Fortfarande inte lätt med enkla lösningar

 Photobucket



Nu när en höggljudd opinion står på kö för att så snabbt och bullrigt som möjligt göra Kenneth Wallins yttersta uppoffring till en meningslös sådan kan det vara värt att påminna om vad våra soldater faktiskt bestämt sig för att åstadkomma i Afghanistan – och på vilket sätt. Den nya taktik som är orsaken till motståndets ökade aktivitet borde man dessutom som jag ser det ha infört för länge sedan.

Vad är det då man gör, och varför?

Man har helt enkelt bestämt sig för att behärska territoriet.

Det kan man bara göra genom ökad närvaro. Det kan låta självklart, och är inget nytt – men eftersom ingen taktik eller verksamhetsidé blir bra eller användbar i Sverige förrän den varit i USA och fått en akronym kallar man numera taktiken för COIN, eller Counter Insurgency.

Jag har tidigare i bl a det här inlägget (länk) beskrivit varför denna taktik är den enda som egentligen fungerar överhuvudtaget och vad som krävs för att den skall lyckas. Läs texten om du tror att det upptrappade våldet från motståndsmännen är en slump, eller enbart kan tolkas negativt.

Förhoppningsvis kan mitt inlägg i länken ovan skapa förståelse för vad det är de svenska trupperna i Afghanistan faktiskt håller på med, och varför det kommer att kosta fler sårade och i värsta fall stupade.

Ur inlägget från februari 2010:

”Lösningen heter närvaro. Och då menar jag inte att man syns då och då eller dyker upp till gemensamma möten. Jag menar närvaro av den sorten som får befolkningen att känna ens stöd överallt och alltid. På amerikanska finns uttrycket ‘To Stand One’s Ground’, vilket är ett bra och dessvärre svåröversatt uttryck för hur arbetet måste börja. Det räcker nämligen inte med att vinna striderna; Man måste stå kvar, behärska territoriet och vinna folkets förtroende.”

”På kort och medellång sikt kommer vi således obönhörligt att få hem fler döda och sårade soldater ju mer beslutsamma vi är. Flera posteringar kommer onekligen att bli attackerade och sprängda. Vad vi då behöver göra är trist nog att stå fast vid vår beslutsamhet att finnas där för befolkningen, skicka dit en ny patrull och vänta på nästa attack. Och i värsta fall på nästa sändning flaggdraperade kistor.‘To Stand One’s Ground…’

Lösningen är således enkel – men allt annat än lätt.

Det kommer att bli dyrt. Vi kommer att utsätta våra soldater för att stå där som sittande fågel och vänta på nästa attack, vi kommer att utsätta deras anhöriga för konstant skräck, och vi kommer att utsätta våra folkvalda för ett politiskt tryck vi knappast sett maken till i efterkrigstiden. Om vi avdelar resurser och håller ut kommer situationen i ‘vår’ lilla del av Afghanistan dock att stabiliseras – även om det vore naivt att tro att alla typer av attacker helt skulle upphöra för all framtid. ”

Mer ur inlägget:

”En lyckad ‘Hearts and Minds’-kampanj kräver uppriktighet, empati och välvilja kombinerad med beslutsamhet, fasthet, styrka och uthållighet för att lyckas.

Ingen framgångsrik kombination innefattar uttrycken snällism, godtrogenhet, eftergivenhet och vindflöjeltaktik – vilket förstås är självklart, men trots det kan behöva poängteras för en och annan opinionsbildare.”

De två sista anti-framgångs-kriterierna känns mot bakgrund av debatten de senaste dagarna högeligen aktuella.

En nära vän till mig eskorterar sin stridskamrat Kenneth Wallins kista hem till Sverige i kväll. Min kamrat lämnade en uppmaning till oss här hemma i kommentarsfältet till gårdagens inlägg:

”Låt inte hans offer och de som tidigare gjort samma uppoffring vara i onödan.”

Du som läser detta måste själv ta ställning till om du vill att allt Kenneth Wallin kämpade för skall ha spelat någon roll eller inte.

Själv kommer jag att tända ett ljus och ställa det i mitt fönster straxt efter klockan 18 ikväll för att hedra Kenneth Wallin och våra soldater i Afghanistan.

Var rädda om er därborta, soldater. Och lyssna inte på folk som inte vet vad de pratar om. Ni kommer att lyckas. Men tyvärr kommer inte de mest högljudda debattörerna att förstå, tacka eller hylla er när ni gör det heller.

–     –     –

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

63 kommentarer till Fortfarande inte lätt med enkla lösningar

  1. Maria skriver:

    Morgonsur, du skriver: ”en höggljudd opinion står på kö för att så snabbt och bullrigt som möjligt göra Kenneth Wallins yttersta uppoffring till en meningslös sådan..”

    Menar du verkligen, att man får ALDRIG dra sig tillbaka för då gör man de stupades uppoffring meningslös?

    Jag har (via BBC) sett anhöriga till stupade brittiska soldater framföra just detta och jag kan naturligtvis förstå dem.

    Och du uppmärksammar, att en nära vän till dig, som eskorterar sin stridskamrat Kenneth Wallins kista hem till Sverige i kväll, reagerar på samma sätt.

    Det är en mycket mänsklig reaktion.

    Men de som fattar besluten bör nog försöka hålla huvudet kallt och faktiskt bortse från den här mycket begripliga reaktionen hos de stupades anhöriga och vänner. De som beslutar bör eftersträva, att förnuftet får råda över känslan i den här situationen.

  2. Leffe skriver:

    Jag tror att du underskattar både dina läsare och folket. Vi är nog många som förstår att det bokstavligen kommer att kosta blod, svett och tårar att nå målen i Afghanistan. Om det alls är möjligt.

    Men det är nog fler som i dag känner tveksamhet inför om det verkligen är värt priset för målet att hjälpa den afghanska regeringen att behärska territoriet i PRT MES och möjliggöra biståndsinsatser.

    Över tid har det skett en glidning i hur uppgiften löses och vilka risker det innebär. Är det inte rimligt att svenska folket, genom våra företrädare i riksdagen, tillåter oss att fundera igenom om målet fortfarande är värt priset?

    Och det är kanske inte rimligt att enstaka dödsfall ska leda till ett allmänt förbud mot att överväga sin ståndpunkt i den här frågan?

  3. Hans skriver:

    Man kan lätt vara efterklok, men perioden FS13-FS17 (ca) med MOT som huvudsaklig verksamhet, och en ovilja att synas så till den milda grad att svensk trupp absulut inte skulle få köra genom M-eS centrum (skedde under FS16) för att inte ”provocera” kändes onekligen som att förbandets huvuduppgift var att skydda sig självt (som Johanne Hildebrandt har beskrivit det).

  4. Morgonsur skriver:

    Maria och Leffe:

    Naturligtvis kan man dra sig tillbaka. T ex om den afghanska befolkningen, regeringen, FN eller vi själva inte vill ha oss i Afghanistan. Men detta tillbakadragande skall ske mot den diskussion om syfte och mål jag länge efterlyst, t ex här, här, här och här – inte för att vi blir förvånade över att våra soldater faktiskt utför det vi ålagt dem, och att de också är beredda att ta de risker som krävs för att leverera.

    Om mål- och syftesdiskussionen kommer fram till att vi inte skall verka internationellt är det väl gott så. Alla nationer är inte ämnade till större syften än att administrera sig själva och sitt eget.

    Jag har faktiskt själv alltid varit skeptisk till att vi någonsin åkte till Afghanistan, eftersom jag alltid tyckt syfte och mål varit dåligt förankrat på hemmaplan. Och om man inte har klart för sig själv varför man åker annat än att man ‘brukar ställa upp när FN kallar’ kan det bli rätt konstigt i slutändan.

    Och det har det ju blivit också. Främst på hemmaplan.

    Med det usla förarbetet som grund tror jag helt enkelt att det civila svenska samhället – politiken inräknad – generellt har en alldeles för naiv uppfattning om världen för att vi skall klara av att göra nytta på plats. Nyss nämnda gäller förstås inte alla Sveriges invånare eller politiker. Man kan förstås på goda grunder ifrågasätta vad vi har i Afghanistan att göra.

    Men allt för många i den offentliga debatten tycks sakna insikt om att en insats kan sluta där vi är nu – och att det kan bli än värre. Tyvärr verkar jag ha haft alldeles för rätt, om man tagit del av media de senaste dagarna.

    Det allmänna medvetandet tycks inställt på, om jag är riktigt realistiskt elak, att fredsskapande går ut på att skicka paket med nallebjörnar och avlagda skor, samt att vi skickar några käcka soldater som går runt med ett oladdat gevär med blomma i pipmynningen och delar ut godis.

    Min syn på saken är att om man nu har lovat att ställa upp tillhör det normalt hyfs att man gör ett seriöst försök att slutföra det man åtagit sig, och att man inte tar till harvärjan när det börjar blåsa snålt.

    Afghanistaninsatsen kan förhoppningsvis sluta med att vi får dra oss tillbaka i slutändan, eftersom det är hela huvudsyftet. Tyvärr kan det bli så illa att vi får göra detta med ofullbordat uppdrag om de stora truppbidragarna börjar dra sig ur.

    Det enda som gör våra stupade soldaters offer riktigt meningslösa är om vi börjar dra oss ur nu – innan vi ens gjort ett ärligt försök att slutföra vad vi åtagit oss. Tack och lov ser det ut som om vi oavsett debatten i alla fall blir kvar länge nog för att afghanerna skall få en någorlunda ärlig chans att leverera själva.

