De nationella skyddsstyrkornas öde del 2

Photobucket

Härom dagen lovade jag ett inlägg med förslag på nytänkande kring frivilligförsvaret. Så – nu ger jag mig rätt in i matchen med ett idéutkast om en utökning och omprioritering av frivilligförsvarets inriktning:

För det första måste man inse fakta; det går egentligen inte att hålla en tillräckligt hög kvalitet för att möta en kvalificerad motståndare annat än i de yrkesanställda och kontrakterade förbanden.

För det andra; låt oss slå fast att dagens Hemvärnsorganisation genom sin snabba tillgänglighet tillför en enorm nytta, framför allt för det civila samhället. Det vore synd att helt kasta bort nytta ‘här och nu’ för en hypotetisk nytta i händelse av ett krig som just nu tycks synnerligen avlägset.

Av den anledningen anser jag att man åtminstone till viss del bör bygga vidare på den grund som finns i Hemvärnet, även om Hemvärnet troligen kunde minska numerären till att i princip omfatta enbart insatskompanierna. Dessa skulle dock tillföras tid, resurser och utrustning för att ge en större och kraftigare förmåga både i fred och krig. 

Men vad gör vi med alla som ‘blir över’?

Samtidigt som man bygger vidare på dagens Hemvärn – och framför allt tillför riktigt pansarvärn, truppluftvärn, minor och förmåga till indirekt eld – måste man våga ifrågasätta och tänka nytt. Hemvärnets höga insatsberedskap är en tillgång. Men som jag ser det grundas den förmågan som sagt inte längre på ett militärt behov – utan på ett civilt sådant, vilket gör att Försvarsmakten inte behöver en så stor, ständigt insatsberedd organisation.

Om man släpper kravet på omedelbar insatsförmåga finns nämligen möjligheter att ‘prioritera om i utbildningskatalogen’ så att man inte varje år behöver börja om genom att använda de få timmarna till att säkerställa den för ett insatsberett militärt förband fullständigt grundläggande behovet att vara ett samövat förband.

Fokuseringen på att ha ett ständigt insatsberett förband med så liten tid till övning som Hemvärnet har idag är synnerligen problematisk. De få timmarna får användas till att uppnå grundkraven, och organisationen tar sig aldrig ur ‘startblocken’. De som av olika anledningar uteblir från de få övningar som genomförs går dessutom miste om möjligheten att tillföra någonting till, och tillförs heller ingenting av organisationen. Det är förstås ett problem både för organisationen och individen.

Många jag känner som tidigare haft kvalificerade tjänster i försvaret, men som lämnat detsamma för civila arbeten skulle mycket väl kunna tänka sig att ställa upp i ett frivilligförsvar. Det gäller även många tidigare utlandssoldater. Men det finns en hake:

Att som stridserfaren chef över en pansarskyttegrupp i Afghanistan komma hem till fredliga Sverige och få klart för sig att man knappt anses kvalificerad nog att vakta dörren på kommunhuset är inte bara att underutnyttja dyrligen förvärvad kompetens – det är en ren förolämpning!

De flesta ställer nog två fullständigt basala krav som måste vara i jämvikt för att det ens skall vara aktuellt att engagera sig i frivilligförsvaret:

1. Uppgiften måste kännas någorlunda genomtänkt, kvalificerad och utvecklingsbar, d v s man måste känna att man tillför mer än ‘armar och ben’.

2. Åtagandet måste gå att kombinera med en civil karriär – vilket ställer krav på när, var och hur man kan ställa upp. (Krav på utlandstjänst är förstås direkt diskvalificerande i sammanhanget).

Idag är det faktiskt svårt – jag skulle våga påstå omöjligt – för många att hitta ett lämpligt frivilligalternativ som balanserar de båda punkterna. Och märk förresten väl att jag inte nämner pengar eller ersättning som särskilt intressanta i sammanhanget. Det ligger betydligt längre upp i behovstrappan för dem som överväger att ställa upp i frivilligförsvaret.

