Julian Assange och det svenska rättsväsendet

Jag har med intresse följt medierapporteringen kring våldtäktsanklagelserna mot Wikileaks-profilen Julian Assange. Hela historien är en sådan bisarr soppa av märkligheter att det vore riktigt roande om inte konsekvenserna blev så jobbiga för de inblandade människorna.

Jag tycker – förvisso mer eller mindre – synd om alla inblandade. Från de utsatta kvinnorna, till Julian Assange och åklagarna Maria Häljebo Kjellstrand och Eva Finné. Något privat, som bara rör de inblandade och därför aldrig ens borde ha kommit till omvärldens kännedom har blivit en världsnyhet, med vidhäftad offentlig debatt. Och anklagelserna haglar åt alla håll.

Vad som är tydligt i denna soppa är att om man lyfter på locket till Pandoras ask slutar det sällan förrän alla smaskiga detaljer vädrats i offentlighetens ljus. Om inte annat kan det vara en viktig lärdom eller påminnelse för både WikiLeaks och oss andra att det alltid är svårt att läcka ‘lite lagom’.

Låt oss först av allt konstatera att åklagarens beslut att anhålla Assange med till visshet gränsande sannolikhet juridiskt sett är helt korrekt. Vi tar det från början:

Så här står det i Rättegångsbalken (1942:740)

24 Kap. Om häktning och anhållande2 § Den som på sannolika skäl är misstänkt för brott får häktas oberoende av brottets beskaffenhet,
–     –     –
2. om han saknar hemvist inom riket och det finns risk för att han genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff. Lag (1987:1211).

Eftersom Julian Assange saknar hemvist i riket och lever på resande fot går det att anhålla och häkta honom om han så bara fått fortkörningsböter (vilket faktiskt hänt flera tyska turister som vägrat uppge sin identitet i tron att de då skall slippa böter).

I mitt inlägg om den då sedan några timmar anhållne och ännu ej namngivne polischefen Göran Lindberg skrev jag dessutom så här:

‘I det här läget undviker jag att spekulera, eftersom jag vet att åklagare – med all rätt – alltid klämmer till hårt med hela förundersöknings-verktygslådan i form av anhållanden och häktning när det gäller denna typ av allvarliga brott. Detta sker även om grunduppgifterna är lätt svävande och innehåller stora oklarheter.

Syftet med en häktning är att räta ut de frågetecken som finns. Det kan mycket väl bli så att människor är oskyldiga trots att de häktats för att man skall kunna slutföra utredningen. Men man är sannolikt skyldig. Annars skulle det aldrig komma en häktningsframställan.’

Samma som gällde Göran Lindberg gäller förstås även Julian Assange, med tillägget att Julian Assange som tidigare sagts ‘saknar hemvist i riket’ och således löper betydligt större risk att anhållas.

Så långt åklagarens beslut. Nu finns det ju trots allt utrymme att anse att beslutet inte står i proportion till det påstådda brottet, att det är känns lite väl omotiverat och liknar att skjuta mygg med kanon. Det tycker jag också. Men det är varken jag eller åklagarna Maria Häljebo Kjellstrand eller Eva Finné som har skrivit lagen och bestämt hur den skall tillämpas. Så följ nu inte ryggmärgsreflexen och skjut oss budbärare bara för att vi påstår att åklagaren inte hade så särskilt mycket annat att välja på än att anhålla Julian Assange.

Om man snorklar runt lite på internet är det nämligen ganska lätt att få reda lite mer i detalj vad det sannolikt är Julian Assange anklagats för. Brottet som utreds har förstås som de flesta andra läckt ut på internet – i en tillräckligt detaljerad beskrivning av det sannolika händelseförloppet för att jag skall rodna ända upp till öronen. Och dessutom tycka att varken jag eller någon annan har ett skit med händelsen att göra.

Trots det försiggår å andra sidan en internationellt uppmärksammad brottsutredning och en offentlig diskussion om åklagarnas hantering av ärendet som gör att jag ser mig nödd och tvungen att kommentera detta föga salongsfähiga sängkammarärende. Alla inblandade i brottsutredningen har ju dessutom själva en faiblesse för offentliggörande av läckt känsligt material – åtminstone när det gäller andra – så jag får väl gripa det halmstrået som moralisk undanflykt för mitt grottande i sådant jag egentligen inte borde ha med att göra.

Nu säger förstås ingenting att läckor på nätet alltid är med sanningen överensstämmande, men den händelsebeskrivning som florerar låter fullt rimlig, och förklarar om den är sann helt och hållet åklagarens agerande. Det finns inte en åklagare i hela Sverige som skulle våga annat än att omedelbart ta fram stora artilleriet vid en anklagelse från en trovärdig kvinna som uppger sig utsatt för sexuella övergrepp. Den som tror annat måste ha missat de senaste tio-femton årens infekterade debatt om hur rättsväsendet inte tar utsatta kvinnor på allvar, och de informations-, utbildnings- och lagstiftningskampanjer som följt därpå.

