Om enkla men svåra lösningar i Afghanistan

Photobucket

Jag har tidigare nämnt att gerillakrig och gängproblematik uppvisar stora principiella likheter. Och så gör även metoderna för att bekämpa de två; De grundläggande principerna i detta inlägg (länk) kan t ex lätt modifieras och appliceras på våra soldater i Afghanistan.

Båda situationerna är nämligen egentligen en kamp om befolkningens förtroende. Och i denna kamp är det alltid utmanarsidan – gerillan eller gänget – som har den lätta uppgiften. De behöver nämligen inte vinna något förtroende alls.

För att de skall komma framåt i sin process räcker det att de saboterar befolkningens förtroende för motståndarsidan.

Ett av de första stegen i klassisk gerillataktik handlar om att medelst attacker och attentat tvinga motståndaren att röra sig i stora förband och att förlägga sig på stora, befästa baser. Anledningen är att man då förlorar rörelsefriheten i territoriet, därigenom också närheten till befolkningen – och i stället ger gerillan/motståndsrörelsen ensam tillgång till densamma.

Förutom att höja det politiska priset på västländernas hemmaplan för varje stupad soldat är detta en effekt talibanerna gärna uppnår när de placerar ut vägbomber – s k IED:er – eller skjuter ihjäl svenska soldater.

Ordförande Mao beskrev vikten av detta ungefär så här; ‘gerillan måste röra sig bland folket som fisken simmar i havet’. Det är precis vad talibanerna gör idag. För ISAF gäller det motsatta; att beröva gerillan möjligheten att simma fritt i detta hav. Lyckas man medför det att gerillan kommer att marginaliseras och självdö.

Så hur gör man då det i praktiken?

Lösningen heter närvaro. Och då menar jag inte att man syns då och då eller dyker upp till gemensamma möten. Jag menar närvaro av den sorten som får befolkningen att känna ens stöd överallt och alltid. På amerikanska finns uttrycket ‘To Stand One’s Ground’, vilket är ett bra och dessvärre svåröversatt uttryck för hur arbetet måste börja. Det räcker nämligen inte med att vinna striderna; Man måste stå kvar, behärska territoriet och vinna folkets förtroende.

Man brukar prata om ‘Hearts and Minds’ – att vinna befolkningens hjärtan och sinnen. Tyvärr är uttrycket något missvisande. Det handlar nämligen egentligen inte enbart om att vara ‘mest omtyckt’, eller att erbjuda det mest sympatiska alternativet. Innan man kommit så långt att dessa frågor ens är aktuella att ta upp för diskussion handlar det först och främst om att vara befolkningens ‘preferred supplier’ av grundläggande trygghet på den plätt territorium där de lever sitt liv.

Om ISAF inte bedöms kunna upprätthålla denna trygghet kommer man av logiska skäl att se sig tvingad att hålla sig väl med talibanerna, låta dem hållas och t o m understödja dem – även om man inte tycker om dem. På det sättet har man i alla fall inga fiender, eftersom ISAF knappast kommer att hänga en i närmsta lyktstolpe någon mörk natt för att man en gång pratade med en taliban, eller för att man berättade var ISAF-soldater brukar parkera sina fordon.

En lyckad ‘Hearts and Minds’-kampanj kräver uppriktighet, empati och välvilja kombinerad med beslutsamhet, fasthet, styrka och uthållighet för att lyckas.

Ingen framgångsrik kombination innefattar uttrycken snällism, godtrogenhet, eftergivenhet och vindflöjeltaktik – vilket förstås är självklart, men trots det kan behöva poängteras för en och annan opinionsbildare.

Man behöver faktiskt egentligen inte ens vara särskilt omtyckt, bara man levererar grundläggande trygghet, stabilitet och förutsägbarhet. Men man bör förutom grundläggande trygghet förstås helst representera något tydligt budskap man själv kan stå för i vått och torrt och som går hem någorlunda bland befolkningen.

Man måste lyckas så bra med ovanstående att man blir den invånarna naturligt först vänder sig till för att samarbeta eller lämna information – även om talibanerna både betalar bra och hotar att skära halsen av min dotter om jag inte samarbetar.

Inget man snyter ur näsan på några månader, således.

Ibland tror jag inte ens alla ansvariga inom försvaret (eller polisen) riktigt förstår vikten av fysisk närvaro och att behärska territoriet för att lyckas riktigt bra om man representerar regeringen och skall genomföra en ‘Hearts and Minds’-kampanj. Det är nämligen inte lika lätt som att vinna ‘Hearts and Minds’ som motstånds- eller gerillarörelse, då det i princip räcker att ha ett tilltalande budskap, uppföra sig någorlunda korrekt och ha tillräcklig militär kraft för röra till det någorlunda för motståndaren.

