Brott begås på vissa platser!

 Photobucket

ledarsidan i dagens SvD återger man den sanning poliser känt till i hundratalet år, men som ‘upptäckts’ av forskare, politiker och polisledningar för något decennium sedan; att brott är platsspecifika.

Som gammal högst ovetenskaplig konstapel skall jag tipsa om något mer forskarvärlden kan ‘upptäcka’, om man inte hunnit göra det än; de är t o m tidsspecifika.

Missförstå mig rätt; jag tycker det är bra att forskningen presenterat vetenskapligt stöd för det erfarna poliser (och allmänhet) påstått i alla tider. Det ger tyngd åt argumentationen, och det är dessutom en klar fördel när erfarenhet och vetenskap dragit samma slutsatser. Jag vore mer orolig annars. Men jag vet inte om jag skulle använda uttrycket ‘revolutionerande’…

När det gäller gatuvåld, rån och en mängd andra problem begås sådana på en begränsad yta i varje samhälle, och de begås under vissa veckodagar och då under en begränsad tid på dygnet. Dessutom varierar förekomsten över året.

Precis som påstås kräver det inte särskilt stora resurser att göra något åt dem. Jag deltog själv i en sådan satsning 1992 (och fler senare på andra orter). Innan svensk polis vare sig hört ordet ‘vetenskapliga studier’ eller ‘närpolis’ fick vi ledningens stöd och i rpincip fria händer att genomföra en riktad långsiktig satsning mot gatuvåld och gängkriminalitet.

Vi obildade konstaplar kartlade på egen hand våldsbrottsligheten i en svensk stad med straxt under 100 000 invånare. I princip all brottslighet begicks inom ett område relativt lätt bevakat av fyra till sex man. Brottsligheten inträffade i huvudsak fredag, lördag och söndag morgon mellan kl 0000-0300.

Vilket knappast väckte någon förvåning i polisleden. Det var snarast en bekräftelse på vad alla konstaplar redan vetat i alla tider.

Trots att vi inte hade stöd i forskningen räknade vi ut att vi borde finnas på dessa platser och visa närvaro redan tidigt under kvällen medan läget fortfarande var lugnt och hanterbart. Om vi sedan på traditionellt polisvis vinnlade oss om att bege oss ut till fots, lyssna (i ett urbant centrum är öronen oftast bättre än ögonen på att upptäcka stök och bråk), prata med folk, dörrvakter, kioskbiträden, buss- och taxichaufförer m m och få reda på vilka som rör sig skulle vi tidigt ha kontroll över vad som sker på stan.

Denna kontroll skulle vi sedan se till att behålla i stället för att som brukligt är ‘åka på ryck’ när man redan förlorat kontrollen framåt 23-blecket och försöka jobba tillbaka kontrollen.

Vår amatörmässiga teori grundad på äldre konstaplars erfarenhet sade oss att brottsligheten då borde minska.

Det gjorde den naturligtvis. Rejält.

Jag hävdar att minskningen i Sverige – om man jobbar på rätt sätt – blir betydligt mer än de fantastiska 20 procent man förvånas över i artikeln.

Personer som normalt sett brukar stå och boxas i garderobs-, taxi- eller korvkön vid krogstängning är nämligen ofta ute redan tidigt på kvällen och tjafsar med busschaufförer, kaxar sig mot vakter, sparkar på cyklar och beter sig allmänt otrevligt.

Om man redan tidigt på kvällen omhändertar vandrande potentiella katastrofer, låter dem sova ruset av sig och tar tillfället i akt att prata igenom deras beteende innan de släpps ut igen har man plötsligt en dialog med de individer som skapar otrevligheter på stan. Dessutom har de inte hunnit ställa till det för sig själva och sin omgivning – vilket många fler än man tror rentav tackar för innan de släpps från fyllecellen.

På gott och ont är det ständigt samma personer som dyker upp i dessa sammanhang, med få variationer. Det gör att man kan skapa en relation, klargöra vad som är okej och vad som inte är det – och förhoppningsvis bryta det destruktiva beteendet.

