Om mobbning i smått och stort del II (III)

Photobucket

–   – fortsättning från detta inlägg (länk) –   –

Mitt brott – som gjorde att jag förtjänade att frysas ut av alla som ‘var något’ eller ‘ville vara något’ – var att jag under det röda 70-80 talet hade föräldrar som var något som då var betydligt värre än att vara Sverigedemokrat 2010; de var nämligen egenföretagare.

Och om man då inte tar kraftigt avstånd från sina föräldrar får man förstås enligt all logik skylla sig själv för den behandling man må förtjäna.

Dessutom hade jag fräckheten att ha lite för lätt för mig i skolan – trots att jag försökte visa att jag inte var en plugghäst genom att låta bli att läsa mina läxor. 

Det lyckades inte. Min nonchalanta hållning till skolarbetet fick bara fröken att också hon betrakta mig som ett problem. 

Jag fick vänja mig vid namnet ”Professor Balthazar”. Det låter kanske inte som det värsta öknamn man kan få, det erkännes. Men låt mig intyga att det kan uttalas på ett så föraktfullt och nedvärderande sätt att man inser att det snarast beskriver ett värdelöst kryp  som endast förtjänar att krossas under en stövelklack. 

Nu har jag alltid haft oerhört trygga hemförhållanden och ett oförskämt bra självförtroende, så man fick i alla fall inte mig att börja känna mig värdelös bara för att de flesta andra kanske tyckte det vore önskvärt att jag gjorde det. Men nog fan bet det. Tillsammans med alla andra fysiska och psykiska påhopp man får leva med som liten telning.

Men på det stora hela är det också irrelevant. Även om de sex åren rullade på. Sex år där varje dag  inleddes med stålsättning och ett djupt andetag innan man åter konfronterade den bespottning, förnedring och tillintetgörande som utgjorde livet just då. Sex år där jag varje dag undrade om det verkligen var meningen att det skulle vara så här?

Är det här livet, det enda givna?

Sedan min egen ungdom vill jag inte att någon någorlunda normal människa utsätts för känslan av total utstötthet. Det finns nämligen ingenting gott att hämta ur den.

Men varför har jag varit tyst? Varför har jag inte stått upp för mina ideal och skrivit denna artikel redan för ett år sedan?

”All that is necessary for the triumph of evil is that good men do nothing.” (Edmund Burke)

Ja – en del av mig skäms oerhört för min oförmåga att stå för min åsikt. Eller… stå för den har jag förstås alltid gjort. Men jag har inte torgfört den. Och i flockinstinkens fartblindhet är det aldrig någon som frågar om erfarenheter eller synpunkter. Men jag erkänner; jag har inte gjort allt i min makt för att hindra mobbningen. Och, så är det; jag kommer heller inte i framtiden att ställa mig ensam framför en lynchmobb.

Lång erfarenhet – ända sedan barnsben, faktiskt – har lärt mig att det helt enkelt inte är någon som helst idé.

Den som vill pröva något lika fruktsamt kan gärna kliva ut på rälsen framför ett framrusande godståg med handen höjd till stopptecken. Tåget lär lyssna till dina humana, genomtänkta ord och beakta dina vackra principer med precis samma insikt och medkänsla som den genomsnittliga folkmassan.

Jag tror det är en insikt som även små barn har – trots alla vackra reklamfilmer om hur mobbning skall stoppas. Alla vet att det inte är någon idé. Och jag klandrar ingen – för denna naturliga insikt är nog mer sann än vi vill inse eller erkänna. Mobbning är en del av vårt sätt att vara, vi människor.

Folk är helt enkelt inte mottagliga för logiska argument i det transliknande tillstånd de befinner sig i när de som bäst hänger sig åt flockinstinktens berusande destruktiva gemenskap. Hjärnan är redan bortkopplad – och kroppen styrs istället av instinkter, impulser, känslor. Och förstås den förföriska drogen masshysteri, manifesterad som ett enda gigantiskt väsen av våldsam och hämndlysten berusning som krossar allt i sin väg. 

När massans kraft tar över tycks det för folk som om de besitter makten att hämnas varje oförrätt eller orättvisa de upplevt, sett eller ens hört talas om i hela sina liv. Och den rätten kan man ta sig mot alla som inte befinner sig i flocken. 

 ”Alla som inte är med oss är emot oss” (Lenin, Mussolini, H. Clinton, G.W.Bush)

För så är det. Alla som står i vägen – eller som bara står utanför – ‘det enda sanna’ är legitima mål att ta ut den rättvisa hämnden för all världens olycka på. 

Det är alltid fruktlöst att som ensam och obeväpnad människa försöka hindra en lynchmobb som är inne i sitt självfullkomliga transliknande tillstånd. 

När jag mobbades var alla tafatta försök från någon enstaka åskådare att ta mitt parti totalt fruktlösa och innebar i värsta fall socialt självmord. Och ingen mår bättre av att mobben lynchar två eller tre istället för bara en. 

Ingen. 

Känslan av utstötthet är ändå din egen och bärs alltid ensam.

