Är försvarsdebatten död?

Photobucket

För den som undrar varför jag skrivit så lite om försvaret på sista tiden har det två förklaringar:

Den första är att jag har njutit av en lång sommarledighet, som gjort att bloggen har förlorat kampen om min uppmärksamhet mot familj, resor, bristande uppkopplingsmöjligheter och allt fritidspyssel man har för sig under sommaren.

Den andra är att det ärligt talat inte har funnits särskilt mycket intressant att skriva om för den som liksom jag betraktar försvaret från utsidan.

Det känns som om vi i bloggosfären redan skrikit oss hesa om de långsiktiga riskerna om man avvecklar den nationella försvarsförmågan. Likväl – och oavsett politiska uttalanden – är det nog dessvärre i praktiken det man har gjort. Det är för sent. Kvar att diskutera är då olika handgrepp, utrustningsdetaljer och taktiska metoder kopplade till de skickliga men spridda professionella militära enheter som kallas Försvarsmakten – men som är för få, små, okoordinerade och oövade för att ha någon större strategisk betydelse för landets försvar.

Och det är för all del intressant, men kanske inte på samma sätt ur ett långsiktigt, nationellt, strategiskt perspektiv. Framför allt är det svårt för oss avdankade amatörer att ha allt för många synpunkter på interna detaljer vi inte känner till och heller inte behöver bära konsekvenserna av.

Nu när den eviga freden har inträtt, värnplikten är död och det nationella försvaret sköts av en handfull offentliga tjänstemän helgfria vardagar mellan kl 08-17 under vinterhalvåret känns det faktiskt svårt att vitalisera försvarsdebatten. Vad skall man säga? Finns det ens något realistiskt förslag skulle inom överskådlig tid skulle kunna ge oss en nationell försvarsförmåga värd namet igen?

Från att ha varit både en rättighet och en skyldighet – men icke desto mindre en folkangelägenhet – har försvaret av den egna nationen förpassats till att bli en nischverksamhet för några få skattebetalda proffs. Som känns ungefär lika angeläget för medborgarna, deras vardag och nationens oberoende som… rymdforskningen, ungefär…

Försvarsmakten är inte längre den sista utposten för min och min familjs säkerhet – utan ett professionaliserat specialistinstrument för att skaffa utrikespolitiska bonuspoäng.

Försvaret har förpassats från att vara en nödvändighet till att vara lyxkonsumtion.

Som hockeylandslaget ungefär. Visst är det kul om de gör bra ifrån sig och skapar status för nationen Sverige, men landets öde som självständig nation skulle inte påverkas det minsta om Tre Kronor åkte på storstryk – eller plötsligt lades ned.

Missförstå mig rätt; vi har skickligare soldater än någonsin, och det faktum att vår existens i det korta perspektivet inte längre hänger på en skör tråd är förstås det bästa som hänt de senaste hundra åren. Men det vore naivt att kallt räkna med att vår framtid för alltid kommer att bli befriad från ”svarta svanar”. Jag har tidigare skrivit om faran att låsa sig för mycket vid det som är mest sannolikt och avfärda allt annat.

Hur som helst; med insikten att försvaret inte längre är någonting för oss småfolk – utan snarare kommer att formas till en intern handräckningsenhet till regeringskansliets förfogande – känns det på sätt och vis för sent att debattera försvaret som enskild medborgare; Vi amatörer har inte längre någon seriös roll i försvaret av vårt eget land och vår egen existens – såvida vi inte vill ta steget fullt ut och skriva på ett anställningskontrakt med krav på utlandstjänst.

Försvaret som sådant är inte längre en angelägenhet för oss gräsrötter – utan är för oss att betrakta som en avlägsen intern kostnadspost i statsförvaltningen. Som skyddsvaktstyrkan i Rosenbad, ungefär.

Och det är kanske bara för mig och andra att acceptera. Det förefaller onekligen logiskt mot bakgrund av att vi svenskar tror att försvarets enda nationella nytta består i att på klassiskt 1800-talsmanér skydda oss från ett strategiskt ryskt överfall enbart motiverad av en osannolik rysk drift att tillskansa sig våra naturtillgångar.

Det tror jag nämligen vore synnerligen osannolikt.

Själv vet jag att en försvarsmakt kan ställas inför – och användas till – så mycket mer. I krig, fred och däremellan. Men från och med nu är den vanlige svenskens rättighet att försvara sitt eget mot yttre hot nog dessväre att betrakta som död. I den mån det värsta skulle hända i framtiden kommer det på den svenska sidan av konflikten endast att finnas några tusental proffs och några miljoner offer. Ingenting annat.

