Gästinlägg om konsulärt bistånd‏

Jag ber återigen att få presentera ett gästinlägg från signaturen ‘Jonas’. Innan jag överlämnar ordet skall jag bara ge en uppdatering av det nyligen fattade riksdagsbeslutet i frågan:

[Källa: Riksdagen, 2010-04-28 17:00]
‘Riksdagen sa ja till regeringens förslag på lag om konsulära katastrofinsatser. Lagen innebär att staten även i fortsättningen ska ha en hög beredskap för att hjälpa svenskar i händelse av allvarliga kriser eller katastrofer utomlands.

Statens insatser ska kompletteras av insatser från andra aktörer, exempelvis reseföretag, försäkringsbolag och det drabbade landet.

Att staten tar ansvaret för en katastrofinsats innebär inte att alla kostnader för insatsen ska bäras av staten. Den som får hjälp ska ersätta staten för kostnader som uppstått när han eller hon har evakuerats eller fått vård. De bör kunna täckas av en eventuell reseförsäkring. Lagen börjar gälla den 1 augusti 2010.’

Med denna uppdatering avklarad överlämnar jag ordet till ‘Jonas’, och vill samtidigt tacka för förmånen att få använda materialet här på ‘Morgonsur’:

– – –

 Photobucket

Onsdag den 28 april röstar riksdagen med största sannolikhet igenom en lag vars innebörd är att svenskar som på något sätt inte kan ta sig hem från utlandet i fortsättningen måste ordna sin resa själv. Staten kommer inte att rycka ut i fortsättningen och rädda människor som vid Tsunamin (2004) eller Libanonkriget (2006). Detta förslag har väckt en del uppståndelse och jag kände mig på humör att skriva ett inlägg i frågan.

För det första lite bakgrund. Fram tills idag har det inte funnits någon lag som reglerat hur staten skall agera eller vilket ansvar staten har. Rent generellt har staten varit ganska restriktiv med hjälp till svenskar som av någon anledning blivit kvar i landet oavsett om det beror på häktning, överdriven alkoholkonsumtion, bortappad plånbok eller flodvågor. Sveriges ambassader som är den del av statsförvaltningen som sköter denna del av arbetet har haft möjligheten att betala ut s.k. konsulärt bistånd. Vilket innebär allt ifrån rådgivning till utlåning av pengar. Oavsett vilken hjälp man fått i enskilda ärenden har du som privatperson som regel varit tvungen att betala tillbaka alla pengar du fått låna till t.ex. flygbiljett. Dessa pengar skall enligt praxis vara inne på UD:s konto 30 dygn efter utbetalning annars går det till kronofogdemyndigheten. Hjälpen har ofta varit begränsad och ganska långt ifrån den relativt utbredda service som normalt ges till svenskar som hamnar i trubbel innanför rikets gränser.

Detta har lett till att vi svenskar har fått lita på ett försäkringsskydd som skall täcka våra skador, utlägg och andra oförutsedda utgifter. Gemensamt för alla dessa försäkringar är att de nästan alltid innehåller någon form av Force Majeure klausul som innebär att om en naturkatastrof, krig, terrordåd eller annan stor oförutsedd händelse inträffar så gäller inte försäkringen. Då är man utelämnad till sitt öde och får lita till flygbolag, researrangör eller statens bedömning och goda vilja.

Den nya lagen har till uppgift att reda ut statens roll om det händer någonting med svenskar utomlands. I stort går lagen ut på att staten skall hjälpa till vid katastrofer av Force Majeure karaktär som tsunamin eller Libanon men att du skall betala när kalaset är över. Regeringen skriver i sitt betänkande följande.

”Regeringen vill därför att den som framöver får hjälp vid en konsulär katastrofinsats ska ersätta staten för de kostnader som uppstått när han eller hon har evakuerats eller har fått hälso- och sjukvård. En sådan ersättningsskyldighet överensstämmer väl med hur våra andra regler om konsulärt stöd är utformade. Den stämmer också med principen att den enskilde har det grundläggande ansvaret för sin utlandsvistelse. ”

Förslaget innebär att staten skall ha förmågan att evakuera svenskar vid katastrofer men de måste betala för sig. Alltså hade både Libanon och tsunami insatserna varit tvungna att betalas av de insatta om lagen varit i bruk då. Ersättning från försäkringsboloagen kan bli tveksam då de troligen skulle ha hävdat just Force Majeure.  Skillnaden skulle alltså vara att svenskar blir återbetalningsskyldiga oavsett vad som skett. Sen blir det en sak för individen och försäkringsbolaget. Pengarna skall vara staten till handa inom 30 dygn.