Mot bakgrund av nyss nämnda är mitt förslag därför att de yrkesanställda och kontrakterade förbanden, samt det enligt ovan ‘vässade’ – och krympta – Hemvärnet kompletteras av ytterligare en frivillig försvarsform som ersätter de tidigare värnpliktiga territorialförsvarsförbanden. Som helst har en numerär om ca 100 000 man, är någorlunda lokalt anknutet och även kan tillföras tyngre utrustning – som finns utplacerad i lokala/regionala mobiliseringsförråd.

Den nya förbandstypen skulle under fredstid helt och hållet fokusera på utvecklingen av individuella soldatfärdigheter i befattning.  Soldaterna skulle vid anslutning till dessa förband åläggas att under eget ansvar och med stöd av en professionell ‘soldatutvecklingsorganisation’ själva upprätthålla sin personliga kompetens, d v s kunskaper och färdigheter – i respektive soldatroll. Naturligtvis skulle det behöva finnas ett antal minimikrav på genomförd tjänstetid, grundläggande krav, bestämmelser om ersättningsnivåer och annat – men på det stora hela skulle ‘det nya’ vara en mer flexibel, om än betydligt mindre insatsberedd, organisation än dagens Hemvärn.

Det ‘Nya Territorialförsvaret’ skulle onekligen ställa uppdragstaktiken på sin spets.

För den individuella kompetensförsörjningsplanen används moderna IT-verktyg. Dessutom erbjuds en nyskapande ‘kurskatalog’ ur vilken individen – förstås med vissa undantag – själv kan välja tillfälle och inriktning som passar både den egna soldatrollens utveckling, det civila arbetet och personliga förhållanden. Utbildningsmodulerna såväl ”IT’ som ‘IRL’ kunde skapas för både grundläggande soldatfärdigheter och specialistfunktioner. De praktiska erbjudandena kunde t ex bestå av skjutningar, utbildningar, kurser, ‘studiecirklar’, övningstillfällen och simulatorträning.

Huvuddelen av den personliga kompetensutvecklingen skulle dock soldaten sköta på egen hand – när som helst dygnet runt, året om – genom att använda sig av distansutbildningsverktyg, validerings- och kompetensutvecklingsverktyg, simulator- och nätverksträning via nätet, forum – men också frivilliga träffar/övningar, etc.

De återkommande valideringarna, kompetensproven och certifieringarna (som både kan vara praktiska och teoretiska) följs av yrkesanställda ‘soldatutvecklare/utbildare’ som utgör support – samt krigsförbandschefen som ansvarar för att hans förband består av ett antal individuellt godtagbart kompetenta soldater. Krigsförbandchefen har dock inget fredstida krav på att producera ett samövat förband (sic!).

Redan nu hör jag många invända att ett förband inte består av individuellt kompetenta soldater – utan av samövade förband. Så sant. Men kanske man i detta fall skulle kunna tumma på saken, eftersom syftet inte är att producera ett förband färdigt att omedelbart sättas in i strid. För dessvärre är och förblir det en önskedröm att Sverige skulle kunna hålla snabbt gripbara, samövade förband i någon större skala, även om den nya förbandstypen förstås helst borde samövas i åtminstone ett par intensiva veckor vart fjärde år.

Men även om ingen ens skulle ha råd att sammankalla förbanden för en tvåveckorsövning ens vart fjärde år skulle man förstås ha färdiga modulkoncept för hur man under 30-60 dagar samövar de individuellt någorlunda kompetenta soldaterna till att bli ett någorlunda fungerande krigsförband. Koncepten bör finnas i två modeller under plikt – en som möjliggör utbildning kvällar och helger medan soldaterna fortsätter sköta sitt arbete, och en där soldaterna är inkallade och kan disponeras dygnet runt.