Lite underligt i ett land där man på allvar diskuterar att införa en lag om civilkurage.

”Glöm inte Hemvärnet”, säger du då. Naturligtvis inte. Hemvärnet är en oerhört viktig samhällsresurs. Men som det ser ut idag är Hemvärnet i realiteten främst att betrakta som en ersättare för det gamla civilförsvaret. Varken politiker eller försvarsmakt tar Hemvärnet eller liknande frivilligorganisationer på allvar, och man kommer knappast heller att ge Hemvärnet några ”riktiga” försvarsuppgifter i framtiden. Jag kommer att ta upp Hemvärnets öde i ett kommande inlägg.

Nå, efter en lång, bitter inledning skall jag slutligen komma till saken:

När man i princip har kastat in handduken för gott när det gäller debatten kring försvaret lyckas min tidigare Chef – Ulf Henricsson – väcka mig till liv och vitalisera frågan igen. Han har idag publicerat en lysande och läsvärd artikel om Sveriges plats i världen på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg Försvar och säkerhet (länk). Jag håller med i allt han säger och har inte annat att välja på än att påstå:

Ett NATO-medlemskap är idag det enda realistiska alternativ som skulle ge Sverige en nationell försvarsförmåga igen.

Egentligen tilltalas jag personligen principiellt av alliansfrihet, men som jag ser det är våra realistiska möjligheter att någonsin kunna bygga upp ett trovärdigt försvar som grund för den alliansfriheten för alltid och oåterkalleligen borta. Jag och mina gelikar får nog motvilligt acceptera det.

Även om jag har haft stora tveksamheter till NATO-medlemskap har jag aldrig riktigt förstått de ideologiska låsningarna och det ambivalenta svenska förhållandet till NATO, vilket jag lyft i tidigare inlägg här och här.

Ulf Henricsson uttrycker samma synpunkt i sin artikel:

”Att delta i Natos verksamhet men inte i den inre beslutskretsen tycker jag är dumt, speciellt om man anser att organisationen behöver förändras och utvecklas.”

–     –     –

Mer till ämnet anknutet här, här, här, här och här

–     –     –

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Är försvarsdebatten död?

  1. Jag håller med i mycket du skriver, bland annat att försvaret inte längre är en angelägenhet för det svenska folket och ungefär lika intressant som G4S.

    Men jag tror tyvärr att det är värre än så. Det svenska försvaret har på några få decennier inte bara urholkats till sådana löjeväckande proportioner att vi inte ens kan hävda vårt eget territorium. Det har också genom de senaste försvarsbesluten och nedskärningarna vänts bort från att vara ett försvar för Sverige och oss svenskar till att bli ett försvar för regeringsmakten och den politiska eliten.

    Ett legoförsvar blir ett villigt verktyg för en regim som vill ha en skyddsvakt, ett prætorianskt garde, mellan sig och en befolkning som man fruktar ska bli allt mer kritisk. Vi har fått regeringar som, oavsett politisk färg, av någon anledning som jag inte förstår envist fortsätter att leda landet i en riktning som inte är i det svenska folkets intresse. Dessa regeringar, oavsett politisk färg, har nu skapat sig ett skyddsgarde som ungefär räcker till att försvara Rosenbad, Radiohuset och de lokala länsstyrelserna. Som ABAB, fast med stridsfordon, ungefär.

    Mot vem, kan man fråga, är detta försvar skapat? Det skulle inte kunna hindra en främmande makt att hugga för sig en bit av vårt territorium, och det skulle inte ha förmågan att föra tillbaka våra förlorade förorter till central kontroll. Däremot skulle en sådan försvarsorganisation kunna tjäna till att undertrycka ett folkligt missnöje, åtminstone så länge folk tycker att de har något att förlora. Frågan är då; hur länge dröjer det innan svenska folket inser att man inte längre har något att förlora?

  2. Jag glömde kommentera det där med Nato. Jag tror att det är osannolikt att vi skulle beviljas medlemskap i Nato. Jag menar, Nato vill väl ha medlemmar som kan bidra till verksamheten, inte snyltgäster som bara kan bli tärande på de andra medlemsstaternas försvar?

  3. Forsno skriver:

    Det är varken hockeylandslaget eller G4S jag kommer att tänka på utan snarare Polisen. Försvarsmakten, eller kanske snarare militären, utgör tillsammans med polisen statens våldsinstrument; utan vilka det inte kan finnas någon stat till att börja med.

    Det har alltid handlat om vad Rosenbad vill ha gjort.

    Intressant nog så håller jag också med Ulf Henriksson om allt han skriver i sitt inlägg, men jag tror inte att vi tolkar honom riktigt likadant.