Jag lyssnade under Tisdagen på både P3 och dryftade åsikten med mina vänner och sammanfattningsvis kunde jag urskilja två distinkta läger (Lite tillspetsat).

Läger 1 anser:

Att det här ett vansinnigt förslag som ytterligare demonterar den svenska välfärdsapparaten.  Det är klart att man ska få hjälp om det går åt helvete oavsett om jag råkade supa bort färjebiljetten i Helsingfors eller om en flodvåg vräkte in över hotellet. De (syftande på Stockholm, politiker, försvaret socialtjänsten, MSB eller annan enhet som kan tänkas ansvara för det här)  får ta regeringsplanet och våra Hercules och flyga hem folk om det så krävs. Alla ska hem, det är en mänsklig rättighet.  Ska de börja ta betalt för brandkåren i Sverige också?

Läger 2 anser:

Jättebra, folk får ta ansvar för sina egna utsvävelser. Har man råd att åka till Thailand har man råd att betala om det går helvete. Det kan inte vara statens ansvar att betala för svenskar som hamnar i trubbel jämt och ständigt.  Vissa länder är farliga och det är en risk med att åka till länder som Thailand även om vi vant oss vid att se på landet som slags varmt Skansen. Det finns massor av svenskar som aldrig har råd att lämna lägenheten på semestern, varför skall de betala för rika människors utsvävningar?

Läger 1 argument är inte svåra att spåra i det som man statsvetenskapligt skulle kalla för den breda välfärdsstaten. Tanken om en statsapparat som tar hand om dig från vaggan till graven. Denna stat som växte fram i Nordeuropa med Skandinavien som huvudfäste.  Med världens högsta skatter kan vi förvänta oss att staten hjälper till, även utomlands.  Denna tanke är djupt rotad hos många och har definierat det svenska samhället under efterkrigstiden.

Läger 2 argument kan spåras ur den debatt som av och till blossar upp om den svenska trygghetsnarkomanin. Den består i att vi svenskar har blivit neddrogade av staten och fullständigt saknar förmåga att ta ansvar för våra handlingar. Vi förväntar oss att staten skall ta sitt ansvar och blir handlingsförlamade när så inte sker. Vi måste ta de personliga och ekonomiska konsekvenserna att vi väljer att semestra utomlands. Att vara i Thailand i tre veckor varje vinter är ingen mänsklig rättighet utan något vi tar för givet.

Det finns substans i båda lägers argument som jag finner logiska. Det som förvånar mig är den digitala uppdelningen mellan staten skall betala allt och du själv ska betala allt.  Jag tror att det finns en gyllen medelväg att gå. Jag skulle vilja ha följande klausuler inlagda.

1. Sannolikhetsklausulen. Om det nu uppstår en situation av typen Force Majeure så är det inte självklart när folk ska betala. Jag tar två exempel. I det första exemplet har vi en familj som reser till landet A på semester. Landet A har under en längre tid varit oroligt och ett krig kan utbryta när som helst. Om detta råder det inget tvivel då nyheterna dagligen är fyllda med nyheter om den annalkande krisen.  Trots detta gör fadern i familjen bedömningen att det är lugnt och åker dit. När de är där utbryter kriget och flygplatserna stängs och familjen blir fast i landet med ett hundratal svenskar. På en skrapig linje redogör fadern på telefon i en nyhetssändning om de obligatoriska uppgifterna om den katastrofala situationen där de inte fått nån hjälp av någon och  att ”allt är kaos”. I exempel två åker familjen till en ö i Söderhavet men där får vi en jordbävning men med exakt samma effekter.

Jag anser att det finns en skillnad när dessa två familjer blir evakuerade av staten. I det första fallet ska de betala men inte i det andra. Detta baserar jag på att det i det första fallet så kunde man anta att det skulle gå åt helvete men inte i det andra fallet. Tsunamin och Libanon evakueringarna hade alltså helt olika bakgrunder. Tsunamin var omöjlig att förutse men det var inte Libanonkriget. De som befann sig i Libanon var fullt medvetna om riskerna men stannade kvar. Då får man vackert betala när skiten träffar fläkten. På samma grunder hävdar jag att de svenskar som trotsar varningarna från media och UD att inte vara i Thailand just nu skall betala om de blir evakuerade. Varje människa kan med ganska begränsade kunskaper i säkerhetspolitik räkna ut att det kan gå åt helvete ganska snart i Thailand och att detta mycket väl kan sprida sig till Kao lak, ko su mai och allt vad öarna heter.

