Om robotbeskjutning i Ribnica

Photobucket

Ett vackert Bosnien vintern 1993/94

Mot bakgrund av de tragiska förluster som nyligen drabbat den svenska styrkan i Afghanistan passar det kanske bra med en historia för att påminna om de ständigt närvarande riskerna när man deltar i internationell tjänst. Historien har jag lagt till i listen längst upp på sidan under namnet ‘Robotbeskjutning i Ribnica, februari 1994’

Innan jag åkte till Bosnien 1993 förfasades det i media en hel del om att vi medförde liksäckar. Vi soldater förstod ingenting av debatten – för jag tror inte det var någon av oss som räknade med att alla skulle komma hem levande. Jag tror faktiskt vi soldater hade betydligt mer pessimistiska förväntningar än både media och beslutsfattare. Och den dag det otänkbara hände ville ingen av oss att vår omgivning skulle stå handfallna.

Bataljonchefen Ulf Henricsson sade så här till TT: ‘Jag har fått kritik för att jag har sagt att vi tar liksäckar med oss. Men det här är en mentalt förberedd bataljon som vi har skydlighet att prata klartext med. Vi kallar saker vid dess rätta namn.’

Vi stöttade Chefen fullt ut – men ingen av oss kunde tro att vi skulle ha sådan tur. Liksäckarna förblev outnyttjade.

‘Gud är svensk’, brukar man ofta säga i utlandsstyrkan, och visst ligger det mycket i uttrycket. Svenska soldater har haft närmast häpnadsväckande låga förlusttal om man ser till vad som faktiskt inträffat genom åren. Under den första Bosnienbataljonen BA01 gick t o m den svenska bataljonen allmänt under namnet ‘Lucky Battalion’ bland andra länders bataljoner.

Vi ansågs sticka ut hakan mer än de flesta, ständigt råka ut för att någon av parterna avfyrade allsköns dödligt elände mot oss – och ändå hade vi häpnadsväckande få förluster. Jag vill minnas att det under vår första bosnienbataljon landade på tiotalet sårade av stridsaktivitet – och överhuvudtaget inga dödsfall, med undantag för en norsk soldat i bataljonens norska fältsjukhuskompani NORMEDCOY som avled efter ett vådaskott från en kamrats Glockpistol.

Jag brukade ofta undra vad som skulle hända om man skickat drygt niohundra unga män huvudsakligen i åldern 20-25 år till Kanarieöarna på badsemester under sex-sju månader. Hade alla kommit hem levande ens ?

Nej, nog hade vi tur…

Men trots att ‘Gud är svensk’ är alla soldater medvetna om att man inte helt och hållet kan förlita sig på tur. Det gäller att förlita sig till den egna förmågan, utrustningen och framför allt – kamraterna. Men även om man gör allting rätt ingår det i jobbet att ta mycket stora risker då och då. Det finns gott om ögonblick när man rentav måste chansa – med livet som insats. Och även när man inte chansar kan den nyckfulla fru Fortuna slå både till ens fördel och till ens nackdel.

Den händelse jag idag lägger upp på en sida är nog ganska typisk för de flesta stridsliknande situationer. När den plötsligt inträffar har man svårt att få något som helst grepp om läget. Situationen präglas av förvirring och brist på beslutsunderlag, och är inte alls lika klar och tydlig som på film eller i övningssituationer. Man vet ofta inte vem som skjutit, var elden kommer ifrån eller ens vad man skall skjuta mot. I verkligheten syns t ex sällan mynningsflammor. I dagsljus syns de som regel inte överhuvudtaget. Inte ens spårljusammunition är särskilt lätt att se om man råkar stå i den ände av kulan där lyssatsen är skymd från insyn – d v s mottagaränden.

I internationella insatser begränsas man dessutom ofta av att man inte har absolut koll på exakt var civilbefolkningen eller parternas militära enheter befinner sig. Det är inte att rekommendera att man skjuter ihjäl den ena partens trupper för att den andra parten öppnat eld mot en.

‘Den plan finns inte som överlever den första kontakten med fienden’ gäller ända ned till soldatnivå, vill jag påstå.

Man gör oftast många fel och många rätt. Men om man behåller lugnet, gör som man blivit lärd, sköter sin egen uppgift, är beredd stötta sina medsoldater och arbetar någorlunda metodiskt löser det sig dock oftast hyfsat. Och inlärningskurvan är mycket snabb för den soldat som konfronteras med stridens villkor. Incitamenten är tydliga och omedelbara.

