Även i Rinkeby gäller samma lösning

Photobucket

Apropå oroligheterna i Rinkeby har jag av en läsare blivit uppmanad att lyfta det ständigt aktuella inlägget ‘Bråkiga ungdomsgäng? Så här gör man:’ (länk)

Naturligtvis är både sociala klyftor och strukturella problem anledningar bland många andra här i livet att känna frustration – men det finns å andra sidan många platser här i världen som lider av båda, och där man trots det inte väljer att ge utlopp för frustrationen genom att bränna upp framtiden för sina medbröder och -systrar.

Rinkeby har dessutom rentav internationellt gott renommé för sin höga kvalitet inom skolan. Så man kan knappast säga att ‘samhället inte har satsat’.

Det går möjligen att hitta massvis av förklaringar till att vissa gäng känner frustration – men det finns inga som helst ursäkter för att ett antal kriminella tar sig friheten att bränna upp i princip det enda verktyget till en bra framtid barnen och ungdomarna i Rinkeby har.

Vilka tror ni att ni är, egentligen? Hur ‘frustrerade’ ni än må vara har ni ingen rätt att beröva era bröder och systrar möjligheten till en framtid!

Frågan är – liksom det mesta annat här i livet – komplex och beror på en mängd orsaker. Tyvärr finns det inga ‘quick fixes’, och de verktyg offentligheten har för att hantera saken är få; Man kan satsa på skolan – vilket man har gjort. Man kan få flera aktörer och faktorer att samspela för att bryta trenden, och man kan försöka satsa på att skapa trygghet genom att upprätthålla allmän ordning. Den pusselbit jag erbjuder rör det sistnämnda – polisens arbete – och återfinns som sagt i inlägget i länken ovan.

Och det inlägget lär nog tyvärr fortsätta dyka upp med jämna mellanrum så länge jag orkar skriva denna blogg. För hur det än är handlar allt här i livet – både positiva och negativa trender –  til syvende og sidst om individers fria val och inte om politisk styrning och myndighetsprogram.

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till Även i Rinkeby gäller samma lösning

  1. anna skriver:

    Jag har aldrig bett om ett multi-kulti samhälle! Jag tycker invandringen gått på tok för långt!

    • Morgonsur skriver:

      Den åsikten måste man väl få ha, men varken generell ungdomsproblematik som sådan eller min föreslagna åtgärdsmodell har den minsta koppling till ungdomarnas eventuella kulturella tillhörighet.

  2. Lakedaemon skriver:

    Sansat och välskrivet inlägg, precis som ett åtgärdsprogram för polisen som du tidigare beskrivit. Dock är polisen bakbunden med ”batikfängsel”, så en hel del av åtgärdspunkterna faller därmed direkt, varför situationen är som den är.

  3. bernt skriver:

    Det jag frågar mig är när det är nog. När har tillräckligt mycket pengar östs ut i olika program och när har tillräckligt många satsningar gjorts för att det inte längre är vettigt att tro på en förbättring? Kan man överhuvudtaget förbättra eller är det bara att kasta bra pengar efter dåliga?

    Problemet, som det är så känsligt att prata om i dagens Sverige, ligger i integration av invandrare. En fundamental sak i sammanhanget är helt enkelt frågan om kvantitet. Har invandringen varit för stor på för kort tid för att det rent praktiskt ska gå att integrera dessa i det svenska samhället? Eller annorlunda uttryckt, finns det en mättnadgräns för ett samhälle när det gäller storleken invandring och när inträffar den?

    Med ett litet antal invandrare finns ett förändringstryck på individen för att anpassa sig, lära sig språket och smälta in i den redan existerande populationen. Grupptryck är ett annat ord för det. Med en liten mängd att hantera finns också tillräckligt med resurser i form av stöd, bostäder, utbildningsplatser etc.

    Omvänt, med en stor inströmning och ökande relativandel av befolkningen belastas samhället istället mer och resurserna tunnas ut. Samtidigt finns inte förändringstrycket för att anpassa sig där eftersom man kan leva etniskt skilt i egna områden och alltid prata det egna språket.

