Som vakna läsare lagt märke till har det varit lite ont om nya inlägg här på Morgonsur ett tag. Det beror på att jag dessvärre har ett arbete att sköta, som varit inne i en synnerligen intensiv period. Tiden har helt enkelt inte räckt till.
Jag håller – trots den knappa fritiden – på att arbeta med några inlägg som kommer att publiceras på bloggen inom kort.
I dag tänker jag dock strunta i tidsbrist och i stället glädjas åt att veteranfrågan tycks ha vaknat till liv i den offentliga debatten. Till och med en gammal sur soldat som en annan tycker att han börjar arta sig riktigt bra, vår försvarsminister.
Först av allt; Många raljerar över att medaljer är värdelösa. Det tycker inte jag. Mina egna medaljer har en hedersplats i mitt hem, och betyder faktiskt en hel del för mig. Larvigt? Ja, det står förstås var och en fritt att tycka. Men jag ser det inte som larvigare att känna stolthet över det arbete ens medaljer symboliserar än att ha ett särskilt ömt förhållande till en favorittavla man fått kämpa lite för att få tag på, eller till en särskilt sällsynt blomma man lyckats odla fram i något hörn av trädgården.
Jag kräver inte att medaljer skall betyda ett skvatt för någon annan, och jag går väl inte direkt omkring med dem på stan för att visa upp dem – men jag har tidvis slitit rätt ont för mina ‘värdelösa plåtbitar’, och de är mina. Personligen vårdar jag dem ömt och låter dem ligga på hyllan som symboler för att påminna mig själv om en tid när jag var modigare än idag och faktiskt utgjorde skillnaden mellan liv och död för ett antal medmänniskor.
Medaljer är billiga att tillverka och dela ut, så jag instämmer i att det ekonomiska värdet i en plåtbit fästad i en tygstump är försumbart. Men det är ju just det som är så genialt. Poängen med medaljer är inte att de är dyra eller komplicerade att tillverka – utan att de är svåra att förtjäna. Symboliken i medaljer och medaljceremonier skall därför inte underskattas.
Själv tycker jag som jag påpekat tidigare inte att det är synd om svenska soldater. Däremot är det arbete som utförs speciellt, och bör därför också hedras på ett speciellt sätt, och en vanlig enkel och billig medalj räcker gott som erkänsla för de flesta av oss.
Det viktiga är att någon tydligt uppmärksammar när någon gör något utöver det vanliga. En medalj mottagen i en högtidlig ceremoni gör faktiskt att man känner sig lite speciell. De flesta av oss soldater är ju rätt lättlurade och sentimentala på det viset. Vi är nog faktiskt nästan lika lättlurade som skådespelare, som av någon märklig anledning kan stå och lipa åt att de får ta emot en klumpig, rätt slätstruken och svårplacerad guldstatyett vid någon larvig årlig gala. Det är ju precis som med medaljer inte statyetten i sig – utan dess exklusivitet – som gör den så åtråvärd.
Denna vår larviga sentimentalitet fungerar faktiskt även om diverse förtjänstmedaljer, statyetter och plaketter ofta tycks delas ut lite godtyckligt. Många som borde haft får ingen, medan andra som inte gjort något särskilt kan få en närmast av ren slump ibland. Så är det, men gesten är inte värdelös bara för att det varken existerar absoluta sanningar eller perfekta system för utgallring av mottagarna av utmärkelserna.
Så långt medaljer. De är som sagt inte oväsentliga, men det viktigaste i försvarministerns utspel är något helt annat. Det fåtal soldater som inte hjälps av medaljer, utan råkar ut för allvarliga fysiska och psykiska men måste i framtiden tas omhand på ett bättre sätt. Även om mycket blivit bättre med åren är det fortfarande alldeles för lätt att ‘ramla mellan stolarna’ i systemen. Det skall bli intressant att se hur man tänkt åtgärda detta.
Dessutom; Liksom bloggkollegan Wiseman vill jag också slå ett slag för de anhöriga, som ofta får utstå en psykisk press som kan vara närmast omänsklig från tid till annan. Det bör gå att vidta en hel del åtgärder för att underlätta även deras umbäranden – både före, under och efter mission.
Morgonsur 
Vad var det generalen Anders Lindström sa för något år sedan i samband med någon veterandebatt: ”Vi anställer soldater, inte familjer….”
Ett uttalande i samma anda som då generalen som ung lt vid Göta Livgarde utbildade stridsvagnsbesättningar. Vid något tillfälle övades isärtagning och sammansättning av strvkanon och en stackars sold tappade den mycket tunga och vasskantade kilen rakt i skrevet. Från torndurken hördes ett kvidande ”hjälp, hjälp….” varpå den hurtige lt Lindström lutade sig in genom tornluckan och ropade: ”Nå hur var det?” ”Hjälp, hjälp…” Med än högre ltstämma: ”Nå!” ”Hjälp, LÖJTNANT!” ”Rätt så soldaten!”
