritiken som att dom alltid måste förändras gör dom fel. Jag hävdar som jag skrivit tidigare att högre myndighetschefer ofta TROR att dom har full koll med sina kandidatutbildningar. Detta skapar fel. En effekt är alltså att cheferna till varje pris försökt stävja den kritik som riktats mot dem genom att omorganisera. Istället borde dom ställa frågan tillbaka så fort dom får kritik
” Hur anser du att vi ska lösa problemet då?, kom tillbaka när du har ett vettigt svar på det så ska vi se om vi eventuellt gör nåt. Ni har ju faktiskt haft fel förut. Så de så”
Akademiseringen är alltså ett försök att blidka alla de kritiker som ständigt ifrågasätter polisen och militärens utbildningar. Vad som sedan har skett efter att utbildningarna blivit högskoleutbildningar har jag redan beskrivit i mitt huvudinlägg.
Är det skillnaden mellan akademisk och ”ickeakademisk” utbildning som gör att polischefspersonal med sin akademiska utbildning, och ”vanliga” poliser med ett antal tjänsteår bakom sig (och polisskola, utan ”-hög-”) har så svårt att dra åt samma håll?? Dessutom ofta anklaga varandra att inte förstå vad man håller på med.
Grunden ligger nog ursprungligen där – men problemet är nog att denna grund har skapat ett system där den strategiska och operativa nivån aldrig möts (någon taktisk nivå existerar inte i egentlig mening inom polisen). Det är två helt skilda världar som lever helt egna liv. Och aldrig mötas de två. Visste man inte bättre kunde man tro att den strategiska oh den operativa nivån helt enkelt var två helt olika självständiga myndigheter.
Den politiska klåfingrigheten att lagstiftningsvägen detaljstyra verksamheten utifrån vad som skrivs i Aftonbladet och vad som visas på CSI (vilket är ett genomgående fenomen i hela västvärlden) är inte något som direkt gör verksamheten bättre.
Insiktsfulle signaturen Jonas som skrev detta gästinlägg sade något klokt även i en tidigare kommentar, då apropå polisiär våldsanvändning:
‘Jag tror att så länge polisen i sin officiella bild av sig själva förnekar att legalt bruk av våld är en central del av polismyndigheternas utövning och inte en liten liten parantes i myndighetsutövningen kommer vi att brottas med den typ av fel som vapendebatten för med sig.’
Det är en i många stycken otrevlig verksamhet som kräver obekväma beslut, och som tyvärr kräver att man använder våld ibland. Det är en svår insikt att stå för både som politiker och som polischef, vilket man får ha respekt för. Jag tror att man är rädd för att den polischef som står för detta offentligt kommer att få en personal som löper amok och spöar folk och skjuter till höger och vänster för att de tycker det är kul.
Det tror inte jag.
Morgonsur, nu vill jag ändå vara en kärring på motvalls. Jag har aldrig i min akademiska karriär sett en sådan definition på universitetsstudier. Jag har aldrig sett att det uppmuntrats att tänja gränser och skapa nya tankesätt såsom du verkar antyda i din kommentar. Min erfarenhet är att först lär man sig använda verktygen som ges i form av studieliteratur och föreläsningar. Innan man gör tentorna på grundläggande nivån så får man några diagnostiska prov så att examinatorn ser att man kan hantera verktygen, tentan brukar bestå av några definitionsfrågor där det gäller att pricka in katekesen precis. Som avslutning brukar man få några essäfrågor där man får en frågeställning om att analysera ett problem För att få poäng på dessa frågor så skall man väl definera vilken teoribildning man använder. Man skall kunna omsätta frågeställningen till teoribildningen för att där behandla empirin såsom teoribildningen föreskriver.
Det akademiska arbetet skall lära studenten ett vetenskapligt förhållningssätt och i det vetenskapliga förhållningssätt så inbegriper det att arbetet man skall göra också skall fungera intersubjektivt. Alltså, vem som helst skall kunna återupprepa det man nyss gjort och få samma svar. Det här är viktigt då det innebär att kollegorna kan verifiera eller falsifiera den hypotes eller teori du framlagt. Hypotesgenerering och teoribyggande handlar om att tänja på gränserna och skapa nya tankesätt, dock så skall det göras med en stringens och spårbarhet så att vi ser var det passar in i befintlig kunskap, var det förbättrar förklaringsmodeller eller vad som teorin kan förklara det som tidigare var oförklarat.
