Jag hade tänkt skriva detta i kommentarsfältet till den diskussion jag drog igång häromdagen i inlägget ”När åker vi hem från Afghanistan”. Jag skrev ett inlägg – och blev sedan för upptagen för att delta i diskussionen själv.
Jag vill härmed de mina meddebattörer om ursäkt för denna oartighet.
Hur som helst skrev jag ett svar i diskussion som blev så långt att jag har bestämt mig för att publicera det som ett inlägg istället. Diskussionen gäller huruvida det behövs en debatt om djupare mål och syfte för vårt deltagande i Afghanistan eller om dessa mål och syften redan är tillräckligt tydliga.
I kommentarsfältet till det tidigare inlägget kom nämligen ungefär lika stora variationer som svar på frågan som… vanligt. Allt ifrån att vi gynnar USA:s militärstrategiska intressen till att målen för ISAF är hur tydliga som helst om man bara bemödar sig med att läsa dem.
Det kan för all del vara så att alla dessa förutsättningar är giltiga samtidigt, vilket snarast gör det än viktigare att ha klart för sig själv vad man gör i Afghanistan – och varför.
Här följer därför min åsikt om varför diskussionen är nödvändig:
Vår försvarsmakt tillhör nationen Sverige och inte FN, NATO eller Afghanistans regering. Av den anledningen är det nödvändigt att vi själva efter noggrant övervägande bestämt under vilka förutsättningar vi vill låna ut vårt kraftfullaste säkerhetspolitiska instrument och ställa det under utländskt befäl.
En sådan debatt efterlyser jag fortfarande.
Även om det finns mål för ISAF i Afghanistan kan de inte ersätta vårt eget ansvar att styra våra militära insatser. Dessutom är ISAFs mål rätt generella. Om jag raljerar skulle de kunna uppfyllas av såväl Gestapo som ”Föräldrar på Stan”. Och någonstans där emellan bör vår Försvarsmakt ligga.
De riktlinjer som skall gälla för vår Försvarsmakt måste därför tas fram av oss själva, av nationen Sverige – med nyttjande av alla demokratiska medel.
Det är ingen intern Försvarsmaktsfråga, och det är definitivt inte FN:s, NATO:s eller den afghanska regeringens sak att sätta gränserna för de mest kraftfulla manifestationerna av svensk utrikespolitik. Och som jag påpekat tidigare känner jag mig inte nöjd med dagens svepande och spretiga förklaringar från olika företrädare för Riksdag och Regering om vad vår roll i Afghanistan är.
Varför kan vi då inte bara göra som vi gjort och bestämma från gång till gång om vi vill delta eller inte? Jo; även här anser jag att Afghanistaninsatsen är ett talande exempel. Insatsen började nämligen som något helt annat än den är idag. Den historiskt intresserade drar sig till minnes att det är långt ifrån första gången det händer i den internationella konfliktbranschen. Det har hänt förr att länder har skickat en handfull ”rådgivare” till ett land för att i slutändan ha bundit upp hela sin militära apparat i fullt krig.
Har man sina egna mål och syften klara för sig är det betydligt lättare att påverka – eller i värsta fall avbryta – insatsen i tid. Innan man sitter med skägget i brevlådan i en situation man aldrig tänkt sig.
De minst sagt varierande svar våra folkvalda ger om mål och syfte med vårt deltagande i Afghanistan är i sig ett kvitto på att saken behöver lyftas till diskussion.
Personligen anser jag som jag tidigare påpekat att vi har i Afghanistan att göra – men inte oavsett förutsättningar.
Jag anser som sagt dessutom att vi själva behöver tänka igenom på djupet exakt vad vi vill låna ut vår försvarsmakt till utomlands – nu och i framtiden. De mål och kriterier vi sätter upp kan dock för all del både vara snävare och friare än ISAFs eller FN:s Säkerhetsråds målsättningar och uppgifter, men vi måste diskutera dem själva och tänka igenom vad vi kan och vill stå för.
Att delta i internationella insatser är ett stort och långsiktigt ansvar. Det är dessutom dyrt och riskfyllt och måste underkastas någon form av prioritering. Och det är just policydiskussionen bakom denna prioritering jag tycker saknas. I diskussionen bör man ta ställning till tänkbara men oönskade utvecklingar av situationen där man råkar vara engagerad, möjligheten att dras in i en eskalerande konflikt, terrordåd på hemmaplan och flera andra tänkbara konsekvenser.
Om man skall leka med de stora pojkarna bör man gå in i spelet med öppna ögon och ha klart för sig vad man gör där. Man bör dessutom ha klart för sig vad åtagandet i värsta fall kan medföra och ställa sig frågan om det är värt det. Ingen skall kunna säga att det kommer som en överraskning att svenska soldater deltar i strid, att de dödar, eller dödas eller att oskyldiga kan komma till skada. Inte heller att vi någon gång kan råka ut för terrordåd som ”tack” för vårt engagemang i en konflikthärd.
Förutom policy/prioriteringsdiskussionen finns en nyttig metoddiskussion. Förutom risknivå och ”våldsmandat” för de insatser vi deltar i finns det andra ställningstaganden att göra. Särskilt när det gäller civil-militär samverkan finns t ex en gränsdragning att ta ställning till när det gäller att förtydliga Försvarsmaktens roll på skalan mellan ”politiskt verktyg” och ”politisk aktör”.
Hur mycket skall t ex våra militära förband lägga sig i – eller ens uttrycka en åsikt om – statsbildnings- eller samhällsbyggnadsprocessen i det land vi skickar dem till. Svaret kan för all del vara olika för olika missionsområden, men det är alltid en gränsdragning som behöver diskuteras, och jag tror det finns åtskilliga synpunkter och skäl som bör komma till tals.
Som ett av många tänkbara exempel på diskussionspunkter väcker bl a Läkare utan gränsers generalsekreterare Dan Sermand farhågor om gränsdragningsproblematiken som uppstår i ett utökat militärt deltagande i rent humanitära insatser. Man behöver inte hålla med honom om man inte vill, men diskussionen är viktig. Det mesta här i livet har ju som bekant både en fram- och en baksida.
Några av mina åsikter i frågan kan du förutom i de inlägg jag hänvisat till här ovan bl a ta del av här, här och här.
Morgonsur 
Jag har läst dina texter mwn pga av min enfald kan jag ändå inte se motiven varför Sverige skulle skicka trupp till Afghanistan.
