Gästinlägg: Kvinnors roll som offer i krig

Jag har nu förmånen att publicera ytterligare ett tänkvärt gästinlägg från ‘Jonas’ som jag hoppas skall inbjuda till en livgivande diskussion i ämnet. Just ämnet jämställdhet brukar alltid utgöra en grund för… livlig… debatt… och synnerligen cementerade positioner. Jag tror dock fullt och fast att det går att ha högt i tak och hålla en respektfull ton oavsett ämne och utgångspunkt. 

Den som gör mig allt för besviken raderas inte – utan hamnar i ‘Hall of Shame’ till skräck och varnagel för eftervärlden…;-)

Jag lämnar ordet till ‘Jonas’:

/Morgonsur

Den 8 Mars varje år infaller den internationella kvinnodagen världen över och har sen 1909 varit den dag då vi skall uppmärksamma kvinnor världen över. På denna dag tänkte jag ta upp en av de frågor som under senare år har varit i fokus när det gäller konflikter och krig, nämligen kvinnors roll i krigssituationer.

Jag tänkte försöka att skapa ett alternativ till den bild som vanligen utrycks i media när det gäller kvinnors roll i konfliktsituationer. Säkerhetsrådets deklaration 1325 är ett dokument som fått stor genomslagskraft i Sverige och har verkat som ett styrdokument för framförallt Försvarsmaktens internationella verksamhet. I detta dokument går det att läsa följande.

Säkerhetsrådet (skrivs i början av dokumentet)…. uttrycker sin oro över att civilbefolkningen, särskilt kvinnor och barn, utgör det stora flertalet av dem som är mest utsatta vid väpnade konflikter, inte minst som flyktingar – både externa och internflyktingar 23 – och att de i tilltagande utsträckning väljs ut som måltavlor för kombattanter och beväpnade element, och som är medvetna om de följdverkningar detta har på en varaktig fred och försoning,

Utifrån detta kan man tolka det som att kvinnor och barn som civila utgör en särskilt utsatt grupp i krig när de är civilister. Men hur är det egentligen med det och vad är en måltavla?

Vi kan börja med att bortse från det uppenbara faktumet att det är män som skadas och dödas i strid när de bär uniform. Det var män som dog på stränderna i Normandie, det var män som dog i Vietnam, det var majoriteten män som dog i ruinerna vid Stalingrad och det är män som dör idag i Afghanistan. Om unga mäns ofrivilliga roll som kanonmat i olika konflikter kan man skriva ett eget blogginlägg om.

Men hur ligger det till med de civila. Om vi bortser frånsvårigheten att idag skilja kombattanter från civila kan vi i alla fall konstatera att det finns en klar historisk skillnad mellan dessa två.  En av de mest återberättade traumatiserande historierna från andra världskriget är hur de sovjetiska soldaterna genomförde massvåldtäkter på framförallt tyska kvinnor under krigets slutskede. Tiotusentals tyska kvinnor våldtogs när den röda arméns mindre nogräknade förband bokstavligen trängde in i Tyskland. Men hur var det med männen? Förskonades de från grymheterna genom att de läts gå iväg? Självklart inte, de mördades. På väldigt lösa grunder avrättades tusentals tyska män av sovjetiska soldater mest efter att antagits tillhöra SS. På samma sätt behandlades de norrmän, danskar, holländare m.fl. som valde att samarbeta med tyskarna under kriget. När notan skulle göras upp med deras landsmän sköt man de män som samarbetat med tyskarna medan kvinnorna klarade sig med håret avrakat och förvisso ett liv som utstött av övriga samhället.

Den Sovjetiska behandlingen av tyska civila under krigets slutskede följer ett mönster som går långt tillbaka i historien fram till idag. Redan vikingarnas härjningar i Västeuropa under medeltiden följde samma mönster. När vikingarna valde metoden plundra (vilket inte var så ofta som myten säger) så genomfördes detta genom systematiska våldtäkter av kvinnor och ett lika systematiskt dödande av de män som inte kunde försvara sig.

