Intensivare strider i Afghanistan

Det rapporteras om ökade strider i Afghanistan. Jag känner mig personligen lite kluven i min inställning till uppgifterna:

Som människa blir jag oroad. Jag har flera mycket goda vänner på plats, varav minst en befinner sig ”i främsta linjen”. Var rädda om er, soldater!

Som soldat tolkar jag inte uppgifterna lika ensidigt negativt; Det är förvisso svårt att från åskådarplats ha en uppfattning om den ökade aktiviteten huvudsakligen är en följd av ökat stöd för motståndarsidan, eller om det helt enkelt beror på att den svenska bataljonen sticker ut hakan mer – men jag tror och hoppas på det sistnämnda.

Och i sådant fall är den ökade stridsaktiviteten inte helt av ondo. De svenska och afghanska truppernas huvuduppgift är nämligen inte att undvika strider – utan att upprätthålla säkerheten. För att lyckas med det måste man behärska territoriet, och det här kan i sådant fall vara första steget till att verkligen lyckas med det fullt ut.

Om man står fast, är konsekvent och håller ut kommer nämligen motståndet att mattas av – vilket jag tidigare har resonerat kring i det här inlägget (länk).

Jag tror nu inte Försvarsmakten själva uppfattar det som om man ‘mörkar’ striderna – men det finns flera anledningar till att man inte direkt ropar ‘hurra’, kallar till presskonferens och stolt – och i målande beskrivningar – berättar att man har varit i strid igen.

Den första anledningen är att soldaterna på plats faktiskt har anhöriga hemma. Det gör att man som soldat gärna tonar ner händelser i kontakten med hemlandet. Man berättar, men håller sig på en professionell nivå. Detaljer om blod, svett och tårar, ‘hur nära kulan var’ och andra dramatiserande historier media förstås gärna vill höra håller man för sig själv.

Detaljerna och de målande beskrivningarna kan man ta över en öl när man slipper lämna partnern ensam med ångesten av att ha sin kära kvar i området.

Den andra anledningen är att det inte ligger (eller, i alla fall inte borde ligga) i någon statlig myndighets intresse att dramatisera sitt eget arbete.

Våra trupper är där för att göra ett jobb. De skall rapportera om vad de gör, vilka resultat det ger, vilka risker de utsätts för och vilka svårigheter de har. På ett sakligt och korrekt sätt.

Jag har tidigare påpekat skillnaden mellan rapporterad verksamhet och upplevd verklighet i det här inlägget (länk).

Sedan finns en tredje anledning till att vara försiktig med rapportering som kan missbrukas av politiken hemmavid. Välvilliga politiker – och även Högkvarteret – kan ibland övertolka uppgifter man tillsänt dem och se som sin uppgift att ‘hjälpa till’ eller ‘styra upp’ saken på ett sätt som antingen a) utsätter trupperna på plats för ännu större fara, eller som b) omintetgör möjligheterna att göra vad som krävs och slänger allt arbete man lagt ned hittills rätt i soptunnan.

Tyvärr. Det borde inte vara så, men så är det.

När samhället förfasas på hemmaplan utan att egentligen ha den blekaste aning om detaljförhållandena på plats kan märkliga ting hända. Som ansvarig politiker eller högre militär kan man bli hårt ansatt av media med krav på åtgärder om något man egentligen inte har tillräckligt med beslutsunderlag om. Då är det lätt att falla för frestelsen att ‘visa handlingskraft’ – egentligen mer för opinionens på hemmaplan skull än för truppernas på plats i Afghanistan.

Det var aktuellt redan när jag tjänstgjorde i Bosnien:

Ulf Henricsson, som var Chef (med stort C) på den första Bosnienbataljonen var känd för att sätta uppgiften framför allt – och för att även vara beredd att riskera både sitt eget och sina soldaters liv för att lösa den. Även när oddsen var minst sagt urusla. Han tillät oss att vara soldater. Fullt ut, och rätt in i kaklet.

Har man inte förstått att det är precis det jobbet kräver och går ut på undrar jag varför man ens ger sig in i en internationell militär operation. Vare sig man är politiker eller soldat.

Men även då var det politiskt oerhört känsligt att någon faktiskt tog de risker som krävdes för att lösa sin uppgift. Vi hade dock ett plus; kommunikationerna var så usla på den tiden att ingen ens behövde mörka något. Det vi inte berättade själva kom aldrig fram, eftersom viljan och intresset bland svenska journalister att personligen åka ner och bilda sig en egen uppfattning på plats var… försvinnande liten…

För att nå sina mål blev bataljonen också känd för sina ibland… bristande rutiner… när det gällde underhåll av kontorsmaterielen; Märkligt nog var det nämligen ofta slut på papper i bataljonens fax precis när någon begränsande förhållningsorder från den svenska regeringen, Högkvarteret eller FN:s BH Command damp ned.

Just eftersom man vill slippa toppstyrning utifrån feltolkad information är man försiktig med vad man skickar ut. Jag skulle inte kalla det mörka, men man är oerhört noggrann med att information man själv aktivt går ut med är korrekt och inte på något sätt kan missförstås.

Den fjärde anledningen att det upplevs som man ‘mörkar’ är kanske ännu svårare att förstå för oss här på hemmaplan; att bli beskjuten ingår i jobbet. Det kan rentav hända så ofta att det blir en form av ‘vardag’. Personligen rapporterade vi långt ifrån alla tillfällen vi besköts ens internt inom bataljonen när jag befann mig i forna Jugoslavien. Jag tror faktiskt t o m jag själv sköt ett par varningsskott med min pistol vid ett tillfälle utan att rapportera det internt.

Jag vet faktiskt inte vad vissa journalister förväntar sig när de pratar om att Försvarsmakten ‘mörkar’? Har de månne tänkt sig att Försvarsmakten skall ligga på aktivt och skicka färdigskrivna, dramatiskt formulerade artiklar till redaktionerna?

Uppgifterna finns ju där, och begränsas sällan eller aldrig av hemligstämplar. Jag trodde det ingick i journalistens jobb att själv vara vaken för vad som sker i omvärlden och att efterforska, sammanställa och intervjua.

Det har aldrig varit så lätt att få information om Försvarsmaktens internationella aktiviteter.

–     –     –