Haha, det finns allt för få av dessa idag fullständigt bisarra original i dagens Försvarsmakt. Tyvärr är det allt för svårt att förklara den grovkorniga soldathumorn för den som inte upplevt den – men jag hävdar att den räddat mången soldat från psykiska besvär. De flesta tar den som ett tecken på psykopati, okänslighet och förakt för medmänniskor. Den som förstår den inser att den är ett underbart befriande sätt att hantera verkligheten och uppgiften.
Det mesta i soldatlivet är nämligen tillräckligt allvarligt för att skämtas och tramsas om.
Jag instämmer i orden att försvaret ‘inte anställer familjer’. Jag tror faktiskt personligen att Försvarsmakten inte skall ha något som helst ansvar för familjerna annat än att komma med saklig och underbyggd information på lämpligt sätt. Däremot bör man från statens håll generellt möjligen underlätta för eventuella ‘hemmafrontsföreningar’ att bedriva stödjande verksamhet utan att beskattas för hårt eller beskyllas för att stjäla arbetstillfällen…
Morgonsur, det var i förhandlingar och diskussion om vad personalen önskade för att kunna gå med på att flytta sitt tjänsteställe utanför sveriges gränser över längre tid som denna kommentar kom. Att lagstifta om arbetsgivares och arbetstagares skydligheter och rättigheter tycker jag är fel väg. Det är i förhandlingar parterna emellan som det utkristaliseras. Är det någon skillnad i att kräva ersättning för att kunna köpa snöskottning, betala extra för hemkörning och bortforsling av vitvaror, kompenseras för att minska arbetstiden i dagishämtning i form av både löneminskning, minskade pensionsinbetalningar samt sänkt SGI eller
Jag tycker som sagt att försvaret behöver en liten andel cyniska och smått hänsynslösa officerare för att få till en bra blandning. Det är dock inte alltid denna typ av officer bör bära eklöv, och än mer sällan de bör vara i närheten av personalpolitik och diskussioner om anställningsförhållanden.
Jag tror heller inte på lagstiftning om arbetsgivarskyldigheter i dessa fall. Dock är det i dagens läge inte direkt fruktsamt att förhandla om naturaförmåner, eftersom lagstiftningen i praktiken inte tillåter sådana. Eller, rättare sagt – man får förhandla fram vilka förmåner man vill, men kommer att beskattas så att man lika gärna kunnat köpa de eventuella ‘förmånerna’ själv för skattade pengar.
Jag tror att man skulle bilda en nationell ideell förening med Försvarsmakten som medstiftare. Denna förening skulle på olika sätt erbjuda eller upphandla tjänster och underlätta för familjerna. Det må i dessa fall vara bärhjälp, snöskottning, stödsamtal eller ekonomiskt bistånd.
Fanken med tuchpad på en bärbar dator.
Morgonsur, det var i förhandlingar och diskussion om vad personalen önskade för att kunna gå med på att flytta sitt tjänsteställe utanför sveriges gränser över längre tid som denna kommentar kom. Att lagstifta om arbetsgivares och arbetstagares skydligheter och rättigheter tycker jag är fel väg. Det är i förhandlingar parterna emellan som det utkristaliseras. Är det något fel att kräva ersättning för att kunna köpa snöskottning, betala extra för hemkörning och bortforsling av vitvaror, kompenseras för att minska arbetstiden i dagishämtning i form av både löneminskning, minskade pensionsinbetalningar samt sänkt SGI? Många har ordnat sina liv för hur det såg ut innan den stora omläggningen till ”Det insatta insatsförsvaret”.
Jag vet många som hoppas på att sina förband skall avvecklas då det blir uppsägning p.g.a. arbetsbrist. Att säga upp sig för att byta jobb när man inte har ett jobb att gå direkt in i är hart när omöjligt.
C insats har inget att göra med vad personalen vill ha för att kunna acceptera nya arbetsförhållanden, det är en sak mellan arbetsgivarens representant och arbetstagarnas. Jag vet att man sagt att det inte går att lösa då kommunalskattelagen gör att det blir så dyrt. Om det är kostnaderna som är problemet är det bara att prioritera, budgetera och förklara för uppdragsgivaren varför det kostar extra. Det är ändå uppdragsgivaren som har makten att ändra lagar så att det minskar Försvarsmaktens kostnader.