    Det finns inga förbud mot att redogöra för sin ståndpunkt. Tvärtom. Det är hela syftet med den här bloggen. Jag redogör för min, andra för sina – och förhoppningsvis hittar vi alla nya lärdomar och infallsvinklar. Vi ansvarar alla för att bidra till beslutsunderlaget huruvida vi framöver skall verka internationellt med vår militär eller ej.

    Era synpunkter är lika välkomna som min eller någon annans.

    • Leffe skriver:

      Du överförenklar – det handlar inte om ja eller nej till internationella insatser utan om vid varje given tidpunkt hitta avvägningen när, hur och varför.

      Att argumentera känslomässigt om ”stupade soldaters offer” bidrar inte till en saklig diskussion, tycker jag. Om det är det bärande skälet för insatsen skulle vi lämnat för mycket länge sedan.

      • Morgonsur skriver:

        Om du läser igenom de inlägg jag länkade till så finns den problematisering du eftersöker där.

        Policydiskussionen bör gälla vår inställning till internationella insatser i största allmänhet. Om vi gör det förarbetet riktigt bra lär det vara rätt givet hur vi skall ställa oss till en närvaro i Afghanistan.

        Det torde också vara lätt att ta ställning till nästa fråga från världssamfundet.

        Denna policydiskussion är enkel i sak, men komplex i genomförande.

    • Maria skriver:

      Morgonsur

      Du verkar betrakta svensk truppnärvaro i Afghanistan som ett ”större syfte”. Du skriver: ”Min syn på saken är att om man nu har lovat att ställa upp tillhör det normalt hyfs att man gör ett seriöst försök att slutföra det man åtagit sig”.

      Att svenska politiker abdikerar försvaret av svenskt territorium, eftersom internationella insatser påstås utgöra ett ”större syfte”, är kuriöst (för att uttrycka sig milt). Jag betvivlar, att den här prioriteringen har stöd hos svenska folket.

      Och frågan är, om ”man” dvs svenska regeringen/riksdagen verkligen har någon RÄTT att ”lova att ställa upp”, om det inte har något stöd hos svenska folket och om det dessutom (enligt också din bedömning) krävs ”ett mirakel” för att klara av uppgiften. Att envist och tjurskalligt hålla fast vid ett ogenomtänkt beslut är knappast hedrande.

      • Morgonsur skriver:

        Närvaron i sig har inget annat syfte än att vara en nödlösning tills afghanerna åtminstone har en ärlig chans att skapa någonting själva. De måste på sikt ta ansvar för sin egen säkerhet.

        Men jag instämmer i att sannolikheten att Afghanistan blir nästa Somalia är hög.

        I sak instämmer jag i övrigt med vad du säger.

  5. J.K Nilsson skriver:

    Vi får tänka på flera saker samtidigt här. Hittills har anställning i försvarsmaktens utlandsstyrka varit frivilligt. Efter 1/1 -11 kommer Utlandsstyrkan att försvinna och anställda soldater/officerare kommer att delta i Svenska statens militära åtaganden utomlands. Svenska staten kommer vad som hittils framkommit inte att hota med straff för den som vägrar åka. Alltså dessertering finns inte som begrepp hos oss när det gäller ”normal fredstid”.

    Jag tycker det är förmätet att människor, som inte anmält sitt intresse att bli anställd i försvarsmaken, ha åsikten att den som är frivillig och likgiltig inför utsikten att riskera sitt liv. Titta på rubriken i Aftonbladet: ”Svenska folket tycker: Ta hem våra soldater” och senare i artikeln ”Svenska folket tycker att svenska soldater inte skall riskera livet i Afghanistan”. Vi utsätter oss dagligen för risker som är långt större på våra vägar. Antalet döda och skadade i trafiken är svindlande med tanke på att man bara vill frakta sin lekamen från punkt A till punkt B men inte vill man förbjuda trafiken för det. Absoluta majoriteten av oss svenskar väljer att äta rött kött och köttprodukter med nitrater i trotts att risken för att få cancer med vad det innebär i lidande är så hög. Men när en vuxen människa av rationella skäl på altruistisk grund väljer att åka till Afghanistan som soldat så är det så fel.

    Vi kan argumentara i termer av skattebetalare och fråga oss om vi vill ställa upp med skattekronor för ISAF men som sagt var, det är förmätet att racka ner på vuxna människors val i den här frågan.

    J.K Nilsson

  6. Kristian A skriver:

    Mycket bra inlägg, som vanligt!
    Håller med till 100%, har själv varit i Afghanistan och skulle inte önskat en diskussion om ett tillbakadragande om det varit jag som råkat illa ut. Vi som åker ÄR medvetna om riskerna. Men jag anser för egen del att nyttan uppväger risktagandet.
    Tack för dina kloka inlägg!
    /Kristian OMLT FS13

  7. J.K Nilsson skriver:

    Tyckte jag också att det blev konstigt när jag skrev. Meningen: ”Jag tycker det är förmätet att människor, som inte anmält sitt intresse att bli anställd i försvarsmaken, ha åsikten att den som är frivillig och likgiltig inför utsikten att riskera sitt liv” skall avslutas med: inte skall få gara det.

    J.K Nilsson

  8. Klas skriver:

    Efter Vietnamkriget fanns det amerikanska officerare som hävdade att SKULLE militärerna göra ett liknande, stort åtagande så borde de kräva att det fanns en realistisk plan för alltsammans och att den politiska ledningen var beredd fullfölja.

    DET kriget hade mest av allt börjat med några glada antaganden om att det skulle bli en enkel match. När det till allas förvåning drog ut på tiden och bara växte och växte hade det i sig blivit ett argument för att det måste fortsätta och för att Amerika måste satsa ännu mer. ”Nu har vi offrat10 000 man stupade. Vi får inte sluta. Då skulle allt vara förgäves.” (Om du läst Philip Caputos bok kanske skulle du kunna hitta samma dialoger i den amerikanska expeditionskårens staber redan i mitten av 1960 – talet.)

    Den sortens tänkande ville man bryta med. Om det inte fanns någon vettig plan interventionen helt enkelt inte äga rum.

    Detta var de amerikanska militärernas fasta föresatts efter Vietnamkriget. De lyckades hålla den ända fram till dess ”kriget mot terrorismen”.

    ●●
    Vi har munhuggits om saken tidigare. Jag har sagt att en reguljär armé som kämpar mot en gerilla måste ha en numerär överlägsenhet på tio mot ett gentemot sin motståndare.

    Och det var närmast ett mini krav.

    Den enda riktigt framgångsrika antigerillakrig som genomförts av en västerländsk armé i modern tid var britternas kampanj mot MRLA rörelsen i Malaysia på 1950-talet. Den gången hade britterna, samväldet och de malaysiska trupperna en numerär överlägsenhet på 30 mot en (det kan bidragit att britterna fortfarande hade fungerande värnplikt). Gerillabekämpning är helt enkelt ett vanvettigt svårt företag. Antalet exempel på att främmande arméer lyckats med saken kan räknas på fingrarna.

    Du noterar själv att det enda som verkar fungera är att hålla en permanent närvaro på marken.

    Hur mycket närvaro kan man upprätthålla med en svag bataljon på 500 man på ett område stort som Götaland?

    Det har också sagts att Sverige skulle behöva ha 5 000 man på plats i Afghanistan för att det egentligen skulle finnas förutsättning att vinna. Dina brittiska kollegor har efter långa och ledsamma erfarenheter kommit till slutsatsen att kvantitet behövs. Det spelar ingen roll att de egna soldaterna är överdådigt tränade eller utrustade.

    De hade behövt vara flera.

    Och nu kommer vi till det hopplösa, ja det idiotiska i alltsammans. Samma människor som manövrerat fram det svenska deltagandet i NATO styrkan, kommer närmast fanatiskt att insistera på att trupperna skall ligga kvar men de kommer aldrig, aldrig, ALDRIG att skaffa fram större resurser. Något enstaka dussin eller hundratal kommer att vara allt de kommer att kunna skaffa fram. Lägg därtill att utan värnplikt går inte att skaka fram de mängder av fräscht manskap som skulle krävas. Det skulle kräva höjda skatter och inkallelseorder. Man kan vara tämligen säker på att Allan Widman och Fredrik Malm aldrig kommer att göra det heller. Faktum är att det går inte att hitta någon annan tanke än den att vi måste stå fast och vänta på att ett mirakel skall inträffa.

    • Morgonsur skriver:

      Du har helt rätt, och jag instämmer till fullo.

      Det går inte att fokusera på allt och kraftsamla över hela ytan.

      Men – som sagt – man måste ge det en ärlig chans innan man packar ihop. Jag har sett handfasta och målmedvetna soldater åstadkomma mirakel tidigare. Men – och det har jag varit tydlig med hela tiden – vi kommer aldrig någonsin att kunna skapa ett normalt samhälle, med våra mått mätt.

    • Kristian A skriver:

      Det haltar lite när du talar om yta, stora delar av den ytan du talar om är ödemark och öken. Man bor i byar utmed vattendrag eller efter den stora vägen. Men visst skulle man kunna ha mer soldater på plats, det håller jag med dig om.
      /Kristian

      • Morgonsur skriver:

        Min andra mening är väl mest ett hypotetiskt uttryck som nog borde stått inom citationstecken. Man kan väl uttrycka det som att man inte kan vara överallt samtidigt och lösa allt på samma gång.

  9. Per A. skriver:

    ”Jag har sagt att en reguljär armé som kämpar mot en gerilla måste ha en numerär överlägsenhet på tio mot ett gentemot sin motståndare.”

    Det är inte barta du som säger något ditåt.

    USA’s krigsmakt säger i princip samma sak i sin U.S. Army/Marine Corps Counterinsurgency Field Manual, fast där fokuserar man på förhållandet trupp/civilbefolkning.
    Går man på de riktvärden som USAs ledande teoretiker på området anser lämpliga, så ser man att den totala truppnärvaron i Afghanistan, inkluderande ANA/ANP, är någonstans mellan en tredjedel och hälften av vad som behövs.