Så här arbetade förstås polisen redan 1910, om än i mer primitiva och råbarkade former. Anledningen att man har slutat beror inte på att poliser är korkade, utan på att polisledningar sedan 70-80-talet prioriterat bort traditionell ordningspolistjänst, då det sedan dess betraktats som a) otäckt med uniformerade poliser som ingriper resolut och finkar folk och b) slöseri med resurser att ‘gå omkring och finnas’ om det inte händer något .

Allt för få tycks inse sambandet att det inte händer något just för att man ‘går omkring och finns’ – och finkar dem som behöver det.

Poliser som artigt umgås med allmänheten med de samtidigt utgör ett latent hot om repression för alla ordningsstörare utgör polisens grundläggande affärsidé och har så gjort sedan 1850 års polisreform.

Tyvärr tycks man ideligen förtränga detta faktum.

Frågan som forskningen ‘upptäckt’ kom faktiskt upp härom dagen. Jag citerar mig själv från kommentarsfältet i inlägget ‘Även i Rinkeby gäller samma lösning’:

‘Nu är det tack och lov så att oroligheter av denna typ fortfarande är lokala och platsspecifika företeelser. De förekommer normalt endast i urbana centrum. Det gör att man – för att använda en militär term – kan kraftsamla till en viss plats. Problemen flyttar inte utan upphör om man bestämmer sig och visar beslutsamhet och uthållighet.

Det finns ingen anledning att skapa ett övervakningssamhälle. Denna typ av okontrollerade ordningsstörningar förekommer faktiskt inte på många platser i Sverige – och heller inte dygnet runt.’

Men om alla poliser nu vet hur det ligger till – varför gör man ingenting åt det?

Svaret är att polisledningar har alldeles för många andra politiskt hippa prioriteringar att ta hänsyn till om de vill behålla jobbet. Och långsiktiga, obekväma, kostsamma insatser av den typ vi diskuterar (länk) blir helt enkelt för jobbiga att hantera politiskt i längden eftersom de alltid förr eller senare ifrågasätts i media för att vara för repressiva, eller så kommer någon annan politiskt intressant fråga upp som prioriteras högre.

Eller så lyckas satsningarna helt enkelt så bra att det inte längre finns något större problem, och så prioriterar man om och lägger ned enheterna – för att få tillbaka problemet redan efter något halvår.

Men varför jobbar personalen inte på detta sätt självmant, kanske du undrar?

Tillåt mig småle. Inom polisen skall man ha klart för sig att ingenting någonsin kommer nerifrån. Om du som anställd ‘gräsrots-blårock’ har idéer, är kreativ eller driver verksamhet efter eget huvud utgör du ett problem och måste lära dig att ‘rätta in dig i ledet’. Du är ett verktyg för ledningen och inte en kompetens som skall driva egna frågor om du inte blivit a) tillfrågad samt b) tilldelad en specifik och av ledningen noggrant avgränsad uppgift.

Man är nämligen livrädd att någon polis skall börja göra fel om de börjar agera efter egen tankeverksamhet, och därför vågar man inte låta poliser göra rätt efter egen tankeverksamhet heller. Det finns en viss logik i detta även om jag tycker man underutnyttjar den intellektuella kapaciteten hos den personal man alltid offentligt påstår vara ‘polisens största tillgång’.

Tyvärr finns ett aber till när det gäller att skicka ut poliser för att förebygga brott:

Den felaktiga slutsatsen att repression och dialog skulle utgöra något slags motsatser dras ungefär lika ofta i den offentliga debatten som man återupptäcker att brottslighet är platsspecifik.

Sanningen är dock att repression är en direkt förutsättning för att någon dialog ens skall uppstå i ett brottsdrabbat område. Utan repression – en tydlig gräns, ett ‘annars’ – ser de element man vill arbeta för att åstadkomma en beteendeförändring hos tyvärr ingen anledning att föra någon dialog med polisen överhuvudtaget.