Varför har Försvarsmakten så svårt att låta de anställda kosta pengar. Det skall snålas i högervarv i övertidsersättningar och övningsdygn. Man har velat lägga över ansvaret för sin personals hälsa efter insats på landstingen.
Oops, det blev nästan ett blogginlägg. Hoppas du inte misstycker att jag snyltar på platsen.
J.K Nilsson
Du är varmt välkommen med både synpunkter och inlägg om det skulle vara så;-)
Jag håller med om snålheten. men jag tror att det kunde bestå i högre lön istället för förmån + att man bildade en ‘anhörigstödförening’ med uppdrag att underlätta vardagslivet för de anhöriga.
Det är enkelheten som efterfrågas, inte det praktiska utförandet. Hur man löser det är upp till Försvarsmakten och uppdragsgivaren. Vissa saker måste få kosta.
J.K Nilsson
Jag instämmer som sagt att försvarsmakten bör medverka till att situationen löses. Tyvärr tror jag inte sådär särskilt mycket på att Försvaret skall ha ansvaret för att lösa uppgiften. Av flera olika anledningar. För det första ligger det för långt ifrån kärnverksamheten – och kommer därför enligt god försvarsmaktstradition att bli dåligt skött, för det andra krävs det engagemang, och Försvarsmaktens fokus ligger åt helt andra håll, eftersom det aldrig lär bli en karriärväg att engagera sig för utlandsstyrkans familjeproblem.
Däremot bör Försvarsmakten ha ett ekonomiskt åtagande att se till att saker händer. Att avsätta medel bör inte vara så svårt, när man (hoppsan) råkade få 2,5 Mdr kr över trots att man säger sig ha dåligt med pengar.
‘Engagemanget’, trovärdigheten och förmågan tror jag dock är större hos veteraner med anhöriga och andra intresserade. Det är bättre att lägga makten över utförandet där, än hos Försvarmakten. En sådan organisation (det kan vara dagens ‘Fredsbaskrar’, ‘Jespers minne’ eller en nybildad sådan) kan dessutom utgöra en bra balans, som ett slags ‘anhörigombudsman’.
Och jag tror faktiskt inte ens det behöver kosta särskilt mycket. Finns bara viljan och engagemanget går det mesta att lösa.
Vill man som anställd påverka förutsättningarna för att kunna stå till arbetsgivarens förfogande så är det ju i förhandlingar med arbetsgivaren. För att uppfylla dessa krav så får arbetsgivaren lösa detta på det sätt den vill. Just nu är det försvarsmaktens boll och man skall inte sparka den av planen som den förre hemvärnschefen gjorde.
Jag tvivlar på att det skulle bli någon större organisation inom Försvarsmakten men vi har ju trots allt handläggare för allt möjligt och omöjligt. Det finns dessutom de mest skiftande intressen hos de anställda så det borde inte bli omöjligt att anställa en ”anhörighandläggare” vid varje garnison. Bara en sådan sak som att kunna ringa till någon för upplysningar om vad som hänt om skrivs något i slaskpressen. Det kan lika gärna vara en civilanställd som har rätt bakgrund, socionom eller motsvarande och van gräsänka/änkling.
Jag tror att Försvarsmakten måste vara representerad i arbetet just för trovärdighetens skull.
J.K Nilsson
Ja, en anhörighandläggare bör man nog kunna bjuda på vid varje garnison.
Det händer mycket på anhörigfronten just nu. FM jobbar aktivt med att öka informationen till anhöriga och man planerar för att etablera anhörighandläggare (motsv) på HRC.
Tro det eller ej men det är faktiskt Anders Lindström som ligger bakom initiativet!
Därför är det ju fantastiskt att försvarshälsan planerar för att sparka alla personalkonsulenter! Tror de skulle vara lämpliga för anhörigkontakt samtidigt som de faktiskt har en uppgift att fylla för soldaterna också. De borde ingå i personalavdelningen på varje insatsförband men tyvärr resonerar man att det är chefens uppgift att vara avlastningssamtalspartner, en Schweizisk armékniv har betydligt färre funktioner än en KompC i FM : (
Jag trodde faktiskt i min enfald att man hade någon ansvarig för anhörigstöd som fanns greppbar för familjen när man skickar folk utomlands.