    Så när är gränsen nådd och vad är en rimlig nivå på invandringen? 10% invandrare av befolkningen? 50%? Om du inte tycker att det finns någon gräns och att det här var rasistiskt: visst, tyck det, vi lever i ett fritt land, men fråga dig själv ärligt om du skulle vilja leva i Sverige med enbart 10% etniska svenskar? Om du tycker det känns som en besvärande tanke, så har du en gräns.

  4. Morgonsur skriver:

    Precis som du påpekar så ökar förstås riskerna för ungdomsproblem om man tar emot stora mängder ‘ny befolkning’ man inte riktigt klarar av att ta hand om. Om människor hamnar i ‘reservat’, där den minsta gemensamma nämnaren är att man inte känner sig delaktig i det svenska samhället ökar riskerna för problem markant.

    Och då får vi också den spiral vi verkar oförmögna att bryta; Många människor som alltid känt sig hemma i Sverige ställer sig i sin tur frågande inför utvecklingen och börjar också känna sig utanför.

    Att förringa, eller rentav förlöjliga dessa människor, stämpla dem som ‘främlingsfientliga’ och hoppas farhågorna går över tror jag inte är en klok strategi om man säger sig värna demokratin eller vilja människors – nya som gamla svenskars – väl.

    Även obekväma åsikter måste få komma till tals utan att mötas av glåpord, visselpipor eller våld.

    Problemet är att frågor om invandring och integrationspolitik tyvärr blivit lika lätta att diskutera i Sverige som Israel/Palestinafrågan. Det verkar bara finnas två ytterlighetsalternativ – totalt kravlös och fri invandring eller nazism och gaskamrar – vilket knappast leder diskussionen framåt på något sätt.

    Jag tror faktiskt inte någon nu levande människa gynnas av detta debattklimat.

    Trots det vill jag fortfarande påpeka att min föreslagna åtgärdsmodell inte på något sätt eller av någon kan klassificeras som en ‘främlingsfientlig’ eller ‘diskriminerande’ särlösning. Den är densamma och fungerar lika bra oavsett ursprung, social status eller bostadsort.

  5. Putt skriver:

    Hmm, är jag blind eller försvann alla kommentarerna som folk skickat in till SvDs artikel (på SvDs hemsida) helt plötsligt? Majoriteten var lite kritiska men får man inte vara det i Sverige idag?

    • Micke skriver:

      Nix, det kommer direktiv fråm alla partiledningar att inget kritiskt mot invandare eller invandringspolitiken ska få publiceras. Massor med kommentarer raderas, och även blogglänkar i en del fall.

  6. Anders skriver:

    Din föreslagna åtgärdsmodell har en Achilleshäl (eller vad man nu skall kalla det).

    Du skriver, att polisen bör ”Börja arbeta med mycket hög närvaro, både civilt och uniformerat – dygnet runt.”

    Mycket hög polisiär närvaro dygnet runt förutsätter, att polisen har/ges mycket stora resurser.

    Det samhälle som den internationellt sett helt unika invandringspolitiken skapar i Sverige blir antingen ett kontroll- och övervakningssamhälle med en snut i varje knut (enl ditt förslag) – eller ett samhälle med en utbredd brottslighet, kaos och anarki.

    Jag föredrar en-snut-i-varje-knut modellen (dvs jag föredrog ett Sverige där det inte fanns ett behov av dylika insatser, men där är vi inte längre). Jag tror emellertid, att vi kommer att få det andra upplägget med utbredd brottslighet-kaos-anarki.

    Det finns varken resurser till eller någon politisk vilja att ge polisen en ”mycket hög närvaro, både civilt och uniformerat – dygnet runt”.

    • Morgonsur skriver:

      Det är också det jag menar med ‘Arbetet som sådant måste alltid vara långsiktigt och konskevent, vilket redan det brukar ställa till det eftersom offentliga prioriteringar inte alltid låter detta göras.’

      Nu är det tack och lov så att oroligheter av denna typ fortfarande är lokala och platsspecifika företeelser. De förekommer normalt endast i urbana centrum. Det gör att man – för att använda en militär term – kan kraftsamla till en viss plats. Problemen flyttar inte utan upphör om man bestämmer sig och visar beslutsamhet och uthållighet.