Min huvudsakliga inställning är att vi bör skicka militär för att skydda civilbefolkning från avsiktligt riktat våld och avsiktliga övergrepp, samt trygga situationen så att humanitär hjälp kan nå fram till civilbefolkningen. Däremot anser jag att man bör ha en viss distans till att låta vår militär blandas in för mycket i demokratidiskussioner, statsbildning och påverkansarbete som inte rör säkerheten.
Och jag ser många frågetecken – framför allt när det gäller det sistnämnda – när det gäller de flesta av våra internationella åtaganden. Det är dock som sagt alltid svårt att ställa krav i efterhand. Jag kan dessutom ha uppfattat signaler, uttalanden och situationen helt fel och är oavsett vilket villig att lyssna till argument från vem som helst som anser sig ha något att tillföra debatten.
Jag kan t o m ändra mig om någon har riktigt bra argument.
@Vidsynt: Det är inte Morgonsur som ska behöva förklara vad vi gör i Afghanistan. Det är våra kära politiker.
Utrikespolitik och säkerhetspolitik ska vara nationell egoism lämpligt förklätt till något mer sympatiskt. Vi är inte i Afghanistan för att träna våra soldater. Vi är heller inte där för att hjälpa den afghanska befolkningen (även om vi på ett smakfullt sätt påstår så). Om motsatsen skulle råda så är frågan vad vi i så fall gjorde innan 2001 då befolkningen led och vad vi gör nu då befolkningen forfarande lider.
– Mer sant är att vi är ute efter att stoppa Al Qaida från att ha en ostörd hemmabas att verka från. Dock så har i nog till stor del redan lyckats och i så fall borde vi snarast ge oss på Jemen och varför inte Pakistan?
– Vi är även ute efter att se till att inte Pakistan havererar. En stat som bevisligen innhar kärnvapen skulle kunna bli en global katastrof om den tillåts att följa med ner i den afghanska malströmmen.
– Vi är framför allt ute efter att visa att vi är NATO vänner (i förhoppning om stöd den dagen det krisar). ironiskt nog så kan frånvaron av NATO medlemsskap tvinga oss till fler NATO insatser än om vi var NATO medlemmar. NATO har krav på en försvarsbudgets storlek i förhållande till BNP (något nästan ingen klarar idag) samt att man ska kunna försvara sig själv. D.v.s. ett NATO medlemsskap kan innebära att vi måste satsa mer på det egna försvaret av Sverige. Vi skulle säkerligen få ta ett betydligt större ansvar för de baltiska staterna som NATO medlem (som Tjeckien t.ex. gjort med jaktförsvar med Gripenflygplan under 2009).
Det viktigaste är dock som Morgonsur säger att ha ett tydligt definierat mål så att vi vet när uppdraget är klart och vi kan åka hem!
Morgonsur skrev:
”Den historiskt intresserade drar sig till minnes att det är långt ifrån första gången det händer i den internationella konfliktbranschen. Det har hänt förr att länder har skickat en handfull ”rådgivare” till ett land för att i slutändan ha bundit upp hela sin militära apparat i fullt krig.”
Var det inte så amerikanernas engagemang i Vietnamkriget började? Jag har för mig det. Jag tror att svårigheten i att komma med ett djupare mål och syfte för ett militärt engagemang i ett modernt krig sedan Koreakriget inte bara gäller oss, det gäller även USA och andra krigförande demokratiska länder i högsta grad. Det följer med andra ord med uppdraget och krig som sådant. USA kunde inte presentera ett djupare mål och syfte under Vietnamkriget, likaså inte idag under Irak- Afghanistankriget. Det var det som gjorde att Nixon inte kunde stå emot fredsrörelsen. Det är klart att de hade argumentet om säkerhet, att inte kriget skall komma till the homeland, frid mot kommunismen eller som idag – frid mot terrorister på amerikansk mark. Det argumentet har Sverige också. Sverige, och USA idag och under Vietnamkriget, har även argumentet om att hjälpa människor uppnå demokrati och ett liv i fred och välstånd, men det argumentet hamnar lätt i skymundan i ett smutsigt krig som det i Vietnam.
Någon gång måste man avveckla ett krig om man inte kan vinna definitivt, men fram till dess är det enda som håller igång missionen ett lands mod och uthållighet som samhällen. Vi kommer aldrig att hitta mål och syften som går utöver ovanstående två argument, tror jag.
Roger Klang, Lund Scaniae Sverige
Ja, Vietnamkriget är ett bra exempel på detta. Och som du säger måste man även om en påbörjad insats ”driver iväg” visa någon form av uthållighet och pålitlighet som nation även om det är motigt och kanske rentav känns utsiktslöst.
Men för att orka med det sistnämnda bör man nog stå på en rätt rejäl värdegrund. Och i det här fallet tycker t o m jag att just det ordet hör hemma, även om jag undviker det i andra fall.
Men vem har sagt att det skall vara lätt…?
En måldiskussion är inte bara bra, den är alltid nödvändig. Helst FÖRE verkställighet (mild ironi).
Som delfinansiär (skattebetalare) av projektet vill jag också veta det. Har levt i tron att det gällt raderandet av terroristverksamhet genom att störa och förstöra förutsättningarna för deras baser i Afghanistan och bland det Afghanska folket.
Nu har bilden av det kommit att präglas av olika sociala skäl också. Stötta demokratiutvecklingen, ge även flickor möjligheten till skola, möjliggöra för bönder att försörja sig utan att odla knark, medicinsk vård o s v. Viktiga saker men förvirrande i relation till den militära insatsen.
Det har tidigare framförts synpunkter på att samordna olika insatser för att på det sättet få en bättre total effekt. Jag tror på det, men ser lite diskussion om det. Det innebär samordning av de militära insatserna med SIDA’s verksamheter. Med ett sådant synsätt blir det militära målet (att eliminera baserna) överordnat och alla ”civila” insatser en del av medlen för att nå målet. Samtidigt fungerar militären som fysiskt skydd för genomförandet av de civila aktiviteterna.
Varför gör man inte så? Eller gör man det och det är bara jag som är oinformerad?
Slutligen måste målen kvantifieras, för hur vet vi annars när de nåtts så att vi kan åka hem igen.
Ok jag uppfattar det som du då inte går på huvudlinjen som lejonparten av de indoktrinerade stödjer att ”man” är där för att bekämpa ”terrorism” och sedan kanske ännu roligare stödja demokratiseringsprocesser och kvinnor och barns fri och rättigheter.