Jag påstår inte på något sätt att mitt förslag skulle ge militära förband av proffsklass. Syftet är helt och hållet att skapa en armé som skall lösa ekvationen

– att upprätthålla en kvantitet som möjliggör ett någorlunda yttäckande försvar av hela Sverige,

– med en kvalitet som ger varje förband godtagbar militär förmåga,

– till en kostnad som överhuvudtaget är realistisk att hantera.

Vilket förstås inte är lätt. Och gratis blir det definitivt inte i alla fall.

Ingen perfekt – eller ens bra – lösning, sålunda. Men ställt mot alternativet ingen territorialarmé alls är det alltid något. Och nog skulle det behövas rivas upp en del strukturer och invanda mönster. Det skulle nog behöva ges en hel del fria händer för att överhuvudtaget få systemet att lyfta. Men utbildningsverktygen och koncepten för ‘massindividualisering’ – där individen själv tar ansvar för att utvecklas i den egna rollen i organisationen – finns numera och används i flera branscher. Och de fungerar. Men SAP/PRIO har förstås inget med något av dem att göra.

Ett avgörande och stort problem är förstås också hur chefen skall utvecklas i sin roll om han/hon i praktiken aldrig får leda sitt förband ‘skarpt’, utan bara i teorin. Också sant. Vilket det var även i värnpliktsförsvaret. Det finns förstås olika mer eller mindre dåliga sätt att hantera den problematiken – men om förbandet inkallades för att i ett eskalerande läge genomföra ett antal intensiva ‘samövningsmoduler’ under ett antal veckor skulle det nog trots det bytas en hel del chefer i förbandet.

Nå, nackdelar finns det många. Men det finns fördelar också. En stor sådan är att det sannolikt blir betydligt lättare att rekrytera:

– Åtagandet blir lätt att kombinera med yrkesarbete – det blir lättare att kunna rekryteras,

– Man kan söka sig till mer kvalificerade och intressanta uppgifter som är personligt utvecklande – det blir lättare att vilja rekryteras

Och om man kan och vill är det bara ett ord som fattas för att visionen skall kunna bli verklighet: ‘Får’. Och det hänger helt och hållet på intresset från politik och försvarsmakt.

Mitt förslag ger en ypperlig möjlighet att tillgodogöra sig den förvärvade kompetens som representeras av soldater som ”pensionerats” från yrkesförbanden – även om de väljer en helt civil karriär.

Jag är som sagt pinsamt medveten om att det ‘Nya Territorialförsvaret’ inte skulle producera perfekta krigsförband, men för att raljera något så har vi ju i demokratiska beslut bestämt att vi aldrig mer kommer att utsättas för strategiskt överfall – vilket i teorin torde kunna ge oss ‘överskådlig tid’ att samöva, bara vi har lämpliga soldater att göra det med.

Eller i alla fall någon månads samövning – om någon vågar fatta besluten. Vilket alltid är en akilleshäl i all försvarsplanering.

Så, återigen nej, mitt förslag blir inte bra, men det blir i alla fall någonting. Och konceptet medför inte nödvändigtvis sämre förband än de vi genom åren skickat ut i internationell tjänst. De förbanden har också bestått av individuellt någorlunda dugliga soldater från en mängd olika förbandstyper och helt olika håll. Denna kakafoni av soldatenergi har under några veckor drillas ihop till någorlunda fungerande förband och skickats ut i skarp tjänst.

Värt att ha i minnet är att t ex BA01 gick från idé till i f d Jugoslavien insatt mekaniserad bataljon på fyra månader. Och själv hade jag liksom så många andra i bataljonen aldrig sett vare sig ett pansarfordon eller en tung kulspruta.

Så trots att många inte sett en uniform på åratal tycks det ju genom åren ha fungerat någorlunda.