  10. Conrad skriver:

    Visst är det underligt att det börjar svänga mot att dra hem trupperna, när man upptäcker ”att det här verkar ju farligt”. Är det rätt sätt att tänka verkligen?
    Dock får det inte bli för mycket känslor i detta just nu, då det är alldeles för lätt att spela på dem…men hur ser Sverige som nation ut om man plötsligt anser det för farligt att närvara, då det börjar hetta till runt våra trupper? Att det händer farliga saker i krigszoner är ju inte direkt något helt unikt för detta uppdraget. Åkte man ner dit för att göra utgrävningar? Nej, man är på plats för att försöka ge folket där en ljusare framtid. Sen kan ju guvetvis priset på detta diskuteras, speciellt för länder likt Storbrittanien med otaliga stupade.

    Man lider själv något fruktansvärt med stupade, anhöriga och deras vänner – obeskrivligt för alla inblandade, garanterat.

  11. Klas skriver:

    Kanske lät jag förnumstigare än jag menade. (Troligen är jag det ändå)

    Frasen ”Jag har sagt..” syftade på en tidigare diskussion vi hade i Morgonsurs kommentarsektion. Där refererade jag till vad man trodde sig veta efter gerillakrigen på 1950-70 talen.

    Då betraktades det som en välkänd tumregel. Den surt förvärvade lärdomen glömdes och förträngdes efter Vietnamkrigets slut.

    Conrad anser att vi inte skall låta känslorna styra. Frågan är om det inte är exakt vad många av de som gapar om att ”stå fast” gör.

    Låtom oss tänka rationellt då: Håller fälttåget på att vinnas? Nej. Efter åtta år håller talibanerna på att infiltrera de sista lugna områdena.

    Kommer trupperna att få resurserna som behövs för att få övertaget? Nej. Det finns ingen politisk vilja att mobilisera de resurser som behövs. (Allan Widman försökte visst skaffa fram helikoptrar genom att annonsera efter pensionerade helikopterpiloter på sin blogg.) För övrigt: vad skulle hända OM den politiska ledningen verkligen var beredd att låta det vattenfall av pengar och manskap som behövs flöda, skulle allt vara gott och väl då?

    Ack nej. Försörjningen av en jättearmé över så långa avstånd blir vanvettigt riskabel. (En tredjedel av Sveriges officiella krigskostnader äts upp av logistik och transporter.) Transporterna måste antingen transiteras över Pakistan. Där blir de ofta angripna. Eller över Ryssland. Det krävs bara en enda fnurra på tråden med Moskva för att den livlinan skall kapas också.

    Då har vi tänkt rationellt.

    I det läget brukar många debattörer hänvisa till Winston Churchill och den heroiska tiden under andra världskriget. Haken med den metaforen är att försöken att hålla ut i ett alltmer hopplöst strategiskt läge i väntan på ett mirakel har mer gemensamt med Hitler än med Churchill.

    • Morgonsur skriver:

      Visst kan man tolka in känslomässiga argument. Sådana är nämligen inte irrelevanta även om de inte får vara vår första prioritet. Känslomässigheten oaktat finns faktiskt även en högst rationell anledning att stå fast.

      Vi lever på att göra affärer och ingå avtal. Affärer gör man enbart med folk man litar på. Ingen köper ens ”ett kilo guld för tio öre” av någon man inte litar på.

      Om vi är lite för ”smarta och rationella” kommer vi att uppfattas som opålitliga. Om vi gör det till en vana att alltid i varje given sekund tänka lite för ekonomiskt av modellen: ”Jo, vi lovade, förvisso, men vi har sett att vi inte själva tjänar något på att hålla löftet längre…”

      …kommer det förr eller senare att straffa sig.

      Av den anledningen bör man ha en viss tröghet i att avsäga sig uppgifter man åtagit sig, även om man nominellt anser uppgifterna vara omotiverat obekväma och kostsamma. Så även om man kan tycka att det var dumt och ogenomtänkt att ta på sig uppgiften från början finns det en hel del rationella skäl att göra sitt bästa för att slutföra uppgiften.

      Det är högst rationellt att uppfattas som en ärlig, kreditvärdig och pålitlig affärspartner. Att det dessutom gör att man sover bättre om nätterna är en ren känslomässig bonus.

      Men man skall inte driva saker till dumhet. Man brukar prata om ”sunk costs”, d v s – att en insats redan kostat tre miljarder är ingen anledning att stoppa in en krona till om projektet är hopplöst.

      Men jag tycker nog vi bör ge projektet Afghanistan och den nya taktiken en ärlig chans först. I första hand av rationella skäl. I den mån nu internationellt bistånd överhuvudtaget har med rationalitet och inte känslor att göra…

    • Conrad skriver:

      Jag skrev väl knappast att man inte ska låta känslorna styra, däremot att man inte ska låta känslorna göra svaret till antingen svart eller vitt, enbart beroende på hur man känner i just dessa dagar då det onekligen hänt en del. Det är ofta bra att ta ett steg tillbaks innan man ”tänker” för mycket om nåt.

  12. Klas skriver:

    När ockupationen av Irak pågått i fyra år kom en australiensisk general på besök till en amerikansk militärbas.

    Han fick höra att de amerikanska kollegorna kommit på ett nytt genialiskt koncept för ockupationen. De skulle försöka vara mer lyhörda respektfulla i framtiden efter att fram till dess jobbat efter principen ”araber begriper bara styrka”. Efter att i fyra år sparkat in dörrar, besvarat enstaka skott med artilleribeskjutning, gripit människor på de vagaste misstankar och släpat iväg dem för specialbehandling i Abu Ghraib och Bagram, ja efter allt detta skulle de börja försöka att ta litet större hänsyn till civilbefolkningen.

    Australiensaren gratulerade sina amerikanska kollegor till insikten men beklagade att det tagit dem fyra år att nå fram till den.

    Den amerikanska armén verkar oförskräckt ha gott vidare med sina nya insikter. De har bland annat landat i dess nya handbok med den behändiga titeln ”Counterinsurgency, FM 3-24”. Där har man den nya geniala strategin som man hoppas så mycket på. Den skrevs av…tja man skulle kunna säga att det var general David Petraeus men i praktiken av hans stab, varefter Petraeus skrev sitt namn under allt sammans och kallade det för den nya strategin.

    Den elake, pensionerade officeren Jeff Huber kallade det för ett sammelsurium; ”ett kompendium av plattityder, aforismer och absurditeter”. Efter en genomläsning har jag själv svårt att hitta tecken på att man skulle ha hittat ett nytt, spännande koncept. Snarare har stabsofficerarna plankat gamla manualer från Vietnamkriget. I övrigt består handboken av allmänt prat, förklaringar av termer.

    Men inga nya insikter.

    Det sas att Marja offensiven i Helmand under våren 2010 provinsen skulle bli det avgörande testet. Gick inte det ja dååå….

    De senaste rapporterna talar om att den offensiven kört fast. Nu sägs inget längre om att det skulle vara ett avgörande. Istället skall avgörandet falla under en kommande, icke närmare specificerad offensiv kring Kandahar, eller kanske litet längre fram…

    Ärligt talat Morgonsur, hur många chanser ska de där killarna ha egentligen?

    Har den svenska styrkan kommit på något nytt koncept? De senaste rapporterna talar snarare om att de håller på att falla in i det amerikanska sättet att operera, att ideligen kräva flygunderstöd varje gång de råkar i klämma, något som oundvikligen kommer att leda till civila förluster, som kommer att leda ökad fientlighet, som kommer att leda till att styrkan oftare hamnar under press, som kommer att tvinga dem att kalla in flygunderstöd oftare, etc. etc.

    • Kristian Jansson skriver:

      Bekämpning med attackhelikopter kan i många fall vara säkrare för folk runtomkring än när man skjuter med CV90 akan, så att säga att flygunderstöd är detsamma som att civila stryker med är direkt felaktigt.

      Lika felaktigt är resonemanget om att man nu har ökat motståndet hos det Afghanska folket med hänvisning till ökat antal strider med Svenska förband. Det är som att jämföra en polisiär operation med ökat fokus mot ungdomskriminalitet i ett bostadsområde och sen hävda att det håller på att gå över styr eftersom man griper så många och att lösningen borde vara att att inte patrullera där mer eftersom det då inte skulle ske några brott eftersom man inte griper någon…..

  13. J.K Nilsson skriver:

    >klas

    Direkt flygunderstöd innebär inte per automatik vapeninsats ifrån den flygande plattformen. Skulle du dessutom tvingas till vapeninsats kan den ske battre graderat och med högre precission jämfört med en markbaserad insats. Att hävda att risken för att civila skadas/dödas skulle vara så mycket högre bara för att man strider ifrån en flygande plattform är så dumt att klockorna stannar.

    J.K Nilsson

    • Morgonsur skriver:

      Man bör komma ihåg att det inte är något nytt för svensk trupp det heller. I Kongo fick man flygunderstöd från egna svenska Tunnanflygplan. Jag har dessutom personligen fått flygunderstöd vid tre tillfällen även i Bosnien. Vid två tillfällen hann de t o m få eldtillstånd trots de oerhört krångliga reglerna för flygunderstödet där.

      De öppnade aldrig eld eftersom vi aldrig kunde peka ut något mål, men civila hade förstås kunnat skadas där också i värsta fall. Det kan som du påpekar ske oavsett vad man skjuter med.

  14. Klas skriver:

    En överstelöjtnant under Vietnamkriget –det var John Paul Vann – förklarade att i gerillakrig är det bästa vapnet en kniv. Då träffar man rätt. Det näst bästa är gevär. Det sämsta är ett bombplan.

