Om mobbning i smått och stort del II (III)

–   – fortsättning från detta inlägg (länk) –   –

Mitt brott – som gjorde att jag förtjänade att frysas ut av alla som ‘var något’ eller ‘ville vara något’ – var att jag under det röda 70-80 talet hade föräldrar som var något som då var betydligt värre än att vara Sverigedemokrat 2010; de var nämligen egenföretagare.

Och om man då inte tar kraftigt avstånd från sina föräldrar får man förstås enligt all logik skylla sig själv för den behandling man må förtjäna.

Dessutom hade jag fräckheten att ha lite för lätt för mig i skolan – trots att jag försökte visa att jag inte var en plugghäst genom att låta bli att läsa mina läxor. 

Det lyckades inte. Min nonchalanta hållning till skolarbetet fick bara fröken att också hon betrakta mig som ett problem. 

Jag fick vänja mig vid namnet ”Professor Balthazar”. Det låter kanske inte som det värsta öknamn man kan få, det erkännes. Men låt mig intyga att det kan uttalas på ett så föraktfullt och nedvärderande sätt att man inser att det snarast beskriver ett värdelöst kryp  som endast förtjänar att krossas under en stövelklack. 

Nu har jag alltid haft oerhört trygga hemförhållanden och ett oförskämt bra självförtroende, så man fick i alla fall inte mig att börja känna mig värdelös bara för att de flesta andra kanske tyckte det vore önskvärt att jag gjorde det. Men nog fan bet det. Tillsammans med alla andra fysiska och psykiska påhopp man får leva med som liten telning.

Men på det stora hela är det också irrelevant. Även om de sex åren rullade på. Sex år där varje dag  inleddes med stålsättning och ett djupt andetag innan man åter konfronterade den bespottning, förnedring och tillintetgörande som utgjorde livet just då. Sex år där jag varje dag undrade om det verkligen var meningen att det skulle vara så här?

Är det här livet, det enda givna?

Sedan min egen ungdom vill jag inte att någon någorlunda normal människa utsätts för känslan av total utstötthet. Det finns nämligen ingenting gott att hämta ur den.

Men varför har jag varit tyst? Varför har jag inte stått upp för mina ideal och skrivit denna artikel redan för ett år sedan?

”All that is necessary for the triumph of evil is that good men do nothing.” (Edmund Burke)

Ja – en del av mig skäms oerhört för min oförmåga att stå för min åsikt. Eller… stå för den har jag förstås alltid gjort. Men jag har inte torgfört den. Och i flockinstinkens fartblindhet är det aldrig någon som frågar om erfarenheter eller synpunkter. Men jag erkänner; jag har inte gjort allt i min makt för att hindra mobbningen. Och, så är det; jag kommer heller inte i framtiden att ställa mig ensam framför en lynchmobb.

Lång erfarenhet – ända sedan barnsben, faktiskt – har lärt mig att det helt enkelt inte är någon som helst idé.

Den som vill pröva något lika fruktsamt kan gärna kliva ut på rälsen framför ett framrusande godståg med handen höjd till stopptecken. Tåget lär lyssna till dina humana, genomtänkta ord och beakta dina vackra principer med precis samma insikt och medkänsla som den genomsnittliga folkmassan.

Jag tror det är en insikt som även små barn har – trots alla vackra reklamfilmer om hur mobbning skall stoppas. Alla vet att det inte är någon idé. Och jag klandrar ingen – för denna naturliga insikt är nog mer sann än vi vill inse eller erkänna. Mobbning är en del av vårt sätt att vara, vi människor.

Folk är helt enkelt inte mottagliga för logiska argument i det transliknande tillstånd de befinner sig i när de som bäst hänger sig åt flockinstinktens berusande destruktiva gemenskap. Hjärnan är redan bortkopplad – och kroppen styrs istället av instinkter, impulser, känslor. Och förstås den förföriska drogen masshysteri, manifesterad som ett enda gigantiskt väsen av våldsam och hämndlysten berusning som krossar allt i sin väg. 

När massans kraft tar över tycks det för folk som om de besitter makten att hämnas varje oförrätt eller orättvisa de upplevt, sett eller ens hört talas om i hela sina liv. Och den rätten kan man ta sig mot alla som inte befinner sig i flocken. 

 ”Alla som inte är med oss är emot oss” (Lenin, Mussolini, H. Clinton, G.W.Bush)

För så är det. Alla som står i vägen – eller som bara står utanför – ‘det enda sanna’ är legitima mål att ta ut den rättvisa hämnden för all världens olycka på. 

Det är alltid fruktlöst att som ensam och obeväpnad människa försöka hindra en lynchmobb som är inne i sitt självfullkomliga transliknande tillstånd. 

När jag mobbades var alla tafatta försök från någon enstaka åskådare att ta mitt parti totalt fruktlösa och innebar i värsta fall socialt självmord. Och ingen mår bättre av att mobben lynchar två eller tre istället för bara en. 

Ingen. 

Känslan av utstötthet är ändå din egen och bärs alltid ensam.

Jag förväntade mig därför inte att någon skulle ställa upp för mig. Det hade ändå inte varit någon idé. Jag var nöjd om åtminstone några ställde sig utanför, var tysta och i efterhand visade stöd för min rätt att existera som människa även om jag hade fel, var ful, konstig, annorlunda eller utanför. 

Det finns nämligen bara två sätt att få stopp på en framrusande lynchmobb eller en pennalistisk majoritet:

Antingen tar det slut på fiender – inbillade eller verkliga – och bekväm konsensus uppnås genom att allt motstånd krossas. 

Eller så möter man massan med en ännu större ‘massans brutala kraft’. Med ett tillräckligt stort våld eller hot om våld. Det gäller kort sagt att ha en fysiskt och mentalt ännu starkare folkmassa och helt enkelt underkuva den andra massan. Eller en rejäl laddning tårgas och en stor pistol.

Annars göre man sig icke besvär. 

Det nyligen fastställda valresultatet var varningsskottet som fick lynchropen att tystna, massan att stanna upp och påkarna att sänkas. Vi befinner oss nu i det ögonblicks tomrum som bestämmer vilket av två alternativ den tidigare så förhäxade mobben skall välja; att vända helt om och fly i motsatt riktning – eller att självkritiskt börja städa upp efter sin framfart.  

Tyvärr väljer en folkmassa nästan alltid det förstnämnda. Men det är upp till oss själva. 

En riktigt god konsekvens av valresultatet har jag redan upptäckt; Sverigedemokraterna och invandrings-/integrationspolitiken har som i ett trollslag börjat diskuteras även av människor och inte bara uteslutande av folk. 

Den rena mobbningen har börjat avta. Kanske kan vi nu äntligen få ut alla troll i solljuset och föra en konstruktiv dialog som vuxna människor, och som goda demokrater.

–   – fortsättning följer här (länk) –   –