Jag är själv alldeles för blyg för att återge det påstådda förloppet i det påstådda brottet, men låt mig intyga att det ryktet säger att Julian Assange har gjort möjligen är brottsligt, även om det sannolikt i värsta fall kan anses vara ett ofredande eller möjligen ett sexuellt ofredande.

I andra västländer som inte kommit lika långt som vi hade polisen dock förmodligen tittat oförstående på den som velat göra en anmälan om händelsen och undrat varför man ville att polisen skulle ha med saken att göra. 

Om det påstådda händelseförloppet är sant som påstås har Julian Assange betett sig föga gentlemannamässigt, eller rättare sagt som ett svin. Men det är förstås inte nödvändigtvis brottsligt att bete sig som ett sådant i alla sammanhang.

Alla som befinner sig i naket tillstånd med en annan människa bör i viss mån vara beredd på att man kan råka ut för mer eller mindre trevliga eller önskade… improvisationer… från motparten. I synnerhet en motpart man inte känner särskilt väl. Man behöver inte acceptera sådana som känns fel eller kränkande, men frågan är var gränsen går för att det skall anses vara en rättssak?

Nåja. I Sverige anser vi i alla fall att det i det här fallet skall vara det. Julian Assange får väl läsa på svensk lagstiftning och tänka sig för hur han beter sig. Annars lär han att få tillbringa åtskillig tid i finkan här i Ärans och Hjältarnas land tills vi utrett hans sängkammarbeteende på erforderligt och rättssäkert sätt.

Nu anser jag det hur som helst olyckligt och oförsvarligt att man i media hängt ut Julian Assanges namn i ett så tidigt läge av utredningen. Inte bara Assanges, utan även andra inblandades identiteter har som en följd av detta redan spritts över världen via internet. 

Om man skall hitta något gott i denna integritetskatastrof kanske det i alla fall som sagt kan mana till eftertanke även hos WikiLeaks och alla som anser att ‘allt som läcks är av godo’. Personligen tror jag för all del att WikiLeaks har en viktig funktion att fylla, men man bör nog i sådant fall tagga ned något, inte dra sina slutsatser längre än materialet faktiskt medger och framför allt:

Anonymisera identitetsuppgifter när ni läcker material.

Det kan inte vara nödvändigt att offentliggöra namn på angivare enskilda tjänstemän, soldater eller oskyldiga om det inte är nödvändigt av synnerliga skäl.

Nåväl, åter till varför Julian Assange anhölls i Sverige, men knappast hade blivit anhållen någon annanstans i västvärlden:

Sedan rätt lång tid tillbaka har ‘whistle blowers’ som åklagarna Rolf Hillegren och Mikael Hammarstrand påtalat att den svenska sexualbrottslagstiftningen innehåller en del märkligheter och riskerar att få konsekvenser liknande de Julian Assange nu råkat ut för. Och betydligt värre.

De har inte bara talat för döva öron. Istället för att mötas av saklig debatt har de vantolkats, hängts vid fotknölarna, bespottats och avrättats offentligt av en enig journalistkår, proffstyckare och politik. Åklagarnas egna politiskt lyhörda chefer har inte vågat annat än sätta munkavle på dem, eller bara omplacera dem.

Bara för att de hade mage att påtala att kejsaren är naken.

Att den svenska sexualbrottslagstiftningen innebär att det är barnpornografibrott att inneha tecknade serier, att den femtonåriga flicka som hånglar för vågat med sin fjortonårige pojkvän är en brottslig pedofil, eller att den ungdomssköterska som skriver ut P-piller till en fjortonåring enligt lagen bör åtalas för ‘medhjälp till våldtäkt’, eller invändningar att det inte alltid är så lätt att avgöra att ‘ett nej alltid är ett nej’ har ingen velat höra.

Jag har i denna blygsamma blogg bl a tagit upp frågan bl a här och här.

Ingen hade förstås brytt sig om åklagarnas av överheten beordrade hårda linje i sexualmoralens tjänst nu heller, om det inte varit så olyckligt att den märkliga svenska kulturen (som innebär att varje privat kränkning också måste vara ett fall för rättsväsendet) råkade krocka med en internationellt känd person. Och vi i Sverige är ju som bekant väldigt känsliga för vad folk tycker om oss i omvärlden.

Förvåningen över att internationell press istället för att applådera vår moderna sexualbrottshantering undrar vad i hela fridens namn det svenska rättsväsendet håller på med kommer nog som en chock för många rättrådiga svenskar.

Själv tycker jag nog att vi i Sverige kanske också borde ställa oss samma fråga som internationell media. Det är måhända dags att ta omtag när det gäller vår sexualbrottslagstiftning och dess tillämpning. Vill man sedan ha kvar dagens rättstillämpning trots de konsekvenser jag och andra varnat för är det väl gott så.  

Avslutningsvis; Om det nu gått till som ryktena säger tycker jag de inblandade har rätt att kräva upprättelse av Julian Assange. Personligen. Men jag har personligen svårt att se att all upprättelse här i livet, alla sexuella böjelser och besviket kränkta sängkamrater gynnas av att underkastas prövning av rättsväsendet...

Läs också Mårten Schultz om Assange-skandalen.