2. Nästa förändring gäller återbetalningen. Om nu staten på rätt grunder kräver pengar tillbaka så kan det inte vara guds vilja att pengarna skall vara staten tillhanda inom 30 dagar. Om du blir evakuerad med t.ex. ambulansflyg och staten betalat initialt kan det inte vara meningen att de 100.000 tals kronor som du är skyldig staten skall vara dem tillhanda så snabbt. Alla som varit i kontakt med försäkringsbolag vet att det kan dra ut på tiden. Standardfallet bör vara att den första inbetalningen inte skall vara inne förrän om några månader och att det skall vara en avbetalningsplan. Då har människor en möjlighet att betala utan att riskera att hamna hos kronofogden inom några veckor.

3. Den tredje klausulen kallar jag för EU klausulen. Sverige är medlem av Europeiska Unionen i 15 år även om många människor inte fattat det än. Det innebär bl.a. att du som medborgare i ett EU land kan få akutvård i ett annat EU land på samma förutsättningar som i Sverige. Du har även rätt att röra dig och bosätta dig överallt i EU. Därför bör principen vara att du skall ha rätt att få hemresa inom EU. Om du som Kirunabo skadar dig i Ystad och inte kan ta dig hem på egen hand ordnar staten under vissa förhållanden din hemtransport under vissa förhållanden.

Men som lagförslaget ser ut nu kommer vi att få ett system där du alltid blir återbetalningsskyldig till staten oavsett under vilka förutsättningar som staten har kommit till undsättning. Denna typ av kyliga behandling av sina medborgare kan verka lite ”osvensk” men logiken i återbetalning vid räddningsinsatser finns även i Sverige.

Först skulle jag vilja förklara hur svensk olycks-  och räddningstjänst ser ut.  Den absoluta majoriteten av svenskarna lever i uppfattningen att när man ringer till 112 så kommer det Räddningstjänst, Ambulans och Polis om du så behöver och ofta i nämnd tidsordning.  Vanligtvis ifrågasätts inte syftet till att du ringer utan de kommer så fort de kan. Oavsett om du är med om en trafikolycka eller råkar tända eld på garaget efter att du försökt tända grillen med högoktanig bensin så tar inte dessa samhällsenheter ut någon avgift. Det är en grundläggande princip och du kan bara i ytterst extrema fall bli återbetalningsskyldig för själva utryckningen t.ex. falsklarm. Denna princip om att det är individen som avgör när denne behöver avgiftsfri nödhjälp genom ett telefonsamtal är generell i de flesta utvecklade länder.  Det här är världen som de flesta svenskar lever i; ”Ringer jag, så kommer dom och hjälper mig och det kostar mig inget” Lagen om Skydd mot Olyckor slår fast i sin första paragraf.

1 § Bestämmelserna i denna lag syftar till att i hela landet bereda människors liv och hälsa samt egendom och miljö ett med hänsyn till de lokala förhållandena tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor.

Jag tror personligen att denna princip ligger till grund för det avsky vissa känner mot att tvingas betala för sin evakuering. Alltså ett läger 1 argument.

Problemet är att bilden inte är komplett. För den som ofta bevistar våra skärgårdar eller fjällområden vet att räddningen ofta kan vara långt borta och behöver inte alls bestå av den lokala kommunens räddningstjänst eller landstingets ambulanser. SMO slår fast att det är statliga myndigheter som ansvarar för sjö och fjällräddning för att den första paragrafen skall gälla. I praktiken ser det ut så här;  Fjällräddningen och SSRS, som inte står för Svenska SjöRäddningsSällskapet utan för Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne, är två enheter som förvisso inte liknar varandra så mycket men som ändå löser sina uppgifter på ungefär samma sätt.

SSRS är helt friställt från staten medan Fjällräddningen lyder under Polisen. De har dock två principer gemensamt. De bemannas av frivilliga eldsjälar med mycket god lokalkännedom och de ersätter i praktiken den kommunala räddningstjänsten i de områden där de verkar. Vart vill jag då komma med detta, Jo. Om du hamnar i nöd i Fjällen eller till havs gäller andra principer än om du skulle hamna inne i trygga fastlandssverige. Principen för både Fjällräddningen och SSRS är att de skall försöka komma till dig så fort de kan men det kan ta lång tid och du är inte garanterad någon hjälp.