De som hävdar vår eller NÅGONS närvaro i Afghanistan känns ”ngt” historielösa.
Ockupationen av landet handlar om dess utomordentliga viktiga strategiska läge, både ur militärt och inte minst ekonomiska perspektiv. Olje och gas pipelines samt givetvis det faktum att landet är världens absolut största producent av opium har givetvis INGET att göra med USA.s angrepp på landet. Ungefär lika lite som OLJAN hade att göra med USA.s invasion och övergrepp på Irak.
Med dina utgångspunkter och din övertygelse som grund borde väl USA, Nato och då givetvis även Sverige skicka ordentligt med trupp för att befria och skydda befolkningen i Saudiarabien?
Man bör vara försiktig med att gå in med trupp i länder som har en fungerande statsbildning. Även om den ser ut som i Nordkorea, Irak, Afghanistan eller Saudiarabien.
Personligen tror jag inte man skall överdriva Afghanistans strategiska betydelse. Om så Afghanistan vore världens mest strategiskt ointressanta grushög var det mer än lovligt dumdristigt av den dåvarande Afghanska regeringen att upplåta plats för Al Qaedas träningsläger och orera om det i media. Vad hade man väntat sig efter 11:e september? Att världens mäktigaste nation skulle vända andra kinden till? Man var lika kaxig som Nordkorea – fast utan armé eller kärnvapen.
Trots att USA:s invasion är förståelig ser jag stora problem med den, och jag tror fortfarande att säkerhetsrådets beslut att godkänna USA:s invasion som självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan kommer att slå tillbaka.
Strunt samma om det är USA, Nordkorea, Ryssland, Kongo Kinshasa, Turkiet, Georgien eller Norge som orsakar kaos. När någon gör det bör man ta ställning till huruvida vi kan ställa upp för den civilbefolkning som drabbas av kaoset. Tyvärr är dock inte en insats alltid vare sig realistisk eller ens genomförbar. Samt att man bör tänka sig för vart den kan ta vägen om inte allt går som tänkt.
När man har tänkt igenom allt detta kan det hända att man fortfarande anser det värt att bekosta och riskera en insats. Helt enkelt därför att man kan hjälpa andra.
Baksidan är att man då kan uppfattas som att man städar efter vad andra ställt till med. Dock bör vi ha i minnet att det problemet är det samma även om det inte råkar vara USA som startat ett krig eller invaderat någon. Dock hör jag märkligt nog bara det argumentet när USA är inblandat. Låt vara att de har (hade?) större ekonomiska resurser än andra nationer, om nu det i sig skulle utgöra någon principiell skillnad.
Just eftersom ett deltagande ofta avlastar det ansvar som i den bästa av världar borde bäras av den som orsakat kaoset är det viktigt att ha klart för sig själv på vilket sätt man villkorar sitt medverkande. Min uppfattning är att vi varken gjort hemläxan och tänkt igenom mål och syfte vare sig i Bosnien, i Kosovo eller Afghanistan. Vi har velat tjäna utrikespolitiska poäng och status, men har egentligen inte tänkt längre än så.
Men ibland har man tur och det går bra ändå. I andra fall kan det bli mer komplicerat. Dock; har man tagit f-n i båten får man göra det bästa av det och ro honom i land. Vi har klivit in i Afghanistan. Då är det vår skyldighet att göra vad vi kan för att göra ett bra jobb. Men det skall inte vara vad USA, NATO, den afghanska regeringen eller FN definierar som ett ”bra jobb”. Vi måste definiera det själva.
På det stora hela tror jag inte våra olika målsättningar behöver krocka särskilt mycket. Men det är nog dags att tänka sig för vad vi står för innan vi glatt och ivrigt skickar soldater till nästa konflikthärd…
En annan fråga som sällan verkar lyftas, är om förutsättningara för ett framgångsrikt genomförande finns.
Det är inte något som en liten stat med en förkrympt försvarsmakt kan påverka så mycket, men det bör påverka hur mycket _vi_ engagerar oss. Ekonomiskt, doktrinärt och emotionellt.
Kanske är den svenska insatsen i Afghanistan ett klassiskt exempel på vad som kallas för mission creep. Ett uppdrag som sakta men säkert glider över till att bli någon helt annat, ofta utan att någon riktigt märker vad som håller på att hända.
Det började med tanken att det handlade om en slags fredsbevarande insats. Det fanns inga tecken på några djupare tankar från vare sig Riksdag eller försvarsledning när beslutet fattades. Kanske förmodades helt enkelt att talibanerna var permanent utslagna och att det skulle bli en enkel historia.
”Försvaret ville öva sig i strid politikerna ville ligga bra till i Bryssel och Washington. Och när det viktiga beslutet skulle fattas tog Anders Svenssons mål i VM 2002 all politikernas uppmärksamhet. Egentligen har Sverige aldrig fattat beslut om att gå i krig.”[i]
Under den avgörande debatten skall den moderate försvarspolitikern och före detta yrkesofficeren Henrik Landerholm ha ägnat större tid åt att beklaga att det inte fanns någon storbilds tv i plenisalen.
Sverige skulle spela VM match.
Landerholm blev visst så småningom rektor på försvarshögskolan.
Tycker ni att det liknar osannolikt lättsinne?
Det kan vara värt att tänka på att många världshistoriska beslut faktiskt har fattats på en höft. Ett av de avgörande besluten som ledde fram till första världskriget kom till under en liten promenad i slottsparken mellan kejsar Willhelm och rikskansler Bethmann-Hollweg.
Och genom en närmast oundviklig mission creep håller det på att förvandlas till ett antigerillakrig.
Du tänker dig att vi skall hålla ut till dess vi vinner?
Ett par förutsättningar krävs innan du segrar Morgonsur.
Först och främst måste du vara numerärt överlägsen. En tumregel från gerillakrigen under 1950, 60 och 70 talens var att en konventionell armé som kämpar mot en gerilla måste ha en numerär överlägsenhet på 10 mot 1.[ii]
Kanske du tycker att det låter idiotiskt mycket tilltaget?
Svaret skulle kunna bli att 10 mot 1 snarare är ett minimikrav. Det är helt nödvändigt. Över 90 procent av styrkan kommer att bindas i bevakning av fasta objekt.