      Det finns ingen anledning att skapa ett övervakningssamhälle. Denna typ av okontrollerade ordningsstörningar förekommer faktiskt inte på många platser i Sverige – och heller inte dygnet runt.

      Jag kan inte se att man skulle behöva tredubbla poliskåren, ställa poliser överallt och övervaka varje hörn av små byar och samhällen i Jämtland, Norrbotten, och Blekinge för att man har problem i en handfull förorter i störrer städer (och stadskärnor i samband med ‘krogöppet’).

      Prioritering, my friend, prioritering…

      • Juggen skriver:

        Modellen (eller liknande) har ju fungerat väldigt bra i New York. Men tydligen är inte det den rätta vägen att gå, att döma av att den inte implementeras i Sverige. Beatrice Ask kommer ständigt med nya ”kreativa” förslag men aldrig med just detta. Ibland undrar jag om beslutsfattarna ens försöker ta till sig information utifrån. Den enda informationen de verkar ta in är sådan som redan passar ihop med deras syn av verkligheten.

        Och du har rätt, det mesta (i livet faktiskt) handlar om just prioriteringar.

      • Morgonsur skriver:

        Modellen prövades ”på min tid” i Stockholm, Gävle, Eskilstuna och säkert en hel del fler orter – och den har fungerat överallt. Ungdomsbrottslighet och gatuvåld i berört stadscentrum brukar halveras på mindre än ett år, och det går åt ungefär 8-20 man i en medelstor svensk stad med runt 100 000 invånare. Mer behövs inte, vilket jag kan påvisa genom empiriska studier i ett par orter av motsvarande storlek.

        Och ändå lyckas man inte prioritera detta med 20 000 poliser anställda…

        Med rätt personal och målsättning brukar man nå ungefär dessa resultat oavsett ”bakomliggande orsaker”. Jag har aldrig förstått varför man inte prioriterar detta – men alla enheter jag känner till som arbetat på detta vis har snabbt, resolut och handfast blivit nedlagda vid första tillfälle. Trots att insatserna både kunnat påvisa mätbara minskningar av brottsligheten och generellt fått mycket positiv uppmärksamhet i media.

        Det verkar som om detta sätt att arbeta hotar allt för många i organisationen som försörjer sig på att administrera problem och inte lösningar.

      • juggen skriver:

        Cornucopia lade ju för ett tag sedan upp en lista på världens minst korrumperade länder. Sverige hamnade på tredje plats (om jag inte minns fel). Själv menar jag att det råder en enorm korruption i Sverige, men inte av det slaget man är ”van” vid att se på som korruption.
        Det jag menar är korruption i Sverige är det sätt som man helt medvetet motarbetar utveckling. Anledningen till att man gör detta är inte ekonomisk vinning, utan ren bekvämlighet. D.v.s. det är ingen betala-pengar-under-bordet-korruption utan en vi-håller-varandra-om-ryggen-så-att-vi-kan-fortsätta-slöa-korruption. Detta fenomen genomsyrar även privata företag i Sverige, åtminstone de jag själv arbetat för och hört andra berätta om.

        Det är helt enkelt så att de flesta inte orkar genomdriva förändringar som kan innebära någon form av motstånd eller skapa situationer som anses vara påfrestande. Och de individer som orkar gör man sig istället av med eftersom man anser de vara för ”energiska”. T.o.m. inom den svenska politiken ser man utvecklingen mot detta. Man hittar på sjuka lagar av ren bekvämlighet, för att slippa ta itu med problemet på riktigt (i de fallen det ens finns ett verkligt problem, vilket det ju ofta inte gör).

        Detta tankesätt är det som också drivit ”fram” skolväsendet vi har idag, där allt ska anpassas efter dem som har sämst förutsättningar till inlärning med konsekvensen att de som lär sig snabbare och är mer ambitiösa får sin motivation och engagemang dödade. Detta är heller inget nytt fenomen då det även var så under 80-talet när jag gick i grundskolan. Jag minns så väl lektionerna i första klass när jag fick göra samma skrivövningar om och om igen, trots att jag redan kunde skriva (och jag började skolan ett år tidigareI), bara för att några andra i klassen knappt kunde hålla i en penna.