Den akademiska utbildningen är inte alltid nödvändig men tillräcklig för att lära studenterna det vetenskapliga förhållningssättet. Om jag tar Ellinor Ostroms ”Governing the Commons” med efterföljande undersökningar. Stanley Milgrams ”Obidience to Authority” som har fått sina efterföljare, Robert Putnam med sina klassiker ”Making Democracy Work, Civic Traditions in Modern Italy” och ”Bowling Alone, the Collapse and Revival of American Community”. Här talar jag bokstavligen om hyllmeter av kunskap som är insamlad enligt de kriterier som du anser skall prägla den klassiska förundersökningen.
Jag tror helt enkelt att Polishögskolan, Militärhögskolan och Försvarshögskolan har missuppfattat den akademiska utbildningen och det vetenskapliga förhållningssätt man skall lära ut. På den grundläggande nivån är det A och O att kunna hantera begrepp, använda teoribildningar, m.m.
Jag håller med om att akademien syftar till att lära ut det vetenskapliga förhållningssättet. Det innebär att skapa ett tankesätt som är skilt ifrån det intiutiva, anekdotiska förhållningssätt som präglat hela männskilghetens framväxt.
J.K Nilsson
Ja, på A- eller B-nivå är det väl ärligt talat inte särskilt mycket nyskapande, det erkännes. Men visst finns det en strävan att tänja gränser och skapa nytt där i botten.
Å andra sidan tycker jag inte att de teoretiska delarna på gamla PHS, som hölls av gamla ordnings- och trafikpoliser helt utan akademisk skolning var sämre än de motsvarande kurser jag gått på universitet. Tvärtom.
Men jag kan förstås ha haft tur med lärare på PHS och otur på universitetsnivå…
Hur som helst håller jag med Jonas i det att grundutbildningen för poliser och militärer bör vara en yrkesutbildning med akademiska inslag, medan forskning skall bedrivas på ‘riktig’ högskola. Denna högskola kan sedan även ha kurser och specialutbildningar lämpliga för chefer och specialister – vilket är det skikt där akademiska studier verkligen kommer till sin rätt. För nog sjutton finns det gott om utrymme för akademiska tjänster inom polisen. Men hanteringen av fyllor, förhör och FU-protokoll i enkla ärenden behöver man ingen akademisk skolning för.
Det är bättre att skapa karriärvägar, påbyggnader och fortbildning som räcker till ett helt yrkesliv. Som det är nu skall alla ha läst allt för ett helt yrkesliv när de går ut skolan. Sedan är det i princip slut med tillförseln av nytt kunnande fram till pension, frånsett någon enstaka kurs för ett försumbart fåtal. Det är inte bra för någon organisation. Var är dynamiken?
Tack Nilsson. Du är den första som argumenterar och försöker motbevisa sakligt. Jag uppfattar att ditt svar även är kopplat till mig. ( Är glad att även du är statsvetare)
Du förtydligar mycket bra en lucka i argumentationen. Jag hävdar också att den empiriska insamlingen av data har stora likheter med t.ex. en förundersökning. Frågan är om utbildningen på PHS lyckas skapa en klar koppling däremellan.
Ett problem med Akademien är att den inte accepterar dokumenterad empiri som ”riktig” kunskap och därför ses reglementen som något som möjligtvis tjänar som referenslitteratur men inte kurslitteratur. Detta trots att spårbarheten i reglementena oftast sträcker sig många decennier bakåt och vilar på solid empiri, inte bara svensk sådan utan internationell.
Sånt får mig att fnysa åt Akademien.
Vad läser officeren när han ska lära sig kompanis anfall?
Förresten vill jag rekommendera Stefan Holgerssons avhandling Yrke Polis. Där tycker jag man kan skönja skillnader avseende synen på organisationens uppgifter och vad som är grundstommen. Om man tittar noga så kan man säkert dra paralleller till denna debatt gällande akademiker och icke-akademiker.
Cynisk: I dagsläget läser officeren förmodligen ingenting. Det hjulet har inte uppfunnits på nytt ännu.
Som jag förklarade är det svårt att övertyga människor att släppa taget om anekdotisk bevisföring, så det har du rätt i att det är att tänja gränserna i viss mån. Jag skulle vilja formulera det som att man strävar efter att ”bidra till den ackumulerade kunskapen”, det är inte samma sak som att skapa något helt nytt utan det kan lika gärna betyda att testa Milgrams lydnad med en transvestitisk auktoritet, en homofob till försöksperson och en homosexuell som den utsatte. Men det är inget som du får göra innan en eventuell uppsats på lägst B-nivå. Samtidigt är det ett personligt ansvar att hålla sig till intersubjektivitetens ramar. Dock, vad vore en förundersökning om man inte tilläts upptäcka fingeravtryck, blodgruppering eller DNA?