Tyvärr får man ibland uppfattningen att det även bland vissa befattningshavare inom försvaret har utkristalliserat sig en tro att det räcker att åka runt på social visit, le och spela rollen av fredlig, obeväpnad och härligt demokratisk, presentera en vinnande vision om framtiden och ‘hur det borde vara’ för att sedan bocka av besöken hos olika dignitärer på en önskelista. Och när man fått alla att lyssna, levererat punkterna på önskelistan och verkar vara jättepoppis är man klar!

Tyvärr är verkningsgraden av ovanstående milt sagt låg om man inte råkar vara befolkningens ‘preferred supplier av trygghet och säkerhet’.

Det enda intressanta på det första steget i behovstrappan är vem man känner förtroende för att kunna ge en den allra mest grundläggande tryggheten; att garantera mat och att man inte blir ihjälslagen. Kan man bara det får man i värsta fall vara taliban. Hellre talibaner än total oberäknelighet.

Om man så vill representera ‘den civiliserade regeringen’ krävs det att man har makt, kraft, uthållighet, vilja och resurser att upprätthålla trygghet och säkerhet. Inte bara ibland – utan alltid. Det kräver en mycket hög närvaro. Rentav att man upplevs krypa in under skinnet på hela samhället. Att man gör det till sitt. ‘Flyttar in’ hos befolkningen. Umgås och fraterniserar. Är närvarande i små posteringar och patruller dygnet runt. Skapar förtroende på det personliga planet. Aldrig backar undan om man blir angripen.

För att vinna någons själ och hjärta måste man nämligen våga erbjuda sin egen själ och sitt eget hjärta först. Det finns inga genvägar, processer, metoder eller rationella argument som kommer förbi detta faktum.

Och som alltid är det betydligt lättare att rasera än att bygga upp – vilket gör att man aldrig kan vinna över en gerillastyrka eller motståndsrörelse enbart med militära medel. Dessutom krävs en oerhörd uthållighet över tiden.

Det här är ingen raketvetenskap för någon gammal FN-yxa – officer som soldat. Det är heller ingenting konstigt för våra trupper i Afghanistan – eller för någon polis som arbetat mot gängproblematik. Det är som sagt samma mekanismer som spelar in även om allvarlighetsgraden i våldsyttringarna förstås skiljer sig markant.

Har man inte förstått mekanismerna och därigenom vad denna uppoffring innebär och kräver spelar det ingen roll hur ‘firm, fair och friendly’ man spelar under sin blixtvisit i verkligheten. Tyvärr vet jag att både polisen och försvaret ofta och återkommande underskattar behovet av grovjobbet på marken – och överskattar nyttan av symboliska manifestationer. Kanske har detta till viss del ekonomiska förklaringar, eftersom ett beslutsamt arbete kräver stora resurser, och adekvat – ofta dyr – utrustning. Det kräver också att man fattar obekväma beslut – och står för dem, oavsett konsekvenser.

Ett exempel på symboliska manifestationer jag bara inte kan låta bli att ta upp är att det ofta i den offentliga debatten pratas om att våra soldater måste ‘börja åka obepansrade fordon’ för att vinna befolkningens förtroende. Det stämmer till viss del, men är bara halva sanningen:

Att åka obepansrade fordon måste vara en konsekvens av att man skapat trygghet och säkerhet – det är inte en förutsättning för att den skall uppstå.

Missar man ovanstående självklarhet avslöjas symbolhandlingen skoningslöst av invånarna – och något förtroende från deras sida uppnår man inte. Det går för den delen alldeles utmärkt att vara både empatisk, social, rolig, trevlig och personlig även om man råkar åka till platsen i ett Stridsfordon 90 och ha ett granatgevär liggande i stridsutrymmet.

Att invånarna skulle bli skrämda eller provocerade av pansar, uniformer och vapen är nog sant – men bara under förutsättningen att området verkligen är tryggt och säkert. De flesta som bor någonstans känner sina kvarter och stämningen där ganska bra, och känner när det är läge eller inte. Välanpassad utrustning skapar trygghet. Det är när säkerhetsläget och ‘utrustning och pådrag’ inte går hand i hand man bäddar antingen för otrygghet eller provokationer.

För det bygger ju faktiskt heller inte direkt något jätteförtroende om en glad ensam svensk kommer farande obeväpnad i skjorta och slips till en plats där befolkningen knappt vågar gå utomhus och påstår att läget är lugnt och att han skall garantera säkerheten – innan han lika leende vinkar åt invånarna, åker därifrån och lämnar invånarna åt sitt öde.

Såvitt jag förstått av vänner som befinner sig i Afghanistan finns det såväl ‘Stridsfordon 90-områden’ som områden mer åt ‘skjorta-slips-hållet’ i det svenska ansvarsområdet. Det torde således i samma ansvarsområde vara lätt att att både ha för hög och för låg svansföring. Och ingetdera är någon bra övning, även om man som sagt kan parera det mesta i ‘felaktig utrustningsväg’ med rätt anpassat beteende.