Under britternas framgångsrika upprensning av Malaysia hade de en numerär överlägsenhet på 30 mot 1. (De hade inte hunnit skrota värnplikten ännu.) Lägg därtill att den malaysiska MRLA rörelsen inte ens var en speciellt välorganiserad rörelse. De hade sin bas i landets kinesiska minoritet och kunde inte försörjas utifrån. Trots det hade det tagit över en kvarts miljon man, britter, malaysier och samväldestrupper nästan 20 år att kväsa MRLA.
Fransmännen hade en numerär överlägsenhet på 10 mot 1 mot FLN rörelsen i Algeriet.
Det hade gått bra… men bara nätt och jämt. Visserligen kunde de undertrycka FLN, i bland annat ”slaget om Alger” och annorstädes. Problemet var bara att revolten flammade upp igen ideligen även efter att fransmännen hade ”vunnit”.
I Indokina hade fransmännen varit jämnstarka med Viet Mihn rörelsen och de hade förlorat stort.
Under det andra kriget i Vietnam hade amerikaner och sydvietnameser en numerär överlägsen på 5 mot 1. Det räckte för att hålla FNL och den nordvietnamesiska armén stången under lång tid men de var aldrig i närheten av att vinna.
Det var den första och kanske viktigaste premissen Morgonsur.
Till det kommer att du förmodligen måste genomföra någon form av folkomflyttningar. Civilbefolkningen i operationsområdet måste föras bort och kontrolleras så den inte kan lämna något stöd till motståndaren.
Redan under boerkriget koncentrerade britterna de civila afrikanderna i veritabla fångläger. Dessa läger, koncentrationsläger som de kom att kallas, bidrog till svälta ut boerna ute på Velten.
De bidrog till att svälta ut en hel del kvinnor och barn med för den delen.
I Malaysia skedde samma sak. De kinesiska ”squatters” som utgjorde MRLA rörelsens drevs samman i något som kallades ”New villages”. En halv miljon själar. De fick inte ut mer livsmedel än ett absolut minimum för att de inte skulle kunna lämnad den vidare till sina vänner och släktingar ute i djungeln.
Fransmännen rensade stora delar av den algeriska landsbygden från dess innevånare. De tömda byarna raserades med bombanfall.
Amerikanerna försökte sig på samma sak i Vietnam, du kanske minns de ”strategiska byarna”?
Det slog inte speciellt väl ut. De vietnamesiska bönderna ansåg sig av religiösa skäl vara skyldiga att bo där deras förfäder var begravda. De Strategiska Byarna bidrog snarare till att driva ännu fler människor i armarna på FNL.
Ärligt talat vet jag inte om det är den sortens hantering som svenska militärer drömmer om att få ägna sig åt Morgonsur?
NÅVÄL Morgonsur. Det råder i så fall inget tvivel om att den svenska kontingenten måste förstärkas kraftigt under de premisserna. En officer föreslog visst att 5 000 man skulle vara en lämplig siffra.[iii] Gissningsvis borde det krävas fyra eller tio gånger så många soldater för understöd och logistik för att försörja trupperna så långt hemmifrån.
Det kan bli svårt att skrapa fram frivilliga så du måste övertala regeringen att börja inkalla värnpliktiga. När du ändå är i farten är du tvungen att också övertala regeringen att höja skatterna för att finansiera krigföring, bistånd, liksom omhändertagandet av de mer eller mindre utbrända och skadade soldater som återvänder. Skattehöjning och krigsutbrott är som mor och barn. Det ena skapar det andra.
Lägg därtill att delar av ekonomin troligen måste beläggas med statlig kontroll. Industrin måste om nödvändigt tvingas att ställa om alla produktionslinjer för försvarsproduktion. Det är enda sättet som de mängder och mängder av utrustning och ammunition kan skaffas fram med kort varsel. Det var så det gick till under andra världskriget (som alla älskar att hänvisa till).
Tja Morgonsur, lycka till.
[i] ”Så hamnade Sverige i krig” av Claes Lönegård, Fokus, 11 februari 2010.
[ii] ”Vittne i Vietnam” av Bernard B Fall, bokförlaget Pan/Norsteds, Stockholm 1967, sid 73
[iii] ”Den svenska styrkan borde ligga kring 5 000 soldater” av Per-Gunnar Larsson, Newsmill, 11 februari 2010.
Det går inte att ”vinna kriget i Afghanistan” på det sätt du menar. Problemet är att det inte ens är realistiskt att ställa en sådan fråga eller ha sådana mål, vilket jag påtalar i detta inlägg. Det handlar om att ge sporadisk säkerhetsmässig nödhjälp tills man fått utrymme för någon form av statsbildning som kan ta över saken. Nu vill FN att det dessutom skall bli en någorlunda demokratisk statsbildning, så låt oss vara glada för det. Som jag ser det är dock demokratifrågan främst en fråga för civila institutioner och inte för vår militär.
Om det sedan visar sig att folket i Afghanistan gör massivt uppror så fort vi lämnar och hellre styrs av talibaner har vi förhoppningsvis lärt oss en läxa när det gäller att medverka i statsbildningar i fortsättningen. Men i sådant fall tycker jag det är märkligt att de inte tagit chansen att rösta tillbaka talibanerna i de halvdemokratiska val man ändå hållit i Afghanistan med FN:s hjälp.
Intressant uppfattning du förmedlar Morgonsur. Tanken med interventionen är med andra ord inte att den skall lyckas utan att vi skall…
ja vaddå
tja markera någon slags dunkel, metafysisk och moralisk ståndpunkt?
Kanske hur man förlorar vackert? Något i stil med det polska kavalleriet angrepp på de tyska pansartrupperna 1939 eller fransmännen vid Dien Bien Phu 1953-54?
Det måste ske snabb i så fall för redan nästa år kommer kanadensarna att börja dra tillbaka sin kontingent. Britterna har också aviserat att deras intresse börjar kallna.
Lite som att passivt assistera vid en pågående våldtäkt. Med De Stora Skygglapparna på badda den stackars våldförda kvinnan i pannan och fukta hennes läppar med vatten, allt medan man givetvis helt ryggradlöst låter övergreppet fortgå.
Det var en dålig och sjuk liknelse Vidsynt! Man kan inte likna hela landet vid ett våldtäktsoffer. Man kan säga så här; vissa hjälper vi framgångsrikt i Afghanistan, förmodligen fler än vi stjälper. Det finns många individer i ett land!
Roger
En vis man lärde mig en gång att ett bra sätt att avbryta en dialog och vända den till total destruktivitet är att tillskriva sin motpart en åsikt eller en känsla.