    Det är möjligt att denna skribent är dum så att klockorna stannar men det finns dock vissa belägg. Vi har till exempel Lancets studie från oktober 2006 över civila förluster i Irak –Mortality after the 2003 invasion of Iraq: a cross-sectional cluster sample survey– som uppger att den överlägset största dråparen på den fronten var det amerikanska flygvapnet. Med tanke på den montona regelbundenhet som amerikanerna bombar afghanska bröllopsfester torde förhållandena vara likartade också i Afghanistan.

    Det var visst Johanne Hildbrandt som försökte lansera (bort) förklaringen att de tilltagande striderna i själva verket beror på att allt är bra. ”De börjar bli desperata” etc. etc.

    Det är ett missförstånd. I ett konventionellt krig kan mycket väl hårda strider vara tecknet på att kriget går mot ett sista krescendo. När en gerilla håller på att besegras är det vanligaste symtomet att förlusterna på båda sidor minskar.

    Striderna ebbar ut. Det är INTE att de ÖKAR i styrka.

    DET är snarast ett tecken på att motsidans stridvilja är obruten.

    Likaså försöker man då och då jämföra det hela med en polisoperation. Gerillan skulle då fungera som en kriminell liga. Det gäller helt enkelt att mala på som en polis som patrullerar en stökig förort.

    Den analogin nog missvisande. En släkting jobbar som polis på en liten ort. De har en kriminell liga på orten (eller nätverk skall man visst säga).

    Faktum är att den ligan har varit verksam ända sedan början av 1930 talet.

    Visst, medlemmar av ligan har dött eller slutat. Med viss regelbundenhet hamnar de i häkte och fängelse. Deras platser har tagits av andra men i princip är faktiskt det samma liga.

    Aldrig vid någon tidpunkt har de gjort minsta försök att gripa över makten på orten. De har aldrig försökt göra någon propaganda för sin sak, lovat politiska eller ekonomiska reformer bland befolkningen, att upprätta en egen förvaltning eller byggt upp något som ens liknar en politisk bas. De gör inte minsta lilla försök att ”bli myndigheterna” på orten.

    Logiskt. De har ingen nyordning de vill genomdriva, vare sig ekonomisk, politisk eller religiös de vill genomdriva. Nej på den här orten samexisterar ligan med myndigheter och polis. Nej det handlar inte om någon glad samexistens men dock. Då och då går de för långt, då vankas tillslag men i stort sett.

    Och nu börjar läsaren kanske ana luntan? Jo en gerilla gör absolut raka motsatsen.

    Gerillakrig är i allt väsentligt en fråga om politisk krigföring. Angriper man en postering kan avsikten ofta inte vara att inta den. Avsikten är att demonstrera sin stridsvilja för befolkningen. De politiska övervägandena är överordnade de rent militära.

    När allt kommer omkring berättade en rysk officer att under hans tjänstgöring vann hans trupp 90 procent av alla de strider de utkämpade.

    Det spelade ingen roll. När de kom tillbaka till platserna de vunnit sina segrar var det som om det aldrig inträffat.

    • Morgonsur skriver:

      Det fungerar exakt som en polisoperation, men du kan inte jämföra med en kriminell liga som samexisterar med den officiella makten och ägnar sig åt kriminalitet för den egna försörjningen eller för att få gå sina egna vägar. Om du däremot jämför med stökiga ungdomsgäng eller kravaller är du närmare sanningen.

      Det blir bara jämförbart om du pratar om kriminell aktivitet vars syfte är att sätta sig upp mot makten, eller att ta kontroll över ett territorium och dess invånare. Som du säger – en politisk operation, eller om du så vill, politisk kriminalitet.

      Om polisen går in med kraft i ett område som tagits över av den typen av organisering kan jag garantera dig att motståndet inte ebbar ut. De har makten i ett område och får den utmanad. Det ger garanterat en kraftig motreaktion och resulterar i ökat våld. Om man möter det våldet och står kvar kan man dock som polis återvinna kontrollen över området. Men det betyder inte att all kriminalitet upphör för all framtid.

      Jag tror inte att din – gissningsvis familjebaserade – liga från 1930-talet anser sig ha makten i den lilla orten, och att de förväntar sig att människorna där skall fråga dem om lov om de får gå i kyrkan, starta eget eller bygga en friggebod.

      Det finns inga garantier att man lyckas i ett så komplicerat fall som Afghanistan. Det enda som är säkert är att den som gett upp redan innan man gjort ett allvarligt försök sällan lyckas med någonting. Någonsin.

  15. J.K Nilsson skriver:

    Ja en B52 läggandes bombmatta med ett hundratal Mk83 bomber är ingen höjdare i dirkt flygunderstöd. Det är också direkt ohälsosamt för egen trupp. Men om samma flygplan fäller en gbu-12/49 med laserbelysning mot ett utpekat mål är det en helt annan sak. Vi kan också få dfu ifrån en spetsnosmaskin som skjuter medd kanon och nu har vi en väldigt god förmåga att diskriminera träffpunkter.

    Men det är klart, har man en politisk uppfattning klar så låter man den inte påverkas av fakta.

    J.K Nilsson

    • Klas skriver:

      Det är möjligt att du har god förmåga att ”diskriminera träffpunkter” Nilsson. Problemet är att amerikanerna däremot har stora problem att träffa rätt. I Irak var enligt Lancets studie flygbombardemang den främsta orsaken till civila dödsoffer medan amerikanerna fortfarande bedrev aktiva operationer. I Afghanistan och Pakistan nås vi av regelbundna rapporter om att bröllopsfester sprängs och att man lyckats döda alla utom karln man var ute efter.

      Vid ett tillfälle jagade man Usama Bin Laden. I en kolonn afghaner som traskade över bergen skickade en drönare bilder ovanligt lång man. Hela skaran sprängdes med en robot. Man fick senare veta att den långe mannen var en lumpsamlare.

      Det tyder snarare på att de där laserstyrda grunkorna du är så förälskad i har svårt att träffa rätt nu också. Vet man inte vad man siktar på ja då dödar man oskyldiga nu också.

      Israelerna brukar använda dem till såkallade ”riktade mord” i Gaza och annorstädes. Nästan varje gång stryker ett tiotal kringstående med på kuppen.

      Och de brukar ändå ha ett myller av angivare som rapporterar in målets exakta läge.

      Men för all del Nilsson. Du har väl din politiska uppfattning (och en hel del teknikfrossa). Jag gissar att du inte kommer att låta dig störas av fakta.

  16. Hej och hå skriver:

    Det stör mig lite att debatten alltid missar den stora bilden. Kan det månne vara så att det afghanska folkets välmående inte är huvudsaken i detta ”krig”? Det låter oerhört nobelt att hjälpa dom ”in their darkest hour”, alla människor har lika värde och allt det. Hjälp och bistånd är naturligtvis inte fel, jag bara kan inte se hur den nuvarande insatsen är just hjälp och bistånd.

    The Covert Origins of the Af-Pak War – The Road to World War III:

    http://www.zerohedge.com/article/guest-post-covert-origins-af-pak-war-road-world-war-iii

    Intressant artikel på väldigt många sätt, läs om ni har ork/tid.

    • Morgonsur skriver:

      Var och en har sina skäl. USA har nog från början varit rätt tydliga med att man inte invaderade Afghanistan för det afghanska folkets skull – utan för att slå ut de baser varifrån 9/11 planerades.

      Huruvida man hade fler skäl än så skall jag låta vara osagt.

      Det viktigaste för oss är vad vi har för skäl. De måste vi stå för själva.

      • Hej och hå skriver:

        Skulle du möjligen kunna berätta för mig var jag kan hitta bevisen för detta eftersom du presenterar det som ett faktum att 9/11 planerades därifrån? 9/11 comission report är en absolut fars och det vet du om du har bemödat dig med att läsa den.

      • Morgonsur skriver:

        Jag påstår inte annat än att man själv angav det som skäl – vilket är fakta.

        Det är möjligt att man i god amerikansk anda drevs av andra dolda skäl. Men jag har själv sett en film där Mullah Omar och Usama bin Laden sittandes i afghanistan diskuterar verkningarna av 9/11. Oavsett om USA har hittat på att bin Laden låg bakom 9/11 så fanns han och hans anhang och gavs beskydd i Afghanistan.

        Vilket dessutom ådrog Afghanistan en FN-resolution innan 9/11.

        Men USA:s skäl är egentligen irrelevanta ur min synpunkt. Rätt eller fel körde de över landet med en ångvält tillsammans med Norra Alliansen. Vi måste ha våra egna skäl för att vara i Afghanistan. Kalla det gärna sopa upp efter USA:s härjningar. Det viktiga är att vi gör någon nytta för civilbefolkningen och för att de skall få en chans att själva skapa sig en bättre framtid.

  17. Hej och hå skriver:

    Jag kan ge dig att du har det skrivna ordets gåva Morgonsur. Det är inte svårt att märka att du valt varenda ett med omsorg, allt för att få fram önskad reaktion. Morgonsur har inte varit i Afghanistan och faller således själv under kategorin proffstyckare precis som flertalet som gör sina röster hörda om situationen.

    Morgonsur skriver:

    ”Du som läser detta måste själv ta ställning till om du vill att allt Kenneth Wallin kämpade för skall ha spelat någon roll eller inte. Själv kommer jag att tända ett ljus och ställa det i mitt fönster straxt efter klockan 18 ikväll för att hedra Kenneth Wallin och våra soldater i Afghanistan.

    Var rädda om er därborta, soldater. Och lyssna inte på folk som inte vet vad de pratar om. Ni kommer att lyckas. Men tyvärr kommer inte de mest högljudda debattörerna att förstå, tacka eller hylla er när ni gör det heller.”

