Att lära själen hantera kriget

 Photobucket

Jag tänkte vara riktigt djup och filosofiskt flummig idag.

 För någon vecka sedan fick jag ett tips från en läsare om en artikel i Newsmill skriven av Jörgen Krüsell, tidigare FN-soldat i Libanon och Bosnien. Den handlar om vår mänskliga benägenhet att sänka andras människovärde för att vi själva skall kunna hantera våra upplevelser i krig. Artikeln är ärlig, självutlämnande, uppriktig och framför allt oerhört viktig.

Och visst känner jag igen fenomenet. Jag har själv sett det i min omgivning som svensk FN-soldat. Jag hade dock själv en tillräckligt livserfaren gruppchef som var några år äldre och som lade en trygg anda över den grupp jag själv tillhörde. När jag sedan bytte till Militärpolistroppen var jag i tryggt sällskap av civilpoliskollegor från Sverige som redan på hemmaplan hittat verktygen att hantera stress, utsatthet och svåra upplevelser.

Vi hade för all del en fruktansvärt rå jargong och en bisarr humor även i de grupper jag tjänstgjorde – och jag åstadkom nog själv några skämt som var rejält över gränsen (och som jag knappast är stolt över) – men det är trots allt en väsentlig skillnad på rå humor och att nedvärdera sina medmänniskor.

 Krüsell skriver:

”Jag skulle önska att de jag mötte i Libanon och Bosnien var värda lika mycket som mig, men nej. Ingen av dem var värd lika mycket som en svensk FN-soldat. Jag har skrattat åt lokalbefolkningens brister, fördummat, gjort dem mindre värda i mina ögon. Hur ska jag annars kunna skjuta dem i en situation där det är de eller jag.”

Jag har all förståelse för Krüsells högst mänskliga reaktion, men har svårt att utläsa om han på allvar nedvärderade andra människor eller om det bara är ett uttryck för att man är sig själv och de egna närmast. Jag dömer honom hur som helst inte på något sätt oavsett vad han menar. Han har inte gjort något fel, annat än att reagera som människa och försökt hitta sätt att hantera sin omvärld och sin plats i den. Och visst har jag sett åtskilliga grupper på håll där attityder som de han beskriver har frodats lite väl mycket även utanför rena stridssituationer. Jag har all förståelse för att man kan känna det behovet. Vi hade åtskilliga soldater även i min pluton som hanterade sin osäkerhet på det sättet.

Däremot anser jag personligen att det finns bättre sätt att ta hand om sin själ än att själv slå ihjäl den i förebyggande syfte.

Att nedvärdera andra människor gör, precis som Krüsell skriver, att man är farligt nära gränsen till övergrepp. Jag tror dessutom inte det är en bra metod ens för att skona den egna själen. Tvärtom, vilket jag återkommer till nedan.

När det gäller att hantera att man kanske måste skjuta mot andra människor må jag vara udda, men jag ser faktiskt inte behovet av att nedvärdera någon. Visst, fienden är inte vatten värd i stridens hetta, ungefär som en boxare förmodligen tänker om sin motståndare när matchen är som hårdast. Man måste väcka sina mörkaste urkrafter och drabbas av en sorts kontrollerad mordlystnad för att fungera när striden pågår – men när klockan ringer och ronden är slut måste man kunna vända på handen och bli som folk igen.

Annars har man allvarliga problem.

Att bruka våld, och att kanske t o m behöva döda andra människor är tyvärr ibland ett ofrånkomligt krav för att fullfölja den uppgift man har att lösa som soldat. Jag räknar kallt med risken att någon annan skjuter mot mig, men jag tar det inte personligt, och det gör att heller inte jag å andra sidan hyser några direkta samvetsbetänkligheter innan jag öppnar eld i motsatt riktning. Det är brutalt och hårt – men det är spelets regler. Eftersom oskyldiga civila inte är med i spelet låter man bli att skjuta mot dem, även om de naturligtvis kan drabbas av misstag eller olyckliga omständigheter.