Om man inte är beredd att visa att man har ‘verkstad’ och inte bara ‘snack’ har man ett förtroende hos både allmänhet och ordningsstörare som är noll.

Observera att jag sade beteendeförändring och inte attitydförändring. Det sistnämnda är någonting inte alla av de motparter man möter som polis ens är intresserade av att bejaka. För många, faktiskt de allra flesta, kommer dock attitydförändringen i ett senare skede bara någon – de själva eller polisen – avbryter det repetitiva destruktiva beteendet. Och det är något man faktiskt kan göra genom repressivitet:

Det är måhända kul att vara ‘kung på stan’ – men hela konceptet tappar sin tjusning rätt snabbt om man varje gång man skall ut och ‘knacka folk’ för att hävda sin storhet istället hamnar på en grön madrass i ett kalt vitt rum redan klockan åtta – och kommer ut först när polarna gått och lagt sig. Ingen vill vara ‘loser på stan’.

Bryter man däremot inte beteendet – vilket polisen kan göra genom att vara närvarande,  sätta gränser och också vidta kraftfulla åtgärder när de överskrids – kommer man heller inte att någonsin få till stånd någon attitydförändring.

Det går tyvärr inte att resonera sig till ordning i ett brottsbelastat område.

Det sistnämnda torde vara styrkt i tillräckligt många empiriska försök vid det här laget…

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Brott begås på vissa platser!

  1. Roger skriver:

    Har du någon teori om varför ledningspersoner inom polisen så ofta (grovt sammanfattat) sabbar verksamheten?

    • Morgonsur skriver:

      Systemet kräver det. Knappast någon annan verksamhet är så detaljstyrd av politiken från högsta nivå. Problemet är att denna detaljstyrning sker utifrån myter, fördomar och mediala Klintbergare. Samt en liten dos expertstudier av Beckfilmer och CSI. Den polischef som vill behålla jobbet gör bäst i att anpassa sig till denna verklighet, prioritera sådant som är ‘inne’ respektive inte prioritera sådant som sticker i ögonen på media – och därmed politiken.

      Polisen är annars känd för att i kommunikationen utåt i princip prioritera allt – vilket ju i praktiken innebär att man inte prioriterat någonting.

      I övrigt beskriver jag min åsikt om frågan i inlägget ‘Därför kan man inte ändra på polisen’.

      Mer finns att läsa i inlägget ‘Polisiära omorganisationer i all ära…’, eller i inlägget ‘Tjugotusen bortkastade poliser’.

      Bitter? Ja, för helv…

      Men jag har svårt att lasta polischefer för att det är som det är. De gör så gott de kan och är offer för samma system som alla sina andra kollegor – högt som lågt – i organisationen.

  2. Engström skriver:

    ”b) slöseri med resurser att ‘gå omkring och finnas’ om det inte händer något .

    Allt för få tycks inse sambandet att det inte händer något just för att man ‘går omkring och finns’ – och finkar dem som behöver det.”

    Det är ju exakt samma anledning varför man skrotat vårat försvar.
    Dumt!

  3. rogerklang skriver:

    I USA tycks den patrullerande enskilde polisen ha en viss makt ifråga om vilken åtalspunkt som skall gälla, och polisen kan också välja mellan olika åtalspunkter alternativt fria vederbörande, beroende på om den haffade är samarbetsvillig och ärlig eller motsatsen. Det är i alla fall den slutsatsen jag har dragit av att se på realityserien Cops. Finns det någonting sådant i Sverige? Om det inte finns, vore det inte en bra idé att införa mer makt till den enskilde polisen på brottsscenen? Om vi inte inför detta så kan man i alla fall hålla polischeferna ansvariga för att de saknar intresse att motivera poliser!

