Om soldater, bistånd och fredsmäklande del II

Photobucket

Fortsättning från detta inlägg (länk)

II. Om bistånd

Afghanerna finns inte där för att våra biståndsprojekt skall få ett bra liv – utan tvärtom.

Det kan tyckas självklart – och är det förstås också för biståndsorganisationerna. Men när man hör många debattörer här hemma i Sverige tycks det tyvärr vara värt att påminna om detta faktum. Det kan också vara värt att påminna om att bistånd inte är ett självändamål.

När människor hängdes i lyktstolparna under talibanernas tid var det enligt alla källor jag tagit del av inga som helst problem att dela ut bistånd, eller att förhandla fram bra biståndsprojekt som gjorde stor nytta. Men jag tycker ändå det är en sekundär fråga. Den viktigaste frågan att fundera över är huruvida det fanns möjligheter att just av egen kraft skapa sig ett bra liv i landet?

Och det alldeles oavsett hur många bra biståndsprojekt vi lätt och effektivt kan driva i Afghanistan.

Även bistånd kan -precis som militära insatser – bevara och uppfattas som ett stöd för strukturer vi inte vill stödja. Dessutom har gissningvis de flesta människor en stolthet och självkänsla som gör att man är mindre intresserade av att ta emot bistånd än de är av att få leva sina liv i trygghet och sköta sig själva. Även om de lever fattigt. Men ibland finns förstås få andra alternativ om familjen skall överleva.

Vi bör också ha i minnet att mer bistånd inte alltid löser fler problem. Kurvan är inte linjär. Det måste finnas vita fläckar där välviljan kan fylla en funktion. Rätt bistånd i rätt mängd på rätt plats i rätt tid. Vilket förstås inte är ett lätt uppdrag att lösa. Särskilt inte med de mängder av organisationer som ofta verkar i ett land. Samordningen är inte alltid lätt.

Det är knappast lättare att garantera att allt bistånd kommer befolkningen till nytta än det är att garantera att oskyldiga inte kommer att bli skadade om man försöker ta kontroll över säkerhetsläget i ett område – vilket statsvetaren Ali Abozar påpekar i dagens SvD Brännpunkt. Åtminstone i Bosnien hamnade märkligt många biståndssändningar i helt andra händer än avsett. Hjälpsändningar plundrades, och utdelade förnödenheter samlades ihop och såldes. Jag såg faktiskt t o m skyttevärn med regnskydd konstruerade av byggmaterial för civilt flyktingbistånd.

Med detta sagt vill jag inte på något sätt förringa det fantastiska arbete som biståndsorganisationerna har gjort och fortfarande gör i Afghanistan. Särskilt Svenska Afghanistankommittén verkar på alla sätt vara ett skolexempel över hur en biståndsorganisation skall arbeta och föra sig.

Vi skall naturligtvis vara stolta över, fortsätta med, och helst utöka våra civila biståndsinsatser. Poängen med detta inlägg är inte att bistånd på något sätt är dåligt – bara att även biståndsinsatser kan problematiseras i minst lika hög grad som vår militära medverkan.

fortsättning följer…

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Om soldater, bistånd och fredsmäklande del II

  1. gurrerikki skriver:

    Fantastisk blogg och intressant läsning. Så välskrivet och bra. Har precis startat blogg själv, kolla gärna in den och ge en kommentar på vad ni tycker. Är nybörjare själv och skulle vara guldvärt med en kommentar från någon som är så duktigt på att blogga som ni. Ha det bäst!

    https://gurrerikki.wordpress.com/

    • Morgonsur skriver:

      Jo men tack! – först ett nybörjartips; det tillhör netiketten att inte marknadsföra sin blogg genom kommentarsfältet på andras bloggar. I alla fall inte om man gör det på mer än en eller ett par bloggar;-). Men du är varmt förlåten, och jag skall gärna titta på din blogg.