I dag har jag dessutom lärt mig av en annan vis man att ett av de bästa punkterna att sabotera ett samarbete är att underskatta sin motpart och gärna mästra, förlöjliga och förvirra motparten.
Det tål att tänka på, för oss alla…
Klas och Vidsynt får gärna släppa försöken till förlöjliganden och personangrepp och istället vara lite konstruktiva. Jag lyssnar gärna till argument, som jag tidigare påpekat.
Vad bör vi göra? Varför? Vad blir konsekvenserna? Hur får det oss, afghanerna eller… världen… att må bättre?
Det finns nyanser här i världen. Det är helt enkelt inte realistiskt att tänka sig att lösa nätverk av terrorism, gerillarörelse, kriminella organisationer eller allmän osämja skall gå att ”vinna” över på samma sätt som en regering kan kapitulera.
Däremot kan man göra så gott man kan. Tyvärr är det inte alltid det räcker, och ibland besitter man inte ens de resurser som gör att det är någon idé att försöka. Det torde framgå att jag är rätt skeptisk till att man glatt hoppar in i internationella insatser världen över utan att bottna i något annat syfte än ”samarbete” eller löst underbyggda ideal.
Frågan är för allvarlig för det.
Men den är också för allvarlig för att behandlas som om det ansvar man tagit på sig – även om man anser det vara felaktigt – kan ignoreras. Det är inte bara att säga till invånarna i Afghanistan att ”vi nog inte hade tänkt igenom det här riktigt, så vi åker hem”
Man är lika ansvarig över resultaten av sina måhända ogenomtänkta säkerhetspolitiska handlingar som man är om den tillfälliga bekantskap man kucklat ihop det med på firmafesten visar sig vara med barn. Man måste hantera även sina misstag med eftertanke och omsorg.
Vad är man annars?
Jag har redovisat ett antal alternativ, upplägg och farhågor. Jag väntar dock fortfarande på att ni skall släppa de mest självklara cyniska och lättköpta poängerna (för sådana finns det många) och blända mig med ett konstruktivt motargument som kan utveckla mig som människa, leda mig till nya insikter och göra världen till en bättre plats.
Eller är det så enkelt som att det är kört? Och vad gör vi då?
Överraska mig!
”En vis man lärde mig en gång att ett bra sätt att avbryta en dialog och vända den till total destruktivitet är att tillskriva sin motpart en åsikt eller en känsla.” Morgonsur.
Att tillskriva en motpart en falsk åsikt medvetet eller omedvetet och sedan vederlägga den åsikten, utan att egentligen ha vederlagt motpartens verkliga åsikt, kallas för ”Straw man argument”, eller en halmgubbe på svenska. Roger
”A straw man argument is an informal fallacy based on misrepresentation of an opponent’s position. To ”attack a straw man” is to create the illusion of having refuted a proposition by substituting a superficially similar yet weaker proposition (the ”straw man”), and refuting it, without ever having actually refuted the original position.” Wikipedia
Mvh Roger
Hm jag tror mig ha hört något liknande från både Johanna Hildebrand och Allan Widman som båda gillar att anklaga interventionskritikerna för att vara cyniker av samma skrot och korn som jägaren som sköt Bambis mamma.
Underförstått, tydligen, att interventionsanhängarna skulle vara reinkarnationer av den helige Franciskus.
Det stämmer knappt Morgonsur. Bland dem finns figurer som Niall Ferguson, Max Boot och Andrew Roberts. Herrar som gärna förespråkade Vit Makt och återinförande av kolonialimperier. Grundligt cyniska skriftställare som bidragit till att lansera en slags rumsren rasism i den offentliga debatten.[i]
Det är först efter att svårigheterna och kritiken vuxit de började pumpa på med argument om att man skulle hjälpa kvinnor och barn, etc.
Faktum är att en fransk officer från Algerietkriget, en viss David Galula, sa samma sak på 60-talet.
Handlar det här om idealism? Knappast Galula tänker sig snarar att en sådan manöver kommer att skaffa den franska armén stadiga skaror av angivare och kollaboratörer ute i byarna.
Och man kan notera att amerikanska
Samma problem gäller med ”biståndet” som bland annat Sverige tänker sig att furnera till Afghanistan genom PRT:ernas verksamhet.
Jag skriver ”bistånd” inom citationstecken eftersom det snarare handlar om Hearts and Mind projekt. Ett sätt att köpa sig vänner. Upplägget är raka motsatsen till bistånd.
En sak man hunnit lära sig är att bistånd fungerar bäst om den bedrivs småskaligt, är ordentligt förankrat i lokalsamhället, att människorna det riktas till är med på noterna och där det hjälper till att göra samhället självgående på lång sikt. Svenska Afghanistankommittén har kunnat göra diskreta, informella överenskommelser med lokala talibanbefälhavare att de i all tysthet skall låta Afghanistankommitténs flickskolor fortsätta sin verksamhet, förutsatt att kommittén inte gör en massa väsen om saken.
Om det görs i ett militärt lett PRT:s regi kan man vara tämligen säker på att skolan omgående kommer att raseras när talibanerna tar över området. Annars finns en smal chans att den får fortsätta sin verksamhet, oavsett vem som har makten.
I ett uttalande från Svenska Afghanistankommittén citerades en biståndsarbetare. Han berättade att det inte var till någon nytta för honom eller hans kollegor att det lufsade omkring svenska och andra skyttesoldater.
Tvärtom, han försökte undvika både dem och PRT:erna så mycket det bara gick. Att vara associerad med dem betydde att biståndsarbetare, biståndsprojekt och mottagare blev föremål för misstankar och hot. Lägg därtill att många biståndsarbetare är måttligt entusiastiska över PRT:erna. Deras Hearts and Mind projekt dras ofta igång snabb, hafsigt och utan de förberedelser som anses nödvändiga för att projekten skall fungera på lång sikt [iii]
Det blir värre Morgonsur.
Det finns Afghanistanexperter som hävdar att PRT:erna och deras bistånd/Hearts and Mind verksamhet i själva verket ÖKAR motsättningarna i landet. Det flitiga utpytsandet av pengar bidrar till att ställa provinser, delar av provinser och människor i samma by mot varandra.
Somliga gynnas. Andra blir utan och ansluter förbittrade sig istället till talibanerna.[iv]
Från den amerikanska sektorn rapporteras att människor kan erbjudas livsmedelsbistånd för att lämna militära information.