Jag brukar säga att man väl inte behöver vara osams för att skjuta ihjäl varandra, vilket många tycker låter hårt, kallt och okänsligt. Det kanske det är, men dessvärre är det så soldatens vardag ser ut. Det är något man måste förlika sig med – eller söka sig en annan sysselsättning. Vapnet är ett verktyg man helst slipper använda, men samtidigt aldrig får tveka att använda när ingenting annat fungerar. Och då skall man inte behöva hysa några samvetsbetänkligheter så länge man gjort sitt bästa, handlat efter bästa omdöme och riktar vapnet mot någon det är nödvändigt – eller i alla fall försvarligt – att rikta det mot.

Men – vapenanvändningen är ett stort ansvar som ställer krav på att man sett till att vara professionell, att man kan sina saker, att man förberett sig, skaffat sig självkännedom, har kontroll över den egna förmågan, har klart för sig innebörden av den uppgift man är satt att lösa och i vilket sammanhang uppgiften hör hemma – och att man hela tiden rannsakar sig själv om uppgiften verkligen är värd att människoliv offras.

Med detta sagt skall man heller inte blanda samman begreppet människovärde med det högst normala mänskliga faktum att man alltid är sig själv närmast. Normalt sett prioriterar man i fallande ordning:

1. Det egna livet

2. Sina kamrater

3. Den egna sidans soldater

4. Oskyldiga civila

5. Fiendesidans soldater

Denna prioriteringsordning är inte bara högst mänsklig, utan rentav ett grundläggande krav för att systemet överhuvudtaget skall fungera.

Jag tycker inte man skall göra en stor sak av enstaka föraktfulla uttalanden som undslipper människor i stridens hetta – eller stridens skugga. Som jag påpekat är det rentav nödvändigt att drabbas av ett slags kontrollerad mordlystnad för att överleva i den akuta stridssituationen, vilket gör att folk obönhörligen kommer att säga saker som knappast är lämpade att avnjutas som underhållning lätt tillbakalutad framför TV:n på fredagkvällen.

Åtminstone inte om man tänkt sig behålla maten.

Och även utanför stridens närhet kan riktigt arga, rädda, utmattade eller frustrerade människor för all del ibland ta till de värsta kraftuttryck man kan överhuvudtaget kan föreställa sig – vare sig de menar dem eller inte. Det är naturligt, och det är sällan något problem alls så länge det är lika naturligt att känna dåligt samvete och be om ursäkt efteråt.

Men om det blir så att man generellt, och även utanför de rena stridssituationerna börjar betrakta andra människor som mindre värda (och åtskilliga svenska FN-soldater har faktiskt haft den attityden genom åren) kan det som sagt bli riktigt, riktigt farligt. Då har man gått över en gräns man bör hålla sig långt ifrån. Även om jag som sagt har en viss förståelse för alla som väljer denna skyddsmekanism för att skydda den egna själen kommer jag aldrig att acceptera att det blir en vana, eller rentav en kultur att ett militärt förband regelmässigt betraktar omvärlden på det viset. Då har man nämligen förlorat sitt syfte och snarare blivit ett rövarband istället för en militär enhet.

Enstaka soldater med taskig attityd kan man alltid hantera så länge gruppens kultur som helhet är sund. Det brukar sällan vara något större problem med mångfald även om den innebär att en handfull soldater inte är riktigt… rumsrena. Interna människoföraktande skämt kan dessutom vara förlösande i en utsatt situation – men människoföraktande attityder i vardagen är det inte. Problemet uppstår som sagt när det blir kutym och inte en pikant avvikelse med en taskig attityd.

Dock tror jag inte sådana attityder går att motverka med förmaningar, regelverk, ytliga värdegrundsprojekt eller formella anmälningar. Attityderna är högst mänskliga, uttrycker egentligen frustrationen över oförmågan att hantera kraften i den egna medkänslan och är egentligen en konsekvens av att man saknar rätt verktyg att vårda den egna själen. Och om man saknar verktyg väljer nog rentav de flesta det kortsiktigt lättaste sättet – man bestämmer sig för att betrakta alla utanför den egna gruppen som mindre värda.

Och den metoden ‘fungerar’ för all del, den också. Kontrollen över den egna mentala hälsan återvänder, och det känns jättebra. Just då. 

Problemet är att metoden ‘fungerar’ lika bra som att dricka sprit när man är deprimerad, eller att kissa i byxorna när det är kallt ute.