    Om vi nu inte skall lyssna på folk som inte vet vad de pratar om, låt oss då höra vad några av dom som faktiskt gör det säger.

    ”We were told we were fighting terror, but the real terrorist was me and the real terrorism is this occupation”. Förvisso om kriget i Irak, men jag vågar påstå att detsamma kan appliceras på Afghanistan som ju kan sägas vara förlängningen av samma kampanj och som soldaten i nästföljande klipp berättar om:

    Vad jag hör är utsagor om ”chasing gosts”, informatörer som får betalt för mängden info, inte kvaliteten vilket leder till att nära 100% av utpekade terrorister/talibaner eller vad man vill kalla dom var oskyldiga, ”I strongly feel that military intervention was a mistake and is not the answer”.

    Morgonsur har nog rätt i att man bör lyssna på dom som vet vad dom pratar om. Därför uppmanar jag alla att själva avgöra vilka det är.

  18. Juggen skriver:

    @Morgonsur:
    Jag förstår varför du tycker att detta är mycket viktigt att göra i och med dina egna erfarenheter. Jag ifrågasätter inte detta. Däremot är jag nyfiken på vad en f.d. soldat som fortfarande är väldigt insatt i dessa frågor anser om möjligheterna att skapa en varaktig förändring och vilka resurser som faktiskt kommer att krävas för att uppnå det.

    Anledningen till att jag undrar detta är ju eftersom situationen i mina föräldrars hemländer knappast är stabil. Visst pratas det inte så mycket om komplikationerna som finns där nere idag (eftersom jag antar att alla regimer som vill in i EU per automatik klassas som bra av svenska politiker och media), men de finns. Jag var i Serbien och även i Montenegro under några dagar i augusti i år, för första gången på 22 år. Jag gjorde ingen djupare undersökning av saken, men att döma av ”snack” med släktingar, deras vänner och folk jag råkade samtala med av en ren slump (där talar man gärna om politik och har ett enormt politikerförakt) så fick jag intrycket att problemen kvarstår.

    En släkting sade att det på vissa håll talas om krig om Kosovo igen (jag har inga källor till detta utan återberättar endast vad som sagts till mig), antagligen p.g.a. brottet mot FN-resolutionen (som alltså även Sverige brutit genom att godkänna Kosovo som självständigt). Det finns fortfarande många flyktingar från Kroatien och Kosovo som lever under miserabla förhållanden i Serbien. Om Kroatien säger man att det är farligt för serber att åka dit, att flera som gjort det nyligen mördats. Det pratas om att det var en hatisk stämning mot serber på flera platser i Kroatien i flera år innan kriget började. Det pratas om att post Milosevic-regeringarna är svårt korrumperade och säljer ut allt statligt till utländska storbolag som vräker ut småföretagare ur fastigheter, vilka i sin tur sedan bara har alternativet att ta ett vanligt jobb på ett av dessa storföretag till slavlöner (snittinkomsten är runt 3000 kr/mån där, men priserna för mat, kläder och dylikt är på sin höjd en fjärdedel lägre än i Sverige, men i många fall är de nästan i paritet med svenska priser). En person sade att det hade varit bättre om Milosevic hade suttit kvar, för då hade de inte blivit satta i denna situation. Samme man sade att han tyckte att svenskar var korkade eftersom han menade att kosovoalbanerna som Sverige tar emot kommer att göra samma sak mot svenskarna som de gjort i Kosovo, d.v.s. fördriva befolkningen och kräva att marken blir deras egen. Han hänvisade främst till Malmö. Hans version av kriget var följande:
    ”Det är klart att vi gjorde sviniga saker där nere, men det gjorde de mot oss också. Det är krig och så är det i krig, folk vill bara låtsas om som att krig helt plötsligt är något trevligt.”

    Min slutsats av dessa intryck är: konflikten där nere är på inget sätt löst. Den är endast förskjuten till en senare framtid, tills ”tillfälle” ges igen.

    Om man sedan tittar på Afghanistans historia kan man ju se att det minst sagt är en konflikthärd, precis som Balkan (varit mer eller mindre konstant så långt tillbaka vi har skrivit historia) samt att där bor många olika etniska grupper, precis som Balkan, och ligger ”mitt i skiten” precis som Balkan. Jag säger inte att det är samma situation, men menar att det finns vissa likheter.

    http://www.onwar.com/aced/nation/all/afghan/index.htm
    http://en.wikipedia.org/wiki/Afghanistan

    Det här kan vara intressant att läsa igenom:
    http://history1800s.about.com/od/colonialwars/a/kabul1842.htm

    Så till min frågeställning:
    Jag gjorde nyligen ett arbete åt en del av det svenska försvaret. Där passade jag på att fråga personen som anlitat mig om det finns några som helst funderingar kring hur det svenska försvaret kommer att se ut när oljan börjar bli mer svårtillgänglig, i och med att vi ju har ett relativt modernt försvar som förlitar sig på teknik som kräver energi för att fungera. Han såg aningen ställd ut av min fråga och sade något i stil med att det förhoppningsvis hittas en lösning (av någon annan antar jag, som vanligt). M.a.o. misstänker jag att det inte finns en konkret plan för hur man ska lösa detta oundvikliga problem som kommer att vara påtagligt inom en ganska snar framtid.

    Detta i sin tur har fått mig att fundera lite över dessa militära operationer på andra sidan planeten. Jämfört med t.ex. en konflikt i ett grannland, eller åtminstone Europa, så kräver dessa antagligen betydligt mycket mer resurser. Jag hittade information om att det i Afghanistan finns ca 100 000 amerikanska soldater. Hur stora de andra länders styrkor är vet jag inte, men jag gissar att USA står för den största delen. Detta låter kanske mycket, men med tanke på att befolkningen i Afghanistan är ca 28,5 miljoner så är det ju inte direkt någon överväldigande styrka där. Irak har ju ungefär lika många invånare och har tidvis haft betydligt fler amerikanska soldater på plats. Trots detta kan man ju knappast påstå att situationen i Irak är stabil.
    Allt detta är ju givetvis oerhört resurskrävande och kostar oerhört mycket pengar. Kort och gott skulle man även kunna säga att utan olja skulle den här typen av insatser vara omöjliga.

    Nu finns det ju ingen facit på exakt hur länge oljan kommer att räcka, men antagligen lär ju priset stiga någorlunda kontinuerligt så länge vi har en befolkningstillväxt (trots att världsbefolkningen måste minskas radikalt för att inte utarma resurserna på planeten, d.v.s. om man samtidigt har som mål att ”utrota fattigdom och lidande”) och därmed efterfrågan.
    Vissa menar att vi redan passerat oljetoppen, och produktionskurvan nedåt ser ut att gå ganska snabbt hos de oljeproducerande länderna som redan haft sin topp. D.v.s. oljetillgången kan komma att minska kraftigt under en ganska närstående framtid.

    Ställt mot detta, hur tror du att insatsen i Afghanistan kommer att påverkas? Tror du att det överhuvudtaget är möjligt att inom en så kort tidsram göra en så stor skillnad att insatsen ”lönar sig”? Om vi tittar tillbaka så har ju tidigare försök att kuva afghanerna misslyckats. Nu kanske inte detta är syftet denna gång, men det är lätt att säga att det inte är det. Man måste ju även övertyga lokalbefolkningen att så är fallet, vilket jag misstänker inte är det lättaste. Detta kanske man kan göra om man har tillräckligt mycket med resurser, men har vi verkligen det och är vi beredda att lägga dem på detta enskilda fall av så flera?

    Historien har mycket att lära. Cicero sade en gång i tiden ”Nervos belli, pecuniam.”, d.v.s. krigets nerv, pengar. Detta har senare (misstänker jag) blivit till denna variant på engelska ”the sinews of war are infinite money” som tillskrivs Cicero. Hans mer än 2000 år gamla påstående stämmer, fast i dagsläget skulle jag ändra det till att krigets nerv idag är energi med tanke på att krigföringen förändrats avsevärt jämför med hur det såg ut för ca 2100 år sedan och att vi numera trycker pengar vid behov (med alla konsekvenser det för med sig). Likheten är dock att det inte är gratis, krig kostar.

    Tror du att vi har de resurserna som krävs för att skapa en stabil situation i Afghanistan, tror du att vi hinner göra det innan våra resurser miskar så pass mycket att ingen vill fortsätta att lägga dem på en konflikt som pågår på andra sidan planeten och hur tror du att läget i Afghanistan kommer att påverkas av den kommande resursbristen?

    Jag har hittat information om att befolkningsmängden i Afghanistan under 1930-talet beräknades vara mellan 6-7 miljoner människor. Befolkningsmängden har alltså ökat ganska kraftigt de senaste 80 åren, precis som på så många andra platser världen över (trots att befolkningsmängden i Afghanistan verkar ha minskat kraftigt de senaste åren, antagligen p.g.a. flykt gissar jag). I ett land med en så instabil politisk situation så misstänker jag personligen att komplikationer kommer att uppstå mycket lättare när resurserna börjar tryta (trots att den afghanska befolkningen lever under mycket enklare omständigheter än vi och förbrukar mindre per capita). Frågan jag själv ställer mig då är om det överhuvudtaget är lönt mödan och kostnaderna om allt kommer att blossa upp igen inom en relativt framtid. Hur resonerar du i saken?

    Jag undrar eftersom jag tycker att du är en vettig person. Kanske kan du komma med en annan infallsvinkel som ändrar min uppfattning om att det i det stora hela är tämligen meningslöst (baserat på jag befarar att det inte kommer att kunna fullföljas)?