Händelserna i Srebrenica under bosnienkriget lägger ytterligare fokus på mönstret. Kvinnorna våldtogs men över 8000 civila män mördades. Under den Serbiska arméns och polisens härjningar i Kosovo under slutet av 1990talet var det mestadelen män som återfanns bland de civila döda. Samma sak i Tjetjenien. Under de oräkneliga krigen i Afrika är mönstret ännu tydligare. I Liberia under de inbördeskrig som pågick där var de civila dödsoffren till absolut majoritet män.

Nu har det förekommit rent könsneutrala massakrer som Stupni Do, My Lai och Lideche där soldater helt sonika har mördat hela den civila befolkningen rätt av utan hänsyn till kön. Jag har dock inte mött på en enstaka händelse eller konflikt där kvinnor systematiskt skulle ha mördats men där män av samma ursprung skulle ha skonats. 

Överste Bo Pellnäs utryckte i en föreläsning 2008 som svar på frågan; Hur han såg på kvinnors situation under Bosnienkriget? Följande kärnfulla slutsats.

”Civila kvinnor har en absolut fördel gentemot civila män i alla krig och det är att de i stor utsträckning förskonas från att bli mördade”

Det går naturligtvis att argumentera för att leva med en våldtäkt eller ett liv i ett flyktingläger är ett straff värre än döden men jag hävdar likväl att ta ifrån en människa livet under de former som juridiken beskriver som mord är ett värre öde.

Hur kommer det sig då att FN i sin deklaration ”uttrycker sin oro över att civilbefolkningen, särskilt kvinnor och barn, utgör det stora flertalet av dem som är mest utsatta vid väpnade konflikter”?

Enligt mig ligger svaret i vilka som är förövare. De som utför alla grymheter i krig är och har alltid varit män med några få undantag. Det är män i 15 till 35 årsåldern som utför denna typ av våld och därför blir brottet inte lika allvarligt när det är män i samma kategori som drabbas. Män förutsätts kunna stå upp mot våldet på ett sätt som inte kvinnor förutsätts kunna göra.

Det finns en liknande logik i den svenska debatten kring brottsoffer. Enligt BRÅ är den absolut vanligaste personen som utsätts för en misshandel eller personrån en man mellan 15 och 25. Det är dessa som borde vara rädda när de berusade går på lokal en fredag eller lördag kväll. Istället är det kvinnor i alla åldrar som är räddast. Vid 60 års ålder börjar även männen att bli rädda. Det är även den sista gruppen som hamnar i medias fokus när det kommer till att beskriva offer. Överfallsvåldtäkten av den snuskiga gubben får stor uppmärksamhet av media trots att det i förhållande till t.ex. misshandel av unga män är ett mycket ovanligt brott. Detta gör att Hagamannen framställs som antikrist i media medan individer som i grupp misshandlar unga män helg efter helg på sin höjd omnämns i polisdygnsrapporteringen. Och ja, jag påstår att en överfallsvåldtäckt kan likställas med brutal misshandel. Båda brotten skapar nästan alltid traumatiska men hos offret som begränsar dem i vardagen och som pågår långt efter att omgivningen glömt bort brottet.

Orsaken till denna uppdelning ligger naturligtvis i att det är män som utför dessa brott, det mönstret går igen i krig och fred över hela jorden. Om en 17 årig kille blir misshandlad av några killar i samma ålder utgör detta inte samma samhälleliga trauma som om det skulle ha varit en tjej eller pensionär. Den rådande logiken verkar vara att oavsett när en person utsätts för ett brott så har omgivningen mycket svårare att se personen som offer om denne tillhör samma kategori som förövarna. Det blir en katastrof när ett ungdomsgäng slår ner en pensionär eller gruppvåldtar en tjej (Rissne) men bortses nästan om offret är en man i deras egen ålder. Möjligen kan en man framställas som ett offer om det framkommer att gänget som misshandlade honom var ett invandrargäng.