    Ett försvar som enbart är användbart på det egna territoriet kan inte hantera de hot vi faktiskt står inför. Det som behövs är det ”Ett användbart försvar” utlovar men misslyckas med att leverera: ett flexibelt gripbart försvar användbart nationellt, i närområdet och internationellt.

    Men om vi kan mobilisera två eller sex brigader spelar i sammanhanget mindre roll än de strategiska frågorna, eller snarare den enda realistiska säkerhetspolitiska lösningen: NATO.

    En svensk, eller finsk, ansökan om medlemskap skulle för övrigt vara en snabbt avklarad formalitet. Sverige kommer även efter 2014 att vara en militär stormakt jämfört med Lichtenstein eller Island.

    • Morgonsur skriver:

      Jag tror det är både och som gäller. Det yrkesförsvar vi nu kommer att skaffa torde kunna klara de internationella insatserna – gärna med frivilligt stöd från det nationella försvaret.

      För nationens försvar anser jag att man bättre borde utnyttja de frivilliga och ideella krafter som finns. Hemvärnet är i princip vårt nationella försvar idag – men behöver reformeras, utökas, tas på allvar, ges uppgifter och tillföras utrustning som ger oss ett nationellt försvar med en någorlunda seriös numerär.

      Yrkesarmén blir förstås spjutspetsen, men vi måste använda frivilliga krafter för att binda fiendens resurser, och i värsta fall bedriva fria kriget. När värnplikten är borta får man använda frivilligförsvaret.

      Helst 100 000 man, som det en gång fanns i det gamla Hemvärnet. Vilket man knappast kan locka med dagens uppgifter.

      Yrkes- och kontrakterade förband är måhända bra, men kommer aldrig att nå den numerär som krävs för ett så stort land som Sverige.

  4. Forsno skriver:

    Jag håller med. Om territorialförsvaret ska kunna bli trovärdigt måste förbandsreserven bli större och lämna pappret – och de Nationella skyddsstyrkorna bli mycket mer än skylttrimmade.

  5. Nilsson skriver:

    Re Forsno! För att vi ska ha ett försvar krävs en vilja, att en statsminster som spottar på Sverige och svenskarna gör att Sveriges framtida existens är en tidsfråga. Vid nästa stora internationella kris i vårt närområde riskerar vi helt tappa vår självständighet.
    Att då låtsas som att försvarsfrågan ens varit en valfråga de senaste 15 åren är direkt ohederligt. Moderaterna väljarna rakt upp i ansiktet vid förra valet, men det väljer väl medlöpare som du att glömma.
    svenska folket litar på att deras politiker fixar biffen, tyvär så har folk i allmännhet ingen koll på hur illa det är ställt med vårt försvar.
    Politikerna har slängt in handduken och lämnat Sverige vind för våg, för at raka in kortsiktiga vinster.

  6. Nilsson skriver:

    Édit:Moderaterna ljög väljarna rakt upp i ansiktet….

    Ljög föll bort.

  7. Joakim Larsson skriver:

    Det är ALDRIG för sent att göra något åt Sveriges försvarsförmåga. Aldrig, aldrig aldrig. Det är ren defaitism att argumentera så. Istället bör man se till att ta den politiska väg som medför att man faktiskt kan göra något åt saken.

    ”Men från och med nu är den vanlige svenskens rättighet att försvara sitt eget mot yttre hot nog dessväre att betrakta som död.”

    Rent skandalöst. Den vanlige svensken har ALLTID såväl rättighet som skyldighet att försvara sitt land.

  8. Per A. skriver:

    En verkligt intressant bisak i Henricssons inlägg är uppgiften om att det bara tog fyra månader från det att förbandet sattes upp och började samövas, till dess att det var på plats.

  9. gathenhielm skriver:

    Återigen ett tänkvärt, träffsäkert och, som så ofta, stilistiskt oantastligt inlägg av den gode Morgonsur.

    Med undantag för en liten passus.

    Hockeylandslagsanalogin haltar betänkligt. Inte för att det i försvarsmakten saknas värdefulla lirare med utvecklat taktiskt sinnelag, känsliga handleder, hög arbetskapacitet och god lagmoral. Tvärt om, det finns förvånansvärt många framstående och kompetenta spelare inom myndigheten som utan svårighet fyller matchtröjan.

    Nej, olikheterna återfinns i allt väsentligt på ett helt annat plan – plan sju i den så kallade ”humorkuben”. Där synes för närvarande såväl bollkänsla som blick för spelet ligga på besvärande låg nivå. Frågan om vilket spel man där spelar låter sig – från tid till annan – inte med självklarhet besvaras. Svenska Ishockeyförbundet tillämpar en konstruktiv ledarskapsfilosofi där målet är att utveckla individen. Från plan sju utövas ett repressivt ledarskap med hot om uppsägning och fokus på avveckling av individen.