    • Morgonsur skriver:

      Huruvida det är meningslöst eller ej kan endast folket på plats bestämma. Det finns ingen militär lösning. Vad den militära insatsen skall skapa är andrum för landets egna militära, polisiära styrkor att ta över.

      Det löser heller inte situationen. Ett land kan bara börja fungera om folket självt löser sina egna problem på politisk nivå.

      Vad man kan göra är att göra sitt bästa att stötta processen. Afghanistans öde ligger i afghanernas händer vad vi än gör.

      • juggen skriver:

        Givetvis ligger deras öde i deras egna händer. Sådant kan man inte påtvinga andra. Frågan som kvarstår då är: genomfördes det någon slags demokratisk omröstning i Afghanistan för att USA skulle genomföra sin invasion? Nu vet jag ju att en sådan inte var möjlig att genomföra, men menar du att mer än 50 % av befolkningen ville bli invaderade av USA? I sådana fall är det ju givetvis enklare att genomföra en sådan förändring. Dock ska man inte glömma att även om så få som en sjundedel av afghanerna motsätter sig den utländska närvaron så rör det sig alltså om mer än 4 miljoner människor.

        Som jag har uppfattat det så upplevs de andra personerna som får stöd av USA, som även refereras till som krigsherrar i media, inte i alltför positivt av alla. På sina ställen har jag läst att vissa jämställer dessa med talibanerna. Om detta vet jag inget om, men ordet krigsherre låter inte så positivt laddat i mina öron, åtminstone inte om syftet är att införa en stabil, fredlig och demokratisk situation.

        Du säger att det endast är är folket på plats som kan avgöra om det är meningslöst eller inte så undrar jag om du syftar på afghanerna eller de utländska styrkorna? Tror du i sådana fall att dessa är medvetna om den kommande energibristen och tar med den i sin beräkning i sannolikheten att lyckas? Personligen är jag inte övertygad om detta med tanke på att inte ens våra ledande politiker verkar känna till problemet.

      • Morgonsur skriver:

        USA genomförde sin invasion hastig och lustigt efter 9/11. Utan den händelsen hade sannolikt ingen invasion skett. SÄkerhetsrådet bestämde sig för att erkänna den invasionen som legitimt självvförsvar enligt FN-stadgans artikel 51 – vilket jag i sig tycker är ett rätt intressant beslut som kan få oanade framtida konsekvenser.

        Själva invasionen var ingen FN-insats – utan ett regelrätt traditionellt krig.

        ISAF är något helt annat. Det är en insats för att försöka göra det bästa av situationen och sopa upp det kaos Afghanistan befinner sig i.

        Afghanerna själva måste ta ansvar för sitt land, men tills det är möjligt för dem själva att hantera sin situation måste vi dessvärre grunda en hel del av våra beslut på ett underlag som lämnar myccket i övrigt att önska. Det vore om inte annat intressant att göra en undersökning i Somalia övver hur det går när internationella styrkor lämnar i förtid. Att debatten inte finns betyder inte att aäält är bra i Mogadishu. Det är t o m så illa att ingen ens tycks våga sig dit för att genomföra en sådan undersökning.

        Om tio år har vi kanske samma situation i Kabul. Men debatten kommer att ha tystnat, och vi kommer att var nöjda och glada med oss själva för att vi drog oss ur detta hopplösa uppdrag. Själv är jag långt ifrån säker på att det ens var rätt att dra sig ur Mogadishu.

  19. Klas skriver:

    Det låter som en maning till ständigt nya Friedman enheter.

    Undrar du vad Friedman enheter är? De är uppkallade efter den amerikanske kolumnisten Thomas Friedman. Med jämna mellanrum har han ända sedan ”kriget mot terrorismen” i Afghanistan och Irak började för åtta år sedan har han förkunnat att de kommande sex månaderna blir avgörande.

    Han har sagt det då och då under de senaste åtta åren. Efter att varje tidsgräns gått ut meddelar mr Friedman glatt att de kommande sex månaderna blir avgörande.

    Som du ser Morgonsur så innebär det att den punkt när man måste säga att allt misslyckats ständigt skjuts på framtiden.

    Det är i och för sig inte ovanligt. Beslutsfattare som tagit sig militärt vatten över huvudet brukar instinktivt försöka dra ut på alltsammans i förhoppning om att det skall lösa sig längre fram (eller i alla fall att kraschen skall komma under efterträdarens mandatperiod). Så gjorde Karl XII, så gjorde Napoleon, Kaiser Wilhelm II, så gjorde Hitler.

    Så gjorde George Bush.

    Kanske finns det ett ingrott, institutionellt motstånd mot att erkänna nederlag, att allt kanske var en felsatsning från början.

    Den där förvirrade diskussionen vi haft om ifall gerillans ökade aktivitet är ett tecken på svaghet eller styrka genljöd då och då under i staberna i Vietnam under 1960-talet också. Jag vidhåller: tecknet på att en gerilla håller på att besegras är att aktiviteten går ner, inte att den ökar. Så fungerade det på Filippinerna på 1950-talet och så fungerade det i Malaysia på 1960-talet.

    Så fungerade det INTE i Vietnam. Så fungerar det inte i Afghanistan heller. De amerikanska trupperna har tvingats bort från Nuristan provinsen och Korengal dalen har utrymts. I Washington Post berättades de amerikanska befälhavarna ingick ett avtal med talibanerna om att lämna kvar sina installationer på baserna oskadda bara de fick fritt avtåg. I Helmand går offensiven på tomgång, danskarna har dragit sig undan, Kanadensare, britter, polacker och holländare har alla meddelat att de kommer att hämta hem sina trupper. Försöker talibanerna bluffa är det en bedövande effektiv bluff.

    Jag är och förblir skeptisk till din analogi mellan gerillabekämpning och polisarbete. Enligt den skulle den svenska bataljonen vara en slags konstapel Blomkvist som bara har att stå fast i sin stökiga förort så kommer buset att ge med sig till sist.

    Visst konstapel Blomkvist kan verka ensam men i praktiken står han i eget land och har en enorm överlägsenhet nära bakom ryggen inte sant?

    Skulle buset tränga på kommer kollegorna att skynda till undsättning. Skulle inte det räcka så finns bakom dem står piketgrupper med militär beväpning och expertis. Alla vet dessutom om det.

    Flytta nu till Mazar e Shariff Morgonsur. Det finns 550 man. Det kostar 1, 5 miljarder om året. De skulle troligen behöva vara tio gånger så många, kanske med åtföljande tiofaldig ökning av kostnaden.

    Det kommer inte att komma.

    • Morgonsur skriver:

      Principen är densamma. Men man kan som jag sagt tidigare inte vara överallt samtidigt. MAn måste göra ett grundligt jobb i ett område i taget. Och i detta jobb måste man få en förtroendefull kontakt med lokalbefolkningen – d v s att t ex infrastruktursatsningar man eventuellt utlovar inte förblir tomma löften.

      Det finns flera viktiga måsten i ”hur:et”. Men nog har både svenska trupper stått fast åtskilliga gånger tidigare utan att ha större möjlighet till förstärkningar än vad de svenska trupperna har i Afghanistan idag.

      Visst skulle de behöva vara tio gånger så många, men det bästa vore om afghanska trupper kunde ta över helt och hållet. Helst igår. Önska får man ju…

  20. Hej och hå skriver:

    Ju fler som inser att ”kriget mot terrorn” (observera förresten att USA valde det mer allmänt psykologiskt skräckinjagande och svårdefinierade ordet terror istället för terrorism), har betydligt mer ljusskygga syften än det först kan verka, desto bättre. För att förtydliga, jag ser det oerhört tragiska i unge Kenneths bortgång och beklagar det likväl som alla andra. Kanske blir det ännu mer tragiskt då man inser att hans bortgång troligtvis hade absolut noll mening i det stora hela. Det han som Morgonsur uttrycker det, kämpade för, vågar jag sticka ut hakan och påstå att han troligtvis inte förstod själv. Han var om jag inte läst fel, 22 år, hade väl antagligen lika stor livserfarenhet och förståelse som de flesta andra i hans ålder. Han ville göra något gott och bra, något som gjorde skillnad i världen och kanske på samma gång få chansen att vara med om ett äventyr. Det är djupt tragiskt att han inte dog för det Afghanska folket utan för kampen om dom sista kvarvarande resurserna till det som var det oljebaserade imperiet västvärlden byggt under många år. Det är inte menat som en skymf mot honom eller för den delen alla andra som halvluras in i att med livet som insats bege sig till den för tillfället aktuella oroshärden och upprätthålla demokrati och frihet.

    Enligt Morgonsur ska vi oavsett om det var rätt eller fel från början fortsätta tills ”kampen” är vunnen. För det första skulle jag vilja veta när kampen är vunnen? Vad ska ha uppfyllts för att målet ska anses som uppnått? Ska vi då ha tvingat på hela regionen vårt ”demokratiska” system, skapat konstgjord högst tillfällig stabilitet, och kunna se glada leenden på alla, soldater som civila, säkrat våra pipelines och vår oljeförsörjning, samt begravt liken djupt i sanden?

    För det andra, jag vägrar acceptera resonemanget att även om det var fel att med militär makt utöva vad det nu är vi kallar det så måste vi fortsätta?! Var det fel så fortsätter vi tills universum ändrar sig och gör det rätt? Gick vi åt fel håll, nåja, fortsätter vi tillräckligt länge kommer vi runt jorden och uppnår målet ändå.

    På vilket sätt skall Kenneths tragiska bortgång gottgöras av att fler går samma öde till mötes?

