Om vådabekämpning

Photobucket

Någon gång ibland, som när det gäller kyrkogårdsförvaltningens metoder för att gräva ned kistor, obduktionspersonals interna humor eller soldaters eventuella vådabeskjutningar i strid slås jag av en tanke;

Är det verkligen nödvändigt att lägga näsan i blöt i saker man redan vet tillräckligt om, och som det inte finns något som helst gott i att få reda på mer om?

För en gammal soldat känns förfasanden över eventuell vådabeskjutning, ‘Frendly Fire’ eller ‘Blue on Blue’ som en… akademisk… fråga. Särskilt i fall liknande det med de stupade svenska officerarna.

När man rör sig i ett ‘hett’ område har man alltid en beredskap. Man rör sig, och positionerar sig så att man skall kunna verka optimalt med sitt vapen mot de tänkbara hot som kan riktas mot gruppen. Det finns ingen universallösning som är bäst för alla situationer, men oftast riktas uppmärksamheten med ‘taggarna utåt’, som ett slags rörlig ‘igelkott’. Om det då plötsligt och oförhappandes visar sig att någon börjar skjuta mot en inifrån ‘igelkotten’ – d v s någon man egentligen positionerat sig för att skydda – blir det riktigt bökigt. Det kommer nämligen sannolikt att innebära att i princip alla står felaktigt positionerade för att kunna verka med sina vapen utan att utsätta fel personer för fara.

Eftersom jag inte var på plats vet jag naturligtvis inte hur läget såg ut när svenskarna och deras tolk stupade. Men om man bara tar del av de objektiva förutsättningarna –  totalt oväntat eldöppnande från en person man har ett etablerat samarbete med, och från mycket nära håll – låter det som en situation som upplagd för vådabeskjutning.

Är då en eventuell vådabeskjutning i ett sådant fullständigt ohanterligt läge något att förfasa sig över?

Som gammal soldat kan jag förfasa mig över en enda sak i sammanhanget; att en soldat kanske måste leva med känslan av att kanske ha träffat sina egna. Men jag  tycker inte det finns någon anledning att förfasa sig över att vådabeskjutning inträffar i ett sådant läge och det finns heller ingen anledning att försöka hitta någon syndabock. Soldaten gjorde sannolikt sitt bästa, men tyvärr är vådabeskjutning sådant som kan hända i exceptionella lägen. Det är en risk man är högst medveten om som soldat.

Vådabeskjutning är något alla soldater fruktar. Både att man råkar ut för den, men nästan än värre – att man utsätter kamrater för den. Men på något sätt har man all förståelse för de obefintliga marginaler och den avsaknad av något som helst slags ‘andra chans’ som finns i strid.

Innan man bestämmer sig för att det är viktigt att ta reda på vem som avlossade varenda kula i en desperat strid på liv och död bör man ha klart för sig hur människor fungerar. I en stridssituation har man – i fallande ordning – att ta värna till:

1. sig själv

2. kamraterna

3. civila

4. motståndarens kamrater

5. motståndaren

När någon – inifrån ‘de egna leden’ – öppnar eld på så nära håll kommer varje normalt fungerande människa att göra allt för att värna det egna livet. Och oavsett träning och utbildning är risken för vådabekämpning stor. Men det är t o m sannolikt att man även med svensk fredstida juridik i bakhuvudet är i sin fulla rätt att öppna eld trots att man nästan med säkerhet kommer att träffa sina egna eller oskyldiga civila.

Det är alltid lätt att från soffan förfasa sig över hur klantigt det är att bekämpa egen trupp. Samtidigt bör man ha klart för sig hur oerhört svårt det är att fatta beslut om liv och död på någon tiondels sekund. Och man skall inte inbilla sig att det går att utbilda bort vår överlevnadsinstinkt.

Det finns helt enkelt inga sätt att helt garantera sig mot vådabekämpning i en stridssituation. Ibland kan det t o m vara värt en relativt stor risk för vådabekämpning eftersom alternativet är ännu farligare. I historien ‘Doboj, januari 1994’ i listen längst upp på sidan hade jag ärligt talat personligen tagit åtminstone en 30%-ig chans att träffas av egen eld bara flygunderstödet hade öppnat eld. Alternativet kändes nämligen ännu farligare.


Brittiska soldater nära att träffas av eld från ett amerikanskt A10-flygplan (30 mm GAU-8 Gatling Gun)

Dock; även om det är omöjligt att garantera något kan man trots allt minska risken för att man råkar träffa fel med sitt vapen. Det gör man genom att öva, öva , öva. Det gäller att mata tusentals och åter tusentals patroner på skjutbanan och få en instinktiv känsla för vad man håller i handen. Man måste skjuta mängder av patroner liggande, krypande, stående, gående, springande. På avstånd från flera hundra meter till i princip påsittande skott. Med vänster hand och höger hand. I mörker, regn och snöfall. Höftskott, automateld och med vapenbyten. Blundande med fel öga. Liggande upp och ned. Med eldavbrott, målväxlingar och hinder. Från fordon och mot fordon. Snabbare och snabbare.  Men, återigen; hur än bra man blir går det ändå aldrig att garantera att man inte träffar en kamrat eller en civil i en kaotisk situation.