Vädret är en central faktor som kan stoppa insatser under lång tid. Det finns otaliga historier om dels hjälteinsatser från fjällräddningen och SSRS men också där det tagit upp till ett dygn att komma fram av olika anledningar. Men staten godtar denna lucka och har till och med skrivit in den i lagen där hänsyn bör tas till lokala förhållanden. Människor som är vana att vara till havs eller i fjällen är medvetna om denna begränsade möjlighet att få hjälp och planerar oftast sina turer efter detta. Det finns naturligtvis idioter tror att allting går vägen och som tror att räddningen är 1 mobilsamtal och 15 minuter bort och de brukar ömsom pryda våra tidningar med antingen dödsannonser eller snyfthistorier.

En annan princip som gäller både till havs och i fjällen är att folk oftare blir betalningsskyldiga om de gjort fel. Det finns flera fall där människor tvingats betala p.g.a. sin klantighet. Något som är ovanligt när det kommer till normal räddningstjänst. Denna princip finns i övriga Europa och svenskar som ringt på hjälp i Alperna av olika anledningar får ofta en chock när de inser att det inte bara var dumt att åka ut på glaciären utan att det dessutom var dyrt att bli hämtad. Jag tror att denna princip har vuxit fram ur en logik som bygger på att när du gett dig in i en miljö som innebär större risker ställs det mycket högre krav på att du vet vad du gör och du kommer att ställas till svars för dina beslut på ett helt annat sätt än i den vanliga vardagen.

Regeringens lagförslag om att du är tvungen att ta ansvar och i vissa fall betala för kalaset om du befinner dig utomlands/högriskmiljö och får hjälp tror jag har betydligt mer förankring i vår räddningskultur än vad många tror.

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle, Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Gästinlägg om konsulärt bistånd‏

  1. J.K Nilsson skriver:

    Jag skulle också vilja lägga en viss begränsning i försäkringsbolagens och charter/resebolagens Force Majure. Om man nu försäkrar sig och gör riskbedömningar så inträffar t.ex. ett vulkanutbrott som gör att du blir strandsatt och blir frånvarande ifrån ditt arbete så tycker jag att FB och resebolagen skall samarbeta för att lösa problemet. Du köper en resa av resebolaget och är försäkrad, du har ingått ett affärsavtal som i princip innebär att du kan supa skallen i bitar, tappa biljetten och betala en symbolisk summa i självrisk för att få en ny resa. Men gud nåde om naturen eller en stat bråkar, då är företagen så hjälplösa och utsatta.

    Vi konsumenter bidrar till företagens existens och då borde man kunna kräva lite mer än de traditionella. Kostar det mer i premie så kostar det. Det skulle också kunna resultera i mer redundanta resesätt i form av färjor. Nu skall det väll sägas att resebolagen brukar jobba hårt för att uppfylla sitt åtagande om resa hem om resenären köpt resan men vad jag anar så är det på eget bevåg och inget i samarbete med Fb.

    J.K Nilsson

  2. Jonas skriver:

    Jag tror att det är dit vi måste komma. Om staten kräver tillbaka pengar i alla lägen, oavsett bakgrund, måste försäkringsskyddet bli mer komplett och även täcka en transport som skett under granatbeskjutning. FM reglerna måste troligen lagstiftas bort så att försäkringsbolagen får ett totalt ekonomiskt ansvar nu när staten uppenbarligen kommer att avkräva pengar av folk när de ordnar skjuts hem.

    Personligen tycker jag att reglerna påminner lite om ett agerande som är förbjudet i Svensk lag. Det är inte tillåtet att avkräva ersättning för hjälp av människor som befinner sig i nöd. Om en man ligger i en isvak och du avkräver pengar för att hjälpa honom begår du ett lagbrott. Att som staten stå med en ambulanstransport för en skadad person och säga ”Du får åka med, men det kostar 150.000” blir en moralisk mardröm för den som behöver transporten men saknar pengar.

    Den här lagen kommer att gå obemärkt förbi fram till nästa Tsunami eller Libanon. Då kommer folk att inse att det kan vara dyrt att få skjuts av staten och en mediastorm kommer att uppstå.