Och är inte det här hela systemets största paradox: Att vi i debatten avfärdar allt annat än stående yrkesförband som värdelöst samtidigt som värnpliktiga som gjorde grundutbildning för sex, sju år sedan med några veckors kompletteringsutbildning fortfarande anses kompetenta nog att bedriva fjärrspaning, vara eldledare, skytt i stridsfordon eller chef för en systemledningsgrupp i skarpt läge på andra sidan jordklotet. Dessa tillfälligt sammansatta individer anses t o m efter dessa veckor samövade nog att fungera tillsammans som krigsförband. På riktigt.

Det är först när man kommer hem och försöker engagera sig i det hypotetiska försvaret av den egna nationen man blir kompetenslös. Såvida man inte med samma obefintliga värnpliktskompetens som grund tar värvning i yrkesförsvaret, förstås.

Det ‘Nya Territorialförsvaret’ är än så länge bara en idé, och en tänkbar lösning bland många. Den har åtskilliga brister och är kanske inte realistiskt genomförbar av flera skäl. Men den är förhoppningsvis ett underlag till en givande diskussion, och jag hoppas jag på Din hjälp, käre läsare, att ompröva, utveckla eller förkasta idén.

–     –     –

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till De nationella skyddsstyrkornas öde del 2

  1. Johan J skriver:

    Jag slutade läsa här:
    ”Som helst har en numerär om ca 100 000 man, … ”
    Men jag kommer att fortsätta. Men vilken värld lever du i? 1000000 personer! Utöver de 30000 FM knappt verkar kunna mobilisera idag!?

    • Morgonsur skriver:

      Du har inte funderat på varför det är så svårt att mobilisera mer än 30 000 man? Jag är snarast förvånad att man ens får ihop 10 000 man med det koncept/erbjudande Hemvärnet presenterar idag…

      Men även om man presenterar ett mer attraktivt paket har du nog helt rätt att det realistiskt sett skulle bli svårt att genomföra – främst eftersom man skulle behöva locka med fler morötter som kostar pengar. Och sådant som kostar pengar för så många blir förstås jättedyrt. Det är därför jag skrev ‘helst’. Och det fick ju igång diskussionen i alla fall;-).

  2. Johan J skriver:

    Den här diskussionen om att tillföra Hv mer fordon, tyngre vapen och ställa högre krav på fys/utbildningstid/förmåga har pågått på SoldF’s forum sen innan jag började i Hv igen 2006.
    Diskussionen brukar dö ut varje gång med att ”högre förmåga = högre kostnad = inte efterfrågat av HKV”. Lite tråkigt, men jag har läst eller deltagit i den här diskussionen så många gånger nu att det inte leder någonvart.

    Men det kanske är andra läsare här som kommer med nya idéer?
    (Nu ska jag vara tyst)

    • Morgonsur skriver:

      Du har rätt. Men hittills har diskussionen endast rört att tillföra mer tid, utrustning i samma trötta organisation med samma upplägg. Det tror jag inte är görligt.

      Ingen har hittills släppt kravet på omedelbar insatsberedskap, och ingen har ifrågasatt om man inte skulle kunna lära sig mer än man gör med de 20-40 timmar man har till förfogande – förutsatt man tar hjälp av modern teknik och fokuserar på annat än att lära sig grunderna på nytt varje år. Dessutom måste det nog till en allmän revolution och omstöpning av hela försvaret. Man skulle behöva bygga den nya styrkan separat från grunden och tillsätta en Ulf Henricsson-klon med egen budget som vågade driva på, fatta obekväma beslut och se till att lösa uppgiften.

      Och sådana drivna soldater vet jag inte om det finns några kvar på högre nivå i försvaret.

      För du påpekar den springande punkten; vilja från HKV. Men det är åtminstone påverkbart.

      Att halva försvarets manstyrka delar på en av de 40 miljarderna i budgeten – som HV gör idag – går ju faktiskt att ändra på. Att tillföra några miljarder extra är också fullt möjligt, även om det inte är politiskt intressant just för tillfället.

      En liten slant kan jag tipsa om att man kan hitta hos Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB.