Jag förväntade mig därför inte att någon skulle ställa upp för mig. Det hade ändå inte varit någon idé. Jag var nöjd om åtminstone några ställde sig utanför, var tysta och i efterhand visade stöd för min rätt att existera som människa även om jag hade fel, var ful, konstig, annorlunda eller utanför. 

Det finns nämligen bara två sätt att få stopp på en framrusande lynchmobb eller en pennalistisk majoritet:

Antingen tar det slut på fiender – inbillade eller verkliga – och bekväm konsensus uppnås genom att allt motstånd krossas. 

Eller så möter man massan med en ännu större ‘massans brutala kraft’. Med ett tillräckligt stort våld eller hot om våld. Det gäller kort sagt att ha en fysiskt och mentalt ännu starkare folkmassa och helt enkelt underkuva den andra massan. Eller en rejäl laddning tårgas och en stor pistol.

Annars göre man sig icke besvär. 

Det nyligen fastställda valresultatet var varningsskottet som fick lynchropen att tystna, massan att stanna upp och påkarna att sänkas. Vi befinner oss nu i det ögonblicks tomrum som bestämmer vilket av två alternativ den tidigare så förhäxade mobben skall välja; att vända helt om och fly i motsatt riktning – eller att självkritiskt börja städa upp efter sin framfart.  

Tyvärr väljer en folkmassa nästan alltid det förstnämnda. Men det är upp till oss själva. 

En riktigt god konsekvens av valresultatet har jag redan upptäckt; Sverigedemokraterna och invandrings-/integrationspolitiken har som i ett trollslag börjat diskuteras även av människor och inte bara uteslutande av folk

Den rena mobbningen har börjat avta. Kanske kan vi nu äntligen få ut alla troll i solljuset och föra en konstruktiv dialog som vuxna människor, och som goda demokrater.

–   – fortsättning följer här (länk) –   –

Advertisements

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Om mobbning i smått och stort del II (III)

  1. Roger Klang skriver:

    Låt oss bara hoppas att den mobbade (SD) inte blir den mobbande. En liten del av mig vill se SD slå tillbaka, men bara lite.

  2. Cornucopia skriver:

    Lång erfarenhet – ända sedan barnsben, faktiskt – har lärt mig att det helt enkelt är någon som helst idé.

    Du missade ett inte där.

    Lyssnade på P3 igår. Det var konstant mobbning av (sd), hela tiden i alla möjliga former. Ser faktiskt inte vad syftet var. Barnsligt var det iaf. Att få en vi-och-dom-känsla antar jag. Hets mot politisk grupp.

    • Morgonsur skriver:

      Tack. Fixat.

    • Piotr skriver:

      Du har ju varit ganska bra på att hetsa mot en annan politisk grupp Cornucopia, och du vet vilken jag menar. Du har kallat ett helt parti för ett pedofilparti för att en i partiet är dömd sexförbrytare. Att du på inget sätt har kunnat påvisa de övriga partimedlemmarnas sexuella läggning har kvittat för dig och du har påstått att du inte skulle låta piratpartister komma i närheten av dina barn, underförstått att piratpartister är pedofiler.

      Jag är helt med om att det är barnsligt med den mobbningen som SD utsätts för, men du kastar sten i glashus när du säger att det är hets mot politisk grupp eftersom du ju själv ägnar dig åt just detta, och jag skulle vilja hävda att det är på ungefär samma nivå som den som SD utsätts för.

  3. Dr. Jonsson skriver:

    Apropå den ”konstruktiva dialog” du nämner, och som även jag hoppas på, kan man notera följande:

    När det gäller internationella konflikthärdar där människor i decennier BOKSTAVLIGEN har försökt ha ihjäl sina motståndare (och även av och till lyckas), och där avgrundsdjupet mellan parterna sannolikt är mycket större, då är alla svenska politiker och opinionsbildare rörande överens om att den enda fruktbara vägen framåt är dialog, och inte fortsatt konflikt. Att dessa människor minsann borde sätta sig ned vid förhandlingsbordet och genast sluta med dumheter som att skjuta raketer på varandras bostäder. Vi åker gärna jorden runt och berättar det för andra.

    Det är samma sorts svenska politiker som nu …

    … i svensk TV nu bedyrar att de ALDRIG NÅGONSIN kommer att förhandla med SD [som helt lagligt, och utan att bruka våld, ändå fått förtroendet att representera mer än var 18:e myndig svensk].

    … i svensk TV (Mona Sahlin, Skavlan) med sina undvikande svar om hur det kommer att bli vid rökpauser och lunch/fika antyder att de t.o.m. håller sig för goda att ens visa normal hövlighet mot SD-representanter på den gemensamma arbetsplatsen Riksdagen. [Kunde det inte snarare ”göra folk av dem” att bli visade lite vanlig mänskligt hövlighet?]

    … i svensk TV (Lars Ohly, valvakan) inte ens kan sätta sig i sminket (!!) tillsammans med Åkesson. [Ett rätt grovt hyckleri av någon som nätt och jämnt gjort upp med sina egna odemokratiska rötter, och vars parti och anhängare inspirerats av och samarbetat med sentida europeiska mördar- och förtryckarregimer som inte försvann 1945, utan bet sig fast ända till 1990-talet].