När det gäller ‘Stridsfordon 90-områdena’ kan man sammanfatta läget så här – tyvärr:

Är säkerhetsläget sådant att man inte kan bemanna små permanenta posteringar behärskar man per definition inte territoriet och måste göra något åt det. Det enda sättet är att lyckas med detta är förstås att åka ut och bemanna upp posteringar. Det kräver i sin tur resurser – och kostar förluster, vilket är de två stora stötestenarna. Å andra sidan behöver inte alla soldater överallt och i alla posteringar vara svenska – det allra bästa är förstås om allt fler råkar vara afghaner, samt att man får försöka skydda sig mot förluster så gott man kan med fältarbeten.

Det viktiga är att man finns där. Och står kvar.

Förpestar ‘havet’ så barracudorna inte längre kan simma i det.

På kort och medellång sikt kommer vi således obönhörligt att få hem fler döda och sårade soldater ju mer beslutsamma vi är. Flera posteringar kommer onekligen att bli attackerade och sprängda. Vad vi då behöver göra är trist nog att stå fast vid vår beslutsamhet att finnas där för befolkningen, skicka dit en ny patrull och vänta på nästa attack. Och i värsta fall på nästa sändning flaggdraperade kistor.

‘To Stand One’s Ground…’

Lösningen är således enkel – men allt annat än lätt.

Det kommer att bli dyrt. Vi kommer att utsätta våra soldater för att stå där som sittande fågel och vänta på nästa attack, vi kommer att utsätta deras anhöriga för konstant skräck, och vi kommer att utsätta våra folkvalda för ett politiskt tryck vi knappast sett maken till i efterkrigstiden. Om vi avdelar resurser och håller ut kommer situationen i ‘vår’ lilla del av Afghanistan dock att stabiliseras – även om det vore naivt att tro att alla typer av attacker helt skulle upphöra för all framtid.

Det finns förstås flera alternativ till att sticka ut hakan ordentligt, vilket även Chefsingenjören redogör för i sin analys ‘Riskanalys 101 – Afghanistan’ . I fallande skala och ej uttömmande;

– Man kan lämna områden helt till talibanerna, kraftsamla i mer säkra omgivningar och hoppas de ‘håller sig på sin kant’. Vilket de knappast kommer att göra.

– Man kan dra sig tillbaka helt till befästa camper, göra lagom halvhjärtade punktinsatser för att rädda ansiktet internationellt och hoppas man gör någon nytta. Vilket man knappast kommer att göra.

– Man kan också lämna Afghanistan helt och låta barracudorna simma fritt.

Men under alla omständigheter – och även i det sistnämnda fallet – kräver det att man rakryggat står både för sitt beslut och de konsekvenser som följer av det.

Vem har sagt att det ska vara lätt?

– – –

Läs gärna denna skrift från FOI om ‘Hearts and Minds i Afghanistan’.

Advertisements

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Om enkla men svåra lösningar i Afghanistan

  1. Forsno skriver:

    Det är sällan ett inlägg om COIN blir så självklart mellanmänskligt; mina brukar definitivt inte blir det. Väldigt bra skrivet.

  2. Leffe skriver:

    Bra skrivet!

    Är det inte en försvårande faktor i Afghanistan att den militära närvaron är tillfällig, även om den är långsiktig så är den inte permanent. Polis som går i mot gängkriminalitet har ju en helt annan uthållighet.

    Den praktiska betydelsen av detta torde vara att man är beroende av att successionen till lokal säkerhetsstruktur måste vara trovärdig. Om den inte är det så blir taliban ett stabilare kort att lita på.

    Kontentan är att ISAF långsiktigt är beroende av en trovärdig regering i Afghanistan – och dit tycks det tyvärr vara långt. Kortsiktigt är det kanske vettigast att riskmiimera lokalt och vänta på ett tillfälle då det finns en trovärdig regering?

    • Morgonsur skriver:

      Jag är inte så säker på att svensk polis har så mycket bättre uthållighet. Det är oerhört sällsynt att man från polisledningar verkligen vill satsa de resurser som krävs och stå bakom en uthållig insats.

      Våra centrummiljöer och förorter brukar få nöja sig med blåljusutryckningar, symboliska besök och enstaka polisbilar som susar förbi med uppvevade rutor.

      Annars skulle det inte se ut som det gör runt om i landet.

      Det finns områden där det fungerar och man kommer till rätta med gängproblematiken. Dessa små öar återkommer med jämna mellanrum i polishistorien och har alltid en grund i en kärna av eldsjälar som oftast slåss mot sin egen organisation för att få de resurser, mandat och det stöd utåt som initialt krävs.