Precis som i de senare exemplen slår ‘människovärde-sänknings-metoden’ alltid tillbaka. I värsta fall har man dessutom förlorat kontrollen över sin människosyn så pass att man dessutom hunnit, eller kommer att begå övergrepp före eller efter missionstiden. Det minsta man lär ådra sig är allvarliga relationsproblem när man en dag kommer hem.

Så hur gör man för att hantera dessa högst mänskliga känslor och skyddsmekanismer?

Jag tror faktiskt inte de går att tygla fullt ut, om jag skall vara riktigt ärlig. Varken på organisationell eller personlig nivå. Vi är nämligen bara människor. Däremot kan man förebygga dem på olika sätt. Och det går att göra både på det organisatoriska och det personliga planet. Precis som Krüsell uttrycker det handlar en del om organisation och ledarskap:

”Det gäller att hålla oss soldater i schack och se till att vi åtminstone lyder order, har klara regler och behåller vår kyla.”

Det behövs tydliga ‘Rules of Engagement’, tydliga uppförandekoder och en ledning som tidigt under uppdraget föregår med gott exempel och sätter kulturen. När en kultur väl har satt sig är den nämligen svår att ändra på. Den kan vara ens främsta tillgång eller ens största belastning. Eller både och, beroende på situation.

Krüsell pekar dock även på den riktigt stora utmaningen – det personliga planet:

”Det går inte att ta in hur mycket smärta och elände som helst. Om du har mötts av barnögon i nöd på en soptipp eller bara längs med vägarna där långt borta, så förstår du kanske vad jag menar. Dessa människor skulle man le åt lite i mjugg. Skratta åt i smyg inne i pansarfordonet. Alternativet var mycket värre. Att ta in dem i hjärtat skulle förlamat mig helt.”

Den egna själen måste man dock tyvärr oberoende av organisatoriska förutsättningar til syvende og sidst ta ansvar för själv. Däremot kan man naturligtvis få hjälp att hitta sina egna verktyg. Jag skall nu tipsa om ett kraftfullt sådant:

Att lära sig distansiera sig från sig själv.

Det innebär att man skaffar sig förmågan att betrakta sig själv och världen utifrån, eller uppifrån. Man lär sig helt enkelt att ta världen och sig själv på så stort allvar att man är beredd att inte ta den på så stort allvar. Man skaffar sig insikten att livet är tillräckligt viktigt för att tas med en klackspark. Ibland måste man lära sig att inse sin egen begränsning, rycka på axlarna och gå vidare.

Det kanske blir lättare att greppa vad jag menar om jag säger att man måste lära känna sig själv, lära sig tycka om sig själv för den man är och bli så trygg i sig själv att man kan skratta hjärtligt åt sig själv?

Låter det flummigt? Klyschigt? Erkännes. Men det är en förmåga man kan träna upp, och som fungerar. Någorlunda. Inte för alla, alltid och mot allt – men för de flesta, oftast och mot det mesta.

En god vän och tidigare kollega kallar det för att ’göra upp med sin egen dödlighet’, vilket nog är det bästa sättet att uttrycka saken.

För det handlar egentligen om att möta insikten att vi alla skall dö och bestämma sig för vad man vill göra med den vetskapen.

Låt mig mata på med fler visdoms-oneliners;

Ingen blir ihågkommen för den bil man körde, utan för vem man var och vad man gav.

Fundera gärna på det uttrycket en stund, och på vad det egentligen betyder för dig.

Gör sedan ett litet tankeexperiment och börja träna på att skaffa dig distans från dig själv. Tänk dig att du sitter i lugn och ro, på en trygg plats, ensam i en skön fåtölj. Du sitter framför en filmduk, där små klipp från ditt liv visas. Från barndomen, via tonåren och upp till vuxen ålder. Vissa klipp får dig att skratta, andra får dig att känna dig stolt över dig själv. Ytterligare något klipp får dig att känna dig vemodig eller ledsen. Vissa är pinsamma. Vissa skäms du för.

Är du nöjd med din film? Vad känner du när du ser den?

Oavsett vilket lär du inte kunna klippa bort eller ändra något annat än din egen inställning till filmen fram till nu.

Det sista klippet visar dig, där du sitter framför din dator och läser denna blogg just nu.