  3. Erik Holmberg skriver:

    Angående ditt förslag om återbetalning vid Force Majeure vore det inte enklare och framför allt lättare att motivera efteråt i media om återbetalningsskyldigheten var kopplat till UD:s reserekommendationer. Dvs om UD avråder från att åka till ett område får man betala evakueringskostnaderna om något händer annars inte.

    • Jonas skriver:

      Problemet är enligt mig att UDs hjul ofta snurrar långsamt och inte sällan kommer deras rekommendationer ganska sent. Men jag håller med dig, om UD avrått från att resa skall folk betala vid en evakuering. Om vi tänker oss mitt förslag skulle det nog krävas ett domstolsprejudikat för att klara ut gränserna för när det kan anses att personerna borde ha insett att faran var överhängande.

      • Erik Holmberg skriver:

        Man kan ju hoppas att UD:s kvarnar skulle mala lite snabbare om deras reserekommendationer inte bara var ett papper som ingen läste utan var något med faktiska konsekvenser både för staten och den enskilda.

  4. Jonas skriver:

    @Erik Holmberg. Det är nog exakt det som kommer att ske i sinom tid.

  5. Hakan skriver:

    Tja, med den massinvandring Sverige har sa tvingas vi ju att dra in pa det ena efter det andra pga missbruk. Det är dyrt med den typen av medborgare! Var det inte typ 10 000 personer som ville ha gratistransport fran Libanon. Alltsa först flyr man till Sverige för man kan inte vara kvar i sitt hemland Libanon pga livsfara. Sedan, märkligt nog, kräver man fräckt nog gratis hemtransport fran landet man inte kunde vara kvar i. Det är nog tur för politikernas säkerhet att media ALDRIG rapporterar sanningen om massinvandringen.

    • Jonas skriver:

      Jag förstår inte. Det var Just Libanon transporten och rapporteringen från den som låg till grund för det här ganska radikala lagförslaget.

      Håller med J.K. Det har inget med diskussionen att göra. Du kanske hamnar i Hall of Shame, Grattis.

  6. J.K Nilsson skriver:

    SDs tryne når hit också. Trist att kommentarsfälten alltid skall få sådana besök.

    Fel i sida, fel i höjd.

    J.K Nilsson

  7. Norpan skriver:

    Nu är denna post minst sagt gammal, men jag slänger in en kommentar ändå angående räddningsinsatser i Sverige kontra utomlands.

    Enligt LSO är det bara den akuta räddningsinsatsen som är kostnadsfri. Så fort det inte finns liv att rädd eller risk för vidare egendomsskador, så upphör räddningsinsatsen och ansvaret för fortsatt arbete övergår till fastighetsägaren, fordonsägaren eller vad som nu skadats i olyckan. Det innebär om vi exeplifierar med ett brinnande hus att när räddningstjänsten försäkrat sig om att branden är någorlunda släckt så får fastighetsägaren, oftast genom sitt försäkringsbolag, ordna bevakning av de varma resterna och skaffa fram en saneringsfirma som ser till att rädda värdet på det som återstår. Har man ingen försäkring så är det bara att spotta i nävarna och börja jobba själv… (Det är inte så kul som brandbefäl att förklara för en människa som redan är uppjagad och lessen över att hennes hus brunnit ner att nu packar vi ihop våra pinaler och du har ansvar för att se till att det inte börjar brinna igen, samt att ta hand om resterna.)
    På samma sätt är ambulanstransport till sjukhus oftast kostnadsfri, men det gäller inte nödvändigtvis hemresan. Det har hänt mer än en gång att folk efter trafikolyckor blivit sittande i grannstaden med trasiga, nerblodade kläder och förväntats ta bussen hem eftersom de efter röntgen och hoptråckling av skärsår inte var så skadade att de behöver sjuktransport.

    I de flesta delar av världen ger man akut hjälp till alla som befinner sig på platsen, inte bara de som är medborgare. På samma vis som svensk räddningstjänst givetvis rycker ut till tailändare som råkat ut för en trafikolycka i Sverige så rycker tailändsk räddningstjänst ut för att hjälpa svenskar som råkat illa ut i Tailand. Alltså är det inte svenska samhällets ansvar (eller ens möjlighet) att göra akuta insatser utomlands. Men det vore ju märkligt om samhället ska betala för icke akuta insatser som hemresor utomlands när man inte gör det inom Sverige heller.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s