Så här på internationella kvinnodagen vill jag därför ställa följande retoriska fråga. Om vi inte tar hänsyn till vilka som är förövare vilket vi vet är män. Vilka är det som i krig och för den delen i vardagsbrottslighet utgör de egentliga ”måltavlorna”?

Jonas

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande, Rättssamhälle, Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Gästinlägg: Kvinnors roll som offer i krig

  1. rogerklang skriver:

    ”Tiotusentals tyska kvinnor våldtogs när den röda arméns mindre nogräknade förband bokstavligen trängde in i Tyskland.”

    Rättelse, det var hundratusentals kvinnor och barn såväl som 60-åringar, som våldtogs! 100 000 barn till sovjetiska våldtäktsmän och tyska kvinnor kom till efter kriget i Östtyskland.

    ”Civila kvinnor har en absolut fördel gentemot civila män i alla krig och det är att de i stor utsträckning förskonas från att bli mördade”

    Detta gentlemannaförfarande förekommer dock inte i Afrika, där våldtar och mördar både soldater och milis kvinnor på det mest grymmaste sätt. Det är så de kommer åt männen av andra etniciteter! Det är förmodligen det som driver gängvåldtäktsmännen i Sverige också. (Jag vågar påstå att svenskar som gängvåldtar är ytterligt sällsynt. Ändå så menar jag att man ska döma individer till långa straff, och inte etniska grupperingar!)

    Roger Klang, Lund Scaniae

  2. chefsingenjoren skriver:

    Då jag har en förmåga att alltid trampa i klaveret när det kommer till könsfrågor, så får jag väl riskera att hamna på Morgonsurs Wall of Shame 🙂

    Hur som hellst, ett mycket bra och tänkvärt inlägg.

    En intressant aspekt av krig är att det enligt en del forskare procentuellt föds fler pojkar än normalt då freden väl uppstår. Om detta är naturens sätt att fylla på det förråd som förbrukats under kriget är oklart. Vad som är den fysiologiska orsaken är också oklart, men kan vara en så enkel sak att stress skapar bättre förutsättningar för manliga spermier att komma fram till ägget? Helt klart är i varje fall att krig verkar vara en naturlig företeelse under mycket lång tid då människans fortplantning anpassats till detta. Dessutom är helt klart män de som naturen antar stryker med i första hand i krig.

    http://www.scb.se/Grupp/valfard/BE0801_2006K01_TI_10_A05ST0601.pdf

    Att kvinnorna ändå anses som mer utsatta beror nog på att de dels traditionellt anses vara mer försvarslösa än män, samt att de genom barnafödande står för vårt samhälles långsiktiga framtid. Historiskt och biologiskt sett är nog våldtäckten därför en del av segrarnas sätt att visa att framtiden nu tillhör dom.

    Det är därför kanske tur att vi män bara är bihanget i sammanhanget då den kvinnliga X-kromosomen står för största delen av arvsanlagen. På så sätt så bibehålls ett samhälles genetiska egenskaper även efter en förlust i krig. Om detta också är naturens sätt att anpassa sig för konsekvenserna av krig låter jag vara osagt.

    ”Y-kromosomen har mycket färre funktionella gener än X-kromosomen. Den enda verkligt viktiga genen på Y-kromosomen är SRY-genen som sparkar igång en händelsekedja, vilken leder till ökad tillverkning av testosteron och att fostret utvecklas till manligt kön.”

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Y-kromosom

    Som en liten anekdot i sammanhanget kan jag berätta om en gång för länge sedan (numera preskriberad händelse) var på väg till en maskerad tillsammans med ett par kompisar iförda kvinnokläder. Nätstrumpbyxor är ett elände med håriga ben! 🙂 Vi tog i varje fall en taxi och när vi försökte få betela ”tjejtaxa” så tittade chauffören på oss och sade ”ja, fy fan! Som ni ser ut så lär ni nog löpa större risk på stan än en tjej!”.

  3. Lindberg skriver:

    Vi var några stycken som påpekade detta under en föreläsning på MHS. Vi fick dock inte något svar utan blev tystade, då det inte ”inte var det som avhandlades”.