Paus.

Hur vill du att din film skall fortsätta?

Vad vill du bli ihågkommen för? Vilken känsla vill du sitta med när sluttexten börjar rulla?

Att skaffa sig den mentala förmågan att se denna film för sitt inre och kunna värdera den är att ‘distansiera sig från sig själv’ – och det är hela hemligheten med att skaffa sig bättre verktyg att hantera svårigheter i livet.

Det, i kombination med att lära sig att inte lägga problem på sina axlar som man själv inte äger lösningen på. Det är skillnad på medkänsla och medlidande.

Lätt att säga – oerhört svårt att genomföra. Och jag hoppas faktiskt ingen någonsin lyckas distansiera sig fullt ut. Då förvandlas man nog till en fullständig inkarnation av Peter Sellers som mr Chance.

Om man tror att ’distansiering’ är synonymt med ’en allmän sänkning av människovärdet’ – eget eller andras – är man dock helt fel ute. Distansiering handlar om att behålla allas människovärde, men att se sitt eget varande i ett större sammanhang och i ett annat perspektiv. Det gör att man kan hantera den egna rollen, uppgiften och nödvändiga konsekvenser därav på ett bättre sätt.

Flummigt? Ja, kanske vid första anblicken. Någon förstår inte ett jota av vad jag svamlar om och tycker jag är uppe i det blå, medan det för någon annan låter helt självklart.

Problemet är att många väljer att distansiera sig från andra men gör misstaget att inte samtidigt kunna eller våga distansiera sig från sig själva. Det är som sagt högst mänskligt, men slutar med att man börjar se ned på andra. Blir det riktigt illa börjar man förnedra andra. Det kan t o m resultera i fruktansvärda övergrepp, för precis som Krüsell säger har vi alla förmågan att bli mördare under rätt förutsättningar.

 ”Jag tror stenhårt att det finns sadism och mörker hos oss alla. Jag lovar er att under sådana pressande situationer som en soldat kan befinna sig under, så är till slut mörkret mycket närmare än det humana och upplysta ljuset.”

Så sant, så sant. Han är en klok man, Jörgen Krüsell.

Det finns många blindskär att navigera mellan på livets långa stig. Vissa grund går man på ibland hur förberedd man än är. Men om man lär känna sig själv är man bättre rustad för de hårda törnar man kommer att möta. Man bör dock ha i minnet att det inte finns någon som kan hantera allt, oavsett hur väl rustad och förberedd man känner sig.

Alla klappar vi igenom förr eller senare om vi pressas tillräckligt mycket.

Så var det sagt, flummigt eller ej. Ta det på allvar den som vill. Tack och lov har jag förmågan att distansiera mig och le även åt detta mitt pretentiösa och amatörmässiga försök att djupdyka i människans mörka inre.

Så om du tycker detta inlägg är larvigt kan jag gärna bjuda på det.

Med varmt hjärta, från min plats här ovanför mig själv…

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande, Rättssamhälle, Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Att lära själen hantera kriget

  1. Jonathan skriver:

    Jag applåderar. Mycket bra inlägg.

  2. Savox skriver:

    Ordet är WOW! Jag är djupt imponerad.

  3. Johan skriver:

    Jag instämmer med tidigare kommentarer. Riktigt bra skrivet!

  4. J.K Nilsson skriver:

    En sak som slagit mig är avsaknaden av ”riktig” etikundervisning i svenska försvarsmaktens regi. Det finns utmärkta ingångar i Michael Ignatieffs böcker om sönderfallet i forna Jugoslavien. Henrik Syse är en norsk broder som skriver mycket bra och om jag inte missminner mig så undervisar hans fru/sambo på norska motsvarigheten till Militärhögskolan. Estniska Baltic Defence College har i alla fall varit begåvad med Christian Braw i ämnet ledarskap.

    Det man hitills mäktat med är när kadetter fyllnat till och visat mänskliga sidor är ämnet ”officersetik” som vaf jag sett inte visat något större djup.

    J.K Nilsson

  5. MrJim skriver:

    Två filmer att sätta mot varandra en tråkig kväll, Apocalypse Now Redux kontra Full Metal Jacket. Bra skrivet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s