Nu till saken; Idag för exakt sexton år sedan – den 22 februari 1994 – begav jag mig ut på ett uppdrag som skulle visa sig bli mer vådligt än vi räknat med.

Vid tillfället hade vi just sänt ett kompani till Sarajevo. Jag minns fortfarande rubrikerna i svensk kvällspress – som nådde oss ungefär en vecka efter den svenska utgåvan; ‘Nu börjar allvaret för FN-svenskarna’.

Det om något visade väl hur dålig koll man i Sverige hade på situationen i Bosnien. Vi hade levt i ‘allvaret’ i princip sedan vi kom till Bosnien. Periodvis var delar av vårt ansvarsområde bland de tuffaste i hela Bosnien. Om man vetat det när man sände ned oss hade vi nog aldrig fått åka. Man trodde vi skickades till ett lugnt område – men anledningen att det var så lugnt var att ingen varit där och tittat. Om ingen rapporterar något så händer det heller statistiskt sett inte något särskilt.

I Sarajevo hände just den period vi hade ett kompani där ungefär… ingenting. Missförstå mig rätt; läget var allvarligt. Ett bräckligt eld upphör-avtal fanns, NATO hotade med bombningar, man samlade styrkorna, och det hade kunnat braka loss riktigt ordentligt. Dessutom var Sarajevo fortfarande en belägrad stad, situationen var fullkomligt vidrig och folket led svårt. Uppdraget löstes föredömligt av vårt kompani, men tillvaron i den gamla OS-hoppbacken på Igmanberget från vinter-OS 1984 blev med facit i hand trots det betydligt lugnare än befarat.

Och samtidigt som svensk media satt och väntade in liksäckarna från Sarajevo hade vi inte mindre fullt upp på vår ‘lugna hemmaplan’.

Den vackra vinterdagen 22 februari 1994 hamnade vi rätt i hetluften. Vi fick betala för vår envishet och envetna målsättning att öppna ytterligare en konvojväg med fem sårade och två utslagna pansarfordon. Den stillsamma morgonen var dessutom sista gången jag upplevde total tystnad i vacker tallskog, eftersom mitt vänstra öra kl 12:46 samma dag stämde upp en ton på 4000 Hz jag fortfarande lyssnar till.

Det kan låta märkligt, men jag tycker fortfarande det var värt det, och minns fortfarande den 22 februari 1994 med glädje som en riktigt bra dag. Rentav som en av mina bästa.

Photobucket
Bärgad Stripbv efter att ha träffats i fronten av en serbisk pansarvärnsrobot. Den skarpsynte kan se ingångshålet från RSV-laddningen i kanten av transmissionsluckan (under förvaringsboxen som nummerplåten sitter på. Boxen for förstås all världens väg, men hängdes tillbaka vid bärgningen).
.

Jag hade efter att händelsen inträffade förmånen att genomföra utredningen av densamma. Normalt sett bör man förvisso aldrig utreda händelser man själv är inblandad i – men i Bosnien fanns ofta varken resurser eller tid att göra saker och ting på processuellt och byråkratiskt perfekta sätt.

Själv är jag tacksam för det, eftersom jag fortfarande har utkast och originalhandlingar från denna händelse kvar, med skriftliga redogörelser från alla inblandade – nedtecknade dagarna efter händelsen. Således har jag ett rätt bra utgångsläge för att återge vad som egentligen inträffade.

Även om berättelsen är långt ifrån heltäckande och jag har tvingats utelämna många detaljer har jag fått med det mesta av händelseförloppet. Allt utspelades under kanske femton-tjugo minuter, även om det verkar som om det vore mycket längre när man läser historien. Jag tycker själv att jag fått till en rätt heltäckande och rättvisande bild av händelseförloppet. Det rapporterades en hel del om händelsen i tidningar och TV när den inträffade. Tyvärr var knappt en enda rad av rapporteringen ens i närheten av sanningen.

Det står faktiskt fel t o m i BA01 egen minnesbok.

Nåväl. Varje människas upplevelse är hennes egen. Det här är min.

Till historien (länk).

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Om robotbeskjutning i Ribnica

  1. chefsingenjoren skriver:

    Efter Desert Storm så gjorde man analys av dödsfallen och till stor förvåning så var den lägre än om motsvarande mängd unga män befunnit sig hemma i USA. Dödsfallen bland piloter per flygtimme var lägre än vad vi någonsin haft i Sverige under fredstid. Förklaringen: Man skärper sig mentalt på att det finns faror och dessutom undviker man till stora delar fyllekörning m.m.