En av vetenskapens uppgifter är just att popularisera forskningen och göra den tillgänglig för undervisning. Snarare så tycker jag att man bör ställa högre undervisningskrav på de som är anställda i den akademiska världen.
Jag vänder mig inte emot akademiska inslag i utbildningen, det jag reagerar på är tonen om att akademiker och yrkesmänniskor inte riktigt går ihop. Samtidgt så är min erfarenhet att det finns ett visst mått av akademikerförakt. Det spelar ingen roll hur bra läraren är så länge han inte är officer och truppat i tio år så är det inte något att lyssna på ty jag skall ju bli truppare och ingen dj-vla akkademikker.
Jag tycker det är bra att läsa ifrån sig det teoretiska ramverk för yrket innan man börjar, därefter klär man på människan olika kurser som den behöver för att lösa sin uppgift. Varför skulle man tidigare läsa ett halvår allmännmilitär utbildning och ett & ett halvt år för att bli flygtekniker och fänrik. När du kom hem så jobbade du ett antal år och gick tillbaka till skolbänken i 10 – 12 veckor för att läsa till Löjtnant. Efter kanske fyra år till så var du uttagen att skruva skrivbord och då läsa till kapten för att bli betrodd att arbetsplanera personal, planera och planera flygtidsuttag på flygmaskiner. Om du visar framfötterna och initiativförmåga så blir du uttagen till majorskursen och får läsa ett år till för att bli betrodd att arbetstidsplanera personalen, lägga upp kompaniets verksamhet för det kommande året och lite annat smått och gott. Du skall även ha ett ekonomiskt ansvar men det är inget som det finns utbildning för att lära sig. Om du har läst ifrån dig den statsvetenskap och lite annat smått och gott man tydligen tycker att du skall kunna redan i karriärens början så känns det mer naturligt att läsa nödvändiga yrkeskurser och lägga tiden på att göra praktik. Jag har svårt att tänka mig att det skall vara annorlunda i polisen, men jag kanske har fel.
J.K Nilsson
Cynisk, nu skulle jag kunna kontra med att reglementena är kontextbundna och därför värdelösa att göra generaliseringar ifrån. Men vem är det som avgör varför det inte skulle kunna räknas som kunskap? Jag skulle kunna tänka mig att studera reglementen ur ett fenomenoligiskt perspektiv för att etablera vilken grad av kontextberoende som finns för att den vägen göra en generalisering.
Men jag tror det enbart beror på en viss begreppsförviring. Det den akademiska världen i stort gör är att skapa generaliseringar. Ju kraftigare generalisering destå bättre, titta på fysikernas våta dröm om en enhetsteori. Det är generaliseringen och faktasamlandet utifrån väl definierade begrepp och frågeställningar som är kunskap. Att titta på en bok som är späckad med fakta men man inte kan redogöra för när, var eller hur den faktan kan anses gälla. Tänk på avgränsningsproblematiken.
Skall man skapa ett reglemente som räknas som akademisk/vetenskaplig kunskap så får man börja med avgränsingar, definitioner, metodval och vilken ansats man vill använda.
Jag skulle dock säga att det är en prestigefråga som man inte behöver fundera så mycket på.
Visst jag är lite otydlig men det beror på att det finns en viss otydlighet i ditt påstående.
J.K Nilsson
Jag ställde frågan om vad som skulle krävas för att reglementen och dylika verk skulle godkännas som kurslitteratur av högskolan och fick svaret att det måste vara en institution med tillhörande professur som skulle skriva dem.
”Den beprövade erfarenheten”, som ju reglementena är, är underordnade de fina akademiska titlarna.
Reglementen är generaliseringar och standardförfaranden och inte alls särskilt kontextbundna, mer än i sin militära natur. Det sistnämnda måste anses som självklart eftersom själva ämnet är militärt.
Det är sånt snömos som du drar upp JK Nilsson som fördärvar Akademien och synen på den. Jag frågade en person på FHS vad denne hade för yrke, ”Akademiker” blev svaret.
En gång i tiden ansåg jag att FM var en inskränkt och organisation. Det var innan jag hade studerat på högskola. Nu vet jag att Akademien på många sätt är än värre.
Det här börjar bli för akademiskt för mig. Skriv en bok!
Cynisk, vad är det du kritiserar en institution på en högskola eller det vetenskapliga arbetet?
J.K Nilsson
Jag kritiserar Akademien i allmänhet och akademiker i synnerhet. Den självgodhet som jag mött i den sfären är inte värdig den vikt som samhället lägger på verksamheten.