      Men jag måste fortfarande ställa mig frågan; vad är egentligen syftet med HV som det ser ut idag?

  3. Christopher skriver:

    Soldatutvecklingsorganisationen har ju funnits – fast snäppet över soldat (även om det ramlade ner mycket på soldatnivå under 00-talet). Vi kallade den väl ”Frivillig befälsutbildning” och senare ”Försvarsutbildarna”. Tyvärr tappade man där helt fokus på soldatfärdigheterna.

  4. maggan skriver:

    nja de tappade inte fokus det var snarast försvaret som slutade producera vpl, inte för att det var dom som gick kurserna men det var för dem som de beställdes av fm. I verkligheten så var 90% av deltagarna minst, från hemvärnet görandes det som morgonsur föreslår nämligen utvecklade sina personliga förmågor som soldater.

    Det som kostar i idén som jag vet är mtrl samt utbildningstiden på densamma men genom fu kan man bedriva denna och soldaten kan faktiskt göra det när det passar, sen kan dessa kunskaper användas inom hv och på kföerna utan att det tär på hvs budget.

    Hvs syfte är väpnad strid enkelt och bra men det man utbildar på är i stora delar inte detta, det kunde ju kanske FM ta sig en funderare på och förklara hur syftet blir så på tvårs mot utbildningsmålen. Eller det kanske är så enkelt att det inte finns några klara mål för att medlen är otillräckliga?

  5. Morgonsur skriver:

    En markant fördel om man skippar samövningskravet och inför moderna validerings- och kompetensutvecklingsverktyg är att utbildningstiden blir rätt ointressant.

    För det första behöver inte alla tjänster lägga exakt lika mycket tid. En del är mer komplicerade än andra – och man kan söka sig till en lagom komplicerad tjänst som passar både personlig läggning, förkunskaper och den tid och engagemang man vill offra.

    För det andra kan man bättre tillgodogöra sig civil kompetens i organisationen. Den som arbetar i ett civilt yrke som liknar den befattning man krigsplaceras vid kan upprätthålla en rätt avancerad befattning med förhållandevis lite nedlagd ”militär tid” eller fritid.

    Men man skulle förstås behöva släppa SäkI-nappen lite grand inom försvaret och inte dubbel- eller trippelutbilda folk i sådant de redan kan ”för säkerhets skull”. Faktiska kunskaper och färdigheter (=kompetens) och inte ”genomgångna kurser” skulle kunna utgöra måttstock.

    Lär av industrin.

  6. Johan J skriver:

    maggan :
    Hvs syfte är väpnad strid enkelt och bra men det man utbildar på är i stora delar inte detta, det kunde ju kanske FM ta sig en funderare på och förklara hur syftet blir så på tvårs mot utbildningsmålen…..

    Jag har lärt mig på alla FBU’s kurser jag gjort genom åren (de var en guldgruva för den som ville förkovra sig!!!) att inriktningen på utbildningen inom Hv varierar väldigt över landet. Din uppfattning motsvarar inte min i citatet ovan.
    Bataljonerna i Skånska gruppen övar huvudsakligen väpnad strid. Här är det jag tror du syftar på, Skyddsvakt/Transport-Eskort/civilt eftersök, inte prioriterat.

    Förmågan i dagens Hv kan utökas rejält, om det bara ställs krav på fys, närvaro, ges rejäl ersättning även lördag-söndag och att allt inte ändras hela dj-a tiden.
    Nya förband (kompani-bataljon) kan sättas upp där ALLA befattningar får sökas så att inte gamla strukturer och kompisar hela tiden måste ges hänsyn. T.ex. luftvärn, pansarvärn, MP m.fl. specialistinriktningar som inte finns i Hv idag.
    Det är på gång, medelåldern sjunker hela tiden verkar det som, kraven höjs och jag platsar kanske snart inte själv i Hv! Men det är ok, för det är inte en rättighet att vara med i Hv. Det är en möjlighet.