Jag brukar hålla med Morgonsur men idag måste jag hålla emot. Generalen Lindströms uttalande gjorde mig heligt förbannad när det gjordes. Jag förstår också att försvarsmakten inte anställer familjer men uttalandet var för mig ett tecken på förakt för den uppoffring som min familj gör när jag tjänstgör utomlands, oavsett om det är frivilligt eller påtvingat. Vill man inte bli tvingad utomlands kan man ju säga upp sig. Problemet kvarstår för försvarsmakten, vakansen blir inte tillsatt bara för att jag säger upp mig. Försvarsmakten måste vara en attraktiv arbetsgivare inte bara för unga utan även för kaptener i bästa familjebildarålder. Arbetstagarorganistionen har lyckats förhandla till sig ett tillägg för den som tjänstgör utomlands och har barn hemma. Detta tillägg läggs på lönen och skattas alltså bort i all väsentlighet. Kan man inte skicka pengarna till den som behöver dom, det vill säga den part som stannar hemma? Risken med den bristande respekten som Gen Lindström visar prov på är att FM står i insats med unga soldater och inga erfarna chefer.
Jag inser att jag uttryckt mig lika klumpigt som general Lindström och därför nog bör förtydliga vad jag tyckte var lite lustigt, för det var egentligen inte yttrandet om familjerna alls.
Det finns en grovkornig poäng i fallet med den tappade kilen, så länge vi pratar kadettnivå eller någon enstaka gammal surlöjtis. (Och jag förutsätter förstås att situationen inte var så allvarlig, eftersom det inte följde med någon konsekvensbeskrivning av allvarliga fysiska men).
Jag tycker faktiskt de behövs, de där gamla tjorviga surbefälen som närmast bär mentala gradbeteckningar på kalsongerna. Men det brukar räcka med max en per bataljon för att röra till det i grytan ibland. Däremot är det ju kanske inte lika kul om man befordrar någon med den attityden till general. Särskilt inte om man yttrar sådana uttryck i den rollen…
Vi får väl hoppas att han hade lite otur när han tänkte just då, general Lindström. Jag känner honom inte, men hoppas för allas bästa att det var ett undantag.
Just uttalandet om familjerna är inte särskilt kul ens på den nivå det hör hemma – på kadettnivå. Men det finns en viss poäng i att man bör akta sig från att blanda in för stora åtaganden för familj och ‘kringproblem’ på en arbetsgivare. Jag tror helt enkelt det går att lösa på andra, och för alla parter bättre sätt.
Trots det trodde jag som sagt FM redan hade något slags samordnare för dessa frågor på förbandsnivå. Jag instämmer i att det är självklart att det finns ett sådant ansvar – framför allt ekonomiskt – som skall ligga hos FM. Däremot tror jag fortfarande att resultatet blir bättre om man avgränsar tydligt vad som är FM:s ansvar och sedan skjuter ut medel och makt över det praktiska genomförandet utanför FM:s organisation.
Man kan t ex ha en förening där FM, organisationer, fack och anhöriga är representerade som disponerar av bl a FM avdelade medel för upphandling och genomförande av eventuella anhörigstödsåtgärder under mer flexibla former än om FM själv skall sköta saken.
Men det är bara en tanke. Det viktiga är att utformning och omfattning styrs av de som berörs – d v s ni som tillhör FM:s personal.
Och jag håller med om att det var synnerligen dumt sagt av general Lindström. I den roll han hade var det alldeles oförsvarligt.
Det var egentligen det med den tappade kilen med – men jag tycker fortfarande att det var så Monty Python-bisarrt och talande för alla de okänsliga, likgiltiga, stelbenta och formalistiska delarna av FM – som till viss del behövs i en stridande organisation – att jag inte kan låta bli att dra på munnen.
Jag har i dag för FS19 och förra helgen då Kosovo hade anhörig dag på livgardet delat ut information till dom som ska vara hemma=anhöriga. + en inbjudan för respektive om en middag nu den 9-10 april på livgardet. Ifall det faller väl ut så kommer fler middagar att hållas och även en för föräldrar till soldaten som är i utlandstjänst.
Soldathemsförbundet har fått mandat från försvaret att vara det stöd som behövs för dom anhöriga.
Jag ser en stor förändring mot för bara några månader sen. Oktober 2009 stod vi beredda för FS18 men fick inte vara innanför grindarna och ingen gav information om varför dom skulle gå förbi soldathemmet. Nu har vi(soldathemsförbundet) idag fått stå vid värnpliktsmatsalen och fått direkt kontakt med dom som var på besök. Mycket postitivt. Nu är mitt arbete ideellt men det är bara för att jag anser det så viktigt att det ska ske en förändring, jag har ju själv varit i den situationen som väntande anhörig allt för många gånger och saknat många saker som jag nu kan påverka i rätt riktning.
Länk till inbjudan.
http://www.soldathem.org/nyheter/traffpasoldathemmetvidlivgardetden910aprilfordigsomharsambosarbomakeiellerpavagtillutlandstjanst.5.8c40fa126730d3c5b800049600.html