Vetenskapen behövs men titlar och dylikt, som är det som räknas i Akademien, är inte viktigare än reell kunskap och kompetens.
Men det är väl jag som har för få akademiska poäng för att uppskatta det?
Väldigt intressant och läsvärt inlägg – tack! 🙂
Den s.k. akademiseringen av officersyrket skapar mycket förvirring. I USA och fram för allt UK är det vanligt och ibland krav på att man skall ha en akademisk examen INNAN man påbörjar officersyrket. Krigskonst eller krigsvetenskap är för övrigt inget akademiskt ämne i dessa länder.
I USA vill man ha olika typer av officerare med olika bakgrunder för att snabbare kunna ha ”en officer med rätt bakgrund” för olika konflikter. Just nu har de officerare som har gedigen civil akademisk bakgrund bra befordringsmöjligheter. David Patraeus och Stanley McChrystal är exempel på en nyare typ av officer i USA.
Några på HKV (med god hjälp av tidigare rektorn på FHS) insåg att en svensk officer också borde ha ”akademisk bakgrund” men insåg ju också risken med att FHS därmed skulle utsättas för konkurrens. Resultatet blev att klassa KRIGSVETENSKAP som ett akademiskt ämne. FHS kommer att försöka med att akademisera LEDARSKAP också men där kommer FHS köra i diket.
Ett av de bästa skydden för soldater är kunniga officerare. Numer behöver en officer också kunskap i andra ämnen för att lösa militära uppgifter. En civil akademisk examen ger möjligheter dels till högre studietakt dels till en bredare akademisk förståelse av kontexten. Ett sammanfattande begrepp som en officer bör kunna förstå, en general behärska, är PMESII – http://pmesii.dm2research.com/wiki/index.php/Main_Page
Jag menar att för de nya generalistofficerarna borde det vara krav att ha civil akademisk examen. Vi har det för tekniska officerare. C PROD borde ju ha en civilekonomexamen dels stor praktik från större revisionsföretag eller banker.
Det FM skall utbilda officeren på är LEDARSKAP och kunskapen om väpnad strid eller som det egentligen heter – utöva dödligt våld. Du vet själv mycket goda exempel på bra militära chefer och exempel på riktiga truppbefäl som får soldater, pluton, kompani och i alla fall förr bataljon att följa dem i vått och torrt.
Denna officer har systemet producerat de senaste 50-60 åren ofta med bra resultat. Detta skall FM fortsätta med MEN då det idag krävs andra kunskaper också så bör FM inte utbilda i dessa ämnen utan se till att ”gratis” få med detta redan från början. Det akademiska mumbo-jumbo som dels finns på bloggar dels på FHS tyder på en viss okunnighet om vad en bra officer skall ha för egenskaper.
Han/hon finns ju idag! Tror Du inte det går att ta fram bra truppofficerare med detta koncept? Läs då Nathaniel Fick:s bok ONE BULLIT AWAY.
Jag ber att få instämma med slokhatten. Jag tror skarpt på den varianten.
@ Slokhatten
Jag misstänkte att USA och GB skulle komma på tals här förr eller senare. Jag har själv ytterst begränsad erfarenhet av utbildningssystemet och av att arbeta med officerare från dessa länder. Det inskränker sig till några ”joint” operations under några få dagar i ett av de svenska Insatsområdena.
Jag vill ändå ge mig på en analys av ämnet. Det finns i Sverige några befästa myter om framförallt det amerikanska försvarets befälskår. Den kan sammanfattas med att majoritetsjobbet genomförs av underofficeren medan officeren har en bekväm och välbetald plats i bakgrunden. Ett skämt som ibland återkommer i filmer är när den stressade rekryten kallar sin sergeant för ”Sir”, svaret från den sympatiske sergeanten blir då ” Don´t you Sir me, I work for a Living”. Detta är naturligtvis tillspetsat men visar ändå på en utbredd tvåbefälskultur.
Detta system har vi valt att efterlikna men inte kopiera. Det finns än så länge en tydlig skillnad. I USA gör man soldater av akademiker, I Sverige försöker vi göra akademiker av soldater. Aspirantutbildningen (officersutbildning utan militär bakgrund) liknar dock det amerikanska systemet fullt ut. Jag hävdar att vi i benchmarkingens tidevarv kommer att mer och mer likna det amerikanska systemet fullt ut. Vi måste då också vara lyhörda med vilka problem detta för med sig.