  7. Andreas skriver:

    Tror helt enkelt du siktar på fel mål.
    1. Vad är syftet med ett invasionsförsvar? Svaret brukar vara att se till så att det inte är värt att invardera landet eftersom dom egna förlusterna blir för stora.

    2. Varför vill man invardera sverige? Speciellt strategiskt viktigt är det ju inte i förhållande till andra länder runt om. Den rimligaste orsaken blir råvaror och då främst virke,järn och uran (förutsätter att man i framtiden kommer kunna skapa drivmedel till t.ex. tanks och flyg av trä).

    Som jag ser det är verkar det viktigaste vara att FI är medveten om att det finns fristående celler som kommer kunna slå ut utforsling av dessa råvaror för att markant sänka risken för invasion. Man behöver inte vara toptränad jägare för att slå ut en gruva, det räcker med att kunna starta ett diseltåg. Och det går ganska fort att utbilda en lokförare i hur han får loket att köra sönder rätt saker..

    Andra saker kan ju vara att ta reda på vilka vattendrag man enkelt kan styra om så att dom förstör motorvägarna i landet, räcker med att en gubbe på orten vet det för att kunna få 1000pers att jobba på det i en skarp situation.

    Den brända jordens teknik är ju ganska beprövad om man säger så.

  8. maggan skriver:

    @ JOhan J din och min bild stämmer ganska bra överrens dvs stora skillnader mellan förbanden. Detta torde vara ett uttryck för att man inte styrt upp vilka förmågor som ska finnas hos den enskilde dvs dålig ledning från högre ort. Dessutom så är det i många fall en obefintlig uppföljning och utvärdering av övningarna, vilket innebär att man inte vet vilken utbildningsståndpunkt förbanden har när nästa övning ska planeras.

    Vad det gäller fys så ligger det på grupp och plutonsnivå under övningstid och på den enskilde annars, personligen så kan jag nog tycka att det är en smula oansvarigt att inte stretcha och värma upp under kfö då det minskar risken för skador.

  9. Hvgrpch skriver:

    Jag tycker nog det finns ganska goda möjligheter att förkovra sig och utveckla kompetensen efter eget intresse och läggning om man ser till de kurser som bjuds på HvSS, Försvarsutbildarna (centralt & lokalt) och de olika utbildningsgrupperna. Dagens åttadagarskontrakt anger ju bara miniminivån av tjänstgöring och det finns i princip möjlighet att vara engagerad på heltid om man så vill. Förutsatt att man strukturerar övriga livet för det, såklart.

    Det stora problemet med Försvarsmakten, i vilken Hemvärnet är en (mycket stor) del, är att den nya grundutbildningen är så dålig. Om man har en gedigen grundutbildning på 10-15 månader och sedan övar ett par veckor om året, samt går någon kompetenshöjande kurs, kommer man upprätthålla en hög nivå väldigt länge. Med den nya 3-månaders ”prova-på-kursen” kommer det förmodligen bli rejält tungt på den efterföljande befattningsutbildningen, vilket Hemvärnet kommer drabbas av. Mer än de heltidsanställda eftersom de har tiden att öva upp sig under dagarna, när Hv-personalen har andra uppgifter i samhället.

    Det vore såklart önskvärt att tillföra Pvrb och Lv osv, men det är fullkomligt orealistiskt att tänka sig, om man ska kämpa med att utbilda ”vanliga soldater” i ”vanlig strid”. Att då sätta igång och utbilda i tredimensionella Pv-striden och luftförsvar är en utopi. Det har inte ett dugg med pengar att göra, bara tidsuttag. Om vi hade folk med gedigen grundutbildning som bara kunde gå in och ”fortsätta öva” vore det ju helt annorlunda. Men det kräver isåfall återupptaget värpliktssystem, eller större anställda Pvrb- och Lv-förband än idag med en viss grad av personalomsättning.