        Så fortsatte det hela grundskolan, och lagom till gymnasiet var min studiemotivation helt borta. Senare i arbetslivet har jag upplevt exakt samma sak. Försöker man förändra saker till att bli mer effektiva så motarbetas man, påpekar man att kollegor drar fötterna efter sig anses man vara fascist och jobbig, etc.

        Det ingen av dessa konserverade mumier verkar förstå är att om man förbättrar saker så kan man sedanmindre att göra, vilket ju faktiskt är väldigt skönt. Tyvärr verkar det vara svårt för människor att tänka så långt, och jag blev faktiskt riktigt irriterad nu när jag förstår att modellen prövats och visat sig fungera, för att därefter läggas ner.

        Enligt min uppfattning bör den typen av människor inom offentliga sektorn ställas inför rätta för landsförräderi, och jag menar faktiskt allvar. Då skulle de tänka sig för nästa gång de lägger ned något som faktiskt fungerar väldigt bra och som gynnar hela samhället.

      • Anders skriver:

        Morgonsur, du skriver att ”modellen har fungerat överallt” och att ”det går åt ungefär 8-20 man i en medelstor svensk stad”.

        Var hygglig och kommentera den här artikeln, där närpolis Börje Aronsson framför, att ”fick jag 300 poliser skulle jag inte lösa det ändå”.

        ”Varför patrullerar polisen inte på Herrgården?

        – När vi är där inne haglar sten, det far molotovcocktails, smällare och annat. Från balkonger och från taken på husen. ”

        ”I vissa lägen kommer vi inte till att upprätthålla lag och ordning. Och definitivt inte att lagföra. Bland annat eftersom vi inte får Herrgårdsborna att vittna.”

        http://www.sydsvenskan.se/malmo/article429355/Vi-maktar-inte-med-problemen.html

      • Morgonsur skriver:

        Jag blir alldeles svettig. Om man inte klarar den situationen ”ens med 300 man” undrar jag vad som är problemet; fel ledning, fel personal, fel utrustning eller dålig fantasi?

        Vad är förslaget från Polismyndigheten i Malmö om man nu säger sig inte kunna klara av sitt jobb att erbjuda invånarna grundläggande säkerhet? Att slå en mur kring vissa bostadsområden med in/utpasseringskontroll à la Gaza och lämna dem åt sitt öde? Förutom muren verkar det nästan vara verklighet redan idag?

        Har man personal med rätt engagemang och förståelse för de mekanismer jag beskrivit så löser man helt enkelt uppgiften. Inte lätt som en plätt, och inte utan uppoffringar, men man löser den.

        I vissa problemtyngda områden klarar man det kanske inte på 8-20 man i det akuta skedet, utan får tillföra resurser under så lång tid som krävs. Dock – om dessa resurser är ”fel folk” som inte är beredda att ge sig in i högrisksituationer, som inte kan hantera taktik och utrustning på ett betryggande sätt och/eller som har fel inställning till sitt uppdrag (d v s respektlöst beteende) är det faktiskt nästan bättre de stannar hemma.

        För att lösa problem av den här karaktären måste man våga vara okonventionell. Man får helt enkelt kraftsamla och använda fantasi och teknisk utrustning. Taktikväxla, ligg alltid steget före. Använd ”svarta OP:n”, d v s dolda övervakningsplatser för dokumentation, filmkameror, helikoptrar med värmekameror. Patrullera tillsammans med betrodda människor från området. Arbeta brett med hela samhället. Skaffa riktiga och genuina vänner i området. I värsta fall kan man t o m pröva att patrullera tillsammans med någon halvkriminell uppviglare om ingenting annat fungerar. Om man måste ha hjälm, knäskydd och tung skyddsväst på så måste man.

        Att skylla på ”samhällsansvar” får mig att fundera på vem som skall ta detta ansvar och hur? Alla pratar om det – men vad är det man skall göra/bestämma/införa rent konkret – och hur? (och vem?)

        Våga vara innovativ, och jobba otraditionellt.