    Roger Klang, Lund Scaniae Sverige

    • Morgonsur skriver:

      Det finns en möjlighet att påverka vilket brott man skriver anmälan på. Men åklagaren kan sedan ändra brottsrubricering om han/hon så önskar. Dessutom går det att ge rapporteftergift för lindrigare brott, d v s man låter bli att anmäla saken.

      Poliser på fältet i Sverige hade ett mer stimulerande arbete före mobiltelefonens intrång. Då fattade man de flesta besluten om husrannsakan, kroppsvisitation, hämtning till förhör m m själv i ‘fara i dröjsmål’, eftersom man inte på något rimligt och lätt sätt kunde nå åklagare. Man fick själv fatta besluten – men också ta ansvaret för dem. Numera måste poliser – på gott och ont och om jag överdriver lite – i princip alltid ringa och fråga om lov för allt utom att säga ‘hej’ till folk.

      Om du ser mer än två poliser på bild i något sammanhang numera törs jag nästan slå vad om att minst en av dem pratar i mobiltelefon.

      Det är svårt att jämföra amerikanskt och svenskt rättsväsende eftersom de baserar sig på två helt olika rättstraditioner. Båda har sina fördelar och nackdelar, men arbetet på fältet är trots det ganska likt. Om jag inte är helt ute och cyklar har polisen i USA betydligt större möjligheter – snarast skyldigheter – att gripa människor även för småbrott. (I teorin kan man även i Sverige gripa för alla brott under vissa förutsättningar, men tolkningen av vad som är rimligt och inte har glidit en del genom åren).

      Å andra sidan saknar polisen i USA mig veterligen den svenska polisens möjligheter att göra omhändertaganden – d v s haffa och låsa in folk innan de begår brott. Något få vet är att den svenska polisen faktiskt har större lagliga befogenheter att använda skjutvapen än i princip alla amerikanska poliskårer.

      På det stora hela är det nog ‘gungor och karuseller’. Svensk och amerikansk polis har nog ungefär lika stor makt att agera i det akuta läget, och är nog också rätt bakbundna i vissa specifika situationer.

  4. Anon skriver:

    Intressant diskussion om beteende kontra attityd. Påminner om KBT-filosofin, iaf så som jag förstått den utan att vara någon expert. Dvs det finns tre huvudsakliga möjliga områden att försöka påverka för att skapa förändring i en livssituation: tanke, beteende och känslor. Funkar det inte med tanke för en individ kan man försöka med beteende. Funkar inte det kan man försöka med att jobba med upplevda känslor (säga ”jag är bra” varje morgon inför spegeln osv). Buset som du beskriver kanske helt enkelt reagerar bäst på att man hindrar dem att ha ett visst beteende, vilket öppnar upp även för förändringar i ”attityd” (vad det nu motsvarar i tanke-känsla-dimensionerna?).

    Bara en oreflekterad association… helt enkelt! 🙂

    • Morgonsur skriver:

      Jag tycker det var en väldigt klok reflektion. Med ett tillägg; när det gäller att försöka förändra folks beteende fungerar det som när man föser kor i en inhägnad. Korna måste ha en utväg och någonstans att ta vägen för att det skall vara idé att fösa dem någonstans överhuvudtaget.

      Om det inte finns någonstans för oss kor att ta vägen kommer vi bara att gå runt, runt i samma inhägnad utan att vare sig göra mer nytta, eller komma någonvart vare sig som individer eller kollektiv. Oavsett hur mycket kofösaren piskar oss. Vi kommer bara att bli slagna, hunsade, stressade och olyckliga.

      Hur beter sig egentligen staten, samhället och våra lagstiftare när det gäller att påverka våra oönskade beteenden? Att man vill fösa oss har jag förstått. Men var är öppningen i stängslet?

      Är det att få cykla mot rött vid högersväng, måhända? Det är i alla fall det enda förslag jag kan komma på som inte innebär mer ”stängsel och piska” sedan… mitten på 90-talet?

  5. Ping: Om att världen upprepar sig | Morgonsur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s