    Jämför utfallet av Svininfluensan. Svenska befolkningen har varit friskare än någonsin denna vinter. Förklaring: Man har varit så rädd för svininfluensan att man bl.a. tvättat händerna ofta och undvikit allt för nära kontakt med snoriga personer i omgivningen. Sunt förnuft har helt enkelt inprogrammerats p.g.a. rädsla.

  2. HE01 numera SY01 skriver:

    Det var länge sedan. Den dagen minns jag. Vi hade tur. Kul att se sin gamle vagn.
    Vagnchefen på strietten

    • Morgonsur skriver:

      Kul att höra av dig. Hoppas du inte fått några men av min hårda landning – och tack för att du tog emot mig…

      /MP

  3. Anders Person skriver:

    Redovisningen av händelserna i Ribnica den 22 februari 1994 så som denna lämnas i Minnesboken bygger uteslutande på utsagor lämnade av de inblandade, samt den dokumentation som loggades på OPS/Info. Du bör således vara en av dem som jag både intervjuade och fick skriftlig dokumentation av. Att det likväl kan ha smugit sig in felaktigheter i boken kan inte uteslutas och är inte ägnat att förvåna, givet de omständigheter under vilka den producerades. Det vore emellertid förtjänstfullt om du vill ange exakt vari de felaktigheter består som du antyder.

    Kamratliga hälsningar,

    Anders Person
    Pressoff
    BA01

    • Morgonsur skriver:

      Hej Anders!

      Nej, jag blev inte intervjuad, eftersom jag inte tillhörde någon av grupperna från 8:e, men kan möjligen ha lämnat någon skriftlig information direkt eller indirekt.

      När jag läser mitt inlägg ovan kan jag se att man förvisso kan läsa det som om uttrycket ”knappt en enda rad av rapporteringen ens i närheten av sanningen” även omfattar BA01 minnesbok. Det gör det definitivt inte, och var heller inte min mening att låta påskina. Formuleringen gäller den spekulationsartade rapporteringen i svensk press, som – även om det är begripligt att den var rätt uppåt väggarna fel och dessutom var rätt ”snäll” – utmålade oss som naiva offer på turistresa.

      Det smågulliga uttrycket ”splittren trängde in genom de små luckorna” dyker av någon anledning upp i minnet…

      När jag läser min egen text ser jag att jag nog inte hade tänkt riktigt klart innan jag skrev om felaktiga detaljer i BA01 minnesbok direkt efter den formuleringen.

      Redogörelsen i BA01 minnesbok är i synnerligen nära överensstämmelse med de förhörsprotokoll som lämnades i nära anslutning till händelsen. Vad jag avsåg i BA01 minnesbok är ett par händelser som kommit i omvänd ordningsföljd (beträffande en skottlossning i förhållande till en annan aktivitet), samt en fundering om när i processen flygunderstödet dök upp.

      Rena pet-detaljer, som inte har med själva texten i sig att göra, utan som är något jag alltid tillskrivit svårigheten för oss inblandade att i efterhand och i detalj korrekt minnas och återberätta en omtumlande situation med snabbt händelseförlopp. (Och det är försås dessutom lätt för den som genomförde alla förhör och fortfarande sitter på alla förhörsprotokoll i original att göra sig lustig över…)

      Så, för att förtydliga har jag nu noggrant läst igenom och i detalj analyserat redogörelsen i BA01 minnesbok för att reda ut de detaljer jag ansett inte riktigt stämmer med den i utredningen sammanställda bilden. Och det är nu det här blir riktigt pinsamt; jag har allt sedan 1994 läst väldigt slarvigt och faktiskt tolkat texten om vad mina soldatkamrater sagt i minnesboken fel.

      För om man läser noggrant och inte slarvar med orden finns det faktiskt inget formellt fel i texten annat än min sedan länge förfäktade tolkning av den.

      Svårt det här med text. Därför är det bra att bli ifrågasatt och få lite hemläxa ibland. Och den här gången blev det underkänt på min läxa.

      Jag pudlar mig å det skändligaste och ber framför allt mina av mig missförstådda olyckskamrater, men även dig, käre soldatbroder om ursäkt.

      Jag uttryckte mig inte bara slarvigt i texten utan hade faktiskt dessutom fel – i att det stod fel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s