  10. Arne Strand. skriver:

    Arne Strand. skriver:
    31 juli, 2011 kl. 11:03 e m
    En Kristens tankar om Svenska Försvaret och Svensk säkerhetspolitik.
    Sverige före – under – efter 3e Världskriget.
    Läs kommentarerna i länken och begrunda –

    http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=3500000000000012&conference=10400000000000023&posting=19500000005921046

    Vidare –

    Sverige har en väl utvecklad Militär teknologi Världsledande på
    vissa områden.
    Så det är självklart att det är här vi skall lägga våra ansträngningar.

    Den så kallade Ökenstormen visade med önskvärd tydlighet att är man Militärtekniskt Överlägsen så får man inga förluster.

    Varför skall vi satsa på förluster eller förlora ?.

    Ska vi inte satsa allt på att Vinna ?.

    Om inte vi Vinner varje Slag och Varje gång,
    så är det inte bara en katastrof för oss själva,
    utan för hela världen.

    Nej det måste vara en Svensk kvalitativ Krigsmakt med bästa möjliga kvalitet,
    både Materiellt och Personligt.

    En professionell elit alla kategorier,
    och den behöver inte vara stor,
    kanske 30-35.000 man i de stridande enheterna på marken,
    utrustade med den bästa utrustning som går att få för Pengar,
    en Professionell Krigsmakt som inte ens en Supermakt kan kvalitativt överglänsa.

    Ty om min önskan ovan att Skandinaviens länder kommer överens om ett Samgående,
    så måste Sveriges Krigsmakt vara utformad så att vi kan med den försvara hela Skandinavien mot ett så kallat,
    Strategiskt Överfall.

    Det betyder att Hela Framtida Svenska Krigsmakten Måste vara Väldigt Operativt Rörlig/Mekaniserad,
    och med ett dygns varsel skall i sin helhet kunna stoppa ett sådant Överfall var som helst i Skandinavien.

    Vi har både Resurser och Teknologiskt Kapacitet till något dylikt
    frågan är om vi Också har Viljan hos Politikerna.

    DET STRATEGISKA ÖVERFALLET !.

    Om vi som jag skisserat ovan kan få Skandinavien och Norden enat,
    så har vi en Mycket stark Militär och Strategisk position,
    med ett större Strategiskt djup om vi skulle misslyckas att,
    Möta – Hejda och – Slå tillbaka,
    ett så kallat Strategiskt överfall.

    Vi kan då begära hjälp av den Andra Sidan,
    och den enda hjälp vi behöver är då av Flyg,
    som går mycket fort att föra fram.

    Dock är det ju tvivelaktigt om någondera sidan ovan har större resurser att sätta in mot oss i denna Globala konflikt.

    Det enda Realistiska Militära hot som jag då kan tänka mig är att,
    man i ett initialskede och början av konflikten,
    försöker att föra fram sina positioner i ett så kallat Strategiskt Överfall.

    Ett sådant strategiskt Överfall sker då¨med Fiendens Bästa Stående Kvalitativa Militära Enheter,
    och det är dessa Enheter vi måste rusta oss för att möta.

    Klara vi att Möta – Hejda – Och slå dem,
    så lär inte några andra av fiendens Trupper komma hit Heller.

    Det kan aldrig bli fråga om Massarmeer vällande in över Finska Gränsen ifrån Öster,
    ty sådana resurser har inte Ryssland då deras huvudfront blir i Centraleuropa.
    Inte heller tror jag Ryssland tillåter Kina att sända Kinesisk trupp genom Ryssland,
    det vore slutet för Rysk självständighet,
    och Ryssland ställer sig nog bara på Östsidan av tvång för att inte bli första offret,
    fastän de är på förlorande sidan så överlever Ryssland som Nation,
    i Krig mot Kina inte.

    Inte heller från Väst kan Ockupations och Invasionstrupper promenera över Atlanten och Nordsjön,
    och från Tyskland inte heller då de har Östgränsen med Ryssland att tänka på.

    Ett Enat och Neutralt Skandinavien,
    har således en Mycket stor chans att klara sig igenom konflikten,
    ja och i Krigets slutskede kunna bli Tungan på Vågen som avgör utgången.

    ”JAG VET ATT DU ÄR OCH BLIVER VAD DU VAR,
    NÄR ÄRAT DITT NÄMN FLÖG ÖVER JORDEN ” !!!.

    Arne Strand.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s