Jag tycker man snarast möjligt bör släppa utredningen om vådabeskjutning eftersom det inte kan komma något som helst gott ur en sådan. Om det skulle visa sig att någon förlupen kula träffat en egen kamrat – vad vill man egentligen lösa för världsproblem med den informationen? Det enda uppsåt skytten haft lär ju ha varit att freda det egna och kamraternas liv?

Om händelsen inträffat i fredstida Sverige och de inblandade varit poliser hade jag utan tvekan förordat och välkomnat en grundlig utredning – men som soldat i en stridssituation är det svenska rättssystemet helt enkelt inte användbart – eller ens önskvärt att använda. Det är rent ut sagt en jävla skillnad på att tjänstgöra som polis i Sverige och som soldat i en stridszon. Jag har prövat båda, så jag anser att jag kan yttra mig i frågan med någon trovärdighet.

Det svenska rättssystemet är inte ens i närheten av att vara anpassat för sådana situationer, det kommer inte att gå att samla information på något trovärdigt sätt och resultatet kommer bara att röra till det i huvudet på folk helt i onödan. I strid i fjärran land skall man i första hand ha Rules of Engagement i huvudet – inte Brottsbalken och svensk nödvärnsrätt. Eventuella misstankar om brott i en stridssituation skall som jag ser det helt och hållet utredas av MP på plats – inte av svensk polis. Detta sagt även om jag litar på det svenska rättssystemet när det används till vad det är avsett för – situationer i fredstida Sverige, eller möjligen för sådant som hänt inne på en välordnad camp.

Även om man nu av någon märklig anledning beslutat sig för att utreda saken – enligt Aftonbladet med den något överdrivna brottsrubriceringen ‘mord’ – misstänker jag att man hur som helst kommer att finna att såväl ROE som BrB i detta fall går hand i hand.

Om händelsen gått till ens i närheten av det sätt som beskrivits har jag svårt att se att det skulle vara uppenbart oförsvarligt att träffa egen personal eller civila med eldgivning – vilket är det kriterium som måste uppfyllas för att man inte skulle kunna hävda nödvärn. Och jag skulle bli förvånad om någon kom fram till något annat, även om det oroar mig en smula att svenska juristers kompetens att ‘bedöma strid’ inskränker sig till polisiär våldsanvändning i fredliga Sverige. Jag hoppas inte någon tror att det går att sätta likhetstecken mellan de krav vi ställer på svensk polis i Sverige och kraven på svensk militär i en krigszon.

Och med detta sagt kan jag bara hoppas att detta ärende går snabbt att utreda (utan att överutreda saken) så att det kan läggas till handlingarna, och så att de efterlevande kan återgå till att bearbeta den på alla sätt oerhört tragiska händelsen.

De klokaste orden jag läst de senaste dagarna i detta ärende kommer från stupade Gunnar Anderssons far, Sven Örnberg Andersson:

‘Det som har hänt har hänt. Hur det hänt har underordnad betydelse’

–     –     –

UPPDATERING: Aftonbladet fortsätter driva denna märkliga kampanj. I vems intresse anser man sig agera, kan man undra…

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle, Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Om vådabekämpning

  1. J.K Nilsson skriver:

    Tack för texten, det var en bra problematisering om händelsen i större perspektiv. Men jag förfasas mest över Expressens slaskskrivningar, om händelseförloppet är korrekt återgivet så förstår jag ärligt talat inte varför det skulle bli sådant försök till hysteri i medierna.

    Den som sett en verkansförevisning av ett eldöppnande med kulspruta behöver inte ens ha fantasi att tänka sig hur det kan ha sett ut på platsen där svenskarna dödades. Att då något nedslag kan ha hamnat mot dom stupade är inget jag känner något speciellt inför. Ja jag tar risken att bli kallad känslokall men för mig är det här en ickefråga. Att ens börja utreda saken känns bara besynnerlig.

    J.K Nilsson

  2. chefsingenjoren skriver:

    Som vanligt ett klokt och nyanserat inlägg.

    Om det är något som kanske borde utredas är det hur många skarpa skott våra blivande insatssoldater får avfyra innan dom åker ut på mission. Då striden kommer så försvinner tänkandet. Kvar blir bara instinkt. Vi piloter brukar säga att när hjälmen åker på så tappar man 30% av intelligensen på grund av stress. Detta är i fredstid. När någon skjuter på en skulle jag vilja påstå att de övriga 70% åker ut de med.

    Därför kära politiker. Vill ni skicka ut era insatsförband, se då för guds skull till att inte dra in på verksamhetspengar. Vi har helt enkelt inte råd med fler svarta hål som leder till ett tokstopp liknande 2008. Jag skrev i en rapport i december 2008 att stoppet 2008 i flygtid på Gripensystemet riskerade att leda till ett haveri. Tyvärr så fick jag rätt, vilket haveriet på F17 förra året bevisade. Ett liknande stopp i övningar för insatsförbanden kommer att kunna leda till betydligt värre saker än en buklandning.