    Det positiva är att många med utlandserfarenhet väljer att engagera sig i Hemvärnet och på så sätt konserverar en del av den utbildning/erfarenhet de fick där samtidigt som den sprids till övriga i Hv-förbanden. När det nuvarande systemet är på plats och man smidigt kan växla mellan anställnings- och tjänstgöringskontrakt kan Försvarsmakten säkert göra fler sådana vinster.

    Frågan är vad Försvarsmakten har för uppgift. När vi vet det faller nog Hemvärnets roll ganska lätt på plats. Så länge FM bara skall verka i Afrika och Asien har Hemvärnet dock ingen roll att spela, eftersom Hv är ett _nationellt_ territorialförsvar. Om man plötsligt skulle märka att ett grannland upprustar skulle saken naturligtvis hamna i en annan dager. Ett annat problem är nog att det gamla Hemvärnets roll var att stödja nationen i ett uppmarschskede och skydda & bevaka mob.förråd tills värnpliktshären var på fötter. Nu när mobilisering utgått som begrepp finns säkert en viss identitetskris på vissa håll.

  10. Johan skriver:

    Jag misstänker att detta är lite samma som Morgonsur är inne på…

    Om man bortser ifrån den rent fysiska träningen.
    Hur mycket behöver en soldat kunna för att ingå i ett stridande förband, dvs vilken personlig kompetens och vilken samtränad kompetens?
    Hur samtränade behöver de stridande förbanden vara och på vilken nivå? Räcker det att ha tränat på grupp-/pluton-/bataljonsnivå eller måste de vara samövade upp till brigad eller liknande?
    Kan brister i samövning eller övningar i större format kompenseras genom andra övningsformer, annan taktik eller genom att tillföra yrkesanställd personal med den erfarenheten som kompetensresurs?

    Bakgrunden till mina frågor är bl.a. vad jag minns från min egen värnplikt där de enda som verkade få ut något speciellt av de större övningarna i bästa fall var bataljonscheferna och uppåt, de övriga kunde lika gärna övat på egen hand eller direkt i mindre grupper med de förband de skulle samverka med. Man skulle antagligen kunna tjäna mycket pengar och framförallt tid på att arbeta mer med flexibla, riktade övningar istället för att dra ihop storövningar där en procent eller ännu mindre får ut något mer än att öva på gräsmattan bakom logementet. Det kräver dock en förändring av kulturen inom försvaret där befälen vågar lita på sina underlydande.

  11. maggan skriver:

    Jag tror mig veta att det inom dagens hv finns möjligheter som i dag förkastas på grund av ett intensivt revirpinkande, vilket ger oss en i stora stycken ineffektiv utbildningsorganisation. Där kan man med små medel göra mycket under förutsättning att FM är med på tåget annars så kommer vi ligga kvar i läget som är nu där man hellre ser problem än möjligheter.

    I ljuset av detta så är jag övertygad om att med ett klarare regelverk, bättre utbildningskontroll och bättre verktyg för uppföljning så kommer vi en bra bit på väg.

  12. hercules skriver:

    Lite OT från Svd idag om att AF skall rekrytera arbetslösa till arme´n. Ett citat från kommentarerna som stämmer till 100 % : Proletariatet har alltid utgjort bemanningen i världens yrkesarméer sedan urminnes tider: Caesars legioner, 30 åriga krigets knektar, USAs armé, etc, etc. Varför är alla förvånade? Hade folk väntat sig att Danderydssöner och Täbys stoltheter skulle söka sig till armén? Här har ni era nya kollegor 🙂

  13. Fundersam skriver:

    Intressant förslag. Jag vet inte om det har den rätta avvägningen mellan kostnad och utfall. Det är bra att du tar upp frivilligförsvaret, något som har tappats bort de senaste decennierna men som jag tror är en skillnad mellan Sverige och andra länder (dock inte Finland se https://www.mpky.fi/).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s