      Ha en bra helg själv och lycka till med bloggandet!

  2. Hej och hå skriver:

    Du kanske kan iallafall snabbt nämna historien bakom talibanerna? Att dom finansierades, tränades och beväpnades av CIA under Sovjetunionens invasion av Afghanistan? Är detta svårt att tro, studera Zbigniew Brzezinski, som inte bara öppet själv skriver om det, utan även ser det som en stor insats för världen. Kanske kan du också nämna Saddam Hussein och vem som sålde Irak vapen sålänge han var användbar? Kanske en rad eller två om att regionen kring Afghanistan står för 70% av världens heroinförsörjning? När du beskriver människor som hände från lyktstolpar vilket jag inte tror är vanligt förekommande i Afghanistan (lyktstolpar dvs), kan du kanske även nämna vad Talibanerna faktiskt gjorde med vallmofälten? Det vore inte för mycket begärt att kräva en nyanserad beskrivning av situationen av dig.

    • Morgonsur skriver:

      Att talibanerna finansierades av USA är det väl knappast någon som bestrider. Även att man lämnade dem – och Afghanistan – i sticket så snart Sovjetunionen marscherade ut. Talibanerna var dessutom oerhört skickliga på att minska inflödet av narkotika till västvärlden. Vi är helt överens.

      Med detta sagt; Vad är din poäng? Att vi bör lämna Afghanistans folk åt sitt öde nu för att USA gjorde det för tjugo år sedan?

      Uppgiften om hängda människor i lyktstolparna får du fråga dåvarande danske biståndarbetaren Thomas Rathsack om. Men enligt honom förekom det i Kabul under talibanernas styre, vilket han säger sig själv ha bevittnat och går att läsa om i hans bok. Där finns också bilder från den här tiden. Jag har ingen anledning att betvivla hans ögonvittnesuppgifter – men om det passar bättre med de offentliga avrättningarna på fotbollsarenor kan du väl ta det som exempel istället. Att talibanstyret inte var något fluffigt kärlekskollektiv torde det finnas tillräckligt med ögonvittnesskildringar av för att du skall bli nöjd ur bevishänseende.

      Jag har inte varit i Afghanistan själv, men kan konstatera att jag är i gott sällskap i debatten. För visst finns det lyktstolpar i Afghanistan.

      Kopplingen mellan befolkningens säkerhet i Afghanistan och Saddam Husseins vapenaffärer i Irak förstår jag överhuvudtaget inte.

      Amerikanska vapen såldes i någon liten mån till Saddam Hussein, och säkerligen sponsrade man honom med ansenliga summor pengar – men några vapen levererade man inte i någon större mängd. Om du tittar över den Saddam-Irakiska vapenarsenalen kommer du nämligen i princip uteslutande att hitta namn som Kalasjnikov, Iljushin, Mikoyan-Guryevich, Tupolev, Antonov. Stridsvagnarna T-55, T-72, kinesiska Typ 59 och 69 kommer även de från Sovjetunionen och Kina.

      Borde inte Ryssland också bära ett ansvar för detta?

      Jo, jag höll på att glömma, apropå irakiska vapen; Det fanns faktiskt lite franska stridsflygplan av typen Mirage och Super Etendard också. De kemiska vapnen stod dock mest tyska och franska företag för.

      Låt oss gärna nyansera debatten båda två.

  3. Ndorop skriver:

    Nu blandar ni ihop talibaner med de olika mujahedin-grupper som Usa stödde. Tb uppstod som en reaktion på deras inbördeskrig sedan de besegrat kommunisterna. När talibanerna intagit Kabul hängde de den tidigare kommunistiske presidenten i en lyktstolpe. Annars är de väl mer kända för bilderna från avrättningarna av äktenskapsbryterskor och andra på fotbollsstadion. De flesta av mujahedin-grupperna ingick senare i Norra alliansen som med amerikanskt understöd jagade bort talibanerna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s