    Men vi hoppas …

  4. Dr. Jonsson skriver:

    … och oavsett vad man tycker om SD och Jimmie Åkesson så har han vid 31-års ålder utmanat i princip summan av alla krafter som kunnat uppbådas i det svenska samhället och i någon mening vunnit rejält över dessa. Det är rätt imponerande.

    [Ett konstaterande av min kloka hustru ”doktorinnan Jonsson” (som är invandrare)]

    Det kanske också antyder att ett samhälle som i stor utsträckning bygger på en tilltagande självcensur, påtvingad konsensus, och där du får din värdegrund skedmatad – alt. nedkörd i halsen – inte utgör en så stark demokrati som man vill tro.

    I politiken gillar vi nämligen inte längre olika.

  5. Conrad skriver:

    Jag har exakt samma bittra erfarenheter av skolåren som dig, det som såhär i efterhand slår mig är hur lärare och rektorer förhöll sig…det var nästan så att det kändes som att jag var problemet, eftersom det var lättare att förklara för mig att det nog inte var så illa menat – än att få mina värsta mobbare att förstå folkvett. Ändå var det ytterst sällan jag sa nåt, utan ett djupt andetag före eller en hastig förkylning blev min vardag.

    Att sedan ett par av dem fick krypa in på kåken med långa straff i vuxen ålder och att jag själv har det riktigt bra, det gör inte alls ont i mig.

  6. Conrad skriver:

    Jösses, jag sabbade din blogg…går det att radera det första av mina två?

  7. Conrad skriver:

    Det skötte tydligen sig självt…gott så. Lyckades ju få in två exemplar av inlägg #6 här.

    Invandringen då?

    Ett tabu i svensk politik i all tid. Jag tycker att en dialog mellan partierna om detta bara kan vara positivt, då kanske även vanligt folk vågar ha en ståndpunkt. Men att det skulle leda till nazism är helt sjukt, vad är egentligen skillnaden mellan Ohly’s VPK och SD? Jag förespråkar inget av dessa alternativ.

  8. Dr. Jonsson skriver:

    @Morgonsur, Conrad:

    Vilken skillnad en riktigt bra lärare kan göra. Jag beklagar verkligen att ni och många andra fått stå ut med sånt där under så många år. Det är helt oacceptabelt.

    Jag har liknande erfarenheter som er, men hade turen att på högstadiet ha en riktigt bra klassföreståndare (Hej Tomas H.) som beslutsamt tog itu med problemet så att det inte blev längre än nåt enstaka år. [Resten av tiden var jag bara en mestadels ignorerad tönt, men min kropp och mina kläder/skolväskor fick i alla fall vara i fred. Liksom du hade jag lätt för mig, men märkte tidigt att acceptens bl. a. hängde på att man dolde detta så mycket som möjligt. (Och sen undrar dom varför killar underpresterar i den svenska skolan)].

    Ditt inlägg är intressant också ur det rena mobbningperspektivet. Eftersom även jag antagligen själv är i Jimmie-Åkesson-koma så glömde jag för ett ögonblick bort att få in det tillsammans med alla tankar som bubblar upp om SD och svenska massmedia/politiker.

  9. Lindberg skriver:

    Ett mycket tänkvärt inlägg! Tack och bock! Håller vidare med Dr Jonsson om resonemanget om internationella konflikter. Tyvärr inser inte alla hur viktigt våld eller ett reellt hot om detsamma är även vid dialog.

  10. Skrållan skriver:

    Otroligt bra och tänkvärda inlägg i debatten. Synd bara att man numera aldrig hittar dylika artiklar i tidningarna. (Råkade bara halka in på din blogg). Stort tack, skönt att läsa att det finns folk som tänker som en själv, man börjar ju faktiskt undra om det är en själv som blivit galen.Röstade själv inte på SD, men blir det omval kommer jag att göra det för demokratins skull

    • Morgonsur skriver:

      Tack, tack.

      Jag uppmanar ingen att rösta på Sverigedemokraterna (eller något annat parti heller, förvisso). Det är en av anledningarna att jag väntat med detta inlägg till efter valet. Jag ville inte att det skulle misstolkas som ett ställningstagande för Sverigedemokraternas påsikter eller politik. Det är det inte. Det är bara ett försvar för deras rätt att behandlas med grundläggande respekt av media och politiker.

      Du får naturligtvis rösta på vem du vill, men vem du än bestämmer dig för att rösta på hoppas jag du läser partiprogram noggrant, ser över vad partiet och dess företrädare står för och inte lägger din röst på något du inte känner att du kan stå för.

  11. Pappan skriver:

    Förbaskat bra skrivet, o morgonsure! Jag tipsades om denna text av en entusiastisk läsare på Mursleven som trodde jag skulle gilla det du skriver. Han (Cavatus) har rätt. Speciellt viktig är dena nietzscheanska insikten: ”Den som kämpar mot monster måste ge akt på att han inte själv blir ett monster” som du citerar.

    Pappan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s