Du kan gärna gå tillbaka till Wisemans blogg och ta en ny titt på det där gästinlägget av ”Jonas”. [v]
Om det är typiskt för den militära inställningen till biståndsarbete, och mycket tyder dessvärre på det, ja då är det mycket, mycket illa ställt.
”Jonas” närmast driver med alla de surt förvärvade erfarenheterna av biståndsarbete. Småskalighet gör honom sarkastisk. Långsiktighet och lokal förankring hånflinar han åt.
Nej snabbt ska det gå.
Och svenska skattebetalares pengar kommer snarast att öka Afghanistans plågor. Synd. Just de där föraktade långsiktiga, lokala och småskaliga satningarna är kanske de enda som kanske kan fungera.
Och nu vill du höra mitt förslag. Ack om det fanns någon bra lösning Morgonsur. Dessvärre står vi nu troligen bara mellan dåliga, omöjliga och katastrofala lösningar.
Att som Allan Widman insistera på förstärka truppkontingenten är troligen det dummaste av allt. Den kommer ändå att vara för liten. Att pumpa upp alltsammans med massor av retorisk högtrycksluft likaså.
Tänk gärna på Vietnamkriget, ja du får ursäkta att jag vältrar mig i en massa historiska exempel ideligen.
Hade amerikanerna kunnat avstå från att göra Diemregimens sak till sin i mitten av 50-talet är det möjligt att landet kunde ha återförenats utan större konvulsioner. Istället fick man ett tjugoårigt krig på halsen. Det slutliga nederlaget blev bara ännu större. Kanske så många som tre och en halv miljon vietnameser dödades. Kriget spred till Kambodja och Laos. Retoriken blev allt gällare. Land efter land i Sydostasien skulle falla som dominobrickor till dess kommunisterna troligen skulle landstiga i Kalifornien.
Att utmåla fienden som ondskan personifierad är mycket, mycket farligt Morgonsur. För om fienden representerar den totala ondskan ja då är alla upptänkliga medel tillåtna, ja det är närmast en grav försyndelse att inte överösa hans byar med napalm och splitterbomber.
Vilket för oss tillbaka till Afghanistan igen.
Det är tämligen säkert att det inte finns resurser att vinna kriget militärt. Redan 2008 förklarade brittiska tjänstemän att kriget inte går att vinna.[vi]
Nå, går det inte att vinna så varför då dra ut på det i så fall? Varför prompt låta kriget växa till Waziristan på den Pakistanska sidan också? I synnerhet som man troligen bara gör det slutliga nederlaget ännu större.
Där har du alternativen Morgonsur antingen mobiliserar man för fullt så att man kan få övertaget. Är den politiska ledningen inte beredd på det, ja då skulle man snare behövt avstå från alltsammans till en början. Vad man inte bör göra är att ”stå fast” och hoppas att ett mirakel skall trilla ner från himlen. Det är snarast en ursäkt för den politiska och militära ledningen att slippa ompröva misslyckade beslut.
Tja där har du det Morgonsur. Jag vet inte om jag vare sig överraskat eller bländat dig.
Troligen inte, men nu är det sagt.
[i] Och läsaren kan vara tämligen säker på att de i själva verket bara sa öppet vad Bush regeringen tänkte. Andrew Roberts fick audiens för president Bush för sina teorier om den anglosaxiska rasens överlägsenhet. Niall Ferguson fick audiens hos utrikesmister Colin Powel (två gånger) för att utveckla sina teorier om att USA var den perfekta reinkarnationen av det brittiska imperiet.
[ii] ”Pacification in Algeria, 1956-1958” av David Galula, Rand Corporation, Sid 105
[iii] ”Quick Impact, Quick CollapseThe Dangers of Militarized Aid in Afghanistan” gemensamt uttalande från Svenska Afghanistan kommittén, Afghanaid, CARE, Oxfam, Norska flyktingkommittén och flera andra hjälporganisationer, 1 februari 2010.
[iv] ”A ‘weapons system’ based on wishful thinking” av Andrew Wilder, Boston Globe, 16 september 2009. Wilding borde veta vad han talar om. Han är gammal Afghanistankännare och har för det aktuella projektet gjort 400 djupintervjuer med människor över hela landet.
[v] ”Gästinlägg: SIDA, omvända budgetmål och uppbyggnadssynergier” av signaturen Jonas, bloggen Wiseman’s Wisdoms, 13 februari 2010
[vi] ”UK official: Taliban part of Afghan solution” AP i International Herald Tribune, 4 oktober 2008.
Jag vill tacka för ditt väl underbyggda inlägg. Det är precis frågor som dessa som behöver lyftas och få svar. Om så skedde kanske vi först och främst kan hitta ett sätt att låta Afghanistan sköta sina egna angelägenheter så fort som möjligt, samt att vi kanske slipper en så polariserad diskussion nästa gång den politiska världen hittar en plats som verkar alldeles särdeles spännande att skicka svenska soldater till.
Du kanske baxnar nu, men jag är faktiskt överens med dig om i princip allt du skriver. Både vad gäller orsaker, nuvarande läge och framtidsutsikter. Något vi är alldeles särdeles överens om är att det bara finns ”dåliga, omöjliga och katastrofala lösningar”. Vad jag själv förespråkar kan jag villigt tillstå är sällsynt dåliga lösningar. Och det inte bara för att det saknas resurser. Om det är kontroll man vill uppnå kommer man att bli besviken. För att det skall inträffa måste man bli just det man säger sig bekämpa.
Det är dock samma balansgång som gäller för all polis- eller polisliknande verksamhet världen över. Vad som sker i Afghanistan är – än så länge – mer likt ”tung” polisverksamhet än krig. Men det håller måhända på att ändras. Frågan är hur vi skall hantera den förändringen.
När det gäller varför man blandar sig i ett visst åtagande tror jag man kan ha olika bevekelsegrund, men ändå göra ett bra jobb. Hur många biståndsarbetare drivs t ex inte mer av det personliga äventyret än av en altruistisk iver att hjälpa andra? Och spelar det egentligen så stor roll om så är fallet? Samma kan sägas om stater – anledningarna till att man deltar kan vara många. Som jag påtalar gör det att man måste ha klart för sig varför man själv är där.
Och det räcker inte att säga det – man måste mena det. Och stå för det.