    Jag ber om ursäkt om jag upprört någon med mina åsikter. Kanske borde konceptet krig uppröra mer än några ord från lilla mig. Sanningen är väl att de flesta som pratar om krig aldrig sett verkligheten. För er kan jag tipsa om följande film:

    För er som inte klarar att se brända förkolnade sönderskjutna kroppar, eller för all del mannen som lastar resterna av ett barn på sitt lastbilsflak med orden ”Vad hade detta barn gjort för fel?”, titta inte. Men, inse då iallafall att krig har sidor ni inte känner till.

    Ska krig debatteras skall man enligt mig förstå att krig är vad som beskrivs i filmen. Bonus för headshot, eller ”you are dead, press enter to rejoin game” förekommer inte.

    Återigen, jag ber uppriktigt om ursäkt om jag upprör någon.

    • Morgonsur skriver:

      Vi skall definitivt inte fortsätta tills någon kamp är vunnen, eftersom det inte finns någon kamp att vinna för oss. I den mån den skall vinnas är det den afghanska befolkningen som måste vinna den.

      Afghanska trupper skall ta över säkerheten snarast möjligt. Vi skall endast skapa möjligheten för detta. Om jag fick sätta ett syfte blir det väl något i stil med att vi sopar upp efter USA:s invasion – men vi gör det för afghanernas skull, och inte för USA:s.

      Diskussionen blir nog hur som helst hypotetisk. Med finanskrisens konsekvenser kommer inget västland att ha ekonomiska resurser att finnas kvar i Afghanistan. Gissningsvis är Afghanistan tomt på andra utländska trupper än saudiska, pakistanska och övriga utländska talibankämpar senast 2015.

      De frågor du ställer om när våra mål är uppnådda har jag själv efterlyst en debatt kring. Ingen tycks nämligen kunna svara på den frågan.

      På flera sätt är vi nog mer överens än du tror. Tillskriv mig därför helst inte åsikter som inte är mina.

      Vad är förresten målet med vårt civila bistånd? Skall det driva fram demokrati? Är civilt bistånd också känslomässigt betingat och meningslöst?

      • Hej och hå skriver:

        Att städa upp efter USA vore det om konflikten vore över. Det kan jag inte anse att den är. Att då ge sig in i väpnad strid kan jag inte anse vara något annat än att hjälpa USA i den aldrig upphörande jakten på ”terrorister”, som dessutom saknar ordentlig bevisgrund. Talibaner må vara skitstövlar eller valfritt annat starkt ord, men om det räckte som skäl för krig, då invaderade vi snart halva världen. Finanskris eller inte, var ska gränsen dras? Den här konflikten kommer inte att stanna i Afghanistan, utan sprida sig, ska vi fortsätta vara gunslingers då? Risken är inte speciellt liten att detta eskalerar till något väldigt otrevligt.

      • Klas skriver:

        När du säger att ” svenska trupper stått fast åtskilliga gånger tidigare utan att ha större möjlighet till förstärkningar än vad de svenska trupperna har i Afghanistan idag” ja då blev jag aningen förbryllad.

        Tänker du på tidigare FN uppdrag?

        Det finns inga paralleller med tidigare erfarenheter Morgonsur. Insatsen i Afghanistan är helt unik för den svenska arméns del. Svenska soldater har aldrig tidigare satts in i anti gerillakrigföring i tredje världen. Det skedde inte i Kongo eller på Cypern eller i Bosnien.

        Sen avslutar du med att ”Visst skulle de behöva vara tio gånger så många”.

        Det är nog ett missförstånd Morgonsur. De skulle inte ”behöva” vara tio gånger fler. De MÅSTE vara tio gånger fler annars kan de inte vinna. Det är enda sättet det kan gå till på. Så fungerade det i Malaysia, på Filippinerna och i Bolivia. Din tanke om att man skall rensa ett område i taget har provats av general Alessandri i Röda Flodens delta i Nordvietnam 1948.

        Det fungerade inte då och lär inte göra nu heller. Inte med mindre än att man har den där numerära överlägsenheten. Allt som sker är att maskrosorna dyker upp i pacificeringsrabatten när trupperna gått vidare till ett nytt område.

        Du återkommer till att vi inte kämpar för att vinna, betyder det att svenska armén kämpar för att förlora då? Det var ytterligare ett axiom från Vietnamkriget: en gerilla vinner om den inte förlorar.

      • Morgonsur skriver:

        Det finns som sagt ingen seger att hämta för andra än afghanerna själva. Förhoppningsvis kan de snart ta över ansvaret på egen hand. De lär bli tvungna, eftersom vi i väst lär lämna dem i sticket inom kort, när även detta afghanska äventyr blir en repris på tidigare sådana.

        Vad man får göra om man har så små styrkor som de svenska är att fokusera på ett område man klarar av och göra det till ett gott exempel. Det är nog ingen som har förväntningen att vi skall uppnå total kontroll och omvända hela området med 550 man. Lika lite som vi förväntar oss att Svenska Afghanistankommittén raskt skulle förvandla hela Afghanistan till ett rikt välfärdsland med strålande framtidsutsikter bara de fick de 1,5 Mdr som den militära insatsen kostar.

        Det är samtidigt farligt att dra för stora växlar på att motståndet mot de svenska trupperna måste vara oerhört massivt och kompakt. Det kräver inte särskilt många man eller stor insats att störa våra trupper på det sätt som gjorts.

        Men jag kan ha fel. Det kan du med.

  21. Hej och hå skriver:

    För den som tvivlar på om ”the war on terror” och USA har andra dolda motiv rekommenderar jag att lägga drygt 2 timmar av sitt liv på att se Invisible Empire av Jason Bermas. En crashcourse i hur vi hamnat här, kan man väl säga.

  22. Maria skriver:

    Morgonsur

    Du skriver, att man ”bör undvika ordet ‘omöjligt’ när man talar om ansträngningar för att ge människor möjligheter att skapa sig en bättre framtid”.

    Menar du verkligen, att om man är överens om, att ändamålet är gott, då bör man inte i det konkreta fallet tillstå eller uppmärksamma att ett projekt är omöjligt?

    • Morgonsur skriver:

      Jag tror det gäller att ha en realistisk nivå på sina förväntningar. Svenska Afghanistankommitténs arbete är också omöjligt, om man förväntar sig att de skall omvända Afghanistan till en fungerande välfärdsstat. Om man däremot förväntar sig att man skall hjälpa människor så gott man kan i deras vardag, och göra det man kan för att de skall ha en chans att förändra sina liv -även om man i makroperspektiv inte förändrar ett dugg – då kanske det omöjliga rentav är möjligt.

  23. Per A. skriver:

    ”Det viktigaste för oss är vad vi har för skäl. De måste vi stå för själva.”

    Vi får nog vackert stå för de skäl och de metodet som vår koalitions huvudkraft har och brukar också, oavsett om vi delar dem eller inte.

    • Morgonsur skriver:

      Ja, till viss del. Precis som i Bosnien, där vi ingicck i totalfiaskot UNPROFOR, som knappast var en organisering som var väl sedd i lokalbefolkningens ögon. Oaktat det går det faktiskt att lyckas väl i sitt eget område.

      Men visst har du rätt i att det får finnas gränser för vad man vill associeras med. Jag tycker ISAF är okej, du gör det inte. Det kan jag ha respekt för.

      • Per A. skriver:

        Jag har ingen säker åsikt om ISAF eller OAF som helhet är OK eller inte.

        Jag tycker bara det är lite olyckligt att vi satt oss i en position där så mycket av vår försvarsmakts anseende (och i värsta fall dess existens som en fungerande säkerhetspolitiskt instrument) är såpass beroende av andra staters beteenden och strategiska val.

      • Morgonsur skriver:

        Ja, jag tycker som sagt att man borde tänkt några varv till innan man gav sig in i Afghanistan. Men det slutar med att vi gör bort oss är vi åtminstone i rätt gott sällskap i skamvrån…

        Å andra sidan deltog vi även i samma sällskap i Somalia – en insats som slutade i totalt fiasko och lämnade landet i totalt kaos. Det finns många paralleller att dra mellan UNOSOM II och krav på slutdatum och snabba tillbakadraganden för ISAF.

        När det gällde UNOSOM ställde vi upp, vi gjorde vårt bästa, men det funkade inte. Men trots att vi deltog i UNOSOM känns det inte som om vi är internationell paria och bortgjorda för all framtid bara för det.

        Och i Afghanistan har den feta damen inte sjungit än…

  24. Maria skriver:

    Morgonsur,

    Du skriver, att ”man ska hjälpa människor så gott man kan i deras vardag, och göra det man kan för att de skall ha en chans att förändra sina liv -även om man i makroperspektiv inte förändrar ett dugg”.

    Jag hoppas, att den ovan beskrivna verksamheten syftar på biståndsarbete och inte på den svenska styrkan.

    Biståndsarbete kan bedrivas fast man vet, att man ”i makroperspektiv inte förändrar ett dugg” (jag förväntar mig inte heller, att förändra något makroperspektiv, när jag matar småfåglarna i trädgården). Men är det försvarbart att skicka trupper att bedriva anti gerillakrigföring, om man inser, att man ”i makroperspektiv inte förändrar ett dugg”?

    Du skriver, att ”det gäller att ha en realistisk nivå på sina förväntningar”. ”Vad man får göra om man har så små styrkor som de svenska är att fokusera på ett område man klarar av och göra det till ett gott exempel. Det är nog ingen som har förväntningen att vi skall uppnå total kontroll och omvända hela området med 550 man.”

    Förespråkar du verkligen, att unga män till och med ska offra livet i syfte att göra ett litet område ”till ett gott exempel” samtidigt som du är medveten om, att när man drar sig tillbaka och ”lämnar dem i sticket inom kort”, så återfår talibanerna sannolikt sitt inflytande över området?