Jag tror Polisen utgör ett bra exempel. Där har chefer rekryterats som akademiker (ofta jur.kand.) till chefsbefattningar och sedan fått polistiteln på köpet efter en utbildning. På marken finns poliserna med PHS i ryggen som utför det dagliga grovjobbet. Morgonsur har vid flera tillfällen påtalat den spricka som existerar mellan strategisk och operativ nivå inom polisen. Två nivåer som talar olika språk och därmed inte kan prata med varandra.
Den sprickan finns idag inom Försvaret också men visar sig i sprickorna mellan Försvarsdepartementet-Högkvarteret-Insatsförbanden. Jag anser inte att lösningen är att rekrytera ekonomer och jurister för att sedan skola om dom till officerare. Jag anser att de ska rekryteras direkt och anställas som civilanställda. Dagens HKV är överbefolkat av högre officerare som blivit ”över” vid förbandsnedläggningar och som sitter och utför uppgifter de inte alls har utbildning för.
Ett tankeexempel. Varför inte låta chefen för IKEAs logistikavdelning få bli logistikchef på FMLOG. IKEA har gjort det till en företagsheder att få rätt pryl på rätt plats vid rätt tidpunkt. Något som FMLOG inte riktigt på samma sätt lyckats göra till sitt signum. Det behövs fler civilanställda på HKV så att officerare oavsett nivå kan få utföra sitt hantverk som dom borde ha lärt sig på de olika officersutbildningarna.
Det kan vara så att Chefen PROD behöver vara civilekeonom. Själv tror jag att PROD funktionen behöver två chefer. En general som gått den militära skolan och en driven ekonom med erfarenhet från budgetarbete i offentlig sektor. Uppdelningen med ÖB och GD anser jag vara bra. En annan dimension som ofta glöms bort är att den amerikanska arméns högsta skick inte bara befolkas av generaler med fina akademiska titlar. Det finns ju även en del trupparsvin iform av fanjunkare på olika nivåer som har som enda uppgift att färga besluten med sina ofta långa erfarenheter från livet ute i verkligheten. Sgt Mj of the army har sitt kontor bredvid arméchefen inne i pentagon. Trots att hans grad understiger en westpoint fänrik.
Men för att svara på din sista fråga; Jag tror att det kommer att finnas treåriga officerare som lyckas i det nya systemet. Jag tror också att det kommer att finnas folk som fullständigt gör bort. Särskilt gäller detta de som går aspirantprogrammen. De kommer ju att likna en avancerad KB/PB elev när de kommer ut. Många är de KB elever som misslyckats i sina försök att leda sina grupper/plutoner förbi ledarskapets fallgropar. Problemet är bara att de inte kommer att få samma chans att åtgärda felen eftersom de relativt snabbt skall avancera i systemet.
@ slokhatten
Jag missuppfattade syftet med sista frågan och omformulerar mitt sista stycke.
Ja det kan vara så att FM skall ställa krav på att deras nya taktiska officerareskall ha akademisk examen med sig. De kommer då att vara äldre när de rekryteras och framförallt kommer de att vara mer ifrågasättande, typ tolkskolans värnpliktiga. Detta kommer att ställa högre krav på de som utbildar dem.
Men framförallt tror jag att det med tiden kommer att utvecklas en kultur med ”Finare” akademiskt skolade chefer och soldater/specoff som förlitar sig på sin empiriska erfarenhet och magkänsla. Skillnaden kommer att skapa en kultur som liknar den som Polisen har idag. Vissa chefer kommer att lyckas, andra misslyckas.
Jonas
Det kommer nästan garanterat att ställas högre krav på de som utbildar blivande officerare pss som man ställer högre krav på de blivande officerarna, det uppfattar jag som en ganska bra utveckling.
Utmaningen som man kommer att stå inför är att integrera den empiriska erfarenheten och magkänslan till ”akademisk kunskap”, dvs något som kan generaliseras, anpassas till nya förutsättningar och läras ut samtidigt som man rensar bort de delar som är opålitliga. Målet är väl att få bättre officerare överlag istället för att enbart förlita sig på individernas inneboende magkänsla som för övrigt kan slå åt båda håll.
Cynisik, nu är det lite sent men nu när jag drar mig till minnes kurser jag läst på högskolan så har det varit journalister och andra ”Autodidakter” som skrivit de böcker vi haft som kurslitteratur. Föreläsaren menade att det visserligen var institutionen som skulle godkänna kurslitteraturen men eftersom det var föreläsaren som hade sakkunskapen var det oärligt att såga hans ”förslag” till kurslitteratur. Tydligen så var kravet på akademisk grund lite annat där jag läste.
J.K Nilsson