När det gäller det svensk biståndet är det väl ungefär lika som med försvaret; även om det görs mycket bra finns det säkerligen en hel del att förbättra. Personligen ser jag ingen gigantisk nackdel att samordna statlig civil och statlig militär hjälp, även om man måste ha tydliga skiljelinjer och distans. Och det är jag väl ärligt talat inte säker på att man alltid kommer att lyckas med, så länge militär personal driver mot det civila området. Men hur vi vill ha det med denna gränsdragning kan vi bestämma själva – inte överlåta till NATO eller ISAF.
Icke-statliga organisationer gör naturligtvis som de vill när det gäller samordning, men jag förstår att det måste vara lättare för alla hjälporganisationer att arbeta under talibanerna, som ju hade rätt… bra ordning… i samhället – även om denna ordning upprätthölls genom tämligen repressiva åtgärder…
Personligen tilltalas jag f ö av småskalighet när det gäller bistånd, även om det ena inte utesluter det andra. Främst eftersom småskaligheten ger en tydligare och mer personlig gärning upplevelse att man är sedd i mottagaränden – och inte bara föremål för en administrativ, systematisk och anonym åtgärd. Jag tror faktiskt det smittar av sig på resultatet och sättet man förvaltar stödet.
När det gäller påståenden från olika hjälparbetare och –organisationer är deras synpunkter lika viktiga som alla andras – men de behöver också underbyggas med fakta och argument. Befattningshavare i hjälporganisationer är inte nödvändigtvis bättre eller mer upplysta människor än svenska militärer, journalister eller andra som vistas på marken i Afghanistan. Det är just därför man behöver lyfta allas synpunkter i en öppen och offentlig diskussion.
Även om jag gillar vad du skriver bländar det mig tyvärr inte. Det kan dock inte du lastas för – för texten är bländande bra. Avsaknaden av ”bländning” är helt och hållet en konsekvens av svårigheten att hitta någon bländande och revolutionerande möjlighet att hitta bra lösningar, eller kanske lösningar överhuvudtaget.
Sorgligt, men förmodligen sant.
Slutligen vill jag påpeka att vi är överens om att ”Hearts and Minds-projekt” i dagens läge ofta reducerats till en processuell ”Quick Fix-metod”, och inte vad det egentligen bör vara – en samling uppriktigt solidariska handlingar. Ingen kan nå någon annans själ eller hjärta utan att blotta sina egna. Precis som du säger är jag rädd att det i dag oftast om att försöka ”köpa sig kompisar”, även om det också görs mycket bra saker. Jag tror inte ett dugg på att det ens är möjligt.
Jag har heller aldrig påstått att fienden är ondskan personifierad. De slåss för vad de tror på, och det kan jag respektera. Så länge de låter bli att avsiktligt jävlas med civilbefolkningen. Där upphör min respekt och ersätts av en övertygelse jag i min tur är beredd att slåss för. Vill man inte att jag skall slåss för den övertygelsen bör mantänka sig för innan man skickar sådana som jag utomlands, beväpnad, tillsammans med andra som delar den.
Det här börjar ju bli en riktigt bra diskussion. Rentav en dialog…
Klas skrev:
”Att utmåla fienden som ondskan personifierad är mycket, mycket farligt Morgonsur. För om fienden representerar den totala ondskan ja då är alla upptänkliga medel tillåtna, ja det är närmast en grav försyndelse att inte överösa hans byar med napalm och splitterbomber.”
Ursäkta mig för att jag lägger mig i, men hur i helvete tänker du man? Bara för att fienden är ondskan personifierad (vilket den är) så betyder det inte att alla upptänkliga medel är tillåtna för att bekämpa det onda! Bush med sin vattentortyr tänkte så, men W avvek från Guds väg för att rädda amerikanska liv med onda metoder. Om W och USA ändå hade följt devisen som står på deras dollarsedlar; ”In God We Trust”, så hade de haft Gud på sin sida än idag, säger jag med vemod. Det är helt enkelt inte tillåtet att tortera i Guds ögon, då tar man in det onda i sin själ och hjärta, och det gäller oavsett hur många liv man tror sig kunna rädda! Bush talade om evil-doers, men han valde att bli en evil-doer själv. Guds utvalda länder kan ha Ius ad bellum (rätt till krig), men om det landet inte följer Ius in bello (rätt i krig) så kan de inte heller ha Ius ad bellum. Jag tror inte heller på Obamas s.k. godhet, jag tror att större delen av USA snart är en föredetting som supermakt tack vare dessa två presidenters och folkets val, nu är det upp till Sverige att ta upp facklan.
Mvh Roger Klang, Lund Scaniae Sverige
Det finns en sak som haltar här Morgonsur. Jag citerade Svenska Afghanistankommittén och Andrew Wilding. De hävdar att det ”bistånd” (läs Hearts and Mind operationer) som går via de militära PRT:erna troligen gör mer skada än nytta. Att det i själva verket spär på motsättningarna och splittringen i landet.
När allt kommer omkring är Afghanistan en av världens största mottagare av bistånd och har varit så under flera år, och är lik förbaskat världens fattigaste land.
Du ställer dig skeptisk.
Alla åsikter är lika mycket värda. De där biståndsprissarna ska inte komma här.
Och så var man av med det obehaget.
I min bokföring är inte alla åsikter lika mycket värda hela tiden Morgonsur.
Om jag vill ha veta hur jag skall göra med mitt elsystem så kan jag lyssna på min granne, på min systerdotter och på en erfaren elektriker, men till sist litar jag hellre på den erfarna elektrikern, gör inte du på samma sätt?
Och när det gäller biståndsverksamheten i Afghanistan gäller samma regel. Jag kan lyssna lika mycket på en militär som betar av en sin sexmånaders tjänstgöringsperiod, på en journalist som reser runt i ett par provinser ett par veckor och på en biståndsorganisation som bedrivit verksamhet i landet i nästan 30 år.
Visst göra jag det, men till sist väger Svenska Afghanistankommittén och Andrew Wilding mycket, mycket tyngre av det enkla skälet att de vet vad de pratar om.
De var verksamma i landet redan när det var ockuperat av Sovjet. Svenska Afghanistankommittén mottar varje år stadigt 100 miljoner av Sida:s biståndspengar för att driva sina kliniker och byskolor. De kan landet, de kan bistånd. Säger de att PRT verksamheten, ibland annat den svensk finska provinsgruppen i Mazar e-Sharif, haltar och i själva verket gör mer skada än nytta, ja då finns de anledning att lyssna.
Går det inte att lita på officerare eller journalister?