    • Conrad skriver:

      Hoppas inte Morgonsur skriver att sanden där nere än sandfärgad, eller att gräset skulle vara grönt. Då tvingas du åter klippa och klistra för att vända på argumenten.

      Jag tror, efter att ha läst alla inlägg här nu, att vi kan vara överrens om att inte vara överrens. Det finns nämligen ingen patentlösning på Afghanistan-frågan, jag kan ej heller någonstans läsa att Morgonsur anser sig ha en sådan, eller att han anser att det ska dö svenska unga män där nere…vrida och vända på ord hjälper också föga i detta fallet.

      Men, visst, vill Lars Ohly åka ner dit och personligen dela ut ris istället för att ha trupper kvar ett tag till – så gärna. I en perfekt värld så hade det givetvis räckt med bistånd och mat för dagen, men världen är inte perfekt utan ganska långt därifrån faktiskt.

    • Morgonsur skriver:

      Det är försvarbart att rädda liv och hjälpa människor till möjligheten att förändra makroperspektivet. 550 man är inte noll och intet, och det går aqtt göra stor skillnad för väldigt många människor med 550 man. Men man får beta av en bit i taget. Tyvärr börjar allt fler nationer svikta, och då kommer det att bli ohållbart att vi själva skall bära hela Afghanistan på våra axlar. Och när det börjar svänga från att man riskerar livet till att man offrar livet är det dags att dra sig ur.

      Man skall inte dra för stora växlar på det motstånd de senska trupperna möter. Det krävs i princip inte mer än ett hyfsat kompisgäng för att gräva ner några minor och genomföra några eldöverfall.

      Om inte annat kan man bara fundera över vilket kaos en ensam dåre med en liten pistol kan skapa i Malmö. Tänk om han vore fem-tio stycken likasinnade med näst intill obegränsad tillgång till automatvapen, pansarskott, handgranater och minor… Eller trettio…

  25. Klas skriver:

    Du har rätt i att man inte har tänkt efter innan den här operationen började Morgonsur.

    Faktum är att många kräver att man skall låta bli att tänka efter nu också.

    Knappt hade nyheten om kom en ström av uttalanden, mestadels från soldaternas såkallade vänner, Johanne Hildebrandt, Fredrik Malm och Allan Widman gick alla omgående ut med uttalanden om att de som ifrågasätter hela företaget körde kniven i ryggen på svenska soldater. Ungefär som när kapten Palmlöv och löjtnant Andersson stupade.

    Också då kom en ström av uttalanden om att vi skeptiker inte skulle vara så fräcka och påflugna att vi skulle försöka utnyttja saken.

    Och vi skeptiker höll snällt tyst varefter Allan Widman fräckt och påfluget passade på att kräva att ytterligare förstärkningar skulle skickas.

    Där fick vi.

    Faktum är att Sverige har haft åtta år av icke-debatt om Afghanistan interventionen. När Göran Persson och Björn von Sydow först knåpade ihop en liten proposition i december 2001 om att underrättelsepluton om 40 man skull skickas till Kabul så gled den igenom utan några kommentarer tillsammans med en knippe rutinbeslut. Under en av de avgörande riksdagsdebatterna ägnade den moderate riksdagsmannen Henrik Landerholm större delen av sitt inlägg åt att klaga över att det inte fanns någon storbildsteve i plenisalen.

    Sverige höll på att gå vidare i fotbolls VM och riksdagsman Landerholm ville titta.

    Mer än så brydde sig faktiskt inte beslutsfattarna.

    Förresten, blev inte riksdagsman Landerholm rektor för försvarshögskolan efter den bravaden?

    Varje gång diskussion hotat att bryta ut kommer en ström av bedyranden om att svenska soldater kämpar för afghanska kvinnor, barn, blå himmel och små lamm etc. etc. När Gunnar Åselius, professor vid försvarshögskolan, intervjuades förklarade han att det egentliga motivet för att skicka trupper är att öka Sveriges internationella tyngd. ”De här soldaterna är i Afghanistan för Sveriges skull, inte så mycket för Afghanistans skull.”[i] Faktum är att bakom skål och vägg sägs samma sak också i stora världen. En av CENTCOM befälhavaren David Petraeus rådgivare förklarade att ett av skälen för att fortsätta kriget är rädda NATO.[ii]

    Detsamma säger en av spetsarna den australiensiska armén. Nyckelskälet för hans land är att bibehålla sin allians med USA.[iii]

    Kort sagt Morgonsur så skall svenska skyttesoldater kämpa för statsministrarna Göran Persson och Fredrik Reinfeldts photo op tillsammans med den amerikanske presidenten och för att rädda NATO.

    Jo jag vet. Man kan lätt ösa galla över politiker – Landerholm som bara ville titta på fotboll när Afghanistaninsatsen skulle debatteras och så – men det kan vara värt att notera att militärledning inte har varit mycket bättre. Försvarsledning tryckte på den där hösten år 2001. dåvarande ÖB Johan Hederstedt:

    ”Vi ville komma in i Afghanistan så fort som möjligt. Och vi gjorde från vår sida allt för att kunna vara med.”[iv]

    .

    Militärledningen var knappt mycket klokare än politikern. De krävde ingen hållbar plan, begärde inte större resurser. Tog ingen djupare funderare på vad de höll på att trassla sig in i. De ”ville in” så snabbt som möjligt. På sina håll kan det rentav ha funnits samma törst efter storebrors beröm bland militärer med mycket guld på axlarna som bland politikerna. Bloggkollegan Wiseman skrev visst en inlägg om sitt intensiva lyckorus över att få åka på tjänsteresa till USA och bli klappad på huvudet för att Sverige har en bataljon i Afghanistan.

    Sammanfattning: Göran Persson fick sitt foto taget tillsammans med president Bush. Fredrik Reinfeldt fick posera tillsammans med Barack Obama, Wiseman och andra stabsråttor fick en och annan restaurangnota betald under sina tjänsteresor till USA. Fem skyttesoldater dog. En av tio sårades. Många andra kommer hem till besvikelse och bitterhet.

    Det känns inte som ett bra byte.

    ——————————————————————————–

    [i] Intervju i ”God Morgon världen”, Sveriges Radio

    [ii] ”Adviser David Kilcullen: US Has 2 More Tough Years In Afghanistan” av Anne Geran, i Huffington Post, 9 augusti 2009.

    [iii] ”Troops ‘overwhelmed and cannot defeat Taliban’ ” av Tom Hyland, The Age, 17 oktober 2010.
    [iv] ”Så hamnade Sverige i krig” av Claes Lönegord, Focus, 11 februari 2010.

    • Morgonsur skriver:

      Jag tror tyvärr det ligger mycket i att detta – som så ofta – var föga genomtänkt och grundades på helt andra förstahandsprioriteringar än Afghanistans civila. Av just den anledningen har jag länge tjatat om behovet av en djupare debatt – en åsikt som delas av ÖB själv, och det är långt ifrån alltid vi håller med varandra han och jag.

      Just när soldater stupat tycker jag i sig är en dålig tidpunkt att diskutera saken eftersom det är en känslomässig stund, och diskussionen riskerar få fel fokus. Å andra sidan har jag förståelse för att det tycks vara endast vid just de tillfällena det finns ett intresse av att diskutera saken.

      Att soldater stupar är egentligen inte det intressanta för den diskussionen, eftersom man ju från början vet att uppdraget är eller kan bli riskfyllt. Och det är mot bakgrund av den insikten man bör tänka några varv till innan man glatt skickar förband till ”riskfria” observatörsstyrkor, fredsbevarande uppdrag eller säkerhetsoperationer – i stället för att förvånas över att det inte var någon promenad i parken. Vi måste hitta egna skäl och kriterier för att delta internationellt med trupp. Dels generella sådana, dels specifika för varje insats. Att använda FN-resolutioner som rätt/fel-indikator räcker inte. FN-resolutioner är nämligen en högst nyckfull kvalitetsstämpel.

      Men, oavsett eventuella dolda anledningar att man skickat våra soldater till Afghanistan har de gjort sitt jobb med den äran och har nog minsann gjort en hel del nytta för lokalbefolkningen också. Det förtjänar att hedras.

      Själv har jag förresten aldrig använt ordet ‘fredssoldat’, då jag aldrig har varit en sådan och inte ens förstått vad ordet betyder. För mig låter det som en alternativ benämning på en obefordrad i Frälsningsarmén.

      • Hej och hå skriver:

        Svt sände för några dagar sen ett ”nyhetsinslag” som utan vidare påstog med några afghanska bönder på ett vallmofält som backning att heroinet nu flödar igen. Men fälten finns bara i talibanterritorium sades det. Denne man verkar säga något annat.

        Vad tror Morgonsur, förs det något krig mot heroinet eller har RT rätt?

      • Morgonsur skriver:

        ‘Vad jag har hört’ – vad nu det skall tillskrivas för värde – så stämmer RT-reportaget rätt väl med verkligheten. Och eftersom du frågar vad jag tror, så tror jag reportaget är med sanningen överensstämmande.

  26. Hej och hå skriver:

    http://lirama.net/song/36040

    Bara som spontant inlägg. (Har inte nödvändigtvis med något att göra, kan alltså betraktas som off-topic)

    • Morgonsur skriver:

      Ja, är det inte det ständiga dilemmat? Men om man grundar sina handlingar på egen övertygelse räcker det ofta om man tror på sig själv. Man kan ju dela mål trots att man har skilda syften. Precis som en lokalbefolkning, en biståndsorganisation, en talibanledare och en lokal kriminell ligaledare alla kan ha ett intresse av att en väg blir asfalterad.

      Samma mål – men sannolikt olika syften.

      Det är därför jag återkommande tjatar om att vi måste grunda allt vi gör i våra egna syften, och inte bara låna någon annans hela tiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s