  4. Morgonsur skriver:

    Själv är jag lite kluven i frågan, eftersom det någonstans längst inne faktiskt känns som ett större problem när en kvinna drabbas än en man. Det kan förstås ha att göra med att jag matats av ‘patriarkala strukturer’ livet igenom och till råga på allt tillhör gubbslemsdefinitionens innersta kärna; heterosexuell vit man i 40-årsåldern. Ni vet, vi som utan minsta ansträngning glider på en räkmacka livet igenom på bekostnad av kvinnorna i vår omgivning…

    Jag försöker trots min hemska bakgrund alltid vinnlägga mig om att behandla människor på det sätt de signalerar att de vill bli behandlade. I princip kan man väl säga att alla människor jag känner rör sig mellan två ytterlighetstyper:

    a) Det finns människor som signalerar att det är jättekul att slänga käft, utbyta smått elaka practical jokes och använda en raljerande vokabulär med låga skämt som lämpar sig föga för tryck.

    b) Det finns människor som signalerar att de vill mötas av ett mer moget, respektfullt, artigt, omhändertagande och uppoffrande sätt.

    Även om alla i min bekantskapskrets – män som kvinnor – rör sig mellan dessa båda ytterligheter har de flesta en tydlig ‘hemmakategori’ som drar lite mer. Det finns för all del både män och kvinnor som dras till båda ytterkanterna – men det är i ärlighetens namn rätt övertygande dominans av manliga bekanta vid den ena ytterligheten och rätt fullt av kvinnliga vid den andra…

    Eftersom jag tänker fortsätta behandla folk på det sätt de signalerar att de vill bli behandlade, så blir det således svårt att få mig riktigt känsneutral så länge inte kvinnor och män i genomsnitt signalerar samma sak.

    Och även om någon lyckas få det dithän kommer jag nog ändå inte att bli så ideologiskt omprogrammerad på alla områden att jag tänker kasta all gammal kultur, tradition och artighet över bord. De av mina tjejkompisar som håller sig i a)-sargen lär få finna sig i att jag håller upp dörren och drar ut stolen om de t ex hamnar som min bordsdam på en formell middag. Vi kan ju slänga käft och garva åt det tillsammans efteråt om inte annat.

    Jag är nog trots allt ett gammalt gubbslem, trots att jag inte menar illa – men det är en synnerligen intressant fråga; om vi nu skall vara helt könsneutralt och statistiskt jämställda – borde man inte arbeta med mansförtrycket i krig och kvinnoförtrycket i fred?

    Å andra sidan blir jag ju så gärna förtryckt som manlig soldat. En av de klokaste citat jag vet på detta tema yttrades förresten av en likaledes mycket klok kvinna; Eleanor Roosevelt:

    ‘Noone can make you feel inferior without your consent’

  5. Snabelfilosofen skriver:

    Det är en svår fråga att ha åsikter om eftersom det lätt kan bli missförstånd på grund av att man inte är så skicklig att uttrycka sig.

    Visst finns det ett djup inrotat könsmönster som gör att man inte blir lika upprörd när män råkar ut för övervåld, kan vi kalla det. Det finns en föreställning om att boys will be boys och att man får leken tåla.

    Tyvärr är det ju så att förövare aldrig väljer jämbördiga offer. De går alltid på unga, gamla eller klena personer. Förövarna är alltid fler än offren.

    Även om olika personer drabbas vid vardagsbrottslighet och i väpnade konflikter så är det nästan alltid ett personligt maktmissbruk där grupper av personer med förövarpersonlighet känner sig starka nog att kränka andra människor.

    Det är just förövarmentaliteten som gör att det krävs välutbildade och etiskt styrda väpnade makter som kan gå in och föra en väpnad konflikt till sitt slut utan att bidra till fortsatta övergrepp.

    Som den mänskliga naturen ser ut kommer det alltid att finnas ett behov av en etisk övermakt som kan hålla förövare av olika slag i schack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s