      Framför allt brukar det brista i stöd från ledningen i fasen jag ovan kallade ‘To Stand One’s Ground’. Den kräver nämligen fasthet och att man är obekväm och ärligt talat rätt ‘politiskt inkorrekt’ i ett land där det anses provocerande om en polis vägrar förhandla och diskutera med folk som inte ens befinner sig på spelplanen längre…

  3. CS skriver:

    Väl skrivet!

    Precis som du beskiver är en av framgångsfaktorerna att behärska framförallt de oroliga områdena med posteringar och framskjutna baser. Man har försökt vid några tillfällen men uthålligheten finns inte. Manöverförbanden är för få och fältarbetsförband saknas.

    Förhoppningsvis tar Turkiet över någon/några av våra provinser så att de få trupper vi har kan kraftsamlas till de återstående gigantiska områdena.

  4. Raljant skriver:

    Du har så rätt. Det du uttrycker är en summering av den approach som kallas COIN.

    Sverige och vissa tongivande idioter i FM har dock misstolkat COIN-krigföringen till att dricka te med byäldstar och säga salam aleikum till barnen på gatorna i Mazar. Bistå civilbefolkningen med varaktig säkerhet? Nehej inte det. Åka pansarkolonn och gripa någon och sen åka hem till campen och sola? Jadå.

  5. GustavÅke skriver:

    @Leffe

    Jag antar att du menar att den _utländska_ militära närvaron är tillfällig. Om arbetet med att bygga upp ANA och ANP tog fart och fungerade, så skulle man ju kunna jobba så här, och efterhand fasa ut utländska trupper mer och mer till förmån för inhemska.

  6. Old School skriver:

    Kan bara instämma i det du skriver. Har själv upplevt att bybor i Afghanstan som sagt: ”Om ni kommer tillbaka till vår by måste ni skjuta ihjäl TB och därefter stanna här. Kan ni inte det så kom inte hit.” Därför krävs en mångdubbelt stor svensk styrka för att kunna upprätthålla den närvaro som krävs intill att ANSF klarar det själva. Det är sånt som gör mig tveksam till den lilla insats vi gör nu.
    Och när skall FM leverera en COIN-doktrin? Frågan har varit uppe så tidigt som 2006 i HKV. En general berättade för mig att FM utbildade US i COIN på Livgardet. Ungefär som om det vore en kul liten stridsteknisk finess. Undrar om han trodde på det han sa och om han överhuvud visste vad COIN är för något. Det är inte bara i Afghanistan problemen finns…….

  7. Morgonsur skriver:

    Det lustiga är att gammal beprövad kunskap vi egentligen alltid besuttit själva inte blir riktigt okej förrän den adopterats på andra sidan Atlanten och getts ett amerikansk namn och helst en akronym. Och även då är det lätt att missuppfatta vad det egentligen handlar om. Hela närpolisomorganisationen är ett lysande parallellexempel på detta.

    Tyvärr upplever jag att försvarets ledningsstruktur inte alltid litat på soldaternas kompetens och omdöme, och ofta motarbetat ‘fraternisering med locals’, eftersom det setts som lite farligt, omilitäriskt och rentav lite mesigt.

    Det gäller naturligtvis att bli personlig och inte privat, och att se att det finns skillnader mellan att å ena sidan

    -bjuda på sin mänskliga sida,
    -ha en personlig approach,
    -utbyta erfarenheter och
    -umgås med lokalbefolkningen

    och å andra sidan att

    -skämma ut sig,
    -vara oprofessionell,
    -läcka uppgifter och
    -gå på horhus.

    Och vissa kommer tyvärr inte att klara balansgången hur man än gör. Men även i Försvarets ledarskapsböcker beskrivs ju McGregors ‘Teori X’ och ‘Teori Y’. Om man ger förtroende och ansvar möter de flesta upp till det, medan motsatsen skapar ögontjänare…

  8. chefsingenjoren skriver:

    Det jag har funderat mycket på är om ändringen av vårt försvar kommer att innebära att vi tappar det som vi alltid varit bra på, d.v.s. medmänskligheten.

    Nu försöker vi modellera oss efter USA, vilka inte riktigt är kända för medmänskliga operationer.

    Jag är kraftigt för den mix som utlandsstyrkan tidigare har haft av officerare, reservofficerare och frivilliga f.d. värnpliktiga. De bägge sista kategorierna tillför förbandet en civil kompetens som jag tror att det nya kontraktanställda försvaret kommer att tappa bort. Vi kanske blir bättre soldater, men riskerar vi inte att samtidigt distansera oss en smula från det civila samhället som vi har i uppgift att skydda?

  9. Ping: Om att återupprätta ordning i utanförskapsområden | Morgonsur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s