  3. Leffe skriver:

    Eftersom det är svensk jurisdiktion råder åtalsplikt som implicerar förundersökningsplikt om det finns en misstanke om brott. I det här fallet skulle jag gissa att man utreder för att utesluta brott. Alla är betjänta av att juridiken sköts enligt konstens alla regler i ett sådant här fall.

    Aftonbladet borde emellertid låtit bli den okunniga rapporteringen och dito rubriksättning.

  4. Morgonsur skriver:

    Du har förstås helt rätt, och jag är medveten om att svensk lag skall tillämpas. Men det kommer inte att bli hållbart att göra det på det här sättet. Vi kan inte utsätta svenska soldater för polisförhör och åtalshot så fort de blir inblandade i strid där någon – oavsett sida – stupar. Då kan vi lika gärna sluta skicka soldater ut i internationell tjänst. Vi kommer nämligen förr eller senare att göra våra soldater farligt och/eller pinsamt handlingsförlamade.

    Om det är så här det skall gå till är det dags att se över antingen tillämpningen av, eller lagstiftningen i sig. Man får helt enkelt ändra på ‘konstens regler’ så att de blir möjliga att följa och ändå bedriva militär verksamhet. För det här sättet att hantera en sådan händelse kommer aldrig att hålla i längden. Om det är så här man anser ‘konstens regler’ vara idag vågar jag påstå att ingen är betjänt av att man följer dem. Vem skulle ‘vinnaren’ på det hela vara – och på vilket sätt?

    Jag har förresten inget minne av att svensk polis tidigare visat något större intresse för att skicka folk att utreda skador och dödsfall på våra bataljoner – vare sig de varit orsakade uppsåtligen eller av oaktsamhet. Detta alldeles oavsett de drabbat egen trupp, annans trupp eller civila.

    Vad har man ändrat?

    Sättet att resonera när man skickar polispersonal för att utreda mord i en militär eldstrid liknar, om jag raljerar lite och överdriver mycket, att FBI hade skickat sin motsvarighet till tekniska roteln för att spårsäkra på Omaha Beach och utreda huruvida mord begåtts där…

    • Conrad skriver:

      Käre Morgonsur,

      Tack för att du tog upp detta, satt faktiskt i halsen när jag läste Aftonbladets artikel om händelsen. En tanke som genast slog mig var den att i Sverige MÅSTE det vara någons fel när det går illa, oavsett vikten av eventuellt misstag…trist att denna ”fördom” alltid besannas.

      Det finns dagar då det helt enkelt vore bättre att bara gå vidare, det här var nog en sådan dag.

  5. Ping: Osmakligt om vådaskott « Chris Anderson Tänker

  6. Matte skriver:

    Håller helt med Morgonsur och övriga.
    Det finns ingen anledning att inleda FU på mord. Striden kanske inte är normaltillståndet för de svenska soldaterna i Afganistan, men det lär knappast vara långt därifrån.
    Det enda man gör är ju att skuldbelägga folk direkt eller indirekt genom att polisen utreder.
    Uppsåt saknas ju.
    Sen förstår jag inte hur man rent tekniskt skall kunna genomföra en bra brottsplatsundersökning i en öken där det rådit krigstillstånd i flera år.
    Olyckliga saker händer i krig. Det är därför de allra flesta vill ha fred.
    Det är bara dumt att rota i det där.

    Sen tycker jag allmänt att aftonbladet borde läggas ner. Den liknar mer en damtidning eller serietidning nuförtiden tyvärr.

  7. Johan skriver:

    jag satt och diskuterade med nära och kära i helgen om detta. Det var faktiskt de som tog upp detta och inte jag. De känner till min önskan att någon gång åka ut på uppdrag i US (så länge den nu får vara kvar). De höll med mig, den rapportering som nu skett om att eventuellt så låg ”friendly fire” bakom dödsfallen. Det spelar ingen som helst roll om vem som sköt det dödade skotten i det läge som var. Den som var orsaken till skottöppnandet är den som bär skulden till det inträffade i den korta strid som bröt ut efter det första eldöppnande. Jag kan bara hålla med pappan i hans uttalande. I detta fall kan det inte komma ut något gott i en utredning om vem som sköt vem för att kunna skuldbelägga. Det jag kan tänka mig att en utredning kan ge svar på är om det finns någon lärdom att ta vid, att lära sig av historien.

  8. Ping: Bli inte arg, du blir bara förbannad! « Sverige och världen

  9. Bernt skriver:

    Vettiga tankar. När det gäller den typ av eldöverfall som det kan vara frågan är det prio att fort bekämpa fienden innan han kan dra nytta fullt ut av överraskningsmomentet. Alternativet till att vänta är att egna sidan får ännu större förluster. Det man får ta är risken för bekämpning av den egna sidan, men det finns sällan ideala lägen i strid. Ibland är det bara det minst dåliga som finns till hands. Och som bekant är vi människor med den beslutsprocess människor har, men ska fatta beslut om liv och död inom bråkdelen av en sekund.
    Att sedan gräva upp allt och, som det finns en tendens till i Sverige, älta det i all oändlighet i media till anhörigas och kamraters plåga är bara grymt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s