Ärligt talat nej Morgonsur. Från andra gerillakrig, i Vietnamkriget bland annat, kan man se hur mycket av de officiella prognoserna som var helt uppåt väggarna, dels beroende på framsteg i gerillakrig är så vanvettigt svåra att kvantifiera.. Lägg därtill att kloka statstjänstemän brukar lära sig att undvika att rapportera sånt som ledningen inte vill höra.
Det kan vara skadligt för lilla karriären.
En löjtnant var inblandad i en eldstrid. Han rapporterade att han gissa att ett par fiendesoldater stupat. Rapporter vandrade vidare i hierarkin. Varje nivå avrundade uppåt.
En tid senare får vår löjtnant se sin egen rapport. Till hans förvåning har antalet stupade fiender nu vuxit till 200.
En av mina egna favoritskribenter om Vietnamkriget var Bernard Fall. Under en rad år skrev han skildringar och prognoser om utvecklingen i Vietnamkriget som var snudd på profetiska… ända till dess han 1967 lät sig inbäddas i en marinkårs bataljon och istället klämde ur sig en serie hurtiga beredskaps rapporter om hur allt nu skulle fixa sig… innan han klev på en trampmina och sprängde både sig själv och en underofficer i luften.
Jag är nog både skeptisk och lyssnande – samtidigt – till det mesta. ”Biståndsprissarna” är varmt välkomna, men man har ingen automatisk utslagsröst bara för att man varit länge på plats. Du läser nog mina ord med betydligt mer kritiska och kanske fördomsfulla ögon än du egentligen behöver. Jag är inte din fiende. Och jag är inte det afghanska folkets fiende heller. Jag ser heller inte dig som en motståndare – utan som en välkommen källa för att samla kunskap och information som kan berika mig och ge perspektiv.
Som du säger måste den långa erfarenhet som Svenska Afghanistankommittén har lyftas och användas till något gott. Men samtidigt har ju inte heller Svenska Afghanistankommittén lyckats göra Afghanistan till något paradis under de trettio år de funnits på plats. Det har inte heller varit deras mål – men i sådant fall måste man ju också få ifrågasätta vad Svenska Afghanistanskommitténs mål är – och i vilken mån detta mål bär en tydlig koppling till svensk utrikespolitik. Delar svenska staten och svenska Afghanistankommittén samma syfte och mål? Bör de göra det?
Återigen hamnar vi tillbaka på frågan vad det egentligen är vi vill med vårt åtagande i Afghanistan. Vare sig vi enbart är där via SIDA-medel eller med militär styrka.
Vad jag vill åstadkomma är bl a att Svenska Afghanistankommitténs åsikter skall få komma till tals när det gäller utformningen av den svenska militära verksamheten. Jag har själv som sagt – med risk för att bli tjatig – ett antal stora frågetecken jag behöver få uträtade när det gäller mål, syfte och arbetsuppgifter för den svenska militära styrkan i Afghanistan.
Jag är t ex – för att uttrycka mig milt – långt ifrån säker på att konstruktionen kring PRT:n är den optimala. Men jag är heller inte helt säker på att alternativet är att klappa ihop, åka hem och lämna Afghanistan åt sitt eget öde och Svenska Afghanistankommitténs hjälpinsatser. Hur än effektivt och professionellt de må genomföras.
Ett problem jag tycker mig se är att vi idag litar allt för mycket på amerikanska erfarenheter och koncept när vi borde ha bättre sådana själva – som vi nog missat att ta tillvara. Sverige har trots allt djup erfarenhet av fredsskapande militära uppdrag sedan vi skickade ”fredsbevarande” trupp till Danmark 1848. Tyvärr tror jag att vi underskattar vår egen kompetens och istället gärna letar uppslag på andra – läs amerikanska – håll.
Som kanske rentav har mindre erfarenhet av just denna typ av verksamhet.
Men jag kan ha fel om allt jag skriver. Misstro dock inte min uppriktiga vilja att göra gott.
För om någon kan bevisa för mig att det bästa sättet att gynna Afghanistans folk är att ge upp och skicka hem våra soldater lyssnar jag gärna. Det är inget självändamål att skicka folk till Afghanistan, och det skulle onekligen dessutom spara rejält med skattepengar om vi slapp.
Du skriver förresten så bra att jag gärna skulle ta in ett gästinlägg om du har lust. Det är debatten jag är ute efter – inte marknadsföringen av en egen åsikt skriven i sten – för någon sådan finns inte.
Kan Svenska afghankommittén tala i eget intresse när de säger att det våldsamma avsättandet av talibanerna och det militära arbetet i landet idag motarbetar deras syften? Det är inte svårt att tänka sig att de hade det lättare innan det kom utländsk militär och rörde runt i grytan, men för landets och folkets bästa i det stora hela så skulle enbart civilt bistånd ta för lång tid.
Jämförelsen med våldtäkten ovan är inte fel. Offret är inte bara i behov av vatten att dricka och att lära sig läsa under tiden, utan gärningsmannen (talibanstyret) behöver en rejäl pungspark. Att lära offret självförsvar under pågående angrepp är lite väl godtroget att tro att det ska fungera.
”Sverige har trots allt djup erfarenhet av fredsskapande militära uppdrag sedan vi skickade ”fredsbevarande” trupp till Danmark 1848. Tyvärr tror jag att vi underskattar vår egen kompetens och istället gärna letar uppslag på andra – läs amerikanska – håll.”
Lite av ett sidospår i den här diskussionen, men nog tycker jag det känns som att FM som organisation verkar ha haft ganska knackigt självförtroende sedan ungefär mitten på 90-talet, och att man därför hoppar på allehanda teknologiska och doktrinära trender, utan att se hur de skall inkorporeras i den egna verksamheten, eller hur egna tidigare erfarenheter kan tas till vara för att förstärka och förbättra det nya.
Instämmer. Du sammanfattar alla mina farhågor i en enda mening.
En enda väldigt, väldigt lång mening…
http://www.nytimes.com/2010/06/14/world/asia/14minerals.html?src=twt&twt=nytimes
Spännande. Man kan inte annat än undra hur länge detta varit känt, om det är som det påstås i artikeln.
Låt oss hoppas detta kommer landet Afghanistan och inte bara ett fåtal multinationella gruvbolag till nytta…
Höga förhoppningar, låga förväntningar…
http://video.google.com/videoplay?docid=5708329875314599685#
http://vidsynt.wordpress.com/2010/11/01/permanent-ockupation-av-afghanistan/
Pingback: Om en militär insats i Syrien | Morgonsur