        Är det så illa att ett helt område blivit så laglöst land att inte ens polisen vågar sig dit torde man t o m kunna få specialdispens för paintbollgevär med DNA-kodad färgammunition att ”märka” folk för lagföring med.

        Det enda man aldrig får göra är att ge upp! Och då menar jag aldrig!!

        Men, det är väl som det sägs; ”det är aldrig för sent att ge upp…”

        Om du gav mig 300 man jag själv får rekrytera och utbilda samt fria händer inom den lagstiftning vi har så skall vi se om det inte går att få stillhet, respekt och glädje att råda i vilket ”problemområde” som helst i lilla Sverige. Mina ”300” skulle inte ens alla behöva vara poliser, bara de har rätt inställning till sig själva och omgivningen – och rätt fysik, för det är ett oerhört fysiskt krävande jobb att hantera gatuvåld…

  7. Stina skriver:

    @ Putt
    Du är inte blind. Alla kommentarer försvann hastigt. Kritiska kommentarer är inte tillrådliga. Det gäller att styrka medhårs.

  8. Marcus skriver:

    Morgonsur, du skriver att dessa ”fenomen” ännu så länge bara finns i urbana centrum, vilket är sant. Dock kommer det att sprida sig i takt med att massinvandringen fortsätter. Vi har nu sett detta i Malmö, Göteborg och Stockholm samt i viss mån i Uppsala. De städer som kommer därefter blir förmodligen Landskrona, Södertälje samt på sikt Örebro, Västerås, Borlänge Norrköping och Linköping m.fl. Det är invandringspolitiken som ligger till grund för denna utveckling. Att fortsätta ta in 40-50000 nya ”flyktingar” plus anhöriga varje år är grundproblemet. Du pratar ju om nödlösningar för att kontrollera problemet, lite som att äta magnecyl mot benbrott. Skall vi komma tillrätta med detta problem med ”ungdomsgäng” (som de kallas även om kravallisterna i Rinkeby var både 20 och 25 år) så är det en kraftigt skärpt invandringspolitik som gäller, allt annat är bara konstgjord andning. Man må tycka vad man vill om SD, deras representanter och deras historia men tyvärr är en röst på Sverigedemokraterna i höstens val för att säkerställa många mandat i riksdagen och en vågmästarposition det enda som har någon som helst positiv påverkan på denna utveckling på lång sikt.

  9. focualt skriver:

    Låt invandrarna arbeta!

  10. Erwald skriver:

    Akilleshälen är inte polisen, det är i ”uppföljningen”. Det vill säga myndigheterna som polisen överlämnar till. Polisen griper en pyroman, Överlämnar till sociala som släpper pyromanen och spolierar polisutryckningen. Detta saboterar polisens villighet att agera, då resultatet blir fruktlöst.

    I gamla tider kunde man åkalla Räfst och rättarting när överheten inte kunde ””frid hålla och lag styrka”.

    Har inte myndigheterna 60%+ misslyckande i utförandet av sina uppgifter?

    Förklara Sverige i Undantag tillstånd och Ge militären uppgiften att åtgärda de ineffektiva myndigheterna, Sveriges strukturella fel & använd krigsindustri modellen (Naturahusekonomi) till att fixa sysselsättning åt arbetsvilliga. (mat+husrum & viss dagersättning). Pengar är Fiktivt med koppling till verkligheten. Resurser är inte detsamma som pengar.

    Efter 3 år utlys val &rättarting igen Nu för att bedöma om ifall samhället är fungerande nog och om undantagstillståndet ska hävas.

    Radikalt drastiskt förslag och Politiskt självmord.

  11. Erwald skriver:

    Stenkastarna & pyromanerna, (Odågorna) har funnit sin adrenalin kick i att egga ”chickenrace” mot myndighets representanter. Ju farligare och djärvare desto bättre kick. En adrenalinsport som sprider sig, under bortförklaringar som utanförskap, frustration, arbetslöshet och uttråkning.

    ”Vi hade inget bättre för oss”

    Det är väl väldigt få som ingriper mot något, eftersom de själva inte vill betala priset, eller drabbas.

    ”Inte mitt problem”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s